Europas bästa havsfågelskådning

Transkript

1 Cabo de São Vicente Portugals och Fastlandseuropas sydvästligaste udde. Europas bästa havsfågelskådning Vi kom till Cabo de São Vicente i gryningen. De närmaste två timmarna skulle vi kolla om denna Europas sydvästligaste udde höll vad den lovat när vi rekade kvällen före. Det blev en rivstart. Före frukost hade vi sett sex olika arter liror! Det var ingen tvekan om att detta var en av Europas allra bästa platser för havsfågelskådning! text & foto: anders wirdheim 11

2 Fastlandseuropas sydvästligaste udde heter Cabo de São Vicente och ligger i provinsen Algarve i Portugal. Udden sticker verkligen långt ut i Atlanten. Den enda nackdelen för fågelskådare är att udden är hög och att det är omöjligt att komma ner till stranden på spetsen. Det finns nämligen en muromgärdad fyr längst ut, och där släpps inga obehöriga in. Muren skär av ett drygt hundratal meter av udden. Förra hösten var vi en liten grupp från vår lokala fågelförening i Halmstad som besökte södra Portugal. Två av oss hade av olika anledningar gjort korta visiter i området och tyckt oss se fina möjligheter till havsfågelskådning. Däremot hade vi inte hittat mycket i den vägen när vi sökte på internet. De portugisiska fågelskådarna verkar nämligen nästan uteslutande skåda havsfågel från båt. Hur som helst åkte vi dit sedan vi bokat boende både nere vid kusten och inne vid stäpperna på gränsen mot Spanien och Extremadura. Vi tänkte nämligen kombinera havsfåglar med trappar och andra stäppfåglar. Lågprisflyget tog oss till Faro, där vi landade vid lunchtid. Någon timma senare satt vi i vår hyrda minibuss på väg västerut. Incheckningen på hotellet i den lilla semesterbyn Luz gick snabbt, varpå vi fortsatte till det hägrande målet längst ut i sydväst. Vi fick ett par eftermiddagstimmar i fält, låt vara med besvärligt motljus, men detta snabba besök var avsett för att reka platsen inför kommande dagar. Det såg mycket lovande ut. Visst tvingades vi placera oss högt ovanför vattnet, men utsikten över Atlanten var inte att klaga på. Dessutom slickade de lokala gulnäbbade och baleariska lirorna stranden. Det skulle kanske inte förbisträckande individer av andra arter göra, men vad gjorde det? Platsen lovade verkligen gott. Nästa morgon lämnade vi Luz medan det fortfarande var mörkt och anlände till udden en knapp halvtimma senare, just när det började bli skådarljust. Vi klättrade ner till den klipphylla på nordvästsidan som vi rekat dagen före och riggade upp våra tubkikare. Vi satt inte perfekt, egentligen alldeles för högt, så där 40 till 50 meter över havet, men vi kunde inte klaga på utsikten. När man sitter så högt ser man fåglarna delvis ovanifrån och mot Atlanten Lissabon Cabo de Sao Vicente Lagos Sagres Luz PORTUGAL Salgados Faro Noudar SPANIEN Gibraltar sund Portugal med några av fågellokalerna vi besökte markerade. Medelhave MAROCKO Större lira Puffinus gravis, Portugal, september Under veckan såg vi åtskilliga såväl från land som till havs. 12

3 Rovfågelspaning i hedmarkerna innanför Cabo de São Vicente. Oktober är den bästa månaden vad gäller rovfågelsträck. vattnet, vilket innebär att de inte är lika lätta att hitta som när man ser dem från sidan och ibland mot himlen. Den största nackdelen är dock att det är näst intill omöjligt att beskriva var en fågel som man hittat befinner sig. Under veckan som följde lärde vi oss omsider vilka stråk fåglarna huvudsakligen följde, liksom några riktmärken bestående av fiskarnas nätflaggor och bojar. Men den första morgonen genererade mycket stress när någon plötsligt ropade ut en lira rakt ut och man hade en ocean av vatten att spana av. Snacka om att leta efter en nål i en höstack! Inte oväntat dominerade gulnäbbad lira, följd av balearisk lira. Av den förstnämnda sågs flera hundra, av den sistnämnda åtskilliga tiotal. Gulnäbbad lira är förresten en otroligt elegant fågel; Den flyger med lugna, djupa vingslag (nästan jordugglelika) omväxlande med långa, till synes lättjefulla glid i bågar. Balearisk lira kan också glida, men den fladdrar däremellan med nästan stressiga vingslag. Men det blev fler liror än dessa båda. Ett av målen med hela resan var större lira, som just vid denna tid passerar från vinterkvarteren utanför Newfoundland i Nordatlanten till häckningsområdet vid Tristan da Cunha i Sydatlanten. Den allra första större liran väckte också berättigad uppmärksamhet, och alla som lyckades få in den i synfältet tyckte att den redan i flygsättet avvek en hel del från de gulnäbbade; den slog inte lika djupa och långsamma vingslag utan mera stormfågellikt stela och lite snabbare. En långvingad och snabbflygande grå lira räknades också in liksom en kontrastrik mindre lira. Den sistnämnda var till flygsättet i princip identisk med de baleariska men i teckningen svartvit ungefär som en vinterfärgad tordmule. Med detta var vi uppe i fem arter. Den sjätte hade nog vållat rejält med huvudbry om det inte vore för att en av oss (HG Karlsson) hade god erfarenhet av den från resor till öar ute i Atlanten. Det var en dvärglira, närmast hysteriskt fladdrande och med korta glid, huvudsakligen rakt fram i flygriktningen. Det lyste vitt från den lilla fågelns ansikte och även ljust från vingbakkanten. Ingen tvekan alltså, frågan är väl bara om den portugisiska raritetskommittén tycker som vi? Allt detta hände inom loppet av två timmar, och det var en minst sagt omtumlad grupp skådare som satte sig i minibussen för att åka och äta frukost på hotellet. Förutom alla lirorna hade vi även sett mängder med havssulor, några toppskarvar, ett par storlabbar, några kustlabbar och en liten grupp delfiner, sannolikt den art som på svenska bara kallas delfin eller springare. Under de följande besöken såg vi flera individer av samtliga arter utom dvärglira. Vad gäller större lira blev det som mest ca 15 under de två morgontimmar som blev vår rutin. Resten av dagarna ägnades i huvudsak åt annan fågelskådning. Uddens omgivningar visade sig ha mycket annat att bjuda på. Vi var egentligen ute lite väl tidigt för att uppleva det fina rovfågelsträck som kan ses i området (och som kulminerar i oktober), men vi fick en känsla av potentialen. Dessutom var det givande att leta bland buskage och i skogsbryn i det huvudsakligen öppna området. Det fanns gott om rastande småfåglar, t.ex. korttålärkor, rödstrupiga sångare och rödhuvade törnskator, men också lokala häckfåglar som glasögonsångare och fältpiplärka. På en kulle stod varje dag ett par portugisiska fågelskådare och bokförde alla sträckrörelser av rovfåglar. De gjorde det på uppdrag av en statlig myndighet och med viss betalning från ett vindkraftsbolag. Längre norrut finns nämligen ett par större vindkraftsanläggningar, och fågelskådarnas uppgift är att slå larm om större mängder rovfåglar närmar sig verken. Vid sådana tillfällen skall enskilda verk eller hela gruppen kunna stängas av tillfälligt. Det händer nämligen att grupper på flera hundra, ibland uppemot tusentalet, gåsgamar kommer glidande rakt mot vindkraftverken. Nu var vi som sagt ute i tidigaste laget för att få njuta av ett storslaget rovfågelsträck, men kvaliteten var det inget fel på. Enstaka dvärgörnar, ormörnar, smutsgamar, gåsgamar, bruna glador och bivråkar drog förbi. Över slätterna jagande ängshökar, varav två yt- 13

4 Melanistisk ängshök Circus pygargus. Minst två olika individer (och flera normalfärgade ungfåglar) jagade över heden innanför udden. Cabo de São Vicente, Portugal, september terst eleganta melanistiska individer. Enstaka lärkfalkar och pilgrimsfalkar jagade också i området, liksom en ensam eleonorafalk något av en raritet i Portugal. Med hjälp av hotellets ägare, som själv var fågelskådare, ordnades kontakt med en båtfirma som kunde ta oss ut till havs. Vår tur utgick från Lagos och gick med en s.k. rib-båt så långt ut att vi till slut bara anade land längst i norr. Nu visade det sig tyvärr att båtens besättning var ovan vid havsfågelturer, deras specialitet var i stället delfiner. Vi insåg även att en rib-båt inte är idealisk om man skall skåda havsfåglar. En något större båt med ett vanligt däck är nog att föredra. Men viktigast av allt: besättningen bör ha erfarenhet av att sprida s.k. chum, dvs. en starkt luktande blandning av fiskolja, fiskrester och något som suger upp oljan, t.ex. popcorn. Vår tur till havs blev således ingen dundersuccé, men vi fick uppleva närkontakt med gulnäbbad lira, större lira, balearisk lira och grålira. En stormsvala svirrade snabbt förbi, liksom en havslöpare och en obestämd stormsvala. De två förstnämnda sågs tillräckligt bra för artbestämning, men det handlade inte om några s.k. njutobsar. Vi blev därför smått avundsjuka när vi någon dag senare träffade en annan fågelskådare som varit med på en havsfågeltur som utgick från Sagres. Besättningen på den båten behärskade chumningstekniken, och de hade sett närmare 300 stormsvalor, både stormsvala och havslöpare, runt båten. Väl i hamn i Lagos ägnades en hel del tid åt trutar. Där, om någonstans, borde man ju kunna nöta in medelhavstrutens karaktärer. Det var dock inte riktigt så lätt som vi hade tänkt oss. Det hade nämligen redan anlänt stora mängder (brittiska) silltrutar av graellsii-rasen, och det visade sig ibland vara oerhört svårt att skilja årsungarna åt. Ruggningsmönstret var ofta vägledande (medelhavstrutarna hade kommit längre i sin s.k. post-juvenila ruggning), och genomsnittligt var även medelhavstrutarna lite större och grövre än silltrutarna. Men vi såg flera avvikande fåglar, t.ex. grova ungfåglar Större lira Puffinus gravis och gulnäbbad lira Calonectris diomedea, till havs utanför Lagos, Portugal, september

5 Att skilja unga (1K) medelhavstrutar och silltrutar åt kan vara mycket svårt. Den övre fågeln bestämde vi till medelhavstrut Larus michahellis på grund av storlek och grov byggnad, den undre till silltrut Larus fuscus eftersom den var liten och nätt. Notera dock att den övre truten bara har ruggat några få ryggfjädrar medan den undre hunnit ganska långt i sin ruggning. Rimligtvis borde det vara tvärt om, att den sydliga medelhavstruten ruggar tidigare än den nordligare silltruten. Båda bilderna från Lagos, Portugal, 10 september

6 som inte ruggat en fjäder respektive slanka diton som hunnit långt i ruggningen. En stor del av tiden längst ner i sydost skådade vi tillsammans med Luis Gordinho från Lissabon. Han var en utmärkt guide när det gällde de flesta arter, men det märktes tydligt att han var ovan vid den typ av havsfågelskådning som vi i Sverige ägnar oss åt, dvs. att sitta eller stå still på en strand och spana ut över havet. I Portugal drar man som sagt oftast till havs i båt för att skåda havsfåglar. Nu ägnades inte hela veckan åt Cabo de São Vicente med omgivningar. Vi gjorde även en avstickare mot nordost, till stäpp och bergsområden öster och nordost om staden Beja. Där, alldeles invid den spanska gränsen ligger byn Barrancos som är centrum för Portugals tillverkning av lufttorkad skinka. Där finns också en egendom som heter Noudar och som ägs av Portugals motsvarighet till Vattenfall. Denna egendom drivs med naturvård som främsta mål (en form av kompensation för att man lagt andra marker under vatten vid en damm i närheten). Där finns också en gammal herrgård som återställts och där man kan boka in sig med helpension. I början av hösten erbjuder väl inte Noudar några större upplevelser i fågelväg (våren är däremot mycket fin). Vi kunde dock njuta av klippsvalor, gåsgamar, sammetshättor, härfåglar och svarta storkar. De sistnämnda fiskade i den å som bildar gräns mot Spanien och var på kvällarna uppe och segelflög innan de tog nattkvist. Som mest hade vi nio svarta storkar i luften samtidigt. Vi hade i stället Noudar som utgångspunkt för besök på stäppområden lite längre norrut. Dessa marker, som delvis är uppodlade, hyser relativt gott om stortrapp, småtrapp, svartbukig flyghöna och lärkor. Längs vägarna ser man en och annan svartvingad glada, i alla fall där omgivningarna är lite frodigare, liksom ormörnar, dvärgörnar och gåsgamar. Under hösten samlas småtrapparna i stora flockar och är inte alls lika iögonfallande som när hannarna spelar under våren. Vi lyckades inte hitta några inne på stäpperna, däremot åtskilliga stortrappar. Eftersom dagen var mycket varm (runt Den fint renoverade gården i Noudar är en bra utgångspunkt. 35 plusgrader), höll sig de flesta stortrapparna i skuggan under de få träd som fanns ute på stäpperna. Havsfåglar och stäppfåglar kan ses som två ytterligheter i fågelvärlden, men södra Portugal har verkligen mycket att erbjuda en fågelskådare. Vid ett par tillfällen besökte vi även våtmarksområden längs Algarvekusten, bl.a. stora invallade områden öster om staden Lagos, den fina våtmarken Salgados nära Pera och, innan vi for hem, även nationalparken Ria Formosa vid Faro. Det sistnämnda området är egentligen värt en heldag och inte enbart de förmiddagstimmar vi förlade där. Det mest givande området var Salgados. Det är en våtmark som ligger inklämd mellan badstränder, hotell och en golfbana, men det har ett myllrande rikt fågelliv. I september rastar gott om arktiska vadare tillsammans med lokala styltlöpare, bronsibisar och flockar med eleganta flamingor. På klarvattenytorna dominerar sothöns och smådoppingar, men med lite letande lyckades vi även rota fram Stortrapparna Otis tarda sökte i värmen på stäppen upp de få träden för att få lite svalka. Portugal, september

7 foto: anita öckner Blåkråka Coracias garrulus, Salgados, Portugal, september Grässångare Cisticola juncidis, Salgados, Portugal, september såväl en svarthalsad dopping som, inte minst, en ensam kamsothöna! Två kopparänder gav ytterligare krydda åt besöket. I vasskanten var det gott om grässångare och plötsligt klättrade en purpurhöna upp, satte sig helt öppet och skränade ljudligt. En förbiflygande blåkråka väckte först stor förvåning men därefter minst lika stor glädje när den satte sig till rätta på en liten skylt. Portugal är måhända ett land som vad gäller fågelskådning kommit i skuggan av den stora grannen Spanien. Icke desto mindre har det mycket att erbjuda en fågelskådare, inte minst under hösten. Då har man dessutom fördelen av att det börjar bli eftersäsong för den ordinarie turismen (med lite lägre priser på hotellen). Vidare är flygförbindelserna goda, såväl från Stockholm som från Köpenhamn. Sist men inte minst får man en viss känsla av att bryta ny mark havsfågelskådning från land är till viss del fortfarande ett oskrivet blad i Portugal. Purpurhöna Porphyrio porphyrio, Salgados, Portugal, september