Historiskt. Odlingslandskap mellan Bög och Väsby

Transkript

1 Historiskt Odlingslandskap mellan Bög och Väsby 1

2 Inledning Denna skrift berättar om landskapet mellan gårdarna Bög och Väsby i naturreservatet Östra Järvafältet, Sollentuna kommun. Inom ett begränsat område finns spår från bronsålderns första bönder fram till dagens jordbrukare. Landskapet har formats till ett varierat odlingslandskap genom människan bruk under årtusenden. Mellan Bögs gård och Väsby gård finns odlingslandskapets historia bevarad. Här har jordbruket präglat landskapet från bronsålder och ända fram till nutid. Fossila åkrar visar var bronsålderns bönder tog upp de första odlingarna. Från järnåldern finns fornborgar, gravfält, stensträngar, boplatser och åkrar. Med hjälp av kartor från 1600-talet och 1800-talet ser vi gränsen mellan utmark och inägomark. De visar vad som förr var åker, slåttermark och betesmark. Här finns en bit levande landsbygd med rötter långt tillbaka i forntiden. Välkommen ut och följ spåren av Sollentunas tidigare invånare! Innehåll: Land och vatten 3 Stenåldern 4 Bronsåldern 4 Järnåldern 6 Inäga utmark 9 LANDSKAPET 12 Odlingsspår 14 Lövtäkt 14 Träd i inägomarken 15 Ängar 17 Åkrar 18 Vägar 19 Gärdesgårdar 19 Den gamla byn 20 Wässby 20 Bög 21 Växter och djur 22 Floras Trädgård 22 Aktiviteter i odlingslandskapet 23 2

3 Land och vatten Järvafältet är en del av Upplands sprickdalslandskap. Höjderna består av urberg av granit och gnejs. Sluttningarna utgörs av moränmarker med sand, grus och sten i en blandning. De lägre partierna i sprickdalarna täcks av finkornigare näringsrik lerjord. Här ligger flertalet av landskapets sjöar. När inlandsisen dragit sig tillbaka, för cirka år sedan, var landskapet täckt av vatten. Landhöjningen gjorde att de högsta höjderna (48 meter över havet) norr om Väsby gård var delar av en skärgård under yngre stenåldern för år sedan. I början av bronsåldern hade mer land med förutsättningar för bosättningar och odling rest sig över vattenytan. Under bronsåldern och fram till början av järnåldern låg området strategiskt med vattenförbindelse i öster mot Edsviken, i väster mot Mälaren och norrut med Norrviken och Edssjön. Området miste sjöförbindelse med omvärlden kring Kristi födelse när Ravalen skildes från Norrviken. FÖRBINDELSE MED NORRVIKEN FÖRBINDELSE MED DJUPAN OCH VÄSTERUT Väsby RAVALEN NUTID Bög VATTENYTAN 1000 f.kr BRONSÅLDERN VATTENYTAN 400 f.kr. JÄRNÅLDERNS BÖRJAN RAVALENS VATTENYTA NUTID FÖRBINDELSE MED EDSVIKEN 3

4 Stenåldern f.kr. Några spår av bofasta stenåldersmänniskor har ej påträffats på Järvafältet. Under första delen av stenåldern låg hela området under vatten, senare under yngre stenåldern utvecklades en skärgård. De stenåldersspår som finns från Järvafältet är fynd av fiske- och jaktredskap från besökande jägare och fiskare i detta skärgårdsområde. Bronsåldern f.kr. Områdets första bofasta invånare kom hit under bronsåldern. De levde mest av boskapsskötsel, men var fortfarande beroende av jakt och fiske för sin överlevnad. Djuren betade i en lummig lövskog. Under bronsåldern var klimatet varmare, ungefär som dagens klimat kring Medelhavet. Redan under stenåldern hade man husdjur som kor, grisar, får, getter och nu under bronsåldern även hästar. Men det var oxen som var dragdjuret i jordbruket. Den odlade marken brukades i ett system med små åkrar som gav skördar några år och sedan fick naturlig växtlighet ta över och bygga upp ett nytt näringsförråd. Åkrarna skyddades från tamboskapen genom tillfälliga stängsel av trä och ris. Bronsåldersboplats Efter några tiotal år kom man tillbaka och odlade åkern på nytt. Varje bonde behövde ett stort landområde för att kunna försörja sin familj. I området mellan Bög och Väsby finns ytor med spår av bronsålderns småskaliga åkerbruk. Man valde lättbearbetade och väldränerade sluttningar. Med ett enkelt plogliknande redskap (årder) bearbetades (ärjades) marken i två riktningar vinkelrätt mot varandra. Den odlade ytan blev därigenom svagt skålformig och kallas för bassängåker. 4

5 De döda lades i gravhögar av stenar på höjderna. En släkts gravar låg utplacerade på flera platser för att markera familjens område. På höjden norr om Väsby gård finns ett röse troligen från bronsåldern. I norra delen av gravfältet vid Knista hammaren finns ett stort röse från bronsåldern. Vid utgrävningar vid Knista hammaren har boplatser från bronsåldern hittats. Var boplatsen nära Väsby gård låg vet vi ej säkert. I sluttningen intill bassängåkrarna finns förmodade boplatsterrasser. Röse Bronsålderns människor knackade in små gropar i berghällar och större stenblock. Dessa skålgropar gjordes troligen av rituella skäl. Kanske skulle de gynna fruktsamheten. Skålgropar är kända från bronsåldern och framåt. På åkerholmarna söder om Bögs gård samt intill den gamla byplatsen för Väsby finns skålgropar i släta berghällar. Skålgropar vid Bög 5

6 Järnåldern 500 f.kr e.kr. I början av järnåldern förändrades människans sätt att bruka marken. Klimatet blev kallare och fuktigare. Husdjuren började hållas i fähus under vintern. Det var inte kylan som gjorde att djuren togs in utan klimatet gjorde att vinterbetet försämrades. Att ha djuren ute i betesmarkerna under vintern skadade återväxten och betet kommande sommar. När djuren stod inne i skydd för väder och vind gick det inte åt lika mycket foder. I det kallare klimatet bredde myrarna ut sig och tillgången på myrmalm blev bättre. Kunskap om järnhantering spred sig och järn blev nu allt vanligare. De första järnliarna utvecklades från enklare skärande redskap. Med lien kunde bonden slå gräs för att ge det som hö till djuren under vintern, slåtterängar skapades. Kortlie från järnåldern När djuren stod inne under vintern kunde man ta vara på djurens gödsel och spara den till åkrarna på sommaren. Bonden blev mer bofast och fick fasta åkrar som kunde odlas varje år. Från tiden e.kr. födelse finns stensträngar bevarade som ett system av långa hägnader av sten. Stensträngarna stängde in åkrar och ängar så att betesdjuren inte kom åt odlingar och vinterfoder. Stensträngarna omgav också de stigar man använde för att leda ut djuren på bete i skogen eller till de sanka betesmarkerna kring sjön. I dag ser stensträngarna alldeles för låga ut för att kunna stänga ute betande djur. Ofta sticker stenarna bara upp några decimeter. 6

7 Vid försök att bygga upp de gamla järnåldershägnaderna har det visat sig att de stenar som ligger i och omkring stensträngen ändå ger en mur som är cirka 60 cm hög. Järnålderns djur var betydligt mindre än dagens så murarna har säkert räckt till. Kanske har de också byggts på med ris och grenar. I området finns system av stensträngar på flera platser. Tydliga exempel finns 300 meter väster om Bögs gård. Stensträngar mellan Bög och Väsby Var järnålderns hus stod i landskapet mellan Bög och Väsby vet vi inte. Troligast är att järnålderns gårdar låg ungefär där Bög och Väsby ligger idag. Några hundra meter söderut, i ett skogsbryn i Hansta, finns grunden av ett järnåldershus väl synlig. Fornborgen som ligger 500 meter norr om Väsby gård är från järnåldern. Det kan ha varit en befäst gård eller en borg som använts under oroliga perioder. De vallar som finns runt platsen ger också möjligheter till andra tolkningar. Stenvallarna kan ha avgränsat en anläggning för religiösa högtider, offer, begravningsritualer och liknande. Vallarna hade i dessa anläggningar inte någon försvarsfunktion, utan var snarare en markering av det heliga, andliga och rituella rummet. 7

8 Det mer intensiva brukandet av marken under järnåldern gjorde att gårdarna blev kvar på samma plats genom åren. Den ändrade markanvändningen förändrade också gravskicket. De döda begravdes nu på gårdsgravfältet som låg i anslutning till bebyggelsen. Gårdsgravfältet intill Bögs gård innehåller gravar av flera olika slag. En tydlig gravform är treudden. Talet tre förekommer ofta under järnåldern, kanske var det gudarna Tor, Oden och Frej som symboliserades. Strax söder om Väsby gård finns också ett gårdsgravfält och i stora fårhagen mellan Bög och Väsby ett mindre gravfält. Mellan de större gravfältet finns även platser med några få gravar. De gravarna kan ha kompletterat gårdsgravfälten och haft en mer symbolisk betydelse genom att markera det egna territoriets utkanter. Gravarna blev en slags evig gränsmarkering som ingen markägare eller granne skulle våga flytta. De odlingsspår, boplatser och gravfält som är från järnåldern visar att landskapet kunde försörja allt fler. Befolkningen ökade under järnåldern. Gravfält Väsby gård Gravfält vid Bögs gård 8

9 Inäga utmark Under järnåldern introducerades ett nytt sätt att använda gårdens eller byns marker som sedan utvecklades vidare under medeltiden fram till 1800-talet. Syftet var att effektivare utnyttja de tillgängliga näringsresurserna så att åkrarna gav större skördar. Med det nya odlingssystemet kunde man försörja dubbelt så många människor som tidigare. Byn eller ensamgårdens ägor delades upp i två områden med en gärdesgård. Området närmast husen kallades för inägan, här fanns åkrar och ängar. Utanför låg utmarken med skogar och sjöar. Norra gården vid Väsby efter karta från 1811 På inägan producerades mat till människorna och husdjuren. Åkrarna gav säd och ängarnas gräs och örter torkades till hö som gavs till djuren på vintern. Nära husen fanns kålgårdar som var dåtidens trädgårdsland. Man odlade många olika grönsaker, rotfrukter, bär och kökskryddor. Intill gården låg några mindre hagar för kalvar, hästar och andra djur man ville ha nära. I övrigt hade djuren inte tillträde till inägomarken. 9

10 Utanför inägan hade byn sin utmark. Där vallades djuren till bete på dagarna. Från skogen togs virke till gårdarnas hus och ved till matlagning och uppvärmning. Det nya systemet för odling kallas ibland för Äng är åkers moder. Förklaringen till detta uttryck ligger i hur näringen togs om hand och cirkulerade inom gårdens ägor. Den näringsresurs man hade till åkrarna var kreaturens gödsel. För att ta tillvara den hade man djuren i fähus. Under sommaren togs djuren till bete genom den inhägnade fägatan till utmarken. Djuren kom hem till fähuset på kvällen för mjölkning och för att man skulle kunna ta tillvara den gödsel som blev av skogsbetet. På vintern var djuren i fähusen och åt hö eller löv som bonden hade skördat från ängarna. Fägatan vid Väsby 1811 Den under året ihopsamlade gödseln förvarades i gödselstacken. På hösten före sådd spreds den ut över åkern. Åkerns skörd av råg och korn gick till människorna på gården. Tillgången på stallgödsel till åkermarken var en förutsättning för att kunna bruka samma åkermark år efter år. Markanvändningen kring boplatsen blev genom detta mer organiserad och marken långsiktigt nyttjad. 10

11 Ängens hö var den viktigaste faktorn för att få mycket gödsel. Ängsmarkerna täckte de största arealerna i inägan. Framförallt var lågt liggande fuktiga områden värdefulla slåttermarker. Torrare marker nyttjades också för slåtter. Vid bra förhållanden var slåttern god, en torr sommar sämre. På de torrare ängspartierna fick ofta några lövträd och buskar stå kvar. I hela inägomarken tog man löv från träden som komplement till höskörden. Hö från ängarna, dikeskanter och vägrenar gavs till korna som lämnade gödsel till åkrarna. Det krävdes många tunnland ängsmark för att kunna bruka ett tunnland åker. Säden från åkrarna blev sedan föda åt människorna. Mängden hö från ängarna påverkade alltså åkerns skörderesultat. Principbild över näringens cirkulation Äng är åkers moder Bögs gård efter karta

12 Väsby båtsmanstorp mot torpet Hällen mot torpet Barsäll Projekt i landskapet A Floras trädgård B Allmogeåkern vid Väsby C Slåttermarker D Bondeskogen E Väsby båtsmanstorp F Tvåsädesåkern vid Bög G Hamlade träd Äldre spår i landskapet 1 Gravfält 2 Gravar 3 Fornborg 4 Skålgropar 5 Boplatsterrass 6 Skärvstenshög 7 Forntidsåker 8 Stensträng 9 Väsby bytomt 10 Gammal väg 11 Fägata 12 Hålväg 13 Topphuggen ek 14 Åkerröse 15 Ålderdomlig åkermark 16 Tidigare slåttermark 12

13 P JUNI

14 Odlingsspår Under en vandring genom landskapet mellan Bög och Väsby kan man se många bevarade detaljer och spår från års jordbruk. Lövtäkt Genom att utnyttja lövträdens blad som foder kunde man få ut mer mat åt djuren än genom att bara utnyttja det som växer på marken. Grenar med löv skars av från träden (hamling). Lövet samlades sedan i risknippen som fick torka. Lövfodret gick framförallt till vinterutfodring av får och getter. Varje gård samlade under sommaren in något tusental kärvar. Lövet togs från träden efter ängsslåttern, oftast blev det någon gång i augusti. Unga träd som skulle bli hamlingsträd topphöggs på ungefär 3 meters höjd. Vid kapstället växte det under de närmaste åren ut en kvast av nya grenar. Efter några år var det dags för den första hamlingen. Grenarna fick därefter växa ut igen tills det var tid för en ny hamling. Ett hamlat träd kunde ge lövfoder under en lång tid. Hamling Hamlade träd blev ofta äldre än inte hamlade träd av samma art. Till de hamlade träden är en mycket rik biologisk mångfald knuten. Nästan alla lövträd användes för hamling. Lind och ask var bra hamlingsträd, men även björk, sälg och asp användes ofta. Lövfodret hade lika bra näringsinnehåll som ängshö. Det arbetskrävande bruket att samla in lövfoder upphörde när jordbruket efter den agrara revolutionen på 1800-talet kunde få stora mängder hö från nya vallodlingar på åkermark. 14

15 De hamlade träden stod utspridda i landskapet. Den viktigaste platsen var de torra ängsmarkerna. Hamlade träd fanns också på åkerholmar och åkerrenar. Även kring gården och längs vägar hamlades träd. Lämpliga träd i utmarken kunde också hamlas. Lövkniv I landskapet mellan Bög och Väsby har ett 100-tal träd nyligen hamlats. Vid åkern nordväst om Bögs gård växer ett flertal hamlade askar. Längs åkerkanten som följer vägen mellan Bög och Väsby står också hamlade träd, främst askar men även alm, björk och sälg. Hamlade träd i landskapet bakom Bög Träd i inägomarken Eken var ett viktigt träd för skepps- och husbyggnad men den var också ett problem för bonden som brukade marken. Den tog vatten och näring från jorden och den hade stora skuggande grenar samt gav sura svårnedbrytbara löv. För att minska ekens negativa inverkan på åker och äng topphögg och stamkvistade bonden träden. 15

16 Söder om vägen mellan Bög och Väsby står en gammal ek med vid krona som vittnar om att landskapet har varit öppet under hundratals år. En annan gammal ek som topphöggs för många hundra år sedan står norr om vägen. Hasselbuskar sparades för sina nötter och långa smala grenar. Hasselnöten har hög fetthalt. Buskarna föryngrades vart sjunde år för att ge en bra skörd. Bonden lät hasseln växa i betesmarker och ängar. Hassel För snickeriändamål sparades olika trädslag i inägomarken. Man kände väl till att virket från olika träd hade speciella egenskaper som utnyttjades vid tillverkning av bruksföremål och verktyg. Räfsa Granen var inte uppskattad i inägomarken. Den skuggade marken och påverkade gräs och örter negativt. Inägomarken var relativt fri från nedfallna kvistar och grenar samt döda träd eftersom de samlades in och användes till bränsle. 16

17 Ängar Ängarna hade den största arealen i inägomarken. För att få så mycket hö som möjligt slogs de först på sensommaren. När höet var inkört till gården fick kreaturen beta på återväxten. Hårdvallsängen på kullarna runt åkermarkerna gav ett örtrikt smakligt hö. Ängarna utarmades med tiden och gav lägre skördar eftersom de aldrig gödslades. På torrare ängspartier fick ofta några lövträd och buskar stå kvar. De tog upp vatten och näring från större djup och de gav skugga torra somrar. Lågt liggande områden med fuktig lerjord kunde inte brytas upp och användas till åkrar med dåtidens redskap. Markerna blev i stället viktiga fuktiga starrängar med rikliga skördar. På vårarna översvämmades de och med vattnet följde näringsämnen som gödslade den fuktiga ängsmarken. Slåtter på starräng. Slåtterkarl med lie och kvinna med räfsa Slåtterdagarna började tidigt när daggen ännu låg kvar i gräset. Männen slog av gräset med lie. När gräset är fuktigt går det lättare att slå. Gräset fick sedan ligga och torka innan det räfsades ihop av kvinnorna. Därefter lades höet upp i volmar där torkningen fortsatte. När höet var torrt kördes det hem till gården. Kring Väsby gård slås några ängar varje sommar på traditionellt sätt med lie. Några vägkanter, åkerrenar och dikeskanter slås också med lie. 17

18 Åkrar Från järnåldern hade man fasta gödslade åkrar som odlades varje år, det man kallar ensäde. För att bibehålla jordens bördighet behövdes god tillgång till gödsel. Ökad nyodling under senare delen av järnåldern och tidig medeltid medförde att näringsbrist uppstod i åkrarna. För att kompensera detta introducerades tvåsädet under 1200-talet. Tvåsädet är ett system där halva åkerarealen odlas och den andra halvan ligger i träda. Året efter odlar man den åkerdel som varit träda. Åkergärdet som låg i träda betades hela växtsäsongen och det odlade åkergärdet betades efter skörden på hösten. De båda åkergärdena delades av en gärdesgård (tvåsädeshägnad) för att skydda den odlade delen mot betande djur. Under bronsåldern odlades enkla former av korn och vete. Kornet dominerade sedan under järnåldern. Under medeltiden fram till talet var korn och råg de vanligaste grödorna på åkern. Under talet började havre odlas i större omfattning. Åkrarna brukades sedan forntiden med hjälp av oxar som drog ett årder (plogliknande redskap av trä). Den fabrikstillverkade plogen helt i järn kom först under 1800-talet. Då fick man möjlighet att plöja upp de bördiga lerjordarna som tidigare använts till äng. Produktionen av hö till djuren flyttades vid slutet av 1800-talet från ängen till åkern. Ärjning med årder och oxe Åkrarna i området kring Bög och Väsby har en ålderdomlig karaktär. Det kan man se på de flikiga åkerkanterna som följer de naturgivna formerna och att åkerholmar och små åkerytor fortfarande finns kvar. Vid åkerrenen ligger odlingsrösen. I den gamla åkern finns också ett system av öppna diken för att leda bort överskott på vatten. 18

19 Vägar Vägarna mellan gårdar och byar låg på mark som inte kunde odlas. De fick följa åkerkanter och höjdryggar och blev krokiga och smala. Mellan Bög och Väsby går en väg som har en mycket gammal sträckning. Även om vägen har breddats och på några ställen byggts om finns de gamla vägavsnitten kvar vid sidan av nuvarande väg. Gamla vägen till Väsby båtsmanstorp Gamla vägen Nya vägen Gärdesgårdar All inägomark var skild från utmarken med långa gärdesgårdar. De skyddade åkrar och ängar i inägomarken mot betande djur. Fägatan från gården till utmarken var också omgiven av en hägnad. Gärdesgårdarnas placering i landskapet var noga bestämd och de stod kvar i samma läge under hundratals år. Varje gård i byn ansvarade för sin del av hägnaden. Tvåsädeshägnaden som delade upp Bögs åkermark i två delar gick längs med vägen som går från söder upp till gården. Den moderna hägnaden som finns väster om gravfältet vid Bögs gård har samma sträckning som en gärdesgård i början av 1800-talet. Där låg också gränsen mellan Bögs och Väsby ägor på 1600-talet. På några platser har ny gärdesgård satts upp på historiskt rätt plats. Gärdesgården vid Bög, från foto 1920-talet 19

20 Den gamla byn Sedan tidig medeltid var gårdarna i byn samlade på bytomten. Varje gård hade sina egna hus, där varje hus hade en funktion. Byn låg ofta på icke odlingsbara höjder som dessutom var naturligt dränerade. Antalet gårdar i den uppländska byn var få, oftast två - tre stycken. Åkern var uppdelad i olika tegar som var fördelade mellan byns gårdar. Ängsmarkerna brukades gemensamt av byn. Wässby Byn bestod av två gårdar, en på varje sida av vägen. Grunderna från den norra gårdens hus ligger tydliga i beteshagen norr om vägen. Den södra gården låg i det som i dag är en privat trädgård. En fägata ledde från byn rakt norrut till utmarken. Wässby 1811 Den första skriftliga dokumentationen om Väsby är från Byn avvecklades under senare delen av 1800-talet och ersattes av nuvarande mangårdsbyggnad och ladugård sydväst om den gamla byplatsen. Åkrarna som tillhörde byn låg utmed den öst-västliga dalgången söder om byn. Det går tydligt att se den flikiga kanten från talets åker norr om vägen mitt mellan Bög och Väsby. Ängsmarkerna fanns i den fuktiga dalen söder om byn där Highland cattle betar idag. Vid Ravalens södra stränder hade byn också slåttermarker. Söder om byn fanns några mindre torrare slåtterängar. 20

21 Bög Bögs gård har varit en ensamgård som inte ingick i någon by. Det äldsta skriftliga belägget för gården är från 1350, då Bög omnämns i ett gåvobrev. På kullen vid logens östra sida ligger ett gårdsgravfält från yngre järnåldern. Gården har troligen funnits på samma plats sedan järnåldern. Byggnaderna vid Bögs gård är placerade enligt den götiska gården. Mangården (bostadshusen) är avskiljd från fägården (loge, ladugård och stall) av ett staket. Denna gårdstyp är vanlig i östra Mellansverige. Delar av stommen till bostadshuset lär vara från 1600-talet. Bögs gård från söder med byggnader och kålgård efter karta från 1811 Gården hade sina ängsmarker i dalgången öster om gården där det är parkering och våtmark idag. Åkermarkerna som finns söder och väster om gården har varit desamma som de har varit under många hundra år. Åker söder om Bög med ålderdomliga inslag 21

22 Växter och djur Många växter och djur är knutna till det landskap som människan har skapat genom flera tusen års bruk. I det gamla odlingslandskapet finns många miljöer som blir allt ovanligare idag. Kännetecknande var ett ljust och näringsfattigt landskap med hamlade träd, många buskar och träd med bär och frukter. Olika småmiljöer som odlingsrösen, stenmurar, öppna diken, småvatten och vägrenar gav tillsammans med åker, slåtter- och betesmarker goda livsbetingelser för en mångfald av växter och småkryp. Detta gynnade även fåglar, groddjur och andra smådjur. Många av de arter som var vanliga förr har i dag allt svårare att finna lämpliga livsmiljöer. Samtidigt som vi restaurerar de gamla odlingsmarkerna mellan Bög och Väsby erbjuder vi hotade växter och djur en hemvist. Värdefulla biotoper i odlingslandskapet bevaras samtidigt. Pukvete För att bibehålla de värden som finns måste skötseln fortsätta. En viktig del i naturvården har betesdjuren vid Bögs gård. Naturreservatets arbetslag utför löpande skötselinsatser under året. Floras Trädgård I Floras Trädgård vid Väsby gård visas växter som har funnits i människans närhet under olika tider, från forntid fram till idag. Trädgårdens 200 växter är grupperade efter växtmiljö. Vid trädgården finns en allmogeåker med en 7-årig växtföljd från 1890-talet. I åkern visas också andra äldre grödor som odlades på åkern. Trädgården är en samlingsplats för informationen kring det historiska landskapet. 22

23 Aktiviteter i odlingslandskapet Mellan Bögs gård och Väsby gård är odlingslandskapets historia väl bevarad. Här finns också ett rikt växt- och djurliv. Många av dagens hotade växter och djur är beroende av det gamla kulturlandskapet. Syftet med skötselåtgärderna i det historiska odlingslandskapet är att visa och sprida kunskap om det landskap som formats av människan under lång tid. Genom att vi använder äldre skötselmetoder hålls gammal bondekunskap levande. I odlingslandskapet går naturvård och kulturmiljövård hand i hand. Skötseln följer de historiska gränserna och vi har stor hjälp av lokala historiska dokument och gamla kartor från 1600-talet och framåt. Vi bedriver traditionellt ängsbruk med lieslåtter på gammal slåttermark och på en åker som förr brukats i tvåsäde har åkerbruket återupptagits med hästdragna redskap. I allmogeåkern vid Väsby gård visas en 7-årig växtföljd med gamla grödor och åkerogräs. I hagarna går får, kor och hästar på bete. Flera träd i odlingslandskapet hamlas för att som förr ge lövfoder till gårdens djur. Upplev en lantlig atmosfär i storstadens närhet! Årets aktiviteter med visningar, temavandringar och skötselaktiviteter presenteras i ett program som anslås i området och på kommunens hemsida, Välkommen att delta i den historiska skötseln! 23

24 Historiskt Odlingslandskap mellan Bög och Väsby Välkommen ut i naturreservatet Östra Järvafältet! Här finns spår av människans odling och bosättning från forntid till nutid. Har du frågor kan du kontakta: Sollentuna kommun/naturvård tel Knista hammaren meter TEXT: RIKARD DAHLÉN, OLOF LUNDKVIST ILLUSTRATIONER OCH LAYOUT: MONICA ERIKSSON, ILLUME TRYCK: SOLLENTUNA OFFSET, JUNI 2006 DENNA SKRIFT ÄR PRODUCERAD MED EKONOMISKT STÖD FRÅN KULTURMILJÖENHETEN, LÄNSSTYRELSEN I STOCKHOLMS LÄN. 24