Offerets stilling i straffeprosessen

Transkript

1 Offerets stilling i straffeprosessen 345 Torsdag 16. august 1984 kl. 10 Seksjonsmøte Offerets stilling i straffeprosessen Referat: Del I s. 187 flg. Debattleder: Høyesterettsdommer Helge Røstad, Norge

2 346 Talere Debattleder, høyesterettsdommer Helge Røstad, Norge Referent, advokat Ingebjørg Roll-Matthiesen, Norge Korreferent, advokat Göran Luterkort, Sverige Debattleder, høyesterettsdommer Helge Røstad, Norge Advokat Henry Herlin, Finland Dommer Jul. Paulsen, Danmark Hovrättspresident Håkan Winberg, Sverige Lagman Jan Johnsson, Sverige Kriminaldommer Peter Garde, Danmark Riksåklagare Magnus Sjöberg, Sverige Advokat Arve Opdahl, Norge Professor dr. jur. Anders Bratholm, Norge Jur. lic Robert Liljenfeldt, Finland Korreferent, advokat Göran Luterkort, Sverige Referent, advokat Ingebjørg Roll-Matthiesen, Norge Debattleder, høyesterettsdommer Helge Røstad, Norge

3 Debattleder, høyesterettsdommer HELGE RØSTAD, Norge: Offerets stilling i straffeprosessen 347 Jeg har den store ære og glede å ønske velkommen til seksjonsmøtet her i Universitetets aula, hvor vi skal ha en debatt om offerets stilling i straffeprosessen. Lovbryteren har i lange perioder vært den sentrale person innenfor kriminologi og strafferettspleie. Den annen person i det kriminelle drama som dekker lovbrudd mot personlige rettsgoder - offeret - var i mange årtier, om ikke en glemt person, så en forsømt person. Helt dekkende er kanskje ikke det. Det har vært perioder der man har hatt en viss sans også for offerets stilling. Lederen i det store strafferettslige reformarbeid i Norge frem til straffeloven av professor og riksadvokat Bernhard Getz - holdt i 1892 et innlegg hvor han fremholdt at det utvilsomt er et spørsmål som fortjener de alvorligste overveielser, om ikke fornærmede og fornærmedes interesser er blitt skjøvet altfor sterkt tilside i den moderne lovgivning. I en lang periode har strafferettspleien vært ansett som en partsprosess mellom påtalemyndigheten og lovbryteren. Straffens funskjon ble tilsynelatende ansett oppfylt når förbrytelsen var oppklart, straffesaken hadde endt med en dom, og dommen var blitt fullbyrdet. I nyere vitenskap, først i kriminologi, og senere i strafferettspleien, har man fått et annet syn på fornærmedes interesser. Den nye innsikt har ført til at man ut fra mange synspunkter vil fremme interessene til fornærmede, offeret. Dette er et ledd i en internasjonal be vegelse. I Canada ble det for noen år siden utgitt en stor rapport, «Justice of victims of crime». Der uttales der bl.a. at «hensynet til fornærmede fortjener en langt større plass i moderne strafferettspleie» - av mange grunner, og så fremholdes tre grunner. Først og fremst ut fra et humant synspunkt at man skal hjelpe personer som er blitt rammet av en overtredelse, og som har lidt tap eller blitt utsatt for lidelse. For det annet fordi det synes rettferdig og rimelig i samsvar med statens förpliktelser overfor dens borgere, og for det tredje fordi strafferettspleiens riktige og effektive gjennomføring i betydelig grad avhenger av offerets og vitnenes innstilling. Man er avhengig av at også offeret og fornærmede vil tjene straf f erettspleiens interesser. Og ut fra slike synspunkter har man i moderne lovgivning og vitenskaplige arbeider og fora, ønsket å trekke frem fornærmedes interesser. Det er ikke tvilsomt at i mange land, og ikke minst i de nordiske land, har offeret og offerets stilling fått en sentral posisjon. En styrking av fornærmedes stilling må ikke lede til at man i betenkelig grad skader eller svekker lovbryterens stilling. Man må således opprettholde synspunktet om favor defensionis.

4 348 Ingebjørg Roll-Matthiesen Referent, advokat INGEBJØRG ROLL-MATTHIESEN, Norge: Dagens tema, hvor søkelyset rettes mot offerets stilling i straffeprosessen, er et nytt tema på de nordiske juristmøter. Og mange vil hevde at det var på høy tid at man nå tar opp til diskusjon offerets stilling, idet situasjonen hittil har vært den at all oppmerksomhet har vært rettet mot lovovertrederens stilling. Man har vært så opptatt av hvordan man skulle ta hånd om lovovertrederen, og ikke minst mildne den omtalte pine ved å få straff, at offeret er blitt glemt. Og det på tross av at det er offeret som ved lovbryterens handling påføres et onde, - et onde som i de flestes øyne, langt overstiger det lovbryteren må tåle ved å få straff. Som nevnt i referatet var det ikke mulig å ta opp alle aktuelle problemstillinger. Emnet er stort, og den tilmålte tid tillåter meg bare å peke på noen momenter. Jeg tilføyer at mine bemerkninger refererer seg til norsk lovgivning og praksis, og med utgangspunkt i den nye straffeprosessloven som er forventet å tre i kraft kommende år. Det tilligger det offentlige å ta hånd om strafferettspleien, og da offeret ikke er part i saken, må offeret sette sin lit til at påtalemyndighet og domstol ivaretar dets interesser. Hvilke interesser er det så man snakker om? Jo, det er offerets ønske om og krav på at lovbruddet blir etterforsket, at lovbryteren så sant mulig blir pågrepet, at det reageres med en eller annen form for straff, og at skade eller tap erstattes. Det annet som er minst like viktig for offeret, er at det tas hensyn til offeret som person. Med dette som utgangspunkt blir spørsmålet om vårt regelverk og praksis er tilfredstillende sett fra offerets side. Med enkelte unntak er mitt svar på spørsmålet et nei. Som begrunnelse for mitt svar tar jeg her bare opp to punkter. For det første at manglende informasjon gjør situasjonen lite tilfredsstillende, og for det andre at offerets erstatningsrettslige stilling er dårlig. Informasjon til offeret har betydning for så vel dets rettslige som dets rent faktiske eller konkrete situasjon, - for hvordan offeret opplever saken. Vi har flere spesialregler fastsatt for å ivareta offerets interesser, som f.eks. bestemmelser om dokumentinnsyn, om lukkede dører og om utestengning av lovovertrederen ved avhør av offeret. Felles for mange av disse regler er at de kan gjøres gjeldende etter begjæring, noe som er avhengig av at offeret kjenner til bestemmelsene, og det gjør gjerne ikke et offer. Først da kan reglene få full effekt, - og det gjelder ikke minst for de uskrevne regler, f.eks. offerets rett til å påklage påtalemyndighetens avgjørelser. For at disse regler skal få reell betydning må rettsapparatet som sådan ha plikt til å informere om de aktuelle bestemmelser. Foruten å gi offeret en bedre rettslig stilling, vil slik informa-

5 Offerets stilling i straffeprosessen 349 sjon også ha en psykologisk effekt. Offeret vil ved at det blir gitt slik informasjon, ikke lenger føle at det er glemt eller neglisjert, - kanskje det kan få følelsen av å være den hovedperson som det jo vitterlig er. Hvordan offeret opplever lovbruddet og straffesaken, er selvsagt avhengig både av hvem som er offer og av lovbruddets karakter. Ved en typisk offersituasjon er det et fellestrekk at offeret påføres personlige belastninger utover konkret skade eller tap. Ut fra min oppfatning forsterkes disse vanskelige reaksjoner i unødig grad ved at offeret holdes helt utenfor sakens gang, dens etterforskning og utfall. Det burde være en selvfølge at offeret, som jo er den som er krenket, holdes løpende orientert om hva som skjer. Det at lovovertrederen er pågrepet, for ikke å snakke om at vedkommende har fått en straff, vil - slik jeg ser det - klart kunne redusere offerets følelse av å bli holdt utenfor, og minisere den krenkelse som er noe som følger en offersituasjon. For voldtektsofre har Danmark og Norge spesialregler. Ut fra mitt kjennskap til norsk praksis, er erfaringene fra ordningen gode. Ordningen innebærer at offeret, uansett egen økonomisk stilling, har rett til advokatbistand. Foruten å få en helt personlig hjelp og støtte, innebærer regiene at offeret også får all informasjon, såvel om rettsregler som om det som kan forventes å skje i saken. Jeg tilføyer at spesialregler også gjelder i enkelte andre offersituasjoner, men at vi foreløpig ikke er kommet lenger enn at det gjelder i visse tilfelle hvor kvinner er ofre. Justisdepartementet har nylig fremmet proposisjonen om iverksettelse av den nye straffeprosessloven, og jeg innskyter at departementet der foreslår å utvide ordningen om advokatbistand til også å omfatte mindreårige, altså noen flere av sedelighetssakene. Men det hadde vært ønskelig at det der hadde blitt sagt at bestemmelsene skulle gjelde i alle incestsaker. Disse sakene er så spesielle, at er det noen steder hvor offeret trenger advokatbistand, så er det nettopp i de tilfellene. Før jeg går over til å si noen ord om offerets erstatningsrettslige stilling, nevner jeg i forbindelse med offerets krav på et vern for sin person, at det fra tid til annen synes ønskelig med regler som regulerer omtalen av offeret i dommen eller beskrivelsen av sakens faktum. Ikke alle domsskrivere er bestandig like heldige i sitt ordvalg, - jeg tenker da spesielt på bruken av adjektiv. Og jeg tilføyer: - massemedias omtale av straffesaker kan gjøre offerets situasjon enda vanskeligere, for ikke å snakke om at den kan forårsake nye off ere, men det er et annet tema. Det er et hevdvunnet prinsipp at lovbryteren skal erstatte det tap han påfører andre. I praksis skjer det meget sjelden. Og offerets erstatningsrettslige stilling må karakteriseres som bedrøvelig. Det har vært gjort nye forsøk på å bedre

6 350 Ingebjørg Roll-Matthiesen situasjonen, men det har ikke ført til nevneverdige resultater. Den kommende straffeprosesslov betyr nye forsøk. Både påtalemyndighet og rettsapparat er pålagt større plikter enn hittil når det gjelder behandlingen av offerets erstatningskrav. Begge instanser plikter å bringe på det rene om offeret vil gjøre gjeldende sitt krav, og på forskjellige måter har de da en viss plikt til å følge opp dette. Det gjenstår å se om forslagene vil føre frem, mange har sin store tvil om det. Jeg vil tro at for enkle krav, vil situasjonen bli bedret. Men når man kommer inn på de mange vanskelige spørsmål som erstatningsretten kan reise, tror jeg situasjonen vil bli akkurat den samme som den vi har hatt gjennom en årrekke. Seiv om lovovertrederen er dømt til å betale erstatning, betyr ikke det at offeret bestandig får beløpet. Det er gjerne store problemer knyttet til innkrevning av erstatningen. Hittil har påtalemyndigheten i enkelte tilfelle vært behjelpelig, men offeret har stort sett seiv måtte ordne dette. Ut fra min oppfatning bør påtalemyndigheten stå for inndrivning av erstatningen, først da kan man si at offerets situasjon på dette punkt bedres. Offerets erstatningsrettslige stilling kan også bedres ved større bruk av reglene i straffeloven, f.eks. bestemmelser om erstatning ved betingede reaksjoner. Et annet moment er at påtalemyndigheten bør inndrive erstatning for bøter. Ved vurderingen av offerets stilling i straffeprosessen synes det nødvendig også å se hen til bestemmelsene i annen lovgivning, f.eks. regler innen sosial-, forsikrings- eller erstatningsretten. I går var ett av temaene erstatning ved forurensningsskader. Det ble der referert til en ny bestemmelse med såkalt omvendte bevisbyrderegel, hvor skadevolder ble pålagt å bevise at skadelidte ikke ble påført tap ved en forurensning. Hvis dette blir gjeldende rett, vil offerets situasjon kunne bli en annen. Mine bemerkninger om offerets behov for informasjon, og en sterkere prioritering av offerets erstatningsrettslige stilling, betyr selvsagt merarbeide for rettsapparatet. Og rettsapparatet har høy t og åpent sagt at det ikke makter de gjøremål det allerede er pålagt. Men jeg tror mye kan gjøres med enkle midler. Det bør være klart når det gjelder informasjon, det kan ikke ta all verden av tid. La meg innskyte at det nytter lite å trykke opp brosjyrer om dette og hint, hvis man ikke vet at brosjyrer og innholdet når frem til mottagerne. Jeg tror at det vesentlige er å få frem en holdningsendring, - at alle de som kommer i befatning med disse sakene, også har offerets person og dets interesser for øyet. Til slutt nevner jeg et annet punkt, det gjelder den før omtalte proposisjon om iverksettelse av straffeprosessloven. I referatet har jeg gitt uttrykk for at offerbegrepet rekker langt videre enn begrepet fornærmet. Dette er det søkt

7 Offerets stilling i straffeprosessen 351 ryddet opp i gjennom den nye proposisjonen. Det er der uttrykkelig foreslått at man med begrepet fornærmet også mener enhver skadelidt, som har et rettskrav som utspringer fra den straffbare handling. Alle disse gis da fornærmedes rettigheter, men med unntak for reglene om private straffesaker. Det kan det også knyttes mange bemerkninger til, men det tillåter ikke tiden. Korreferent, advokat GÖRAN LUTERKORT, Sverige: Första förutsättningen för en meningsfull diskussion är att ämnet är genomgånget ur olika aspekter så att man har en disposition för sin debatt och det har vi verkligen här. För det andra vill jag säga att jag inte med bästa vilja i världen kan finna att ämnet är så förfärligt upphetsande. Jag tycker inte att rättstillståndet är alltför oroande. Jag tycker inte att det förekommer alltför många och alltför svårartade försummelser i förhållande till brottsoffren. Framför allt tycker jag att det mesta av det man har tagit upp här kan repareras med ganska enkla medel. Jag vill tillägga, eftersom man i Sverige idag talar mycket om rättsekonomi, att missförhållandena kan repareras med förhållandevis billiga metoder vilket hos Justitiedepartementet är det enda godtagbara argumentet, om man vill ha några reformer. Men därmed vill jag inte ha sagt att allt är bra och att det inte ligger åtskilligt i vad referenten har sagt. Det är väl kanske på sätt och vis naturligt att vi i Skandinavien, med vår starka inriktning på en humanitär kriminalpolitik och en humanitär straffprocess, har kommit att ägna oss mer åt brottslingarna än åt deras offer. Detta är kanske en förklaring till att vi har vaknat upp lite sent på den här punkten. Å andra sidan ligger det mycket suggetion i ett ord. Ordet «brottsoffer» för ju tanken framför allt till våldsoffret. «Offer» är ett väldigt värdeladdat ord och passar kanske inte alltid så bra för det är trots allt ett stort antal målsägande som varit utsatta för mindre allvarliga förmögenhetsbrott - dessutom sådana där skadeverkningarna till stor del kan repareras genom försäkringar. På sätt och vis hade det kanske varit bättre om vi hade låtit diskussionen gälla bara våldsoffren och inte kallat dem för brottsoffer. Frågeställningarna är inte riktigt gemensamma för denna stora grupp av brottsoffer eller målsägande, vilket vi nu vill kalla dem. Å andra sidan är det uppenbart att vi måste ha ögonen på de här problemen. Vilken filosofi man än är anhängare av, även om man godtar det gammalliberala begreppet nattväktarstaten, så är en av statens viktigaste uppgifter att skydda sina medborgare mot yttre och inre fiender. Till de inre fienderna får man väl då räkna brottslingar av olika slag. Därför är det

8 352 Göran Luterkort naturligtvis en uppgift för rättsväsendet att tillvarata brottsoffrens intressen. Så långt är jag fullständigt överens med referenten. Våra eventuella meningsskiljaktigheter gäller vad staten, rättsväsendet, kan vara skyldigt brottsoffret, och hur balansen mellan den åtalade och målsäganden på ett lämpligt sätt skall upprätthållas. Och därmed är jag beredd att gå in på några av de teser som referenten har tagit upp. Referenten tycker att man måste sörja för att brottsoffret får en tillfredsställande information om sakens gång och utfall.' Trots att jag har sysslat med rättegångar, även brottmålsrättegångar, i flera årtionden har jag aldrig på allvar funderat över hur det egentligen förhåller sig med den här informationsfrågan. Det är ju inte försvararens sak att informera målsäganden utan åklagarens. För att få något begrepp om hur det är med det här har jag frågat några åklagare hemma i Sverige och de har tämligen enhälligt sagt att de tycker sig ha dåligt samvete på den här punkten. De tycker inte att de har tillräckligt med tid att hålla målsägandena underrättade om vad som händer under förundersökning och straffprocess. Här som på alla andra områden är det förstås skillnad mellan åklagare och mellan olika målsägande. Den som frågar brukar få svar. Den som inte frågar kan inte räkna med att spontant få så värst mycket information av åklagaren. Åklagarna säger att det beror på att de inte har tid. Jag tror att detta hör till de reformer som kan göras ganska enkelt, dessutom ganska billigt, nämligen genom att man låter framställa en broschyr som talar om allt som en målsägande behöver veta om vad som händer from det att brottet har anmälts och till dess att huvudförhandlingen är avslutad och kanske hur han skall bära sig åt för att få ersättning av gärningsmannen om nu sådan har dömts ut. En sådan enkel broschyr kan säkert göras pedagogisk och trevlig, så att den verkligen blir läst. Sedan är det klart att man skulle kunna tänka sig att ålägga åklagarna en plikt att informera på vissa punkter. Jag har funderat litet på vilka punkter det i så fall skulle vara. Skulle det t ex vara meningsfullt att ålägga åklagarna att alltid underrätta målsägnadena, i varje fall i grövre brott och kanske framför allt i våldsbrott, om gärningsmannen har gripits, om han har anhållits, om han har häktats, när han kan tänkas bli åtalad, när målet kan tänkas komma upp, vem som är förordnad som försvarare för gärningsmannen? Jag har diskuterat detta med en klok distriktsåklagare i Sverige och han sade att man skulle kunna göra det här till rutin och tala om när gärningsmannen anhållits, men sedan skall vi kanske ringa två dagar senare och säga «vi har släppt honom» och så kanske vi talar om att han är häktad och så måste vi ringa igen och säga att nu är han inte häktad längre för nu har hovrätten satt honom på fri fot. Bortsett från att det är en väldig massa arbete så skulle det skapa åtskillig förvirring hos den stackars

9 Offerets stilling i straffeprosessen 353 målsäganden och det är kanske bättre att aldrig få veta att någon har blivit anhållen och häktad än att få veta på måndag att han är häktad och på onsdag att han är släppt. Man kan verkligen ha olika åsikter om vad som är klokt och riktigt i det här sammanhanget. Saken är inte mer komplicerad än att jag föreställer mig att åklagarväsendet skulle kunna ta upp det till en intern diskussion vid tilfalle och kanske komma till någon form för att under hand underrätta åklagarna om vikten av att de håller målsäganden informerad i viktigare frågor. Nu är det ju så att alla myndigheter anser att de redan har alldeles för mycket att göra mot alldeles för lite betalning, och de är därför inte särskilt pigga på några nya arbetsuppgifter. Jag förväntar mig därför inte att man skall komma med ett förslag om obligatorisk informationsplikt. Sedan har vi några detaljer som jag har fäst mig vid som advokat Roll-Matthiesen har varit inne på och som gäller själva processen. Hon har t ex sagt att hon tycker att den åtalade i större utsträckning än nu skall beordras lämna rättssalen under förhöret med målsäganden. Det är en tanke som jag för min del avvisar. Man kan ju av rättssäkerhetsskäl ändå aldrig underlåta att läsa upp vad målsäganden har sagt och det ger ju den åtalade möjlighet att reagera på samma sätt som han skulle ha gjort om han hade hört utsagan direkt. Dessutom tror jag att det är lättare att reda ut olika missförstånd och «tala-förbi-varandra-problem» om man har parterna närvarande i salen. För det extrema fallet att målsäganden av rädsla ej vågar yttra sig fritt, har vi - åtminstone i svensk rätt - redan nu möjligheten att hålla separerade förhör med parterna, vittne och målsägande resp. den tilltalade. Jag vill också något beröra referentens tes om «omtale av offeret». Det är en synpunkt som jag inte har riktig förståelse för. Domstolen har ju skyldighet att redovisa sina domskäl och jag kan inte se att man kan ålägga någon domstol att begränsa sitt uppfyllande av den skyldigheten av hänsyn vare sig till den tilltalade eller till målsäganden. Sedan är det en annan sak att domstolen naturligtvis skall undvika uttryck, beskrivningar, citat och annat som hänsyftar på målsäganden och som inte har någon relevans för domslutet. Massmediafrågan lämnar jag därhän, den kan vi inte gärna diskutera i det här sammanhanget. Åtminstone de svenska tryckfrihetsreglerna är ju sådana att det praktiskt taget ej finns några möjligheter att lägga hämsko på pressens frihet att skriva om ett pågående brottmål. Först om det blir förtal kan man åtala. Att man skulle kunna göra något för att hindra publicitet under sakens gång har jag väldigt svårt att tro. Nu kommer jag till en annan sak som jag tycker är väldigt intressant och som har tagits upp i referatet. Det är frågan om lagfäst klagorätt mot Jurist - 23

10 354 Göran Luterkort åklagarens beslut. Här har vi i Sverige, liksom i Norge, den ordningen att åtalsbeslut kan överprövas av länsåklagaren eller den närmast högre åklagaren, och det kan sedan gå ända till riksåklagaren. Enligt uppgift från vår riksåklagare förekommer det ungefär 300 fall av överprövning per år - det har ökat något de senaste åren. Ändringsfrekvensen är mycket liten, och antalet beslut där ett väckt åtal nedlägges är utomordentligt litet. Det rör sig bara om ett fåtal fall per år. Det ifrågasätts nu om man skulle införa lagstadgad rätt att överpröva åtalsbeslut. Argumenten för detta ligger öppna idag. Det är otillfredsställande med en ordning som inte lagfästs, en ordning som somliga känner till eller kan få reda på men som andra är fullständigt okunniga om. En orättvisa, en ojämlikhet, om man så vill. Argumenten emot är kanske av mera pragmatisk natur. Då bortser jag från att åklagaren inte gärna skulle vilja ha en sådan ordning. De är ju parter i det målet. De vill inte ha ytterligare kanske tusentals överprövningsmål där de ändå vet att de allra flesta inte leder till någon ändring. Dessutom säger åklagarna - och det får man väl hålla med dem om - skulle vi då få sex instanser i brottmål. Vi skulle kunna få tre instanser i åtalsfrågan, och tre instanser i sakfrågan. Det är väl kanske ändå lite för mycket av det goda. Rättssäkerheten är värdefull och man måste alltid ha den för ögonen, men även rättssäkerheten har ett pris. När Tyskland hade fått sin nya författning efter nazitidens mörker var det någon tysk jurist som sade: «Ja, nu har vi gått åt andra hållet, nu kan man överklaga ett skolbetyg i fyra instanser». Så skall vi naturligtvis inte ha det. Jag tror att man kan fortsätta med den nuvarande ordningen. Sedan kan man naturligtvis ställa frågan: skall vi öka åklaganias informationsplikt på den här punkten så att de skall vara skyldiga att underrätta folk att de kan få åtalsbeslut överprövade? D v s någon sorts muntlig besvärshänvisning. Då medger jag att jag kommer litet i knipa, för då blir det ju nästan en lagfäst överprövningsrätt. En åklagare som inte lämnar den informationen skulle väl antagligen begå ett tjänstefel. Jag skulle rekommendera, även om det kan låta något lättsinnigt, att vi behåller den nuvarande ordningen. I Danmark lär det finnas en lagfäst klagorätt mot åtalsbeslut, och det kunde ju möjligen sägas att skall man ha nordisk rättsenhet så skall man följa den lag som ur rättssäkerhetssynpunkt har det bästa systemet. Det kan ju vara det effektivaste systemet ur rättssäkerhetssynpunkt och det skulle ju då kunna vara skäl att följa danskarna. Dokumentinsyn har tagits upp. Även där får jag säga att jag inte tycker att problemet är särskilt stort. Vi har ju den ordningen i Sverige att förundersökningen är hemlig så länge ingen har blivit åtalad. Sekretessen gäller i princip mot målsäganden även om ju målsägandena i samband med förhör med dem

11 Offerets stilling i straffeprosessen 355 själva har vissa möjligheter att få del av vad andra har sagt i förundersökningen. I princip gäller sekretessen även mot målsäganden. Enligt min mening måste här den misstänktes intressen gå före brottsoffrets, och jag tycker inte man skall göra någon ändring på den punkten. Beträffande frågan om indrivning av ersättningar till offret vill jag kort säga att i Sverige är detta inget rättsligt problem. Problemet ligger på det rent faktiska planet. Det är väldigt ofta att man inte får några pengar av målsäganden, men det är ju ingenting som rättsväsendet kan göra något åt, och det beror inte på bristande effektivitet i indrivningen i och för sig utan på helt andra omständigheter. Vi har ju i Sverige en generellt verkande exekutiv ordning med kronofogdar som åtar sig alla former för indrivning, även skadestånd i samband med brottmål. Man kan diskutera hur effektiva de är - de ägnar sig framför allt åt att driva in statens fordringar - men i princip skall de även sköta om sådana här brottsersättningar. Att ålägga åklagaren detta finner jag direkt opraktiskt. Vi hade visserligen på sin tid gamla landsfiskaler som var både exekutionsmyndigheter och poliser och åklagare, men det var just därför att de var det och inte kunde något av det här riktigt som vi delade upp dem efter skilda funktioner i poliser, åklagare och indrivare. Inte heller tycker jag att det är någon bra idé att låta polisen göra det här, jag tycker att den ordningen vi har i Sverige inte är så dum. Så kommer vi då till den kanske intressantaste frågan, nämligen det som referenten har tagit upp under rubriken «Bitrade i våldssaker». Det är ju en mycket omdiskuterad fråga där frågeställningen i korthet är om man skall priviligiera vissa valdsoffer, när det gäller rätten till biträde och annan hjälp under förundersökning och process. Rent principiellt vill jag säga att även om vi jurister är kända för att vara väldigt konservativa så är vi trots allt i det avseendet mycket typiskt mänskliga i att även vi då och då faller offer för vissa modetrender. Och med risk för att bli illa behandlad av inte minst några av mina kvinnliga kollegor vill jag fråga: är det inte litet av en modetrend detta att man skall plocka ut särskilda brottsoffer och ge dem särskilda privilegier som inte andra brottsoffer har? Med all respekt och all medkänsla för kvinnor som är utsatta för kvinnomisshandel och våldtäkt tycker jag ändå inta att det finns skäl att utgå från att just deras situation är så likartad att de generellt skulle vara berättigade till helt fri rättshjälp. Det rör sig om ungefär fall av kvinnomisshandel om året i Sverige och ungefär 1000 fall av våldtäkt enligt uppgift från departementet. En annan gång har vi någon annan grupp av brottsoffer som säger de är så illa hanterade att de vill ha speciella privilegier. Jag tillåter mig att opponera på den punkten och föreslår i stället att rättshjälpen tillämpas liberalt - för att inte säga generöst - i sådana fall där människor

12 356 Göran Luterkort har varit utsatta för grova våldsbrott. Det kan ske genom att man har genrösa bestämmelser beträffande vilka som kan få rättshjälp och dels sådana att inte det egna kostnadsbidraget blir alltför högt. Tanken på gratis rättshjälp åt alla misshandels- och våldtäktsoffer tycker jag däremot inte att jag kan biträda. Emellertid har vi nyligen i Sverige fått två goda reformer. Den ena är att kvinnorna under förundersökningen har rätt till en kontaktperson enligt socialtjänstlagen. Dettta är gratis såtillvida att kontaktpersonerna är avlönade tjänstemän som inte skall ha någon särskild ersättning för sin medverkan i förundersökningen. Vidare har vi fått en bestämmelse om att den som varit utsatt för ett sådant brott och som skall höras med anledning av åklagarens talan har rätt att åtföljas av lämplig person, om vederbörande med hänsyn till brottets art eller annars kan antagas vara i behov av personligt stöd under rättegången. Målsäganden får då åtföljas (inte biträdas som det stod i det ursprungliga förslaget) av lämplig person som sådant stöd. Meningen med det här är att man skall försöka undanröja ölägenheterna av vad man anser vara en svåruthärdlig situation under processer av den här typen. Särskilt i våldtäktsfall anses det att kvinnorna upplever rättegångarna som mycket påfrestande. De har ingen hjälp av åklagaren, de har i princip ingen hjälp av domaren, och de har naturligtvis ingen hjälp av försvarsadvokaten som tvärtom ofta gör allt vad han kan för att framställa dem i en ofördelaktig dager och för att väcka domstolens misstro mot deras berättelser och kanske allmän misstro mot deras levnadssätt, osv. Nu är jag inte så säker på att en sådan här allmän kontaktperson kan göra så mycket åt det här. På sätt och vis hade det kanske varit bättre om man hade haft en kvalificerad advokat för uppgiften. Å andra sidan skall advokater sköta juridiska uppgifter. Det är inte säkert att de alltid är lämpliga för den här rollen som ju mera går ut på att hålla brottsoffret i handen och hjälpa till så att inte brottsoffret blir utsatt för onödiga trakasserier. Emellertid vill jag avslutningsvis säga att vi i Sverige har regler om både materiell och formell processledning från domarens sida. Och jag har väldigt svårt att förstå varför inte en domare skulle kunna ha så mycket kurage att han även med risk för att någon skulle tro att han inte är opartisk kan gripa in om en kvinna i en rättegång skulle bli illa behandlad exempelvis genom frågor som ej har relevans för saken. Har de relevans för saken så måste man ju tillåta en försvarare att gå ganska hårt fram även mot ett våldtäktsoffer. Det kräver ju utredningsintresset och rättssäkerheten. Har de inte någon relevans för saken utan advokaten leker Perry Mason för sitt eget nöjes skull, då skall domaren gripa in med sin processledande verksamhet. Domarna får väl svara på vad de tycker om min åsikt på den här punkten.

13 Offerets stilling i straffeprosessen 357 Debattleder, høyesterettsdommer HELGE RØSTAD, Norge: I den veiledning som juristmøtet har utarbeidet for debattledere, referenter og korreferent, er korreferentens oppgave beskrevet slik: «Korreferenten skal gjennom et kort og klart foredrag samle deltakernes interesse omkring de relevante og fortrinnsvis de kontroversielle spørsmålsstillinger som emnet innbyr til. Foredraget bør ikke vare mer enn minutter». Jeg synes advokat Luterkort har oppfylt disse krav. Fullt ut med hensyn til den materielle side. Nesten med hensyn til tidsbegrensning. Han har på en klar og grei måte satt fingeren på relevante og kontroversielle spørsmål. Advokat Luterkort var også inne på at ordet «offer» - «victim» er den internasjonale betegnelse - er et verdiladet og omfattende ord. Og det må erkjennes. Selv ville han gjerne ha begrenset det til voldsofferet. Men det spenner over mange sider: Det er individuelle ofre, og det er kollektive ofre som opptar mange i internasjonal debatt i dag. Begge foredragsholdere, referent og korreferent, har fremholdt at det burde være en bedre informasjon til offeret. Det er utgitt visse brosjyrer i vårt land, brosjyrer til voldtektsofre, mishandlede kvinner, og også brosjyrer om erstatning fra staten. Jeg synes det franske justisdepartement har gitt et enestående eksempel. Det har gitt en hel bok som bringer veiledning, informasjon til alle ofre, - ofre ved trafikkuhell, arbeidsulykker, hendelser i sportslivet, voldsofre, og ofre for tyveri, bedrageri, og som forbrukere. Boken gir på en meget klar og instruktiv måte opplysning om hvilke rettigheter og hvilke problemer ulike ofre kan ha. Advokat HENRY HERLIN, Finland: Såsom pensionerad överåklagare i Helsingfors och numera advokat har jag också befattat mig i någon mån med brottmål, varför jag känner mig manad att komma med ett kort inlägg. Jag konstaterar att, så som både referent och korreferent först gick in på, nämligen beträffande information av målsägaren, att han i Sverige och Norge kan råka bli utanför processen. Det förekommer nog inte i Finland. Vi har det så ordnat att, för det första förhör polisen målsäganden, och då säger polisen att målsäganden har möjlighet att föra talan i frågan, och polisen frågar: «har ni några fordringar, har ni läkarkostnader, har ni förlorad arbetstid, sönderslagna fönster, möbler, osv.» Detta tar polisen i korthet upp i polisförhörspro-

14 358 Henry Herlin tokollet som sedan inom sinom tid skickas först till åklagaren och sedan till rätten. När sedan saken kommer upp i underrätt så instäms nog alltid målsägaren. Stämningsmannen, tillställer honom en stämning och då har han ju möjlighet att fråga stämningsmannen: «är saken av den natur att jag skall möta upp?», och då får han ett preliminärt råd av stämningsmannen. Han kan också vända sig till åklagaren. Åklagarna är i Finland skyldiga att ta emot fullmakt och bevaka målsägarintressen utan ersättning. Målsägaran kan då, när han har blivit stämd, möta upp personligen, han kan möta upp genom en advokat och han kan ge fullmakt åt åklagaren, om han tycker att han själv inte vill komma dit och figurera. Och vad fria rättegång beträffar så har vi en lag om fri rättegång, och den gäller både tilltalade och målsägande. Är målsägaren aktiv och är hans intressen av såpass stor natur att man anser att han behöver fri rättegång så"kan han anhålla om att få fri rättegång och advokatbiträde, och det är då under rättens prövning om det anses nödigt eller inte. Jag skulle säga att målsägandens intresse är någonlunda väl tillvarataget. Så var korreferenten inne på överprövning av åtalseftergift. Den tiden jag var chefsåklagare i Helsingfors, råkade jag ganska ofta ut för sådana fall. Det vanligaste fallen, att åklagaren inte förde talan var då endera det att åklagaren ansåg att gärningen inte var av brottslig natur eller också att bevisningen var så svag att åklagaren inte ansåg sig kunna föra talan, och då skall åklagaren ge ett skriftlig uttalande att han icke anhängiggör saken. Då har målsäganden om han anser att han har blivit överkörd, rätt att klaga till överordnad åklagarmyndighet. Att de är lite annorlunda med åklagarmyndigheternas hierarki i Finland än annanstans, det skall vi inte gå in på här, i stort sätt så är systemet det samma. Så var korreferenten inne på frågan om dokumenternas offentlighet. Vi har nog i Finland också samma lag, att polisförhörsprotokollet är hemligt ända tills målet anhängigörs i rätten, men detta hemlighållande gäller nog icke målsäganden, nog har målsäganden rätt att ta del av protokollet, t.o.m. beställa en fotokopin av protokollet, vilken han sedan kan förete hos en advokat om saken är av sådan natur att han behöver advokathjälp. Så den saken skulle jag säga är tämligen välordnad. Att de här dokumenterna äro hemliga i övrigt det är ju viktigt, dels för att en tilltalad inte skall bli skandaliserad på förskott, och dels för att tidningspressen inte skall komma åt att skriva sensationsskriverier, vilket ju även är ganska viktigt, så som vi nog känner till att pressen bär sig åt många gånger. Men så kommer jag till det väsentliga. Det var korreferenten, kanske också referenten, som var inne på frågan om man kan köra ut den tilltalade ur rättssalen medan man hör målsäganden. Som regel är det inte brukligt. Nu har ju vardera rätt att uttala sig, och vardera har rätt att höra vad den andra säger,

15 Offerets stilling i straffeprosessen 359 men det förekommer hos oss, och det tycker jag är berättigat, i sådana fall då man har skäl att misstänka att den tilltalade, eller flera tilltalade, som ofta är fallet, t.ex. i gatuslagsmål och rån och sådant, att den ena säger att: «jo, det var så och så», den andra säger att det var den där som tog plånboken, osv. Då kan det nog mången gång vara så att målsäganden, som ofta hör hemma i samma kretsar under jorden, att målsäganden är så rädd för de åtalade, att han inte vågar säga vad som egentligen hände, ty han menar att när de kommer ut från fängelset så får han stryk, och det är ju nog ett motiv att i vissa fall beordra den eller de åtalade att träda ut ur rätten och sedan på ett mera förtroendefullt sätt förhöra målsäganden, som då kanske vågar berätta vad den vet utan att det hotet om represalier föreligger. Men det väsentliga, och det som nu egentligen är den här hela frågans tyngdpunkt, är ju det att målsägaren lider ibland större och ibland mindre förluster, han kan bli lemlästad, han kan mista sin arbetsförmåga, och en butiksinnehavare får sina fönster sönderslagna och sina hyllor och skåp sönderrivna, o.s.v. Då har de ju rätt att komma med sina ersättningsanspråk i rätten och i regel dömer ju rätten ut skäligt skadestånd, enligt det som kommer fram i rättegången. Men, detta är ju enbart teori. 90% av de här busarna som åtalas är ju sådana som inte har något hem, de vistas på gatan, de bara super, de arbetar aldrig; hur skall man få någon ersättning av sådana här killar, det är ju omöjligt, och därför finns det den här lagen, som jag tror i Norge och Finland är ungefär densamma, att staten i vissa fall när det gäller våldsbrott betaler full ersättning åt målsäganden, men det är ju endast i vissa särskilda fall, i regel får den som har blivit offer för ett brott nog själv lida skadan. En butik, eller en bank, eller ett försäkringsbolag, har oftast försäkring och då betalar försäkringsbolaget om de har tagit försäkring men det har nu ingalunda alla småbutiker, små kioskägare, osv. så att det här är nog en fråga som icke kan lösas. I det här fallet måste jag komma med en kritisk synpunkt mot en lagändring som skedde i Finland för ett par år sedan. När jag var åklagare så fanns det en paragraf i lagen om villkorlig straffdom, att rätten kunde bestämma att straffet var villkorligt på villkor att den dömda inom viss tid, 1,2, eller 3 år, erlägger ersättning. Det här var ett mycket effektivt sätt att driva in skadeståndet, skall vi säga t.ex. ett försikringsbrott där kassörskor och bokförerskor förskingrat från firman, så blev de dömda till ett års fängelse, men villkorligt på villkor att de inom tre år betalar skadestånd. Den paragrafen blev upphävd i Finland för, jag kommer inte ihåg exakt när men för några år sedan, och det tycker jag var dumt. Nu kan en kassörska eller en bokförerska förskingra hur mycket som helst och så blir vaderbörande dömd, och betalar aldrig.

16 360 Jul. Paulsen Dommer JUL. PAULSEN, Danmark: I referentens oplæg, side 196, er der en redegørelse for retsstillingen i Danmark. Når jeg har taget ordet, er det ikke fordi denne redegørelse er forkert, men måske lidt kortfattet, og derfor kræver lidt supplering. Der står i redegørelsen, at man kan henvise et krav på skadeserstatning til civilt søgsmål. Det er ikke helt rigtigt, - dvs. hvis kravet er af indviklet karakter, kan retten henvise kravet til søgsmålsformer. Retsstillingen er den, at den forurettede altid skal tilsiges til retsforhandlingen, - til hovedforhandlingen, dvs. ikke til eventuelt forberedende retsmøder. Der vil dog altid være sket en afhøring hos politiet, men tilsigelse til hovedforhandlingen i retten skal altid ske, og derved får den forurettede lejlighed til at fremsætte sit erstatningskrav. Kan erstatningskravet påkendes med det samme, og det bør retten gøre i reglen, så vil han få dom samtidig med dommen i straffesagen. Derimod kan der i sager om overtrædelse af straffeloven ikke ske en senere påkendelse ved domstolen under den samme proces. Der skal man henvise til et civilt søgsmål, som der også står redegjort for, og jeg er ikke sikker på, at dette er en bestemmelse, som er særskilt praktisk og som man vil opretholde i tilfælde af, at der skal ske en gennemgribende revision af offerets stilling i straffeprocessen i Danmark. Derimod, i de talrige tilfælde, - og det er langt de fleste tilfælde, hvor en person er kommet til skade, - når der er rejst tiltale for overtrædelse af færdelseslovgivningen, da kan domstolen udsætte kravet. Er det klart, kan man tage det med det samme, men man kan udsætte kravet, eller man kan pådømme dele af kravet, som kan tages til påkendelse med det samme, f.eks. materielle krav, og udsætte krav på personskade, som ofte er af mere indviklet beskaffenhed. Så har retten pligt til at prøve det civile krav senere. Meget ofte bliver de civile krav forligt ved samarbejde med forsikringsselskabet, som jo sædvanligvis står bag den tiltalte motorfører, og så hører retterne ikke mere til det. En udmærket ordning, som, - skulle jeg tro - helt tilfredsstiller korreferentens krav på procesøkonomi. Men når forsikringsselskabet og den forurettede ikke til enighed, kræves der blot en skriftlig henvendelse til retten om, at man ikke er nået til enighed, og så prøver retten det civile krav, sædvanligvis ved en dom, som afsiges under det, men kalder en adhæsionsproces, noget der forløber overordentligt lempeligt og som i virkeligheden nok er anbefalelsesværdigt, også på skandinavisk plan.

17 Hovrättspresident HÅKAN WINBERG, Sverige: Offerets stilling i straffeprosessen 361 Det är bra att frågan om brottsoffrens ställning och situation nu uppmärksammas alltmer i den kriminalpolitiska debatten och att den tagits upp här på nordiska juristmötat i Oslo. Tidigare har, tycker jag, samhällets - både politikernas och juristernas - intresse till alldeles övervägende del varit inriktat på den som begått brott (den misstänkte, den tilltalade) medan intresset för offret, för målsäganden varit ganska litet. Hela frågan gäller egentligen att försöka rätta till en sned situation som uppstår genom brottet. Offret har på det ena eller andra sättet blivit skadat och man skall väl så långt det går försöka återställa dess situation till vad som rådde före brottet. Det kan ske genom skadestånd som gärningsmannen skall betala men som vi vet många gånger är mycket svårt att få ut. I Sverige har vi sedan några år tillbaka en särskild brotts skadelag som innebär att den drabbade i vissa situationer kan få ersättning av staten, det gäller i första hand personskador. Jag tycker att det är riktigt att staten kan gå in här, därför att det är just samhällets (statens) uppgift att skydda den enskilde mot att bli utsatt för brott. Misslyckas samhället med det, det klarar inte av sin uppgift, så är det, som jag ser det, rimligt att samma samhälle försöker att åtminstone något så när återställa det drabbade brottsoffret till den situation som rådde före brottet. Detta kan åtminstone i viss mån ske genom skadestånd. Det är därför önskvärt att reglerna i våra rättegångsordningar och andra hithörande lagar ses över just i syfte att få dem mer generösa mot målsägandena, brottsoffren. Jag instämmer med Göran Luterkort om att man inte skall ha olika regler för olika brott. Det uppkommer då och då något slags «modetrender» att nu skall just den här brottstypen särregleras och man gör någon slags brandkårsutryckning. Det är nog en mindre bra lagstiftningsmetod som man bör vara mycket försiktig med. Det finns en typ av brott som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på utan att därför kräva någon slags särreglering. Vad jag avser är brott som sker mot hemmet och dess sfär, inbrott förenat med tillgrepp eller skadegörelse, ofta med starka inslag av brott mot hemfriden. Många människor som utsätts för dessa känner sig väldigt illa utsatta, de blir uppskrämda, förtvivlade, rädda och de har svårt att ta tillvara sina intressen. Detta är en grupp brottsoffer som behöver hjälpas mer. Det kan vara så litet som att polisen har sådana personella resurser att polismannen som gör utredningen har tid att besöka brottsoffret och inte bara ta upp anmälan per telefon. Den som drabbats behöver ofta känna att någon som företräder samhället intresserar sig för dem.

18 362 Håkan Winberg Det här kan ofta anses vara ganska små brott i jämförelse med andra, de gäller kanske inte så stora värden men de kan drabba den enskilde mycket hårt. Låt mig här få nämna ett konkret fall som jag nyligen haft i min hovrätt och som visar två saker. En ung man i knappt 20-årsåldern hade en natt druckit mycket sprit och helt tappat minnet. Han bröt sig in i en något ensligt belägen villa där ett par i 80-årsåldern bodde. Han skrämmer det gamla paret ordentligt, kastar tunga stenar in genom fönstren och innan polisen kommer har han orsakat skador för cirka kronor samtidigt som han lindrigt misshandlat mannen. Det här är exempel på ett mycket fult, otäckt och meningslöst brott där offren ofta drabbas av vad vi kan kalla svåra «ideella» skador. Det var den ena sidan av saken. Men - och det är den andra - när denna yngling tagits av polisen och får klart för sig vad han gjort, gör han precis vad han bör göra för att ställa allt till rätta. Med hjälp av föräldrar och andra lånar han genast upp kronor för att kunna gottgöra den ekonomiska skadan, han söker upp det gamla paret och får efter hand mycket god kontakt med dem, han hjälper personligen till med att ställa till rätta osv och det uppstår t o m ett vänskapsförhållande mellan det gamla paret och gärningsmannen, vilket visar sig när målet är före i hovrätten. Det här är en solskenshistoria som sällan inträffar. Men den är ett exempel på att det kan vara betydelsefullt med kontakt mellan gärningsmann och offer och få bort den starka rädsla som så många gånger inställer sig hos offren vid den här typen av brott. Låt mig slutligen bara beröra två frågor som tidigare berörts i denna debatt. Jag tror att det är riktigt, om man i domar kan vara restriktiv med att nämna namnen på den som utsatts för brott. Det är ju faktiskt inte den personen som skall behöva synas i domar och referat. Det andra gäller Göran Luterkorts påstående att domarna inte griper in vid «otillständiga» förhör. Min erfarenhet är nog den att vi försöker göra det och att inte acceptera förhör som inte är nödvändiga och som kan kännas besvärande för målsäganden. Lagman JAN JOHNSSON, Sverige: Jag vill som lagman i Göteborgs tingsrätt komma med några synpunkter från underrättsdomarhåll. Främst tankar jag ta upp frågan om biträde till offret vid rättegången, och närmast vilken betydelse detta har för själva förhandlingen i underrätten.

19 Offerets stilling i straffeprosessen 363 Referenten talade om att vi har två parter - lagbrytaren och offret. Man hade ägnat sig för mycket åt lagbrytaren och för lite åt offret. Men jag skulle vilja påpeka att vi i förhandlingen inte har dessa både parter, lagbrytare och offer. Vi har mistänkt och offer, och det är, en betydande skillnad. Förhöret med offret i rättegången är ju ofta ett viktigt moment när det gäller att utreda vad som har hänt. Ofta är det väl så att det finns ett medlidande med offret, särskilt om det är ett svårt våldsbrott. Detta kan leda till att man skyddar målsäganden, offret, för mycket i själva förhöret. Å andra sidan kan känslorna för denna risk leda till att man tillåter för mycket mot offret, bara för att inte den misstänkte skall missgynnas. Det är självfallet viktigt att den tilltalade får alla möjligheter att försvara sig. Det här är alltså en balansgång, men jag tycker liksom Göran Luterkort att domarna klarar den. Men jag skulle vilja fortsätta att det inte är så mycket ett problem för domaren, utan ett problem för rättegången och för utredningen. Likaväl som det finns mål där en försvarare inte kan undvaras om man skall få en ordentlig rättegång, finns det mål där det skulle vara bra om man hade ett biträde åt offret för att effektivisera utredningen, för att underlätta rättegången. Jag menar att detta har betydelse inte bara för att offret skall få stöd. Det har betydelse också för balansen i rättegången, och för försvararens möjligheter att agera riktigt. Nu sade Göran Luterkort att det här skulle man väl kunna ha, och att det väl inte skulle bli så dyrt. Detta är en förutsättning för att man skall få genomfört saker i Sverige nuförtiden. Jag skulle vilja säga, att det inte räcker att det är billigt. Det skall helst vara gratis. Men under andra förhållanden, kan man göra någonting åt det här problemet. Då måste man emellertid avgränsa rätten till vissa speciella mål. Hur man skall göra det, om man skall räkna upp vissa typer av mål, eller om man skall tala om allvarliga svårutredda brott, eller någonting i den stilen, det vet jag inte. Men åtminstone motivmässigt kommer man väl att känna t.ex. våldtäktsbrott, kvinnomisshandel, kanske barnmisshandel. Och mera komplicerade sådana fall måste det vara, för visst är det, som Göran Luterkort säger, inte alla våldtäktsmål som är av det slaget att det behövs ett biträde. För min del tror jag att när statens finanser har rätat upp sig något och den värsta krisstämningen har lagt sig får vi en lagstiftning i detta ämne.

20 364 Peter Garde Kriminaldommer PETER GARDE, Danmark: Det første jeg vil sige et enkelt ord om, er spørgsmålet om information, hvor jeg fik det indtryk, at korreferenten nærmest mente, det var farligt at give ofrene altfor gode informationer om deres klagerettigheder, for så risikerede man blot, at de benyttede sig af dem. Måske er det en polemisk overdrivelse fra min side. Jeg finder, at det danske princip nok er det bedste. Man sender nårsomhelst, hvor man nægter at rejse tiltale, en blanket til klageren, hvor vi fortæller, at han klage til den højere anklagemyndighed osv. osv... Det står ganske vist med småt, - omtrent som i en forsikringspolice - dybest nede, men det står der, og hvis man kan læse indenad, så kan man se, at det er der. Der kommer ikke forfærdelig mange klager til den danske rigsadvokatur, og de klager, der kommer, har kun en meget lille ændringsfrekvens. Jeg tror derfor sagtens, man kan leve med fuld information. Et andet punkt, hvor information til offeret efter min mening er klart nødvendig, er om hans ret til erstatning. Alt for ofte har jeg som anklager eller dommer set, at offeret kommer i retten som vidne, og han har ikke medbragt et eneste dokument; han har ikke gjort noget for at bevise sine krav. Hvis man kunne vedlægge en skrivelse ved indkaldelsen, hvori man forklarer, netop hvad han skulle have med, ville det kunne hjælpe til at koncentrere processen. Jeg er enig i, at procesøkonomi er en god ting. Korreferenten var ikke nogen særlig ven af bistand til offeret under processen i voldtægts sager, og han mente, at dommeren nok kunne gribe ind, hvis der blev stillet ubehagelige, urimelige, irrelevante spørgsmål til den kvindelige forurettede. Jeg er lidt uenig. Hvis dommeren griber ind ex officio på egen hånd, kan det ligne, at han ikke er helt upartisk, når han standser forsvaret. Men hvis dommeren griber ind, fordi det bliver klaget til ham fra kvindens advokat, kan dommeren bevare sin upartiskhed og bedre afgøre disse processuelle spørgsmål. Derimod er jeg helt enig med korreferenten i, at det nok vil være at gå altfor vidt at udstrække retten til bistand til alle sager om vold eller mishandling overfor kvinder. Et godt kompromis kunne være, som i dansk ret, at hvis der er særlig vanskelige erstatningskrav, kan dommeren i den enkelte sag beskikke en advokat for offeret, altså vel at mærke, hvis sagen konkret set er stor nok, bortset fra voldtægtssagerne, hvor advokat altid beskikkes efter begæring. Til sidst vil jeg sige et par ord i tilknytning til, at referenten har nævnt, at måske burde erstatning inddrives før bøde. Man kunne gå det skridt videre at overveje at lade bøden blive betalt direkte til offeret som en del af erstatningen. Det har ofte forekommet mig lidt urimeligt, at man ser den dømte gøre