Henrik Sundholm Årgång

Transkript

1 Henrik Sundholm Årgång Objektivistisk pennfäktare och resonör

2 Det har hunnit bli nyårsafton mellan 2009 och Ett nytt decennium inleds, och tempus fugit tiden flyr. Plötsligt har min blogg blivit tre år gammal. Det här är alltså den tredje gången jag skriver ett förord till en sådan här sammanställning. Tidigare har jag vetat vad jag vill få sagt, och försökt trycka in allt på en sida eller två. Det här året känner jag mig lite mer rådvill. Några statistiska siffror över de/det gångna åren/året bör jag väl ändå ge er. Till exempel har bloggen fått cirka besökare sedan oktober 2007, och det har skrivits närmare 5000 kommentarer (medräknat mina egna). PDF-filen för år 2007 har fått ca träffar under de två passerade åren, medan filen för 2008 har fått nära bara under Några verkligt spektakulära siffror är det kanske inte, men jag är både nöjd och förvånad. Med tanke på vad för slags blogg jag skriver, och hur lite reklam jag gjort för den, är det ganska mycket. Inte för att jag skriver i syfte att få så många läsare som möjligt men det är ju trevligt om det man gör uppmärksammas (och i bästa fall även uppskattas). Under 2009 har jag skrivit mindre än tidigare. Istället för att pliktskriva har jag skrivit i mån av tid, lust och inspiration. Därmed har mindre blivit gjort, men det som gjorts blev kanske också desto bättre. Den saken får väl läsaren själv bedöma, men jag misstänker att så är fallet. Jag tycker i och för sig inte att jag skrev för lite under årets lopp. Den här filen ligger ändå på över 100 A4, eller runt ord om man hellre räknar så (själv tenderar jag att göra det). Jag bör förstås inte underlåta att nämna Tre år med bloggen , ett korrekturläst urval i bokformat som kan köpas till självkostnadspris via lulu.com. Dit hittar man via menyn på min blogg. I vanlig ordning skall jag förstås nämna parallella saker jag gjort, som kan ha viss anknytning till bloggen eller till min övriga intellektuella verksamhet. Jag har fortsatt att diskutera på Flashback, där jag skrivit omkring 9000 debattinlägg (sedan februari 2007). Jag är fortfarande Per-Olof Samuelssons så kallade privatsekreterare (hans beteckning), såtillvida att jag hjälper honom att skriva av texter för publikation på Nattväktaren. Dessutom bor jag granne med honom sedan juli. För övrigt har jag läst en bra bit över hundra böcker, och tagit upp mitt intresse för fotografering på allvar. Jag lägger tillsvidare upp ett nytt foto varje dag på Flickr under namnet Visual Ideas. Slutligen önskar jag alla en god fortsättning på det nya året, och på det nya decenniet. Jag hoppas att de här texterna skall kunna glädja någon. Upphovsrätt Donera Kontakta Arbetet skyddas av min upphovsrätt. Får citeras med angivande av källa. Får ej citeras ur sitt sammanhang. Donationer uppskattas givetvis. För detta syfte har jag en PayPalknapp i min bloggmeny. Donera efter upplevd förtjänst. Man kan kontakta mig via ett formulär på bloggen. Annars går det bra att använda adressen henrik.sundholm@gmail.com 2

3 Index Skatter och statens frivilliga finansiering Januari 03 Hur skall en liberal stat finansieras? Egentligen har liberalismen mycket lite att svara på den frågan. Endast detta: staten skall finansieras på ett sätt som inte kränker någons rättigheter. Med andra ord är tvångsindrivningar oberättigade. Detta leder oss till frågan om vilka legitima metoder som skulle vara praktiska, men liberalismen har inget att svara här. Val av metod är en administrativ fråga inte en ideologisk. Därför ser jag inte den liberala statens finansiering som ett särskilt intressant ämne. Vad som bör vara av intresse är idéerna, snarare än vilka metoder som kan tänkas vara mest effektiva eller praktiska. Inte desto mindre finns ju några metoder som brukar föras på tal: till exempel ett statligt anordnat lotteri. Den metoden är dock ej invändningsfri; det skall ju inte vara statens uppgift att konkurrera med privata spelbolag. 1 Ett annat förslag säger att var individ kan skänka pengar till staten efter eget gottfinnande, på det sätt som man idag skänker pengar till välgörenhet. Detta för dock med sig stor osäkerhet. Förvisso går bara omkring fem procent av Sveriges skatter till rättsväsende och försvar, men dessa fem procent motsvarar ändå runt åttio miljarder kronor. Är det en summa som enskild välgörenhet kan tillförsäkra? (Även det statliga lotteriet skulle bära den här bristen; Svenska Spel har till exempel en omsättning på 21,5 miljarder vilket är ganska långt ifrån 80 miljarder.) Den mest praktiska metoden har kanske lagts fram av Ayn Rand, och den innebär att staten belägger kontrakt med en särskild försäkringspremie. Premiens kostnad kunde sedan avgöras av hur stora summor ens uppgörelse handlar om. Jag skriver det här med anledning av Anders Ekmans inlägg Hur betalas skatt i ett liberalt samhälle? 2 Svaret på rubrikens fråga är naturligtvis att skatt inte alls betalas i ett liberalt samhälle, om vi med liberalt menar renodlat liberalt, och om vi med skatt menar en statlig tvångsindrivning. Det är inte legitimt att stjäla, vare sig för staten eller för den enskilde individen. Men är beskattning över huvud taget en form av stöld? Ekman menar att så inte är fallet, och slår fast: Så egentligen borde den nyliberala parollen skatt är stöld rimligen revideras till skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser är okej i staten. Det här betraktar jag inte som något annat än en pragmatisk rationalisering. Stöld innebär att man exproprierar en annans egendom. I vilket syfte man gör detta spelar ingen roll för det faktum att handlingen innebär stöld, d.v.s. en kränkning av äganderätten. Ifall jag tar en slant ur din plånbok har jag stulit, oavsett vad jag sedan tänkt använda slanten till. Det finns inget syfte som legitimerar stöld (eller brott mot rättigheter i största allmänhet). Jämför detta med ett annat vanligt argument, som menar att skatt skulle vara frivilligt därför att ett lands beskattning kan undvikas genom att man flyttar till ett annat. Samma princip bör tillämpas här; stöld upphör ej att vara stöld, bara för att man kan gå i landsflykt. I så fall existerar över huvud taget ingen stöld. Man har alltid valet att fly ytterst från livet självt. Ekman skriver att det nyliberala samhället sannolikt kräver ett skatteuttag. Jag kan förstå att frivillig finansiering verkar tveksamt vid första anblick, tills man inser hur lite som faktiskt krävs för att driva en liberal stat, jämfört med en bukstinn välfärds stat. Den skulle kunna finansieras med en enda allmän inkomstskatt på runt tre procent om inkomstskatt varit legitim. Eftersom staten inte har rätt att plundra måste den likafullt utnyttja andra alternativ. Vad jag emellertid inte förstår är Ekmans förklaring till varför skatteuttaget krävs. Han skriver: Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten. För det första kan man ju undra vad nattväktarstaten annars skulle bestå utav? Den brukar nämligen definieras genom att vara begränsad till upprätthållandet av inre och yttre säkerhet. (Att tänka sig en stat som saknar 1 Redan Gustav III anstiftade ett statligt lotteri år Han hade fått idén från Genua i Italien; tre år senare blev för övrigt Bellman kunglig sekreterare i detta lotteri. Projektet lades ner år 1840 på grund av moraliska våndor. Fyra år senare kom ett förbud mot lotterier

4 domstolar och försvarsmakt blir svårt över huvud.) För det andra kan man undra på vilket sätt anmärkningen skulle rättfärdiga beskattning. På det skall finnas en stat följer inte nödvändigtvis som bör betalas med statliga pålagor. Det vore snarare paradoxalt att tänka sig en skattefinansierad nattväktarstat. Om detta är en stat som skall skydda folks rättigheter, då kan den inte ägna sig åt att plundra dem. Nu säger jag inte att en sådan stat vore ett horribelt oting. Det vore fortfarande den bästa stat som världen någonsin skådat men med en bjärt skavank som inte för den skull bör lämnas obemärkt och obemött. Jag tror att det är synen på beskattning som vållar problem här. Det vill säga: den syn enligt vilken skatt kan rättfärdigas utifrån vad den används till. Ifall skatten går till bra saker såsom polis och försvar är det inte ändamålet man kan anmärka på, utan medlet. Det är inte rätt att stjäla, ens i de bästa av syften. Jag låter Ekman få sista ordet här, med förbehållet att enskilda allmosor inte är det enda sättet på vilket man kan åstadkomma en frivilligt finansierad statsapparat. Han skriver: Endast genom att säga att nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten, kan nyliberalen slå sig fri från att diskutera beskattningsprinciper. Onekligen! Avskaffa riksbanken! Januari 06 Vilken är den viktigaste politiska frågan år 2009? Det undrade man nyligen i ett forum, och jag misstänker att de flesta kommer att prioritera exempelvis IPRED och dylikt. Själv ser jag det som en i högsta grad skev prioritering, och ger här mitt bidrag till den viktigaste politiska frågan i år (såväl som alla andra år så länge den kvarstår). Att avskaffa centralbankssystemet ser jag preliminärt som brännpunkten i liberal politik. (Om någon skulle undra, hamnar bekämpning av miljöfascism på andra plats.) Det är förstås också en särdeles aktuell brännpunkt just nu, med tanke på rådande, för att låna Filip Björners term, finansregleringskris. Som tillägg kan man också med fördel läsa The Cultural and Spiritual Legacy of Fiat Inflation av Jörg Guido Hülsmann. 1 När jag var liten frågade jag min mamma var pengar kommer från. Hon svarade något i stil med att pengar kommer från statens sedelpressar, och det fick mig att fundera lite. Tydligen var man fattig om man hade lite pengar, men rik om man hade mycket. Borde man inte då kunna göra alla människor rika, genom att trycka mer pengar? Eller var staten kanske snål, som inte ville göra människorna rika? Å andra sidan tänkte jag också att om det vore så enkelt som att trycka upp mer pengar, då borde man väl redan ha gjort det? Någon rätsida på de här frågorna fick jag inte förrän långt senare i livet. De är svåra, i allra högsta grad för ett litet barn, men även för många vuxna. En vuxen vet förmodligen att ekonomin inte blir bättre av att staten sätter mer pengar i omlopp. Frågan är: varför inte? Svaret ligger i marginalnytteteorin. Denna teori säger att priser bestäms av vår upplevda marginalnytta, d.v.s. den extra nytta vi förväntar oss av ytterligare en enhet av en viss vara eller tjänst. Till exempel upplever man stor nytta av dricksvatten, ifall man inget har. Ju mer dricksvatten man har, desto mindre nytta kommer man uppleva av att få ännu mer. Detta förklarar varför gemene man kan ta långa duschar utan att gråta över spillt vatten, medan en törstande i öknen är beredd att betala vad som helst för bara ett glas. Det förklarar också varför diamanter är dyra men dricksvatten billigt. Och huvudsakligt för resonemanget: det förklarar varför pengar tappar värde ifall man trycker upp fler sedlar. Ett överflöd av sedlar och mynt innebär alltså inte ett överflöd av välstånd. Har man det fattigt upplever man stor nytta av att få lite extra i plånboken. Har man å andra sidan mycket pengar verkar inte den extra ökningen lika betydelsefull. Därför tappar pengarna köpkraft när de ökar i mängd. Vatten är billigt, inte därför att det skulle vara otjänligt, men därför att det existerar i sådant överflöd. Om våra pengar kunde regna lika frikostigt från himlen, då skulle de snabbt bli rena gratisvaror. I de flesta fall är överflöd något bra. Det är bra att vi har så mycket vatten, och att det är så billigt. (Vi behöver bara betala för reningsverk o.s.v.) Pengar är ett undantag från regeln. De måste hålla ett högt värde, och därför behöver mängden vara ordentligt begränsad. Om någon hade förklarat det här för mig när jag var liten, skulle jag säkert ha väckt en följdfråga: om penningmängden behöver vara begränsad (och därmed även stabil), varför gör man pengar av ett material som finns i överflöd? Det här är inget mindre än själva knäckfrågan. Skulle man inte kunna tänka sig mer passande material? Material som inte kan nyskapas och massproduceras? Visst skulle man kunna göra det! Förr i tiden använde man till exempel guld som primär valuta, eftersom guldet 1 4

5 verkade bäst lämpat för ändamålet. Antingen användes guldmynt, eller också sedlar som kunde lösas in mot guld. Men istället för guldmyntfot har alla länder numera pappersmyntfot. Därför och bara därför är kreditexpansion idag ett allvarligt problem. Och jag tror att de flesta tar för lätt på detta allvar. Att blåsa upp den monetära basen är en indirekt form av stöld. Det innebär ju att man försvagar alla människors köpkraft, vilket i termer av väsentligheter är identiskt med att stjäla deras fysiska pengar. Jag förlorar inte min sedel, men jag förlorar en del av det värde sedeln representerade när jag fick den. Kort sagt: inflationen gör mig (och alla andra) fattigare. Mot bakgrund av allt detta kan man ju fråga sig varför staten vill centralstyra ekonomin? Varför etablera en riskbank förlåt, riksbank med monopol på att framställa sedlar och mynt? 1 Varför gå denna mycket farliga balansgång med en valuta som saknar täckning? Det skall jag för all del svara på. Staten vill allt detta därför att den ser möjligheten att öka penningmängden som något önskvärt. Kontroll över ekonomin är den näring som hjälper staten att växa sig stor. Vore det inte för denna näring, skulle staten reduceras till att vara människornas tjänare inte deras härskare. Man kan, något impertinent, säga att valutamonopolet gör staten till en ektoparasit, och oss medborgarna till dess värddjur. Ty det är ju i slutändan vår ekonomi som blir lidande på grund av statens försyndelser. Folket får bekosta dess felsteg, medan den livnär sig på folkets produktion med hjälp av politiska maktmedel. Söker man en genuin ekonomisk teori om utsugning har man onekligen funnit den här. Med detta sagt: jag angriper inte staten som sådan. Naturligtvis skall vi ha en stat. Men den skall inte ha befogenhet att frustrera pengarnas köpkraft. Den skall inte ägna sig åt falskmynteri. Den skall, kort sagt, ge upp sin centralstyrning av ekonomin. Man bör poängtera att det inte bara är politiker som vill bevara statens kontroll över ekonomin. Även de flesta ekonomer vill det från keynesianer, som vill att denna kontroll skall vara omfattande, till monetarister, som vill att kontrollen skall begränsas (men finnas kvar). (Den enda ekonomiska skola som förespråkar avskaffandet av statliga ingrepp i ekonomin är den österrikiska.) Borde inte utbildade ekonomer veta bättre? Det kan så tyckas, men det är i slutändan en fråga om värderingar. Om man menar att staten skall vara folkets härskare, då behöver man förespråka en ekonomisk politik som möjliggör och understödjer detta mål. Och om man menar att staten skall vara folkets tjänare, då behöver man likaledes förespråka vad som möjliggör och understödjer detta mål. Den så kallade välfärdsstaten är existentiellt beroende av sitt valutamonopol. Vår stigna kreditexpansion är det också. Därtill: den statliga fiatvalutan hjälper till att finansiera långvariga krig vilket är precis det skäl man hade för att överge guldmyntfoten från första början (under mellankrigstiden i början av 1930-talet). Så nog finns det väl goda skäl för att överge statliga centralbanker? Nog finns det väl goda skäl för att kväva skapandet av inflation och konjunkturer? Förvisso. Men det är till sidst og syvende som sagt en fråga om värderingar. Riksbanken är den uppsvällda statens hjärta, och fiatvalutan är dess blod. Den som förespråkar stor stat kommer inte vilja amputera den del av maktanatomin som håller hans syften vid liv. Problemet är att sedelpressarnas raseri höjer blodtrycket i detta hjärta, som förr eller senare börjar svikta. Och vem får skulden för denna hjärtsvikt? Kapitalismen och liberalismen naturligtvis! Trots att det var kapitalismens och liberalismens mecenater som ville amputera det onda, redan innan andra ens insåg att det var ont. Om lycka och utilitarism Januari 12 Vi kommer till den här världen som nakna skrikande tomhänta små bylten. Långt senare i livet skaffar vi oss olika värden: erfarenheter, prestationer, kunskaper, färdigheter, egendomar och så vidare. Detta är en i mina ögon väldigt optimistisk tanke, d.v.s. att alla våra värden är bonus i förhållande till utgångsläget. Oavsett vilka motgångar livet bereder oss med, kommer vi alltid, så länge vi existerar, att ha mer än när vi började. (Endast genom döden hamnar man på minus.) I synnerhet föds vi inte lyckliga. Lycka är ett värde att eftersträva som alla andra, eller kanske rättare sagt: det är en följd av att vi eftersträvat våra värden på ett idogt och (i den mån vi kunnat råda över det) framgångsrikt sätt. Därför kan lyckan verka flyktig. Den kan inte nås direkt utan bara indirekt. Den kan inte skänkas av andra, utan vi måste nå den för egen maskin, genom egna val och handlingar. En mer ingående universell metod för att uppnå lycka är dessutom omöjlig, eftersom varje person har en egen värdehierarki. Alla har några värden att beflita sig om, 1 Det här är måhända en halvsanning. Riksbanken trycker sedlar, men för våra mynt står det i centrala Eskilstuna belägna myntverket. Dock är det självklart så att myntverket agerar på uppdrag av riksbanken. 5

6 men alla har inte samma värden. Vi kan säga att var och en blir lycklig av att leva på egen fason. Men hur detta skall gå till är upp till var och en att ta reda på för egen del. Vad är lycka? Lycka är en psykologisk belöning. Vi kan göra oss förtjänta av denna belöning genom att agera så rationellt och egoistiskt som möjligt, men det är också sant att världen inte är en alltigenom rättvis plats. Vi får inte alltid vad vi har förtjänat. Tragedier utom vår kontroll kan rycka upp lyckan med rötterna, oavsett hur nitiskt vi kämpat för den. Även om man först och främst är sin egen lyckas smed, är man ej heller allsmäktig. Alltifrån arbetslöshet till sjukdomar (och så vidare) kan göra oss olyckliga, utan att vi kan påverka det i nämnvärd utsträckning. Jag vill alltså inte påstå att man alltid bär skulden för sin egen olycka, även om man som sagt måste bli lycklig av egen handlingskraft. Många tycks ha en väldigt slätstruken uppfattning om vad lycka vill säga, som om det vore en fysisk och fungibel vara, att producera och fördela enligt någon distributiv rättviseprincip. Så är inte fallet. Det bästa vi kan göra är att, likt Thomas Jefferson, erkänna var individs rätt att själv söka lyckan. Trots att någon rätt till lycka inte kan finnas, har vi i alla fall rätt att sträva efter lyckan, och att försöka behålla den när vi väl är lyckliga. Det vill säga: så länge vi inte därigenom kränker andras frihet till samma självständiga strävan. Att vara lycklig är inte riktigt samma sak som att vara till exempel nöjd eller glad. Det finns visserligen ett släktskap, inte bara såtillvida att alla tre är positiva känslor, men även såtillvida att förnöjelse och glädje måste föregå lycka. Det är, så att säga, två trappsteg som måste passeras om man skall komma till lyckans slutliga avsats. (Man behöver såklart inte vara glad och nöjd ständigt och jämt, men på det stora hela.) Trots att vi blir lyckliga av lite olika saker, kan vissa allmänna förutsättningar uppges. Vi behöver känna oss trygga, både i oss själva och i vår omgivning. Vi behöver (i termer av väsentligheter) vara ärliga mot oss själva och andra. Vi behöver agera efter egna övertygelser och värderingar. Vi behöver tänka så rationellt som möjligt. Och vi behöver framför allt vara fria att göra allt detta. Det här är själva fundamentet. Hur vi sedan agerar utifrån det är individuellt; vi väljer olika vägar och inriktningar utifrån våra egna värden. Ett psykoaktivt piller kan måhända få oss att känna lycka under en kort stund, men livet är långt. Att bereda vägen för långvarig genuin lycka kräver en hel del utav oss. Det kräver att vi överger idéer om lättköpt lycka, som om någon annan skulle kunna göra oss lyckliga med hjälp av politiska beslut. Allt en politiker kan göra för vår lycka, är att låta oss söka den på egen hand. Så att det inte missförstås: vår omgivning har såklart stor betydelse. Andra människor kan göra mycket för vår lycka, men bara indirekt, som en följd av att deras närvaro och ömhet har ett värde för oss. De kan inte servera lyckan på silverfat, i hopp om något slags automatisk verkan (såvida det inte är ovan nämnda piller som serveras men det är å andra sidan inte kortsiktighetens syntetiska lycka jag talar om). Materiellt välstånd gör också mycket för att underlätta för lyckan, men det är inte samma sak som att per automatik orsaka den. Vi blir inte nödvändigtvis lyckliga av vare sig ömhet eller en god ekonomi, även om det hjälper. Det här är en poäng som många tycks missa när de funderar kring lyckan: att yttre villkor förvisso kan vara nådiga eller onådiga, men att vi ändå, utifrån dessa villkor, måste agera och agera på ett särskilt sätt för att vinna den. (Vi kan givetvis också förändra de yttre villkoren, i den mån det är möjligt.) I synnerhet blir denna miss tydlig när det kommer till politiska idéer om maximering av lycka. Enligt till exempel hedonistisk utilitarism skall vi agera för att ge största möjliga lycka åt flest antal människor. Mot bakgrund av det ovan sagda måste vi ändå fråga oss: hur skulle detta gå till? Politikens roll är inte oväsentlig, men dess syfte kan inte vara att ge oss lycka. Snarare som jag skrev ovan: Allt en politiker kan göra för vår lycka, är att låta oss söka den på egen hand. Den kan, med andra ord, ge oss friheten att sträva efter lycka, och att skapa så gynnsamma villkor som möjligt. Varje avsteg från den riktningen innebär också ett avsteg från lyckoidén. (Jag har drivit samma tes i inlägget Utilitarismens lyckoparadox. 1 ) Kontentan är denna: lycka kan inte vara ett politiskt mål. En stat som låter oss vara fria att söka lyckan erbjuder oss inte lycka utan frihet. Om vi använder friheten till lyckosträvan, och hur driftigt vi i så fall strävar det är upp till oss själva. En direkt (snarare än indirekt) strävan efter lycka leder ofta till raka motsatsen, därför att man därmed gör en felbedömning av vad det vill säga att vara lycklig. Jag har hört utilitarister försvara alltifrån organskördar till sexuella övergrepp, med hänvisning till den allmänna lyckan. Här begår man främst två fel: dels ser man lycka som primärt istället för frihet, och dels tror man att 1 6

7 lycka fungerar på det där automatiska direkta sättet. Att söka automatisk direkt lycka leder bara till automatisk direkt olycka. Att prioritera lycka över frihet är att underminera bägge. (Huruvida det sedan kan vara ett hederligt fel, att försvara dylika uselheter med lycka som ursäkt, det får var och en begrunda efter eget förstånd.) Det skall också sägas att utilitarismen är en kollektivism. Den postulerar en kollektiv rätt till lycka, d.v.s. att majoriteten skall göras lycklig, och om nödvändigt på en minoritets bekostnad. Därför, resonerar somliga, kan det vara rimligt att mörda ett fåtal för att ge deras organ till bättre behövande (i alla fall om mördandet kan hållas hemligt så att ingen annan blir olycklig av proceduren). Och därför kan det också verka rimligt om ett flertal förgriper sig sexuellt på ett fåtal, eftersom fler blir lyckliga än olyckliga. (Om man dessutom mördar de olyckliga individerna direkt efteråt, hinner de inte lida så mycket och blir därför ingen nämnvärd faktor i Den Stora Lyckokalkylen.) Naturligtvis tänker inte alla utilitarister i banor som dessa. Men många gör det tyvärr, och deras etiska metod tillåter det. Det tragikomiska är ju att de förespråkar omänsklig grymhet med hänvisning till lycka, trots att deras idéer inte har något alls med lycka att göra, annat än till begreppet. Vad lycka vill säga tror jag mig ha förklarat ganska pedagogiskt ovan, om än i all korthet. Men det är inte den lyckan som gemena utilitarister försvarar. De försvarar sadistens lycka när han plågar sina offer. Emellertid är detta ingen lycka, utan en adrenalinets berusning. Även offret lär vara berusat av adrenalin, så sadistens lycka och offrets olycka blir egentligen bara två sidor av samma lyckobegåvade mynt. Det vill säga: om man nu skall se lyckan på det sätt som vissa utilitarister ser den. Men det skall man lyckligtvis inte göra. Anarkism: liket i garderoben Januari 17 Kanske blir ni förvånade när jag säger att jag drev kurtis med anarkismen för en del år sedan. Det var ingen långvarig uppvaktning, och jag kände mig aldrig riktigt övertygad om anarkins förträfflighet. Ändock kallade jag mig själv för anarkist (eller för att göra tydligare: anarkokapitalist) under ett par månader. Innan detta korta intermezzo såg jag mig själv som objektivist, och det har jag också gjort alltsedan det avtog. Man kan ju kalla det för ett episodiskt klavertramp, och såvitt jag förstått är det inte ett särskilt ovanligt sådant. (Se exempelvis förordet till Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar.) Vad kunde då få mig att byta läger den där gången? Svaret är okunskap. Jag hade vid tillfället en vän som jag dessutom delade tak med, och han hade just gått från objektivism till anarkism. Den här vännen ville naturligtvis ivrigt att jag skulle gå samma väg, och argumenterade länge för det suveräna med anarkismen. Till följd av min på den tiden ganska rudimentära förståelse för ämnet, kunde jag inte hitta något sätt att tillbakavisa hans argument på. Det kändes inte helt rätt att förespråka anarkism, men jag visste inte varför. Jag tänkte att det var en konflikt mellan förnuft och känsla, och att jag i så fall borde låta mig vägledas av förnuftet. Därför valde jag oförnuftigt nog anarkismen. Åtminstone tillsvidare. Vad var det för habila argument som kunde få mig att godta det statslösa idealet? Bara de vanliga om hur staten per definition sägs kränka rättigheter, och frågan om vem som skall vakta över väktarna. Idag har jag förstås inget problem alls med att tillbakavisa sådana argument. En renodlat liberal stat kränker inga rättigheter, utan ägnas istället åt att skydda dem. Att vi inte kan ha så kallad konkurrens på slutgiltig tvistlösning är en följd av att vedergällande våld inte är en legitim tjänst att erbjudas på marknaden. (Försvarsvåld kan däremot erbjudas på marknaden, till exempel av ett vaktbolag.) Hur vet vi detta? Jo, vi ser till vad det faktiskt innebär: olika gäng (eller företag ) som krigar mot varandra, med allt annat än några brottsoffers rättigheter för ögonen. Naturligtvis hävdar anarkisten att det inte alls kommer att fungera så. Ändå är det just vad som händer i verkligheten när en stat fallerar (se dagens Somalia eller Sudan eller Zimbabwe för exempel). Och vem är det egentligen som skall vakta över väktarna? Vem ser till så att staten sköter sig, och inte börjar expandera bortom dess legitima uppgifter? Frågan är visserligen befogad; man måste alltid vara på sin vakt mot sådan expansion. Däremot kan den inte utgöra något försvar för anarkism. Problemet är oundvikligt; det finns alltid en risk för att makthavare blir korrupta (som det där klassiska citatet av Lord Acton meddelar). Förespråkar man anarkism vill man inget annat än att genomföra sådan korruption. Om inte per avsikt, så i alla fall per följd. De habila argumenten visar sig snabbt ganska labila. 7

8 Det är lustigt att det finns olika former av anarkism, och att anarkister sinsemellan funderar över vilken form som är korrekt. Alla har de gemensamt att de vill se staten avskaffad; vad som kan skilja är deras idéer om hur samhället skall se ut efter att detta har skett. Problemet är förstås att spelplanen lämnas oskyddad när staten är borta (eller fallerad). Man kan inte ha en teori om hur ett samhälle bör inrättas, ifall man överger den instans som möjliggör dylika inrättningar. Åsikter kan man ha, men vad man i praktiken säger är att det blir som det blir. Till exempel ogillar mutualister ränta, men det blir som det blir med räntan, eftersom de inte kan förespråka några förbud. Enligt anarkosyndikalister är lönearbete ett ont, men eftersom de inte förespråkar en stat, kan de inte heller hindra arbetsgivare från att betala ut löner. Och om olika kotterier hellre plundrar och våldtar och mördar än något annat, får väl anarkisten hitta ett sätt att leva med detta (eller inleda ändlösa hämndspiraler). Och så vidare. Det blir som det blir. (Som Doris Day sjöng på 1950-talet: Que Sera, Sera.) Inte för att det är något fel med räntor eller lönearbete. Men skall man ha åsikter om hur samhället bör inrättas, måste man hålla fast vid den instans som kan genomdriva dessa inrättningar. Annars rycker man bara på axlarna och säger det blir som det blir. Vilket kan vara bra ifråga om räntor och lönearbete. Desto värre med plundring och våldtäkter och mord. Under min korta tid som anarkist hann jag skriva en mindre uppsats i ämnet. Där skrev jag bland annat att staten kan definieras som frånvaron av marknad, vilket är en minst sagt tokig avgränsning. En marknad består av aktörer som på frivilliga grunder byter ekonomiska värden med varandra. Det är förstås sant att en stat inte är (eller kan vara) en aktör på marknaden, men det är ändå fel att definiera den som frånvaron av marknad. I så fall skulle även tjuven bli en stat, eftersom stöld innebär frånvaro av marknad. Kanske har definitionen utformats för att spela anarkisten i händerna, när han vill jämställa staten inte bara en despotisk stat utan staten som sådan med en tjuvaktig roffare. Varifrån jag hämtade den minns jag dock inte. En bättre avgränsning kan tänkas lyda: staten är en instans som håller exklusiv makt att upprätthålla sina lagar inom ett visst geografiskt område. (Denna är hämtad från Ayn Rand.) I uppsatsen skrev jag också att staten påtvingar dess skydd, men det är inget annat än strunt och rappakalja! Staten påtvingar vedergällning mot de som dömts för brottslighet. Något skydd påtvingar den emellertid icke. Ett brottsoffer väljer själv om han eller hon vill göra en anmälan. Så bör samhället vara enligt liberala värderingar: frihet för oskyldiga, men ofrihet för brottslingar. När staten fallerar och konkurrens om vedergällning etableras, innebär det endast friheten att göra vad man vill inte så länge man respekterar rättigheter, men så länge man är tillräckligt bevärad för att inte låta sig hindras. Medan Vae victis kan vara ett anarkistiskt motto, kan det inte vara ett liberalt. Egentligen borde schismen mellan liberaler och anarkister vara utagerad. Men till och med från självpåtagna liberaler hör jag det ofta sägas att anarkokapitalism är konsekvent liberalism. 1 Antingen glömmer man att liberalism bygger på respekt för rättigheter, eller också tror man att sådan respekt medför ett statslöst ideal. Min egen erfarenhet av anarkister säger mig att de generellt sett är ohederliga och ohyfsade. Många gånger är anarkism den enda fråga de vill diskutera, och mer energi läggs på att nedsabla nattväktarstaten än en totalitär stat. (Murray Rothbard talar sig varm för Sovjetunionen i sin bok For a New Liberty.) Jag vet emellertid också att det finns ärliga och hyfsade anarkister, som inte jämställer en fri stat med en tyrannisk, och som inte drabbas av selektiv analfabetism när ämnet diskuteras. Det är trots allt komplext, så uppriktiga misstag är fullt möjliga. Syftet med texten är att göra upp med mina gamla knasiga idéer om anarkism, men också att beröra ett par av de vanligaste argumenten i all korthet. Framför allt gäller det att inte stirra sig blind på begreppen, och att inte glömma bort deras innebörd ute i verkligheten. Prat om frihet i all ära, men pratet är inte mycket värt om det frikopplats från omvärlden. Då är det bara rationalism som gör mer skada än nytta. Till psykiatrins fiender Januari 27 Psykiatri är ett ämne som bör palperas med varsamhet. Detta beror inte på psykiatrin så mycket som på dess fiender och jag har bara under det senaste året insett hur många de faktiskt är. Jag är vare sig läkare eller legitimerad terapeut, så jag kan inte fälla medicinska omdömen som annat än lekman. Vad jag kan palpera (eller känna på pulsen ) är de åtskilliga och ibland absurda idéer som psykvårdens fiender ger uttryck för. Kanske undrar läsaren varför jag alls för ämnet på tal, eftersom jag i vanliga fall skriver om 1 Det specifika citatet kommer från Louise Persson: 8

9 filosofi och det som hör filosofin till. Svaret är i så fall att det här faktiskt hör filosofin till. Att bemöta psykvårdens angripare är inte först och främst ett medicinskt ärende, utan först och främst ett filosofiskt ärende. (På samma sätt är det främst upp till våra filosofer, snarare än biologer, att tillbakavisa kreationism.) Det medicinska läroämnet har till uppgift att identifiera sjukdomar och finna effektiva behandlingar mot dem. Den säger inte i sig självt något om vad som är etiskt och vad som är rationellt. När vi söker svar på sådana frågor måste vi istället agera som just det filosofer. Och som sådan vill jag tänka att jag är mer än lekman, även om jag saknar formell utbildning. Förr i tiden kunde psykiatrisk vård vara både vidskeplig och inhuman. Detta gillar dess fiender att påpeka. Men de vill inte gärna acceptera att den har blivit bättre. Idag skulle ingen läkare försätta en schizofren patient i insulinkoma, något man gjorde förr, men som aldrig gav annat än negativa resultat. Ingen patient riskerar att få en lobotomi. Och ingen läkare påstår längre att schizofreni beror på att man haft en kall och avvisande moder ( kylskåpsmamma ). Sådan vidskepelse har utdömts i sällskap med många andra freudianska påhitt (om än tyvärr inte alla). Ingen läkare skulle heller försöka behandla schizofreni med ECT. (Det är sant att elbehandling har dokumenterad effekt mot till exempel depression, men ingen alls mot schizofreni.) Läkemedlen har dessutom blivit bättre, särskilt med tanke på deras mildare biverkningar. Dagens neuroleptika är knappast befriad från dem, vilket å andra sidan ingen medicin är, men den schizofrene behöver i alla fall inte sitta i skuggan med hibernalhatt på grund av ljuskänslighet. Det här är naturligtvis bara ett par exempel bland många. Min övergripande poäng är att man inte skall bedöma psykiatrin idag efter hur den har varit förr. Eller kanske mer träffande: att man inte skall döma ut det rationella med samma måttstock som man dömer ut det irrationella (eller så att säga kasta ut barnet med badvattnet ). I sin relativt nyutkomna bok Pillret skriver Ingrid Carlberg att omkring svenskar äter något slags antidepressiv medicin. Siffran är enligt psykiatrins fiender ett bevis för att man bara är ute efter profit, och att man hellre medicinerar bort symptomen än hanterar problemen. Att bemöta det första är inte svårt. Det kostar läkemedelsföretagen miljarder att ta fram en ny medicin, så det ju klart att de behöver ekonomisk avkastning när preparatet väl har kommit ut på marknaden. Det är inget underligare med det än att vi får betala för vår mat och vårt husrum. (För övrigt är SSRI-mediciner knappast dyra; att äta till exempel citalopram behöver inte kosta mer än någon femtiolapp i månaden.) Argumentet utifrån profit är inget annat än nonsens. Om inte företagen går med vinst kan de inte erbjuda oss nya läkemedel, och då blir vi utan. Hellre dyra läkemedel än inga läkemedel alls inte sant? Dessutom bör det ju inte vara några kostnader att bråka om i just det här fallet. Att äta så kallad antidepressiv medicin är som sagt ingen speciellt dyr historia. Men hur är det med det andra argumentet? Det kanske stämmer att läkarna hellre medicinerar bort symptomen än hjälper den sjuke att hantera problemen? Nej, det är en besynnerlig invändning. En egentlig depression kan utlösas av många olika faktorer, men har också en biologisk grund i hjärnan. Det är hjärnans brist på serotonin som motverkas när man äter en SSRI-medicin, och denna brist är ju inte symptom utan orsak. Men det finns kanske också en annan grund, som inte är av biologiskt slag? Jo, det är ju möjligt. Å andra sidan kan vi svårligen klandra ett läkemedel för att det inte löser alla våra problem här i livet. Det har en viss kemisk effekt i kroppen, men mer duger det inte till. Just därför använder man sig också utav terapier av olika slag (varav KBT är mest evidensbaserad). Psykvårdens fiender tänker ändå att den där siffran på är så hög, att läkarna nog har lurat på folk mediciner som de inte behöver. Kanske är det hela till och med en konspiration av företagen, som vill profitera på andras vardagliga mödor? Jag vill på den första tanken svara att blotta siffran inte spelar någon som helst roll här. Att många då och då drabbas av huvudvärk, och tar en tablett mot detta, betyder varken att huvudvärken är bluff eller att tabletten är gagnlös. Det betyder bara att värken är vanlig, och att det kan finnas en lukrativ marknad för bättre läkemedel. På exakt samma sätt är det med psykisk ohälsa: att det är vanligt betyder inte att det är bluff, och att läkemedlen har brister betyder bara att det finns något att vinna på ytterligare medicinsk forskning. Den andra tanken om en konspiration bör kunna avfärdas vid första anblick, men eftersom den är så utbredd finns en del att säga. I stora drag går den ut på följande: företagen och läkarna har i samverkan hittat på olika diagnoser och mediciner som inte alls behövs, i syfte att profitera och utöva makt över andra. 9

10 Denna märkliga teori har man inget rationellt skäl att ta på allvar, och som jag sagt förut leder korrupt kunskapsteori till korrupt etik. Psykvården får lida en hel del oförtjänt klander, vilket i sin tur innebär negativa följder för både vården och för patienterna. Jag har många gånger hört psykiatrins fiender säga något i stil med att det är en naturlig del av livet att må dåligt. Det må så vara! Men det är avskyvärt att använda det som ett argument mot sjukvård. Att vi ibland mår dåligt kan svårligen undvikas, men om man mått dåligt under en längre tid och det finns ett läkemedel mot tillståndet då är det ju vettigt att ge läkemedlet en chans. Det är illvilligt att säga till någon som länge burit på tankar om självmord att hans tillstånd är en naturlig del av livet. Då kanske han istället för att söka hjälp väljer att bära problemen vidare, eller rentav att ta sitt liv. Vem är det som är maktkåt här egentligen läkaren som skriver ut SSRI, eller psykvårdens fiende som ger dylika råd? Att bli psykiater tar också lång tid: läkarstudierna tar över fem år, och därpå behöver man ungefär lika lång erfarenhet av AT-tjänst och ST-tjänst. Hur många studerar och arbetar med vård och omsorg i över ett decennium, för att de drivs av maktbegär? (Frågan är retorisk.) Våra antidepressiva mediciner är knappast felfria. De ger inte alltid resultat och har en del besvärliga biverkningar. Detsamma kan sägas om vilket läkemedel som helst. SSRI beräknas hjälpa i ungefär 70% av fallen. Man kan också prova SNRI (som även påverkar noradrenalinet men har fler biverkningar), och ECT, i synnerhet (men inte uteslutande) mot djupa depressioner där läkemedlen inte haft önskad effekt. Psykvårdens fiender tycker om att förstora upp biverkningarna av SSRI, och det gör de absolut rätt i. Även om de är relativt milda nu för tiden, bör man ju ändå känna till dem: viktförändringar, yrsel, illamående, förlust av sexuell drift och oförmåga till erektion och orgasm för att bara nämna de vanligaste. Som patient skall man känna till det här, och väga fördelar mot nackdelar, innan man tar läkemedlet. Det gäller för alla läkemedel och inte bara för SSRI. Emellertid skall man inte heller överdriva vare sig de önskvärda effekterna eller de icke önskvärda. En antidepressiv medicin är självfallet inget lyckopiller. Att lösa upp en depression är inte detsamma som att skapa lycka, och på samma sätt blir man inte en zombie av dagens mediciner. Kurvan mellan toppar och dalar riskerar att bli mindre, och det bör man ju veta, men någon fullständig apati är det inte tal om. Jag hyser ingen ambition att skriva en hel patogenes över det kunskapsteoretiska (ej medicinska) sjukdomsförlopp som psykiatrins fiender går igenom. Det finns alldeles för mycket att säga, och jag kommer med största sannolikhet att få lägga till kompletterande stycken i framtiden. Jag har tvistat med ett flertal antipsykiatriker under det senaste halvåret, och många gånger utmynnar deras kritik i ett argument utifrån uppenbarelse. De säger: Har du inte själv erfarenhet av psykiatrin så kan du inte veta hur det är. Innebörden av detta är att psykiatrin skulle vara något övernaturligt som inte kan studeras under tillsedda förhållanden. Så är det naturligtvis inte, och man behöver inte ha direkt erfarenhet av en vetenskap eller annat akademiskt område, för att kunna bilda sig en uppfattning om det. Jag är inte kvinna men kan ändå uttala mig om feminism eller abortfrågor, och jag är inte jude men kan ändå uttala mig om rasism eller antisemitiska folkmord. Argumentet utifrån uppenbarelse är bara en sista tillflykt i syfte att mystifiera psykvården. (Någon av psykiatrins fiender har till och med hävdat att depressioner behandlas bättre med LSD än med SSRI och det tycker jag säger en hel del om vilken nivå kritiken ofta befinner sig på.) Jag vill till sidst og syvende upprepa att psykiatrin inte är ofelbar eller fullständigt rationell. Vad jag menar är att kritiken skall bära den rationalitet som psykiatrin i så fall saknar. Brister och fel bör ses som skäl för utveckling istället för avveckling. Över allt annat får inte kritiken rinna ut i en uppsjö av olika konspirationsteorier och dylikt nonsens. Kort om diskriminering Februari 06 Ordet diskriminera betyder bokstavligt talat att dela upp. När vi träffar ett val delar vi upp våra alternativ i två kategorier: vad vi väljer och vad vi väljer bort. Ofta handlar det om att t.ex. välja bort makaroner till fördel för spagetti (eller vice versa). Ibland kan det handla om mindre alldagliga saker, som att välja bort en presidentkandidat till fördel för en annan. Och ibland handlar det om att välja bort hyresgäster av en viss hudfärg, till fördel för andra med annan hudfärg. Om någon skulle missa vad jag försöker säga, är det att diskriminering är ofrånkomligt, men att man kan diskriminera på rationella eller irrationella grunder. Vi är med Sartres ord dömda till frihet, dömda att (på gott och ont) ställas inför olika valsituationer. Oavsett om vi väljer klokt eller oklokt, kommer något att väljas och andra alternativ att väljas bort. (Att skjuta på ett viktigt beslut är ett val i sig.) Det går inte att komma ifrån diskriminering i 10

11 största allmänhet. Att välja en utbildning är att diskriminera alla andra möjliga utbildningar. Att välja ett yrke är att diskriminera alla andra möjliga yrken. Att välja en make eller hustru är att diskriminera alla andra möjliga makar eller hustrur och så vidare. I de här fallen ser vi nog inget problem alls med att diskriminera. Men det finns också något som kallas för olaga diskriminering. Frågan blir därför om staten bör reglera eller förbjuda viss diskriminering som kan bedömas vara irrationell. När vi ger oss i kast med den här frågan gäller det att begripa vad diskriminering är: en aspekt av vår valfrihet. Det går lika bra att fråga om staten bör reglera människors valfrihet eller ej. Och naturligtvis bör den göra det! Men den bör endast reglera våra val när det kommer till att angripa andra människor med direkt eller indirekt våld. Att diskriminera det rättsenliga till förmån för angrepp mot oskyldiga skall faktiskt totalförbjudas. (En stat helt utan lagar för sociala samspel är de facto ingen stat alls.) En liberal ideolog har inget emot lagar som gör viss diskriminering straffbar. Han håller inte med den där anarkistiska devisen som säger att gör vad du vill skall vara lagens hela. Bara med ett tillägg blir den (i alla fall politiskt sett) acceptabel: så länge du respekterar andras rättigheter. I vardagligt tal brukar inte frågor om diskriminering ha att göra med vad man väljer, utan vad man väljer bort. Har man till exempel rätt att välja bort människor på grund av deras kön, etnicitet, ålder, hudfärg, inkomst, övervikt, sexuell läggning, funktionshinder, religiös tro, politisk tillhörighet, och så vidare? I allmänhet måste svaret bli jakande. Så länge man inte angriper någon med våld eller hot om våld, bör man vara fri att diskriminera efter (eller i strid med) eget förstånd. Att göra olagligt det som inte kränker rättigheter är i sig självt ett brott. Och att vilja förbjuda andra att diskriminera på ett visst sätt, det är faktiskt i sig självt ett sätt att diskriminera på! Låt oss betrakta ovan nämnda grunder lite mer ingående, t.ex. att diskriminera med anledning av könstillhörighet. Om man går till sängs med en kvinna så diskrimineras mannen, och går man till sängs med en man diskrimineras istället kvinnan. Nog tycker väl de allra flesta att man är i sin fulla rätt att välja och välja bort på grund av kön i sådana ärenden? (I alla fall bortsett från de feminister som talar om att förråda sitt eget kön.) Det är av exakt samma princip man har rätt att välja bort på grund av kön, till exempel när man skall anställa någon till sitt företag. Det är ens ensak ifall man hellre än en man vill ha en storbystad blondin på sitt kontor (men man får också acceptera följderna av sina val; att främja bröst över kompetens lär inte vara särskilt gynnsamt för företaget). Eftersom man äger sin kropp har man rätt att välja bort sex av vilket skäl som helst, medräknat irrationella. Och eftersom man äger sitt företag har man rätt att anställa (eller inte anställa) vem man vill. Jag kan inte nog poängtera att det är samma princip som används i bägge fallen: att man har rätt att träffa egna beslut rörande sitt liv och sin egendom. Som sagt är diskriminering också en aspekt av valfrihet. Man kan inte välja något utan att samtidigt välja bort något annat. Ifall man utnämner en man till ett chefsjobb diskriminerar man kvinnan, och om någon politiker sedan kvoterar in fler kvinnor diskrimineras mannen. Att diskriminera går ej att undvika. Att diskriminera är nödvändigt. För att återgå till det tidigare exemplet: har en hyresvärd rätt att välja bort potentiella hyresgäster på grund av deras hudfärg? Ja, visst har han det. Därmed inte sagt att dylik särbehandling är förnuftig, men vem man hyr ut sina bostäder till är ens ensak, precis som det är ens ensak ifall man väljer en sexpartner med ljus eller mörk hud. I bägge fallen råder (detta tål att upprepas) samma princip: principen om individens frihet att sköta sitt eget liv efter eget huvud. Frågan är bara ifall man skall få välja fritt, eller om staten skall gå in och göra valet åt en. I vilket fall kommer ett val att träffas, och i vilket fall kommer det att diskrimineras. Fastighetsägaren kanske väljer bort hyresgäster av mörk hud till förmån för andra med ljus hud, och om staten går in och väljer annorlunda kommer hyresgäster med ljus hud att diskrimineras till förmån för andra med mörk hud. Det finns ett alternativ här, för den hyresvärd som inte vill rucka på sina rasistiska idéer. Han kan lämna branschen för att söka ett nytt jobb som är bättre ackommoderat för hans önskemål. Jag återger gärna vad en anonym vältalare har sagt: Hellre att bostäder byggs och hyrs ut diskriminerande, än att bostäderna inte byggs alls. För det är ju det som är alternativet. Men först och främst principen om var individs frihet att träffa egna val rörande sitt liv och sin egendom. Medan det finns många orättvisor här i världen, gör man dem bara fler om man börjar tumma på frihetsidén. Att med våld ingripa i oskyldiga människors liv är inte någon lösning på förmenta orättvisor. Det är en orättvisa i sig självt. 11

12 Om ett samband mellan filosofi och psykologi Februari 16 Jag såg nyligen filmen Harvey från Det är en klassisk (och mycket bra) komedi med James Stewart i huvudrollen, där hans karaktär Elwood P. Dowd tror sig se och vara vän med en talande jättekanin. I och för sig utvecklas det hela till något som skulle kunna tolkas antipsykiatriskt. Samtidigt finns ett släktskap mellan psykologi och filosofi som tål att undersökas. Jag vill inte ansluta mig till de som anser att religiositet är en form av psykos; ej heller till de som säger att socialism borde klassas som en psykiatrisk störning. Det handlar inte om att sjukdomsförklara vare sig religiös tro eller politiska övertygelser. Snarare handlar det om att se olika samband mellan tankar och beteenden. Man lär onekligen vara psykotisk om man tror sig se (och vara vän med) en talande jättekanin, men vet ni vad scenariot för mina tankar till? Jo, jag kommer att tänka på Ludwig Wittgenstein, som en gång framhärdade att en noshörning kunde finnas i rummet, trots att Bertrand Russell nogsamt lyft på varje stol. Jag vill förstås inte påstå att Wittgenstein var psykotisk. Det finns flera saker som skiljer hans position från till exempel Dowds, inte minst att Dowd faktiskt trodde sig se något som inte fanns där. Emellertid kan man undra om inte korrupt filosofi riskerar att öka ens benägenhet för psykisk ohälsa. Jag tror att så mycket väl kan vara fallet. Kanske har ni någon gång upplevt mörkerrädsla. Denna rädsla känns lite penibel; trots allt borde man veta bättre än att vara rädd för mörker. Samtidigt låter man tankarna flacka över skuggor och nyanser i rummet; till sist verkar saker börja röra på sig, och stolen eller bordet förvandlas till ett hotfullt monster. Mörkerrädsla är i och för sig vanligast hos prepubertala barn, men återfinns även hos många vuxna. Skräckfilmer utnyttjar ofta det här genom att utspela sig på natten gärna i en skog eller i ett öde hus där man känner att vad som helst kan hända. Man blir, annorlunda uttryckt, skrämd till att inte våga lita på sitt förnuft. I fullt dagsljus rycker man på axlarna och småler åt det som, under vargtimmen, gör en förlamad av skräck. Plötsligt är man övertygad om att det omöjliga kan hända, kanske inte sett till förnuftet, men till känslorna. När som helst kan det man är som mest rädd för dyka fram måhända spöket ur den senaste skräckfilmen man såg? Förnuftet säger att rädslan är absurd, men man är, i den här situationen, ur stånd att lyssna till det. Vad man i själva verket förmås att betvivla, är verklighetens oberoende av det fantiserande subjektet. Hos den mörkrädde tvingas förnuftet att abdikera till förmån för nyckfull emotionalism. Och vilken fasansfull filosofi innebär inte det? Det är subjektivism som framkallar rädslan tron på att vad som helst kan hända när som helst. Alltså ungefär som det brukar utspela sig, i redan nämnda skräckfilmer. Det här med mörkerrädsla är naturligtvis bara en illustration. Dess styrka ligger, tror jag, i vår möjlighet att relatera till den. Nästan alla är eller har varit mörkrädda, men ganska få har erfarenhet av psykos. Jag tror också det går att jämföra dessa bägge fenomen på ett flertal sätt. Till exempel: tänk om man skulle fastna i mörkerrädslans psykologi dygnet runt, även i fullt dagsljus. Frikopplad från dess grund i mörkret, och utdragen över en längre tidsperiod, skulle den säkert ge skäl för diagnoser som psykos och paranoia. Men likheterna rör inte bara beteendet utan även den bakomliggande filosofin. Hos den mörkrädde ges känslan förmånsrätt över förnuftet, och subjektivismen blir påtaglig. Detsamma kan, med något annorlunda innebörd, sägas för den psykotiske och/eller paranoide. (Paranoia brukar vara en del av psykosen.) Naturligtvis är det så att varken känslans företräde eller subjektivismen väljs i de här fallen, eftersom de tvingas fram av rädslan respektive ohälsan. Men man kan också argumentera för att det ligger en paradox, i att genom förnuftet komma fram till att känslan bör ligga till grund för våra omdömen och beslut. Borde inte det dionysiska idealet baseras på, och försvaras utifrån, en känslomässig ingivelse? ( Det är rätt eller sant, därför att jag känner det vara rätt eller sant. ) Hur det än vara må: många filosofer har genom tiderna förespråkat känsla över förnuft, såväl som subjektivism över objektiv verklighet. Till exempel David Hume gjorde bäggedera, för att bara nämna någon. Hade då inte hans idéer ett släktskap med mörkerrädslan, och rentav med psykosen och paranoian? Kanske rentav med schizofrenin? Mina grubblerier kring de här sakerna började efter att jag läst en uppsats av Henrik Unné, med titeln The Causes of My Schizofrenia. För de läsare som inte vet det, är Unné en ganska känd profil bland svenska objektivister (och kallas ibland för Sveriges näst förste objektivist ). 1 Han har på olika sätt arbetat för att sprida objektivismens idéer sedan slutet av 1970-talet, inte minst genom att skriva insändare och sälja relevant litteratur. Uppsatsen ifråga handlar emellertid om hans insjuknande i 1 Om någon undrar är det Per-Olof Samuelsson som innehar den informella titeln som Sveriges förste objektivist. 12

13 schizofreni år 1972, och vad som orsakade denna sjukdom. Unné berättar bland annat om sin ungdoms filosofiska osäkerhet; om hur han fått lära sig att inte lita till sitt eget omdöme. Nu kan förstås inte en sådan osäkerhet utgöra hela sanningen. Schizofreni är en neurologisk sjukdom, ärftlig och möjlig att behandla med neuroleptika. Man kan självfallet inte bli schizofren av att acceptera irrationell filosofi (eller av att tvivla på rationell filosofi). Men kanske kan det bidra till att utlösa den latenta sjukdom man redan bär med sig? Att våra idéer påverkar vårt beteende är självklart. Vissa idéer får oss att må bättre, medan andra får oss att må sämre. Vissa idéer gör att vi handlar på ett sätt, medan andra får oss att handla på annat sätt. Det är ju det här som KBT utgår från: att psykisk ohälsa kan förbättras genom att den sjuke lär sig tänka i nya mer rationella banor. Om irrationella idéer kan göra oss djupt olyckliga, kan de kanske också utlösa ett latent vansinne? Unné beskriver i ett stycke hur han som ung sitter vid matbordet. Han frågar sig: Hur kan jag vara säker på att jag inte härnäst sticker gaffeln i mitt öga? Trots allt, det är bara några decimeter mellan dem. Vid tillfället kunde han inte komma på något bra svar. Det här illustrerar effektivt den fundamentala osäkerhet som skepticism innebär. Här är inte skepticismen en tanke man leker med bakom det akademiska skrivbordet, utan ett verkligt problem i det verkliga livet. Man kan också, mot bakgrund av samma osäkerhet, ställa andra frågor. Hur vet jag att jag inte kommer ta livet av mig i nästa ögonblick? Hur vet jag att jag är samma person när jag vaknar på morgonen, som när jag somnade kvällen innan? Och så vidare. (Håll i minnet Humes syn på jaget som knippen av förnimmelser.) Tar man skepticismen på fullt allvar är det i denna belägenhet man slutar upp. För Unnés del berodde inte osäkerheten på att han läst och accepterat korrupt filosofi. Istället berodde den på att han från ruta ett blivit itutad att det egna omdömet inte var att lita på. Men det är ju i allt väsentligt samma sak: istället för Hume var läromästaren här hans mor och andra i omgivningen. Jag kommer att tänka på ett annat exempel, hämtat ur biografin En riktig människa av Gunilla Gerland. Här berättar Gerland om sitt unga liv med autism, och detta tänker jag särskilt på om hur hon aldrig insåg att hennes föräldrar var samma personer hela tiden. Kanske kunde det vara helt andra personer, som bara råkade se likadana ut? Ett prov på samma osäkerhet, förvisso med annan grund men med samma symptom. Läsaren får ursäkta om jag formulerar en enkel idé omständigt, men jag tror att ett par omvägar kan vara behövliga i det här fallet. Tesen är alltså att korrupt filosofi ökar sannolikheten för att psykiska sjukdomar skall bryta ut (naturligtvis med villkoret att man också är övertygad om den korrupta filosofins giltighet, eller i alla fall tveksam inför dess korruption). Det är en nog så enkel tes, som åtminstone delvis är ganska hävdvunnen. Vad jag tillför (eller tror mig ha att tillföra) är sambandet mellan filosofi och psykologi, eller mellan idéer och beteenden. Jag talar alltså om den filosofi som har ett inflytande över verkliga människors verkliga liv, snarare än lärda övningar att ägna sig åt bakom skrivbordet. Att resonera utifrån skepticism eller subjektivism som en lärd övning är en sak men den som tar sådana idéer på fullaste allvar tör hamna i samma situation som Unné vid sitt matbord. I och med dessa insikter kan vi också dra ett par konklusioner. Först och främst ser vi att filosofi är något relevant i människors liv, något som de faktiskt har ett behov utav. När vi märker hur nedbrytande korrupt filosofi kan vara, märker vi också hur välgörande förnuftsenlig filosofi är. För egen del skulle jag önska att man i större omfattning tog notis om det här sambandet, inte minst inom filosofins, psykologins och psykiatrins fält. Därmed inte sagt att det är objektivismen man måste åberopa, men vissa fundamentala och med objektivism förenliga principer: objektiv verklighet, förnuftets och sinnenas legitimitet, det goda i att aspirera på sina egna värden och sin egen lycka. Där har vi en filosofisk grund för god psykisk hälsa. Sedan kommer det naturligtvis an på mer, men nog är det ändå ett profylaktiskt förarbete så gott som något! Carl Svanberg kommenterar Jag tror definitivt att filosofistudier är direkt skadligt för hjärnan. Inte nödvändigtvis studerandet av idéerna, men att studera under de villkor som råder inom akademin. Jag känner ibland att jag håller på att bryta ihop mentalt. Jag fick en panikångestattack när jag skrev min C-uppsats. På sistone har jag haft flera på känn. Men då jag kan läsa av signalerna bättre, lyckas jag hålla det hela under styr. Än så länge. Jag känner mig lite som Leo i We the Living. Men bara lite. Jag står snart inte ut längre Men det är klart. Om man studerar irrationell filosofi, tar det på allvar och inte vet hur man ska se igenom det, då kan man definitivt skadas av det. Mentalt och på alla tänkbara sätt och vis. Jag brukar 13

14 säga att om man indoktrinerar småbarn i t.ex. David Humes filosofi, då tycker jag att det nästan borde räknas som en form av misshandel. Jag har länge lagt märke till en annan sak. Jag är lite av en skräckfilmsnörd. (Även om mitt intresse för skräckfilmer har minskat radikalt med tiden.) Jag har dock noterat bland mina vänner och bekanta att de allra flesta blir rädda av filmer som antingen är baserade på verkliga berättelser, eller också åtminstone har en sannolikhet för att någonsin inträffa i verkligheten. Jag blir inte lika rädd för den typen av filmer. Jag blir istället rädd för filmer med totalt overkliga och omöjliga scenarion. T.ex. zombiefilmer. Varför? Därför att om zombies blev möjliga, då finns det inget som inte längre är omöjligt. Verkligheten skulle förvandlas till ett spökhus. Riktiga mördare vet man i alla fall var man har. De strider ju trots allt inte mot naturlagarna. Idéer eller makt? Februari 20 Ayn Rand sade en gång, via sin karaktär John Galt, följande meningar: Vid en kompromiss mellan mat och gift, är det endast döden som kan vinna. Vid en kompromiss mellan godhet och ondska, är det endast ondskan som främjas. (Ur Galts tal, Och världen skälvde.) Hon sade också på ett annat ställe detta: Gå framför allt inte med i fel ideologiska grupper eller rörelser, för att "göra något". Med "ideologiska" menar jag (i det här sammanhanget) grupper eller rörelser som proklamerar något vagt generaliserat, odefinierat (och, vanligen, motsägelsefullt) politiskt mål. [...] Att gå med i sådana grupper innebär att vända på den filosofiska hierarkin, och att förråda fundamentala principer på grund av någon ytlig politisk verksamhet som är dömd att misslyckas. Detta innebär endast att du hjälper till att undergräva dina egna idéer, och att åstadkomma dina fienders triumf. (Ur Vad kan man göra?, Philosophy: Who Needs it?) I politiska debatter är ofta idéer kontra makt ett centralt tema. Skall man vara en så kallad hårdkokt dogmatiker, som vägrar att vika en tum från liberalismens idéer? Eller skall man kanske vara en pragmatiker, som hellre får saker gjorda istället för att så har det sagts sitta i sitt pojkrum och onanera till böcker av Rand? Ifall man till exempel diskuterar Liberala Partiets för- och nackdelar kommer någon snart nog att säga det här: Liberala Partiet har ingen chans att vinna nästa val, och eftersom det är reella förändringar vi bör vara ute efter, skall vi ju rösta på ett parti som kan få sådana förändringar till stånd. Vilket parti man menar kan vara lite olika, men oftast är det Moderaterna, Centerpartiet eller mer sällsynt Folkpartiet. Som svar på det här brukar jag hänvisa till just de citat av Rand som refererats ovan. Visst bör man vilja se reella förändringar, men inte vilka reella förändringar som helst. Att frikoppla dem från idéerna är vådligt. Att främja dem i strid med idéerna är omoraliskt. För vad är det man hjälper fram genom att åsidosätta sin moral, om inte omoralen? Vad är det man hjälper fram genom att kompromissa bort det rätta och det goda, om inte det felaktiga och det onda? Och varför skulle man behöva strunta i vad som är sant och rätt, för att uträtta några reella förändringar här i världen? (Och varför skulle man se sådana reella förändringar som önskvärda?) Mer direkt formulerat alltså: idéerna eller makten? Jag har vid flera tillfällen sagt att liberalismens främsta fiende ofta är liberalerna själva, d.v.s. de liberaler som villigt och med nöje offrar idéerna och principerna vilka de menar sig stå för. Av någon bisarr anledning framställs den principfaste många gånger som en påtaglig bromskloss i det realpolitiska maskineriet med vilken rätt? Kan min läsare namnge en enda politiker som konsekvent vägrar att tumma på sin uppfattning om rätt och fel? Kan min läsare kanske namnge någon över huvud taget, politiker eller ej? Om han trots allt har ett namn på sina läppar, då är jag den förste att gratulera, för han måste ha gjort sig en mycket sällsynt bekantskap! Såvitt jag vet finns ingen dylik bromskloss bland våra svenska yrkespolitiker (och i synnerhet inte bland våra ledamöter i riksdagen). Just ett påtagligt hot, detta! Problemet är snarare att nästan alla människor politiker eller ej utgår från att det behövs en viss moralisk flexibilitet, att man måste kunna köpslå med sina värderingar för att få saker gjorda. Men då återstår ju min fråga: varför bör man vilja förändra saker, om man inte anser att förändringen sker för det bättre? Jag har till och med hört några liberaler prisa Adolf Hitlers framåtanda och hans effektivitet ; det enda kruxet var förstås att han råkade stå för helt fel åsikter. Nå, 14

15 om makten är så mycket viktigare än idéerna att en liberal borde beundra Hitler, då är jag väl ingen liberal då. Det är nämligen liberalismens idéer alltså liberalismen jag i alla lägen håller primärt. Hur åstadkommer man positiva förändringar? En bra början är som alltid annars att gå till sig själv. Det är svårt att hindra andra från att offra sina egna värden, men det är desto enklare (om än inte en bagatell) att föregå med gott exempel. Slutar man att rucka på sina principer (frånsett om man inser att man hållit någon felaktig princip) är mycket vunnet, kanske inte för samhället i största allmänhet, men för sig själv och i sitt eget liv. Bara genom att själv föregå med gott exempel kan man påverka andra att överge sin moraliska flexibilitet (d.v.s. sitt hyckleri). Detta beror på att en handling säger mer än tusen tryckta boksidor; ingen kommer att lyssna på allvar om man säger att de inte bör hyckla och samtidigt hycklar själv. (Varför ens predika ett budskap om man inte är övertygad om dess giltighet?) Genom en inre förändring kan man skapa yttre förändringar. Men det måste utgå från att bilda opinion, vare sig det sker i stor skala eller i liten skala (som för undertecknad). De politiska debatterna skönjer ibland ett förakt för de som hellre talar än agerar ; de som försvarar liberala idéer utan att organisera sig i något parti eller liknande. Men varför då? Det är de talande som banar vägen för de agerande, eller med andra ord: det är opinionen som gör förändringar möjliga. Och hur skall en opinion kunna bildas, om det inte finns några hårdkokta dogmatiker som ihärdigt och utan att kompromissa försvarar liberalismens sak? Personligen är jag ganska nöjd med min roll som pennfäktande tangentbordsriddare. Tillägg om principfasthet April 29 Jag får ofta höra att man inte skall vara en bokstavstroende liberal, eller förhålla sig dogmatisk till de liberala idéerna. Därför tänker jag göra min uppfattning klar och tydlig i det här ärendet! Den som kommer med dylika påstötningar är en demagog. Kanske låter det lite magstarkt, men för att vara helt ärlig hade jag fränare ord på tungspetsen. Vilken liberal text är det egentligen som vi inte skall ta på orden? För att avgöra när man inte skall tolka bokstavligt, behöver man ju veta vilka bokstäver som avses. Och vad innebär det att förhålla sig dogmatisk till de liberala idéerna? Den enda innebörd som verkar plausibel är att man håller på dem, även när det känns lite obekvämt att göra det (såsom t.ex. i dessa debatter). Utåt sett motiveras sådana här anmaningar med att liberaler är för splittrade, och att de måste lära sig att samarbeta trots vissa oenigheter. Vederbörande anmanare brukar dock inte själv vilja praktisera den tolerans som han eller hon talar för; om man svarar något kritiskt blir man, till ett ackompanjemang av ad hominem-angrepp, snabbt utsorterad som en religiös fanatiker. I och för sig är det här en generalisering utifrån egen erfarenhet, men hittills har jag inte stött på ett enda undantag. Det får mig att undra över om det hela kanske är mer än en ren tillfällighet. Och det är det nog, givet hur man väljer sina ord och vad de faktiskt innebär. Bör liberaler samarbeta, trots att de är oeniga i vissa frågor? Jag svarar: Kanske. Det beror ju helt på sammanhanget. Vilka frågor gäller saken? Kräver samarbetet att man frångår sina principer? Är det en person man vill ha att göra med, oaktat de politiska åsikterna? Ofta får man höra att eventuella oenigheter är betydelselösa, eftersom de ändå existerar liberaler emellan, men det gäller att tänka i mån av essenser. Många liberaler (om inte de flesta) håller en del högeligen icke-liberala åsikter, antingen för att de tror att dessa är liberala, eller också gör de medvetna pragmatiska undantag. Kanske menar man att staten bör avskaffas. Kanske menar man att abort bör förbjudas. Kanhända man vill strypa all invandring, föra ett krig mot narkotikan, eller (likt Murray Rothbard) 1 låta föräldrar lämna sina barn att självdö. Det finns såklart fler exempel, men dessa är inte ovanliga, och enligt mig är de svåra att tapetsera över. Man kan förvisso samarbeta mot gemensamma mål, men i vilken utsträckning är våra mål verkligen gemensamma, om vi är oense i sådana frågor som nämns här? Det är klart att samarbete kan vara möjligt i detaljfrågor, om vi t.ex. är ense om att politisk könskvotering är fel, men i vidare sammanhang blir det omöjligt. (Sedan är frågan om man vill samverka med någon som menar att asylsökande bör skickas tillbaka till en mördande tillvaro, eller att det bör vara kriminellt att omhänderta ett otillsett barn.) Tolerans är i och för sig ett positivt laddat värdeord, men det är inte alltid något bra att vara tolerant; det finns gott om saker man inte bör tolerera. Utåt sett manar ovan nämnda budskap till tolerans, men där finns

16 också en outsagd intolerans riktad mot den konsekvente och obesticklige. Den som tar det liberala budskapet på orden har inte gjort sig förtjänt av tolerans; den som även i motvind håller på sina principer skall inte visas fördragsamhet. Trots att man säger sig vilja ena och med detta stärka den liberala fronten, gör man i verkligheten det rakt motsatta: genom att klandra den som förhåller sig konsekvent och principfast undergräver man liberalismens sak. Att man är så snar att gå till angrepp mot oryggliga liberaler tyder på att man vet hur frätande budskapet egentligen är, och då är man ju precis som jag skrev ovan en demagog. Vad kan väl så effektivt göra skada, som att säga att man gagnar liberalismens framfart genom att svika dess idéer? Det glädjer mig att många ser igenom sådant här, men inte alla gör det. Därför vill jag göra läsaren uppmärksam på fasonerna, och inspirera honom att bli ännu mer bokstavstroende och dogmatisk! För om det är något som de liberala idéernas härolder kan göra för att bredda den frihetliga politikens flanker, då är det faktiskt att inte vända dessa idéer ryggen när de behövs som allra mest. Tillägg om en centerpartist Oktober 14 Det är ett vanligt misstag, att liberalismen skulle sakna fotfäste därför att det dras igång för få kampanjer och demonstrationer. En kampanj eller demonstration är inget mer än ett konkret uttryck för en idé eller en samling av idéer. Jag medger gärna att sådana aktioner kan ge goda resultat, t.ex. i syfte att påminna folk om att det finns ett liberalt alternativ, och att visa hur många som stödjer det. Samtidigt bör man inte överskatta effekterna av sådana konkreta uttryck; de är egentligen ganska obetydliga när det kommer till att bilda folklig opinion. För att skapa en långsiktig och grundlig förändring krävs istället att man försvarar liberalismens idéer intellektuellt, med hjälp av argumentation. Att göra det är, eller kanske rättare sagt bör vara, en uppgift för våra akademiker. Bara om intellektuella liberaler begär större utrymme i skolor och medier kan en folklig opinion för det liberala idéarvet bildas. (Jan Björklund som ju är vår skolminister inser detta; grund- och gymnasieskolan utmärks av propaganda för ökad statlig kontroll, inte minst i avsikt att rädda planeten.) Därför upplever jag det som beklagligt att Hanna Wagenius inte håller med, vare sig om det jag skrivit i det här stycket eller i texten ovan. Hon har sannolikt inte läst min uppsats, men hon har, i ett flertal debattinlägg på Flashbacks forum, gett uttryck för motsatt position. För er som inte vet det är Hanna Wagenius en ung CUF:are som, kanske främst via sina bloggar, profilerat sig som ett liberalt alternativ. Jag tvivlar förstås inte på att hon är mer liberalt orienterad än de flesta politiker; hon har bl.a. skrivit att hon hellre blir utesluten ur partiet än röstar för FRA-lagen, och hon diggar nattväktarstaten. Men hon skriver också att alla riksdagspartier är sossar light, och att man måste spela enligt de regler som gäller. Enligt egen utsago är hon en kompromisslös liberal men vad menar hon med det? En sådan är någon som har fullständigt liberala åsikter. Jo, det förstås. Här sägs dock inget om att man också måste agera på sina åsikter. Att vara en kompromisslös liberal innebär inte bara att man har vissa idéer om saker och ting, utan även och framför allt att man vägrar kompromissa när idé skall översättas i handling. Är det möjligt att vara en kompromisslöst liberal centerpartist? Nej, det är klart att det inte är det; som Wagenius själv säger är alla riksdagspartier sosse light (eller värre), och man kan inte vara ett kompromisslöst liberalt alternativ när man ställer upp för ett sosse light -parti. Tyvärr tror hon att man gör verklig skillnad när man försöker liberalisera ett icke-liberalt parti. Sådana försök är dömda att ge på sin höjd marginella resultat. Någon frågade Wagenius varför hon inte istället blev medlem i Liberala partiet, då det av allt att döma bättre företräder hennes åsikter. Problemet är förstås att det handlar mindre om idéerna och mer om makten. Det finns inga bra yrkesutsikter inom Lp, men det finns det inom C. Wagenius säger att man gör en grav missbedömning om man tror att Lp kan göra någon skillnad. Jag svarar att Lp redan gör en skillnad, genom att vara det enda liberala alternativet, oavsett hur fjärran riksdagsmandaten är. Här nöjer man sig inte med små förbättringar i detaljfrågor, utan satsar på en långsiktig och mer djuplodad förändring. Att det över huvud taget pågår en sådan kamp gör skillnad i sig. Det är för tungt att starta något helt nytt säger Wagenius. Så tänkte man dock inte år 1913 när C grundades. Inte heller 1981 vid grundandet av Mp. Ej heller tänkte man så 2006 när PP bildades. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att starta ett helt nytt parti och nå framgångar. Men det är såklart lite bökigt, och man får arbeta för att göra sina idéer hörda. Man kan inte glida fram på en redan utstakad väg, och vara säker på sin yrkesmässiga framtid inom politiken. Visst är det väl därför som Wagenius inte går med i Lp? Som för de flesta andra politiker handlar det minst lika mycket om lönen och om den snygga resumén, som det handlar om idéerna. 16

17 Drogpolitikens gömda agenda Mars 04 I mellanstadiet brukade polisen komma på besök, varje termin eller åtminstone någon gång om året. De varnade för saker man inte skulle hålla på med när man blev äldre; alldeles särskilt skulle man inte syssla med droger. Jag tror faktiskt att besöken nästan uteslutande kom att handla om droger. Deras negativa effekter återgavs ibland korrekt, ofta överdrivet, och fanns inga kunde man alltid improvisera. Berättelser om dödliga överdoser och aggressiv tillvänjning pepprade en propaganda som redan var över hövan kryddstark. Jag kan inte tala för de andra eleverna (eller ens för de vuxna) men själv anade jag att här låg en hund begraven. Om droger visste jag knappast något, så jag kunde inte bedöma vad man sade om dem. Däremot verkade man utelämna något väsentligt: nämligen skälet till varför så många nyttjar dessa oting. Vem börjar med droger, om det inte finns något positivt med dem? Jag räckte aldrig upp handen för att ställa min fråga. Jag var en smula förlägen, och dessutom var jag inte den som tänkte ifrågasätta polisen inför ett fullsatt klassrum. I en enda kontext nämndes det positiva, och då handlade det om heroinistens första sil (vars njutning i och för sig inte lät sig beskrivas). Men efter denna första sil skulle han vara fast i ett ohjälpligt missbruk, ständigt sökandes efter den där första njutningen som aldrig kunde återfås. Till slut skulle han börja med annan kriminalitet för att kunna försörja sitt missbruk, och förr eller senare upphittas död på Sergels torg. Det var helt enkelt så det var. Och vilken tioåring kan förväntas veta bättre? Nu när jag är tjugofyra år vet jag (såvitt jag kan bedöma) mer om droger än många poliser gör. Jag vet ungefär vilka för- och nackdelar de vanligaste medlen har; gamla lögner och överdrifter har jag stegvis kunnat se igenom. De där polisbesöken har blivit en putslustig kuriositet för mig: något som man i gott sällskap kan minnas och skratta åt. Samtidigt har de också en allvarligare sida. Polisen besöker fortfarande landets grundskolor, och om jag inte tar miste är lögnerna och överdrifterna desamma nu som då. Med vilket resultat? Den breda allmänheten har förletts att acceptera dikterna som vore de oförvitliga sanningar. Jag är inte den som vill idealisera bruk av narkotika varje preparat har i olika grad och omfattning negativa aspekter men jag vill inte heller ställa upp på desinformation. Man behöver inte vara demagog och folkförledare för att skydda andra mot destruktiva missbruk. Det är min övertygelse att sanningen bör räcka gott nog. Trots allt: om det är sant att bruk av droger är farligt, då tör ju en nyanserad och korrekt information visa det, och om det inte är sant, då har man ju inget skäl för att driva saken vidare. Rättelse: man har inget skäl för att driva saken vidare om motivet är det nämnda. Kanske är det här med skydd mot missbruk en dåligt iscensatt täckmantel för en gömd agenda? Nå låt oss undersöka om det kan finnas något fog för en sådan misstanke! När jag använde ord som demagog och folkförledare tog jag för givet att man vet hur det egentligen står till, men väljer att ljuga eller överdriva. Det är i och för sig inte omöjligt att polisen tror på sina egna dumheter, men det verkar osannolikt, med tanke på att korrekt information är lättillgänglig (för alla som behagar söka efter den). Jag kan inte tänka mig att dessa poliser alltså de som ljuger om droger för skolbarn är lika okunniga som de vill att andra skall förbli. Men de är säkert välvilliga i tron på att deras lögner är beskedliga, så länge de kan förebygga framtida olyckor. Jag vill inte gå till angrepp mot några enskilda individer, utan mot själva förfarandet. Målet helgar inte medlen, och att indoktrinera skolbarn barn i en redan påtvingad skolgång till att bli politiskt korrekta tycks mig vämjeligt. Det är ju faktiskt metoder som får en att tänka på historiska diktaturer eller dystopiska romaner, och som inte borde höra hemma i en modern liberal demokrati. (Sverige skall vara en sådan, har jag hört.) Dessutom har inte lögnerna fått den effekt man velat uppnå. I och för sig tror många att det är rent livsfarligt att röka en joint, och den som tar en lapp syra kommer såklart att hoppa ut genom fönstret, i tron om att kunna flyga. Trots villfarelser som dessa är inte landet drogfritt, eller ens i närheten av att vara det. På många sätt har drogpolitiken förts på ett så löjeväckande sätt att den fått motsatt resultat: att testa droger har i en del kretsar blivit lite tufft och rebelliskt; ett sätt att peka finger åt etablissemanget och visa prov på civil olydnad. Men allt för våra barns framtid, inte sant? Jag har alltid ansett att man inte skall lura barn till att tro på jultomten. Kanske är det ett beskedligt påhitt, och jag tror inte att föräldrar är illvilliga när de säger till barnet att tomten finns. De vill bara att barnet skall må bra, och se fram emot julen. På ett liknande sätt tänker nog de som skarvar sanningen om droger, ifall de alltså ens i alla lägen vet vilken sanningen är. Men nog har väl föräldern en liten baktanke med sitt 17

18 påhitt, en liten gömd agenda? Nu måste du vara snäll och lydig, annars får du inga paket av tomten! Lögnen om tomten blir en hållhake på barnet, ett sätt att hur oskyldigt det än må vara kontrollera dess beteende. Det här har jag alltid ogillat av ren princip, trots att jag aldrig själv blev itutad att tomten finns. Och på samma sätt har jag alltid ogillat lögnerna om droger, trots att jag bara har rökt marijuana vid ett par tillfällen. Det handlar om principen. Som vanligt med lögner finns nog en liten gömd agenda även här. Staten vill liksom föräldern behålla sin ställning av legitim auktoritet. En politik behöver försvaras på moraliska grunder, och folket behöver tänka att världen nog brakar samman, om det inte vore för de där förbuden. Propagandan mot droger fyller bägge funktioner: den säger att folket måste skyddas från en stor ondska, och vore det inte för alla dessa nödvändiga förbud, då skulle samhället börja förfalla. (Redan Étienne de la Boétie fastslog att statens makt måste upprätthållas, inte bara med vapen, men också av ett allmänt stöd hos dess folk; folket består nämligen av många, och staten består av få.) 1 I debatterna frågar man ofta varför cannabis är olagligt, eftersom det är så harmlöst, medan tobak och alkohol är lagligt, trots att det är mycket farligare. Det här verkar lite märkligt, men bara så länge man tar motivet om att förebygga tragedier på allvar. Något uppenbart samband mellan ett medels skadlighet och dess juridiska status finns inte. Jag tror istället man är något på spåret, om man svarar att tobak och alkohol är integrerat i svensk kultur, på ett sätt som cannabis inte är. Vi vet att tobak och alkohol har många negativa aspekter, och tänkbart dödlig utgång (beroende på hur mycket och ofta man använder respektive drog). Men vi vet också att man inte dör av att röka en enda cigarett, eller av att dricka en enda grogg. Vi har kort sagt en nyanserad bild och beter oss därför sällan som alarmister, trots att spriten idealiseras av få och rökat knappast av någon. Andra droger är i största allmänhet främmande; vi saknar den nyanserade bilden och beteendet blir därefter. Staten kan inte börja sprida lögner eller överdrifter om tobak och alkohol; vi vet för mycket om dessa medel och skulle direkt se igenom det mesta av det. Metoden fungerar bättre på medel som är obekanta för de flesta. Och det är väl ändå ett tecken på att det inte alls bara handlar om att vilja förebygga framtida olyckor? Det handlar också om att befästa auktoritet, om att söndra och härska, det är vi mot dem: samhället mot knarket (och i förlängning samhället mot knarkarna). För att citera slutrepliken av Magnus Bejmar i ett kultförklarat avsnitt av programmet Sefyr: För det är inte [knarket] de dör av. Det är livet de lever. Och vår jakt på dem. 2 Föräldraskap och barnuppfostran April 02 Att vara barn är att vara sårbar. Man är utlämnad åt omvärldens nåder, på ett sätt så basalt att det ter sig främmande för de flesta vuxna människor. En vuxen som blir angripen kan försvara sig eller springa iväg; en kvinna som blir misshandlad av sin man kan lämna honom och söka nödvändig hjälp men barnet kan inget av detta. När är en vuxen människa någonsin så blottställd? Det tycks mig som att många inte till fullo inser räckvidden av ett barns värnlöshet. Barnet kan inte i någon tillräcklig mening försvara sig mot sina föräldrar. Det kan inte heller fly från dem i tillräcklig mening. (Möjligtvis kan det rymma iväg, men det måste förr eller senare återvända hem, till en situation som kanske har blivit än mer försvårad.) Söka hjälp? Jag vet att det finns exempel på barn som har anmält sina föräldrar till socialtjänsten, men de flesta gör det inte, även om de mot förmodan vet att de skulle kunna. Föräldrarnas omsorg är för det mesta allt barnet har och kan känna trygghet i. En kvinna som blir misshandlad av sin man kan flytta, hon kan byta både arbete och stad och land men vilka alternativ har barnet framför sig? Inga alls. Det har med gott fog sagts att den som vaggar barnet härskar över världen. Det vill säga: över barnets värld. Att vara barn är alltså att vara sårbar, men hur kommer det sig? Vad är det som gör barnet sårbart? Det är inte att barnet har en kropp som är mindre, eller ens att det saknar de inlärda kunskaper som hör det vuxna livet till. Trots allt jämställer vi inte dvärgväxt eller ignorans med barnets omyndighet. Nej, vad det kommer an på är neurologisk utveckling. Barnet har inte ett fullt utvecklat förnuft, d.v.s. förmågan att tänka i mån av högre abstraktioner. Därför kan det inte förväntas ta ansvar för sitt liv och sina handlingar, på det sätt de flesta vuxna kan. Som jag tidigare hävdat, bör alltså förälderns rättmätiga roll vara den som förnuftsprotes. Föräldern använder sitt förnuft för att skydda och uppfostra barnet, ibland mot dess vilja om nödvändigt. Att vara förälder är utan tvivel ett prekärt uppdrag, eftersom barnet är sårbart och man besitter sådan makt över det. Hur vet man ens ifall man uppfostrar på ett korrekt sätt? Jag är ingen förälder 1 Verket The Politics of Obedience skrevs på 1550-talet

19 själv, så jag kan inte tala med den egna erfarenhetens auktoritet. Det svar som tycks mig rimligt är ändå: genom att använda sitt förnuft. Om barnets livsvillkor lyder under mammans eller pappans förnuft, då borde ändå vederbörande mamma eller pappa kunna använda sitt förnuft för egen nytta. Låt oss undersöka vad detta innebär lite mer ingående. Att vara vuxen är att vara förnuftig. (Barnet föds med en potentiell förmåga till förnuft, som gradvis realiseras under dess uppväxt.) En vuxen individ måste hela tiden göra bruk av sitt förnuft, för att kunna ta hand om sig själv. Hur tillfredsställer jag mina olika behov? Av vad blir jag lycklig? Bör jag vara lycklig eller olycklig? Vad innebär det att vara moralisk? Bör jag tjäna mina egna intressen eller andras? Vad fungerar på kort sikt, och vad fungerar på lång sikt? Och så vidare. Det här är inte nödvändigtvis enkla frågor, men de är onekligen grundläggande. För att kunna leva gott i det långa loppet måste vi ha användbara svar på dem. Dessa svar kommer sedan väl till pass när vi spelar rollen som förälder, för det är just frågor av den här typen som ett barn inte klarar av att hantera självständigt. Barnet får med andra ord rätta sig efter de svar som föräldrarna har, åtminstone tills det är gammalt nog att klura ut egna, såvida de inte sammanfaller. Här antas att föräldern bär sin roll som förnuftsprotes, men det är det inte alla föräldrar som gör. Och att vilja skydda och fostra i enlighet med det förnuft som barnet ännu saknar, innebär inte per automatik att man är bra på att skydda och fostra. Det är ju möjligt att man hittat fel svar, trots att man sökt dem på både hederliga och nogräknade sätt. Det här ger upphov till frågan om vilka metoder som är acceptabla i syfte att skydda och fostra ett barn. På grund av bristande erfarenhet kan jag inte skärskåda den saken i detalj, men ändå försöka delge några generella riktlinjer som tycks mig rimliga. Jag skrev att syftet bör vara att skydda och fostra. Metoder som sporras av förälderns lust att ge igen torde därmed vara uteslutna. Att vilja ge igen är en fullt begriplig reaktion när barnet slagit sönder något under en lek, eller när det glömt tiden och gjort en orolig, o.s.v. Emellertid måste vi komma ihåg att barnet inte kan ta ansvar fullt ut. Förälderns uppgift torde alltså vara att lära barnet att ta ansvar, snarare än att agera som om det redan kunde ta det. Hur man gör det är ingen enkel fråga, men jag tror att samtalet är en förringad del av det hela. Straff som teveförbud eller indragen veckopeng kan måhända tjäna ett konstruktivt syfte, eftersom barn sällan kan ta åt sig av resonemang allena. Att endast dela ut straffet tycks mig dock fel. Man bör inte bara konstatera att ett fel har begåtts, utan också förklara varför. Som förälder skall man ju vilja lära sitt barn att tänka över vad som är rätt och fel. Hoppar man över den biten lär man bara ut blind lydnad inför en mäktig auktoritet, och gör man det, då har man struntat i rollen som förnuftsprotes. Ett mer expressivt exempel på en förälder som inte spelar rollen som förnuftsprotes, är den förälder som agar sitt barn. Man skulle kunna jämföra agan med ovan nämnda teveförbud eller indragna veckopeng, men såvitt jag förstår begår man i så fall ett rationalistiskt felslut. Fysiskt våld mot sin person kommer att upplevas helt annorlunda jämfört med andra straff. Det föder i många fall rädsla och hat, och en förälder som blivit en tyrann i sitt barn ögon har misslyckats med sin uppgift. Istället för att vara den kärleksfulle läromästaren blir föräldern en diktator, och det enda diktatorer kan lära ut är blind lydnad inför övermakten. Detta gör inte barnet självständigt. Det hjälper inte barnet att tänka förnuftigt. Den enda insikt en agande hand eller käpp kan bringa, är sådär skall jag inte göra för då blir jag slagen. Om man behandlar sin hustru på det sättet kallas det för misshandel. Varför skulle det vara mindre hemskt att göra samma sak mot ett barn som är långt mer försvarslöst än hustrun? Det tycks mig snarare än värre. Man kan inte banka in lärdomar, vare sig man bankar på barn eller kvinnor eller andra. Att (mot hennes vilja) ge sin hustru smisk på stjärten må inte resultera i allvarliga fysiska skador, men det rubriceras ändå som misshandel. Låt oss då inte kalla barnets aga för något mindre än det. Det är, enligt min ringa mening, ett minimum av vad anständigheten kräver. Det ovan sagda är egentligen bara en liten del av allt jag skulle vilja säga, men man kan inte få med allt i ett enda inlägg. Det här är åtminstone själva ryggraden i min syn på föräldraskap och barnuppfostran. I allt väsentligt är det en upprepning av vad jag redan skrivit för ett par år sedan. 1 Att jag valde att reprisera ämnet beror på ett inlägg som Henrik Unné för ett tag sedan skrev på sin blogg. 2 Han skriver bland annat 1 Tankar kring fostran och föräldraskap: Apropå smisk:

20 att man borde återinföra agan som en del av barnets fostran, inte minst i skolan. Detta reagerade jag starkt mot (av skäl som i knappa ordalag har förklarats ovan), och därför vill jag ta tillfället i akt att svara på ett par saker. Unné skriver: Förfallet i den moderna skolan är en katastrof. Busar sitter och pratar i klassrummet medan läraren försöker undervisa. Busar kastar saker i klassrummet medan läraren försöker undervisa. Busar rentav våldför sig på läraren. Hur ska de skötsamma eleverna kunna lära sig något när anarki tolereras i klassrummen? Jag håller med om att den moderna skolans förfall är en katastrof. Det förfall jag ser, skulle jag vilja tillskriva helt andra orsaker än högröstade busar. Inte minst skulle jag lyfta fram det faktum att skolan (i alla fall grundskolan) är statlig när den borde vara privat, och obligatorisk när den borde vara frivillig. En diskussion kring skolpolitik blir emellertid en separat fråga, så den lämnar jag tillsvidare därhän. Till saken hör att barn ofta blir skoltrötta och egentligen inte vill gå i skolan, särskilt när de kommit upp till de sista åren i högstadiet. Barnet kan då börja agera ut av ren tristess, för att göra uppror, eller för att avleda uppmärksamheten från dåliga betyg. Är dessa skolbarn elaka? Nej. Deras beteende är fullt begripligt, och löses lämpligen med att de blir befriade från sin skolgång. På så vis får de syssla med något de hellre vill syssla med, och de barn som vill studera blir lämnade ifred att studera. Att aga utagerande barn kommer inte öka deras lust att studera, och om de slutar att bete sig störande är det endast av rädsla för att bli slagna. En skola som man inte får lämna och där man blir slagen ifall man gör uppror det är väl inte en skola värd namnet? Ett ord som bättre beskriver det är nog uppfostringsanstalt. Anarki skall inte tolereras i klassrummen, men smisk är inte ett konstruktivt eller ens rättsligt alternativ. Jag lägger alltså en röst för relegering, men om detta skriver Unné: Relegering? Busarna välkomnar snarast en relegering från skolan. En relegering lär ju framstå som en sorts trivsam semester för en buse som inte gillar skolan. Och i stort sett alla busar ogillar ju skolan. Så vad är problemet? Vi talar inte om förhärdade brottslingar, utan om utagerande och skoltrötta barn. Ifall de inte vill gå i skolan skall de inte tvingas dit med politiska medel. De bör kunna ta ett sabbatsår, börja arbeta, eller vad för andra alternativ som kan tänkas stå dem till buds. Det är illa nog att barn underkastas allmän skolplikt. Att slå dem tills de slutar göra uppror mot detta orättvisa politiska obligatorium travar bara missgreppen på varandra. Och det är väl allmänt känt att två fel inte blir ett rätt? Ej heller tre fel blir ett rätt. Unné skriver också att fördömande av aga i skolan inte är ett sätt att vara snäll mot barnen, utan att det snarare är ett svek. Är ens outsinliga snällhet något man visar med en straffande handflata eller rotting? Sviker man ett barn ifall man inte slår det? Den gamla devisen den man älskar agar man tör höra hemma i det förflutna, eller mellan samtyckande vuxna. Det finns inget beteende hos ett barn som meriterar aga. Det bör enligt mitt synsätt vara brottsligt att slå ett barn, och är ens syften andra än att producera blind lydnad baserad på rädsla, då finns det också metoder som uppnår dem mer effektivt. Hur övertygande är ett rationellt argument? April 08 Staten innebär (berättigat eller oberättigat) våld eller hot om våld. Det här borde vara den enklaste saken i världen att förstå. Den som är frihetligt sinnad, och som någon gång diskuterat politik, vet emellertid bättre. Man kan diskutera statens roll hur länge som helst och ändå stå kvar i startgropen; många vägrar styvsint att inse eller medge de mest grundläggande av fakta. Statligt våld är förstås bara ett exempel bland många. Mina funderingar gäller titelfrågan: hur övertygande är ett rationellt argument? Vad som från början motiverade mina funderingar var två citat av Robert Nozick: The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premisses you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to beleive it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. Wouldn t it be better if philosophical arguments left the person no possible answer at all, reducing him to impotent silence? even then, he might sit there silently, smiling, Buddha-like. Perhaps philosophers 20