Tovehult Västerviks kommun, Västrums socken Byggår:

Transkript

1 Tovehults kraftstation. Till vänster garveriet. Tovehult Västerviks kommun, Västrums socken Byggår: Botorpsströmmen (Mellan Ålsjön och Toven) Historik Historiskt sammanhang: Tätortselektrifiering. Privat verk. (Från år 1930: Kommunalt verk.) Botorpsströmmens vattensystem är en förgrenad labyrint av långsmala och flikiga sjöar med mellanliggande åar och strömmar i olika riktningar. Mot kusten vävs detta vattenmönster samman med skärgårdskustens lika splittrade topografi. Kring Helgerums gods finns flera olika strömsträckor mellan sjöar och havsvikar, som utnyttjats för industriella verk under och 1800-talet. Omkring år 1700 lät den dåvarande ägaren av Helgerums gods och Ankarsrums järnbruk (grundat 1655), Hans Andersson, anlägga en masugn och ett kanongjuteri vid Tovehultsströmmen mellan Ålsjön och sjön Toven 1. Den första blåsningen ägde rum 1702, och under drygt hundra år transporterades tackjärn från Tovehult på den cirka 2 mil långa Tackjärnsvägen till Ankarsum för att där smidas till stångjärn som sedan fördes samma väg tillbaka till kusten för utskeppning. År 1760 lät Peter Christoffer Cederbaum, som då ägde Helgerums Ankarsrumsgodset, anlägga en manufaktursmedja på platsen, Björnhuvuds knippsmedja. På 1760-talet fanns ett 25-tal hus på bruksområdet, vid sidan av masugnen och knippsmedjan bl.a. även en såg. År 1775 flyttades manufaktursmidet till Ankarsrum och sedan Helgerums och Ankarsrums domäner splitrats genom arvsskifte i början av 1800-talet flyttades även masugnen till Ankarsrum. Sedan järnbruket flyttats från Tovehult, möjligen tidigare, startades där ett garveri som utnyttjade vattenkraften till en barkstamp. År 1865 uppfördes en ny garveribyggnad söder om vattendraget, delvis av material från den raserade masugnen. Vid mitten av 1800-talet fanns även ett sågverk vid Tovehult, men 1879 var garveriet den enda 1 I sin anhållan om att få starta ett nytt bruk skriver Hans Andersson om Tovehult: där finns så capital ström att man utan att nedsätta någon damm eller den ringaste fördämning kan driva fyra hamrar.

2 industriella verksamheten vid Tovehult, sedan sågen nyligen lagts ned. Det är oklart hur länge garveriet var i drift. Kring sekelskiftet 1900 intogs stora delar av Västervikstraktes näringsliv av en grupp unga ingenjörer, industrialister och affärsmän, vilka förde det gamla bruksriket in i det nya seklets industrialism. En av dem var Erik Tillberg, som tillträdde som vd för Aktiebolaget Västerviks Elektricitetsverk år Detta privata bolag hade bildats år 1897 och samma år uppfört ett elverk, med en ångmaskin och två likströmsgeneratorer, inne i Västervik (hörnan Brunnsgatan/Kvarngatan). Under Tillbergs ledning köpte Västerviks Elektricitetsverk vattenfallet vid Tovehult från Helgerum för kronor år Avsikten var naturligtvis att låta uppföra ett elproducerande kraftverk där. Någon egentlig damm hade aldrig funnits till de industriella verken vid Tovehult, den naturliga strömmen var tillräcklig för att driva dem. Däremot fanns vid slutet av 1800-talet ett par fiskedammar. År 1905 ansökte Elektricitetsbolaget om att få anlägga en damm över hela vattendraget. Ärendet resulterade i en segdragen rättsprocess om dämningsgräns som inte avgjordes förrän år Anledningen var att ägaren till Mörhult vid början av 1880-talet hade sprängt ut strömfåran vid Tovehult så att Ålsjöns vattenyta sänkts. Frågan var om dämningsrätten skulle bedömas efter sjöns gamla eller dess nya yta. Uppdraget att utreda och rita kraftverket vid Tovehult gick till Aktiebolaget Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm. Kraftstationen skulle byggas över den norra fåran och få fyra intag: ett för en större turbin, ett intag vardera för två mindre turbiner, samt ett intag för de små magnetiseringsturbinerna. Uppströms stationen och utmed den södra åstranden skulle en 125 meter lång damm av granitblock i cementbruk byggas, med utskov ut till den södra åfåran. Från vägbron, uppförd på 1890-talet, skulle en tillfartsväg till kraftstationen byggas för att skilja de båda åfårorn. Under brovalven skulle en stenläggning med formen omvända valv anläggas. Byggnadsarbetet utfördes i bolagets egen regi, under ledning av byggmästare F O Nyqvist i Västervik. Det gamla garveriet, som följt med i köpet, rustades som bostad för byggnadsarbetarna och när arbetet väl var klart ändrades den till maskinistbostad. Tovehults kraftstation kunde tas i bruk redan år 1906 och var då utrustad med två mindre kraftaggregat om 350 kh vardera, samt två tillhörande magnetiseringsaggregat om 45 hk vardera. Samma år som kraftstationen stod färdig kunde även det växelströmsnät som byggts utanför Västerviks stadskärna tas i drift 3. Turbinerna i Tovehultsverket var tillverkade av Karlstads Mekaniska Verkstad. För samtliga elektriska delar i verket och för linjen till Västervik ansvarade Holmia, med generatorer tillverkade av Clayton- Unger i Arbrå 4. Samtidigt med kraftverket uppfördes även en stor byggnad vid Kvarngatan inne i Västervik som inrymde omformarstation, kontor och bostäder 5. Ångkraftverket på samma fastighet fungerade i fortsättningen endast som reservkraftverk. År 1911 utökades Tovehults kraftstation med det redan från början tilltänkta stora kraftaggregatet, som insattes längt i norr i stationen. Det bestod av en KMV-turbin om 700 hkr och tillhörande generator från Nya Förenade Elektriska AB i Ludvika. Trots utbyggnaden hade Elektricitetsverket stora problem med att kunna fullgöra sina kraftleveranser. Mellan år 1913 och 1922 var det ofta vattenbrist. Man fick då koppla in en fotogenmotor på en av generatorerna i Tovehult. Problemet, i kombination med den ständigt ökade efterfrågan på elkraft, ledde fram till ett samarbete mellan de olika elproducerande bolagen i området, vars kraftstationer kopplades samman. Från år 1922 samkördes de sammanlagt 12 kraftstationerna i Skaftet, Tovehult, Västervk, Gunnebo, Brunsö, Svarteström och Ankarsrum. År 1928 köptes aktiemajoriteten i Västerviks Elektricitetsverk upp av konkurrenten Finsjö Kraftaktiebolag, samtidigt närmade sig den tid då Elektricitetsverkets 25-åriga avtal med Västerviks stad om ensamrätt på kraftleveranser skulle löpa ut. Då tiden var inne valde staden att utnyttja sin inlösningsrätt och år1930 inköptes Elektricitetsbolagets tillgångar av Västerviks stad för kronor, däribland Tovehults kraftstation, varefter bolaget ombildades till Västerviks Kraft AB. Samtidigt tecknades kontrakt med Kungl. Vattenfallsstyrelsen om kraftleveranser till staden. Omkring år 1940 utreddes både en ombyggnad av kraftstationen i Tovehult och möjligheten att i samverkan med andra kraftproducenter utmed Botorpsströmmen genomföra en reglering av sjön Yxern, men båda dessa arbetsföretag fick vänta till efter kriget. År 1948 fick en ny stor vertikalaxlad NOHAB-turbin med en effekt på hkr med ASEA-generator och tillhörande transformatorer ersätta de tre gamla vertikala kraftaggregaten. Samtidigt vidgades både intags- och utloppskanalen, bron ändrades på nedströmssidan och dammen ändrades vid utskoven. Sedan den 1 januari 2001 ägs Tovehults kraftverk av Tekniska Verken i Linköping. Köpet av kraftverket ingick i en 2 Tillberg blev kvar på posten till 1912, men fortsatte därefter som styrelseordförande till år Andra personer ur samma krets som satt i bolaget styrelse var exempelvis Herman Huldt och Sven spånberg. 3 I centrala Västervik levererades likström tills 1930-talets mitt, då en genomgripande ombyggnad av stadens elnät gjordes till 3-fas växelström 380/220 volt. 4 Brunnström & Spade anger Clayton- Unger som genaratortillverkare. Firmorna Holmia, Magnét och C-U var lierade med varandra genom bolaget Förenade Elektriska AB. 5 Ritad av G Morssing och/eller C Bergsten?

3 affär som även omfattade Västerviks Krafts två andra vattenkraftverk, Botorp och Brunnsö. Beskrivning av miljön Miljösammanhang: Småskalig industrimiljö. Tovehult utgörs av en liten samling byggnader i ett naturskönt läge med markant topografi mellan de två sjöarna Ålsjön och Toven. Vid sidan om kraftverket och det gamla garveriet/maskinistbostaden ligger här ett par bostadshus och några små övernattningsstugor. De senare hör till den café- och turistverksamhet som sedan år 1999 drivs i garveriet. Garveriet är exteriört välbevarat och avslöjar genom torkbalkongerna längs husets långsida sin ursprungliga funktion för kännaren. Nedströms kraftverket korsar en väg vattendraget på en valvbro i kvaderhuggen granit, lagd i bruksmur. Terrängen kring vattendraget är till den grad kulturpåverkad sedan flera hundra år, att det är svårt att överblicka vad som är naturligt respektive skapat av människohand. Kring vattnet finns utsprängda partier, upplag av sprängd och röjd sten, samt stenskodda kanter och slänter. På och i marken återfinns ännu kol och slaggsten från 1700-talets järnbruk. Enligt fornminnesregistret finns grunder kvar på platsen (registrerade 1978), möjligen av masugnen och smedjan. Inloppet från Ålsjön till Tovehults kraftstation går i en naturlig, men senare vidgad, bergsskreva. Vattnet däms därför delvis av berg, men i svackorna av betongdammen. Kraftverksdammen har i huvudsak samma form som då den skapades 1905, men tycks ha genomgått större förändringar vid moderniseringen år Dammutskoven ligger ungefär 50 meter uppströms kraftstationen, varför den egentliga intagskanalen kan sägas ha denna längd. Hela de 250 meter långa inloppet från Ålsjön har dock formen av en kanal eller en långsmal spegeldamm. Vattenspegeln upplevs emellertid inte från vägen och bebyggelsen i Tovehult, eftersom dessa ligger betydligt lägre och nedströms kraftstationen. Miljön är ändå starkt vattenpräglad av det strömmande vattnet i utloppskanalen, det forsande spillvattnet i den södra åfåran, samt Tovens vattenspegel. Tovehults kraftstationsbyggnad är till sitt yttre i huvudsak bevarad som den skapades år Ställverket har alltid legat i den lilla utbyggnaden på verkets framsida, men exteriören i denna del har påverkats av en ombyggnad innan år Möjligen tillkom då den portöppning som finns i frontfasaden, vilken senare ytterligare förstorats. Även i byggnadens gavel finns en sentida port, där dock placeringen är mer trolig som ursprunglig entré. I stort sett alla fönster av äldre småspröjsad modell. Kraftstationens inre och maskineriet, härrör från 1948 års ombyggnad. Eftersom verket byggdes för tre kraftaggregat, samt magnetiseringsaggregat framstår generatorhallen sedan 1940 som överdimensionerad. Den ursprungliga maskinuppställningen kan ännu anas genom de fyra stora nischer som finns i uppströmsväggen, d.v.s. mot sumparna. En av sumparna har ändrats till/ersatts av ett förrådsutrymme. Inne i maskinhallen har man byggt in små volymer för toalett, kontor och telefonkiosk. Större delen av golvet är täckt med kalkstensplattor som sannolikt lagts dit Närmast entrén är golvet upphöjt ett trappsteg och belagt med gula klinkerplattor, i vilka även löper en järnvägsräls. Funktionen av denna är oklar, men bör vara relaterad till installation och underhåll av maskinutrustning. Kulturhistoriska värden Kraftverket i Tovehult har ett högt kulturhistoriskt värde, vilket främst beror av kraftstationen och vattenvägarna, mindre av dammbyggnaden i sig. Kraftverket tillhör de tidigaste vattenkraftverken i länet och har en intressant historia med stor betydelse för utvecklingen i Västerviks stad. Byggnaden är exteriört förhållandevis välbevarad, med ett tydligt historiskt uttryck i utförande och material. Till detta samverkar fasadbehandling, fönster och det skivtäckta plåttaket, där det sistnämnda är av särskilt stor betydelse, eftersom utförandet är historiskt och idag ses alltmer sällan. Kraftstationens dammbyggnad och vattenspegeln uppströms stationsbyggnaden upplevs inte direkt från omgivningen och är inte heller nödvändig för förståelsen av kraftverkets funktion, varför dammbyggnaden i sig inte kan tillmätas en central betydelse för miljön. Däremot är de två åfårorna, och de stenskoningar samt lämningar som finns utmed dem, viktiga för såväl upplevelsen som förståelsen av platsens historia. Kraftstationen samverkar med garveriet (som samtidigt hör till kraftverksmiljön i egenskap av maskinistbostad), stenvalvsbron och vattenvägarna till en miljö som speglar det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets framspringande industrialism. Detta på en ort som samtidigt har en mycket intressant historia som del av Ankarsrums Bruk och det regionala bruksriket i norra Kalmar län och södra Östergötland. Trots att spåren av Tovehults järnbruk idag är diskreta, så skänker de ett historiskt djup till platsens kulturmiljö.

4 Historiska källor Litteratur: Leif Rosenblad (2009); Den gamla tackjärnsvägen ; artikel i tidskriften Utkik nr Åkerman, Petter m.fl. (2003); Ankarsrums Bruk 350 år. Westberg, Christer m.fl (1997): Västerviks kraftaktiebolag 100 år. Andersson, Helge (1947); Elverket i Västervik Internet: (sökord: Tovehult), (sökord: Cederbaum). Karta över Tovehults järnbruk år Tovehults kraftstation och garveriet år (Foto: Erik Lehmann. Ur Tekniska Museets arkiv.)

5 Tovehults kraftstation med del av dammen. I förgrunden de upplag av sten som finns kring den södra åfåran. Tovehults kraftstation från norr. Intagskanalen sedd mot kraftstationen. Dammen med utskov. Interiör från den rymliga generatorhallen, notera kalkstensgolvet. Interiör från den rymliga generatorhallen, notera kassettaket. Detalj av generatorns märkplåtar. Innanför öppningarna skymtar den urkopplade mataren. Generatorn.

6 Regulatorn med kontrollskåpen i bakgrunden. Turbinrummet. Utsikt från kraftstationen över utloppsakanalen och bron. Bron vid Tovehult. Tovehults garveri med omlöpet/åfåran och en del av räcket kring Mangårdsbyggnad vid Tovehult. Vattendraget uppströms kraftverket. Tovehults vattenfall innan kraftstationen byggdes. (Bild ur skriften Elverket i Västervik; )