Jesus, min ledstjärna på vägen hem Om sanning, kärlek, enhet Högsbo Växthuset, 27 november 2008

Transkript

1 Jesus, min ledstjärna på vägen hem Om sanning, kärlek, enhet Högsbo Växthuset, 27 november 2008 Det var ett förslag från Christina Ahlstedt att jag den här kvällen skulle tala om Jesus och berätta om hans betydelse för mig själv på min väg hem till mig själv. Då går jag tillbaka till den sommar jag fyllde 15 år och var konfirmand på Öland. Den fråga som var högaktuell för mig hela året innan jag gick och läste, handlade om meningen med mitt liv. Frågan var om jag behövdes, om det spelade någon roll att jag fanns. Jag for till Öland fast besluten att ta reda om det fanns något i den kristna tron som skulle kunna råda bot på den tomhet som brukade övermannade mig. Jag var ivrig att komma iväg och lära känna den kristna världen men jag ville inte binda mig. Med en viss oro talade jag om för mina föräldrar att jag inte tänkte konfirmeras, om det skulle visa sig att jag inte ville. Till min lättnad bejakade de utan vidare min frihet att testa och själv finna min väg. I Byxelkrok på öns norra spets var vi en grupp på tio ungdomar som var inackorderade hos en prästfamilj i ett hus intill deras eget. Vi började och slutade dagen med tidebön i ett litet rum som tillfälligt var inrett som kapell. Undervisningen pågick på förmiddagarna, och fristående från den skulle vi läsa Markusevangeliet på egen hand, ett eller två kapitel per dag. I kapellet morgon och kväll och i läsningen av Markusevangeliet fann jag, kort sagt, vad jag sökte och hungrade efter. Jag uppfattade att Guds kärlek är allomfattande. Det gick rakt in i mig, att jag och alla människor är älskade som vi är och att vi är älskvärda i Guds ögon. Att sitta för mig själv och läsa om Jesu liv gav en lättnad, som växte allteftersom dagarna gick. Det var som en hemkomst, en upptäckt av något som jag djupt inom mig redan visste. När jag läste kapitel efter kapitel om hur respektfullt och förstående Jesus såg och mötte alla slags människor, då började livslusten återvända. Om människor kunde se på varann som Jesus såg utan att göra skillnad på folk och folk då skulle det vara enkelt och härligt att leva, tänkte jag. Till saken hör att jag under uppväxten plågades av en allmän förväntan att man skulle värdera alla man mötte. Man skulle göra skillnad. Trevlig eller tråkig? Det var det vanligaste motsatsparet i min värld. Tummen upp eller tummen ner. Jag försökte undvika att svara. Jag kunde ju inte påstå att alla var direkt trevliga. Men jag såg faktiskt, från det jag var helt liten, att alla är fina på sitt sätt även om man förstås måste dra sig undan, när någon blir otrevlig eller direkt farlig. Jesus uppskattade och sökte upp personer som andra gjorde tummen ner för. Det var det avgörande skälet till att jag bestämde mig för att vara hans lärjunge. Något annat som i hög grad fyllde min tankevärld som barn var krigshotet och vetskapen om kriget som pågick i länderna runt omkring oss, i Finland, Danmark, Norge. När tiden gick och vi inte blev invaderade av tyskarna, tänkte jag att det hade en mening. Det måste ju finnas ett fritt land som judar och andra förföljda kan fly till. Och det måste finnas o-skadade människor som kan hjälpa dem krigsdrabbade. 1

2 Efter kriget, 1947, reste jag som 12-åring till Frankrike. Min pappa hade då varit värd för en grupp franska läkare som under en period följde arbetet på Karolinska sjukhuset. De umgicks en hel del i vår familj på fritiden. Min mamma älskade att tala franska. Hon bjöd på middagar och ordnade utflykter. Själv gick jag i Franska skolan och märkte att jag förstod språket ganska bra. Så kom det sig att en av läkarna bjöd mig till sin familj i Marseille jag var välkommen att vara som barn i huset över sommaren. På resan genom Tyskland såg jag städer i ruiner och magra, fattiga kvinnor och barn på gatorna. I Marseille fanns det tyska krigsfångar. De transporteras till sitt tvångsarbete på lastbilsflak, stående. Varje gång en sådan lastbil kom körande flammade hatet upp. Man vände ryggen till eller tog ett steg närmare, hötte med knytnäven och spottade. Också en fin dam som min tante Madeleine, spottade. En dag när jag satt med henne, min franska mamma, på en uteservering och kände mig som en prinsessa med en coupe vaniljglass och rostade hasselnötter framför mig, vågade jag fråga: Om jag hade kommit från Tyskland och inte från Sverige, skulle ni inte tycka om mig då? Hon stelnade till och svarade skarpt: Då skulle inte du vara du. Nej, då skulle min pappa vara död eller krigsfånge allt skulle vara hemskt och annorlunda. Men, jag skulle väl ändå vara jag? Jag fylldes av en stor sorg, en medkänsla med dem som hatade och blev hatade. Den sommaren tänkte jag på förlåtelse. Även om det är jättesvårt måste man kunna förlåta, tänkte jag. Annars blir det krig igen. Tillbaka till sommaren på Öland tre år senare. I slutet av lästiden gjorde vår präst en cykeltur med oss var och en. Mig frågade han under den tramp-turen i blåsten utmed stranden hur jag tänkte mig Jesus, vilken bild jag hade inom mig. Jag svarade med altartavlan i Böda kyrka, som jag hade vilat blicken på de senaste söndagarna. En Jesus med utsträckta, välkomnande armar. Då sa farbror Sven, prästen: Om man inte ser Jesus på korset, har man inte sett sin frälsare. Jag vill nämna den här kommentaren därför att jag så väl minns min egen reaktion. Jag blev inte det minsta oroad eller nedslagen utan tänkte glatt: Om det där är något viktigt så kommer jag att fatta det senare. Just då var jag bara så lycklig över att vilja leva och kunna tro på mig själv. Dessa fem sommarveckor hade övertygat mig om att det som jag tänker och känner inte är fel. Det jag ville och längtade efter hade blivit tydligt och fått bekräftelse i berättelserna om Jesu liv. Gud ville mig, tänkte jag, och skulle säkert använda mig för att nå människor med sin kärlek och hjälpa sina barn att vara sams och leva i fred med varann. Efter Öland började jag gå till kyrkan på egen hand. Jag hade inte långt till Solna medeltida, vackra stenkyrka. Dit brukade min familj gå på juldagens morgon med facklor i händerna. Jag kände ingen där och lärde inte heller känna någon. Det var lite ödsligt, men ändå drogs jag dit och kom till ro i det rummet. Jag som trodde att jag inte kunde sjunga, tyckte om att sjunga med i psalmerna och det var spännande med nya, okända bibeltexter varje söndag. 2

3 När det så blev jullov och nyårshelg åkte jag till ett vintermöte i Sigtuna med KGF, Kyrkliga Gymnasist Förbundet. På så sätt kom jag in i en kristen gemenskap där jag kände mig hemma under resten av skoltiden. På söndagarna kunde jag alltid stämma träff med några vänner i än den ena än den andra Stockholmskyrkan. Liksom många i det här gänget ville jag helst gå till gudstjänst med mässa, nattvard. Idag kan jag se att det som drog mig till mässan var längtan efter enhet, tillhörighet. Det lugna allvaret vid altarrunden, den tysta gemenskapen, var som ett stormens öga. När munnen tog emot brödet visste jag att jag tog emot Kristus i mitt hjärta och att jag var ett med honom. Samtidigt var jag ett med människorna runt omkring, bekanta som obekanta. Där kunde jag också få erfara, då och då, att jag var ett med mig själv, odelad och hel. Jag råkade höra att man i gamla tider hade kallat nattvardsoblaten för odödlighetens medicin. Med oblaten i munnen tänkte jag ofta: Du är odödlighetens medicin. Kärnord 55 Du är livet, starkare än döden. Med dig i mitt hjärta kan jag inte dö. Att finna sig själv. Att finna Gud. Efter studenten läste jag teologi i Uppsala. När jag under de åren förde frågor om självförståelse och självbild på tal i mina kyrkliga och teologiska sammanhang, var det alltid någon som påpekade att man inte skulle tänka så mycket på sig själv. Man skulle tänka på Gud istället. För mig fanns ingen motsättning mellan det ena och det andra. Inte heller upplevde jag något motstridigt mellan Gud och mig. Däremot fanns det starka motstridigheter mellan mig och mig, mellan olika nivåer och olika sidor i mig själv. Gud var mitt fäste och min tillflykt i en oberäknelig värld. Han var mitt sanningsvittne. Till honom kunde jag säga när allt gungade: DU, du, du vet, du ser, du känner mig. Du vet min längtan, min goda vilja Du vet vem jag är, även om inte jag vet det. I Uppsala fick jag ögonen på en boktitel: Att finna sig själv. Att finna Gud. Jag minns det som en aha-upplevelse, en känsla av JUST DET! Så är det: Att finna Gud leder till eller sammanfaller med att finna sig själv. Att finna sig själv leder till att finna Gud. Jag såg tydligt hur det var för mig. Min starka längtan efter Gud hade med min egen rotlöshet att göra, min upplevelse av att vara udda och obegriplig, mångbottnad och gränslös. Inte minst förbryllades jag av mina egna reaktioner. Utan förvarning kunde mitt inre skakas om och förvandlas till kaos. Den brännande frågan var: Vem är jag i allt detta? Med åren har jag kommit att uppfatta den frågan inte bara som min personliga primära livsfråga utan också som en av vår tids stora andliga frågor: Vad är en människa? Vad är hennes plats, hennes uppgift, hennes väg? Vår självbild och människosyn hör nära ihop med våra tankar om Gud. Om jag tänker, att Gud inte är, eller att Gud är utom räckhåll för mig, då är det som om jag själv upphör att finnas. 3

4 Om Gud inte ser mig, vem ser mig då som den jag är. Finns jag då? Reklamen för alla möjliga varor och tjänster siktar återkommande på detta fundamentala mänskligt behov: att bli sedd. Gör dig synlig! Syns du inte, finns du inte. Köp det vi har, så ser man dig! Jag minns en textremsa i bakrutan på några bilar för många år sen. Det var ingen reklamtext. Det skulle väl vara ett skämt. Det stod: Ingen ser dig, häng dig i bilbältet! Så grymt och samtidigt så logiskt! Om ingen ser en, om man inte betyder något för någon, varför ska man då leva? När ingen ser en, är det som ett tvång uppstår att antingen göra sig synlig, att bevisa sin existens och sitt värde eller att försvinna. Om Gud inte finns tillgänglig, om det alltså inte finns tillgång till kärlek, sanning, omsorg, då finns bara tomheten och jag själv är bara tomhet. Ett hav utan vatten. Hav utan vatten det var en självbild och självupplevelse som jag hamnande i vid upprepade tillfällen under studieåren. Jag är ett hav utan vatten ropar efter att fyllas osläckliga kärlekstörst. Min kärlek är bara ett rop en fattigdom en tiggande stumhet ingen till tröst. Ett hav utan vatten. TÖRST det är ett ord som kan sammanfatta min gudslängtan och rotlöshet under lång tid. I Psaltaren fann jag ord som jag kunde göra till mina, till exempel: Som hjorten trängtar till vattenbäckar så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. (Ps.42:1) Gud, du min Gud, bittida söker jag dig, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten. (Psalt. 63:1) Och Jesus talade om törsten, som om han visste vad den handlade om. Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. (Joh. 7:37, 38) 4

5 EN INRE KÄLLA En inre källa porlar, den porlar stilla den rinner upp ur evigheten. En inre källa porlar, den porlar stilla den kommer inte ur mig själv. Förunderligt är detta vatten, en ständig närvaro av Gud. Jag hör det tröstande om natten, när allt är tyst omkring och jag är still. Förunderligt är detta vatten en ständig närvaro av Gud. Det är den åtråvärda skatten ren och klar, ofattbar. Den är mitt liv. Min inre källa porlar, den porlar stilla den är ett svar på all min längtan. Min inre källa porlar, den porlar stilla den stillar äntligen min törst. Sång En inre källa porlar 5

6 Fenomenet vi och dom Jag tänker på olika gränsdragningar mellan människor på fenomen som vi och dom och alla mot en. Det är naturligt för människan att leva i grupp, i mindre och större grupperingar. Vi har ett fundamentalt behov av att självklart höra ihop med andra och få se välkända, välvilliga ansikten omkring oss. En grupptillhörighet är som allt annat på gott och ont. Grupper har sina egna makthierarkier och speciella villkor. Som enskild medlem får man lära sig att det finns gränser för hur fri och självständig man kan vara, om man inte ska bestraffas, stötas bort. Den rädsla och fientlighet som finns outtalad i en gemenskap har man en benägenhet att projicera på någon enskild medlem i gruppen någon i familjen, i klassen, i föreningen. I alla sammanhang förekommer syndabockar, hackkycklingar, mobbing, utfrysning. Som en filmprojektor projicerar filmen på duken, så projicerar rädda människor sin egen fruktan och fientlighet på andra. Det som vi bär inom oss själva kan vi sedan läsa av i andras ansikten som i en spegel. Samma psykologiska fenomen att projicera sin egen frustration och destruktivitet på omvärlden förekommer också i stor skala. Det kan vi se exempel i vår egen tid. Man avhumaniserar och demoniserar hela folkgrupper och folk med andra religiösa och ideologiska identiteter. Så blir de andra skrämmande och fientliga. Överallt på jorden lever man i konfliktladdade spänningar mellan vi och dom.. Man får sin identitet till stor del utifrån vilken och vilka grupper man tillhör. Det är vanligt att man stärker sin identitet genom att ta avstånd och avgränsa sig mot andra enskilda personer och grupper. Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är. Man umgås inte med vem som helst om man är mån om sitt rykte. Det förhållandet gällde i ännu högre grad på Jesu tid. Utmärkande för Jesus är, att han rör sig fritt över alla gränser och ser ett syskon i varje människa, var han än mötte henne. Han förkunnar ett allomfattande vi, att vi alla har samma ursprung, samma himmelske far och är föremål för samma omsorg, samma kärlek. När Jesus sitter vid en brunn i Sykar och samtalar med en samarisk kvinna, har han passerat två gränser: En man skulle inte tala med en kvinna, och en jude skulle inte umgås med samarier. Men Jesus gör både det ena och det andra, utan att skämmas. JESUS BLEV ANKLAGAD för sitt gränsöverskridande, framför allt för att umgås med syndare. Jesus själv kallar aldrig någon för syndare. Det är andra omkring honom som pekar ut vissa personer som syndare. Och dessa syndabockar tar man avstånd ifrån, föraktar och fördömer. Men Jesus föraktar och fördömer ingen. Han gör tvärtom. Han tar konsekvent kontakt med just dem som andra fördömer och utestänger. Där andra ser syndare ser han något helt annat. Han ser sina systrar och bröder, Abrahams söner och döttrar han ser Guds barn, helt enkelt. I varje människa ser han gudabarnet. 6

7 Man skulle kunna tro att det o-intresse för gränser som Jesus visar skulle ha påverkat de kristna kyrkorna i deras syn på sig själva och sin uppgift. Men så är det inte. För alla kyrkor, för de stora världsvida kyrkorna likaväl som för små fria församlingar, är frågan om gränser en viktig fråga. Man har ägnat mycket kraft åt att fastställa: vilka personer som är innanför respektive utanför, vad som krävs för att få höra till och på vilka grunder man ska bli utesluten. Man kan ju undra: Var det Jesu avsikt att införa en ny religion vid sidan av andra religioner? En religion som dessutom presenterar sig som den enda rätta och den enda möjliga vägen till gemenskap med Gud. Utanför kyrkan ingen frälsning, har det sagts under flera hundra år. Extra Ecclesiam nulla salus. Man har satt likhetstecken mellan kyrkan och Guds rike fast med det förbehållet att den osynliga och sanna kyrkan inte utan vidare är identisk med kyrkan som institution. När Jesus talar om Guds rike, himmelriket på jorden, använder han bilder som SALT, SURDEG, LJUS, ALLTSÅ något litet med avgörande betydelse för den stora helheten. SALTETS uppgift är att lösas upp, missta sin fasta form, bli osynligt och på så sätt absorberas av och påverka den omgivande materien. SURDEGEN, jästen, är inte till för sin egen skull utan för brödet och för dem som brödet ska mätta. Ett litet mått surdeg har stor verkan. Men bara om den löses upp, blandas med degen och får genomsyra det hela. LJUSET det finns ingen gränslinje mellan ljus och mörker. Där ett ljus tänds viker mörkret. Ju längre från ljuslågan man kommer desto svagare blir ljuset. Och vid en viss punkt kan man konstatera: Här är det mörkt. Vad är mörker? Mörker är frånvaro av ljus. Ingenting annat. Mörkret har ingen självständig existens, inget eget vara. Det kan inte registreras av något instrument, det kan inte mätas. Mörkret kan inte växa. Om mörkret växer, är det ljuset som avtar. Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd. Var inte rädd! Var ljus! När Jesus fick en fråga om när hans rike skulle komma, svarade han: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er. Man kan inte peka ut en samling människor eller byggnader, institutioner, ritualer eller skrifter och säga: Där är Guds rike! Riket kan inte ringas in och avgränsas. Lika litet kan någon säga var Guds rike inte är. Det finns överallt. Kärnord 2 Himmelriket bär vi inom oss varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och doft av glädje. 7

8 I förhöret inför Pontius Pilatus talar Jesus som sitt rike. Anklagelserna mot honom handlar om uppror mot kejsarmakten och det straffas med döden. Pilatus frågar: Så du är judarnas konung? Och Jesus säger: Mitt rike är inte av denna världen. Om mitt rike hade varit av denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag. Pilatus frågar igen: Du är alltså kung? Jesus svarar: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. Bibel 1917: Ja, därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, hör min röst. Pilatus säger då: Vad är sanning? Det här är ett super-intressant uttalande, tycker jag. Här gör Jesus en sammanfattning av syftet och meningen med sitt liv på jorden: Att vittna för sanningen! Vad är sanning? Frågar Pilatus och så har många frågat före och efter honom. Jesus ger ingen definition av vad sanning är, han vittnar om den. Inte bara med ord vittnar Jesus om sanningen. Han lever den. Han gör den gudomliga kärleken närvarande och synlig, möjlig att uppleva och ta till sig. Han är den barmhärtiga gudens mänskliga ansikte. Vidare vittnar han om sanningen genom att han är sann människa. Han är den sanna människan. Det finns ingen klyvning hos honom mellan vad han vill och gör, mellan vad han säger och menar. Han är den han är. Vårt möte med honom ger kontakt med det sant mänskliga i oss själva. I honom kan vi ana vårt eget sanna ansikte. Ett minne av vilka vi i grunden är väcks till liv och en längtan efter att bli vad vi är menade att vara. Vad är vi i grunden, vi människor? Vi är heliga det är det sannaste vi kan säga om oss själva, tänker jag. Allt skapat är heligt, eftersom Skaparen är helig. Hela den synliga världen är framsprungen ur den Osynlige. Gud har synliggjort sig i skapelsen. Världen är Guds kärlek materialiserad, kan man säga. Materien är helig. Helighet är inte något man når upp till utan den grund som vi alla står på, marken som allting växer ur. Heligheten skiljer inte den ena människan från den andra utan förenar med allt och alla. Kärnord 67 Vi är heliga som du är helig, Gud vår Gud. När vi är vad vi är får världen ljus. 8

9 Mötet mellan Pilatus och Jesus skildras i kapitel 18 i Johannesevangeliet, I kapitlet 17 i samma evangelium, gör Jesus en annan sammanfattning av innebörden i sitt uppdrag, sin mission på jorden. Mycket intressant den också! Där ber Jesus för sina efterföljare, strax innan han ska lämna dem: Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem. Jesus har gjort Faderns namn känt, alltså uppenbarat Guds väsen och hjärtelag, hans omsorg och barmhärtighet. Han har på alla sätt vittnat om att Gud är annorlunda än man föreställer sig. Han är inte en vred, straffande envåldshärskare som kräver offer och underkastelse, Den Gud som Jesus vittnar om betraktar ingen människa som sin fiende utan ser sitt barn i var och en också i den mest förvirrade, hatiska och omänskliga skepnaden. Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem. Jesus har gjort Guds namn, Guds väsen känt, för att för att den kärlek som Fadern har älskat sonen med ska vara i oss, ja, för att han själv ska vara i oss. Guds kärlek i oss, Kristus i oss det är planen, syftet, meningen med det hela det är människans väg, livets väg i sanning. Det är vägen, sanningen och livet. Om jag ska sammanfatta Jesu avgörande betydelse i mitt liv, så är det hans vittnesbörd om sanningen, om kärleken och om enheten. Han har vittnat om sanningen om vem Gud är och vem människan är. Han har vittnat om den gudomliga kärleken till oss och i oss Han har vittnat om den enhet och helhet som inkluderar allt och alla och inte lämnar någon eller något utanför. I sitt avsked till lärjungarna sa Jesus: Jag har ännu mycket mer att säga er, men ni kan inte nu bära det. Men när han kommer som är sanningens ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. av mig skall han ta emot det han låter er veta. (Joh.16:12 f) Den heliga anden fortsätter att vittna om sanningen. Det som vi har förutsättningar att uppfatta och integrera, det uppenbaras för oss, inte mer. Han hade mera ljus att ge än hans samtid tålde se. Hans ande ger det ljus som vi fördrar tills hela sanningen blir uppenbar. 9

10 Sanninges ande talar till oss var och en i vårt eget inre och i det skeende vi står, i den tid vi lever. Kärnord 34 Lyssna till sanningens röst i ditt eget hjärta så hör du sanningens ande varhelst hon talar. Välsignelse över jord Välsignelse över jorden vår vackra blå planet, vårt hem i kosmos. Välsignelse över all god vilja alla handlingar i uppriktighet och kärlek. Välsignelse över ljuset i människornas hjärtan. Må det växa sig starkt ta mörkret i famn, föda fred och försoning. Kärnord 63 Gudomliga ljus i mitt hjärta genomlys min tanke, min känsla, min handling. Gudomliga ljus i mitt hjärta. 10