Workshop: Myndighetsspråket som kulturbärare

Transkript

1 Workshop: Myndighetsspråket som kulturbärare Arrangörer: Jannika Lassus Centret för språk och affärskommunikation vid Hanken, Svenska Handelshögskolan, Helsingfors Andreas Nord Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet Catharina Nyström Höög Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet Vid Svenskans beskrivning 30 arrangerades en workshop med temat medborgare och myndigheter med fokus på skriftlig myndighetskommunikation, till viss del ur klarspråksperspektiv. Sedan dess har intresset för forskning om myndighetskommunikation ökat, och detta ökande intresse vill vi fånga upp i ännu en workshop, denna gång med fokus på myndigheterna som kulturbärare i ett flerspråkigt samhälle. Frågan är viktig, inte minst ur språkpolitiskt hänseende, och många aspekter av detta har vi bara börjat diskutera. Hur ser den svenskspråkiga myndighetskulturen ut? Hur förändras den genom det aktiva arbete för demokratisering som pågår? Och vilken betydelse har myndighetskulturen för kommunikationen med medborgarna? Detta är särskilt intressant ur ett flerspråkighetsperspektiv, då myndighetsspråket bär dels myndighetskulturen, dels majoritetskulturen, snarare än landets minoritetskulturer. För en minoritetsspråkstalare som har utmärkta kunskaper i majoritetsspråket är det inget oöverkomligt hinder om en myndighet informerar om sin verksamhet och handlägger ärenden enbart på majoritetsspråket. Men ifall kunskaperna i majoritetsspråket inte är fullständiga, eller inte täcker den domän som myndigheten verkar inom, kan individens rättsskydd vara hotat. Inom ramarna för workshopen sker presentationer av Rickard Domeij, Gunilla Jansson, Ola Karlsson, Merja Koskela & Jaana Puskala, Gunlög Sundberg och Eveliina Tolvanen. Presentationerna beskrivs i bifogade abstracts. Workshopen arrangeras som ett initiativ inom ramarna för NOFOM (Nordiska nätverket för forskning om myndighetskommunikation), se

2 Myndigheternas webbinformation i flerspråkigt perspektiv Rickard Domeij Språkrådet Rickard.Domeij@sprakradet.se Det flerspråkiga informationssamhället ställer det demokratiska samhället inför nya utmaningar. Å ena sidan måste alla få den språkliga och digitala kompetens som krävs. Å andra sidan måste information och service göras tillgänglig för alla med hänsyn till språkliga behov och rättigheter. I min presentation redovisar och diskuterar jag resultatet av en undersökning av språksituationen på internet i Sverige (Domeij, 2010). Det handlar om en kartläggning av språksituationen på internet med fokus på myndigheternas webbinformation. Bland annat har myndigheterna fått besvara en enkät med frågor om hur de använder olika språk (t.ex. svenska, samiska, teckenspråk, arabiska) och representationsformer (t.ex. tal, lättläst) på sina webbplatser. Myndigheternas arbete med webbtillgänglighet har hittills främst varit inriktat på funktionshindrade och äldre med svenska som modersmål. Det ska till exempel lätt gå att ändra textstorlek och ta del av information på lättläst svenska och i uppläst form. Men i befintliga riktlinjer hittar man inga eller få råd om hur människor med andra modersmål än svenska ska nås med information från myndigheterna. Vilka språk ska det översättas till? Vilken och hur mycket information ska översättas? Hur ska den presenteras för besökarna på webben? Vad gäller för de nationella minoritetsspråken och teckenspråket? Hur ser man till att kvaliteten på översättningarna är tillräckligt bra? Vilka hjälpmedel finns att erbjuda? Vad säger språklagen? Det mest påfallande när man tittar på myndigheternas webbplatser och frågar dem om användningen av olika språk är att det saknas kunskaper och gemensamma principer för hur kommunikationssituationen ska tacklas ur ett flerspråkigt perspektiv. Det behövs både vägledning till myndigheterna och metoder för att följa upp och löpande utvärdera myndigheternas informationsarbete i ett flerspråkigt perspektiv, vilket kräver en större kännedom om språksituationen och kommunikationsbehoven hos medborgarna. Behovet av forskning diskuteras mot bakgrund av den rådande situationen. Referenser Domeij, R. (2010). En språkpolitik för internet. Rapporter från Språkrådet 2. Institutet för språk och folkminnen, Språkrådet.

3 Den språkliga mångfalden i äldrevården i ett språkpolitiskt perspektiv Gunilla Jansson Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet gunilla.jansson@nordiska.su.se I den här presentationen diskuterar jag aspekter inför implementeringen av den nya språklagen med särskild fokus på den muntliga, vardagliga kommunikationen mellan institutionsföreträdare och medborgare i ett mångspråkigt samhälle. Empiri kommer från projektet Omsorg som språkarbete. Hinder och möjligheter med svenska som andraspråk i den nya arbetsordningen (Gunilla Jansson, Anna-Malin Karlsson & Zoe Nikolaidou). I projektet undersöks villkoren för andraspråkstalare i äldrevården. År 2009 beslutade riksdagen att införa en ny språklag som ska värna om svenskan och den språkliga mångfalden i Sverige samt den enskildes tillgång till språk. Den nya språklagen fastslår också att den som har ett annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål. Äldreboendet som arbetsplats utgör idag en smältdegel av olika kulturer och språk. Det är inte ovanligt att en majoritet av de anställda vårdarbetarna på ett äldreboende i storstadsregionerna är av utländsk härkomst. Fortfarande är majoriteten av brukarna infödda svenskar. Denna bild kan dock komma att ändras inom en nära framtid med tanke på en åldrande generation av invandrare. En situation som blivit allt vanligare är att äldreboendet får ta emot minoritetsspråkstalande brukare, som på grund av demens eller annan sjukdom förlorat betydande delar av sin kompetens i majoritetsspråket svenska. I min presentation ger jag exempel på hur denna språkliga mångfald kan hanteras på olika sätt och diskuterar de kopplingar som kan göras till språkpolitik.

4 Vägledning för flerspråkig information Ola Karlsson Språkrådet Sverige har nyligen fått en språklag och en minoritetslag som ställer krav på våra myndigheter att nå ut med information till alla i Sverige, även när det finns hinder för att människor ska kunna tillgodogöra sig informationen. Det kan handla om fysiska funktionshinder, men också om bristande språklig förmåga att tillgodogöra sig myndighetsinformation på svenska. Många har behov av information på andra språk, till exempel invandrare med bristande svenskkunskaper. Andra har dessutom rätt till information på sitt språk, som talare av våra nationella minoritetsspråk. Men hur ska myndigheter möta dessa nya lagkrav? I Språkrådets undersökning En språkpolitik för internet (Domeij 2010) konstateras att svenska myndigheter saknar kunskaper och beredskap för att tackla kraven på flerspråkig information, och att det behövs vägledning om hur man bör gå tillväga. En sådan vägledning bestämde sig Språkrådet för att ta fram i samband med att den reviderade minoritetslagen, lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724), trädde i kraft 1januari Vägledningen gäller framför allt information på webben, eftersom alltmer av den samhälleliga kommunikationen inte minst mellan myndigheter och invånare sker just via webben. Syftet med vägledningen är både att förklara varför det är viktigt med flerspråkig information och hur man praktiskt går tillväga. I min presentation redovisar jag hur nämnda vägledning togs fram av Språkrådet i samarbete med en rad andra myndigheter och organisationer och vilka frågor den besvarar och diskuterar. Men också vilka frågor den väcker och vilka svar som saknas, bland annat för att en hel del undersökningar och forskning saknas. Här är några exempel på frågor som vägledningen tar upp, men som kräver mer forskning och fler undersökningar: Om informationen är behovsstyrd, hur kommer man fram till hur många talare det finns av ett språk när modersmål inte registreras av svenska myndigheter? Hur bedömer man behoven av information på de nationella minoritetsspråken? Behöver ett litet språk med få talare som jiddisch och sydsamiska snarast mer stöd och mer exponering än de större språken, som finska? Är texter på nationella minoritetsspråk ett stöd för personer som redan talar språket, för dem som tillhör minoriteten men inte har tillräckliga kunskaper i sitt fädernesspråk eller ett stöd för språken i sig och deras överlevnad? Hur skiljer man på behoven kring romani chib som nationellt minoritetsspråk och som invandrarspråk för nyanlända invandrare? Hur använder sig teckenspråkiga av information via teckenspråksfilmer respektive text? I de fall man föredrar text framför teckenspråksfilm, varför gör man det? Hur mycket används talsyntes (datoruppläst text) av målgruppen andraspråkssvenskar, och hur mycket stöd ger det för informationsinhämtningen? Hur ska översättningar till invandrarspråk anpassas kulturellt för att fungera bäst som samhällsinformation? För personer som har svenska som andraspråk, hur långt räcker klarspråksbearbetningar av texter och när krävs bearbetningar i form av särskilt lättläst svenska? Om det senare krävs, vilket slags bearbetad lättläst svenska fungerar bäst för den aktuella målgruppen?

5 Referenser Domeij, R. (2010). En språkpolitik för internet. Rapporter från Språkrådet 2. Institutet för språk och folkminnen, Språkrådet. Vägledning för flerspråkig information (2010). Institutet för språk och folkminnen, Språkrådet. Publicerad på

6 Tvåspråkig möteskommunikation som diskursiv praxis Merja Koskela Vasa universitet Jaana Puskala Vasa universitet Denna presentation behandlar myndighetskommunikation i ett flerspråkigt perspektiv. Vi studerar förhållandet mellan det svenska och det finska i ett tvåspråkigt möte där myndighetsspråket förekommer både i tal och i skrift, i mötesförhandlingar och i presentationsmaterialen. Undersökningens material utgörs av ett möte av landskapets samarbetsgrupp i Österbotten och därtill hörande handlingar. Mötet har spelats in på band och på video och materialet har transkriberats med en grov transkription. Landskapet Österbotten är tvåspråkigt med svensk majoritet: av invånarna är 51,2 % svenskspråkiga och 45,5 % finskspråkiga (Österbottens förbund 2011). Tidigare forskning i mötesspråk har koncentrerat sig på möten i företag, med fokus på engelska som det gemensamma språket (se t.ex. Bargiela-Chiappini & Harris 1997). I nordiska sammanhang har bland annat Börestam-Uhlmann (1991) studerat möten och ämnet har också tagits upp i projektet Finnish, Swedish, or English? In-house Communication in Recently Merged Nordic Companies vid Helsingin Kauppakorkeakoulu. I en tidigare studie där språkbruket i gruppens möte i januari studerades har det kommit fram att ordföranden börjar och avslutar sina turer på svenska och anger det viktigaste innehållet i sina turer på finska i mitten av turen (Koskela & Dahl i tryck). Funktionärernas språkval verkar vara styrt närmast av personlig stil: några följer skriven text och håller språken isär, medan andra talar mera spontant och använder mera kodväxling (ibid.) I vår analys utgår vi från att det i mötet råder en speciell tvåspråkig diskursiv praxis där man genom olika språkliga medel på två språk skapar en helhet som är mera än summan av sina delar. Utgående från några exempel från vårt material diskuterar vi aktörernas roller på mötet. Vi är intresserade av vem som är myndighet och vem inte och om detta återspeglar sig i språket. På detta sätt problematiserar vi också begreppet myndighetsspråk och dess funktion i den tvåspråkiga mötesdiskursen. Referenser Bargiela-Chiappini, Francesca & Sandra Harris (Ed.) (1997). Managing language: The discourse of corporate meetings. Amsterdam: John Benjamins. Börestam Uhlmann, Ulla (1991). Språkmöten och mötesspråk i Norden. Rapport 16. Oslo: Nordisk språksekretariat. Koskela, Merja & Emma Dahl (i tryck). Kielenvalinta kaksikielisessä kokouksessa suomen ja ruotsin vuorottelu institutionaalisessa vuorovaikutuksessa. Föredrag vid VAKKI-symposium XXXII

7 Flerspråkighet som potentiell resurs i offentlig förvaltning Gunlög Sundberg Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet gunlog.sundberg@nordiska.su.se Den gemensamma värdegrunden för statsanställda i Sverige utgår från demokrati och mänskliga rättigheter och strävar mot rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv. I ett mångkulturellt och flerspråkigt Sverige med svenska som huvudspråk kan vissa av dessa förvaltningsvärden komma i konflikt med varandra i myndigheters arbete. Några av de frågor som jag vill ställa i detta sammanhang är följande: Hur ser myndigheters språkplanering ut i styrdokument som vill spegla mångfaldsdiskursen? Ger språklagen och språkpolitiken något stöd i arbetet? Hur överensstämmer den mångfald som implementeras i praxis med dessa dokument? Hur kan den forskning som bedrivs om intern och extern myndighetskommunikation ge kunskaper för att stödja myndigheter som vill skapa en ny förvaltningskultur? Och vilka språkideologiska modeller och ruling relations (Smith, 2005) styrs myndigheter och medborgare av? Min empiri kommer från intervjuer, fokusgruppsamtal och handledningssamtal med statstjänstemän och flerspråkiga praktikanter på olika statliga myndigheter inom forskningsprojektet Rekrytering, socialisering och representativitet i offentlig förvaltning. Språk och kultur för mångfald i statliga organisationer. Referenser Smith, Dorothy E. (2005). Institutional ethnography: a sociology for people. Walnut Creek, CA : AltaMira Press. Sundberg, Gunlög (2009). Praktikanten som kommunikationsetnograf: insocialisering i myndigheters textkulturer. I: Medborgare och myndigheter. (red. C. Nyström). Tefa nr 47 Inst. f. nordiska språk, Uppsala universitet.

8 Myndighetskommunikation på minoritetens språk en jämförelse av finlandssvenska och sverigefinska myndighetsbroschyrer Eveliina Tolvanen Nordiska språk, Åbo universitet Min blivande doktorsavhandling heter Myndighetsbroschyrer på svenska och finska i Finland och Sverige. Syftet med min avhandling är att beskriva och jämföra myndigheters broschyrer i Finland och Sverige med varandra. Mitt material består av finlandsfinska, finlandssvenska, sverigesvenska och sverigefinska broschyrer och andra informerande texter som är riktade till allmänheten. Jag vill utreda om likheter och skillnader mellan texterna kan bero på utgivningsspråket eller faktorer i kontexten, t.ex. skriftkulturen hos den utgivande myndigheten, texters produktionssätt eller språkkontakt. Min analys bygger på den systemisk-funktionella lingvistiken (t.ex. Holmberg & Karlsson 2006). Eftersom en stor del av mitt forskningsmaterial, d.v.s. finlandssvenska och sverigefinska broschyrtexter, riktar sig till en minoritet tar jag också hänsyn till minoritetsperspektivet i min avhandling. Jag har inlett avhandlingsarbetet år 2010 och gjort en pilotundersökning där jag undersökt broschyrtexter om förmåner till studerande och barnfamiljer. Texterna är utgivna av Försäkringskassan och CSN i Sverige samt Folkpensionsanstalten i Finland år Min presentation baserar sig på detta material. Både finlandssvenska och sverigefinska texter är riktade till en minoritet i befolkningen i Finland respektive Sverige. Det finns dock en grundläggande skillnad mellan finlandssvenska och sverigefinska broschyrtexter som gäller utgivningsspråkets ställning i de två länderna. I Sverige är svenska huvudspråk och finska ett av de officiella minoritetsspråken. I Finland talar ungefär 5 procent av befolkningen svenska som modersmål men svenskan är jämlik med finskan som landets nationalspråk. I min presentation analyserar jag finlandssvenska och sverigefinska broschyrtexter och lyfter fram skillnader mellan dem och motsvarande texter på majoritetens språk, d.v.s. finlandsfinska respektive sverigesvenska texter. Jag tar upp skillnader som gäller bl.a. kontexten (t.ex. texternas produktionssätt, tillgång till myndighetsspråkvård), texternas utformning (t.ex. layout) och språkliga drag (t.ex. tilltal). Jag är intresserad av bl.a. följande frågor. Vilka skillnader finns det mellan texter på minoritetens språk och texter på majoritetens språk och vad kan de bero på? Hur avspeglar finlandssvenska och sverigefinska broschyrtexter de två språkens ställning i Finland och Sverige? Referenser Holmberg, Per & Karlsson, Anna-Malin 2006: Grammatik med betydelse. En introduktion till funktionell grammatik. Ord och stil 37. Uppsala, Hallgren & Fallgren.