Jag vill tacka er alla som deltagit för att ni tagit er tid att vara med idag.

Transkript

1 Nyheter från Tal Konferens om folkbildningen på Essinge konferenscenter, Stockholm 27 september 2005 Lena Hallengren, Förskole- och ungdomsminister, minister för vuxnas lärande Perspektiv på folkbildningen Jag vill tacka er alla som deltagit för att ni tagit er tid att vara med idag. Särskilt tack alla som medverkat i konferensen: Göran Persson, Anders Ljunggren, Nina Wadensjö, Anders Ekman, Charlotta Gustafsson, Kalklinbaneprojektet, Thomas Tydén, våra moderatorer i de mindre seminarierna, Christer Kernell för den härliga sången samt naturligtvis Göran Rosenberg, som har hållit samman denna dag på ett föredömligt sätt. Tack så mycket till er alla! Det har varit en folkbildande dag. Kanske inte fullt så deltagarstyrd som ni önskat, men en första studiecirkelträff på 260 personer kan nog inte ens den mest rutinerade cirkelledaren handskas med. Så vi var tvungna att skicka ut ett program. Men jag hoppas ni känner att ni fick diskutera öppet och utan begränsningar under seminarierna. Det ni sagt där tar vi varsamt med oss i vårt fortsatta arbete. Jag har inlett ett folkrörelsearbete nu i höst som är riktigt roligt. Jag har de senaste veckorna varit på fyra folkhögskolor. Under hösten hoppas jag kunna besöka minst femton till. Jag har dessutom med mig mina socialdemokratiska kamrater från utbildnings- och kulturutskotten. Gemensamt hoppas vi kunna besöka hälften av alla folkhögskolor innan årets slut. Jag har redan träffat alla nio studieförbund plus Ibn Rushd. Under den här konferensen har jag dessutom fått möjlighet att prata med flera företrädare. Detta arbete är oerhört viktigt för mig som folkbildningsminister. Jag vill att den proposition regeringen avser att lägga fram i mars 2006 ska kännas bekant. Därför betyder förarbetet till propositionen mycket. Jag ska göra mitt allra yttersta för att förankra den och vara väldigt närvarande i folkbildningen. Sedan 15 år tillbaka är jag engagerad i arbetarrörelsen. Det är endast genom bildning och kunskaper som man kan påverka och förändra samhället. Så har arbetarrörelsen resonerat sedan dess ursprung. Och så resonerade vi, hemma i den lilla SSU-klubben i Kalmar, när vi som unga gymnasister försökte skola oss i vår klubblokal. Självklart var det studiecirkeln vi använde för att bilda oss.

2 Vi jobbade med cirklar som "Socialismens historia" och "Föreningskunskap" för att nämna två exempel. När jag sedan blev vald till SSU:s förbundssekreterare blev jag även invald i ABF:s förbundsstyrelse. En stor ära. Jag ska ärligt säga att jag blev chockad över den otroligt breda och omfattande verksamhet som ABF bedriver. Hur många människor som deltar. Hur utspridd den är över landet. Hur stort utbudet är. Och det är bara ett studieförbund! Utöver ABF finns ju åtta andra studieförbund, och 148 folkhögskolor. Precis som Göran Persson sa i regeringsförklaringen: Statens stöd bidrar till att sammanlagt 1,5 miljoner människor kan ta del av 15 miljoner timmar av lärande i nio studieförbund. Det bidrar till att studerande varje termin kan ta del av långa och korta kurser på landets 148 folkhögskolor. Det är svindlande! Kära deltagare, Vad är folkbildning? Ni som är här idag representerar en mängd olika aktörer. Alla har ett intresse av folkbildning. Jag ska försöka svara på den frågan på två sätt: Vad har folkbildning varit fram till idag? Och vad måste folkbildningen vara framöver? (1.) Folkbildningens historia är en historia om kunskapens makt. Bildningsidealet var länge borgerlighetens i förhållande till aristokratin. Folket, som för ett hundra femtio år sedan var den brukande befolkningen, allmogen, saknade egentligen såväl ekonomiska förutsättningar som aspirationer gällande bildning. I början av 1800-talet kunde svenskarna läsa. Kyrkan hade tagit på sig ansvaret att lära medborgarna att läsa. Men egentligen bara bibeln och lilla katekesen. Tanken bakom kyrkans gärning var att medborgarna genom tal och skrifter skulle kunna ta sig an kyrkans budskap. Det var en envägskommunikation och ett maktutövande. Men när demokratin började utvecklas, utvecklades också synen på bildning och kunskap. I slutet av 1800-talet övergavs byalagen och sockenstämmorna. Istället infördes kommunalstämmor och landsting. Med dessa reformer ökade böndernas möjligheter till inflytande dramatiskt. Däremot saknades ofta kunskapen och självförtroendet. Men bönderna insåg såväl allvaret som möjligheterna. De hade en plikt att engagera sig i samhället. För att stärka sin egen grupp. Men på egna villkor. För det handlade självklart om makt. Därför startade de första "bondehögskolorna", vars främsta uppgift var tudelad:

3 "att ge landsbygdens ungdom allmän medborgerlig utbildning och livskunskap", men också "praktiska kunskaper som kunde vara användbara i jordbruket". Så kom strukturomvandlingen. År 1870 sysselsatte jordbruket 80 % av de arbetsverksamma svenskarna hade andelen halverats. Nu föddes en ny klass : arbetarklassen. Och precis som bönderna ville arbetarna själva bestämma över sin bildning. För denna grupp, som i första hand fanns i de uppväxande storstäderna, passade inte bondehögskolorna. Nu föddes rörelsefolkhögskolorna. Samtidigt växte studieförbunden fram, knutna till folkrörelser. Olika klasser, olika grupper, olika rörelser insåg att det var genom bildning som rörelsen kunde få kraft och verkligen lyfta. Studiecirkeln blev den form i vilken man valde att bilda sig. Varför? Det var ett sätt som fungerade för arbetarna och bönderna. Cirkeln erbjöd såväl flexibilitet som gemenskap. Och gör det än idag! Boken var i centrum av folkbildningen under denna tid. För arbetarna - och engagerade i andra folkrörelser - var tillgången till litteratur av största vikt. Visst fanns det sockenbibiliotek, drivna av kyrkan, sedan början av 1800-talet. Men den litteratur man ville ha: Om politik. Om samhällsutveckling. Om filosofi. Den fanns inte på sockenbiblioteken. Frågan om bibliotek och tillgång till litteratur låg i centrum av folkbildningsdiskussionen under första hälften av 1900-talet. Hur skulle biblioteken fungera, för vem fanns de? Studieförbunden var så måna om sina folkrörelsers oberoende utveckling att de själva i varierande grad byggde upp bibliotek. Och biblioteken blev en del av den framväxande folkbildningen. Samtidigt förändrades synen på museerna. När folkbildningens kraftvågor svepte över landet uppkom nya krav på museernas utformning. Stora museer som Historiska museet och Nordiska museet föddes under den här tiden, och folkbildningens grundläggande idéer fick genomslag i hur museerna utformades. Museerna har sedan dess alltid haft en folkbildande uppgift. Nu är vi på väg genom ytterligare en strukturomvandling. Vi har blivit handelsmän i kunskap. Att konkurrera med kunskap är en utveckling jag bejakar. Göran R säger att alla tänker så, men det är enda sättet för Sverige att stå stark i den globala ekonomin. Men återigen ser vi nya behov, nya grupper. Nya grupper känner maktlöshet, upplever brist på inflytande, genomlider utanförskap. Folkbildningens historia vittnar om gruppers och individers förmåga att genom folkbildningens organisationer lyfta sig själva och hävda sin ställning i samhället. Folkbildningens historia är en historia om kunskapens makt. Glöm aldrig bort det. Idag använder vi sällan maktbegreppet. Istället väljer vi att prata om inflytande och demokrati. Välj vad ni vill. Historien om folkbildningen visar att den är en demokratirörelse. Det var fram till idag. Framöver, då?

4 Jag har sju punkter. Punkter som jag kommer att bygga en kommande folkbildningsproposition på. 1. Folkbildningen har ett huvuduppdrag: att förstärka demokratin genom att bidra till medborgarbildning och överbrygga utbildningsklyftor. 2. Folkbildningen ska nå alla, men vissa grupper måste få gå före. 3. Detta demokratiuppdrag klarar folkbildningen allra bäst om den har en grundläggande frihet från staten och samtidigt är frivillig för deltagarna. 4. Samtidigt har folkbildningen en självklar del i det livslånga lärandet. 5. I denna länk har folkbildningen en unik roll. 6. Folkbildningen måste klara att ge förutsättningar för ett rikt kulturliv. 7. Folkbildningen måste klara av att möta nya generationers behov, utan att förlora den åldrande befolkningen. I folkbildningen startar demokratin i det lilla. Det börjar i cirkeln eller i folkhögskolans klassrum. Där skapar gemenskapen en lärprocess som bygger på att se varandra som en resurs. Insikten är att alla kan bidra. Tryggheten i gruppen gör så småningom att alla vill bidra. Med hjälp av cirkelledaren eller folkhögskoleläraren tar deltagarna en dialog om vad de vill lära sig, och hur de vill lära sig. Alla försöker hitta sin nivå. Man anpassar sig för att tillgodose varandras behov. Detta förhållningssätt, som deltagarna har mot varandra, tar de med sig ut i samhället. In i föreningen, in i familjen, in i arbete. Naturligtvis bidrar många av andra aktörer, museer, bibliotek, skolor, organisationer. Men folkbildningen ska vara stolt över sin del. Den är stark och den är till för alla. Jag besökte Åsa Folkhögskola för en vecka sedan. När jag pratade med deltagarna, sa en utav dem: "Jag har gått tre år på högskola. Jag trivs väldigt bra. Folkhögskolan ger mig bredd, djup, komplettering." En annan sa: "Jag har rekryteringsbidrag och blev hitrekommenderad. Till en början var jag skeptisk, men stortrivs idag." En tredje sa: "Jag går på SAGA, aktivitetsstöd. Var motvillig till en början, men känner verkligen att det här är vettigt." Utan att jag behövde säga att folkbildningen ger alla deltagare möjligheter, oavsett deras förutsättningar, så sa dom själva det. Folkbildningen ska erbjuda mötesplatser för människor. Folkbildningen ska fungera som en arena för diskussioner kring samhällets stora framtidsfrågor och utmaningar. Den historiska läxan säger oss att folkbildningen kan hjälpa oss mota det demokratiska underskottet. Vi har nya behov, nya grupper att ägna oss åt. Det är inte helt enkelt att fånga in de nya grupperna idag. De är till viss del samma som varit genom åren. Men vi kanske måste se på dem på ett annat sätt.

5 Staten har dessutom pekat ut tre grupper som särskilt viktiga. Dessa prioriteringar har också slagit igenom i hur Folkbildningsrådet fördelar statsbidraget. Men är det rätt att ha särskilda målgrupper? Det finns både nackdelar och fördelar. Genom att peka ut särskilda målgrupper garanteras de stöd och uppmärksamhet inom folkbildningen. Men samtidigt riskerar vi att skapa en kultur där dessa grupper ständigt pekas ut som svaga, i alla sammanhang. Så ska det inte vara. Samhället utvecklas fort. Behoven kan skilja sig emellan regioner och grupper, och över tid. Jag upplever att utpekande av vissa målgrupper begränsar folkbildningens potential. Istället ska vi tydliggöra folkbildningens uppdrag. Ett förtydligat uppdrag hjälper folkbildningen att själv identifiera målgrupper. För någon folkhögskola kan det vara långtidssjukskrivna. För någon annan kan det vara arbetslösa. Och för en lokalavdelning i ett studieförbund kan det vara äldre i arbetskraften. Med andra ord vill jag att folkbildningen själv tar ansvar för att identifiera och rekrytera behövande och viljande. Och mycket finns kvar att göra för att nå de som behöver mest. Folkbildningen har en kompensatorisk uppgift. Att utjämna genom bildning. SUFO96 var hård i sitt omdöme mot studieförbunden. De sa att studiecirklarna inte bidrar till att utjämna utbildningsklyftorna i samhället. SUFO2 har också tittat på samma sak och kan konstatera att tjänstemän på hög och mellannivå liksom företagare deltar betydligt oftare i studiecirklar än vad arbetare gör. Deltagandet ökar med den yrkesmässiga kvalifikationsnivån. Personer med längre utbildning är överrepresenterade bland cirkeldeltagarna. Mycket återstår att göra, oavsett hur vi gör med målgrupperna. Låt mig dock få klargöra en mycket viktig sak. Jag kommer inte att acceptera att de landvinningar som folkbildningen gjort för att nå arbetslösa, invandrare och framförallt funktionshindrade går om intet. Därför behöver vi stärka uppföljningen, återrapporteringen och utvärderingen. Återrapporteringen till regering och riksdag behöver bli bättre och genomföras oftare. Folkbildningen som helhet och respektive folkhögskola och studieförbund, till och med lokalavdelningarna, behöver skapa bättre metoder för återrapportering. Detta är något som jag också tror kommer att bidra än mer till verksamhetens utveckling. Alla behöver vi feedback, vad vi än sysslar med. Folkbildningen är en kraft som gynnar medborgarna bäst om den är fri och frivillig. Jag vill på intet sätt riva upp den reform som ligger fast sedan Staten ska ta fortsatt ekonomiskt ansvar. Jag är väl medveten om alla signaler som säger att ni arbetar under tuffare ekonomiska förhållanden. En del folkhögskolor och studieförbund upplever att de inte överlever om de inte tar sig an uppdragsutbildningar. Kritikerna menar att detta i slutändan dödar den fria och frivilliga

6 folkbildningen, att folkhögskolorna och studieförbunden blir som vilket utbildningsföretag som helst. Är uppdragsutbildning fel? Som vanligt är det varken eller. Det ligger något positivt i att folkbildningen gör inbrytningar i det formella lärandet. Folkbildningen försöker jobba med hela människan, och det är synsätt som är välkommet att föra in i t.ex. vuxenutbildningen. Ska vi tala om ett livslångt lärande kan vi inte komma och gå i samma typ av lärande hela livet. Men detta får däremot inte ta överhanden i folkbildningen. Det får inte bli detta som är folkbildning, för då kommer vi inte längre kunna tala om folkbildningens särskilda uppdrag. Då blir folkbildningen bara ytterligare en anordnare av vuxenutbildning. För att säkra den fria och frivilliga folkbildningen är jag av den absoluta övertygelsen att folkbildningen behöver ett statligt anslag som utgör en god ekonomisk grundbult. Inför konferensen öppnade vi upp möjligheten att ställa frågor via webben. En fråga som kom in lyder: "Jag skulle önska att regeringen tittade på möjligheten att skicka så kallade "Wärnerssonpengar" även till folkhögskolorna. I en tid av pressad ekonomi skulle det då finnas ett incitament för nyanställningar. Detta skulle leda till fler lärare och därmed möjligheter att ta emot fler elever." Jag förstår frågeställaren, och jag sympatiserar med resonemanget. Det är självklart att lärarna är av yttersta vikt för att folkhögskolorna ska kunna bedriva en kvalitativ verksamhet. Men den här frågan illustrerar också något större. Det ingår i ett mönster som jag sett tydligt under min snart tre år som ansvarig minister för folkbildningen. Folkbildningen är fri från staten. Det är en reform som folkbildarna är mycket nöjda med. Ingen vill gå tillbaka till tiden innan, då staten detaljstyrde verksamheten. Staten fördelar ett bidrag på ungefär 2,6 miljarder kronor mot att folkbildningen samlat uppfyller ett antal syften. Det är en ordning som i sak fungerat väl, och som jag fortsättningsvis tror på. Men emellanåt får jag ta del av önskemål som innebär att jag som minister ska gå in och styra i en viss riktning. Det är inte helt lätt att förhålla sig sådana önskemål. Hur långt kan staten gå utan att det återigen blir detaljstyrning? Hur långt kan staten gå utan att folkbildningen själva tycker att staten tassar på folkbildningens ansvarsområde? Det är en delikat balansgång. Jag har dock två principer. Ett: folkbildingen ska vara fri från staten. Det är den bästa lösningen. Två: Staten ska stötta folkbildningens idé- och verksamhetsutveckling. Peka ut områden som kan behöva förbättras. Vi har haft en debatt under våren om folkhögskolornas ekonomi, och mer specifikt hur anslaget till folkbildningen ska räknas upp. Min position är klar. Folkhögskolor är en sak, och högskolor är sak. Det tror jag ni alla håller med om, och också värnar. Folkbildningen är inte det reguljära utbildningsväsendet. Och ska inte vara så. I den debatten har jag varit tydlig med att när det gäller sättet att räkna upp anslaget har folkhögskolorna ett sätt och högskolorna ett.

7 Betyder detta att jag som ansvarigt statsråd i den socialdemokratiska regeringen inte vill satsa på folkbildningen? Nej. Jag är hängiven en förstärkning av folkbildningen. Jag avser att lägga en proposition på riksdagens bord i mars Det har jag haft för avsikt under en lång period. Jag tror och jag hoppas att ni kommer att bli nöjda med utfallet. Ytterligare en fråga som kommit in via webben lyder: "Är det kanske läge att definiera om folkbildning? Vilka är de stora folkbildarna idag? Är det fortfarande studieförbunden och folkhögskolan? Folkbildningen föddes i en tid då de stora folkrörelserna behövde utbilda sig både i sak och i att argumentera för sin sak. Svarar folkbildningen för det idag? Hur är förhållandet mellan folkbildning och folkrörelser?" Rikard Sandler, som tog initiativ till ABFs bildande, ska en gång ha sagt: "Om det kommer någon och säger er: "Just så här ska en cirkel se ut och så ska den arbeta", svara honom då mitt i ansiktet: "You are a humbug, sir. En riktig äkta humbug, herre!" Tur att jag inte är en herre utan en dam - Jag är likväl övertygad om att vi måste börja definiera. Utan att vara humbugs. Folkbildningen har sedan sin födelse varit stolt över sin särart. Men vari består det unika? De många positiva utsagorna från deltagare på folkhögskolekurser och studiecirklar indikerar på att en särart finns. Men allt för ofta förklaras och definieras detta unika utifrån vad folkbildning inte är: den är inte som kommunal vuxenutbildning, den är inte som skolan, den är inte som vanliga kurser. Historiskt går särarten att hitta i folkrörelseanknytningen. Det har i alla år funnits en särskild tillit mellan deltagaren och folkhögskolan, mellan deltagaren och studieförbundet. Som ett handslag, en överenskommelse som innebär att jag som deltagare litar på att anordnaren ser till just mitt intresse, till mitt behov. Det har varit insikten om att mina föreningskamrater, i min folkrörelse, är bäst skickade att ge mig de kunskaper jag behöver. För att folkbildningen ska kunna behålla sin legitimitet är det viktigt att folkbildingen sluter upp och gemensamt tar ansvar för att beskriva det unika. Utgångspunkten går att hitta i deltagarnas upplevelser, men också i folkrörelseanknytningen. Det betyder samtidigt att folkbildningen måste förändra och utveckla sådan verksamhet som inte är folkbildning. En inre städprocess skulle inledas. Allt behöver inte vara folkbildning bara för att det genomförs av en folkbildningsorganisation, och Det kan också vara folkbildning trots att det inte genomförs av en folkhögskola eller studieförbund. Som svar på webbfrågan: Ja, studieförbunden och folkhögskolorna är fortfarande de stora folkbildarna. Men de har sina systrar och bröder i organisationer, folkbibliotek och museer.

8 Samtidigt är folkbildningen en självklar del av vuxnas lärande, av det livslånga lärandet. Folkbildningen har verkat sedan 1800-talet, alltid parallellt med rådande utbildningssystem. För ett hundra år sedan var folkhögskolorna och studiecirklarna de enda möjligheterna till bildning för stora grupper. Idag ser det väldigt annorlunda ut. Grundskoleutbildning är en självklarhet. Vi vill att alla våra ungdomar ska tillgodogöra sig en gymnasieutbildning. Och vi vill att hälften av alla ungdomar innan 25 ska påbörja högskolestudier. Folkbildningens roll i det livslånga lärandet är under omvandling. Viss osäkerhet råder. Men folkbildningen måste känna sig trygg i utvecklingen. Folkbildningen har sin särställning gentemot andra delar av det formella utbildningssystemet. Jag ser gärna en större samverkan mellan alla olika delar av vuxnas lärande, som högskola, komvux och folkbildning. Ytterligare en frågeställare från webben säger: "Idag byggs/existerar höga murar mellan komvux och folkbildningen och mellan högskolan och folkbildningen. Varför inte förändra lagar och regelverk så att ett fruktbart samarbete kan ske mellan alla dessa utbildningsformer?" Ja, jag kan också se murarna. Men det beror inte i första hand på regelverk och lagar. Det beror i första hand på brist på kontakter och samordning. Tänk om man samlade alla krafter för vuxnas lärande. I en del kommuner kan jag se folkbiblioteket 300 meter från högskolebiblioteket. Det finns ett lärcentrum för vuxenutbildningen och ett centrum för vägledningen på högskolan. Jag ser medborgarkontor, folkhögskolor och studieförbund. På olika håll. Utan samordning. Det är synd. Jag tror att alla aktörer, och framförallt alla medborgare som tar del av dessa aktörers tjänster, har att vinna på samordning. I ett tal för två och ett halvt år sedan inför folkbildningsrådets representantskapsmöte lyfte jag frågan om kvalitet i folkbildningen. Inom hela utbildningsväsendet talas det mycket om kvalitet. Regeringen har nyligen presenterat ett kvalitetsprogram där skolor ska arbeta efter uppställda mål för att sedan redovisa måluppfyllelsen. Jag har själv lagt en proposition som heter "Kvalitet i förskolan". Och regeringen driver aktivt frågan om förstärkt kvalitet i högskoleutbildningarna. Även folkbildningen kan arbeta med att säkra kvalitet i bildningen. Folkbildningen har inte läroplaner att utgå från, men kan ändå skapa en metodik i kvalitetsarbetet. Jag vet att sådant arbete pågår just nu. Göran Persson berättade om den sits han befann sig när han skulle skriva folkbildningsproposition för 15 år sedan. Hur han kände en olust inför volymjakt, jakten på timmar. Alla här inne tror jag nickade igenkännande när han nämnde det.

9 Jag delar den oron. Därför är det så viktigt med en bred och genomgripande diskussion om kvalitet i folkbildningen. Det pågår sådana diskussioner. Framförallt pågår en diskussion om vad kvalitet är. Det märkte jag tydligt när jag träffade studieförbunden. Det var intressant att höra de olika studieförbundens syn på kvalitet. Jag vill bara klargöra att jag tycker att detta arbete är angeläget, jag följer det noggrant. Göran Persson lovade att jag fanns som medlare vid problem - låt oss hoppas att den situationen inte inträffar. Folkbildare har alltid tagit fasta på avgiftsfrihet. Ända sedan Valfrid Palmgrens tid på ecklesiastikdepartementet på 1910-talet har avgiftsfrågan varit i centrum av debatten. Hon insåg att avgifter skulle medföra att vissa grupper aldrig skulle sätta sin fot på t.ex. biblioteken. Biblioteken har en lång tradition av avgiftsfrihet. Det är vi stolta över. Idag är även de statliga museerna avgiftsfria. Och fri entré-reformen har blivit en succé. Besökssiffrorna har ökat med 124%. Över hela världen pågår en debatt om hur det framtida museiuppdraget skall utformas. Hur museerna på bästa sätt kan nå ut till fler och nya grupper. Det är egentligen en debatt om museernas folkbildningsuppdrag. Sverige ligger nu långt framme, och museerna fortsätter vara en viktig del av det samlade folkbildningsuppdraget. Idag tar studieförbunden ut avgifter på delar av sin verksamhet. Avgifterna varierar, såväl inom som mellan studieförbunden. SUFO2 visade ju att studieförbundens verksamhet inte nämnvärt bidrar till att minska utbildningsklyftorna. Så som jag ser det finns här ett självklart samband, mellan avgifter och vilka som söker sig till studieförbundens verksamhet. Vi kan inte trovärdigt tala om att utjämna utbildningsklyftor om inte den ena halvan av folkbildningen bidrar till det. Folkbildningen ska bredda kulturintresset i samhället och vidga deltagandet i kulturlivet. Folkhögskolor och studieförbund ska vara lokala och regionala dynamon för den folkliga kulturen. De ska vara arenor där deltagare inte bara konsumerar kultur utan också skapar kultur. Folkbildningen ska vara en resurs för alla de som ville engagera sig i amatörkulturen. De många amatörkulturorganisationer som finns är beskyddare för de olika kulturyttringarna. De förstår kanske kulturens förutsättningar bäst av alla. Därför borde det vara naturligt för folkhögskolorna och studieförbunden att på ett bättre sätt bjuda in amatörkulturens organisationer för ett tätare samarbete. Folkbildningen har dessutom blivit så mycket mer, har breddats, hittat nya utmaningar, nya former för sin bildningsverksamhet. Folkbildningen verkar för att främja folkhälsan. Den tilltagande ohälsan är ett växande problem för samhället. Folkbildningen kan inom detta område göra betydelsefulla insatser. Folkbildningen bedriver en omfattande verksamhet med internationella förtecken. Syftet är bland annat att synliggöra världen i Sverige och lyfta fram den pågående globaliseringen och dess konsekvenser. Detta arbete är mycket angeläget, och folkbildningen ska vara mycket stolta över detta.

10 Så här står det i Folkbildningens egen Framsyn om hållbar utveckling: "En viktig utgångspunkt för folkbildningens insatser i arbetet för en hållbar utveckling är att dra nytta av och använda den kompetens man utvecklat på andra områden; som pedagoger, kulturanordnare och som motor för lokalt engagemang och utvecklingsarbete samt som utbildare av framtidens folkbildare och ledare. Huvudprincipen är alltså att folkbildningens kärnverksamhet även bestämmer inriktningen på arbetet för global rättvisa och hållbar utveckling. Så arbetar många folkhögskolor och studieförbund redan i dag, ofta med stor framgång." Så sant. Folkbildningen måste ta sig an den demografiska utmaningen. I våras gick ett inslag på "Landet runt". Inslaget handlade om en grupp äldre pensionärer som skulle lära sig använda mobiltelefoner. De satt samlade runt ett stort bord och i handen på alla fanns en mobiltelefon. De jobbade två och två, de lärde sig skicka SMS, använda telefonkatalogfunktionen och diverse andra finesser.. Det var en studiecirkel de deltog i. Ett exempel på folkbildningens kraft, potential och betydelse för de äldre. Allt fler blir allt äldre och håller sig friska allt längre. Antalet pensionärer kommer dessutom att öka kraftigt de närmaste åren när 40-talisterna går i pension. De kommer att vara den mest välmående och resursstarkaste pensionärsgenerationen någonsin. Dessa pensionärer efterfrågar stimulans, kunskap och nöje genom bildning. De vill också hitta vägar för att fortsätta vara en resurs i samhället trots att de lämnat arbetskraften. Det är otroligt angeläget att folkbildningen kan möta denna grupp. Samtidigt som ungdomarna måste beredas plats i folkbildningen. En av fyra ungdomar deltar i studieförbundens verksamhet. Detta är ett mycket positivt resultat om man tar i beaktande att endast fyra av tio ungdomar vet vad studieförbunden gör. Det visar att studieförbunden - och även folkhögskolorna - har en stor potentiell grupp deltagare de ännu inte fått kontakt med. Det är avgörande för folkbildningen att ungdomar får vara med och forma folkbildningens verksamhet. Folkbildingen behöver ungdomar. Samtidigt som folkbildningen med sina flexibla former och individorienterade bildningssyn är särskild lämpad för dagens unga generation. Ungdomar behöver folkbildningen. Den folkbildning jag värnar utmanas. Staten bidrar med ca 2,6 miljarder kronor årligen till folkbildningen. Moderaterna vill skära ned anslaget till folkbildningen med 300 miljoner kronor. Naturligtvis är det att vingklippa folkbildningen. Det motsvarar finansiering av ca 30 folkhögskolor. Folkbildningen ska inte försvagas. Folkbildningen behöver mer resurser, inte mindre.

11 Mindre resurser skulle naturligtvis vara ett dråpslag för folkbildningen. Men precis lika allvarligt är Moderaternas syn på folkbildning. Moderaterna vill skapa ett samlat anslag för vuxnas lärande där folkhögskolorna skulle ingå. De buntar alltså ihop folkhögskolorna med vuxenutbildningen. Vad garanterar folkhögskolornas överlevnad inom sådana ramar? Vad skulle folkhögskolorna tvingas till? Var finns friheten? Dessutom särskiljer man studieförbunden från folkhögskolorna, och helt plötsligt finns ingen samlad folkbildning. På detta sätt gröper man ur den samlade folkbildningens styrka och sammanhållning. Moderaterna har missuppfattat utmaningen. De vill förminska folkbildningen, göra den marginell, och bryta loss den från dess arv. Genom mindre resurser, tvångsskilsmässa mellan studieförbund och folkhögskolor, och obefintligt stöd till folkbildningens utvecklingsarbete blir folkbildningen försvagad. Jag ser utmaningen på ett annat sätt. Jag ser folkbildningens potential, som lovar så mycket mer. Jag ser folkbildningen i ett större perspektiv, med fler aktörer under samma paraply, på ett sätt som fångar den reella folkbildningsverksamheten ute i samhället. Folkbildningens särskilda sätt att mottaga och fördela medel är ifrågasatt. Bland annat har Riksrevisionen skrivit en rapport som är kritisk till hur staten styr, eller inte styr, folkbildningen. De tycker att Folkbildningsrådet i dess nuvarande form inte möter de krav man kan ställa på statlig styrning. De tycker att det är för svag återrapportering, uppföljning och utvärdering vilket gör det svårt att säga om syftena uppfylls. Ja, folkbildingen har en unik modell för hur det statliga stödet betalas ut. Den härrör från 1991, och jag är inte villig att ändra i dess grunder. Men samtidigt ska vi ta till oss delar av Riksrevisionens kritik. De är viktigt, om inte annat för att folkbildningen ska ha fortsatt legitimitet. Skattebetalarna måste veta att pengarna leder till att folkbildningens syfte uppfylls. Så ser det ut. Folkbildningen är under angrepp. Då krävs det ett försvar. Vi behöver stå upp för folkbildningen och ta fighten. Vi behöver samla oss och tillsammans fastställa vad folkbildningen är. Och vi behöver använda all vår kapacitet till att ideologiskt peka ut folkbildningens färdriktning. Men vi behöver också vara ödmjuka inför de behov av förändringar som finns. Folkbildningen ska bli bättre. Jag vill ta mitt ansvar som ansvarigt statsråd, och bidra till en sådan förbättring. Folkbildningen är en enorm verksamhet som det inte är lätt att kategorisera. Folkbildning är folkhögskolan på Tjörn. Där satt jag och hade samtal om Sverige och bildning med människor från hela världen.

12 Folkbildning är NBVs föräldraseminarium, som ger föräldrarna kunskap och mod att ta diskussionen om alkohol och droger med sina tonårsbarn. Folkbildning är Kvinnofolkhögskolan, där kvinnorna beskrev sin oro och situation, särskilt för sina barn, men samtidigt tacksamheten för att folkhögskolan hjälpt dem bli säkrare och kunnigare. Folkbildningen är SENSUS stödjandegrupper, där gruppen formar samtalet, ofta på grund av livskriser och sorg. Jag hoppas att jag idag har kunnat beskriva folkbildningen så som jag ser den, och på ett sätt som gör att vi delar samma världsbild. På departementet har vi pennan på pappret: vi har börjat skriva de första utkasten till de första kapitlen till den kommande propositionen. Men mer än så, vi har satt örat till marken och försöker lyssna in era rörelser, era avsikter, era farhågor och förhoppningar. En proposition kommer att ligga riksdagens bord i mars En proposition som ger folkbildningen förutsättningar att spela en viktig roll även framöver. Jag vill än en gång tacka er för att ni tagit er tid att komma hit idag. Jag hoppas att ni haft en trevlig dag! Tack så mycket! Ämnesområde: Utbildning och forskning Statsråd: Lena Hallengren Namn på din prenumeration: regeringpren Prenumeration utifrån: Ämnesområde E-post skickas: Omedelbart Prenumerationen skickas till: bo.sundqvist@folkbildning.net Du ändrar och avslutar själv din prenumeration genom att logga in med din e-postadress och lösenord på Du kan inte svara på detta brev. Har du synpunkter på

13 brevet eller webbplatsen vänligen kontakta Information Rosenbad: eller