NUMMER TVÅ vision och tradition

Transkript

1 NUMMER TVÅ 2005 vision och tradition

2 IKONER i n n e h å l l Ledare Mr Scandinavia = Mr Harrison! BENGT HJELMQVIST De moderna pionjärerna Lillemor Widgren Carlscrona läsesällskaps bibliothek min farfars farfars farfars bibliotek ANDERS SJÖBOHM Webbloggar något för folkbibliotek? GUNILLA FORS Att sätta upp hängrännor PETER ALSBJER Biblioteken, kommunerna och de ofria orden MARIE RÖRLING Många som prenumererar på Ikoner uppmanar många fler att också göra det. Alla som läser Ikoner tycker att alla andra också ska läsa den. Tidskriften har ett innehåll för bibliotek men också den bredd som lockar till sig bibliotekens kunder. Därför bör Ikoner finnas i flera exemplar på varje bibliotek för att inte förbli en långsamt cirkulerande intern angelägenhet. Ikoner är bibliotekstidskriften som är mycket mer tidskrift än så. Den är inte en allmän kultur- eller samhällsdebatterande publikation men den är det också! Den långa eftertänksamma essän och den korta snabba repliken. Mycket för de många, allt för nästan alla! Välkommen att prenumerera! Kontakta BTJ Prenumerationsservice Lund, tel.: 046/ , e-post: pren@btj.se Zentralbibliothek Zürich gammalt bibliotek som blivit nytt MATS MYRSTENER Nyheter har sina sidor JAN-ERIC MALMQUIST Kan en bildningsresa se ut hur som helst? GRETA RENBORG Etikk og bibliotekaryrket sett vestfra ROBERT VAAGAN Framtidsfilen Barn, tweens och bibliotek SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 1 juni. Manusstopp den 13 maj. 2 2/2005 Årgång 8 IKONER vision och tradition Oberoende publikation utgiven av Bibliotekstjänst Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Anders Persson Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund ISSN

3 I bland kan man tro att det är utvecklingen själv som hindrar utvecklingen. Lika ofta ibland kan man tycka att det är biblioteken själva som hindrar biblioteksutvecklingen. Här har man nu i mer än 20 år haft tillgång till en ny teknik som i och för sig kanske inte är fullt så ny längre som den själv vill, men i alla fall nyare än en som inte är lika ny. Och det enda man gjort är att försöka pressa in den i biblioteket för att den där ska göra alla de nödvändiga tjänster som tjänstemännen inte längre tycker sig vilja göra tjänst i. Det är inte precis att ha prövat tekniken till vad den kan i sig själv och skulle kunna uträtta på sina egna villkor om den fick sina egna möjligheter. Prestera mer och möjligen bättre än några hundra års stilla lunk på tomgång, hitta nya vägar och uppgifter, locka mer folk med andra krav, större publik med ökade anspråk, få verksamheten att fungera mitt i samhället och inte bara inom de egna fyrkantiga väggarna. Att låta modern teknologi bidra till mer än att fräscha upp traditionströtta självklarheter, ha den till det annorlunda och oförutsägbara till båtnad för nutida och framtida kundbehov och det egna existensberättigandet. I stället för att bara låta den överta rutiner för att, som det heter, frigöra personella resurser för andra uppgifter. Vilka då än mer intern tjänst? Om inte i ett slags överförd bemärkelse det handlar om vad Carl Fehrman berättar i Studentafton: lundensiskt fönster mot världen (2005), att Frans G. Bengtsson sagt sig sett skylten på UB i Lund där det stod: I detta rum får intet arbete utföras. Ett bibliotek vill gärna gå i takt med sin tid och redan ha ena foten i framtiden. Men agerar ibland som om det förvaltade ett flersekelgammalt sockenbibliotek och så undrar man varför det ser ut som det ser ut och går som det går. Traditionens makt är stor här som där, och här ska den dessutom vara det. Det också. Samtiden och framtiden ska kompletteras med kulturarvsgarantin och bevarandeskyldigheten. Att värna och vårda, förmedla och tillhandahålla efterfrågat för efterforskning och så då fånga det nya och möta det kommande. Det här är ingen lätt match utan ett brett ansvarsområde som kräver uppsikt och utsikt, bakåtblick och framåtblick. Tidigt blev man i biblioteket varse nödvändigheten av ordning och reda. Sådant som inte är alldeles enkelt att hålla ordning och reda på för att inte oordningen och oredan ska sprida sig. Redan vid mitten av 1800-talet insåg man behovet av organisation, in- och uppdelning. På en spik vid ingången kunde hänga en handskriven papperslapp som berättade om beståndet, vad som var utlånat och ibland rent av till vem. En rudimentär kortkatalog och en embryonal katalogpost, naturligtvis satte en gubbe in en annons i pressen och åtog sig att för biblioteks räkning grunda grundbibliotek. Om flera socknar anslöt sig samtidigt borde under sådana omständigheter förläggarne kunna medgifva en betydlig prisnedsättning. Eftersom det var gubben P. A. Siljeström förstås som skötte urvalet behövdes ju ingen inköpsvägledning eller några bokomdömen. Men ändå, ett slags tidig sambindningsverksamhet var det förstås. En snar biblioteksupptäckt i takt med att bestånden växte var behovet av en systematisk ordning i ordningen. Under inledningen av förra seklet hade svenskt biblioteksväsen vetskap om förekomsten av klassifikationssystem. Så när man såg sig omkring efter internationella förebilder fanns i varje fall några stycken redan etablerade att välja bland, numeriskt organiserade. Varpå det svenska beslutet blev att inrätta ett alldeles eget, och för säkerhets skull alfabetiskt uppställt. Fr.o.m är Sverige ensamt om sitt system och därmed globalt sett unikt även om modernare tider tvingat fram krav på translitterering medelst mappning. SAB:s klassifikationssystem är med andra ord snart 100 år gammalt, och det syns. Titta in på avdelningen C, välutbyggd som Vatikanen själv. Leta efter i nutiden frekventa företeelser och innetekniker som har med t.ex. IT att göra. Panikartat insorterade under underavdelningar under överavdelningen Allmänt och blandat. Kanske man skulle se över det här, och då är inte lösningen att välja bland annat antikverat som funnits under ännu längre tid utan att hitta det nya och hållbara i kanske framtida 100 år med hjälp av just den nya tekniken om den finge chansen att visa upp sig utan alltför antediluvianska pekpinnar. För på något sätt gömmer sig här en paradox. Inkvisitoriskt framhåller man att nu ska besökarna ta ett större eget ansvar och uträtta så mycket mer själva Ikoner 2/2005 3

4 i biblioteket (helst hemifrån) än vad de behövt tidigare. I den situationen är det då en ringa poäng att hänvisa dem till en ordning som kräver flera års specialutbildning för att begripa om än inte alltid att behärska ens för experten.därför att det inte behövs, därför att här har tekniken redan kunnat bidra. Tulipanaros, bevars, men pröva. T.ex. med ny teknik. RFID ska ju nu testas i skarpt läge också i Bibliotekssverige. Det presenterades redan för två år sedan av BTJ på årsmötet i Stockholm. Det är enkelt och geschwint, signalerna hittar, håller rätt och reda på vad de ska. Och visst kan man, eller kanske snarare roboten, hysta in återlämnade böcker var som helst i hyllorna och det skulle ändå gå att få tag i dem. Fast då missar man en fundamental del i (folk)bibliotekstanken folkets eget letande. Dessutom skulle det bli ett himla liv med alla de olik ljudande pipen när besökarna ginge ut efter önskade titlar (om inte hörlurar ska bli en obligatorisk utrustning i lånelunkandet). Det skulle annars i biblioteket ljuda som av variationer på Stockhausens Kontra-Punkte. Och klassisk musik på hög volym spelas numera bara i offentliga lokaler för att tvinga bort alkisar, narkomaner, uteliggare, hemlösa och sådana med samma självklara rätt att uppehålla sig var de vill precis som vi andra i vår vardagsvanliga välfärdsvärld. Vi kanske lyckligare lottade som bara lyssnar vid solenna situationer i särdeles salonger och iklädda fåniga flugor. MARC är född på 1960-talet. MARC är inte en stor stark, MARC är en myrstack i sambrukets tjänst. Kanske dags att vara mindre myllrig, kanske kunde t.ex. en ny teknik användas till att plöja och röja, rationalisera och radikalisera, effektivisera och enkelgöra. Med säkerställandets hängsellivrem katalogiseras böckerna i detta lilla land samtidigt på två olika håll. I enlighet med anglo-amerikanska lagar och förordningar från 1970-nånstans och som nu börjar rinna över alla sina bredder. Den bibliografiska precisionen tangerar alltmer det bibliografiska självändamålet. Har någon tänkt på vad en ny teknik eventuellt skulle kunna bistå med? Moderna bibliotek i Sverige vill fortfarande gärna underhålla sina lika egna som små mer eller mindre lokala bibliotekssystem. Är sådant verkligen i fas med en tydligt globaliserad teknologi med inneboende styrka till stordrift, samsyn och integrering? Själv är jag så metusalemsk att jag minns när man en gång nästan parallellt introducerade två halvtaskiga system i stället för ett enda som kunde ha blivit riktigt bra. bibliotek.se säger någon då. Då säger mig mitt matematiska handikapp att summan av två halvtaskiga system rimligen måste bli ett heltaskigt. Vad sker på biblioteket?, brukar journalistvolontärer få som lagom prosaiskt reportageuppdrag på somrarna. Vad som händer på biblioteket törs väl ingen vanlig våga fråga om i upplysningen. Jag har aldrig tordats ställa en enda fråga i ett biblioteks informationsdisk så upptagna som de verkställiga verkat vara med att penetrera sambindningshäften. Och efter att i förra Ikoner läst om referensverksamheten förefaller denna skräckslagenhet ha varit legitim. Nu när de tidigare fritt tillgängliga häftena glesnat undrar man vad då där istället sker. Kanske tungomålstalar man ett mantra: Jag tror på SAB, KRS och den helige MARC! Så här är det naturligtvis inte alls, inte i något som helst hänseende. Därför skulle det inte heller behöva vara så förfärande farligt att vältra undan några stenar för att se efter så att där inte döljer sig något onödigt olämpligt, stinkande sumpigt eller några infekterade influenser. För om inte, och sannolikt inte, så är det ju bara att vi rullar tillbaka de där bumlingarna igen förvissade om att det som varit alldeles utomordentligt bra i snart 100 år är precis lika bra idag och kommer så att förbli i ytterligare åtminstone 200 år. Därmed behöver fortsättningsvis inte heller någon liten körd nörd härledd från Porten mot Kontinenten besvära omvärlden med något som han inte begriper och ingenting har att göra med. Men fråga gärna den s.k. nya tekniken, den svarar säkert om den bara blir tillfrågad. Skulle dock ett behov kunna förefinnas om debatt i dessa sakernas stillstånd så skulle sådan kunna erbjudas inom ramen för ett arrangemang i Ikoner- Akademien. T.ex. under rubriken Är det lokala fortfarande det centrala?. I så fall välkomna! Eller en konferens i Ikoner-Akademien. T.ex. med titeln Klassifikasering! I så fall välkomna! Farfar 4 Ikoner 2/2005

5 Mr Scandinavia = Mr Harrison! Bengt Hjelmqvist Den 29 april fyller Ken (K. C.) Harrison 90 år. Det finns alla anledning att uppmärksamma hans födelsedag. Mer än någon annan icke-skandinavisk biblioteksman har han sysslat med de skandinaviska biblioteken. Han har skildrat dem i bok. Den första upplagan utkom 1961 och den andra Jag har i något bibliotekssammanhang kallat honom Mr Scandinavia. Han har verkligen gjort skäl för namnet. De svenska biblioteken har inte minst tack vare honom fått sina namn på den internationella bibliotekskartan. I sina memoarer (A librarian s odyssey) har han berättat om sina minnen från besök i de skandinaviska biblioteken, och han har haft mycket att berätta. Han tillhör en grupp människor som för dagböcker och älskar exakta uppgifter. Hans intressen sträcker sig över vida fält, och han har varit ledande inom en organisation som samlat bibliotekarier och bibliotek från det brittiska samväldet under samlingsnamnet COMLA (Commonwealth library association). Ken Harrison började sin biblioteksbana vid Hyde public library 1931 och har sedan tjänstgjort vid en rad bibliotek för att 1961 bli chefsbibliotekarie vid biblioteket i Westminster. Efter pensioneringen är han bosatt i Eastbourne i East Sussex. Han har många biblioteksvänner i de nordiska länderna och har varit en kunnig, engagerad och i hög grad produktiv författare och gjort vidsträckta resor tillsammans med sin charmfulla fru Doris. På 90-årsdagen hyllar vi honom! Ikoner 2/2005 5

6 D e m o d e r n a PIONJÄRERNA Lillemor Widgren Vad fi ck dig att välja biblioteksbanan? Jag är född Kan det ha varit Barnens lånebibliotek? Roligast med lådan, som innehöll lånebiblioteket, var nog den tillhörande datumstämpeln. Jag tror emellertid inte att det var stämplandet, som ledde mig in på biblioteksbanan. Men andra barndomsupplevelser har säkert påverkat mitt yrkesval. Föräldrahemmets uppslagsböcker användes flitigt även under måltider för att ge svar på frågor om ord och annat. Tidigt fick jag lära mig om nyttan och nöjet med referenslitteratur. Tidiga bokminnen av annat slag förknippar jag med hemmets samlingar av svenska och norska folksagor. Jag kan ännu höra tonfallen när Den syvende far i huset lästes som godnattsaga, och Werenskiolds bild av syvende far hör till illustrationer jag tidigt fängslades av. Flera år senare hörde jag en bildredaktör berätta så inspirerande om sitt arbete på bokförlag, att jag började drömma om något liknande. Bokarbete blev det ju, men av annat slag. Var/hur fi ck du din utbildning? Studier vid Stockholms högskola ledde till en fil.kand. med nordiska språk som huvudämne. Under ett par månader var mina studier förlagda till Århus universitet, där jag deltog i en nordisk kurs om danska språket och litteraturen. Till kursen hörde också en vecka i Köpenhamn, där några av lektionerna hölls på Det Kongelige Bibliotek. Miljön där fick mig att börja fundera på bibliotek som tänkbar arbetsplats, och när det blev dags för yrkesval fick jag på arbetsförmedlingen upplysningar om utbildning till folkbibliotekarie. Hösten 1958 kom jag som elev till Lidingö stadsbibliotek, som då var länsbibliotek. Av kunniga och inspirerande handledare där fick jag en god grund att stå på, och en visshet om att jag valt rätt. Sommarvikariat på ett par mindre bibliotek rubbade inte min övertygelse, så därefter blev det SÖ:s biblioteksskola. Förutom undervisning i rena biblioteksämnen bjöd den på intressanta föreläsningar av allmänt intresse. Listan över föreläsare innehåller en rad namn på framstående specialister i vitt skilda ämnen. Mellan vilka år var du yrkesverksam? Efter biblioteksskolan 1959/60 har jag haft olika slags tjänster vid olika slags bibliotek fram till Det året fyllde jag 60 och kunde bli pensionär (och få tid för andra uppgifter). Viss yrkesverksamhet har jag fortsatt med genom att av och till ägna mig åt bibliografiskt arbete. Några exempel på var du arbetat och i vilka befattningar Slumpen och nyfikenhet kom att göra mig till en hoppjerka i biblioteksvärlden. Det var inte min avsikt att det skulle bli så, och jag är själv förvånad över att jag inte blev mer stationär. På min första arbetsplats (i Järfälla) insåg jag visserligen rätt snart att jag ville söka mig till ett större bibliotek. Det blev stifts- och landsbiblioteket i Västerås, där jag hade en tjänst på länsavdelningen men också fick pröva på en hel del andra arbetsuppgifter. Jag trivdes så bra, att jag inte kunde tänka mig att flytta därifrån. Men när Bengt Hjelmqvist uppmuntrade mig att söka till något som hette The Jointly sponsored program for foreign librarians (arr. av Library of Congress och Department of 6 Ikoner 2/2005

7 State), förstod jag att det vore dumt att inte pröva. Och så kom jag att tillbringa ett år vid The Free Library of Philadelphia. Med alla nya erfarenheter därifrån var jag sedan beredd att pröva något nytt, och tackade ja till erbjudande om tjänst vid det nya universitetsbiblioteket i Umeå. Jag var med om flytten till nya lokaler (där samlingarna gjordes lättare tillgängliga för besökare än vad som var vanligt på äldre universitetsbibliotek) och arbetade under några år som chef för katalogiseringsavdelningen innan jag återvände till Västerås och en nyinrättad tjänst som chef för ref- och facklitteraturavdelning. Nästa uppbrott kom, när jag från biblioteksskolan fick frågan om jag kunde tänka mig att under läsåret 1970/71 ta hand om undervisningen i bibliografier och uppslagsböcker. Det lockade, särskilt som jag fick lov att slå ihop de två ämnena till ett: referenslitteratur. Jag blev kvar som lärare under skolans sista år och även under bibliotekshögskolans två första år. När jag sedan återvände till praktiskt biblioteksarbete, kom det att bli mer omväxlande än jag då kunde ana. Det förde mig till skiftande uppgifter på olika bibliotek, med början i Stockholm och avslutning i Malmö. Parallellt fortsatte jag med viss undervisning. En del på bibliotekshögskolan, men framför allt under studiedagar och seminarier runtom i landet. Länsbibliotek och andra höll en rad kurser kring referensarbete och referenslitteratur, mer allmänt eller speciellt om officiellt tryck eller datorbaserad informationssökning. Det blev över hundra studiedagar på bibliotek av olika typer och deltagande i en mängd konferenser både i Sverige och i grannländerna. Alla intryck jag fick under resor och studiebesök var i högsta grad berikande. Särskilt tänker jag på resorna norrut, till nordligaste län och fylken. Efter mycket resande och pendlande sökte jag till slut en tjänst på cykelavstånd från hemmet. Traktens tidning (Nordvästra Skånes Tidningar) hade annonserat efter arkivarie/bibliotekarie att bygga upp en kunskapsbank på redaktionen. Så kom jag under mina sista fem yrkesverksamma år att få arbeta under förhållanden som till stora delar skilde sig från de biblioteksarbeten jag tidigare haft. En del nya erfarenheter hade jag gärna velat dela med mig av till vanliga bibliotek, men då var det för sent. Någon minnesgåva för lång och trogen tjänst har jag inte gjort mig förtjänt av på någon arbetsplats. Men ett rikt och omväxlande yrkesliv har jag haft, och vad jag lärt mig på en arbetsplats har förhoppningsvis kommit nästa till gagn. Dessutom har jag haft många tillfällen att i tryck försöka sprida vad jag lärt mig. Referensarbetets ABC i Biblioteksbladet 1993 blev en sorts sammanfattning. Vilka frågor under din tid minns du som särskilt viktiga, intressanta och roliga? Vilka insatser är du glad och stolt över att varit med om att medverka i? Själv är jag ingen pionjär, men jag har varit delaktig i en del projekt och liknande, som prövat nya verksamheter. Det mest uppmärksammade var nog Halmstads försöksverksamhet med datorbaserad informationssökning, som påbörjades Jag tycker det var modigt av Barbro Thomas, som då var Stor bok länsbibliotekarie, att till projektledare välja en person som visserligen var van vid informationssökning, men inte hade någon erfarenhet av datorer. När jag tillfrågades, hade jag dessutom en tjänst av helt annat slag, nämligen vid det gamla stifts- och gymnasiebiblioteket i Kalmar. Huvudsyftet med projektet var att pröva den nya tekniken, inte för dess egen skull utan som en möjlighet att utveckla länsbibliotekets informationsförmedlande funktion, och för mig kändes det inte främmande att lämna ett arbete bland handskrifter och äldre tryck för att pröva ett nytt medium i referensarbetets tjänst. Det tekniska inslaget och de databaser som användes (bl.a. inom miljöområdet) gjorde att informationssökandet visades intresse också utanför biblioteken. Det demonstrerades på flera företag och förvaltningar, och torgfördes en gång i bokstavlig mening från ett torgstånd bland andra under lördagshandel i Laholm. En enda liten TTY-terminal kunde på den Ikoner 2/2005 7

8 Liten bok 2005 (Ett sagohäfte från Barnens lånebibliotek ). tiden väcka mångas nyfikenhet. Andra länsbibliotek blev också intresserade, och med en Texas Silent i bagaget utsträcktes mina resor långt utanför Halland. Tjänsten jag hade i Kalmar var en halvtidstjänst, inrättad sedan gymnasiet blivit kommunalt och dess gamla samling överlåtits till stadsbiblioteket. Vid sidan av det lustfyllt lärorika arbetet med den samlingen var jag med om att leda ett projekt, som inleddes 1978 med några kurser och konferenser i länsavdelningens regi. Året därpå fick biblioteket bidrag från kulturrådet för projektet Länsinformationscentral med utvidgad samhällsinformation. Enligt bibliotekets chef Rune Arnling (i Kalmar stadsbibliotek 70 år) var projektet att ses mot bakgrund av att folkbibliotekens sedan länge viktiga uppgift som informationsförmedlare under 70-talet kommit att betonas alltmer. Samhällsinformation var en av tidens stora frågor, och också en av flera frågor att ta ställning till för en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Det var en liten grupp. Jan Ristarp var ordförande och jag sekreterare, och vårt arbete resulterade i rapporten Folkbibliotekens informationsuppgifter, Något av pionjäranda fick jag uppleva redan i Västerås. När jag kom dit 1962 befann sig biblioteket i ett expansivt skede. Under Helga Lindstens ledning utvecklades flera av dess verksamheter, och vi som då var nyanställda fick medverka i flera. Till uppgifterna hörde bl.a. att ta del i arbetet för synskadade och för den alltmer växande skaran utlänningar i länet. Ordet invandrare kom i bruk först några år senare, liksom central hjälp med skyltar, vägledningar och annat på de främmande språken. Det fanns plats för många initiativ och det mesta var både roligt och nyttigt. Till nyheterna hörde också att biblioteket på försök ville utsträcka sin verksamhet till några öar i Mälaren. Jag ställde mig skeptisk till idén med den första insjöbokbåten. Jag visste ju vilken betydelse bokbåtarna från Lidingö och Göteborg hade för bofast skärgårdsbefolkning, men här skulle båten gå till sommargäster på öar inte långt från Västerås. Jag fick anledning att ändra uppfattning. Dels var det många som kom till bryggorna, inte minst barn. Dels kom båten också till en ö med några bofasta, däribland en svårt synskadad man som först då fick vetskap om möjligheten att låna talböcker. Problemet var bara att den bok han helst ville läsa inte fanns i något talboksbibliotek. Men han fick sin talbok och bibliotekets samling utökades med titeln En livsbild från havet, en historia om en ung, frälst sjöman på fjärran hav. Jag läste in den, och på samma band sjöng Kerstin Linderberg några psalmer. Vi hade båda avlagt röstprov för inläsning av talböcker och gjorde annars mest inläsningar av lokalhistoriskt intresse för låntagarna i Västmanlands län. Att dra sig till minnes något viktigt, intressant och roligt från yrkeslivet blir tydligen som med livet självt, tidiga minnen lyser klarast. Jag märker hur minnen från tidiga, frejdiga bibliotekarieår kommer i förgrunden. Besöker du något bibliotek i dag? Ja, jag bor nära det förträffliga filialbiblioteket i Vejbystrand. Där lånar jag böcker jag vill läsa, men inte behöver äga. Tills för ett par år sedan höll jag på med ett 8 Ikoner 2/2005

9 censurhistoriskt arbete och brukade då besöka ett par stora forskningsbibliotek, där jag kunde glädjas åt att matriklar och bibliografier ännu tilläts att stå framme, lätt tillgängliga för besökare. Så är ju tyvärr inte fallet på alla bibliotek i dag. Vilka tankar har du gjort dig när du tittat på biblioteksutvecklingen sedan du slutade? Tänker du någon gång på bibliotekens roll i framtiden? När jag har varit tvungen att köa för att komma åt att göra en snabbsökning i vissa (datoriserade) kataloger och bibliografier har jag känt mig som en surpuppa, irriterad över att bibliotekens terminaler kan användas till så mycket annat än litteratur- och faktasökningar och att de på många bibliotek blivit så dominerande. I en statlig utredning från 1970 om urbaniseringen i Sverige står några ord som jag ofta funderat över. I en bilaga talas om biblioteket eller dess kommande motsvarighet. Visserligen skrevs detta innan de flesta av oss kunde ana vad Internet skulle komma att innebära, men fortfarande kan tanken på kommande motsvarighet kännas aktuell. Vad blir det om det blir och när? Vad motsvarigheterna än blir, så hoppas jag att några kommer att likna de bästa bland dagens bibliotek och ha personal med kunskap om bibliotekens alla gömmor och med vilja och förmåga att dela med sig av den. Har du någon historia om en händelse/person som du särskilt gärna erinrar dig och som det kan vara trevligt eller lärorikt för en yngre generation att känna till? Visst finns det både händelser och personer som jag särskilt gärna erinrar mig. Mitt rörliga biblioteksliv har medfört många minnesvärda möten med biblioteksanställda, blivande bibliotekarier och biblioteksbesökare. Möten med den sistnämnda gruppen har oftast begränsats till kortvariga och rent yrkesmässiga kontakter. Till undantagen hör den gamle skepparen och båtbyggaren, som tack vare bokbåten på Mälaren fick kännedom om talböcker. Vi höll kontakten i flera år, och han talade ofta om lyckan han upplevt när han en decemberdag den tionde kom in till biblioteket för att hämta sitt nobelpris, en bandspelare. Många informationsdiskar har varit min arbetsplats och en del av frågorna och frågarna har stannat i minnet. Jag tänker ofta på en liten flicka, som under min första arbetsvecka i USA frågade efter bild av en red cardinal. När jag visat henne en vacker bild av den enda sorts kardinal jag då kände till, gav hon mig en fin lektion om den amerikanska fågeln. (Även i Philadelphia fick jag en omväxlande tjänstgöring vid olika avdelningar, från filial och regionbibliotek till ett par av det stora huvudbibliotekets specialavdelningar.) Den lilla flickan tyckte det var spännande att få förklara, men det finns ju också frågare som inte inser vikten av att förklara och då kan bibliotekariens förmåga att lyssna sättas på prov. Till det svåraste i undervisning om referensarbete hör att försöka förklara vikten av lyhördhet och fantasi, att inte låsa sig vid hur en fråga först formuleras eller till vad en katalog förmår upplysa om. Ett lärorikt exempel, bland flera, hade jag med mig från Västerås: En kollega, som rådfrågats av en annan kollega, lyckades komma på att låntagaren som frågade efter Ett liv som skald avsåg Människan som skalv. Inte många ord rätt, men ändå inte fel! ( Fel har ju inte heller faktasökaren som av olika anledningar först inte vill precisera sin fråga.) Jag har haft turen att få arbeta under och samarbeta med många goda chefer, men det är med särskild värme och beundran jag gärna vill erinra mig Paul Sjögren i Umeå. En lärd historiker och praktisk biblioteksman med sällsynt förmåga att lyssna till och måna om såväl sin personal som bibliotekets nyttjare från skilda forskningsområden. För den yngre generation jag själv tillhörde när jag kom till biblioteket i Västerås var det en stor förmån att få lära av äldre kolleger, vars arbete präglades av både kunnande och kundtjänst. Några namn vill jag nämna, vid sidan av Helga Lindsten som jag redan nämnt. Min närmaste chef var länsavdelningens Aagot Hanson. Oförglömliga är turerna med henne på väg ut att sprida vb-lådor över länet. I mitt minne är det som om syrenerna då alltid stod i full blom. Marianne Berlinde hanterade periodika och serverade tidskrifterna så delikat att vi andra kom till insikt om ett ordningens behag. Agneta Åhlén lotsade bland bibliografier och lärde ut finesser i konsten att slå upp. En vidareutbildning har jag fått på senare år, som medhjälpare i hennes arbete att fullfölja den censurhistoriska bibliografi som Bengt Åhlén en gång påbörjat. Att ha fått träning i konsten att söka, är något jag högeligen uppskattar även som pensionär. Grunderna fick jag redan som barn. Nu är jag gumma vorden, och har dagligen anledning att säga som Alf Henriksons gubbe: Att slå upp, säger gubbfan, är oftast det bästa. Han är inte så ung att han vet det mesta. Ikoner 2/2005 9

10 FOTO: ANDERS ABRAHAMSSON Carlscrona läsesällskaps bibliothek min farfars farfars farfars bibliotek Anders Sjöbohm I ett vackert rum i Nordenskjöldska gården i centrala Karlskrona finns ett märkligt bibliotek inhyst. Här har det stått uppställt sedan 1991, efter att dessförinnan i mer än hundra år ha hört hemma i stadens läroverk. Men när jag första gången steg in i detta rum, lade jag knappt märke till själva böckerna för de höga, gröna bokhyllorna som reste sig utmed väggarna och mellan fönstren. Jag bara skymtade dem i tätt packade rader, allesammans i olika nyanser av brunt innanför det skyddande gallerverket av grönt och vitt trä. Jag lade också märke till de breda utdragslådorna och ett flera meter långt panoramastick med motiv från en storslagen begravning. (I utdragslådorna förvaras kartor och planschverk, fick jag senare veta, och den som begravs är kung Karl X Gustav.) Ett ungefär lika långt bord omgavs av ett tjugotal stolar och kröntes av en lätt grånad jordglob. I ett hörn stod en kakelugn. Carlscrona läsesällskap grundades 1796 och verkade fram till Dess bibliotek på runt volymer är unikt, det enda i sitt slag som i sin helhet bevarats till dagens Sverige. Vid mitt besök där frågade jag ut bibliotekets föreståndare, Torsten Samzelius, om dess historia. Men trots att våra röster möttes i frågor och svar, kunde jag inte frigöra mig från en känsla av att det egentligen rådde en djup tystnad i rummet. Träjalusierna, nödvändiga för att skydda de åldriga volymerna mot solljus, var fördragna. Detta borde vara en idealisk plats för gamla århundraden att gå igen på, och det 10 Ikoner 2/2005

11 FOTON: ANDERS ABRAHAMSSON var inte utan att jag ville att det skulle hända. I detta läsesällskap satt nämligen min farfars farfars farfar, rådman Carl Sjöbohm, med i direktionen. En ännu viktigare roll spelade hans bror Fredric, överste i flottan och under ett tiotal år en av sällskapets direktörer. Knappt en timme före mitt besök hade jag stannat till framför en fastighet på Östra Köpmansgatan, några kvarter från Nordenskjöldska gården. Där ska Carl Sjöbohm ha bott tillsammans med sin hustru i andra äktenskapet och efter honom sonen Christian min farfars farfars far ur det första. Plötsligt upplevde jag hur själva min existens, förmedlad genom en rad av födslar, slog rot i ett hus som jag nu såg för första gången. Den bävan bar jag med mig in i biblioteket och något av den stannade kvar när jag senare försökte sätta mig in i litteraturen om sällskapet och dess tid. Med läsesällskap menas att en grupp läsare slår sig samman, skaffar lektyr och ställer den till förfogande för varandra. Eventuellt kan man sedan, mot avgift, göra den tillgänglig även för utomstående talet var upplysningens och bildningshungerns tid, läskunnigheten ökade, och fram växte bl a en tidningspress som i hög grad blev ett språkrör för en bildad medelklass. Men 1700-talet betydde också ett jäsande missnöje bland de breda befolkningslagren. I Amerika utbröt ett frihetskrig, i Frankrike revolution och i den sistnämndas förlängning rasade snart krig över hela den europeiska kontinenten. I Sverige tog såväl Gustav III som hans son Gustav IV Adolf en inskränkt tryckfrihet till hjälp för att regera, och bådas styre kom till ett våldsamt slut den förstnämnde blev mördad 1792, den sistnämnde avsatt i en statskupp 1809 och landsförvisad. Flera gånger var vi i krig, oftast mot Ryssland. I denna löftesmättade men oroliga tid var läsesällskap och lånebibliotek något Ikoner 2/

12 som ofta diskuterades, med det bibliotek som Benjamin Franklin grundade i Philadelphia år 1731 som en av de ursprungliga inspirationskällorna. Det var inte bara i Karlskrona som ett läsesällskap bildades vid 1700-talets slut fick Vasa ett, 1797 Uppsala, 1798 Åbo, 1806 Skara osv. FOTON: ANDERS ABRAHAMSSON Behovet av ett bibliotek gjorde sig gällande inte minst i Karlskrona, en stad som helt dominerades av flottan och som ännu vid början av 1800-talet var Sveriges tredje i storlek. I Karlskrona fanns emellertid inget gymnasium, inte heller någon bokhandel. Böcker behövdes, allt fler trycktes, men böcker var dyra och att få dem skickade med post från t ex Stockholm ytterst kostsamt. Att böcker var efterfrågade är begripligt också mot bakgrund av att Karlskrona mot slutet av 1700-talet var något av ett förlovat land för olika sorters sällskap och ordnar. Man spelade amatörteater, diskuterade vetenskap och religion, höll salong och musicerade tillsammans. I stadens frimurarloge var läsesällskapets ledande medlemmar nästan mangrant företrädda som kronobagaren Gustaf Casten Aspegrén, amiralitetskamreraren Jonas Hagerman, varvskommissarien Nils Gustaf Rääf, predikanten Jöns Petter Schrevelius och Carl Sjöbohm. I sina memoarer vittnar amiralen Carl Tersmeden om muntra supéer, konserter med sång och teaterstycken till vilka någon gång självaste Hans Majestät kunde infinna sig. Resenärer lovprisade salongernas vackra och bildade kvinnor. Genom sitt läge som örlogshamn stod staden dessutom i aktiv förbindelse med kontinenten, och i Carlscronas weckoblad kunde man regelbundet läsa om vilka skepp som anlöpte eller avseglade. Naturligtvis fanns även talrika exempel på djup fattigdom i Karlskrona, och krigen mot Ryssland innebar svåra påfrestningar för många. En ögonblicksbild möter oss i Tersmedens skildring av hur några krigsoffer anländer till staden: Vid flottbron mötte den ohyggliga syn af blesserade, somliga på bårar med arm eller ben afskjutna, andra ledda af 2 karlar och så blodiga i hufvud och ansikte, att man ej kunde se, huru de voro blesserade, alla kvidande. Sommaren 1790 drabbades staden därtill av en formlig katastrof, då en eldsvåda ödelade större delen av Karlskrona. Omkring invånare, närmare en tredjedel av befolkningen, blev hemlösa. Enbart utredningen om orsakerna till branden, ledd av Carl Sjöbohm, tog uppemot tre fjärdedels år i anspråk. Till det som blev lågornas rov hörde en samling på drygt böcker som tycks ha varit tänkt som en grundplåt till ett första lånebibliotek. Ett sådant hade diskuterats och planerats av en grupp bildningsintresserade karlskronabor, men blev i och med branden inte verklighet förrän fyra år senare. Flera av dem som velat stödja företaget förlorade själva hem och ägodelar. Kanske var det därför som detta första lånebibliotek inte blev någon riktig framgång, kanske också för att många fann projektet vara alltför vidlyftigt. Man såg emellertid till att ropa in en del av prosten Strickers stora boksamling, som gick på auktion efter prostens död Lånebiblioteket skulle med tiden komma att uppgå i läsesällskapet, vars ambitioner inledningsvis var betydligt blygsammare. 12 Ikoner 2/2005

13 Läsesällskapet utgjordes ursprungligen av ett sällskap på femton tidningsläsande herrar, de flesta i trettioårsåldern. Bengt Utterström, som skrivit en mycket läsvärd bok om sällskapets historia, karaktäriserar dem som högt bildade och besjälade av en önskan att sprida upplysningens idéer. Språkkunniga som de var, prenumererade de självklart på tidskrifter från utlandet. Bland medlemmarna var andelen officerare till att börja med låg men gruppen växte snart till att bli en av de största, tillsammans med civila och civilmilitära tjänstemän samt präster. Tanken på att bygga upp ett bibliotek kom med det nya seklet och diskussioner om ett samgående med det redan existerande lånebiblioteket inleddes. Vid det laget hade emellertid Sverige gått in i några formliga järnår av censur, övervakning och reglering av allt som hade med läsning att göra. Den blodiga kraftmätningen mellan kejsar Napoleon och dennes motståndare gjorde hela Europa instabilt. Allianserna skiftade, men mestadels hörde Sverige till Frankrikes fiender. Gustav IV Adolf avskydde Napoleon så till den grad att han identifierade honom med Uppenbarelsebokens djävulska vilddjur. I Sverige ströps nu tillgången på utländska böcker och tidskrifter, i all synnerhet franska och danska sådana något som måste ha varit kännbart för läsesällskapets medlemmar bestämdes vidare att bibliotek inte fick öppnas utan att först ha granskats och godkänts av myndigheterna, i praktiken av hovkanslersämbetet. Rätten att starta bibliotek skulle förbehållas bokhandeln. Ett lånebibliotek kunde, skrev den nitiske hovkanslern Christoffer Bogislav Zibet i en av sina ämbetsberättelser, skada bokhandeln och i stället at befordra nyttig läsning kringsprida lättsinniga och sedefördärfvande böcker. Med tanke på hovkanslerns inställning krävdes diplomati från läsesällskapets sida. Lyckligtvis var landshövdingen av Blekinge, Anders af Håkansson, själv Gustav IV Adolf skickar hem de utländska tidningarna, karikatyr av O Adelborg. KB. Anders Sjöbohm är bibliotekarie i Mölndal och tidigare journalist medlem av sällskapet och beredd att lägga ett gott ord för detta. I ett brev till Zibet påtalade han att behovet av ett bibliotek i Karlskrona verkligen var stort och att det inte fanns någon bokhandel som kunde uppfylla behovet. I början av 1804 skickade så läsesällskapet, klokt nog via landshövdingen, in sin ansökan. Till ansökan fogades dels ett yttrande av landshövdingen, dels en medlemsförteckning med amiral Fredric Henric af Chapman och Anders af Håkansson i spetsen och därtill ett imponerande uppbåd officerare, präster, lärare, högre tjänstemän, köpmän osv. Av 43 medlemmar var samtliga utom fru sekretererskan Hollström män. Majoriteten av dem var, som Torsten Samzelius påpekat i en artikel, offentligt anställda och detta bör ha känts betryggande för överheten. Zibet gav sitt bifall. Märkligt nog tycks läsesällskapet från första stund ha varit övertygat om att lyckas. Redan innan ansökan sänts iväg hade man låtit trycka en katalog över sitt bestånd, satt in en annons i Carlscronas weckoblad och låtit öppna biblioteket för allmänheten. Efter godkännandet tog först Anders af Håkansson och efter honom myndigheterna i Stockholm itu med att granska katalogen. Man fäste sig därvid särskilt vid böcker och tidskrifter från Danmark, ett land som åtminstone tidvis haft en mycket vidsträckt tryck frihet. Tidskrifter som Læesning for publikum och böcker som Om trykkefriheden og dens love måste Ikoner 2/

14 bort. Sällskapet böjde sig för makten men visade samtidigt ett påfallande egensinne. För medan man raskt strök de förbjudna titlarna ur katalogen, lät man själva böckerna och tidskrifterna stå kvar i hyllorna och sålunda förbli tillgängliga åtminstone för medlemmarna. Dessutom struntade man fortsättningsvis i att, som man lovat, skicka rapporter till hovkanslern om nyinköp. Dubbelspelet fungerade och efter att Gustav IV Adolf störtats upphävdes censuren. I samband med att läsesällskapet och lånebiblioteket slogs samman, skapade man också en regelsamling. Den måste alla medlemmar skriva under och man kan än idag läsa af Chapmans, af Håkanssons, Hagermans, bröderna Sjöbohms m fl namnteckningar. Bland dem som undertecknat finns, intressant nog, också en kvinna vid namn Eleonore Ruben. Kvinnorna inom läsesällskapet var få, även om det kunde hända att en avliden medlems änka eller dotter för kortare eller längre tid intog dennes plats. Kvinnor var emellertid viktiga som läsande publik, och en kvinnas bildning värdesattes såväl i salongerna som på äktenskapsmarknaden. Eleonore Ruben var därtill dotter till Fabian Philip, en judisk affärsman som invandrat till Karlskrona och med framgång etablerat en segelduksfabrik där. (1782 hade Gustav III gett tillstånd åt judar att slå sig ner i några utvalda svenska städer.) Fabian Philips ankomst väckte emellertid länge ont blod hos Karlskronas borgerskap som fruktade konkurrens. Hans dotters namnteckning under läsesällskapets regler kan nog tas som ett mått såväl på den judiska familjens förmåga att låta sig assimileras i samhället som på öppenhet hos sällskapet. Att låna böcker på läsesällskapets bibliotek var aldrig gratis. Men för den som var intresserad lönade det sig betydligt bättre att bli fullvärdig medlem än prenumerant, en som bara lånade betalade en medlem 3 riksdaler per år och en prenumerant 4. (Det är naturligtvis svårt att veta hur pass dyrt detta egentligen var. Men om själva penningsumman inte var oöverkomlig för gemene man, var nog steget in i ett sällskap som dominerades av officerare och tjänstemän alltför stort för de flesta.) Christoffer Bogislaus Zibet. Lånetiden var ungefär en månad lång, och den som inte lämnade tillbaka sina lån i tid fick böta 12 skillingar (= en fjärdedels riksdaler) per vecka. För bokbeståndet som sådant var bibliotekarien personligen ekonomiskt ansvarig, så när rektor J A Quiding avgick från bibliotekarieposten hade han att göra rätt för inte mindre än 80 förkomna böcker. Det betydde en skuld på 30 riksdaler som det tog rektorn flera år att betala. I Quidings efterträdare, den tidigare nämnde amiralitetskamreraren Jonas Hagerman, fick sällskapet emellertid en bibliotekarie som höll en så strikt ordning att han nära nog förföljde dem som misskötte sig. En slarvig löjtnant Testrup fick punga ut med inte mindre än 37 riksdaler i böter och en snickarmästare Schelin blev stämd inför domstol men kom undan med 4. Själva biblioteket förvarades i Hagermans hus, mot en årshyra på 50 riksdaler. För sina tjänster fick bibliotekarien dessutom ett litet arvode. Man kan dela in bibliotekets historia i två, sinsemellan vitt skilda perioder. Tiden fram till omkring 1830 tycks ha varit något av en guldålder ägde man ca volymer, 1830 över och antalet medlemmar ökade samtidigt från ett trettiotal till fyra gånger så många. Biblioteket sköttes på ett påfallande genomtänkt sätt. Medan många bibliotek vid den här tiden nöjde sig med att sortera sina böcker efter deras storlek, är läsesällskapets katalog systematiskt indelad var avdelningen historia, geografi, statistik den rikligast företrädda, med romaner och teaterpjäser [= dramer på prosa, min anm.] på andra plats och vältalighet, poesi, dramatik [= versdramer, min anm.] på 14 Ikoner 2/2005

15 tredje. Från första stund hade nästan alla framträdande medlemmar donerat böcker, och huvudparten av beståndet från och 1600-talen består av sådana gåvor. På så vis kom sällskapet över en Vergiliusutgåva från 1534, bibliotekets äldsta bok, liksom Saxo Grammaticus danska historiekrönika (1576), Olaus Magnus historia om de nordiska folken (1669) och Snorre Sturlasons Heimskringla (1670) osv. Ett av upplysningsfilosofins huvudverk, den franska Encyklopedin, skänktes av Anders af Håkansson. Från Fredric Sjöbohm kom sjövetenskapliga verk och en rad kartor som han själv skrivit respektive ritat, tillsammans med några politiskt radikala skrifter på franska. Mest av alla gav nog Jonas Hagerman. Vid sin död ägde han bara en bibel och en historiebok. Fr o m sekelskiftet började sällskapet också köpa böcker. Sedan Karlskrona år 1808 äntligen fått en bokhandel, blev denna snart en viktig leverantör åt biblioteket. Efter statskuppen 1809 upphävdes dessutom censuren och en ström av skrifter av intresse för ett hungrigt bibliotek publicerades. Från sällskapets sida var man mån om att orientera sig i den nya litteraturen och, anmärkningsvärt nog, konsekvent mån om att hålla ett allsidigt urval. Hundratals skrifter både för och emot franska revolutionen och Napoleon köptes in, liberal och adelskritisk litteratur men också viktiga antiliberala skrifter. (Dock är det värt att notera att biblioteket ägde hela fem exemplar av revolutionsfilosofen Thomas Paines Människans rättigheter!) Talesmän för såväl den himlastormande romantiska rörelsen som den gamla klassiska skolans anhängare införlivades med bibliotekets samlingar. I fråga om historia var biblioteket ytterst välförsett och vad gäller skönlitteraturen strävade man efter att återspegla den litterära utvecklingen i Europa. I fråga om skönlitteraturen hade sällskapets ledande medlemmar förmodligen sitt hjärta hos de traditionella litteraturgenrerna som lyrik, epik och dramatik. Likafullt drog man tidigt slutsatsen att romaner måste köpas in eftersom de var populära och efterfrågades. Romaner hade annars inte något gott rykte och så sent som 1830 hävdade Carlscronas weckoblad att romanläsare blir främmande för verkligheten. Men läsesällskapets bibliotek kom snart att fungera som något av ett folkbibliotek. Bodbetjänter, drängar, flyttkarlar, städerskor och brevbärare kunde själva ha bestämda uppfattningar om vad som var läsvärt. Somliga läsare drog sig inte heller för att klottra ner beröm eller klander i vad de läste, och på så vis blev Runebergs Julqvällen avfärdad som dynga och ett urval av Edward Youngs melankoliska dikter som förbannad skitbok. Jonas Hagerman såg vid ett tillfälle till att hindra ett tiotal handelsbetjänter från att teckna en prenumeration för att gemensamt kunna frossa i rövarromaner. Det är inte så konstigt att bibliotekets dyrgripar idag överlag befinner sig i gott skick medan populära böcker ofta är desto hårdare slitna. Kring 1830 inträffade emellertid ett generationsskifte för bibliotekets del. Tongivande medlemmar som Jonas Hagerman och Fredric Sjöbohm hade gått bort. Det fanns ingen som kunde fylla tomrummet efter Hagerman, och den nya ledningen hade inte heller den gamlas ambitioner. Läsesällskapets bokinköp minskade och inriktades nu helt på romaner, man sade upp tidningsprenumerationerna och efter 1831 kom bortsett från ett supplement inte någon ny katalog. Praktiskt taget inga protokoll finns heller bevarade, och långa tider tycks biblioteket ha reserverats för medlemmarna. Det är naturligtvis svårt att dra några entydiga slutsatser av det som skedde men det står åtminstone klart att bibliotekets ledning inte längre besjälades av den upplysningsanda som varit självklar för grundarna. Intressant nog bildades redan 1832 Sällskapet för läsande af utländsk litteratur i Carlscrona och man kan undra om det nya sällskapet kom till som ett svar på det gamlas förfall eller om tvärtom konkurrensen fick läsesällskapets bibliotek att börja förfalla. Snart kom därtill ett lånebibliotek som drevs av en bokhandlare, senare även bildningscirklar. En enda lånejournal, från 1858, har överlevt men vittnar om att kaptener, handlanden, mamseller och demoiseller FOTON: ANDERS ABRAHAMSSON Ikoner 2/

16 fortfarande använde sig av biblioteket. Fem år senare gav dock sällskapet upp och lade ner verksamheten. Vid den här tiden var det emellertid inte bara i Karlskrona som svenska läsesällskap upphörde. Ett nytt borgerligt familjeideal förde med sig ökad läsning i hemmet. Dessutom hade litteraturen faktiskt blivit billigare och mer lättåtkomlig dels genom bättre tryckteknik, dels genom det utbyggda transportväsendet. Runtom i Sverige växte nu andra former av bibliotek, sockenbibliotek såväl som folkrörelsebibliotek, fram. Det sista Carlscrona läsesällskap gjorde var att skänka sina samlingar till stadens läroverk med en uttrycklig önskan att biblioteket skulle hållas samman och inte skingras. Det löftet har hållits och tack vare detta står sällskapets bibliotek kvar som ett levande stycke bibliotekshistoria och exempel på bildningssträvanden. Lyckligtvis har stölderna under årens lopp varit få, och det allra mesta som finns katalogiserat står också kvar på hyllorna. (I december förra året fick biblioteket dessutom tillbaka en roman, Aurora Königsmark och hennes slägt, som varit utlånad ända sedan 1858!) Några nyanskaffningar görs inte utan stöd för kompletteringsköp i katalogen. Idag lånas böckerna visserligen inte ut men i gengäld är FOTO: ANDERS ABRAHAMSSON Torsten Samzelius sysselsatt med att lägga ut katalogen på Internet. Där ska man i fortsättningen kunna söka inte Litteratur Om läsesällskapet och andra samtida bibliotek Björkman, Margareta: Läsarnas nöje : kommersiella lånbibliotek i Stockholm (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen; 29.) Uppsala, Ingvarsson, Anders: Åke Axelsson. [Om inredningen av Nordenskiöldska gården, där läsesällskapets bibliotek finns inhyst.] Forum Närmiljö 1991:3. Karlsson, Kurt: Låneboken lämnades tillbaka 146 år för sent. Sydöstran (Läst på nätupplagan ( &lay=nyheter) ) Samzelius, Torsten: Bibliothek för staden och provinsen. Örlogsmannasällskapet, Läsesällskapet, Utländska Biblioteket och Bildningscirkeln fyra bibliotek i Karlskrona. 2, bearb. uppl. (Kan läsas på Internet se nedan!) Samzelius, Torsten: Carlscrona läsesällskaps Bibliothek och Läroverket. I: Chapmanskolan sekler... dagar... timmar. Karlskrona, Samzelius, Torsten: Carlscrona läsesällskap och Överheten. Biblis 2000:9. Utterström, Bengt: Läsesällskap och lånebibliotek i Karlskrona : idéströmningar och tidshändelser återspeglade i ett landsortsbibliotek. (Föreningen Gamla Karlskrona. Årsbok ) Karlskrona, Östholm, Hanna: Litteraturens uppodling : läsesällskap och litteraturkritik som politisk strategi vid sekelskiftet Doktorsavhandling för filosofie doktorsexamen i idé- och lärdomshistoria bara på författare och titel utan även på dem som donerat böckerna. E-post: anders.sjobohm@bredband.net framlagd vid Uppsala universitet Hedemora, På bibliotekets hemsida ( kan man söka i katalogen. Där hittar man även Torsten Samzelius ovannämnda Bibliothek för staden och provinsen. Övrigt Bjurman, Eva Lis: Catrines intressanta blekhet : unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven Stockholm/ Stehag, Hillbom, Rune: Karlskrona 300 år : en återblick i ord och bild Under medverkan av Erik Langemark. Karlskrona, Karlskrona stads historia / på uppdrag av Karlskrona stadsfullmäktiges historiekommitté utgiven av Janrik Bromé. Del I, Karlskrona, Del II, Karlskrona, Lomfors, Ingrid: Judisk lantadel på Afvelsgärde. Judisk krönika, 2004:5. Resor till Carlscrona : elva reseberättelser från tiden Samlade och översatta av Torsten Samzelius. (Föreningen Gamla Carlskrona. Årsbok 1992.) Karlskrona, Holmberg, Claes-Göran, Oscarsson, Ingemar & Torbacke, Jarl: Den svenska pressens historia. I. I begynnelsen (tiden före 1830). Stockholm, Tersmeden, Carl: Amiral Carl Tersmedens memoarer. I sammandrag utgifna af Nils Erdmann. [6.] I Ehrensvärds Carlscrona. Stockholm, Ikoner 2/2005

17 I K O N E R AKADEMIEN Ständig sekreterare: Jan-Eric Malmquist Ikoner-Akademien inbjuder till konferensen E-DAGEN Angående ett prefix i biblioteket Stockholm den 15 november 2005, kl. 09:30-17:00. E-lite Palace Hotel, Sankt Eriksgatan 115. Pris 1 300:- inkl. morgon- och eftermiddagskaffe samt lunch. Anmälan: Jan-Eric Malmquist BTJ Lund, tel.: 046/ , jan-eric.malmquist@btj.se E-SAMHÄLLET: Lars Ilshammar, docent i historia vid Örebro universitet och föreståndare för det mångvetenskapliga forskningsprogrammet DemocrIT E-MEDIER: Lowe Hedman, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet E-BÖCKER och E-LÄSNING: Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet E- i BIBLIOTEKET: Gunnar Sahlin, riksbibliotekarie Lars Bjørnshauge, universitetsbibliotekarie i Lund Marie Källberg, chefbibliotekarie Fackbiblioteket Karolinska Universitetssjukhuset Solna Företag Margareta Swanelid, enhetsledare Dieselverkstaden Nacka stadsbibliotek E-BTJ: Anders Persson e-t consortes Hjärtligt välkomna! Jan-E-Malmquist Telefon: Fax: Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund jan-eric.malmquist@btj.se Ikoner 2/

18 Nu har webbloggarna (eller bloggarna) på allvar börjat etablera sig på den svenska mediakartan var året då ordet blogg togs upp i Nationalencyklopedin och fenomenet blev föremål för artiklar i både dags- press och facktidskrifter. Vad är då egentligen webbloggar eller bloggar och vilka anledningar finns det för biblioteken att intressera sig för dem? Webbloggar något för folkbibliotek? Gunilla Fors I den engelskspråkiga världen har bloggrörelsen varit välkänd i flera år och de svenska benämningarna är direktöversättningar av de engelska orden weblog eller blog, som i sin tur ursprungligen är en kombination av orden web och log, dvs ett slags loggböcker på nätet. Nya svenska webbloggar dyker upp var och varannan dag och är ett av de webbfenomen som ökar snabbast just nu. Efterhand som antalet bloggar växer, så utökas också vokabulären relaterade till dem. Man talar numera även om bloggare, dvs den som driver en blogg, att blogga, dvs uppdatera sin blogg och bloggosfären eller bloggsfären för de samband och tjänster som växer upp runt bloggarna. Vad karakteriserar en blogg? Vid första anblicken ser en webblogg ut och kan läsas som vilken webbsida som helst. Det som skiljer den från vanliga hemsidor, är dels vissa karakteristiska drag vad gäller innehåll och utformning, dels tekniken med vilken den skapas. En webblogg eller blogg brukar definieras som en webbplats med korta, mer eller mindre personligt utformade, nyhetsnotiser eller inlägg (gällande vilket ämne som helst) uppställda i kronologisk ordning med den senaste överst. Man ser alltså genast vad som är nytillkommet. Notiserna eller posterna är oftast uppbyggda runt en eller flera länkar som beskrivs eller kommenteras. Länkar har ju förtecknats sedan webbens begynnelse, men detta är länkar med utförliga kommentarer, som i de flesta fall har stor betydelse för bloggarnas läsvärde och popularitet. Själva bloggposten eller notisen är i regel försedd med en s.k. permalänk, som leder till just detta specifika inlägg. Att på detta sätt kunna länka direkt till ett visst textavsnitt i stället för att vara tvungen att länka till hela webbsidan är en stor fördel. Permalänken ändras inte även om inlägget med tiden flyttas längre och längre nedåt i bloggen och så småningom in i ett eventuellt bloggarkiv. Den permanenta länken gör det möjligt att snabbt och lätt återfinna ett 18 Ikoner 2/2005

19 enskilt inlägg i en blogg, även när det kommit långt ner i nyhetsflödet och inte längre återfinns på förstasidan. De flesta bloggar ger dessutom läsarna möjlighet at kommentera enskilda inlägg via en speciell kommentarfunktion som återfinns precis under bloggposten. Alla kommentarer följer sedan posten, vilket gör det möjligt att ta del av långa diskussioner på detta sätt. Det andra utmärkande draget är själva publiceringstekniken. Bloggskribenterna utnyttjar i de flesta fall olika verktyg, ofta med vissa ganska likartade funktioner, som automatiskt ombesörjer publiceringen av ny text, placeringen på sidan m.m. samt i regel också erbjuder serverutrymme för bloggen. Det finns en uppsjö av verktyg att välja mellan och de flesta är gratis eller ganska billiga att använda. Till de äldsta och mest populära hör gratistjänsten Blogger ( I de flesta bloggverktyg ingår en arkiveringsfunktion som sparar alla poster och gör det möjligt att söka bakåt bland tidigare inlägg. Ibland finns också möjlighet att dela upp bloggposterna på olika kategorier, vilket ger läsaren valet att söka och läsa enbart en viss kategori av poster. Ett flertal sådana här praktiska funktioner samt den enkelhet som bloggverktygen erbjuder är oerhört viktig, eftersom ett av bloggens mest utmärkande drag är att den uppdateras ofta. När man bloggar kan man alltså lugnt glömma allt om HTML-koder, FTP-överföring och liknande saker, som tidigare ofta varit trösklar som måste övervinnas vid webbpublicering. Man kan uppdatera sin blogg när som helst från vilken dator som helst eller t.o.m. från sin mobiltelefon. Med hjälp av de enkla gratisverktygen kan man idag starta en blogg och ha den ute på webben på mindre än en halvtimme. Pionjärerna De allra första webbloggarna lär ha startat i USA i mitten av 1990-talet som ett slags digitala loggböcker inriktade på att tipsa om intressanta webbplatser. Många skrevs av teknikfantaster, som ett sätt att både memorera sina upptäckter för sig själv och dela med sig till kollegor och andra intresserade. En av de äldsta och utan tvekan den mest kända teknikbloggen är Slashdot Ikoner 2/

20 ( som startades av programmeraren Rob Malden och hans kollegor en än idag synnerligen livaktig blogg med mängder av inlägg och kommentarer. Till föregångarna hör för övrigt både nyhetssidor av olika slag samt de s.k. webbdagböckerna, en genre som inte är helt lätt att skilja från webbloggarna men som inte har den karakteristiska uppbyggnaden runt länkningar. De tidigaste bloggarna var dock ofta väldigt personliga och nära besläktade med dagböckerna på webben. En av de mest besökta allmänna bloggarna idag härstammar från den här tiden nämligen Boing Boing ( som drivs av den amerikanske journalisten Mark Frauenfelder och som handlar om allt från teknik till samhällsfrågor under devisen underbara saker. Själva benämningen webblogg lär ha myntats redan 1997 av Jorn Barger i bloggen Robot Wisdom ( en traditionell blogg uppbyggd runt kommenterade länkar till intressanta webbplatser. Benämningen slog dock inte igenom förrän omkring 1999, när fenomenet började bli riktigt stort åtminstone i USA. En bidragande orsak till detta var att då lanserades de första verktygen för att skapa och underhålla bloggar. I och med detta blev det möjligt för i stort sett vem som helst att driva en webblogg. Till pionjärbloggarna hör utan tvekan också Rebecca Blood som i sin blogg Rebecca s pocket ( rebeccablood.net) skriver en hel del om själva bloggfenomenet samt om historiken och filosofin bakom. Hon framhäver gärna bloggarnas roll som filter i informationsfloden. Vem bloggar? Ja, det är en hel del vid det här laget det lär finnas över 6 miljoner webbloggar på internet idag, de flesta naturligtvis engelskspråkiga. En stor del av dem kan säkert närmast karakteriseras som en sorts dagböcker, personliga utgjutelser om ditt och datt och därmed av föga intresse för andra än den närmsta bekantskapskretsen. Fler och fler ges dock ut av synnerligen kunniga personer eller auktoriteter inom olika områden och är därmed av stort intresse när det gäller nyhets- och omvärldsbevakning. Till de mest kända och omtalade hör utan tvekan Salam Pax blogg Where is Raed? ( som helt ocensurerat berättade om det dagliga livet i Bagdad strax före och under kriget i Irak. Bloggen skrevs under en pseudonym som betyder fred på två olika språk och blev mycket uppmärksammad, författaren värvades till The Guardian och bloggen har sedan t.o.m. givits ut i bokform under titeln The Baghdad blog. Den har också fått många efterföljare i andra s.k. warblogs, en alldeles egen genre inom bloggsfären. Politiker bloggar naturligtvis. Lika viktigt som det för några år sedan var att ha en egen hemsida med senaste nytt, lika viktigt är det nu att ha en egen webblogg. Under den amerikanska presidentvalskampanjen hösten 2004 spelade bloggarna för första gången en stor roll i opinionsbildningen. En del författare och andra skribenter bloggar för att få en direkt kanal för kontakt med sina läsare. Journalister hör utan tvekan till de flitigaste bloggarna bloggmediet ger dem en unik möjlighet att själva välja vad de vill skriva om, att få skriva utan att bekymra sig om ledning, spaltutrymme och deadlines. Journalisters bloggande är dock inte helt okontroversiellt, som vi sett av den debatt om yttrandefrihet, som uppstod strax före jul när journalisten Per Gudmundson av sin arbetsgivare fick ultimatum att antingen lägga ner sin blogg gudmundson ( blogspot.com) eller att sluta sitt arbete som samhällsredaktör på SVT24. Andra media väljer att delta i stället för att angripa, Svenska Dagbladet har t.ex. 20 Ikoner 2/2005