Socialtjänstens arbete med internationella adoptioner

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete C- uppsats VT 2003 Socialtjänstens arbete med internationella adoptioner adoptivföräldrars upplevelse av kontakten med socialtjänsten Handledare: Mona Dufåker UMEÅ UNIVERSITET Författare: Anna Andersson Carola Lyzell

2 Institutionen för socialt arbete C- uppsats VT 2003 Författare: Anna Andersson och Carola Lyzell Handledare: Mona Dufåker Titel: Socialtjänstens arbete med internationella adoptioner adoptivföräldrars upplevelse av kontakten med socialtjänsten Sammanfattning Idéen till uppsatsämnet har sitt ursprung i en frågeställning från socialnämndens ordförande i Umeå. Hon undrade över hur socialtjänsten i Umeå på ett bättre sätt skulle kunna stötta adoptivföräldrar till barn adopterade från utlandet. Vi har valt att undersöka socialtjänstens kontakt med adoptivföräldrar i Umeå under adoptionsprocessen och under barnens uppväxt. Vi har också tittat på adoptivföräldrars upplevelser av denna kontakt. För att få svar på våra frågor har vi fördjupat oss i litteratur kring adopterade barn, adoptioner och lagstiftning samt genomfört intervjuer med adoptivföräldrar och handläggare vid familjerätten i Umeå. Under våra intervjuer med adoptivföräldrar har en maktaspekt som råder under gruppsamtal och utredning blivit tydlig. Det har även framkommit att adoptivföräldrar inte i första hand söker kontakt med socialtjänsten om de behöver hjälp och stöd, detta söker de istället hos adoptionsorganisationer eller hos andra adoptivföräldrar. Vår slutsats är att socialtjänsten måste arbeta förebyggande i samarbete med andra aktörer inom området för att kunna nå ut till adoptivfamiljerna. Sökord Adoptivfamiljer Stöd Socialtjänst INNEHÅLLSFÖRTECKNING

3 1. INLEDNING BAKGRUND SYFTE FRÅGESTÄLLNINGAR ANSVARSFÖRDELNING 6 2. METOD VAL AV METOD URVAL GENOMFÖRANDE METODOLOGISKA REFLEKTIONER VALIDITET, RELIABILITET OCH GENERALISERBARHET KÄLLKRITIK ETISKA ÖVERVÄGANDEN TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 9 3. ADOPTIONSPROCESSEN HISTORIK, LAGAR OCH REGLER ATT ADOPTERA ADOPTIVBARNEN UTREDARENS ROLL ADOPTIVFÖRÄLDRARNA MOTIV FÖR ADOPTION ATT HJÄLPA ADOPTERADE SÖKA SITT URSPRUNG IDENTITET IDENTITETSUTVECKLING IDENTITETSFORMANDE IDENTITETSFORMANDE HOS ADOPTERADE FÖRSKOLEBARN SKOLBARN ADOLESCENSEN SAMSPELET MED ADOPTIVFÖRÄLDRARNA ETNISK IDENTITET ATT UTFORSKA SITT URSPRUNG MAKTASPEKTEN EMPIRI REDOVISNING AV INTERVJUER VALET ATT ADOPTERA VALET ATT ADOPTERA UR ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS SYNVINKEL 25

4 6.2 FÖRBEREDELSER OCH GRUPPSAMTAL FAMILJERÄTTENS INLEDANDE ARBETSSÄTT I ADOPTIONSPROCESSEN SAMT FAMILJERÄTTENS GRUPPSAMTAL UR HANDLÄGGARNAS SYNVINKEL FÖRBEREDELSER INFÖR ADOPTIONEN SAMT GRUPPSAMTAL UR ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS SYNVINKEL UTREDNINGEN UTREDNINGEN UR HANDLÄGGARNAS SYNVINKEL UTREDNINGEN UR ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS SYNVINKEL ADOPTIVFÖRÄLDRARS STÖD FRÅN SAMHÄLLET STÖDET UR HANDLÄGGARNAS SYNVINKEL STÖDET UR ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS SYNVINKEL ADOPTIVBARNEN ADOPTIVBARNEN UR HANDLÄGGARNAS SYNVINKEL ADOPTIVBARNEN UR FÖRÄLDRARNA SYNVINKEL UPPLEVELSE AV KONTAKTER MELLAN ADOPTIVFÖRÄLDRAR OCH SOCIALTJÄNSTENS HANDLÄGGARE KONTAKTEN MED FÖRÄLDRARNA UR HANDLÄGGARNAS SYNVINKEL KONTAKTEN MED SOCIALTJÄNSTENS HANDLÄGGARE UR ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS SYNVINKEL ADOPTIVFÖRÄLDRARS TANKAR KRING SOCIALTJÄNSTENS ARBETE ANALYS OCH DISKUSSION MAKTASPEKTEN I KONTAKTEN MELLAN ADOPTIVFÖRÄLDRAR OCH SOCIALTJÄNSTENS HANDLÄGGARE ADOPTIVBARNEN STÖDET FRÅN SAMHÄLLET SLUTORD 37 LITTERATUR 38 RAPPORTER 38 SKRIFTER 39 INTERNET 39 BILAGA 1 Intervjuguide socialtjänst BILAGA 2 Intervjuguide adoptivföräldrar

5 4 1. Inledning 1.1 Bakgrund Förslaget till uppsatsämnet kommer ursprungligen från Utvecklings- och fältforskningsenheten Umeå Socialtjänst, UFFE. Eva Andersson, socialnämndens ordförande i Umeå, hade därigenom önskemål om att någon skulle undersöka hur socialtjänsten i Umeå på bättre sätt skulle kunna stötta adoptivföräldrar till barn adopterade från utlandet. Denna fundering hade väckts hos henne dels utifrån hennes egna erfarenheter i arbetet inom socialnämnden, dels genom rapporter i media om att internationellt adopterade barn oftare riskerar att hamna i socialt problematiska situationer. Stor del av forskningen visar att det går bra för de adopterade barnen som anlänt till Sverige. De flesta har fått en möjlighet till en positiv utveckling både känslomässigt, kognitivt och socialt. I en artikel i Dagens Nyheter (2002) skriver docent Frank Lindblad dock att internationellt adopterade bland annat löper en högre risk att begå självmord och hamna i kriminalitet. Enligt undersökningen av över internationellt adopterade är risken för självmord eller fullbordade självmord tre till fyra gånger högre för denna grupp än för andra jämförbara grupper. Samma risk gäller för psykisk sjukdom, kriminalitet och missbruk. Adoptionscentrum presenterar uppgifter som visar att adoptivbarn mellan år är överrepresenterade på behandlingshem togs 9 av vanliga ungdomar in på behandlingshem, motsvarande siffror under samma år var för adopterade ungdomar 23 av Det finns också forskning som visar att det i 75 % av adoptivfamiljerna går bra. I 25 % av familjerna finns problem som man skulle behöva hjälp med. Forskningen visar också att det i 10 % av familjerna med problem finns problem som betraktas som svåra (Hur går det för adoptivbarnen, 2003). Vi anser att det är viktigt att betona att forskningen visar att det går bra för majoriteten av de internationellt adopterade. Det finns dock en mindre grupp som mår sämre och som riskerar att hamna i socialt utsatta situationer. Enligt Bonniers svenska ordbok (1994, sidan 16) betyder ordet adoptera att göra till sin egen. Internationella adoptioner har nu funnits i Sverige i mer än trettio år och vi är ett av de länder som har flest internationella adoptioner. Enligt Gunilla Andersson Adoptionsrådgivningen i Stockholm (2001) finns i Sverige nu mer än adopterade från olika länder. De barn som anländer till Sverige via adoption är allt från några veckor gamla upp till skolåldern. Det vanligaste är att barnen är under ett år när de anländer till sina nya familjer, sedan följer barn mellan två och tre år. Minsta antalet barn finns i åldersgruppen över tre år. Barnens hemländer har olika regler för i vilken ålder barnen kan adopteras, barnen skall först finnas tillgängliga för inhemsk adoption innan de kan adopteras internationellt, (Creutzer, 2002). Enligt uppgifter från statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA, invandrade barn till Sverige under år 2002 för att senare adopteras (Barn som invandrat till Sverige för att sedan adopteras, 2003). Av dessa adoptioner skedde 29 stycken i Västerbotten. I förhållande till befolkningsmängden är Västerbotten det län dit flest adopterade anländer och länet har sedan de internationella adoptionernas begynnelse legat på topp nästan varje år (von Melén, 1998). De flesta av de internationellt adopterade barnen har omställningsproblem såsom exempelvis passivitet, depression och sömnsvårigheter när de kommer, men de flesta anpassar sig dock väl efter en svår första period. Många har brister i språkutveckling och begreppsbildning och behöver därför extra hjälp. Några barn har svåra problem och behöver därför kvalificerad psykiatrisk och psykologisk hjälp. Problemen med barnen blir i regel mer tydliga i skolålder och tonår. Det är vanligt att adoptivföräldrar skuldbelägger sig mer än andra föräldrar om det uppstår problem. Som adoptivförälder har

6 5 man ju blivit utredd och fått barncertifikat vilket kan göra att man känner att man verkligen måste klara av sitt barn, helst bättre än andra och dessutom utan hjälp (NIA, 1991). Enligt svensk lag är det socialtjänsten som har ett särskilt ansvar för att ge stöd till adopterade barn. I den litteratur vi läst framkommer dock ofta kritik mot den dåliga kunskap som finns kring ämnet hos bland annat socialtjänsten. En utredning är nu tillsatt på uppdrag av regeringen för att bland annat se över om det nuvarande systemet för psykosocialt stöd och rådgivning tillgodoser adoptivfamiljernas behov. Utredningen avsågs först att vara färdig i december 2002 men tiden förlängdes senare till slutet av maj 2003 (Kommittédirektiv internationella adoptioner mm, 2001). I ett brev (2002) till utredningen skriver Maria Jansson, ordförande i Adoptivfamiljers förening, bland annat att socialtjänsten inte hör av sig till adoptivfamiljerna efter den obligatoriska uppföljningen. Adoptivfamiljerna tycker inte heller att det känns naturligt för dem att själva vända sig till socialtjänsten med sina funderingar eftersom socialtjänsten samtidigt är en granskande instans. Under vår praktik vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Umeå mötte vi adoptivbarn och deras föräldrar vilket gav oss en inblick i de problem som kan uppstå i adoptivfamiljer. Vi tycker att det är viktigt att belysa dessa problem för att öka medvetenheten hos de myndigheter som kommer i kontakt med dessa barn och ungdomar och deras föräldrar. Det är av synnerlig vikt att detta tas på allvar och att insatser görs på ett tidigt stadium för att lindra och motverka de problem som denna grupp adoptivbarn kan komma att hamna i. Vi har en stark övertygelse om vikten av förebyggande arbete samt betydelsen av fungerande nätverk kring familjer. Utifrån detta och det önskemål Eva Andersson, Umeå socialnämnd, framfört, har vi valt att undersöka socialtjänstens kontakt med adoptivföräldrar till barn adopterade från utlandet. Vi kommer också att undersöka adoptivföräldrarnas upplevelse av kontakten med socialtjänsten. 1.2 Syfte Vårt syfte är att undersöka Umeå socialtjänsts kontakt med adoptivföräldrar till internationellt adopterade barn- i adoptionsprocessen och under barnens uppväxt. Vi avser även belysa adoptivföräldrars personliga upplevelse av kontakten med socialtjänsten samt om denna kontakt varit tillfredsställande utifrån adoptivfamiljernas behov. 1.3 Frågeställningar Hur arbetar socialtjänsten i Umeå med adoptionsärenden? Vilken kunskap kring internationellt adopterade barns behov finns hos de ansvariga handläggarna inom socialtjänsten? Vilken kontakt har socialtjänsten med adoptivföräldrar? Vad kan göra att adoptivföräldrar behöver stöd från socialtjänsten? Vilken upplevelse har adoptivföräldrar av kontakten med socialtjänsten under adoptionsprocessen och under barnets uppväxt? Vilket stöd upplever adoptivföräldrar att de fått från socialtjänsten? Vilket stöd upplever adoptivföräldrar att de skulle behöva?

7 6 1.4 Ansvarsfördelning Inför opponeringen av denna uppsats är huvudansvaret fördelat på följande sätt; Anna Andersson ansvarar för: 1.2, 1.3, 2.7, 3.1, 3.3, 3.4, 3.5, 3.6, 3.7, 4.4, 4.5, 4.6, 5, 6.3, 6.3.1, 6.3.2, 6.4, 6.4.1, 6.4.2, 6.7, 7.1 Carola Lyzell ansvarar för:1.1, 2.1, 2.2, 2.3, 2.4, 2.5, 2.6, 3.2, 4.1, 4.2, 4.3, 4.3.1, 4.3.2, 4.3.3, 6.1, 6.1.1, 6.2, 6.2.1, 6.2.2, 6.5, 6.5.1, 6.5.2, 6.6, 6.6.1, 6.6.2, 7.2, 7.3 För resterande innehåll vilar ett gemensamt ansvar.

8 7 2. Metod 2.1 Val av metod Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod i form av intervjuer i vår studie eftersom den kvalitativa intervjun är en känslig och kraftfull metod för att fånga erfarenheter och betydelser ur undersökningspersonernas vardagsvärld. Genom intervjun kan personerna förmedla sin situation ur sitt eget perspektiv och med egna ord (Kvale, 1997). Intervjuerna har varit halvstrukturerade till sin form. Under intervjun behandlades vissa teman som i sin tur innehöll vissa färdigkonstruerade frågor. Vi har följt Kvales (1997) råd att intervjuaren skall visa öppenhet för nya och oväntade fenomen, vilket medförde att även andra frågor uppkom under intervjuns gång. Genom att använda oss av intervjuer har vi kunnat få en djupare förståelse för de intervjuades upplevelser kring kontakten mellan adoptivföräldrar och socialtjänstens handläggare. 2.2 Urval Nio intervjuer har genomförts med adoptivföräldrar till internationellt adopterade barn. Vi har kommit i kontakt med föräldrarna på två olika sätt. Fyra av intervjuerna har genomförts med föräldrar som vi fått tips om via bekanta, övriga intervjuer har genomförts med föräldrar som vi fått kontakt med via familjerätten i Umeå. Vår tanke från början var att enbart använda oss av familjerätten för att komma i kontakt med adoptivföräldrar. Det tog dock lång tid innan vi lyckades få kontakt med familjerätten och därför valde vi att börja söka adoptivföräldrar på egen hand. Risk fanns för att det skulle uppstå svårigheter att hinna komma i kontakt med det antal föräldrar som vi önskat. Grunden för urvalet var att adoptivföräldrarna skulle ha haft kontakt med socialtjänsten i Umeå under adoptionsprocessen. Vi ville också ha en någorlunda jämn fördelning gällande åldern på adoptivföräldrarnas barn. Därför har vi intervjuat några föräldrar till små barn, några föräldrar till barn i skolålder och några tonårsföräldrar. Detta resulterade i att åldern på adoptivföräldrarnas barn kom att bli mellan två och 19 år. Vid intervjutillfället med adoptivföräldrarna deltog företrädesvis mammorna, detta utifrån föräldrarnas eget val då det har varit svårt att hitta tidsutrymme för att kunna möta båda föräldrarna samtidigt. Två av adoptivfamiljerna har inte genomgått utredning vid socialtjänsten i Umeå, dock skedde uppföljningen av handläggare vid Umeå socialtjänst. Då föräldrarna har haft kontakt med socialtjänsten i Umeå ingår dessa två intervjuer i det material som redovisas. I vår studie ingår även en intervju med två handläggare vid familjerätten i Umeå. Denna kontakt är förmedlad via familjerättens chef. 2.3 Genomförande Uppsatsarbetet påbörjades med en genomgång av litteratur inom området vilket gav en teoretisk förståelse för de fenomen som vi valt att undersöka och det växte fram en kunskap gällande förhållanden kring adoption samt den lagstiftning som omger adoptionsfamiljer. I den kvalitativa forskningsintervjuns förståelseform belyser man både förutsättningslöshet och förkunskap. Motsägelsen i dessa aspekter medför ett krav på en medveten naivitet hos intervjuaren under genomförandet (Kvale, 1997). Den första kontakten med adoptivföräldrarna skedde via ett brev där de informerades om studiens syfte samt en förfrågan om intresse av att delta i studien. Adoptivföräldrarna kontaktade sedan oss personligen. I två fall informerade dock familjerätten om adoptivföräldrarnas intresse av att delta. Vid samtalen med adoptivföräldrarna har endast en

9 8 intervjuare deltagit per tillfälle, detta utifrån att det oftast bara varit en adoptivförälder som deltagit vid intervjutillfället. Studiens starkt begränsade tidsplan var också avgörande för detta val. Vi har eftersträvat en jämn maktbalans i intervjusituationen genom att låta adoptivföräldern endast möta en av oss. Vi är dock medvetna om att samtalet under en forskningsintervju inte är ett ömsesidigt samspel, utan att en bestämd maktsymmetri råder. Det är intervjuaren som definierar situationen och styr samtalet genom sina frågor (Kvale, 1997). Adoptivföräldrarna har deltagit i egenskap av personer som kunnat förmedla sin kunskap till oss. De intervjuguider vi använt oss av innehöll teman och några i förväg konstruerade frågor. För att uppnå en viss överensstämmelse i intervjuförfarandet genomfördes provintervjuer där vi samordnade vårt intervjuförfarande. Innan intervjuerna påbörjades gav vi adoptivföräldrarna en kort berättelse om studiens syfte samt intervjuns förfarande. Intervjuerna av adoptivföräldrarna ägde rum antingen i deras hem, på deras arbetsplatser eller i intervjuarens hem. Varje intervju tog ca 45 minuter att genomföra. Intervjun med familjerättens handläggare ägde rum på socialtjänsten i Umeå. Alla intervjuer spelades in på bandspelare för att full fokusering skulle kunna råda kring ämnet. Den bandade intervjun skrevs sedan ut till text. Viktig data för studiens syfte har inte gått förlorad eller förändrats och efterhandskonstruktioner har undvikits genom att de utskrivna intervjuerna skickats till intervjupersonerna för översikt och eventuell korrigering. Intervjuerna har sedan sammanfattats och i empirin redovisas de under olika teman. 2.4 Metodologiska reflektioner Genom att bara vara en intervjuare vid varje intervjutillfälle med adoptivföräldrarna har vi försökt eftersträva en jämn maktbalans. Vi är medvetna om att det kan finnas fördelar med att vara två intervjuare, exempelvis kanske vi hade lyckats fånga upp mer i adoptivföräldrarnas berättelser om vi varit två. Vi ansåg dock att betydelsen av maktbalansen i det här fallet vägde tyngre. Vi valde att kontakta adoptivföräldrar på två olika sätt, dels genom bekanta och dels via familjerätten. Ingen av oss har dock någon personlig relation till de adoptivföräldrar vi intervjuat vilket annars skulle ha kunnat påverka intervjun. Alla föräldrar, oavsett hur kontakten förmedlats, har visat stort intresse för att delta i vår undersökning. 2.5 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet Validitet innebär att man mäter det som man avser att mäta och att resultaten stämmer överens med verkligheten. Att validera är att under hela forskningsprocessen kontrollera trovärdighet, rimlighet och tillförlitlighet (Kvale, 1997). Vi har under hela uppsatsprocessen ifrågasatt och reflekterat över det material som vi använt oss av. Under intervjuerna har vi försökt behålla fokus på det som vi avsett att fånga trots att många andra intressanta frågor kring ämnet adoption uppstått. För att uppnå god reliabilitet i vår studie har vi arbetat utifrån teman och frågor som vi noggrant förberett och diskuterat tillsammans. Vi har också tillsammans gått igenom varje intervju efter att den ägt rum, och på detta sätt har vi kunnat uppnå en god samstämmighet i vårt intervjuförfarande. Kvale (1997) skriver att när utskriften från den bandade intervjun är gjord är denna att betrakta som det enda pålitliga empiriska datamaterialet i intervjuprojektet. Utskriften är inte intervjuns grundläggande data utan en konstruktion genom att den muntliga kommunikationen blivit skriftlig. Genom att intervjuerna i sitt utskrivna skick godkänts av intervjupersonerna har uppgifterna kunnat ses som tillförlitliga. För att undvika olikheter vid utskriften av de bandade intervjuerna har vi tillsammans bestämt förfaringssätt. När det gäller generaliserbarhet, hur materialet kan generaliseras till populationen eller liknande situationer (Kvale, 1997) anser vi att vår studie kan vara gångbar även vid andra socialtjänster. Då studien omfattar ett större antal

10 9 adoptivföräldrar med varierande åldrar på sina barn tror vi att andra adoptivföräldrar kan känna igen sig i upplevelserna av kontakten med socialtjänsten. 2.6 Källkritik För att hitta teoretiska utgångspunkter har vi använt oss av olika källor, både litteratur och sidor på Internet. Innehållet i de källor som vi hittat på Internet har vi, i de fall det varit möjligt, sedan kontrollerat mot originalverken för att försäkra oss om dess äkthet. Ett exempel på detta är NIA: s handbok för socialnämnder som vi först hämtat från Internet och senare kontrollerat mot den tryckta versionen vilken vi också använder som referens. Vi har också ersatt gammal lagstiftning i det material vi hittat med ny. Orsaken till att vi valt att använda oss av uppgifter från Internet har varit att mycket av den information som vi funnit där inte har varit tillgänglig för oss på annat sätt. I vår teoridel om identitetsutveckling finns uppgifter hämtade ur en skrift Vitt som norm (Christensen Kamm, 1998), skriften är översatt från danska till svenska. Vi är medvetna om att översättningar kan ses som sekundära källor men innehållet i skriften är överensstämmande med övrig litteratur vi studerat i ämnet. Därför har vi valt att ta med korta delar av skriften. Mycket av den forskning som vi hittat kring adoptioner är utförd av adoptivföräldrar och detta kan innebära att forskaren varit partisk i sina frågeställningar. Trost (2002) menar att man inte bör vara för djupt engagerad i det ämne man studerar. Risken är att man inte klarar av att få en tillräcklig distans till studien, vilket kan innebära att man tror sig veta alltför mycket om det studerade fenomenet. Här uppstår då ett etiskt dilemma där man inte förmår att hålla sig kritisk i sin analys och tolkning. Det är svårt att besvara om forskningen skulle ha sett annorlunda ut om den bedrivits av andra som ej varit lika djupt insatta i adoptionsprocessen, vi är dock medvetna om att möjligheten finns. 2.7 Etiska överväganden För att värna om anonymiteten för de personer som deltagit i vår studie har vi redan i vid utskrifterna av intervjuerna dolt deras identitet. Uppgifter som gör att det går att känna igen familjerna har förändrats, till exempel har barnens namn och ursprungsland tagits bort i utskrifterna. Dessa förändringar har godkänts av intervjupersonerna. De bandinspelningar som gjorts i samband med intervjutillfället har efter utskriften raderats och utskrifterna har efter uppsatsens färdigställande förstörts. 2.8 Teoretiska utgångspunkter I valet av teoretiska utgångspunkter för vår studie började vi med att söka något kring lagstiftning och rekommendationer för hur socialtjänster skall jobba med adoptionsärenden. Detta utifrån att vi kände att vi behövde få en djupare kunskap om adoptionsprocessen och hur socialtjänsten ska arbeta kring adoptivfamiljer. På Internet fann vi att Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor skrivit en handbok för socialnämnder och deras arbete kring internationella adoptioner. Delar ur denna handbok kommer att användas i analysen av intervjuerna då vi tycker att den bland annat ger en bra kunskap om socialtjänstens tillvägagångssätt i adoptionsärenden och riktlinjer för vad man som utredare bör tänka på i mötet med blivande adoptivföräldrar. Vi har också valt att använda oss av teorier kring adoptivbarns identitetsutveckling. Genom detta ville vi få en förståelse för hur adoptionen kan påverka barnet och om detta kan innebära att just adoptivfamiljer kan komma att behöva stöd från samhället. Dessa teoretiska utgångspunkter hade vi valt innan intervjuerna genomfördes. Efter att intervjuerna genomförts valde vi också att komplettera med en teori kring maktaspekten i förhållandet mellan hjälpare och klient. Detta utifrån att denna aspekt var tydlig i några av adoptivföräldrarnas upplevelser av kontakten med socialtjänsten. Vi ville få en ökad förståelse för detta.

11 10 3. Adoptionsprocessen 3.1 Historik, lagar och regler Före 1960 var antalet utlandsadoptioner i Sverige blygsamma till antalet men dessa ökade under 60-talet. Då handlade det främst om adoption av barn som svenskar kommit i kontakt med vid arbete eller resor utomlands. Både enskilda och makar som såg hur dåligt en del barn mådde på barnhem de besökte, i ex Indien och Korea, ansökte om att få adoptera barnen. Under den här tiden började också frågor komma från allmänheten om vad som gällde för att få adoptera utländska barn vilket ledde till att det 1964 tillsattes en offentlig utredning för att bland annat kartlägga möjligheterna för svenska familjer att adoptera barn från olika länder. Man ville också komma fram till förslag till förbättrad service från samhällets sida. Utredningen föreslog att socialstyrelsen skulle fungera som centralt serviceorgan i adoptionsfrågor gällande utländska barn (Irhammar, 1997). Som en följd av det ökade antalet adoptioner under 60-talet växte också sammanslutningar av adoptivföräldrar upp. Syftet med dessa var att hjälpa varandra, ge tips och råd på varifrån man kunde adoptera barn och hur man bar sig åt rent praktiskt. År 1969 bildades Indisk- Svenska föreningen och Adoptionscentrum och 1972 gick dessa samman under namnet Adoptionscentrum, AC (NIA, 1991). Det finns sex auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige för närvarande och av dem är Adoptionscentrum den största. Adoptionscentrum har lokalavdelningar över hela landet som bland annat bedriver föreningsverksamhet, biståndsprojekt och föräldrautbildningar (Historik, regler förmedling vid adoption, 2003) I början av 1970-talet hade socialstyrelsen fått mycket arbete med internationella adoptioner och behovet av service till myndigheter och allmänhet ökade. En rådgivande nämnd för internationella adoptionsfrågor inom socialstyrelsen tillsattes därför. Nämnden permanentades 1973 och är sedan 1981 en egen myndighet med namnet Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA (NIA, 1991). NIA är den myndighet som bland annat beslutar om auktorisation av de ideella organisationer som arbetar med internationell adoptionsförmedling. NIA kan också dra tillbaka eller begränsa auktorisationen om inte kraven i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling, LIA, eller de särskilda villkor NIA beslutat om följs. NIA har också utarbetat en handbok för socialnämnderna som en vägledning vid bedömningen av blivande adoptivhems lämplighet (Detta är NIA - uppgift och funktion, 2003). I FN: s barnkonventions artikel 21 kan man läsa att de stater som erkänner och tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas genom att adoptionen godkänns av behöriga myndigheter. I enlighet med relevant lag och tillämpliga förfaranden och med all relevant och tillförlitlig information som grund beslutar myndigheterna att adoptionen kan tillåtas. Man skall ta hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare. Konventionsstaterna erkänner att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt i hemlandet. Staterna säkerställer att det barn som berörs av internationell adoption ges garantier som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption. Staterna skall också vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att placeringar inte leder till otillbörlig ekonomisk vinst för de personer som medverkar vid internationell adoption (Förenta Nationernas konvention om barns rättigheter, 2003).

12 11 Bestämmelserna om adoption återfinns i Föräldrabalkens, FB, fjärde kapitel. Beslut om adoption tas av tingsrätten och innebär att barnet ses som barn till adoptivföräldrarna/- föräldern och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Enligt FB skall rätten pröva om det är lämpligt att adoptionen kommer till stånd och ett huvudkrav är att adoptionen skall vara till barnets fördel. Adoptionen går inte att häva. När det gäller internationella adoptioner finns det ytterligare lagar som tillämpas. Enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, IRA, är vissa utländska adoptionsbeslut giltiga i Sverige och andra kan godkännas av NIA att gälla i Sverige. Enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges anslutning till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner gäller Haagkonventionen som svensk lag och i konventionen regleras förfarandet för adoptioner konventionsstater emellan. För att få ta emot någon annans barn för stadigvarande vård och fostran måste man enligt 6 kapitlet 2 socialtjänstlagen (2001:453) SoL, ha socialnämndens medgivande. Socialnämnden är därmed ansvarig att utreda lämpligheten hos den som söker att adoptera. I SoL stadgas också i 6 kapitlet 12 att den som vill ta emot ett utländskt barn för adoption måste inhämta socialnämndens medgivande innan barnet lämnar det land där det har sin hemvist. Från 1997 finns bestämmelser att socialnämnden skall lämna sitt samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta efter att de sökande utsetts till föräldrar till ett visst barn enligt 6 kapitlet 14. Socialnämnden har samma skyldigheter gentemot adoptivhemmen som de har gentemot familjehemmen tills adoptionen blir giltig i Sverige. Socialnämnden har också ansvar för att adoptivfamiljerna får den hjälp och det stöd de behöver efter att adoptionen genomförts så att barnet får ett gynnsamt uppväxtförhållande enligt 6 kapitlet 7 SoL. (NIA, 1997). Kommunen har enligt socialtjänstlagen, 2 kapitlet 2, det yttersta ansvaret för alla som vistas i kommunen. Kommunernas uppgift är att göra det samhälleliga skyddsnätet komplett dvs. att bistå om individens behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde har rätt till bistånd och detta betyder inte bara ekonomiskt bistånd utan också vård och behandlingsinsatser av olika slag, råd och stöd till bland andra barn och ungdomar samt olika former av social service. Åtgärderna skall kunna anpassas till varje enskild individs behov och förutsättningar, de skall också kunna utformas och genomföras tillsammans med andra samhällsorgan som exempelvis barnavårdscentral eller adoptionsorganisationer. En av socialtjänstens viktigaste uppgifter är den allmänt förebyggande verksamheten för barn och ungdomar och socialnämnden skall, enligt 5 kapitlet 1, verka för att barn och ungdomar får växa upp under goda och trygga förhållanden. I samarbete med hemmen ska socialnämnden främja en allsidig personlighetsutveckling hos barn och ungdomar. Detta ansvar sträcker sig från de allra minsta barnen och deras föräldrar till ungdomar ända upp i tjugoårsåldern. (NIA, 1991). 3.2 Att adoptera Adoption handlar framförallt om barns rätt till föräldrar (Creutzer, 2002, sidan 12). För att ett par gemensamt skall få adoptera i Sverige krävs det att man är gifta med varandra. I ett samboförhållande är det enbart den ena partnern som får adoptera. Det har de senaste åren blivit allt vanligare att ensamstående adopterar. Den undre gränsen för adoptivföräldrarnas ålder är enligt Föräldrabalken 25 år, någon övre åldersgräns finns inte men enligt gällande praxis bör det inte vara mer än 40 år mellan förälder och barn. Denna praxis är dock inte längre lika fast då åldern bland Sveriges förstföderskor ökar. Barnens ursprungsländer kan dock ha olika ålders krav för adoptivföräldrarna, krav kan även ställas på till exempel religion

13 12 och ekonomi (Creutzer, 2002). Olika undersökningar visar att adoptivföräldrar oftast är något äldre, har högre medelinkomster och längre utbildningar än andra föräldrar (Adoption, 2003). Under utredningen träffar socialsekreteraren familjen under ett antal gånger för att bedöma de blivande föräldrarnas lämplighet. Utredningen följer ett internationellt fastställt formulär och detta skall sedan presenteras i ett slutligt dokument. Man tittar här bland annat på tidigare förhållanden som upplevelse av uppväxten, arbete och möjligheten att kombinera detta med familjelivet samt personlighet, livsåskådning och motiv för adoption. För att bli godkänd som adoptivförälder krävs ett läkarintyg eftersom adoptivländerna vill ha friska föräldrar som orkar ta hand om barnen. En av de viktigare punkterna i utredningen är äktenskapet och relationer till släkt och man använder sig av referenter för att få deras bild av de blivande adoptivföräldrarna. Slutligen skall utredningen sammanfattas och skäl som talar för och emot en adoption redovisas. Utredaren föreslår sedan socialnämnden ett beslut som är möjligt att överklaga. Om socialnämnden ger ett medgivande är det giltigt i två år (Creutzer, 2002). Vilken familj som får vilket barn vet man i regel inte då medgivandet från socialnämnden lämnas. Varje familj måste därför ha förutsättningar att ta hand om vilket barn som helst. Det enda som kan styras är att begränsa medgivandet till att gälla ett barn i en viss ålder. Begränsningar gällande barnets bakgrund eller tillstånd kan inte göras. Detta betyder att man kan adoptera ett barn som efter en tid visar sig ha något funktionshinder eller allvarlig sjukdom. Ett barn som lämnats för internationell adoption kan ha varit eller är fortfarande undernärt och kan lida av bristsjukdomar. Barnet kan också vara försenat i sin utveckling. Garantier för att få ett friskt eller normalutvecklat barn går inte att ge ( NIA, 1997). De blivande föräldrarna är skyldiga att meddela utredaren om deras förhållanden ändras väsentligt, såsom vid skilsmässa, sjukdom eller graviditet. En graviditet innebär att adoptionsprocessen stoppas eller fryses på grund av att adoptivländerna inte vill att gravida adopterar. Det får inte finnas några risker att adoptivbarnet blir åsidosatt samtidigt som man anser att det innebär en alltför krävande situation för föräldrarna att tillgodose barnens behov. Skulle graviditeten sluta i missfall återfår man dock sin plats i kön. Efter socialnämndens medgivande till adoption vänder sig sedan de blivande föräldrarna till en adoptionsorganisation som skall förmedla deras adoption. Adoptionsorganisationen hjälper sedan till att granska alla handlingar som skall skickas till barnets hemland. Olika länder kan ha speciella krav på intyg som skall skickas med. Kina kräver till exempel ett intyg av ensamstående att de inte är homosexuella. Andra krav kan vara intyg på genomförda utbildningar, intyg på befattningar och årsinkomst samt läkarintyg. Alla handlingar skall sedan bestyrkas, adoptivländernas krav på detta varierar men vanligast är att handlingarna skall bestyrkas av Notarius Publicus, Utrikesdepartementet och landets ambassad. När alla handlingar är skickade börjar väntan på ett barnbesked. Denna väntan kan vara allt från ett par månader till mer än ett år. Under denna tid kan det infinna sig en känsla av maktlöshet hos de blivande adoptivföräldrarna, speciellt om väntan drar ut på tiden. Ofta går det att finna stöd hos andra i samma situation. När barnbeskedet kommer skall de blivande föräldrarna formellt tacka ja till just detta barn och även socialnämnden skall godkänna att adoptionsprocessen får fortsätta. Om godkännande ges skickas detta till adoptionsorganisationen som förmedlar dessa vidare till adoptivlandet. Om landet som barnet adopteras ifrån inte har skrivit under Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner måste föräldrarna söka om ett tillfälligt uppehållstillstånd för barnet (Creutzer, 2002). När adoptivföräldrarna sedan kommer hem med sitt barn kontaktar de den handläggande socialsekreteraren och i de fall där tingsrätten skall godkänna adoptionen betraktas barnet som fosterhemsplacerat hos sin nya familj. Beslut av tingsrätten behövs inte om barnet adopterats från ett land som undertecknat Haagkonventionen. Då gäller adoptionen med automatik i

14 13 Sverige. I vissa fall kan det även vara NIA som godkänner adoptionen. I de fall där tingsrätten fattar beslut begärs ett intyg från socialnämnden vilket utfärdas efter ett hembesök av socialsekreterare. När adoptionen godkänts blir barnet svensk medborgare. Förutom kontakten med socialtjänstens handläggare skall även andra kontakter tas. Barnet måste genomgå en större hälsokontroll inom två veckor efter ankomsten till sitt nya hemland. Denna undersökning, som oftast sker vid en barnmedicinsk klinik, görs bland annat för att se om barnet har någon form av parasiter och måste ske innan barnet får besöka barnavårdscentralen, BVC. Personalen på BVC ger sedan bland annat råd om kost och säkerhet i hemmet (Creutzer, 2002). Inom flera landsting ordnar BVC särskilda träffar för blivande adoptivföräldrar liksom program som stöd för familjerna sedan barnet kommit (NIA, 1997). Vidare skall även skattemyndigheten kontaktas för att folkbokföra barnet hos sina nya föräldrar. Barnet får då sina fyra sista siffror i personnumret och efter detta börjar försäkringskassan att betala ut föräldrapenning. Reglerna kring föräldrapenning för adopterade barn gäller på samma sätt som för alla andra, det går dock inte att ta ut ersättning innan man får sitt barn. Sex månader efter hemkomsten gör socialsekreteraren en uppföljningsrapport som sedan skall översättas och skickas till adoptivlandet (Creutzer, 2002). En internationell adoption kostar vanligen mellan och kronor i dag. Priserna kan variera utifrån land samt mellan olika adoptionsorganisationer trots att det rör sig om samma land. De internationella reglerna kring adoption slår dock fast att den som medverkar vid en adoption inte får göra sig otillbörlig ekonomisk vinst. De största utgiftsposterna för de blivande föräldrarna är kostnader till adoptionsorganisationen, kostnader i barnets hemland samt kostnader vid adoptionsresan. Utöver detta tillkommer kostnader för exempelvis dokument. När en adoption är genomförd och godkänd är det möjligt att få ett statligt adoptionsbidrag på kronor. Ansökan om detta lämnas till försäkringskassan. I vissa kommuner ges bidrag till föräldrautbildningar och andra kostnader, det kan även vara möjligt att få ett adoptionsbidrag via dem. Det handlar ofta om kommuner som har sjunkande befolkningssiffror och som vill få barnfamiljer att stanna på orten (Creutzer, 2002). Det är viktigt att den första kontakten mellan socialtjänst och adoptivföräldrar blir positiv och meningsfull. Det är möjligt att adoptivföräldrar i den första kontakten kan ha svårt att se långt framåt och tänka på att problem kan uppstå i framtiden. Det är ändå viktigt att utredaren, redan från början informerar föräldrarna om socialtjänstens möjligheter och skyldigheter så att de får se att socialtjänsten är till för alla och att de bör söka den hjälp och det stöd de har rätt till. Denna typ av positivt förebyggande arbete kan visa sig värdefullt i framtiden. Om etablerandet av en förtroendeingivande kontakt lyckas finns goda förutsättningar för att adoptivfamiljen även sedan adoptionen blivit klar vänder sig till socialtjänsten vid behov (NIA, 1991). Utredaren bör vid kontakten med adoptivföräldrarna, efter att barnet kommit till dem, informera om vilka möjligheter till kontakt med, och stöd från olika instanser som finns på orten. En sådan information bör helst vara skriftlig så att adoptivföräldrarna har möjlighet att plocka fram den om de själva känner att de behöver ta ytterligare kontakter (NIA, 1997). Det händer att adoptivföräldrar söker kontakt med socialtjänsten när barnet är i tonåren för att få hjälp med svåra problem som exempelvis skolk, snatteri, aggressivitet och våld. En del av dessa barn kan till synes helt ha tappat kontakten med familjen och föräldrarna kan uppleva att de tappat kontrollen över det som händer. Det är viktigt att man i sådana lägen som socialsekreterare är klar över att det gäller att stärka familjebanden vid problemsituationer. För att socialsekreteraren skall kunna fungera som ett bra stöd för adoptivfamiljen är det viktigt att han/hon sätter sig in i den problematik som är speciell för dem (NIA, 1991).

15 Adoptivbarnen De barn som blir aktuella för internationell adoption är i de allra flesta fall barn som är föräldralösa eller övergivna. Barnen är oftast friska då de kommer även om många har mindre hälsoproblem som lätt kan behandlas då de får tillgång till rätt typ av vård. Men det kan också handla om barn med fysiska skador som en familj i ett fattigt land inte ser sig ha möjlighet att kunna ge bra vård och en trygg uppväxt. De flesta av barnen har en traumatisk bakgrund och även de riktigt små barnen kan ha farit illa. Kanske har den biologiska mamman levt under svåra förhållanden under graviditeten vilket också kan ha inverkat på barnet. Alla barn har varit utsatta för minst en separation. En del barns bakgrund finns det uppgifter om och man kan kanske få veta orsaken till varför de lämnats för adoption. Ett inte ovanligt skäl till att lämna sitt barn för adoption är att mamman är ogift och att det inte är socialt acceptabelt att vara ogift mor i det samhälle hon lever i. Orsaken kan också vara missbruk, sjukdom, prostitution eller kriminalitet. Det kan också vara så att barnet kommit till i ett incestförhållande. Vissa länder har lagar som tillåter att barn som far illa hos sina föräldrar omhändertas av samhället och sedan lämnas för internationell adoption. I dessa fall är det möjligt att de biologiska föräldrarna inte fått möjlighet att ta ställning till vad som skall hända med barnet. Myndigheterna som enligt det landets lagar är behöriga att besluta om barns framtid har då gjort bedömningen att internationell adoption är till barnets bästa. I en del fall har de biologiska föräldrarna direkt vänt sig till en adoptionsorganisation eller barnhem för att få hjälp med att finna ett lämpligt adoptivhem för barnet. Det händer också att föräldrar överger sina barn på sjukhus eller på någon offentlig plats i hopp om att någon skall finna dem och ta hand om dem. Dessa barns bakgrund kan man i regel inte få veta något om (NIA, 1997). 3.4 Utredarens roll Att få barn är en mycket privat angelägenhet som de flesta människor inte vill att andra ska ha synpunkter på. Det är inte så konstigt om en del sökande av adoptivbarn till en början betraktar sina adoptionsplaner som sin ensak och som anser att de sociala myndigheternas inblandning är störande. Det händer också att de sökande vill skynda på utredningen eftersom de ser den som en ren formalitet. Att utreda är en krävande uppgift som innebär att utredaren går in på ömtåliga, och för de sökande, mycket känsliga frågor som det kan vara svårt att tala om. Socialtjänsten och utredaren måste se sig som företrädare för barnet och föra dess talan i adoptionsprocessen. Det är viktigt att redan från början göra klart för de sökande att utgångspunkten för arbetet är det okända barnet och dess rätt till en bra familj. Om de sökande får förståelse för vilken roll utredaren har i processen bör det underlätta samarbetet. Stora krav ställs på utredaren som har dubbla roller i arbetet, dels att vara barnets företrädare som kontrollerar och utreder den möjliga familjen, dels att vara rådgivare och samtalspartner åt den familj som vill adoptera barnet. Utredarens egna attityder till barn, barnlöshet och adoption, och särskilt internationell adoption, kan ha inverkan på själva utredningsarbetet. Det är därför viktigt att utredaren är medveten om detta. I de flesta fall är det värdefullt att vara två utredare i arbetet med adoptioner. I arbetet med att utreda sökande kan det ligga nära till hands även för utredare och nämndledamöter att tänka att vem som helst faktiskt får skaffa barn. Det finns dock en väsentlig skillnad i att föda ett barn och att växa in i föräldrauppgiften i takt med barnets växande behov och att ta emot ett barn som kanske redan har flera separationer och traumatiska upplevelser bakom sig. Denna skillnad måste utredaren vara medveten om. Barnet skall genom adoptionen kompenseras för förlusten av sina biologiska föräldrar och berörda myndigheter har ett mycket stort ansvar att se till att i första hand beakta barnets bästa vid varje tillfälle då ett barn skall få nya föräldrar (NIA, 1997).

16 Adoptivföräldrarna För adoptivföräldrarna är adoptionen ett positivt val, för de biologiska föräldrarna är det lösningen på en svår livssituation. För barnet är adoptionen en omställning som kan vara svår att förstå orsaken till. Barn är ofta oerhört lojala mot sina föräldrar även om de haft det mycket svårt hos dem och är ofta oroliga inför förändringar även om dessa framställs som positiva. Det är därför viktigt att de sökande under utredningen får hjälp med att leva sig in i vad flyttningen till dem kan innebära för barnet. Ett äldre barn med minnen från sitt första hem kanske aldrig har fått någon förklaring av sina biologiska föräldrar till varför hon måste lämnas bort. Detta är ett trauma som barnet bär med sig genom livet och som det också måste få hjälp att bearbeta och våga fråga om. Mycket stora krav ställs på adoptivföräldrarna i det läget: att orka inse barnets rättigheter att få visa såväl ilska som sorg och försöka hjälpa henne vidare om så behövs med professionellt stöd utifrån. En förutsättning för att barnet skall känna trygghet är att barnets ställning i familjen är klar och accepterad. Frågan om hur man tänker tala om adoptivförhållandet med sitt barn har därför stor betydelse i utredarens samtal med blivande adoptivföräldrar. Det gäller inte att endast då och då berätta för barnet att hon haft andra föräldrar tidigare och att hon nu är adopterad, utan det handlar om att integrera insikten om adoptivförhållandet i familjens vardagliga samtal (NIA, 1997). 3.6 Motiv för adoption En av de grundläggande frågorna inför en adoption handlar om motiven. De sökande ska för utredaren redovisa, granska och bearbeta motiven som ligger bakom deras önskan att få adoptera ett barn. Att adoptivföräldrarna kan känna sig trygga med sitt beslut att adoptera och motivet till detta har stor betydelse såväl för dem själva som för adoptivbarnet. Frågan om motiven kan vara komplicerad. Det kan verka självklart att vilja ha barn men om de sökande får hjälp att gå närmare in på frågan kan den visa sig ha många bottnar. Svaren på frågan kan vara både svårformulerade och svårfångade. Det är också mycket viktigt att båda parterna i ett förhållande har en längtan att adoptera, att man inte går med på den andres önskemål, eller påverkas av förväntningar från omgivningen. Det finns flera skäl till att motivfrågan är viktig. Barnets representant i ursprungsländerna vill veta varför de sökande vill bli föräldrar till just ett av deras barn. Bakom motiven för önskan om att få ett barn ligger också förväntningar på barnet och vilka krav, både uttalade och outtalade, som kommer att ställas. Ett barn kan känna även outtalade förväntningar och om dessa är orealistiska och inte överensstämmer med barnets behov eller vad barnet har förutsättningar att infria kan de ge upphov till störda relationer mellan barn och föräldrar (NIA, 1997). Ofta kan blivande adoptivföräldrar få många frågor från omgivningen både före och efter att barnet anlänt till dem. Det kan betyda mycket för föräldrarna att få veta hur de kan besvara frågor eller handskas med svåra situationer om dessa skulle komma att uppstå. En sådan gång är det också viktigt för föräldrarna att veta på vilken grund de tagit beslutet. Föräldrarnas attityd till adoptionssituationen kommer att påverka barnets självkänsla och trygghet i sin situation. Även barnet själv kan en dag komma att ställa frågan till föräldrarna varför de valde att adoptera. De vuxnas svar och reaktioner kan vid senare tillfällen hjälpa barnet att handskas med ifrågasättande situationer då ingen förälder finns till hands. Det vanligaste motivet för adoption är ofrivillig barnlöshet. Orsakerna till barnlösheten och hur detta har påverkat de sökande bör tas upp i samtal under utredningen och även nämnas i den skriftliga utredningen. Barnlöshet kan innebära en stor påfrestning, både för individen och för äktenskapet och det är viktigt att ingående samtal förs med båda parter rörande barnlösheten, där deras eventuella besvikelse och hur de bearbetat svårigheterna tas upp. Att de sökande säger att de inte skulle kunna leva utan ett eget barn kan vara ett tecken på en problematisk livssituation. En situation som ett barn kan förväntas förbättra vilket kan medföra alltför stora förväntningar på barnet.

17 16 Det är viktigt att makarna kommit så långt i bearbetningen av sin sorg över barnlösheten så att de kan välja att adoptera ett barn för barnets egen skull. Det förekommer också att frivilligt barnlösa söker om att få adoptera. En del av dem tycker att det är bättre att adoptera redan födda barn än att sätta fler barn till världen. En sådan inställning har ofta sina rötter i en livsåskådning och kan vara uttryck för en positiv och realistisk människosyn. Dock kan motiven i de här fallen också vara dubbelbottnade. Motiven kan till exempel grunda sig på en bristande samhörighet i makarnas relation. Det kan också vara så att kvinnan är rädd för att gå igenom en graviditet eller förlossning och skulle behöva professionell hjälp att bearbeta denna rädsla för att på ett sunt sätt kunna ta på sig föräldrarollen (NIA, 1997). 3.7 Att hjälpa adopterade söka sitt ursprung Adoptivföräldrarna kan behöva prata med utredaren om vad de fått veta om barnets bakgrund och hur de skall hantera den informationen. Det är viktigt att utredaren framhåller betydelsen av att skriva ned och spara all tillgänglig information för adoptivföräldrarna. Informationen kan senare komma att vara mycket betydelsefull för den adopterade. Som socialarbetare bör man vara beredd på att både ungdomar och vuxna utlandsadopterade kan komma för att få veta vilka uppgifter som finns om dem hos socialnämnden. Man bör vara beredd att bistå med råd om hur de skall gå till väga för att få veta mer om sitt ursprung. Den som uppnått myndig ålder har alltid rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter som har betydelse för att kunna få reda på vilka som är hans eller hennes biologiska föräldrar. Om en omyndig person kommer och begär uppgifter om sitt ursprung bör socialarbetaren först och främst försöka få ungdomen att tala med sina adoptivföräldrar så att de tillsammans kan arbeta för att få reda på så mycket som möjligt. Är adoptivföräldrarna negativa till detta bör socialarbetaren försöka få dem att inse hur viktigt det är för den unge att få veta så mycket som möjligt om sitt ursprung. Det är viktigt att socialarbetaren intar en förstående attityd gentemot adoptivföräldrarna. Det är naturligt att barnets sökande efter sitt ursprung kan vara svårt för dem och det är naturligt att de kan behöva hjälp i detta. Om det är omöjligt att övertyga adoptivföräldrarna om att barnets sökande efter sitt ursprung är något positivt och att en positiv inställning från deras sida utvecklar relationen dem emellan, så måste socialarbetaren bestämt tydliggöra för adoptivföräldrarna att det faktiskt är barnets rätt att få veta så mycket som möjligt om sitt ursprung och att socialarbetaren kommer att hjälpa och stötta barnet trots att adoptivföräldrarna är emot det (NIA, 1997). De frågor som adoptivbarnet har gäller ofta familjetillhörigheten. Barnet önskar en bekräftelse på att hon verkligen tillhör familjen, och vill ha en förklaring till vad som gjorde att de biologiska föräldrarna lämnade henne för adoption. Det är dock viktigt att föräldrarna är lyhörda för barnets behov i olika faser i dess utveckling, och informationen måste balanseras efter barnets förmåga att ta den till sig. Ett litet barn är kanske inte lika intresserat av att tala om sitt ursprung som adoptivföräldrarna. Tonåringen kan däremot ha många funderingar medan adoptivföräldrarna då kan ha svårt att återvända till känslan de hade kring dessa frågor när barnet var yngre. De internationella adoptionerna har medfört en större öppenhet och en mer positiv syn på adoptioner än vad som var vanligt tidigare. Idag är det till synes självklart för de flesta att öppenhet i adoptionsfrågor är till nytta för både barn och föräldrar. Om man talar öppet om hur och varför barnet kommit till familjen kommer hon förhoppningsvis själv att kunna ta upp frågor kring sitt ursprung vid olika tillfällen och ur olika perspektiv under uppväxtåren (NIA, 1997).

18 17 4. Identitet 4.1 Identitetsutveckling Utlandsadopterade barn kan förväntas ha en mer komplicerad identitetsutveckling än svenska barn. De måste på något sätt finna en balans mellan sin svenska vanlighet och sitt exotiska utseende. De måste också arbeta sig igenom sin speciella situation av att ha blivit bortlämnade av sina biologiska föräldrar. Ofta har de haft en första svår tid som små barn. (NIA, 1991, sidan 84) Det finns ingen egentlig samstämmighet kring begreppet identitet inom psykologin eller mellan olika vetenskapsgrenar vare sig när det gäller definition eller användning av begreppet. Ibland används begreppet synonymt med självuppfattning eller som en beskrivning av individen och ibland omtalas begreppet som en intellektuell struktur eller process. Malin Irhammar (1997) refererar till Bosma et al. som ser de definitioner som gjorts som två poler. Vid den ena polen kan identitet ses som en individs inre kärna och identiteten upplevs som densamma över tid och rum medan man vid den andra polen koncentrerar kring det kulturella och sociala sammanhanget. Mellan dessa två poler finns uppfattningar om identitet som något interaktivt mellan den psykologiska och den sociokulturella kontexten (Irhammar, 1997, sidan 19). I rumsliga termer kan man se individen som en kärna som omges av ett socialt sammanhang och identiteten kan ses som den struktur där samspelet mellan kärnan och sammanhanget äger rum. Genom den egna identiteten upplever individen omvärlden samtidigt som han/hon själv blir uppfattad av världen genom sin identitet. Identiteten är inte något som kan urskiljas men genom att se dess beteendemässiga konsekvenser blir den möjlig att studera. Ingen teori kan utförligt beskriva begreppet identitet och identitetsformande men både psykodynamiska och kognitiva teorier bidrar till en förståelse om hur identiteten formas under olika utvecklingsperioder. (Irhammar, 1997) 4.2 Identitetsformande De gemensamma dragen i de teorier som vi här redovisar är att identitet ses som en mental uppbyggnad genom vilken vi förhåller oss till oss själva och vår omgivning. När våra tidigare antaganden inte längre fungerar hamnar vi i ett tillstånd av obalans och denna obalans kan leda till att vi omarbetar vårt tidigare ställningstagande eller skapar ett nytt. Många av de moderna teorierna kring identitetsutveckling har sin utgångspunkt i Eriksons psykodynamiska teori vilken också Irhammar (1997) refererar till i sin avhandling. Erikson insåg betydelsen av att individen utforskade sig själv som människa genom att ställa frågor om vem man är, varifrån man kommer och vart man är på väg genom livet och såg denna process som en styrande del av identitetsutvecklingen under adolescensen. För att finna svar på dessa frågor måste människan utforska skilda livsområden för att i sinom tid kunna komma fram till sitt eget ställningstagande. När man så småningom har gjort flera ställningstaganden som kan relateras till olika sociala situationer har man utvecklat en identitet. Erikson ansåg identiteten som beroende av det förflutna och avgörande för framtiden. Förankrad i barndomen fungerar identiteten som bas inför kommande livsuppgifter och grunden till individens förhållningssätt till världen byggs upp av barnets syn på sig själv och av upplevelsen av relationer mellan sig själv och andra. Irhammar refererar vidare till Marcia som anser att identiteten formas genom olika utvecklingssteg och att identitetsutveckling ligger till grund för senare utvecklingsfaser under livet. Identitet kan ses som en teori som man har om sig själv som individ och denna teori behöver man inte alltid vara medveten om under normala förhållanden. När ens teori

19 18 utmanas genom att ifrågasättas blir de medvetna för oss och kan då överges, omarbetas eller stabiliseras. Unga människor har olika utgångspunkter inför att utforska områden och att göra egna erfarenheter under adolescensen. Utgångspunkterna skapas av omgivningen, föräldrar och samhälle, och detta har betydelse för den unges identitetsutveckling. Utifrån undersökningar finns det belägg för att det finns ett samband mellan ungdomars identitetsnivå och föräldrars förhållningssätt (Irhammar, 1997). 4.3 Identitetsformande hos adopterade På några områden är identitetsutvecklingen annorlunda hos internationellt adopterade än för de barn som växer upp med sina biologiska föräldrar, och Lene Christiansen Kamm (1998) tar upp Winnicotts beskrivning av den process som äger rum när det är tal om en normal identitetsutveckling. Mamman klarar i det fallet av att spegla barnet utan att lägga över sin ångest, sina egna förväntningar och frustrationer på barnet, hon speglar barnet som det är. Därmed bekräftas barnets spirande identitet och barnet får en upplevelse av total acceptans. Denna bekräftelse lägger grunden för barnets identitetsutveckling. När det är fråga om en adoptivmamma och ett barn, där barnet skiljer sig mycket från mamman vad gäller exempelvis hud- och ögonfärg, är det i de flesta fall ingen skillnad. Om mamman olikheterna till trots kan ta in och se hela sitt barn kan barnet också se sig själv i henne. I en del fall kan identitetsutvecklingen försvåras på grund av att adoptivmamman inte klarar av sitt eget förhållande till barnets annorlunda utseende, kanske för att hon önskat sig ett barn som hon kunde spegla sig i och se sig själv i. Då mamman väljer att inte se sitt barns annorlunda utseende, och därmed inte erkänner att barnet har en annan etnicitet än henne själv, uppfattar barnet hennes beteende som osäkert. Modern speglar sin uppfattning av barnet tillbaka, att hon är som vi, vilket lämnar barnet ensamt med den stora uppgiften att ta reda på vem hon är. Barnet får en obestämd känsla av att det är något fel på henne. När hon senare ger sig ut i världen, i förskolan, skolan och i gymnasiet, så möter hon omvärldens reaktioner i form av frågor om vem hon är och varifrån hon kommer. Hon kommer att uppleva både positiv och negativ diskriminering som tar sin utgångspunkt i att hon är annorlunda. Om barnet inte får ett grundläggande erkännande av att hon är annorlunda, och omvärlden sedan markerar att hon verkligen är det, kan det leda till att barnet önskar att vara likadan. Pressen på adoptivbarnet är stor. Därför är det nödvändigt att barnet får en hundraprocentig bekräftelse och acceptans av olikheten mellan sig och sina föräldrar. Irhammar (1997) hänvisar till Brodzinsky et al när hon menar att barns sätt att hantera uppfattningen om begreppet adoption och biologiska föräldrar är relaterat till deras kognitiva utvecklingsnivå Förskolebarn Barnet kan tala om sig själv som adopterat och berätta om att det har en annan mamma men i regel saknas en riktig förståelse för vad adoption egentligen innebär. Förskolebarnets förståelse är påverkat av det magiska tänkandet och barnet kan inte förstå begrepp som adoptivföräldrar och biologiska föräldrar då förmågan att se bakom den enkla verkligheten saknas. Barnet kan dock uppleva att hon har ett annat utseende än sina adoptivföräldrar men förstår inte alltid varför hon ser annorlunda ut än sina adoptivföräldrar (Irhammar, 1997) Skolbarn I åtta- elva årsåldern sker en kognitiv utveckling och barnets förmåga att reflektera över olika företeelser fördjupas, barnet får nu en djupare förståelse för vad adoptionen innebär. Barnet kan nu inse att adoption inte enbart betyder att vara utvald utan att det också innebär att vara bortlämnad. I denna ålder kan barnet börja fundera kring varför hon blivit bortlämnad och

20 19 fantisera om vilka alternativ som fanns för de biologiska föräldrarna att lösa situationen. Detta kan leda både till ilska och också rädsla, ilska över vad som hänt och rädsla för att de biologiska föräldrarna skall kräva dem tillbaka. Genom barnets förmåga till nya perspektiv på sig själv och omgivningen kan det leda till en sorg över förlusten av de biologiska föräldrarna, trots att barnet tidigare fått veta att hon är älskad och att hon inte kommer att överges av sina adoptivföräldrar. Detta är en normal utvecklingsprocess och ibland kan vanliga sorgereaktioner som förnekande, protest, förtvivlan och eventuell nyorientering uppstå. Många av de störningar som adopterade barn kan uppvisa i skolåldern kan relateras till denna reaktion. Adoptivföräldrarna måste nu ha en förståelse för sitt barns ökade insikt och visa att de ser och förstår detta. Som en del av detta behöver de uppmuntra barnet till att våga utforska och finna svar på de frågor som kan uppstå och det är inte ovanligt att den information de tidigare gett barnet kring adoptionen inte längre räcker till. Denna period kan vara en känslig tid i det adopterade barnets liv. För att försvara sig mot känslan av att vara oönskad och dålig utvecklar en del barn i rädsla ett överdrivet behov av att vara exemplariska för att inte bli övergivna en gång till om de skulle uppföra sig illa. Barnen börjar nu även att förstå att de alltid kommer att se annorlunda ut och att dagens samhälle värderar människor olika (Irhammar, 1997) Adolescensen I den tidiga adolescensen förstår det adopterade barnet att adoptionen är rättsligt reglerad och att det är ett permanent förhållande. Under denna period försöker barnet att samordna sin nuvarande bild av sig själv med sin självuppfattning från tidigare perioder och med sitt biologiska och kulturella arv. Tankarna på det biologiska ursprunget är under denna tid starka. Under adolescensen kan det adopterade barnet på ett djupare sätt förstå innebörden av adoptionen och klarar av att reflektera över dess konsekvenser. Barnet kan också ha föreställningar om att dela negativa egenskaper med de biologiska föräldrarna. Detta kan innebära att barnet förnekar sitt ursprung och istället utvecklar en stark önskan om att identifiera sig med sina adoptivföräldrar. Om barnet inte söker kunskap om sitt ursprung kvarstår gamla fantasibilder som försvårar en identitetsutveckling (Irhammar, 1997). Tonåringen kan föreställa sig att kontakten med föräldrarna skulle vara lättare om de var de biologiska föräldrarna vilket grundas på att tonåringen tror att den biologiska samhörigheten skapar en större förståelse, att de biologiska föräldrarna intuitivt skulle förstå dem. I den beskrivna situationen ligger en längtan efter den totala acceptansen, en acceptans som de flesta adopterade aldrig har upplevt under den tid i livet när behovet kanske var som störst tiden då spädbarnet och modern lever i symbios (Christensen Kamm, 1998). Många adopterade tonåringar har svårigheter att prata med sin adoptivfamilj om de frågor som de har kring sina biologiska föräldrar eftersom de upplever att frågorna kan vara hotande eller genanta för adoptivföräldrarna. Personer utanför familjen kan här vara ett viktigt stöd för de adopterade som vill utforska sitt ursprung (Irhammar, 1997). 4.4 Samspelet med adoptivföräldrarna Ett adoptivföräldraskap kommer aldrig att bli likadant som ett biologiskt föräldraskap, det kan vara lika värdefullt men aldrig likadant (NIA: s handbok för socialnämnder, Internet sidan 19). När det gäller adoptivföräldrars förhållningssätt till barnets biologiska ursprung refererar Irhammar (1997) till Kirk som talar om två motpoler. Vid den ena polen kan adoptivföräldrarna erkänna de skillnader som finns mellan det biologiska föräldraskapet och