GRISHÄLSOVÅRD OCH SJUKDOMAR

Transkript

1 Lantbrukets byggnadsteknik, LBT Department of Rural Buildings GRISHÄLSOVÅRD OCH SJUKDOMAR

2 Detta informationsmaterial har utarbetats vid Lantbrukets Byggnadsteknik (LBT), Sveriges Lantbruksuniversitet. Informationsmaterialet, som kan användas i diverse undervisnings- och rådgivningssammanhang, har insamlats i samband med olika forskningsprojekt eller hämtats från annat undervisningsmaterial. Följande personal vid LBT har i olika grad varit inblandande i sammanställningen: Jørgen Svendsen, Anne-Charlotte Olsson, Dan Rantzer, Jos Botermans och Mats Andersson Arbetet med att sammanställa materialet har delfinansierats via medel från Jordbruksverket.

3 1 1. Hälsovård Sjukdomsbegreppet Viktiga sjukdomsorsaker Icke-infektiösa orsaker Infektiösa orsaker Klinisk och subklinisk sjukdom Skydd emot smittor Hälsostyrning Besättningshygien Sluten besättning Åldersseparera grisarna och använd omgångsvis produktion Undvik för många djur per avdelning och för stor djurtäthet i boxarna Produktionsplanering och djurflöde Inhysning och skötsel Rengöring och desinfektion av stallar Hälsorisker vid användning av desinfektionsmedel Anvisningar för tvättrutiner mellan omgångar under normala förhållanden: Rengöring av foderutrymmen och silos Sanering för sjukdomar i en besättning Smågrissjukdomar och skötselåtgärder Sjukdomar och förluster under spädgrisperioden Dödfödda Levande födda Infektiösa sjukdomar och förluster hos smågrisar under diperioden Grisens motståndskraft mot infektioner och smittskydd inom smågrisproduktionen Besättningsimmunitet Skötselåtgärder och omhändertagande för att minska spädgrisförlusterna Perioden strax före grisning Grisningen Suggan Smågrisarna Överföringar av grisar (kullutjämning) Sjukdomsproblem och produktionsstörningar hos sinsuggor Reproduktionsstörningar Bit- och rivskador... 43

4 2 6.3 Klöv- och benproblem Onormala beteenden och tecken på stress Magsår Problem med tunna suggor Bogsår Nedsatt hållbarhet, ökad utgallring Viktigt att tänka på vid hållning av sinsuggor Grupperingsproblem och grupperingsmetoder Problem som kan uppträda i samband med gruppering Grupperingsmetoder Hälsoproblem och sjuklighet hos avvanda grisar Avvänjningen Sjukdomar vid avvänjningen Andra sjukdomar efter avvänjningen Skötselrutiner vid avvänjningen Hälsoproblem och sjuklighet hos slaktgrisar Insättningsproblem Luftvägssjukdomar Mag- tarmsjukdomar Ledsjukdomar Parasiter Kannibalism/svansbitning Skötselrutiner Litteratur... 64

5 3 1. Hälsovård Hälsovård är att spåra, åtgärda och förebygga hälsostörningar. För de som vårdar djurens hälsa är utmaningen att tidigt upptäcka symptom på sjukdom, att analysera vad som är problemet/sjukdomsorsaken och att sedan ge anvisningar på hur sjukdomen kan kontrolleras och/eller förebyggas. Ett gott hälsoläge i besättningen är viktigt för ekonomi, djurvälfärd och grisköttets kvalitet Ekonomi: Sjukdomar inom grisproduktionen kostar pengar för medicin, för ökad foderförbrukning och nedsatt tillväxt, för veterinär-utgifter och laboratorieutgifter, för ökade stallutgifter och för ökade arbetsutgifter. Sjukdomar kan också minska köttets kvalitet och smaklighet och orsaka avdrag vid slakt. Välfärd: Ett bra hälsoläge är nödvändigt för att djurens välfärd skall bli bra. Ju mindre sjukdomsproblem och skador desto mindre lidande för djuren, och desto bättre djurvälfärd. God djurvälfärd är primärt viktigt av hänsyn till djuren. Det är också ett krav från samhället och från konsumenter. Kvaliteten: Det är ett konsumentkrav att animalieproduktionens djur sköts och inhyses väl, mår väl och inte utsätts för onödigt lidande. Djur skall när de slaktas vara friska och utan symptom på sjukdom eller skador. Det får inte finnas medicinrester i griskött eller andra livsmedel och produkterna skall ha en hög hygienisk kvalitet. De får inte innehålla ämnen (bakterier, virus, restprodukter eller annat) som kan orsaka sjukdom. 2. Sjukdomsbegreppet En frisk gris utan tecken på sjukdom är kännetecknad av: Alert och lugn aktivitet, intresserad av sin omgivning, obesvärad rörelse En blank hårrem och ren, ljusröd hud Fuktig och ren nos, klara ögon, lugn respiration Fast träck, klar och lätt gulaktig urin Normal temperatur ( C ± 0.3) En sjuk gris kan ha ett ändrat beteende. Kanske ligger den mer eller rör sig stelt? Djurets färg är viktig; är grisen blek, har den blå öron, är den kall? Grisen kan ha feber, vara hängig och trött, inte äta eller inte ha knorr på svansen. Det kan förekomma symptom på diarré, grisen kan ha snuva, hosta, nysningar eller andningssvårigheter. Hälta eller rörelsestörningar kan också förekomma och svullna leder eller klövar. I många fall är det nödvändigt att obducera döda eller avlivade grisar för att diagnostisera en sjukdom, och även göra olika organanalyser. Kompletterande laboratorieundersökningar, t.ex. av blod eller träck från djuret eller av foder/vatten, kan också vara nödvändiga.

6 4 2.1 Viktiga sjukdomsorsaker Icke-infektiösa orsaker Skötselfaktorer: hantering, gruppering, halmgiva, rutiner för flyttning och rengöring, gruppstorlek, beläggningsgrad, utfodring och teknik Miljö- och klimatförhållanden: damm, ammoniak, buller, drag, fukt Toxiska ämnen: svampgifter, tungmetaller, medicin, sprutmedel Fysiska: närmiljödetaljer, golvutformning Foder: fel utfodring; bristsjukdomar Exempel på icke-infektiösa sjukdomar och förluster är fysiska skador som klämningar och trampningar, riv- och bitskador, överfall eller benbrott. Fel och brister med hänsyn till inhysning, skötsel och klimat ökar också risken för infektiösa sjukdomar p.g.a. dålig hygien, ökad risk för smittospridning, nedsatt välfärd och ökad stress hos djuren. Svansbitning och öronbitning kan vara andra sjukdomar som orsakas av stress. Andra exempel på icke-infektiösa sjukdomar är förgiftningar, järnbrist och selenbrist. Genetiska orsaker / medfödda sjukdomar: Navelbråck; gomspalt; hjärtfel; avsaknad av ändtarm; stresskänslighet (halotan-positiv) Infektiösa orsaker Infektiösa sjukdomar orsakas av olika smittor: virus, mykoplasmer, bakterier, svampar och parasiter. Mycket vanligt förekommande infektionssjukdomar hos grisar är mag-tarminfektioner, ledinfektioner, infektioner i luftvägarna och infektioner som orsakar reproduktionssjukdomar. Det finns mycket ofta flera samverkande orsaker till att en sjukdom uppträder man säger att orsaksförhållandena är multifaktoriella. Ett exempel kan vara spädgrisdiarré: Sjukdomen uppträder inom de första 10 dagarna efter födelsen och orsakas av vissa typer av E.coli-bakterier som har en särskild förmåga till vidhäftning på tarmslemhinnan och till att producera toxiska ämnen. Om grisarna har fått för lite råmjölk från suggan (t.ex. för att hon har varit sjuk i samband med grisningen), om stall-/boxhygienen är låg, om grisarna fryser eller vistas i en miljö där det är mycket dragigt så ökar detta sjukdomsrisk och dödlighet. Å andra sidan, så uppträder sjukdomen inte utan coli-bakterierna. Ett annat exempel är klövskador hos suggor: Många olika faktorer medverkar och påverkar: golvets fysiska karaktär, mängden av strömedel, suggans aktivitet och ålder, platsförhållanden, grupperingsrutiner och golvhygien Smittspridning Smittor kan spridas och överföras via gödsel, luft, foder/vatten/jord, boxen eller djurkontakt/människor:

7 5 Grisen själv är den viktigaste smittspridaren. Sjuka grisar, grisar som är smittade och ännu inte visar tecken på sjukdom och friska grisar som har genomgått sjukdom kan alla sprida smittor. Smittor kan också spridas via transportfordon, stövlar och annan personkontakt och via redskap. Matrester kan vara en mycket viktig smittospridare. Luftburen smitta är speciellt viktig för vissa virus och mykoplasma-sjukdomar hos grisar. Allmänt gäller att ju mindre smittoämne desto längre kan smittorna transporteras med vinden. Luftburen smittspridning: Bakterier< 500 m Mykoplasmer<2 km Virus > 2 km Olika smittor har olika spridningssätt. Överordnat gäller: Smittor som orsakar mag-tarmsjukdomar smittar djuret via munnen och sprids via gödseln (och foder och vatten). Smittor som orsakar luftvägssjukdomar smittar via näsborrarna (luftvägarna) och sprids via luften. Direkt djurkontakt ger den största risken för att sprida smittor; alla sjukdomar kan spridas vid direktkontakt. Smitta kan komma till en ny besättning, till en ny del av landet eller till ett nytt land genom inköp av djur med smitta, genom luftburen smittospridning eller genom gödsel på transportfordon, redskap, stövlar eller besökare. Om ett smittoämne faktiskt orsakar sjukdom beror på smittoämnets virulens (dess förmåga att orsaka skadliga effekter), på djurets motståndskraft och immunitet och på hur smittan sprids. Smittoämnen har olika förmåga att överleva. Allmänt gäller att de flesta smittoämnen överlever bäst under fuktiga, kalla och dunkla förhållanden. Smittoämnen överlever generellt längre i gödsel än i luften. 2.2 Klinisk och subklinisk sjukdom Det finns olika grader av sjukdom från grisar med mycket tydliga symptom, klinisk sjukdom (t.ex. ledinfektioner, bölder, svansbitning, blodig diarré), till de med lindriga symptom och de symptomfria, subklinisk sjukdom. Grisar med subklinisk sjukdom kan t.ex. vara symptomlösa smittbärare där en infektion håller på att utveckla sig (djuren är i inkubationsstadiet) och djuren utvisar kliniska symptom först efter några dagar (detta ses t.ex. vid ledinfektioner hos smågrisar och vid dysenteri hos slaktgrisar); det gäller alltså att dagligen observera djuren. Det kan också vara en fråga om att en infektion utvecklar sig tyst så att symptom inte uppträder (ses ofta vid salmonella-infektioner). Ett annat exempel kan vara sjukdomar där symptomen hos den enskilda grisen är svåra att upptäcka, men där produktionsresultaten kan vara påverkade (t.ex. vid parvo-virus infektioner hos suggor).

8 6 Många besättningsproblem där djuren är nervösa och stressade kan också vara mycket svåra att upptäcka. Stressade djur har oftast ett onormalt beteende, stereotypi. Sådant beteende ses emellertid inte över hela dygnet, inte hos alla djur och kanske enbart hos vissa djur vid en bestämd ålder. 3. Skydd emot smittor Externt smittskydd. Det externa smittskyddet handlar om hur man kan undvika spridning av smittor mellan besättningar. Nationell och internationell lagstiftning reglerar många av de åtgärder som genomförs för att undvika att nya smittor kommer till Sverige och sprids. Grisnäringen är mycket uppmärksam på risker för spridning av infektiösa sjukdomar och i Sverige finns sedan 1940-talet en väl utbyggd grishälsovård i regi av svinhälsovården. De regler, rekommendationer och förordningar som finns är baserade på kännedom om smittor, hur allvarliga de är, hur de sprids, hur de orsakar sjukdom och hur sjukdomen kan botas. Allmänt gäller: Besättningen skall vara sluten. Det säkraste är att helt undvika inköp av djur. Om inköp är nödvändigt så köp enbart hälsodeklarerade livdjur. Inköpta djur skall stå i karantän där man dels observerar de inköpta djuren för sjukdom, dels också långsamt exponerar dem för besättningens ägna smittoämnen. Inköpta grisar skall vara i karantän minst 6 veckor. Utgallringssuggor kan användas för att exponera dem för besättningens egna smittoämnen. I karantänsutrymmet kan man: - upptäcka om inköpta djur är sjuka och/eller medför oönskade nya smittoämnen till den nya besättningen, - säkra att inköpta djur inte utskiljer för höga mängder smittoämnen, - behandla och/eller utgallra inköpta sjuka djur utan att det inskränker på besättningens produktion, - vaccinera inköpta djur så att de får antikroppar och skydd mot de smittor som finns i den nya besättningen. Personalsluss för att undvika att stallpersonal/besökare/turister överför smittor till besättningen. Utlastningsrum. Det behövs en särskild sluss för utlastning av djur till slakt/förmedling. Det är helt nödvändigt att transportören inte kommer in i stallet, och att utlastningsrummet kan rengöras utan gödselkontakt med besättningen. Under de senare åren har olika nya produktionsformer etablerats i Sverige med målsättningen att bättre kontrollera infektiösa sjukdomar. Sådana produktioner är t.ex. sero-gris produktion, multi-site produktion och förmedling av avvanda grisar direkt vid avvänjningen. Alla bygger de på den detaljkännedom man har om olika smittoämnen och hur de kan kontrolleras. För dessa produktionsformer finns ytterligare regler med syfte att vårda grishälsan. Internt smittskydd. Detta innebär åtgärder för att undvika smittspridning inom besättningen. De vanliga infektionerna hos grisar sprids via luft, gödsel och direktkontakt. Risk för smittspridningen inom besättningen minskas genom omgångsproduktion i sektionerade stallar:

9 7 Sektionerade stallar/avdelningar innebär flera separata stallutrymmen i besättningen med separat ventilation och utgödsling I samma avdelning sätts enbart en ålderskategori av grisar in Produktionen baseras på att stallavdelningen fylls på en gång och tömmes på en gång ( allt in-allt ut produktion) Ordentlig och noggrann rengöring mellan omgångar hygiennivån nollställs Det finns flera fördelar med denna produktionsform: Smittkedjan bryts (ingen överföring av smittor mellan produktionsomgångar) Lågt smittryck vid insättning Djur med samma ålder, immunitet och smittotryck i samma stall Ingen överföring av smittor mellan olika ålderskategorier Miljö och vård anpassad till djurens ålder och behov Effektivitet och systematik i produktionen 4. Hälsostyrning Det är viktigt att tidigt upptäcka, åtgärda och förebygga hälsostörningar i en besättning. Det gäller att ha ett bra system för övervakning och att systematiskt registrera produktion, sjukdomar och behandlingar; att tidigt upptäcka om ett sjukdomsproblem är under utveckling; att använda nödvändig expertis för problemidentifiering; och att sedan noggrant genomföra ett åtgärdspaket. Det är också viktigt att ställa upp realistiska mål för vilken sjukdomsnivå som är acceptabel och om det ekonomiskt är möjligt att nå de uppställda målen. Ett åtgärdspaket beror på problemet. Det kan röra sig om ändrade vaccinationsrutiner, ändrad medicinering eller förbättringar i skötselrutiner och närmiljö. Vad som eftersträvas är att hälsan ständigt är god i en besättning. Risken för hälsostörningar minskas genom att vara mycket noggrann med det externa och interna smittskyddet, och genom en god djurskötsel och djurhantering. Allmänt har Sverige ett gott hälsoläge bland grisarna och många allvarliga grissjukdomar förekommer inte i landet (t.ex. svinpest och PRRS). Det finns också Serogrisar (speciellt djurmaterial) som är garanterat fria från vissa vanliga grissmittor (t.ex. mykoplasma, dysenteri, elakartad lunginflammation m.m., se även ovan). Detta medför att dessa grisar i regel har bättre produktionsresultat än vanliga grisar. 4.1 Besättningshygien Besättningshygien är en fråga om att hålla stallar och närmiljö rena så att mängden av smittoämnen och mikroorganismer generellt i besättningen inte blir för hög. Dessutom är det en fråga om att hålla besättningen fri från smittoämnen som inte redan finns i besättningen, och att kunna undvika vissa oönskade och svårt hanterbara smittoämnen.

10 8 Om smittotrycket är för stort eller det kontinuerligt ställs krav på att djuren ska kunna hantera nya smittoämnen så kommer produktionsresultaten att försämras, det kommer fler infektionssjukdomar, antibiotikaförbrukningen ökar, arbetsmiljön blir sämre och djurvälfärden försämras. Grisen skyddar sig emot smittoämnen (infektioner) genom att aktivera sitt immunsystem. Den ospecifika (medfödda) delen av immunsystemet aktiveras först och är energimässigt relativt billig för djuret att använda. Den mer målriktade, förvärvade, specifika, delen av immunsystemet, där det produceras specifika antikroppar och aktiveras ett cellulärt försvar, är energimässigt kostsamt för djuret. För att åstadkomma och vidmakthålla en hög hygiennivå så krävs några grundförutsättningar som rör skötselrutiner och byggnadsplanering (se även avsnittet om skydd emot smittor ): Sluten besättning Genom att ha besättningen sluten så förbättras besättningsimmuniteten och behandlingsfrekvensen och dödligheten på grund av infektioner minskar. Inköp av avelsdjur bör minimeras så mycket som möjligt och riktigt utformade karantänsutrymmen måste användas vid inköp. För att minska risken för inköp av nya smittor så är det viktigt att de inköpta djuren kommer från besättningar med dokumenterat hög hälsostatus och att det alltid köps in från samma besättning(ar). Det är också viktigt med rätt utformade utlastningsrum för att undvika kontakter med transportfordon, djur och transportör och att utlastningsrummet kan rengöras och desinficeras utan kontakt med den övriga besättningen. Speciella rutiner för besökare bör utformas för att undvika att få in besättningsfrämmande smittor i besättningen Åldersseparera grisarna och använd omgångsvis produktion Detta innebär att man har allt in allt ut produktion i samtliga avdelningar och att man rengör avdelningarna noggrant mellan varje omgång. I en tom och rengjord avdelning sätts djur med samma ålder in. Dessa djur kommer att ha samma immunstatus, samma känslighet för infektioner och samma krav på utfodring, närmiljö och skötsel. Samlat innebär detta att det är lättare att hålla en tillfredställande hygiennivå, att infektionstrycket minimeras, samt att det är lättare att följa ett kontrollprogram. Det är viktigt att en omgångsvis produktion planeras så att man har minst 1 vecka för rengöring, upptorkning och desinfektion innan nästa grupp av djur sätts in Undvik för många djur per avdelning och för stor djurtäthet i boxarna Detta regleras i den svenska djurskyddslagen. Effekterna av detta är att upprätthållandet av en bra miljö för grisarna underlättas, att kostnaderna vid eventuella sjukdomsutbrott minskar, att rengöring och desinficering underlättas samt att djurens välfärd förbättras. Dessutom är det svårare att övervaka alla djur i större grupper och avdelningar Produktionsplanering och djurflöde Djurflödet i stallarna ska vara så att riktningen på djurflyttningarna går från grisningsavdelning till tillväxtavdelning och slutligen till slaktsvinsavdelning. Rekryteringsdjuren bör flyttas direkt från grisningsavdelningen till betäcknings-/sinsuggavdelningen; inga djur bör flyttas tillbaka från tillväxt- och slaktsvinsavdelningar. Samtliga avdelningar bör vara anpassade för omgångsvis ( allt in-allt ut ) produktion, med fullständig sektionering, och med plats för så många djur som produceras per omgång. Ett eget hus för varje omgång av grisar ger det bästa skyddet mot smittspridning (multi-site produktion), men är också det

11 9 dyraste sättet att sektionera. I praktiken sektionerar man ofta avdelningar inom ett hus, så att avdelningarna inte har någon direkt eller indirekt (luft och/eller gödsel) djurkontakt. Vid delvis sektionering, vilket kan vara det enda alternativet i många befintliga stallar, bör skiljeväggen mellan avdelningarna vara helt fast och minst 1,5 m hög. Boxutformningen och materialvalet bör göras med hänsyn till att den dagliga rengöringen och tvättningen mellan omgångar skall underlättas. Boxen bör vara utformad så att grisarna kan skilja på ät-, ligg- och gödselyta. Kravet på yta per gris ökar med minskad gruppstorlek Inhysning och skötsel Det är också viktigt att tänka på placering av foderautomater, och andra detaljer i boxen, med hänsyn till att försöka att förbättra hygienen. Foderautomater bör placeras på aktivitetsytan och aldrig där man vill att grisarna ska gödsla. Det ska vara möjligt för grisarna att gå till gödselytan utan att störa andra grisar. Vattennipplar bör placeras över dränerande golv på gödselytan, så att blöta ytor och därmed försämrad boxhygien undviks. Grisar föredrar dock att inte gödsla där de dricker, så den totala gödselytan måste vara tillräckligt stor för båda beteendena. Under varma perioder kan det vara nödvändigt att kyla ner grisarna med duschning på gödselytan. Detta förbättrar hygienen på liggytan betydligt. Gödselytan i boxar till växande grisar bör alltid bestå av ett gödsel- och urindränerande golv, för att hygienen ska hållas hög i boxen. 4.2 Rengöring och desinfektion av stallar I alla besättningar bör en daglig skrapning/rensning av boxarna vara en del av goda skötselrutiner. Högtryckstvätt sprider runt bakterierna och kyler ner stallet, så det bör endast göras när stallet är tomt eller om stallavdelningen i fråga är delvis sektionerad. Tomma stallavdelningar bör emellertid alltid tvättas och desinficeras mellan omgångar. Ett bra tvättmedel hjälper till med att lösa upp hinnor av fett och protein på inredning och golv och medverkar också till att hela tvättprocessen går snabbare och mer effektivt. En effektiv stalltvätt med högtryck tar bort ca 90% av smittoämnen. Även om boxarna ser helt rena ut så är ytorna täckta av en smutsfilm som innehåller stora mängder mikroorganismer. Syftet med desinficeringen är att avdöda dessa, och det bästa resultatet får man om stallet har fått torka upp i några timmar före desinficeringen. Olika desinfektionsmedel störs mer eller mindre av organiskt material; även därför är en noggrann rengöring viktig före desinfektionen. Olika typer av desinfektionsmedel visas i tabell 1.

12 10 Tabell 1. Allmän sammanfattning av desinfektionsmedel Typ Bakterier Sporer Svampar Virus Anmärkningar Syror, t.ex. ättik-, myr-, svavelsyra Starka, dödar Svaga, hämmar Osäkert Osäkert Osäkert Frigör gas om det används ihop med klor, frätande Baser, t.ex. natriumhydroxid, soda, kalk Kvartära ammoniumsalter, t.ex. tvättmedel Klorer, t.ex. kloramin, hypoklorit tillväxt Dödar Liten effekt Dödar Dödar, god effekt Dödar gram positiva Dödar Ingen/låg effekt om inte höga koncentrationer Dödar Ofta använda i djurstallar Lösgör smuts, inte effektiva i lador Enbart desinfektion, verkar snabbt, är farligt, kan påverka rostfritt stål, ingen miljöpåverkan Klorhexidin Dödar Ingen effekt Varierar Ingen/låg effekt Hårt vatten minskar effekten Jod-preparat Dödar Dödar, varierar Dödar Varierar Kan lösgöra smuts, effekten varierar över tiden, färg är den bästa indikatorn Alkohol Aldehyder, t.ex. formaldehyd, glutaraldehyd Fenolderivat, t.ex. karbolsyra, fenol, lysol Oxiderande medel, t.ex. väteperoxid, peroxid Dödar, försvagar Ingen effekt Dödar, försvagar Ingen/låg effekt Effekten varierar med koncentration och typ Dödar Dödar Dödar Dödar Rengör inte, skyddskläder nödvändigt, ingen miljöpåverkan, effekten beror på tid (2-20 tim) och temperatur Dödar Ingen effekt Dödar vissa Ingen allmän effekt Rengör och desinficerar snabbt Dödar Dödar Döda Dödar Förvaras i frys, effektiva i låga temperaturer Hälsorisker vid användning av desinfektionsmedel Det finns flera hälsorisker förknippade med användning av desinfektionsmedel, och de varierar beroende på typ av desinfektionsmedel och koncentrationen på lösningen. Exempel på effekter som desinfektionsmedlen kan ha är: Frätande dessa medel kan medföra allvarliga sår eller förstöra synen om man kommer i kontakt med dem Lokal irritation dessa medel kan påverka hud och syn på användaren. Basiska medel ger ofta irritation under en tid efter användningen. Undvik kontakt eller inandning Giftiga om de tränger in i kroppen Som en allmän regel bör man undvika kontakt och inandning av denna typ av lösningar, och man bör alltid använda skyddshandskar, skyddsglasögon o.d. De flesta desinfektionsmedlen angriper metaller, speciellt aluminium, och detta bör man tänka på när man planerar stallet.

13 11 Slutligen är det viktigt att både desinfektionsmedlet, arbetsrutinen och skyddsutrustningen är anpassade för det aktuella arbetet och den personen som utför arbetet måste ha fått ordentliga instruktioner Anvisningar för tvättrutiner mellan omgångar under normala förhållanden: Rengör torrt med skrapa och borste Blötlägg med vatten c:a 6-12 timmar före tvättning Högtryckstvätta boxar och inredning systematiskt så att all synlig smuts försvinner; speciell uppmärksamhet måste riktas mot ingrodd smuts i och under fodertråg, foderautomater etc. Beroende på byggnadssystem, ytmaterial, tidigare tvättrutiner m.m. så måste kanske gårdsspecifika tvättmedel användas för att säkerställa en effektiv rengöring Torka upp stallet: om yttertemperaturen är >10 C, använd ventilationssystemet eller öppna fönster och dörrar; om temperaturen är <10 C, använd en värmekanon (40 kw/200 djurplatser) och justera termostaten till ventilationssystemet till 25 C Desinficera alla ytor med följande medel: släkt kalk/andra basiska medel, aldehyder och/eller oxiderande medel Torka och värm upp stallet Rengöring av foderutrymmen och silos Problemen med dålig silohygien är särskilt stor under sommartid när det är varmt. Kondens och fukt bildas framförallt på den sidan av silon som står i skugga. Fuktigt foder blir lätt hängande i hörnor och vid kanter. Fodersilos bör alltid tömmas och rengöras innan man fyller på nytt foder. Det är viktigt att det etableras en inspektionsöppning för kontroll av silon och för rengöring och desinfektion. Det enklaste sättet att hålla bra silohygien är genom nedblåsning av gammalt foder så att silon verkligen är tom på foderrester innan nästa leverans Sanering för sjukdomar i en besättning I takt med att det finns mer och mer vetande om en rad infektionssjukdomar hos gris, och hur dessa sjukdomar kan hanteras och elimineras från en besättning, har det utvecklats ett antal olika program för hantering av dessa sjukdomar. Inom veterinärmedicinsk hälsovård pratas särskilt om två typer av saneringsprogram: totalsanering eller delsanering. En totalsanering innebär att besättningen töms helt från djur, alla stallar, inredningar, fodersilos mm rengörs och desinficeras för att få de smittoämnen som det saneras för avdödade/bort från besättningen. En total sjukdomssanering innebär också en mycket noggrann bekämpning av råttor och möss, och vanligtvis är det också nödvändigt att avliva katter och hundar i besättningen. Totalsanering är alltså en åtgärd, som inskränker en lång tid på produktionen. Innan besättningen påbörjar en grisproduktion med djur igen, som är garanterat fria från de smittoämnen som det totalsaneras emot, är det också viktigt att se över alla rutiner för det externa smittoskyddet (avstånd till andra besättningar, inköpsrutiner, karantänsförhållanden m.m.) för att göra detta bättre.

14 12 Vid delsanering eftersträvas det att få de smittoämnen som det saneras för avdödade/bort från besättningen utan att alla djur måste tas bort från besättningen. En delsanering för en eller flera oönskade smittoämnen inskränker, om den lyckas, mycket mindre på besättningens samlade produktion jämfört med en totalsanering. Principen vid en delsanering är att alla ungdjur som är mottagliga för den sjukdom som det saneras för, tas bort från besättningen. När det enbart finns vuxna, immuna djur i besättningen, som alltså p.g.a. immuniteten inte får sjukdomen, och det inte finns mottagliga djur i besättningen, kommer det inte ske någon smittospridning, och infektionen kommer så småningom att dö ut efterhand som de immuna djuren upphör med att utskilja smittoämnen. Beroende på vilken sjukdom(ar) det saneras för kan det våra aktuellt att medicinera kvarvarande, immuna djur för att försäkra sig om att de inte längre är smittospridare. Såväl vid totalsanering som vid delsanering krävs mycket god kännedom om sjukdomen. De olika programmen som väljs beror på sjukdom, besättning samt tidigare erfarenheter. Saneringsprogram genomförs alltid i samarbete med den veterinära rådgivningen. 5. Smågrissjukdomar och skötselåtgärder Samtliga foton (om inget annat står) är visade med tillstånd av Jörgen Svendsen, LBT/SLU, Alnarp. 5.1 Sjukdomar och förluster under spädgrisperioden I detta avsnitt beskrivs sjukdomar och dödlighet kring grisningen och de första dagarna därefter. Denna period kallas spädgrisperioden. Fortfarande dör uppemot 20% av det totala antalet födda grisar (dödfödda+levande födda) före avvänjningen 40 % av döda före avvänjning icke-infektiös dödlighet infektiös dödlighet levnadsdag Figuren ovan visar fördelningen av icke-infektiösa och infektiösa sjukdomsförluster under diperioden. Inom de första 4 dagarna efter födelsen sker c:a 80% av dödligheten, och den helt övervägande delen av denna dödlighet har icke-infektiösa orsaker

15 13 Smågrisdödligheten mortaliteten är större i stora kullar än i mindre (se figur nedan) och större hos äldre suggor än hos yngre. Dödlighet, % Övr infektioner Mag/tarm Trampning Fläk Svält Svaga 5 0 < >14 Antal 'at levandefödda risk' Figuren visar att dödligheten ökar med ökande kullstorlek och visar viktiga dödsorsaker (data från LBT s försöksbesättning, 505 kullar). Smågrisdödligheten är också större hos äldre suggor än hos yngre (se figuren nedan). Till viss del beror detta på att dödligheten p.g.a. trampning är större i större kullar (äldre suggor har större kullar), men också på att äldre suggor blir tyngre och klumpigare och t.ex. har fler klövskador och benproblem. Dödlighet, % Övr infektioner Mag/tarm Trampning Fläk Svält Svaga 5 0 Kullnummer >6 Smågrisdödlighet och kullnummer (data från LBT s försöksbesättning, 505 kullar) För att kunna åtgärda förlusterna krävs kunskaper om vad dessa beror på. Förlusterna kan indelas i ett antal dödsorsaker enligt nedan Dödfödda Döda före grisningen Denna dödlighet förekommer med en viss nivå i alla besättningar. Den uppvisar ganska stor besättningsvariation och ökar med kullstorleken. Orsakerna är mycket komplexa.

16 14 Grisfoster som dött p.g.a. parvo-virusinfektion. Kvävning av navelsträngen kort före födsel. Virusinfektioner, bakteriella infektioner och deras toxiska ämnen samt mekanisk påverkan (t.ex. kvävning av navelsträngen) kan vara förklaringar. Inhysningssystemen under dräktighet och grisning tycks inte påverka. Gris i sina fosterhinnor död kort före födseln av syrebrist: för tidig lossning av fosterhinnorna Dödfödd gris död 1-2 dygn före födsel.

17 15 Döda under grisningen Grisar som dör under själva grisningsförloppet utgör en mycket viktig andel av de totala smågrisförlusterna. Dessa grisar har utsatts för syrebrist under fosterperioden och/eller under grisningen. under grisningen. Fullgånget foster som dött under grisningen. luftröret. Samma gris som ovan efter obduktion. Man ser de friska organen och fostervätska i Syrebrist under födelsen är normalt hos många djurarter. Djurarter som grisen, som vid födelsen har ett relativt välutvecklat hjärn- och nervsystem, tål emellertid enbart syrebrist under mycket kort tid utan att bli skadat eller dö. Syre- och näringsbrist under fosterstadiet kan bero på dåliga förbindelser mellan fosterhinnor och livmodervägg, på att navelsträngen är skadad eller ligger fel eller på för tidig lossning av fosterhinnorna. Hos äldre suggor och i stora kullar, är antalet grisar som dör under grisningen ofta förhöjt. Detta beror primärt på en förlängd grisningstid - äldre suggor och/eller stora kullar med kort grisningstid (<3,5 tim) har ingen ökning av antalet grisar som dör under grisningsförloppet. Grisningstiden ökar också om suggan fått för lite motion under dräktigheten. Några studier antyder att antalet grisar som dör under grisningen ökar, om suggan utsatts för stress under dräktigheten.

18 Levande födda Svaga Svagfödda grisar är spädgrisar som vid födelsen eller inom de första timmarna efter födelsen uppvisar tecken på låg vitalitet. De är omogna och/eller har utsatts för syrebrist under fosterperioden alternativt vid grisningen. Antalet svaga grisar ökar med grisningstidens längd och med ökad kullstorlek, särskilt hos äldre suggor. I normalfallet är 2-4% av de levande födda grisarna svagfödda. Svaga grisar har ett större fall i kroppstemperatur omedelbart efter födelsen (se figur ovan) och tar längre tid på sig för att återhämta sig än tillsynes normala kullsyskon. Många av dessa grisar är levnadsdugliga medan andra har fått obotliga hjärnskador. Svagfödda grisar är levnadsdugliga om de, efter att ha blivit uppvärmda, reagerar normalt, d.v.s. söker efter och diar en spene då de hålls fram vid suggans juver i samband med en digivning. Levnadsdugliga svagfödda grisar är dock underprivilegierade jämfört med sina mer vitala, normala kullsyskon, då de inte har tillräcklig fysisk styrka för att kämpa om en spene. För att de svaga grisarna ska kunna överleva måste konkurrensen vid juvret minskas. Detta görs bäst genom s.k. kullutjämning, d.v.s. att kullarna utjämnas vad gäller antal grisar men också vad gäller grisarnas vitalitet och storlek (under avsnittet om Skötselåtgärder och omhändertagande för att minska spädgrisförlusterna kan du läsa mer om kullutjämning). Många svagfödda grisar svälter ihjäl. Fläkta Fläksjuka är en sjukdom hos nyfödda grisar, karakteriserad av en övergående funktionsstörning med en nedsatt förmåga att hålla ihop benen. Två varianter av denna sjukdom kan erkännas kliniskt; a) den vitala fläkta grisen och b) den svaga fläkta grisen. Den vitala fläkta grisen visar tecken på sjukdom redan inom de första 12 timmarna efter födelsen. Vanligtvis är endast bakbenen angripna. Vitala fläkgrisar är levnadsdugliga, men kan behöva tejpas under 2-3 dagar för att de ska kunna hålla ihop bakbenen. De är dock underprivilegierade och kan i början behöva hjälp med att komma fram till juvret vid digivning och med att skyddas mot trampningar. Om kullen de föds i är förhållandevis stor är det också positivt att minska konkurrensen i kullen genom kullutjämning. Den svaga fläkta grisen visar tecken på sjukdom kort tid efter födelsen. Vanligtvis är såväl framben som bakben angripna. Svaga fläkta grisar har små chanser att överleva.

19 17 Vital fläkgris (F) och normal gris i samma kull. Bakbenen på vitala fläkgrisar kan behöva tejpas (tejpen kan vara ett c:a 1 cm brett isolerband, som sätts fast ovanför haserna, utan att tejpen sitter för hårt. Tejplängden skall vara avståndet mellan haserna när grisen står normalt. Efter 3 dygn tas tejpen av). En svagfödd och fläkt gris. Dödligheten är nära 100% på dessa grisar. Galtgrisar visar oftare tecken på fläksjuka än sogrisar. Fläkgrisar som dör, dör av svält eller av att de trampats av suggan. Förekomsten av fläksjuka tycks inte påverkas av kullstorleken, grisningstidens längd, suggans ålder eller av inhysningssystemet. Efter 3-5 dygn försvinner de kliniska tecknen på fläksjuka. Den vitala fläksjukan tycks vara en ärftlig medfödd sjukdom, som förekommer bland avkomman efter vissa galtar och i kullar med kortare dräktighetstid. Det är viktigt att undvika rekrytering från kullar, där sjukdomen uppträder. Förekomsten av svaga fläkta grisar tycks inte påverkas av fader eller kön men sjukdomen är vanligare i kullar med kortare dräktighetstid. Underviktiga Underviktiga grisar är tillsynes vitala grisar med bra koordinationsförmåga men med låg födelsevikt (<900 g vid födelsen). Mindre grisar har en relativt större kroppsyta än tyngre grisar och blir därför snabbare nedkylda. Liksom de svaga grisarna är de underviktiga grisarna underprivilegierade jämfört med sina normala kullsyskon. För att kunna rädda dessa grisar krävs åtgärder i form av kullutjämningar som minskar konkurrensen vid juvret till förmån för de underprivilegierade individerna.

20 18 Underviktiga grisar är underprivilegierade jämfört med sina kullsyskon men i övrigt ofta levnadsdugliga. Vitala underviktiga grisar har ofta skarvsår på framknä, och bitsår. Antalet underviktiga grisar ökar med ökad kullstorlek och ökad ålder på suggan. Underviktiga grisar är fysiskt svagare än sina kullsyskon och kan också ha svårigheter att nå spenarna som sitter högst upp; de kan lättare behålla sin spene om spenen sitter långt bak på juvret, eftersom spenarna längst bak är minst eftertraktade av andra grisar. Underviktiga grisar dör ofta p.g.a. svält trots att de från början är fullt levnadsdugliga. Svält Svältande grisar definieras som grisar av normal storlek, tillsynes utan fysiska störningar, som inte har fått tillräckligt att äta p.g.a. för liten mjölkproduktion hos suggan, för stort antal grisar i kullen i förhållande till antal funktionsdugliga spenar eller för att grisarna inte kan komma åt spenarna t.ex. p.g.a. inhysningssystemets utformning. Många grisar med någon typ av svaghet (t.ex. undervikt och fläk) dör i slutskedet av svält. Dessa grisar ingår dock inte i den grupp av grisar som primärt dör av svält. Svältande grisar kännetecknas av att de ser frusna, ruggiga och allmänt olustiga ut. Vissa grisar kan också ha kraftiga bitsår och knäskador beroende på att grisarna bråkar om samma spene.

21 19 Svältande grisar ser ofta frusna, ruggiga och allmänt olustiga ut. Från födelsen vitala grisar som svälter har ofta många bitsår och skarvsår på framknä. Svältgrisar är ett särskilt problem i besättningar med hög förekomst av sjukdomar hos suggan kring grisningen (grisningsfeber). Normala grisar har medfödda energireserver, som räcker under minst 2 dygn. Svältgrisar dör därför ofta vid ca 3 dagars ålder. Klämda/trampade Förluster orsakade av att suggan klämmer eller trampar sin avkomma utgör i många besättningar den största förlustgruppen bland levande födda grisar. Det måste dock göras en tydlig åtskillnad mellan ihjältrampade grisar som vid födelsen har en normal storlek och vitalitet och grisar som vid födelsen är svaga, underviktiga, fläkta eller på annat sätt underprivilegierade. De förstnämnda dör av klämning/trampning som primär orsak medan klämning/trampning endast är en följd av att grisen är försvagad i det senare fallet. Trampad/klämd gris.

22 20 Det är mest med bakben eller bakkropp som en sugga klämmer sina grisar. I stora kullar trampas relativt fler grisar. Detta kan delvis förklaras av den större konkurrensen vid juvret, som leder till utslagning av vissa från början friska individer. Den större trängseln runt suggan i större kullar gör också att suggan lättare trampar grisarna. Galtgrisar är mer utsatta för trampningar än sogrisar. Sjukdomar hos suggan vid grisningen (grisningsfeber) tycks också öka trampningsförlusterna. Normala grisar, som blir ihjälklämda, kännetecknas bl.a. av att de har magsäcken fylld med mjölk. De flesta och de allvarligaste trampningsförlusterna sker inom de första timmarna efter födelsen och förorsakas av suggan, speciellt när hon reser/lägger sig och när hon står/går. Ca 30% av alla trampningar förekommer vid utfodringstillfällena morgon och kväll. Oberoende av kullstorlek trampar suggor oftare ihjäl grisar än vad gyltor gör. Navelblödning Blödningar från navelsträngen timmarna efter födelsen kan periodvis vara en viktig orsak till spädgrisdödlighet i några besättningar. Vanligtvis är dödligheten under 0,1 % av totala antalet födda grisar och sjukdomen registreras inte i alla besättningar. Sjukdomen ses i mycket välskötta besättningar med hög hygiennivå och ses bl.a. där träflis används som strömedel i grisningsboxarna. Gris med navelblödning. Observera den korta flossade navelsträngen. Det har använts kutterspån som strömedel. Navelsträng från gris med navelblödning (i mitten). På båda sidor2 typer av navelsträngar från grisar utan blödning. Orsaksförhållandena till navelblödning är i det närmaste okända. Möjligen kan navelblödningen vara relaterad till användandet av vissa träsorter, eller vissa typer av konserveringsmedel i träflisen. Grisar med navelblödning förblöder långsamt genom att ständigt förlora små mängder blod. Detta kan vara svårt att upptäcka. Missbildningar I alla besättningar förekommer ett visst litet antal grisar med missbildningar. Missbildningar som ger anledning till förluster under spädgrisperioden kan bl.a. vara sluten ändtarm, gomspalt, hjärt- och hjärnmissbildningar och missbildningar på extremiteter.

23 21 Nyfödd gris med gomspalt. Grisar med gomspalt dör av svält och ska avlivas. Nyfödd gris med missbildning av bakkropp och bakben. Sådana grisar skall avlivas. Missbildningar registreras på suggkortet. Ofta är missbildningar ärftliga och rekryteringsdjur bör inte tas från kullsyskonen. Spädgrisar med missbildningar skall avlivas så snart de upptäcks. 5.2 Infektiösa sjukdomar och förluster hos smågrisar under diperioden Som det kort har beskrivits tidigare utgör de förluster som förekommer kring grisningen och de första dagarna därefter en mycket stor del av den totala dödligheten fram till avvänjningen. Flertalet av de tidiga förlusterna är icke-infektiösa. De infektiösa sjukdomarna och dödlighet uppträder under hela diperioden, men också dessa förekommer med störst frekvens inom de första dagarna efter födelsen. En infektionssjukdom kan naturligtvis enbart förekomma om den specifika bakterien eller viruset finns i besättningen, men sjukdomens allvar, dess uppkomst och utbredning beror på många faktorer man säger att orsaksförhållandena är multifaktoriella. Normalt är djuren i balans med smittoämnen och övriga faktorer i miljön. Ökar belastningen på ett djur som redan hyser en bestämd infektion kan resultatet bli att djuret bringas ur denna balans och sjukdom uppträder. På samma sätt kan en minskad belastning ha bra inflytande på djurhälsan genom att öka avståndet till tröskeln för sjukdom. Olika infektioner kan ge upphov till stora problem i den enstaka besättningen. Infektiösa sjukdomar orsakas av olika smittor: virus, mykoplasmer, bakterier, svampar och parasiter. Viktiga infektioner under diperioden är mag-tarm-infektioner, generaliserade infektioner och ledinflammationer. Lunginfektioner kan också vara ett problem i vissa besättningar.

24 22 Avv. Diarré Luftvägsproblem Ledsjukdomar Veckor efter födelsen Kan förekomma Vanligt Figuren visar schematisk när olika sjukdomar oftast uppträder hos diande grisar. Adapterat från Nielsen m.fl., (1976). I det följande begränsas till några viktiga infektiösa sjukdomar hos smågrisar. Mag-tarmsjukdomar hos smågrisar Sjukdomar i mag-tarmkanalen hos smågrisar är ett väsentligt problem i många suggbesättningar. Diarré kan förekomma under hela diperioden, men ses främst inom de första veckorna (se figur nedanför). Dysenteri/ Lawsonia Coccidios Rotavirus Tarmbrand Avv. Figuren visar förekomst av olika mag-tarm-sjukdomar hos gris under diperioden och vid avvänjningen. Adapterat från Pilegård Larsen och Bækbo (2005). E.coli Veckor efter födelsen Kan förekomma Vanligt Vanliga infektioner vid mag-tarmsjukdomar hos smågrisar: Coli-spädgrisdiarré Tarmbrand Rotavirus-infektioner Coccidios Dysenteri Lawsonia

25 23 Orsaksförhållanden vid mag-tarmsjukdomar hos smågrisar är oftast komplicerade och sammansatta. Detta kan illustreras av t.ex. coli-diarréerna. De coli-bakterier som kan förorsaka mag-tarmsjukdomar finns i nästan alla suggbesättningar, men problem med coli-diarré varierar mycket från besättning till besättning, och inom besättning från kvartal till kvartal. Orsaker är bl.a. skillnader i skötselteknik, stallinredning, närmiljö, utfodring, hygien, vaccinationsrutiner, den naturliga immuniseringen inom besättningen och i djurens ålder och genetiska förhållanden. Diagnostiken kring mag-tarmsjukdomar kan vara besvärlig. Diagnosen ställs av veterinär och förutom undersökning av träckprov kan obduktioner och laboratorieundersökningar av organ/hela grisar vara nödvändigt. I det följande ges en kort beskrivning av olika mag-tarmsjukdomar hos smågrisar. Beträffande fler detaljer hänvisas till SVA s webbplats och till textböcker i ämnet. Beträffande diagnostik, behandling och specifikt förebyggande hänvisas till besättningens veterinära rådgivning. Coli-spädgrisdiarré De sjukdomsframkallande (enteropatogena) coli-bakterierna har: förmågan att häfta sig fast vid tarmslemhinnan, förmågan att föröka sig mycket snabbt och att bilda giftämnen (enterotoxiner) som orsakar diarré. Bilden visar tarmslemhinna med vidhäftade (grönfärgade) enteropatogena colibakterier (pilen) Bilden visar tunntarm från spädgris med coli-diarre. Giftämnen som colibakterierna producerar orsaker ansamling av vätska i tunntarmen (pilen) och grisen dör av vätskebrist. Grisarna förlorar vid sjukdomen stora mängder vätska och salter från blod och organ och försöker därför att kompensera sig för detta genom att dricka så mycket som möjligt. Sjukdomen uppträder vanligtvis inom de första dagarna efter födelsen; grisarna blir plötsligt sjuka, de har en tunn vitgulaktig diarré, de blir starkt uttorkade och dödligheten i en kull kan vara mycket hög. Grisarna är mycket törstiga, förutom mjölk vill de också dricka extra mycket vatten, eller urin och fukt, från golvytan. Vid obduktion av grisarna ser man ofta att matsäcken är fylld med koagulerad mjölk grisarna dricker tills de dör. Smittspridningen från insjuknade djur är massiv.

26 24 Gris död av Coli-spädgrisdiarre. Magsäcken är fylld med koagulerad mjölk. Mycket vätska i tunntarmen I de flesta fall är suggan bärare av smittämnet. Via sin träck smittar hon smågrisarnas närmiljö. Framförallt mängden smitta, och graden av förvärvad immunitet via råmjölk och mjölk, avgör om sjukdom uppkommer och i vilken grad. Hygien, liksom faktorer som påverkar grisarnas förmåga att få i sig tillräckligt med mjölk, medverkar i hög grad vid utvecklandet av coli-diarré. Man missar ofta de tidiga symptomen på coli-diarré eftersom grisarna verkar aktiva och dricker. Det ses ofta fler fall av coli-diarré hos kullar från gyltor och yngre suggor än från äldre suggor och fler fall av diarré hos avkomman från suggor med sjukdom vid grisningen (MMA). Det finns nu bra och mycket effektiva vacciner mot coli-spädgrisdiarré (baserade på vaccination av suggan och passivt skydd av avkomman) och sjukdomen ses inte lika ofta som tidigare. Coli-associerade mag-tarmsjukdomar är i modern grisproduktion ett mycket större problem vid avvänjningen eftersom de avvanda grisarna inte skyddas av suggans vaccination. De coli-associerade avvänjningssjukdomarna beskrivs senare. Det skall poängteras att man ibland kan se plötsligt förekommande, enstaka fall av avvänjningsdiarré hos 3-4 veckors grisar som ännu inte är avvanda. Tarmbrand Orsaken till tarmbrand är en bakterie, Clostridium perfringens typ C, som bildar ett mycket starkt giftämne (B-toxin) som orsakar en tarminfektion med vävnadsnedbrytning hos spädgrisar. Bakterien sprids via sporer i gödseln som upptas av andra grisar och utvecklas till giftproducerande bakterier. Vid nyutbrott i en besättning kan dödligheten vara mycket hög. De flesta grisar dör inom den första levnadsveckan. Grisarna kan ha en mörk och/eller blodfärgad diarré (blod i tarmen). Diagnosen görs genom obduktion och laboratorieundersökning Spädgris med tarmbrand. En del av tunntarmen är öppnad och man ser tarminfektionen med vävnadsnedbrytning (den gulgröna färgen på bilden).

27 25 Det finns flera olika vacciner emot tarmbrand. Vid vaccination av suggan skyddas spädgrisen passivt emot tarminfektionen. Vid nyutbrott i en besättning kan serumbehandling användas. Sporerna som bildas av Cl. perfringens är mycket motståndskraftiga emot rengöring och desinfektion, och har man fått in infektionen i en besättning är det svårt att sanera för sjukdomen. Rotavirus infektioner Det anses att Rotavirus är den viktigaste orsaken till uppkomst av virus-diarré. Rotavirus kan påvisas i grisar utan att de får diarré, och andra förhållanden som dålig hygien, dålig immunitet och annat kan vara bestämmande för om sjukdom utvecklas. Diarré - gulaktig, krämaktig gödsel - uppträder inom 2-7 veckors ålder. Grisarna påverkas enbart i mindre utsträckning, de dricker normalt och verkar friska igen efter 3-5 dagar. Dödligheten är låg. Symptomen kan påminna om symptomen på coccidios. Grisar som har haft problem med Rotavirusinfektioner kan vara mer känsliga för andra infektioner. De har också ofta en sämre tillväxt och produktion. Coccidios Sjukdomen orsakas av infektion med en coccidieart som heter Isospora suis. Det är en en-cellig mask som lever i tunntarmens slemhinna. Coccidier har en komplicerad livscykel. Smittoämnen (oocysterna) tränger in i tarmcellerna, stör dem, och framprovocerar symptomen på coccidios. Dessa symptom upphör när oocysterna inte längre tränger in i tarmcellerna. - Det tycks vara så att spädgrisar primärt smittas från tidigare kullar i grisningsboxen - suggan är inte så viktig för smittan. Diande grisar med coccidios har en gul, krämaktig diarré som börjar vid 9-10 dagars ålder och slutar när grisarna är ca 3 veckor (kan börja tidigare och sluta senare). Vanligtvis ses friska och sjuka djur samtidigt i en kull, dödligheten varierar men är vanligtvis relativt låg. Spädgrisar som haft coccidios utvecklar immunitet mot sjukdomen; därför ses coccidios sällan hos äldre grisar. På bilden ovan ses en 12 dagars gris med gul krämaktig diarré orsakad av coccidie-infektion. Det kan antas att Isospora suis är vanligt förekommande i många smågrisproducerande besättningar. Många (de flesta?) av dessa besättningar har inte problem med coccidios som sjukdom. Problem med coccidios verkar vara ett mindre problem i besättningar med strikt omgångsproduktion med allt in - allt ut i sektionerade stallar och noggrann rengöring.

28 26 Coccidier är mycket motståndskraftiga mot desinfektionsmedel; vid låga temperaturer är de också mycket motståndskraftiga mot uttorkning, men vid höga temperaturer och låg relativ fuktighet avdödas de inom 18 till 24 timmar. Dysenteri och Lawsonia infektioner Det är viktigt att uppmärksamma att dysenteri (orsak Brachyspira hyodysenteriae) och terminal ileitis (orsak Lawsonia intracellularis), som vanligtvis förknippas med sjukdom i slaktsvinsstallet mycket väl kan debutera redan hos diande grisar. Detta gäller även för andra mag-tarmsjukdomar som vi vanligtvis förknippar med slaktsvinsproduktionen. Om man under slutet av diperioden, när grisarna är 3-4 veckor gamla, börjar att se pellegrisar i en kull, som annars har utvecklats och växt bra, kan det bl.a. vara frågan om dysenteri eller terminal ileitis. Pellegrisar med dysenteri, och normala kullsyskonen, c:a 4 veckor gamla Det är sällsynt att man hos diande grisar ser blodig, slemmig diarré som annars är ett typiskt sjukdomstecken vid dessa sjukdomar när de förekommer hos slaktgrisar. Andra mag - tarmsjukdomar Under senare åren har från olika länder, inklusive Sverige, beskrivits en ny spädgris diare sjukdom. De späda grisar får diare 1-2 dagar, dödligheten är relativt låg, orsaksförhållanden är inte kända. Generaliserade infektioner Hos smågrisar uppträder generaliserade infektioner antingen som subakuta (en sjukdom som utvecklar sig gradvis, men ganska snabbt) infektioner med lokalisering till leder och andra organ, eller som akuta infektioner typ blodförgiftning - septikämi. Blodförgiftning - septikämi De akuta, generaliserade infektionerna förekommer vanligtvis inom de första levnadsdagarna. De bakterier som kan orsaka generaliserade infektioner hos grisar är bl.a. coli-bakterier (detta är vanligtvis andra typer än de som orsakar diarré), clostridium-bakterier (vanligtvis andra typer än de som ger upphov till tarmbrand), stafylokocker, streptokocker, rödsjukebakterier, bakterier som ses vid transportsjuka och många andra. Kliniskt kan det vara mycket svårt att upptäcka de generaliserade infektionerna och det kan även vara svårt att upptäcka dem vid obduktion. Drabbade grisar har oftast hög feber, är mindre aktiva, andas