Standardvårdplan trakeostomoi - kunskapsöversikt

Transkript

1 Standardvårdplan trakeostomoi - kunskapsöversikt

2 Standardvårdplan trakeostomi - kunskapsöversikt 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING KUNSKAPSÖVERSIKT FÖR STANDARDVÅRDPLAN TRAKEOSTOMI... 1 GODKÄNNANDE... 4 BAKGRUND... 5 SYFTE... 5 METOD... 5 Journalsökning/journalgranskning... 5 Artikelsökning... 5 Anatomi/Fysiologi... 5 Indikationer... 6 Operationstekniker... 6 Val av trakealkanyl... 6 Luftfuktare... 7 Talventil... 7 Steril natriumklorid... 8 Skötsel av trakeostomi... 8 Avveckling av trakealkanyl POSTOPERATIV VÅRD KOMMUNIKATION Patienten har svårigheter att kommunicera och göra sig förstådd r.t förlust av tal KUNSKAP/UTVECKLING Patienten är i behov av pre- och postoperativ information vid trakeotomi... 12

3 3 ANDNING Risk för andningskomplikationer vid trakeostomi CIRKULATION Risk för postoperativ blödning efter trakeotomi NUTRITION Risk för aspiration r.t trakealkanyl HUD/VÄVNAD Risk för hudirritation kring trakeostomat SMÄRTA Risk för postoperativ smärta ORDLISTA REFERENSER... 16

4 4

5 BAKGRUND 5 Det operativa ingreppet trakeotomi har utförts sedan flera tusen år tillbaka, den äldsta kända referensen till en trakeotomi är daterad till 2000 f.kr. (Tamburri, 2000). Öppningen kallas trakeostomi eller trakeostoma (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008). Trakeotomi härstammar från det grekiska trachea (trakea) och tome (att skära) (De Leyn et al., 2007). Enligt Socialstyrelsen utfördes det 962 trakeostomier i Sverige på människor i åldern under var män och 351 var kvinnor (Socialstyrelsens statistikdatabas). SYFTE Syftet med denna standardvårdplan är att kvalitetssäkra omhändertagandet av vuxna patienter med trakeostomi. METOD Journalsökning/journalgranskning Det material som har använts i standardvårdplanen bygger på journalgranskningar, vetenskapliga artiklar och litteratur. För att inhämta patientjournaler användes systemet PASiS där sökningar gjordes på operationskoden för trakeostomi. Mellan till var antalet 64 journaler, då enbart vuxna patienter. Av dessa 64 valdes 11 slumpmässigt ut och utgör underlaget för de prioriterade områden i denna standardvårdplan. Artikelsökning Vetenskapliga artiklar söktes via databaserna PubMed, EBSCOHost, Elin@skane och Cinahl. Inklusionskriterierna var artiklar, publicerade 2000 och senare, gällande vuxna människor och där artiklar fanns i fulltext. Sökorden, som användes, översattes till engelska med hjälp av MeSH, och kombinerades på olika sätt för att få största möjliga utfall. Artiklarna som svarade mot syftet granskades enl. Backman (1998). Information från företag som tillverkar trakealkanyler och material har även använts. Anatomi/Fysiologi Trakea (luftstrupen) är ett rör som har en diameter på 1,5-2,0 cm och är cm långt.trakea utgör en direkt fortsättning av larynx (struphuvudet) och är uppbyggd av C-formade trakealbrosk. Brosken gör att trakea hålls utspänd och inte faller samman eller blåses upp när trycket varierar med andningen. Trakealbrosken är sammanfogade med elastiska bindvävsfibrer, ligament. På baksidan, vid ringarnas öppningar, stärks väggen av glatt muskulatur. Trakea sträcker sig från sjätte halskotan till femte bröstkotan, där den sedan delar sig i de båda huvudbronkerna. Slemhinnan består av ett cilieförsett cylinderepitel med slemproducerande körtlar. Här fastnar partiklar från inandningsluften och transporteras till

6 svalget, där det antigen hostas upp eller sväljs ner (Anniko, 2001; Bjålie, Haug, Sjaastad, Toverud, 1998). Vid normala luftvägsförhållanden anfuktas och värms inandningsluften vid passagen genom näsan och övre luftvägarna. Efter en trakeotomi kommer inandningsluften direkt till trakea utan föregående anfuktning och uppvärmning. Detta medför risk för uttorkning av trakealslemhinnan med irritation och sekretintorkning som följd. För att undvika detta har olika anfuktningsanordningar konsturerats ( konstgjord näsa ), som sätts på trakealkanylens yttre ände. Dessa konstgjorda näsor består ofta av något poröst material (papper, skumgummi) där utandningsluften avsätter vatten och viss värme, påföljande inandningsluft anfuktas vid passage genom det fuktiga materialet. 6 Indikationer Trakeotomi utförs som en behandling med mål att skapa en fri luftväg hos patienter med hotande tillstånd i övre luftvägar, till exempel infektion, tumör och trauma. Även vid respiratorisk insufficiens orsakad av sjukdomar i luftvägarna eller neurologiska sjukdomar används trakeostomi för att underlätta andningen. Dessutom är ingreppet vanligt vid förlängd artificiell ventilation då patienter förväntas behöva vara intuberade längre än dagar och vid stor risk för aspiration (De Leyn et al., 2007; Russel, 2005). Operationstekniker Det finns två tekniker vid anläggning av trakeostomi perkutan trakeotomi och kirurgisk trakeotomi. Vid perkutan trakeostomi används en nål och en ledare som förs via hud och mjukdelar in mellan första och andra eller mellan andra och tredje trakeal broskringen. Då ledaren är på plats i trakea kan två olika tekniker användas för att dilatera öppningen (stomat) till önskad storlek. Trakealkanylen förs därefter på plats i stomat. Denna typ av trakeotomi kan göras på intensivavdelning med noggrann respiratorisk och cirkulatorisk övervakning (Laws- Chapman et al., 2000). Kirurgisk trakeotomi utförs som öppen operation under anestesi. Hudsnittet läggs horisontellt eller vertikalt motsvarande läget för andra och tredje trakealbroskringarna. Efter dissektion genom mjukdelarna friläggs trakeas framsida där en incision görs. Trakealkanylen placeras, liksom vid perkutan trakeostomi, mellan andra och tredje broskringen. Suturerna tas, i regel, bort efter sju till 10 dagar eller när såret har läkt (Laws-Chapman et al., 2000; De Leyn et al., 2007). Fördelen med perkutan trakeotomi är att ingreppet är mindre och kräver inte lika mycket resurser som vid kirurgisk trakeotomi. Risken för pneumothorax är större vid perkutan trakeotomi och därför rekommenderas det att lungröntgen görs efter ingreppet. Risken för sårinfektioner i stomat är större vid kirurgiskt trakeotomi (De Leyn et al., 2007). Val av trakealkanyl Det finns olika typer av trakealkanyler och valet av kanyl bestäms av operatören utifrån patientens anatomi, behov, ålder och hur länge kanylen skall sitta. Kanylerna finns med eller utan kuff, med eller utan innerkanyl med eller utan fenestrering samt i olika storlekar, längd

7 och material. Trakealkanyler tillverkas vanligen i materialen PVC, silikon och polyuretan, men även silverkanyler används i vissa fall vid permanent trakeostomi (Björling, 2007). Kanylens storlek anges av de flesta tillverkare som innerdiameter i millimeter (Langius-Eklöf, Hedberg & Åhnblad, 2001; Roman, 2005). 7 Trakealkanyl med kuff Första dagarna efter och upptill en vecka efter operation används som regel en kuffad kanyl för att skydda luftvägarna. Kuffad kanyl används vid respirationsvård, aspirationsrisk av saliv, blod, magsäcksinnehåll mm. och trakeostomioperation. (Thomsson & Andersson, 2007). Trakealkanyl utan kuff En okuffad kanyl är lämplig för patienter som fortfarande har behov trakealkanyl men har god/relativt god sväljningsförmåga och liten risk för aspiration och spontanandas (Laws- Chapman et al., 2000). Trakealkanyl med innerkanyl Innerkanylen är ett rör som placeras i trakealkanylen. De tillverkas som engångs- eller flergångs och kan tas ut och rengöras och sedan sättas tillbaka på plats igen. Innerkanylen kräver att ytterkanylen har större diameter, eftersom innerlumen minskar med 1 1,5 mm (Laws-Chapman et al., 2000). Fenestrerade trakealkanyler En fenestrerad kanyl är utformad med en öppning på ovansidan av kanylen. Detta gör att luft lättare kan passera vid utandning och på så vis föras förbi stämbanden och underlätta patientens tal. Trakealkanylen kan även ha en innerkanyl, både med eller utan fenestrering. En innerkanyl utan fenestrering ska helst användas vid rensugning av trakealkanylen för att förhindra att sugkatetern skadar slemhinnan i trakea (Laws-Chapman et al., 2000). Denna trakealkanyl är inte lämplig för patienter med sväljningsbesvär då fenestreringen innebär ökad risk för läckage och aspiration av vätska. Luftfuktare Personer med trakeostomi kan inte fukta och värma inandningsluften genom näsa och den övre luftvägen, vilket medför att slemhinnorna blir torra, irriterade och sekret lättare torkar så att krustor bildas (Langius-Eklöf et al., 2001; Laws-Chapman et al., 2000; Thomsson & Andersson, 2007). Alla med trakeostomi bör därför använda luftfuktare ( konstgjord näsa ). Det finns flera olika varianter av luftfuktare, både för engångs- och flergångsbruk. Engångsluftfuktaren ska bytas en gång per dag eller vid behov och bör bytas oftare om patienten har mycket sekret. Syrgas kan anslutas till de flesta luftfuktare (Laws-Chapman et al., 2000). Talventil En läkare ska ordinera när patienten kan börja använda en talventil. Innan talventilen sätts på kanylen måste kanylens kuff vara tömd på luft! Talventilen släpper endast in luft vid

8 inandning och utandningsluften således måste passera förbi kanylens utsida, upp genom larynx och förbi till stämbanden. Patienten skall hållas under uppsikt när han/hon börjar använda talventilen, för att försäkra att patienten kan andas obehindrat. Talventilen ska inte användas på natten då den medför ökat andningsmotstånd och kan bidra till andningsbesvär hos patienten (Passy-Muir, Inc., 1997). Talventilen är försedd med en nippel där syrgasslang kan anslutas. Filtret i talventilen ska bytas minst en gång per dag samt vid behov och är på så vis patientbunden används för flergångsbruk (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Laws- Chapman et al., 2000). 8 Steril natriumklorid Inhalation av steril natriumklorid kan användas för att fukta slemhinnor och lösa segt slem. Detta ska ej göras vid akut stopp i kanylen. Inhalationen består av fem milliliter steril natriumklorid som administreras till patienten via en nebulisator med ett luftflöde på sex till åtta liter luft per minut. Detta kan utföras vid behov eller med två till fyra timmars mellanrum (Laws-Chapman et al., 2000). Skötsel av trakeostomi Inför alla vårdmoment kring skötseln av trakeostomi skall patienten informeras om vad som skall ske och varför. Detta minskar oro och obehag för patienten. Trakealkanylens kuff Oberoende av storlek på kanylen är det väsentligt i det tidiga postoperativa förloppet att kanylen har en kuff, som fylls med luft för att förhindra subkutant emfysem och aspiration av sekret, blod och maginnehåll (Feber, 2000; Laws-Chapman et al., 2000). För att förhindra ansamling av sekret ovanför kuffen och för att skydda trakea från tryckskador skall operatören eller patientens ansvariga läkare ordinera hur ofta kuffen skall tömmas på luft, vanligen fyra gånger per dygn. En trakealkanyl bör inte vara kuffad längre än ett dygn, då den kan orsaka tryckskador på trakea vilket kan leda till trakealstenos. Tillvägagångssätt vid tömning av luft ur kuff Momentet utförs av sjuksköterska som assisteras av annan rutinerad personal (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Langius-Eklöf et al., 2001). Materialet som behövs är en 10 ml spruta, kufftrycksmätare och sug. Efter att sugen startats töms kuffen helt på luft med hjälp av sprutan. Assisterande personal suger bort eventuell sekret i kanylen. Kuffen fylls återigen med luft med kufftrycksmätaren, alternativt med sprutan. Kontrollera att kufftrycket inte överstiger cm H 2 O eller mmhg (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Laws-Chapman et al., 2000). Sugteknik Det är av stor vikt att vårdande personal är väl insatt i gällande sugteknik för att kunna avlägsna och förebygga hinder i trakealkanylen. Rensugning av kanylen kan medföra risk för

9 skador på trakealslemhinna, infektion i de nedre luftvägarna, hypoxi, atelektaser, hjärtrytmrubbningar, ökad intrakraniellt tryck och förändring av blodtrycket. Sugning av trakealkanyl bör således endast göras när sekret stör andningen och så atraumatiskt som möjligt. 9 Inför sugning ska sugeffekten kontrolleras. Det kan göras genom att täppa för sugslangens mynning och kontrollera att sugtrycket inte överstiger mmHg (14-16kPa). Sugkatetern förs ner i kanylen. Katetern ska inte föras längre ner än kanylens längd, då det kan medföra slemhinneirritation och blödning. Vid rensugning brukar det rekommenderas att man för in/ner sugkatetern utan sugeffekt, detta för att inte evakuera onödiga luftvolymer med åtföljande hypoxi/atelektasrisk. Det är då smidigt om man har en ventil på sugslagen där tumme (eller annat finger) styr sugeffekten. I vissa fall kan det just i trakealkanyler vara av värde att ha sugeffekt på från början för att på så sätt upptäcka större sekret pluggar i kanylen och undvika att dislokera dessa ner i luftvägarna. Det viktiga är dock att rensugningen pågår maximalt i 5-15 sekunder, därefter får patienten hämta andan innan ny sugning kan genomföras. Ofta måste upprepade rensugningar göras under några minuter för att få bort slem som hostas upp men som ej helt kan hostas ur själva trakealkanylen. Sugkatetern får uppta högst hälften av kanylens innerdiameter annars skapas för stort undertryck i luftvägen under sugning vilket kan leda till slemhinneskador. Uträkning av sugkateterns storlek kan göras på följande sätt: (Kanylens ytterdiameter 2) x 2. Ex (8,0 2) x 2 = 12 => sugkaterstorlek nr 12 Ch) (Day et al., 2001, Laws-Chapman et al., 2000, Roman, 2005). Rensugning bör endast göras när sekret stör andningen. Onödig rensugning bidrar till ökad slemproduktion. Dock kan nytrakeotomerade patienter behöva sugas oftare än andra (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Laws-Chapman et al., 2000, Russell, 2005). Efter rensugning slängs sugkatetern och sugslangen sköljs igenom med kranvatten. Rengöring av innerkanyl Om trakealkanylen har innerkanyl bör den rengöras två gånger/dygn samt vid behov. Innerkanylen tas ut och rengörs invändigt och utvändigt, med sterilt vatten eller natriumklorid och flytande oparfymerat handdiskmedel. Dra våta kompresser genom innerkanylen med hjälp av peang eller pincett. Var försiktig så inte innerkanylen repas vid rengöringen. När allt synligt slem har avlägsnats ska innerkanylen sköljas igenom. Sprita av innerkanylen med klorhexidinsprit och låt sedan lufttorka. Innerkanylen sätts sedan tillbaka på sin plats (Björling, 2007; Handboken för hälso- och sjukvård, 2008). Rengöring av trakeostoma Omläggning och rengöring av trakeostoma bör göras minst två gånger per dag samt vid behov. När trakealkompressen ska bytas under det första dygnet skall detta göras med försiktighet, då eventuella koagler vid sårkanterna kan rivas bort och orsaka blödning. Fukta kompresser och öronpinnar med natriumklorid och tvätta runt trakeostomat. I hemmiljö kan mild tvål och vatten användas vid rengöring. Ta bort all synlig smuts på kanylen och dess vingar, både ovanpå och under. Låt det lufttorka. Sätt dit en ny trakealkompress.

10 Var noga med att kontrollera att kompressen ligger under trakealkanylens kant och vingar så huden skyddas mot tryckskador. Trakealkompressen bör inte vara för tjock då kanylen kan lyftas upp och orsaka obehag för patienten. Inspektera, rapportera och dokumentera trakeostomats utseende och eventuella förändringar. Var observant på infektionstecken såsom rodnad och svullnad (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Langius-Eklöf et al, 2001; Laws-Chapman et al., 2000; Thomsson & Andersson, 2007). Byte av trakealkanylband Trakealkanylbandet bytes vid behov och ska då göras av två personal varav en håller kanylen på plats medan den andra byter bandet. Banden får inte sitta för hårt eller för löst, två fingrar bör kunna få plats mellan bandet och huden. Det finns olika typer av kanylband, där den vanligaste har kardborrefäste. Vissa band knyts fast med knuten placerad på sidan av halsen för att undvika tryckskador. Det är viktigt att bandet inte glider och kan öppna sig (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Langius-Eklöf et al, 2001; Laws-Chapman et al., 2000; Pruitt, 2004). 10 Detta ska finnas på trakbrickan Pincett och sax Nässpeculum med extra långa blad eller peang 10 ml spruta märkt kuffspruta NaCl 9mg/ml 10 ml plastflaska med luerfattning för engångsbruk. Används till att droppa i trakealkanylen samt till hudvården. NaCl flaskan sparas inte utan kastas efter användandet Öronpinnar, osterila Kompresser, osterila, läggs i en burk Luftfuktare (näsor) Trakealkompresser sk. slitskompress Extra trakealkanyl (inlagd i en försluten plastpåse) av samma typ som patienten har och eventuellt en i mindre storlek. Burk med lock och sugkateter. Fyll burken med vatten för genomsugning av sugslangen. Engångshandskar Sugkatetrar (engångs) beroende på trakealkanylens storlek Papperskorg Ögonsax till patienter som har trakealkanylen fastsydd Skötsel av trakbricka Brickan ska ses över och fyllas på morgon och kväll Cylinder med sax och pincett diskas i diskdesinfektorn morgon och kväll Sugslangen K/N byts varje morgon Sugslangen K/K byts vid utstädning eller efter 14 dagar. Burken med vatten byts morgon och kväll

11 11 Påsen till sugkanistern byts vid behov. Gelmedel finns i påsen och kastas i riskavfallslådan. Ny påse sätts i kanistern. Kontrollera att sugen fungerar. Komplikationer En allvarlig komplikation vid trakeostomi är sekretstagnation i kanylen vilket kan leda till andnöd och motorisk oro för patienten. Hostfunktionen är nedsatt, då patient har trakealkanyl. Vid stopp ska läkare omedelbart tillkallas, men i väntan kan kunnig personal göra försök till att avlägsna hindret i kanylen. Om trakealkanylen har innerkanyl skall den avlägsnas. Blockeringen kan hävas genom att sprutar ned 2ml NaCl i trakealkanylen och därefter gör försök till att suga rent. Detta kan behöva upprepas några gånger. Om detta inte fungerar måste kanylen avlägsnas. Observera att kuffen måste tömmas innan kanylen tas ur. Klipp nackbandet och dra ut kanylen. Stomat hålls öppet med långt nässpeculum, alternativt peang eller avklippt sugkateter. Läkare ska tillkallas för insättning av en ny kanyl (Handboken för hälso- och sjukvård, 2008; Langius-Eklöf et al, 2001; Laws- Chapman et al., 2000). Blödningar kan uppstå som en tidig komplikation vid trakeostomi, på grund av skadat kärl vid ingreppet. Blödning kan yttra sig t.ex. i blodtillblandat sekret men även blödning från sårkanten. Svullnad och hematom kring trakeostomat kan också vara tecken på blödning. Pneumothorax är också en komplikation som kan förekomma i det tidiga postoperativa stadiet. Det kan visa sig i andnöd, cyanos och smärtor i bröstkorgen (Laws-Chapman et al., 2000). Avveckling av trakealkanyl Dekanylering görs efter läkarordination och endast om tillståndet som hotade den fria luftvägen är löst. Patienten med trakealkanyl bör ha förmåga att svälja, hosta och ha god saturation. Inför dekanylering bör patienten successivt öka användandet av talventil och kork / dekanyleringshatt, eventuellt kan även mindre trakealkanyl övervägas för att minska andningsmotståndet. Ocklusionstiden bestäms utifrån patientens förmåga att andas bredvid trakealkanylen utan att uppleva andningsbesvär / andnöd. När patienten klarar av att ha trakealkanylen korkad i 24 timmar i sträck kan dekanylering övervägas. Reservtrakealkanyl bör finnas i närheten av patienten ett dygn efter dekanylering om återinsättning av trakealkanyl blir nödvändig, vilket dock brukar vara mycket svårt/omöjligt redan efter några timmar utan kanyl (Laws-Chapman et al., 2000; Russel, C., 2005). Trakeostomat behöver inte sutureras utan täcks med lufttätt tryckförband (tejpad kompresskudde och fixeringsförband) för att förhindra fortsatt luftflöde genom trakeostomat. Förbandet inspekteras och byts vid behov då det t.ex. läcker luft eller förbandet är fuktigt. Patienten uppmanas trycka på förbandet vid hosta och tal för att ge stöd åt trakeostomat och främja läkningen. Vanligtvis läker trakeostomat ihop utan suturering, men efter långvarigt bärande av trakealkanyl kan ibland kirurgisk slutning bli aktuell (Russel,C., 2005).

12 Postoperativ vård 12 Kommunikation Patienten har svårigheter att kommunicera och göra sig förstådd r.t förlust av tal. Mål: Fungerande kommunikation med patienten. Kommunikationssätten kan variera från person till person. Fokus bör läggas på patientens förmåga att se, höra, röra, skriva, förstå och använda ansiktsuttryck för att hitta den bästa kommunikationsmetoden. Bland de vanliga metoderna finns användning av block och penna, pektavla och mimik. När patienten kan använda talventil, blir det oftast lättare för patienten att göra sig förstådd. Kunskap/utveckling Patienten är i behov av pre- och postoperativ information vid trakeotomi. Mål: Ökad kunskap hos patienten l.t minskad oro och ångest. Inför operativa ingrepp är det viktigt att patienten får muntlig, skriftlig och visuell information både pre- och postoperativt (Holm, S., 2000). Detta för att patienten och dennes anhöriga ska känna sig väl förberedda på ingreppet och om vad det kan innebära att ha en trakealkanyl. Förberedelserna inför ingreppet består av att patienten, gärna tillsammans med anhöriga, får tid att prata med operatör, narkosläkare och omvårdnadspersonal (Holm, S., 2000). Vid akut trakeotomi kan informationen ges postoperativt. Andning Risk för andningskomplikationer vid trakeostomi. Mål: Fri luftväg med en saturation >95%. Preoperativ undervisning i andnings- och hostövningar är av vikt för att patienten ska kunna avlägsna sekret från luftvägarna och förebygga alveolär kollaps då detta leder till atelektaser (Holm, S., 2000). Det postoperativa förloppet efter en trakeotomi kan variera beroende på orsaken till ingreppet, patientens hälsohistoria och dennes hjärt- och lungstatus och ska därför bedömas individuellt. Patienten ska helst övervakas initialt på intensivvårdsavdelning för kontinuerlig kontroll av saturation, andningsfrekvens, blodtryck och puls för att säkerställa att patienten inte blir andningsdeprimerad efter sövning eller har hinder i kanylen i form av till

13 exempel sekret eller blod. För att öka syresättningen kan patienten instrueras om att ta djupa andetag och bör lära sig att andas med diafragma (Holm, S, 2000). 13 Cirkulation Risk för postoperativ blödning efter trakeotomi. Mål: Tidigt upptäcka och stoppa blödning. Det är av stor vikt att observera, dokumentera och rapportera förändringar i trakeostomats utseende för att tidigt upptäcka och behandla blödningen. Om Hb sjunker för lågt (lägre gräns bestäms av PAL) bör blod ges. Nutrition Risk för aspiration r.t trakealkanyl. Mål: Minimera risk för aspiration. PAL ordinerar när patienten kan börja dricka och äta. Patienter med trakeostomi kan ibland uppleva problem vid sväljning vilket kan orsakas av olika anledningar. Hos patienter med tidigare känt dysfagi bör trakealkanylens kuff blåsas upp innan patienten äter och dricker. Matkonsistensen kan behöva ändras för att underlätta sväljningen. Patienter som inte har tidigare känt dysfagi kan träna att svälja med försiktighet, då trakealkanylens kuff är tömd på luft. Talventil eller kork placerad på kanylen kan underlätta sväljning. Logoped bör kontaktas vid kvarstående sväljningsbesvär. Hud/vävnad Risk för hudirritation kring trakeostomat. Mål: Förebygga och lindra hudirritation. Vård av huden kring trakealkanylen är mycket viktigt och ska göras morgon och kväll samt vid behov för att förebygga rodnad, irritation och infektion. Fuktiga kompresser måste bytas för att förhindra sår. Kontrollera kanylbanden så att de inte sitter för hårt eller för löst, två fingrar ska kunna stoppas mellan bandet och halsen. Observera huden runt trakealkanylen avseende blödning, hematom, subcutant emfysem och trycksår.

14 14 Smärta Risk för postoperativ smärta. Mål: Smärtfri patient - VAS < 3. Postoperativ smärta kan uppstå på grund av ingreppet men kan även bero på att patienten har genomgått annan operation eller behandling utöver inläggandet av trakealkanyl som kan vara smärtsam. Då smärtupplevelsen är individuell ska smärtskattning och lokalisering av smärtan kontrolleras i samband med analgetika administration, med hjälp av VAS, men även genom att vara uppmärksam på patientens uttryck.

15 15 Ordlista Atelektas ofullständig utspänning av lungblåsor Hypoxi nedsatt syrgashalt i kroppsvävnad Pneumothorax ansamling av luft eller gas i lungsäcken Respiratorisk insufficiens onormala nivåer av koldioxidhalt och syrgashalt i blodet r.t relaterat till (förkortning) Subcutant emfysem luft under huden Trakea luftstrupe Trakealkanyl ett böjt rör som sticks in i luftstrupen på framsidan Trakealstenos - luftstrupsförträngning Trakeostomi konstgjord luftrörsöppning på halsens framsida Trakeotomi operativt öppnande av luftstrupen på halsens framsida VAS Visuell Analog Skala, används för smärtskattning

16 16 Referenser Backman J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Day T, Farnell S, Haynes S, Wainwright S, Wilson-Barnett J. (2001). Tracheal suctioning: an exploration of nurses knowledge and competence in acute and high dependency ward areas. Journal of advanced nursing. 39 (1), De Leyn P, Bedert L, Delcroix M, Depuydt P, Lauwers G, Sokolov Y, Van Meerhaege A, Van Schil P. (2007). Tracheotomy: clinical review and guidelines. European Journal of Cardio-thoracic Surgery. 32, Feber T (red.). (2000). Head and neck oncology nursing. London: Whurr Publishers Ltd. Holm S, Hansen E. (2000). Pre- och postoperativ omvårdnad. Lund: Studentlitteratur. Langius-Eklöf A, Hedberg E, Åhnblad P (red.) (2001). Vård vid öron-, näs- och halssjukdomar. Lund: Studentlitteratur. Laws-Chapman C, Flanagan K, Rushmer F, Prigmore S, Miller R, Chabane S. (2000) St. George s healthcare NHS trust - Guidelines for the care of patients with tracheostomy tubes. Kent; Portex. Pruitt W. (2004). The in and outs of tracheostomy care. Nursing made incredibly easy. 2 (6), Russel C. (2005). Providing the nurse with a guide to tracheostomy care and management. British Journal of Nursing. 14(8) Tamburri L. (2000). Care of patients with a tracheostomy. Orthopaedic nursing Thomsson L, Andersson A. (2007). Omvårdnad av patienter med trakeostomi. ÖNH-kliniken Falun/Borlänge/Mora. Socialstyrelsen (2007). Socialstyrelsens statistikdatabas, Trakeostomi. Tillgänglig: