Miguel från Rädda Regnskog besöker Cambugán

Transkript

1 Miguel från Rädda Regnskog besöker Cambugán I december 2011-januari 2012 reste styrelsemedlemmen Miguel Jaramillo till Colombia och Ecuador. I Ecuador träffade han representanter för föreningens samarbetsorganisation Stiftelsen Cambugán. Han träffade också människor som bor i området kring Cambugán-skogen. Tillsammans diskuterade man planerna på ett projekt för att stärka skyddet för skogen: Hur skulle det se ut? Hur skulle det genomföras? Det är för detta projekt som vi nu ska söka pengar från Forum Syd. Rädda Regnskog finansierade resan från Colombia till Ecuador och betalade Miguels kost och logi under besöket. Här följer Miguels spännande bildberättelse från resan: 18:e januari. Efter att ha träffat Carmita och Laura Mariscal (båda aktiva styrelsemedlemmar av Stiftelsen Cambugan) åker vi hem till familjen Mariscal. Medlemmar i stödgruppen till Stiftelsen Cambugan (Cambugans vänner) har möte. Det som överraskar direkt är att så många unga och engagerade människor deltar. Under mötet diskuterades framförallt Stiftelsen Cambugans planer och arbetssätt, samt hur olika personer i gruppen stödjer föreningen. 19:e januari. Tidigt på morgonen startar vi vår resa mot det lilla samhället San Francisco. Där ska planerar vi att träffa barn från byskolan som heter General Eloy Alfaro samt några av de bönder som äger mark i området. Att vi startar så tidigt beror främst på att byn ligger högre än 3000 meter över havet och vi vill hinna fram innan den dagliga dimman har lagt sig Med på turen åker Carmen Mariscal (vår guide och värd), Don Adrian (som kör oss i sin bil), Cambugans egen skogvaktare Don José, studenten Paula som hjälper Stiftelsen Cambugan på olika sätt samt min fru Jocelyn och jag själv.

2 Vi slingrar oss genom berg med don Adrian vid ratten. Att regnperioden har kommit igång går inte att ta miste på. De dåliga vägarna, samt berget och ravinen vi har framför oss påminner oss om att förarens skicklighet är viktig under detta äventyr. Landskapet, som kring Quito domineras av gräsmarker och eukalyptusträd, består nu av kalavverkade branter, skogklädda bergstoppar och gräsmarker. På en plats där det kan regna över 50 mm per dag under flera veckor och där dimman täcker landskapet under hela dagarna är vatten ändå en bristvara (!) och måste transporteras från lägre belägna områden. Det svarta röret som ses på bilden är vattenledningen som försörjer skolan och det lilla samhället San Francisco med vatten. Stiftelsen Cambugán har föreslagit att man ska, som en del av projektet, börja samla vatten från dimman. Det kan göras genom speciella vattenceller som avleder och samlar vatten i en tank, varifrån det sedan kan distribueras vidare.

3 Efter några timmars resa kommer vi fram till en vägsträcka där en del av vägen har skurits av genom ett mindre jordskred och rasat. Vi bedömer att vi ändå kan ta oss över och börjar sakta men säkert komma fram till vår första etapp: skolan General Eloy Alfaro i det lilla samhället San Francisco. Luften är tunn och dimman har blivit tjockare. Vi befinner oss nu på ca 3000 meter över havet. Sikten är nästan noll när vi kommer till skolan och det

4 känns surrealistiskt att se det lilla huset liksom balansera på en liten platå mitt i ingenstans. Skolbarnen verkar blyga i början men visar entusiastiskt sitt arbete med att plantera träd och växter kring skolan. Carmen berättar att det blivit en del av Stiftelsen Cambugáns arbete att skapa medvetenhet om skogarnas värde och vikten av att restaurera dessa. Denna skola är just en av de skolor som kommer att fungera som pilotskolor för det projekt med ekologiska odlingar som planeras.

5 Cederträd är ett av de trädslag som försvunnit från skogarna runt om Cambugán och därför används cederplantor i det projekt som syftar till att restaurera skogen. Skolbarnen verkade gilla att jobba med det här och ville gärna visa oss sina planterade träd. Skolan, en mycket enkel byggnad, har ca 35 elever. Undervisningen sker för hela gruppen oavsett barnens ålder. Läraren som syns på bilden intill (kvinnan med ett litet barn på ryggen) reser två timmars enkel väg för att

6 undervisa eleverna. Några av eleverna går till fots upp emot en timme för att nå fram till skolan. Undervisningen blir beroende av vädret (som så mycket annat här): under svåra regnperioder rasar vägarna, vilket hindrar läraren från att komma fram. En sista bild från San Fransisco, det lilla samhället nära Cambugánskogen. Om det blir som vi hoppas kommer det här gänget att ingå i stiftelsens projekt. Det ska bidra till att förbättra livsvillkoren i detta område som inte bara är fattigt, utan som även kännetecknas av mycket tuffa yttre förhållanden. Barn är alltid kul att fota. För mig uttrycker dessa barn och deras leenden ett obekymrat tillstånd, godhet och hopp om att livet i framtiden kommer bli ljusare.

7 Vi lämnar dessa vackra ansikten och fortsätter vår resa. Platsen där vi ska övernatta (don Luis Madroñeros hus) når vi ca klockan tre. Innan det blir mörkt hinner vi med en liten tur till ett av Stiftelsen Cambugáns inköpta områden. En gång inne i denna vackra skog (och trots att många träd har avverkats) känner man sig transporterad till en sagovärld. Ett grönt, förtrollat rike, där krokiga träd står fullständigt överväxta av mossor, hänglavar, ormbunkar, orkidéer. Här, bland dessa tropiska julgranar, är det lätt att förstå varför vi måste skydda denna typ av skogar och varför jag själv befinner mig här.

8 Vi använder natten för att sitta runt elden och mysa, äta och prata. Vi pratar om hur familjerna i området själva anser att ett projekt skulle kunna se ut. Vi pratar om hur folk klarar sig här uppe, om vilka svårigheter man har med att odla här. Vi befinner oss alltså på 3000 meter över havet, under långa perioder är fuktigheten i luften 100 % och ibland sjunker temperaturen ner under noll grader. Trötta och frusna går vi och lägger oss. Vi har fått låna ett rum som liknar det som visas på bilden. Jordgolv, glipor mellan taket och väggarna, fönster utan glas och så regnet utanför som från den stund vi lägger oss faller oupphörligt. Det går bara att föreställa sig vilken kamp livet innebär för människorna i denna region under regnperioden. Det blir en lång natt. Kylan sätter sig djupt under huden och våra nollgradiga sovsäckar räcker inte för att hålla värmen. Inte hjälper det mycket att vi har långkalsonger och till och med varma ytterkläder på oss. Den råa, fuktiga kylan tränger igenom allt och natten blir lå-å-ång.

9 . 20:e januari. Alla nätter, även de dåliga, tar slut. Denna nya dag (vår tredje dag i Ecuador) visar landskapet ett av sina vackraste ansikten. Det är lätt att känna sig andlös (inte bara av den tunna luften ) och lite privilegierad, när man vaknar med en sådan utsikt framför huset. Och trots att människas framfart inte går att missa här, är detta landskap en dikt tillägnad till livet.

10 Det var lätt att glömma den långa natten, kylan och tröttheten framför de vyer vi fick uppleva. Den lilla dalsänkan vi ser nedan leder så småningom till Cambugáns skyddade område. Boskapskötseln är kanske den viktigaste näringen i detta område. På bilden ser man kontrasten mellan ett område som nu skyddas av Stiftelsen Cambugán och ett annat där boskapsskötseln tagit över.

11 Planen för dagen är att hälsa på i en annan skola som eventuellt kommer att ingå i det projekt vi planerar, samt att nå huvudorten San José de Minas. Där hoppas vi få träffa några av de mindre markägarna från Cambugáns skyddade område. Vi undrar nu hur vägarna ser ut efter nattens ihållande regn. Carmen kommer via mobil i kontakt med skolan vi planerar att besöka och får veta att det har inträffat jordskred på flera ställen. Det gör det med största sannolikhet omöjligt för oss att ta oss fram till skolan. Vi är tvungna att ändra våra planer och bestämmer oss för att köra direkt till San José de Minas. Vi kör nedanför berget mycket sakta. På många sträckor har vägen förvandlats till lervälling - ett mycket farligt underlag... Vägen, samma väg som vi kommit dagen innan, leder så småningom förbi den lilla skolan vi

12 besökte då. Dimman har lättat och denna gång ser vi skolan med det omgivande landskapet... och vilket landskap! Några reflektioner och slutsatser från denna del av resan: - Få odlingar fungerar i området kring San Francisco. Fuktigheten och kylan gör det svårt för grönsaker och annat att klara sig. - Det finns inga vattendrag att tillgå. Vatten finns i form av dimma och regn (jag vet dock inte hur mycket det regnar under torrperioden) - Det finns en ganska bra väg om man vill nå området. Men att frakta material och personal hit är förhållandevis dyrt. Cirka en timme efter att ha startat dagens resa är vi tvungna att stanna. Ett mindre jordskred har täckt vägen med ett tjockt lerlager. Väntan på att vägen öppnas igen blir en långvarig historia (över tre timmar). Denna händelse tvingar oss att skippa planerna för dagen. Det blir tyvärr inget besök till skolan i San José de Minas heller.

13 Vi tvingas att tillbringa eftermiddagen i den gamla staden Otavalo som hyser landets viktigaste marknad för hantverk. Här nedan visas ett exempel på varor från regionen (shamandräkt? ). Det verkar som att jag utförde fel dans, för en stund senare kom rejäla regnskurar som tvingade oss att söka skydd. Vi rullar vidare på denna alternativa väg till San José de Minas, ett litet samhälle ca 8 mil norr om Quito.

14 Samma kväll som vi kommer är det planerat att träffa några ägare till mark i reservatet kring Cambugánfloden. I soffan på bilden sitter jag med några av dessa personer. Mötet visar sig bli intressant ur många olika aspekter: - De flesta markägare är otroligt positiva till att bevara skogen. Detta är beundransvärt då det handlar om folk med ont om pengar.

15 - Människorna här har själva haft en nära koppling till hållbara odlingsmetoder. Flera av de personer som äger mark kring Cambuganfloden odlar en rad olika grödor i egna trädgårdar. - Några av markägarna vill sälja den mark de äger i Cambugáns dalgång. Det är lätt att förstå. Människorna här måste verkligen kämpa för sin försörjning - Arbetet med att registrera markägandet och ordna lagfarter till alla fastigheter är oerhört komplicerat. Stiftelsen Cambugán (och särskilt Carmen Mariscal) lägger mycket tid för att få fram alla dokument som krävs. Sedan ett antal år driver stiftelsen det här arbetet gemensamt med flera markägare för att alla ska få papper på sitt ägande och därmed större rättsligt skydd. Det är också en nödvändighet för att stärka skyddet för Cambugánskogen. - Det är svårt att hitta människor med sådan enkelhet, sådant engagemang och ett så ekologiskt sätt att leva som dem vi träffade under denna dag. 21 januari. Vi stiger upp tidigt denna vår fjärde dag i Ecuador och tar en titt på landskapet runt San José de Minas. Utsikten är annorlunda än den från San Francisco. Det råder inget tvivel om att det behövs förändringar i hur marken används. Inte ens vatten är längre en självklarhet här på grund av de stora avverkningarna, boskapsskötseln med mera. Notera att även de brantaste partierna är kala! 22 januari. Idag är det vår sista dag tillsammans med våra guider från familjen Mariscal. Planen är att besöka Pintag där familjen äger ett hus och lite mark. Här har de startat ett försök med växthus och plantskola för odling av inhemska träd. Plantorna används dels för att restaurera delar av Cambugáns reservat, dels till försäljning och försök att restaurera andra avskogade områden. Om

16 försöket slår väl ut är tanken att plantskolan ska kunna drivas av stiftelsen Cambugán och bidra till att finansiera dess verksamhet. Det är dock ingen lätt uppgift man har gett sig in i. Korruption gör det svårt för små producenter med alternativa idéer att etablera sig. Det kan till exempel gå till så här: När en myndighet eller kommun har för avsikt att köpa in plantor till ett återbeskogningsprojekt, kan vissa företag ha fått information om detta i förväg. Sedan när myndigheten väl gör sin upphandling, ställs höga krav på snabb leverans. Vilka kan leverera plantor på mindre än två månader? Jo, de som flera månader före andra konkurrenter lyckas få information om att beställningen skulle göras. Systrarna Carmen, Laura och Ana Mariscal, och även andra medlemmar i familjen, hör till de största eldsjälarna i arbetet med Cambugán. De kämpar för att göra arbetet för att skydda Cambugánskogen långsiktigt hållbart. Familjen Mariscal är ingen fattig familj, men att lägga så mycket tid och ansträngningar på att jobba med Cambugán har många gånger inneburit att familjens ekonomi drabbats hårt. Därför är allt som görs för att stödja projekt som leder till självförsörjning inom Stiftelsen Cambugán, enligt min uppfattning, de bäst investerade pengarna. Vi avslutar dagen med en tur till det vackra naturreservatet Laguna de Secas, cirka en mil från Pintag.

17 Och efter några stundtals tuffa och intensiva dagar får vi möjlighet att sitta och bara njuta av landskapet tillsammans med stora delar av familj Mariscal. Tack till vår eminenta guide och värd Carmen Mariscal!

18 Tack till vår chaufför Adrian och till Don José (skogstrollen) för att ha ställt upp på denna resa!

19 Och till slut tack till människorna som har mark i Cambugan och som visar äkta engagemang och framförallt en otrolig kärlek till det lilla markområde de äger!

20 Det är svårt att inte tycka att livet är värt att leva efter en sådan resa... och det är svårt att inte tro att en förändring är möjlig när de som har minst är beredda att offra mest. Sista ordet får denna kolibri som satt stilla medan jag fotade och fotade:... inga ord? Ibland behöver inte rätten att existera uttryckas med ord.

21