NATIONELL FÖRVALTNINGSPLAN. Gråsäl (Halichoerus grypus)

Transkript

1 NATIONELL FÖRVALTNINGSPLAN FÖR GRÅSÄLBESTÅNDET I ÖSTERSJÖN Gråsäl (Halichoerus grypus)

2 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING...2 INLEDNING...5 UTBREDNING OCH STATUS...5 VÄRLDEN...5 EUROPA...6 ÖSTERSJÖN...7 BIOLOGI OCH EKOLOGI...12 GRÅSÄLENS ÅRSCYKEL...12 POPULATIONSDYNAMIK...14 TILLVÄXTHASTIGHET m.m...16 BIOTOPVAL...18 FÖDOVAL...21 MÄNSKLIG PÅVERKAN...21 EKOTOXIKOLOGI...21 BIFÅNGSTER...23 LEGAL JAKT...24 ILLEGAL JAKT...25 LAGSTIFTNING...25 INTERNATIONELLA KONVENTIONER...25 NATIONELL LAGSTIFTNING...27 SÄLSKADOR...28 HISTORIK...28 KUSTFISKET...30 SKADESITUATIONEN...35 ÖVRIGA ÖSTERSJÖSTATER...37 GENOMFÖRDA INSATSER...37 LAGSTIFTNING...37 BIDRAG & ERSÄTTNINGAR...38 FORSKNING & UTVECKLING...39

3 3 FÖRVÄNTAD UTVECKLING...55 GRÅSÄLBESTÅNDET...55 SÄLSKADOR...56 ILLEGAL JAKT...57 BIFÅNGSTER...58 MÅL...58 GRÅSÄLBESTÅNDET...58 SÄLSKADOR...59 ILLEGAL JAKT...59 BIFÅNGSTER...59 INFORMATION...59 KUNSKAPSBEHOV...59 GRÅSÄLBESTÅNDET...59 FISKERITEKNIK...60 STATISTIK...61 ÅTGÄRDER...62 GRÅSÄLBESTÅNDET...62 FISKERITEKNIK...62 STATISTIK...63 SÄLSKYDDSOMRÅDEN...63 BIDRAG & ERSÄTTNINGAR...63 HELCOM...64 JAKT...64 INFORMATION...70 RESURSBEHOV & ANSVAR...70 GRÅSÄLBESTÅNDET...70 FISKERITEKNIK & STATISTIK...71 SÄLSKYDDSOMRÅDEN...72 BIDRAG & ERSÄTTNINGAR...72 HELCOM...72 JAKT...72 INFORMATION...72 SAMMANFATTNING...72

4 4 UTVÄRDERING...73 RAPPORTERING...73 LITTERATUR & REFERENSER...74

5 5 INLEDNING Förvaltningen av gråsälbeståndet i Östersjön är en gemensam angelägenhet för samtliga nio Östersjöstater. Förvaltningen styrs därför av Helsingforskonventionen om skydd för Östersjöns marina miljö (HELCOM) som trädde i kraft år Ett sälprojekt inom HELCOM har under år 2001 utarbetat ett förslag till riktlinjer för förvaltning av sälbestånden i Östersjön (HELCOM Project on Seals; Action Plan) som kommer att behandlas i HELCOM under det närmaste året. Förslaget väntas utmynna i en revidering av den rekommendation (9/1; 1988) som med vissa undantag inte tillåter att jakt bedrivs efter säl. Det förslag till riktlinjer för förvaltningen av sälbestånden i Östersjön som HELCOM s sälprojekt utarbetat utgör grund för denna förvaltningsplan. Planen har upprättats av Naturvårdsverket efter samråd med Fiskeriverket. Syftet med planen är att ange efter vilka riktlinjer den svenska delen av gråsälbeståndet i Östersjön bör förvaltas under de närmaste fem åren. De förvaltningsinsatser som anges i planen styrs huvudsakligen av målet att skapa förutsättningar för en fortsatt positiv utveckling av ett livskraftigt gråsälbestånd samt för en uthållig samexistens mellan gråsälarna och det kustnära yrkesfisket. UTBREDNING OCH STATUS VÄRLDEN Gråsälen (inga underarter) förekommer endast i norra Atlanten där den är uppdelad i ett Västatlantiskt och ett Ostatlantiskt bestånd (Figur 1). Det totala antalet individer överstiger , av vilka hälften förekommer i Amerika och hälften i Europa. I Amerika förekommer gråsälen från New England till Labrador, men mer än 95 % av beståndet är koncentrerat till Sable Island och St. Lawrence-bukten. Räkningar mellan åren 1993 och 1994 visar att beståndet då uppgick till minst djur (Mohn och Bowen 1994, Rough 1995). Det finns ingen heltäckande information tillgänglig för perioden efter år Tillväxthastigheten är inte känd i hela utbredningsområdet, men uppgifter på antal födda kutar från Sable Island (där 57 % av alla kutar föds) visar att tillväxthastigheten där varit 13 % per år från år 1962 till i början av 1990-talet (Mohn och Bowen 1994). Amerikanska beräkningar antyder att det potentiella uttaget genom jakt skulle kunna uppgå till i storleksordningen till djur (Waring et al. 1999). Denna siffra är dock osäker eftersom man varken känner till artens totala numerär eller totala tillväxthastighet. Gråsälarna på båda sidor om Atlanten synes vara genetiskt åtskilda. Den enda större undersökningen visar att bestånden skulle ha varit separerade under en tidperiod omfattande 1 till 1,2 miljoner år (Boskovic et al. 1996). Dessa typer av genetiska

6 6 Figur 1. Gråsälens utbredning är idag begränsad till norra Atlanten där den är uppdelad i ett flertal bestånd. Den Amerikanska gråsälen (minst djur) har inget utbyte med den Europeiska (minst djur). undersökningar (screenings) skall dock inte tolkas bokstavligt eftersom stora felkällor finns inbyggda i modellerna. EUROPA Historisk utbredning Från stenåldern och fram till 1700-talet hade gråsälen en betydligt större utbredning än idag (Clark 1946). Viktiga kutningsplatser förekom så långt söderut som i Bretagne (Frankrike) under medeltiden (Pieur & Dugy 1978) och den förekom även allmänt utmed Nordsjökusten (Joensen et al. 1976, Reijnders et al. 1995). Huvuddelen av det europeiska beståndet fanns kring Brittiska öarna och i Östersjön, men en större reproducerande stam fanns även i Kattegatt och Skagerrak (Joensen et al. 1976). Under sent 1800-tal och i början av 1900 talet utsattes gråsälen för hårt jakttryck i hela dess utbredningsområde i Europa. Arten utrotades i Nederländerna, efter tyska och danska Nordsjökusten och under 1930-talet försvann även de reproducerande bestånden från Kattegatt och Skagerrak samt efter de danska, tyska och polska Östersjökusterna. En snabb minskning runt Brittiska öarna ledde till att jaktförbud infördes under reproduktionstiden så tidigt som år Det tidiga skyddet av de brittiska gråsälarna ledde till ökande bestånd som varit basen för viss återkolonisering av platser efter den kontinentala Nordsjökusten. Den första nya kolonin observerades år 1967 vid Amrum i Tyskland, varefter arten även återetablerades i Nederländerna (Terschelling) kring år 1980 (Reijnders et al. 1995). Den enda genetiska kartläggning som utförts antyder att Östersjöbeståndet varit separerad från de Atlantiska bestånden efter norska västkusten under år (Boskovic et al. 1996). Eftersom Östersjön tidigast kunde ha koloniserats under Yoldiaperioden för år sedan framstår de genetiska resultaten som mycket märkliga (Härkönen et al. in prep.). Bortsett från tidsskalan i sig, tyder dock resultaten att gråsälarna i Östersjön är genetiskt avvikande från sina artfränder i Atlanten. Nuvarande utbredning

7 7 Det europeiska beståndet förekommer kring Island ( djur år 1987), Brittiska öarna ( djur år 1993), Norska västkusten ( djur år 1994) och vid Kolahalvön ( djur år 1990) samt i Östersjön ( djur år 2000). Dessutom finns den vid Färöarna ( djur ) och i mindre bestånd i Nederländerna (275 1 djur), Tyskland (ca djur), Frankrike (ett fåtal djur) och Kattegatt- Skagerrak (25 1 djur). Detta ger ett totalt Ostatlantiskt bestånd om drygt gråsälar. Dock skiljer sig metoderna för beståndsuppskattning åt mellan länderna, varför de relativa antalen inte är direkt jämförbara. Utvecklingen i de olika regionerna skiljer sig åt i väsentlig grad, varvid de isländska och färiska gråsälbestånden har en tillväxthastighet nära noll, medan det brittiska beståndet har ökat med c:a 6,5 % per år sedan 1960-talet. Tillväxthastigheten i de svenska delarna av Östersjön är ca 6,4 % per år (se nedan), medan data för övriga regioner är för bristfälliga för att tillåta trendanalyser. Figur 2. Gråsälens nuvarande utbredning i Europa ÖSTERSJÖN Ända sedan människan koloniserade kusttrakterna kring Östersjön för till år sedan har sälarna varit en mycket viktig resurs i naturahushållningen. Arkeologiska fynd visar att sälar och fisk var de vanligast förekommande bytena i kusttrakterna under äldre stenåldern. Stenåldersmänniskan jagade säl framför allt med harpun, vilket visas av det stora antal harpunspetsar avsedda för säl som hittats i de flesta lämningar. Men även andra jaktmetoder såsom klubbning och fångst med nät, var sannolikt vanligt förekommande. Sälarna förblev viktiga för de lokala ekonomierna även under brons- och järnåldern. Den första skriftliga dokumentationen om sälarnas ekonomiska betydelse kommer från 1300-talets Åland där kristnandet innebar att Kökarborna skulle erlägga sitt tionde i sälspäck eller tran. Eftersom befolkningen vägrade blev de bannlysta av biskopen i Åbo. Först efter decenniers kamp kröp Kökarborna till korset. Liknande uppgifter om tionden i form av späck (tran) under 1400-talet finns från bosättningar längre upp i Bottniska viken. Mer omfattande information finns från 1500-talet då viktigare sälfångstplatser belades med skatt av Gustav Vasa. Dessutom förekom årligen återkommande sälfångstexpeditioner (sälfälor) från Österbotten. Dessa

8 8 1 Avser uppskattat eller inventerat antal djur mycket väl organiserade fälor daterar sig betydligt längre tillbaks i medeltiden och hade stor betydelse för utrikeshandeln. Under tidigt 1500-tal exporterades sältran från Norra Kvarken (framförallt Mustasaari) till Hansan via Åbo, men denna utrikeshandel centraliserades under Vasatiden, varvid sältranet skulle registreras och beskattas vid Kungens brygga i Stockholm. Beskattningssystemet ger mycket detaljerade uppgifter om handelns omfattning för åren Sältran och späck var i början av den perioden den tredje viktigaste exportprodukten från Sverige-Finland. Den uppmätta mängden tran under vissa år motsvarade upp mot 15 tusen dödade sälar (Kvist 1991). Förändringen till kallare klimat i och med inträdet av 1600-talet ledde till att denna inkomstkälla fick mindre betydelse. Under 1700-talet var sältran fortfarande eftertraktat för användning vid tillverkning av läder, färger samt tvål. Statsmakternas bredvillighet att införa skottpengar på säl i början av 1800-talet var förutom att gå fiskeriintressena till mötes, även att premiera inhemsk utvinning av fettprodukter. När billigare sältran blev tillgängligt från Arktiska trakter under mitten på 1800-talet synes statens engagemang i frågan ha svalnat. Men ända fram i historisk tid var Östersjön den viktigaste producenten av sältran i Europa. Jakten kunde sysselsätta upp mot man under vissa perioder under medeltiden. Ett exempel på detta är att i Korsholms län (Finland) deltog i genomsnitt 572 man årligen i säljakten under åren Beståndsutveckling åren Den mycket detaljerade information som finns i skottpenningstatistiken har använts till att beräkna sälbeståndens utveckling i Östersjön under huvuddelen av 1900-talet (Hårding & Härkönen 1999). En realistisk beräkning av sälbeståndens antalsmässiga utveckling kräver uppgifter om nettorekrytering och om hur jaktuttaget fördelade sig på olika åldrar och kön. Stora material har analyserats med avseende på åldersstruktur både i Sverige och Finland. Statistiken på antal utbetalade skottpengar per år ger en god bild av jaktuttaget. Flera sådana redovisningar har gjorts för olika perioder och delområden. Tidigare redovisningar av säljakten i Sverige under 1900-talet är behäftade med fel eftersom även svenska västkusten varit inkluderad i dessa data. Från Danmark, Estland och Lettland finns mer sporadiska data. Tillgängliga uppgifter visar att intensiteten i jakten minskade under 1890-talet både i Sverige och Finland, men låg på en jämn nivå i Estland. Därför är det troligt att gråsälbeståndet hade en ökande tendens fram till efter sekelskiftet. Redan under det första årtiondet hade jakten en sådan omfattning att den uppgående trenden bröts (Figur 3). Den beräknade kulmen i antal gråsälar under seklet var minst och inföll år Fram till år 1914 minskade beståndet drastiskt till djur. Efter en viss återhämtning i början av 1920-talet (beroende på politisk instabilitet i

9 9 Finland med lägre jaktintensitet) skedde nästa starka minskning fram till år 1939, där ett flertal varma vintrar under 1930-talet koncentrerade isarna för reproduktion till % 10% 20% 30% Antal gråsälar År Figur 3. Minsta möjliga storlek på gråsälbeståndet under 1900-talet. Den övre kurvan anger det antal som fås vid antagandet att 30 % av fällda sälar äldre än kutar inte kan bärgas, medan den undre kurvan visar nivån med förutsättning att alla dödade och skadade sälar kunnat bärgas. Utvecklingen åren är ungefärlig, eftersom den använda modellen är avpassad för att beskriva beståndsutvecklingen under jakttryck och därför är mindre lämpad då ingen jakt bedrivs. Eftersom jaktbortfallet sannolikt var över 30 %, översteg gråsälstammen troligen djur i början av seklet. begränsade områden i Bottniska viken. Samtidigt ökade möjligheterna för intensiv jakt i Estland, där gråsälarna koncentrerades till ett fåtal platser. Detta ledde till en stark nedgång under 1930-talet. Minimiantalet sälar år 1940 var nere i bara djur. Under kriget minskade den registrerade jakten och stammen började återhämta sig, men minskade något igen mot slutet av 1940-talet enligt en numerisk modell för rekonstruktion av beståndsutvecklingen (Hårding & Härkönen, 1999). Eftersom den registrerade jakten under kriget troligen är underskattad, är det möjligt att beståndet fortsatte att minska även under kriget. Därför var sannolikt ökningen fram till slutet av 1950-talet snabbare än vad som framgår av beräkningen. Under 1960-talet minskar bestånden åter markant ner till en lägsta nivå med sälar år Eftersom den i modellen använda tillväxthastigheten är överdriven och andra parametrar är anpassade till att ge robusta värden under tidigare skeden, blir denna beståndsnivå osäker och kräver därför mer ingående studier. Minskningen under början av 1960-talet beror dels på omfattande jakt i Finland och Estland och dels på en minskad fertilitet på grund av miljögifter. Efter år 1975 börjar beståndet långsamt öka till dagens nivå. Beståndsutveckling åren Antalet gråsälar efter den svenska Östersjökusten har räknats sedan början av 1970-talet. Mer tillförlitliga data finns endast för den senaste tioårsperioden. De högsta talen räknas under de internationellt koordinerade inventeringsveckorna under perioden 22 maj till 9 juni. Totalantalet räknade gråsälar efter den svenska kusten under år 2000 var djur fördelade på ca djur utmed södra Östersjökusten upp till Stockholms södra skärgård, ca djur i Stockholms norra

10 10 skärgård och Ålands hav, ca 850 i Bottenhavet och Bottenviken (Helander 2001). Den genomsnittliga årliga ökningstakten under 1990-talet var 6,5 % per år (Helander 2000). Figur 4. Utvecklingen av gråsälbeståndet efter svenska Östersjökusten. Efter Helander (2000). Under beståndsräkningarna i Sverige, Finland, Estland och Ryssland registrerades under år 2000 sammanlagt djur. Baserat på tidigare sammanställningar var tillväxthastigheten i hela Östersjön drygt 7 % per år sedan 1994 (Helander 2000). De tidigare inventeringarna i Estland var dock behäftade med allvarliga brister som sannolikt ledde till att antalet räknade sälar underskattades. Den sannolika tillväxthastigheten för hela beståndet förefaller därför att ligga i nivå med siffrorna för den svenska kusten. Ett problem med att använda uppmätt tillväxthastighet i förvaltningssammanhang är att denna parameter beskriver en historisk utveckling fram till dagsläget. Man vet alltså hur tillväxten var, men inte hur den ser ut idag. Det innebär att ytterligare information om den aktuella föryngringen och hälsostatus måste samlas in och beaktas när effekten av olika förvaltningsåtgärder skall bedömas. När det gäller beräkningar av tillväxthastighet är en tidserie av räknade uppeliggande sälar den mest tillförlitliga metoden om observationsinsatserna i utbredningsområdet standardiserats. Det senaste decenniets inventeringar ger en god bild av tillväxthastigheten i beståndet som är den viktigaste enskilda beståndsparametern, men ger problem vid beräkningar av den sanna beståndets storlek. Beståndsstorlek Uppgiften om antalet djur i ett bestånd är ur biologisk synvinkel påfallande viktigt först när individantalet understiger en viss tröskel. Över denna tröskel blir det faktiska antalet snabbt historia och den framtida utvecklingen kommer i första hand att bestämmas av stammens tillväxthastighet. Även i förvaltningssammanhang kan det faktiska antalet vara av underordnad betydelse vilket förstås av följande exempel: Ett friskt bestånd bestående av sälar med en tillväxtkapacitet om 7 % per år kan under vissa förutsättningar beskattas med 350 djur utan att stammen minskar. Ett bestånd på sälar som av okänd anledning har noll-tillväxt eller

11 11 minskar, bör skyddas från all jakt tills delar av reproduktionskapaciteten återfåtts. En annan viktig punkt är att stammens storlek kan fluktuera snabbt på grund av slumpmässiga händelser såsom epidemier (Heide-Jørgensen et al. 1992) eller storskaliga klimatologiska processer som flera år i rad slår ut reproduktionen (Härkönen et al. 1999). Det har också visat sig att förändringar i födobasen kan leda till dramatiska fluktuationer (Testa 1990). Av dessa orsaker kommer stammens tillväxtkapacitet att vara den viktigaste faktorn under de flesta scenarier. Ett undantag i samband med ekologisk riskanalys är mycket låga beståndsstal. Ett annat undantag är att vid beräkningar av möjligt jaktuttag krävs data även på beståndsstorleken. Inventeringar av maximala antalet uppeliggande gråsälar under pälsbytestid är följaktligen en metod som är skräddarsydd för att beräkna beståndets tillväxthastighet, men kan med iakttagande av försiktighet och med kännedom om felkällor även ge viss information om beståndets storlek. Metoden kan ge en överskattning av beståndets storlek om ett större antal sälar rör sig mellan olika lokaler genom att samma djur kan ge upphov till maxtal på olika lokaler. När man sedan summerar maxtalen för de olika lokalerna kan samma djur ha räknats flera gånger, varför det finns en uppenbar risk för dubbelräkningar. Därför utgör de sammanlagt räknade gråsälarna i Östersjön år 2000 ett viktigt referenstal att användas vid trendanalyser, men innebär inte en säker minimi-uppskattning av beståndet. Störst andel uppeliggande gråsälar finns under natten och morgontimmarna i samband med pälsbytet i maj-juni, varför inventeringarna bör utföras så tidigt som möjligt under dygnet (Helander 1998, Sjöberg 1999). För att undersöka i vilken omfattning visuella räkningar skulle kunna underskatta antalet uppeliggande djur utfördes ett experiment där man dels fotograferade under natten (kl ) med IR-teknik, dels räknade visuellt under morgontimmarna (kl ). Det visade sig att det inte fanns någon statistisk skillnad mellan metoderna. Vidare antyddes att om det skulle finnas någon skillnad, kunde man förvänta sig att något fler djur skulle kunna vara uppe under tidiga morgontimmar under inventeringstid (Helander 1998). Däremot finns tydliga tendenser till ett annat beteende i detta avseende under hösten (Sjöberg 1999), samtidigt som det finns en klar tendens att den totala uppeliggandetiden minskar fram mot hösten (Helander 1998). Detta gör att beteendet under hösten ej kan överföras på uppeliggandefrekvensen under pälsbytet. En i motsatt riktning verkande omständighet är att antalet uppeliggande djur vid varje tillfälle är lägre än det sanna antalet, eftersom en del sälar alltid befinner sig i vattnet. Därför vet man inte med säkerhet hur stor andel av beståndet som räknas. Om man istället använder sig av genomsnittsvärden för räkningarna (dessa är betydligt lägre än max-värden) skulle det finnas möjlighet att korrigera för uppeliggandefrekvens om man har detaljerad kunskap om beståndet (Härkönen et al. 1999). För andra arter, exempelvis knubbsäl, vet man att % av sälarna ligger uppe vid inventeringar under pälsbytestid (Härkönen et al. 1999). Ett annat sätt att beräkna stammens storlek är att räkna antalet kutar som föds. Man har visat att i ett bestånd med stabil struktur kommer andelen kutar att vara %

12 12 av det totala beståndet (Harwood 1978, Hiby et al. 1988). Detta innebär att om dräktighetsfrekvensen är normal hos könsmogna honor och om man kan räkna samtliga kutar, fås den totala stammens storlek genom att multiplicera med ett värde mellan fyra och fem. Ett mer exakt värde fås om man har kännedom om åldersstruktur och fertilitet. Detta är en standardmetod i England och används även i Canada i de områden där kutarna föds på land. Metoden är dock svår att använda på gråsäl i Östersjön under förhållanden då en stor andel av kutarna föds i drivisen. Men under år då majoriteten av kutarna föds på land kan detta vara en mycket tillämpbar metod. Sådana förhållanden inföll under år 1992 varför ansträngningar gjordes för att räkna samtliga landfödda kutar i Östersjöområdet detta år. Det visade sig att det räknade antalet landfödda kutar uppgick till ca 850. Dessutom räknades 200 kutar i drivisen i Bottenviken och i Finska Viken. I de senare områdena kan man förvänta sig en underskattning eftersom det är mycket svårt att täcka in hela drivistäcket med inventeringarna. Om man räknar med att 50 % kunde täckas in i drivisarna skulle det totala antalet kutar i Östersjön det året varit i storleksordningen (ICES 1997), vilket skulle innebära att den verkliga beståndsstorleken uppgick till djur. Vid räkningar av ömsande djur under maj-juni registrerades djur, vilket antyder att andelen gråsälar som räknas kan vara av samma storleksordning som för knubbsäl det vill säga %. Ett tredje sätt att beräkna ett bestånds verkliga storlek är att använda fångståterfångst-teknik. Denna metod går ut på att om man har ett visst antal djur i beståndet som man känner igen, så kan man genom att beräkna hur stor andel de kända utgör av hela beståndet och även få ett mått på beståndets totala, verkliga storlek. En sådan metod är Foto-ID-projektet, där man utnyttjar förhållandet att gråsälhonornas fläckmönster på halsen är unik för varje individ (Hiby et al. 1999). Genom att vid många upprepade tillfällen fotografera honor med tydligt mönster kan man beräkna återobservationsfrekvensen i förhållande till totalantalet honor. En första preliminär sammanställning visade att den verkliga beståndsstorleken för åren var djur för de tillhåll som ingick i studien (Helander et al. 1999). Detta resultat är dock svårt att utvärdera eftersom denna siffra kommer att utgöra en beräkning för hela Östersjöbeståndet om djuren rör sig fritt i systemet under sommarmånaderna. Ju mer stationära djuren är desto mindre andel utgör de av hela Östersjöns gråsälbestånd. Om gråsälarna är mycket hemortstrogna skulle det verkliga antalet kunna vara dubbelt så stort med denna beräkningsgrund. Fortsatta studier på övriga större sältillhåll i Finland och Estland krävs för att få mer exakta siffror. Studien visar att det vid detta tillfälle fanns minst gråsälar i Östersjön. En slutsats av dessa undersökningar är att det räknade gråsälbeståndet år 2000 skulle uppgå till mellan och djur i hela Östersjön. BIOLOGI OCH EKOLOGI GRÅSÄLENS ÅRSCYKEL

13 13 I motsats till våra övriga sälarter uppvisar gråsälen stark könsdimorfism, vilket hos gråsälen innebär att hanen är betydligt större än honan. Gråsälen är den största av våra sälarter där hanen kan väga upp till 300 kg medan honan normalt väger kg. Denna typ av könsdimorfism förekommer ofta hos däggdjur där reproduktionssystemet kännetecknas av att en dominant hane parar sig med ett flertal honor. De könsmogna atlantiska gråsälarna samlas under reproduktionstid på avlägsna öar, skär och sandbankar, där dominanta hanar bildar harem genom att jaga bort underlägsna hanar från de honor som kommer iland för att föda. I områden där parningen sker på land har man visat att en stor hane kan monopolisera ett trettiotal honor. På platser såsom St. Lawrencebukten i Canada (Figur 1) och Östersjön där det finns drivis, föder honorna sina kutar i huvudsak på isen. I det senare fallet är honorna mycket mer spridda, varför hanarna har svårt att samla större harem. Under år med dåliga isförhållanden kan dock majoriteten av kutarna födas på land även i Östersjön. Tiden för födsel varierar starkt mellan olika områden. I sydöstra England föds kutarna i huvudsak i september, medan sälarna längre norrut i västra Skottland föder framför allt i november och december (Hewer 1964). I östra England liksom hos den numera utrotade Kattegatt-gruppen föddes kutarna i januari (Boyd & Cambell 1971, Joensen et al. 1976). I Östersjön börjar de första honorna föda under den sista veckan i februari, varvid kulmen på kutningssäsongen infaller under mitten av mars. De sista nyfödda kutarna ses normalt under första veckan i april. Vid födseln väger kuten ca 15 kg varefter den dias i 17 dagar (spridning dagar), varvid den ökar i vikt med 1,5-2 kg per dag (Jüssi 1999). Hankutar väger ca 10 % mer vid både födsel och avvänjning, varför hankutar är mer kostsamma för sina mödrar. Vikten vid avvänjning varierar starkt beroende på om kuten fötts på is eller på land. De isfödda hankutarna väger då ca 50 kg att jämföra med endast 38 kg för landfödda kutar i Östersjön. Motsvarande data för honkutar är 47 respektive 37 kg. Denna skillnad i vikt mellan isfödda och landfödda kutar tros bero på att de sistnämnda är utsatta för mer stress i täta kolonier (Jüssi 1999). Eftersom kutarnas överlevnad under första året är knuten till deras storlek (Bonner 1972) bör isfödda kutar ha högre överlevnadschans. Detta antyder att det optimala beteendet för gråsälen i Östersjön är att föda sin kut i drivis (Jüssi 1999). För honan är digivningen mycket energikrävande och genomsnittshonan förlorar 84 % av sina fettreserver, vilket innebär att hon minskar med % av sin totalvikt (Fedak & Anderson 1987). Honan parar sig några dagar efter att kuten fötts, varefter det befruktade ägget efter några celldelningar går in i ett vilstadium. Detta befruktade ägg inplanteras i livmodern först efter flera månader, varför gråsälen liksom ett flertal andra däggdjur sägs ha fördröjd implantation. Gråsälarna äter troligen mycket litet under själva reproduktionstiden. Efter reproduktionstiden börjar gråsälen åter att inta föda, men i maj-juni infaller pälsbytesperioden. Vid denna tidpunkt tillbringar de en mycket stor andel av sin tid på land. Detta hänger samman med att hårömsningen kräver rik blodtillförsel till ytterhuden, men även värme så att hårfolliklarna snabbt kan producera den nya päls

14 14 som ska vara funktionell fram till nästa års hårömsning. Pälsömsningen kan följaktligen inte ske i det kalla vattnet. Pälsen hos gråsäl och de flesta andra äkta sälar fungerar som en dykares våtdräkt, det vill säga att pälsen håller en stationär men svagt uppvärmd vattenhinna närmast huden. Detta gör att huden inte kommer i direktkontakt med det iskalla vattnet under vintern. Eftersom det ligger uppe ojämförligt mest sälar under pälsbytet, utnyttjas denna tidpunkt till årliga inventeringar av stammens storlek. Efter pälsbytet börjar en intensiv födosöksperiod. För båda könen gäller det att åter bygga upp de fettreserver som förbrukats i samband med reproduktionen. Detta fortgår under huvuddelen av sommaren, hösten och början av vintern. I samband med detta födosök kan de enskilda djuren simma omkring i nästan hela Östersjön, även om de i huvudsak är relativt stationära på sina sommarvisten i Bottniska viken (Sjöberg 1999). POPULATIONSDYNAMIK Eftersom migrationer till och från Östersjön är försumbara, kommer utvecklingen i gråsälbeståndet att bestämmas av åldersberoende dödlighet och fertilitet. Effekten av dessa båda livshistorieparametrar kan mätas i stammens tillväxthastighet som därigenom blir den mest betydelsefulla beståndsparametern. I de fall tillförlitliga data finns på tillväxthastigheten kan man simulera möjliga kombinationer av dödlighet och fertilitet. Tillväxthastigheten i sig är även av avgörande betydelse för beräkningar av möjligt biologiskt uttag ur viltbestånd. Som tidigare visats beräknas tillväxthastigheten genom analys av tidsserier på räknat antal uppeliggande djur under pälsbytet, vilket i Sverige skett sedan år Om man antar att andelen uppeliggande djur i förhållande till beståndets sanna storlek varit konstant, kan man genom en enkel regressionsanalys beräkna tillväxthastigheten. En första komplikation i analyser av trender är att olika åldersklasser har olika dödlighet respektive fertilitet. En andra komplikation är att det finns två kön där effekterna av variationer i dödlighet mellan könen får mycket olika utfall på beståndets tillväxthastighet. Därvid måste vi införa begreppen åldersstruktur, ålder vid könsmognad, fertilitet och reproduktionsvärde samt betrakta de olika åldersklassernas dödlighet separat. Med andra ord kan strukturen i beståndet på ett påtagligt sätt inverka på resultatet av analysen genom att inventeringsresultaten för de olika åren inte behöver vara direkt jämförbara. Enkla trendanalyser kan ge en överskattning av beståndets tillväxthastighet av följande skäl: 1. Beteendet ändras under studietiden För gråsälen gäller att den kan ha blivit mindre skygg sedan den blev skyddad mot jakt under 1970-talet. Detta skulle kunna innebära att en större andel av beståndet ligger uppe under de senare utförda inventeringarna, med följd att den uppmätta genomsnittliga tillväxthastigheten blir överdriven. 2. Demografiska förändringar inträffar

15 15 Eftersom en stor andel av honorna var sterila under och 1980-talen producerades lägre antal kutar än vad som skulle ha varit fallet i ett normalt bestånd. Eftersom detta skedde under en längre tidsrymd bör gråsälstammen ha haft en mycket skev åldersstruktur under slutet av 1980-talet. Det har visats hos andra sälarter att uppeliggandefrekvensen skiljer sig åt mellan olika ålderssegment, vilket även antyds förekomma hos gråsäl (Fedak et al, Sjöberg 1999). Om detta är fallet kommer beståndets genomsnittliga uppeliggandefrekvens och tillväxthastighet att förändras med tiden. Ett exempel på detta generella fenomen ges i Figur 5, av vilken framgår att inventeringarna strax efter epizootin hos knubbsälarna på västkusten år 1988 överskattade beståndet med % jämfört med inventeringar genomförda före denna händelse (Härkönen et al. in prep.). Inventeringar under åren 1989 till 1992 underskattade stammens relativa storlek med som mest 16 % enbart på grund av demografiska förändringar. Figuren visar även att över- och underskattningarna avtagit till nära noll sex år efter sälepizootin. Uppmätt tillväxthastighet i en tidserie blir därför beroende av när man börjar mätningarna. I knubbsälsfallet kommer trendanalyser att kraftigt överskatta tillväxthastigheten om man sätter tidseriens startpunkt vid år 1989 eller år 1990 (Figur 5) Deviation % Dev S Dev K År Figur 5. Om det förekommer skevheter i sälbeståndets åldersstruktur kommer inventeringar utförda under olika år att inte vara direkt jämförbara med varandra. Figuren visar att inventeringar av knubbsälbestånden i Kattegat (K) och Skagerrak (S) efter säldöden 1988 först överskattade och sedan underskattade beståndets storlek jämfört med situationen före säldöden då åldersstrukturen var stabil. Efter Härkönen et al. (in prep). En slutsats av detta är att efter denna typ av demografisk turbulens kommer de femsex första årens inventeringar att vara behäftade med större eller mindre skevheter som kan leda till en felaktig bild av beståndets sanna tillväxthastighet. För gråsäl bör gälla att inventeringsresultaten före år 1989 kan vara mer osäkra än för efterföljande period. Det visar sig att om man tar med resultaten från början av 1980-talet kommer den genomsnittliga tillväxthastigheten i norra Östersjön att vara 12 % fram till år 1991 (Helander 1997). Denna höga tillväxthastighet är omöjlig hos gråsälar, vilket antyder att de tidiga inventeringarna ej är direkt jämförbara med de senare. Om man

16 16 istället utför trendanalysen på data för åren 1989 till 1999 blir den genomsnittliga årliga ökningstakten 6,5 % (Helander 2000), vilket är i stort sett identiskt med vad man uppmätt hos andra Europeiska gråsälbestånd (Tabell 1). Tabell 1. Dräktighetsfrekvens och tillväxthastighet hos könsmogna gråsälar i olika bestånd. Tillväxthastigheten anger årlig ökningstakt. Område År Tillväxthastighefrekvens Dräktighets- Referens Östersjön ,5% 60% Helander 1999, Bergman 1999 Storbritannien oklart 7,3% Summers 1978 Storbritannien % Boyd 1984 Storbritannien ,5% Hiby 1996 Island ,0% Hauksson & Olafsdottir 1995 Norge oklart 6,5% 82% Wiig 1991 TILLVÄXTHASTIGHET m.m. Gråsälbeståndets maximala tillväxthastighet begränsas av flera biologiska faktorer där den första är att honorna maximalt får en kut per år. En annan begränsning är att gråsälen i genomsnitt får sin första kut vid ca 6 års ålder (Harwood & Prime 1978, Wiig 1991). Det finns dock en naturlig spridning för honans ålder vid hennes första nedkomst från 3 till 7 år. Vidare kommer inte alla könsmogna honor att bli dräktiga varje år (Tabell 1). Dessa tre faktorer tillsammans kan även ses i den åldersmässiga rekryteringen till den reproducerande stammen där de flesta djuren först reproducerar sig varje år från ca 8 års ålder (Figur 6). 8 7 Andel i populationen % Ålder ( år) Figur 6. Rekrytering av åldersklasser till det reproducerande gråsälbeståndet (röd kurva). Y-axeln visar den procentuella andelen av varje åldersklass (honor) vid jaktuttag på reproduktionsplatser (Baserat på data från Wiig 1991). Kurvan visar att alla djur i varje åldersklass först finns företrädda vid 8 års ålder. I det fall samtliga honor börjat reproducera sig vid exempelvis 5 års ålder skulle kurvan ha fortsatt att stiga åt vänster (svart kurva). En sista begränsning ligger i att man visat att den vuxna dödligheten oftast är 5 % per år eller mer, medan kutdödligheten är högre och mer variabel (Harwood &

17 17 Prime 1978). När man sätter in denna kunskap i en modell, visar det sig att den maximala tillväxthastigheten i en gråsälbestånd är ca 10 % per år (Figur 7). Denna siffra är i paritet med resultatet (9 %) från en engelsk studie (Harwood & Prime 1978) där dock kutdödligheten sannolikt är större än i Östersjön. 1 F= 0.80 F= ,95 0,9 lambda=1.10 0,85 lambda= ,8 0,8 0,82 0,84 0,86 0,88 0,9 0,92 0,94 0,96 0,98 1 Årlig juvenil överlevnad ( 0-5 år) Figur 7. Biologiska begränsningar för tillväxt hos gråsälbestånd. De skuggade fälten visar omöjliga kombinationer av adult och juvenil överlevnad. De grovt markerade strecken (80 % genomsnittlig fertilitet bland könsmogna honor äldre än 5 år) visar möjliga kombinationer av adult och juvenil överlevnad vid tillväxthastigheter om 6,5 % per år (lambda = 1,065) och 10 % per år (lambda =1,10). De fint streckade linjerna anger liknande samband vid 90 % genomsnittlig fertilitet. Slutsatsen är att vid 95 % årlig adult överlevnad kan den maximala tillväxthastigheten inte långsiktigt överstiga 10 % per år. En slutsats av detta är att om man uppmäter tillväxthastigheter på över 10 % per år hos gråsälbestånd, är detta en indikation på artefakter, troligen orsakade av skevheter i data eller beteendemässiga förändringar hos sälarna. En långsiktig årlig tillväxt på mer än 10 % är alltså inte möjlig, utan sannolikt lägre. I Figur 7 anges den maximala adulta överlevnaden till 0,96 vilket är en överskattning. Det reproduktiva värdet av en åldersklass visar hur mycket en genomsnittsindivid inom klassen potentiellt påverkar stammens tillväxthastighet jämfört med individer i andra åldersklasser. Denna parameter kan beräknas för det honliga segmentet med kännedom om övriga parametrar vilka specificerats i Figur 7. Det visar sig att könsmogna honor har tre gånger så högt reproduktivt värde som kutar (Figur 8). En tillämpning av detta är att gråsälbeståndets utveckling skulle påverkas mycket olika av om en viss nivå av jakt drabbade kutar respektive könsmogna djur (särskilt fertila honor). Det vill säga ett jaktuttag om 100 adulta honor skulle ha samma effekt på beståndet som 300 honkutar. En viktig slutsats av detta är att det inte går att specificera ett möjligt jaktuttag i ett bestånd utan att även specificera fördelningen av jaktuttaget med avseende på ålderssegment. Baserat på de värden som anges i Figur 7 är generationstiden för Östersjöns

18 18 gråsälbestånd 17,2 år. Denna generationstid är beräknad som genomsnittsåldern för de honor som fick kutar under åren Beståndets fördubblingstid under i övrigt konstanta förhållanden är 15,0 år. 3,50 3,00 Reproduktivt värde 2,50 2,00 1,50 1,00 0,50 0, Årsklass Figur 8. Reproduktivt värde hos åldersklasser av gråsälhonor vid en beståndstillväxt om 6,5 % per år och med kombinationer av möjliga beståndsparametrar enligt Figur 8. BIOTOPVAL Gråsälens utbredning i Östersjön styrs av artens livscykel, klimatologiska förhållanden samt tillgång till liggplatser. Men även födotillgång, mänskliga störningar och beståndets storlek kan under vissa förutsättningar påverka artens lokala förekomst. Under reproduktionstid kommer istäckets utbredning att vara av avgörande betydelse för var kutarna föds och var de vuxna djuren parar sig. Under förhållanden då huvuddelen av Östersjön är istäckt under mars månad, kommer majoriteten av stammen att befinna sig i det kompakta drivisbältet i egentliga Östersjön (Figur 9A). Historiska källor visar att gråsälarna under svåra isförhållanden i stort utrymde Bottniska viken och Ålands hav under vintern, för att sedan vid islossningen följa iskanten norrut. Som en parantes kan nämnas att under lilla istiden på 1600-talet slogs säljakten ut som näringsgren i de norra delarna av Bottenhavet. Vid normala isförhållanden (Figur 9 B) föds de flesta kutarna i norra Östersjöns drivis (Hook & Johnels 1972) medan endast några få honor föder på land i södra Östersjön. I södra

19 19 Figur 9.Istäckets maximala (A) genomsnittliga (B) och minimala (C) utbredning under de 40 senaste åren. Gråsälens kutningsplatser påverkas starkt av tillgängligheten på drivis. Situationen har varit nära den som visas av bild (C) under 1990-talet. Östersjön finns dock endast ett fåtal lämpliga kutningslokaler för gråsäl av vilka Måkläppen vid Falsterbo är den för närvarande sydligaste platsen. I början av seklet föddes dock gråsälar på enstaka platser i Danmark, Tyskland och Polen. Under milda vintrar (Figur 9 C) är dock situationen annorlunda. Eftersom drivis lämplig för kutning endast finns längst uppe i Bottenviken är många av djuren hänvisade till att föda på land. Några utmärkande drag för de flesta av dessa platser är att de bjuder skydd även under högvatten, avsaknad av landpredatorer såsom räv, samt låg grad av mänsklig störning. Viktiga kutningsplatser utgörs av mindre skär väst och syd om Ösel (Estland) samt på Svenska Stenarna vid Svenska Björn (Figur 10). Figur 10. Denna figur saknas av tekniska skäl i webbutgåvan av förvaltningsplanen. Gråsälens utbredning efter svenska Östersjökusten under pälsbytet i Maj-Juni (från Helander 1996).Två månader efter kutningen byter gråsälarna päls och är då tvingade att vara uppe ur vattnet. De väljer då lämpliga platser för detta ändamål. Dessa traditionella tillhåll har utnyttjats under mycket lång tid och har i många fall fått sina namn från gråsälar. Det uppeliggande beståndets geografiska fördelning på dessa tillhåll kan dock variera starkt mellan olika år (Helander 1996).

20 20 Efter pälsbytet finns en tendens till att tyngdpunkten i den geografiska fördelningen skjuts mot norr. Därvidlag ökar antalet djur Bottniska viken i relation till Östersjön (Helander 1996). Under sommaren och hösten kommer dessa traditionella tillhåll att utgöra basen för gråsälarnas utbredning (Sjöberg 1999), samtidigt som andelen tid som tillbringas i vattnet ökar starkt från juni och fram till hösten (Helander 1996). Sälarnas rörelsemönster i Östersjön efter pälsbytet har studerats med satellitsändarteknik. Det har då visat sig att de flesta av de studerade djuren visserligen kunde röra sig avsevärda sträckor (Figur 11) (Sjöberg 1999) men att de i huvudsak uppehöll sig i närheten av specifika uppeliggandeplatser (Figur 12). Figur 11. Rörelsemönster hos två gråsälar under sommar och höst. (Efter Sjöberg 1999). Figur 12. Fördelning av positioner från satellitsändarförsedda gråsälar givna som 95 % till 5 %-iga isopleter (Efter Sjöberg 1999).

21 21 Detta visar att enskilda djur kan utnyttja större delen av Östersjön för sitt födosök under sommaren och hösten och att det finns stora individuella variationer i rörelsemönstren. FÖDOVAL Endast tre studier har utförts gällande gråsälens födoval i Östersjön (Söderberg 1972, Tormosov & Rezvov 1978, Stenman & Pöyhönen 1999). Dessa visar att gråsälen nästan uteslutande lever på fisk. Ett flertal arter såsom strömming, torsk, flatfisk, lax och öring förekommer ofta på matsedeln, men även abborre, sik och ål kan tas (Söderberg 1972, Tormosov & Rezvov 1978). Finska studier visar att unga gråsälar kan ha en mycket avvikande födosammansättning eftersom laxartade fiskar inte kunde registreras i maginnehåll hos redskapsfångade unga djur, trots att man undersökte både benrester och fjäll (Stenman & Pöyhönen 1999). Dessa studier, men även större undersökningar i England och Canada, visar att gråsälens stapelföda utgörs av stimlevande fiskarter såsom strömming (Östersjön) och tobis och sill i övriga områden. För de Atlantiska bestånden tycks tobis vara den viktigaste enskilda arten (Prime & Harwood 1987, Mohn 2000). Gråsälens föda och födosök kommer att knyta arten intimt till ekosystemet av ett flertal orsaker. I många fall utnyttjar olika parasiter sälarnas näringskedja till att fullborda sina livscykler och i flera fall utgör gråsälen slutvärd. I de atlantiska bestånden är gråsälen slutvärd för flera spolmaskar (Nematoda), av vilka torskmasken (Pseudoterranova decipiens) samt Contracoecum osculatum är de vanligaste. Av dessa ställer torskmasken till stora problem för fisket eftersom infekterade fiskar måste rensas från parasiter innan försäljning. Torskmask förekommer dock inte i Östersjön, troligen beroende på avsaknad av någon mellanvärd. En alternativ förklaring kan vara en kombination av Östersjöns låga salthalt och låga vintertemperatur. Dock förekommer hakmaskar (Acanthocephala) och bandmaskar (Cestoda) som dock inte ställer till några problem för fisket, men har bevisligen negativa konsekvenser för sälarna (Bergman 1999). Beroende på vilka fiskarter som förekommer i gråsälens föda får de även i sig olika typer av miljögifter av vilka flera ackumuleras i sälarnas vävnader. Gråsälen kan härigenom fungera som indikatorart på tillståndet i den marina miljön. Men gråsälens födosök är även den viktigaste orsaken till konflikter med fisket. MÄNSKLIG PÅVERKAN EKOTOXIKOLOGI HELCOM s Rekommendation 9/1 år 1988 om förbud mot jakt efter säl har sin grund i de då hotade bestånden av bland annat gråsäl. Bestånden hotades av nedsatt reproduktion och ohälsa Under och 1970-talen observerades föroreningar i Östersjön av DDT och PCB (Jensen et al. 1969). Dessa substanser ansågs ha bidragit till

22 22 minskande sälbestånd i Östersjön (Hook & Johnels 1972). Indikationer i denna riktning gavs senare av att höga halter av miljögifter uppmättes i sälar och en hög frekvens av aborterade foster noterades i södra Östersjön (Olsson et al. 1975). Höga frekvenser av förträngningar (occlusioner och stenoser) i livmodern upptäcktes under början av 1970-talet hos vikare och gråsäl (Helle et al. 1976). Östersjöns sälar var ett av de första tydliga väldokumenterade resultaten på endokrina effekter på däggdjur i naturen. Studier över patologin hos såväl gråsäl som vikare har avslöjat ett allvarligt och omfattande sjukdomskomplex som drabbade en stor andel av beståndet (Bergman och Olsson 1986) och beskrevs som en hyperadrenocortisism. I sjukdomsbilden beskrevs en primär skada på binjuren som förorsakade sekundära skador på en lång rad andra organ såsom lever, njure, reproduktionsorgan, kärl, ben, hud, klor och tarm. Experimentella studier utförda på bland annat mink har tydligt visat att framförallt PCB och dioxiner ger ytterst dramatiska effekter på fortplantningsförmåga samt ungöverlevnad (Jensen et al 1977, Aulerich et al 1977, Kilhström et al 1992). Andra studier visar att nedbrytningsprodukter av klorerade organiska föreningar ger allvarliga effekter på binjurebarken (Brandt et al 1992). En sammanvägning av resultat från såväl experimentella som epidemiologiska studier på säl tyder på att framför allt PCB varit ansvarigt för skadorna på gråsäl i Östersjön (Olsson et al. 1992, Roos et al. 1998). Det internationella arbetet med att reducera utsläppen till Östersjön, där inte minst HELCOM spelat en avgörande roll, har inneburit att halterna av bland annat DDT, PCB och dioxiner i Östersjöfisk minskat dramatiskt under framförallt 1970-talet (Bignert et al. 1998, Odsjö et al. 1996). Detta har medfört att miljögiftsexponeringen minskat med början under 1970-talet för Östersjöns fiskkonsumenter. Detta har medfört att frekvensen av en rad sjukliga förändringar minskat bland gråsälarna sedan 1980-talet, även om frekvensen fortfarande är förhöjd (Bergman 1999). Framför allt sjukliga förändringar i fortplantningsorganen har minskat och andelen dräktiga djur har ökat från 9 % till 60 % under de senaste decennierna. Det bör dock påpekas att den normala dräktighetsfrekvensen uppgår till 80 % (Tabell 1). Man har också visat att occlussionerna av livmodern hos vikare som medför sterilitet (en skada som framför allt förekommer hos vikare) fortfarande bildas hos unga djur (Nyman & Helle 1995). Gråsälens hälsotillstånd har i ett avseende försämrats dramatiskt sedan 1980-talets början. Frekvensen måttliga till allvarliga tarmsår har sedan tidigt 1980-tal ökat från ca 10 % till mer än 50 % bland unga gråsälar (< 3 år) idag. Eftersom det rör sig om skador som inte endast är lindriga, tyder resultaten på en försämrad förmåga att läka ut sår (nedsatt immunitet). Primärt har såren uppstått genom angrepp från hakmask, som är vanligt förekommande hos sälar. I normalfallet leder inte hakmaskangrepp till denna typ av patologiska förändringar. Holländska studier på knubbsäl utfodrad med Östersjöfisk medförde försämrade mätvärden för parametrar som belyser djurens immunologiska kompetens i jämförelse med knubbsälar utfodrade med Atlantfisk (De Swart 1997). De av HELCOM initierade årliga mätningarna på strömming och sillgrissla i Sverige

23 23 och Finland visar att vare sig PCB eller dioxinhalterna sjunker ytterligare sedan mitten och slutet av 1980-talet (Olsson et al. 2000, Bignert et al. 1998). Koncentrationerna av pesticiderna DDT, HCH och HCB fortsätter dock att sjunka. Denna information förstärks av att studier avseende sammansättningen av den komplexa PCB blandningen som återfinns i Östersjö-fisken tyder på ett nytillskott av PCB under 1990-talet (Olsson et al. 1999). Den positiva trenden under 1970-talet och tidigt 1980-tal har således brutits, vilket medför komplikationer för fiskkonsumenter som gråsäl i Östersjön PCB Sillgrissla PCB Strömming 3 2,5 mg PCB/kg (Sillgrissla) ,5 1 0,5 mgpcb/kg (Strömming) År Figur 13. Koncentration av PCB i sillgrissleägg och i muskel av strömming i Östersjön. Data från Bignert et al. (1998). BIFÅNGSTER Fiskeredskap utgör en risk för sälar att fastna och drunkna. Förekomsten av bifångster av gråsäl har studerats genom en intervjuundersökning av 151 svenska kustfiskare i Östersjön. Frågorna gällde antal drunknade gråsälar i redskapen under 1996 års fiskesäsong. Genom att beräkna de intervjuade fiskarnas relativa andel av den totala fångstansträngningen i hela det svenska fisket kan en extrapolering göras till totala antalet drunknade sälar. I intervjuerna redovisades sammanlagt 176 bifångster av gråsäl och deras fördelning på olika redskapstyper. Omräkningen till hela fisket ger totalt ca 400 drunknade gråsälar utmed den svenska kusten detta år. Tabell 2 visar fördelningen på havsområde och redskapskategori. Fiskeplatsen har antagits vara i närheten av fiskarens hemort utom för torsk, där väsentligen allt fiske bedrivs i egentliga Östersjön, även av fiskare hemmahörande i Bottniska viken. I denna beräkning har Ålands hav inkluderats i Bottenhavet. Tabell 2. Antal bifångster av gråsäl i olika redskapstyper och områden extrapolerat till hela svenska fisket, baserat på intervjuundersökning av 151 fiskare år Utöver dessa bifångster drunknade 2 sälar i trål. Egentliga Bottenviken Bottenhavet SUMMA Östersjön Fällor (lax, sik, siklöja) Ålbottengarn Siknät Strömmingsskötar Torsknät 29 29

24 24 Piggvarsgarn Laxdrivgarn Från loggboksstatistiken har totala fiskeansträngningen med respektive redskapstyp beräknats för samma områden. Med denna information är det möjligt att beräkna sannolikheten för en bifångst vid en fiskeansträngning med ett visst redskap. Som enhet för fiskeansträngning används dygn antal redskap när det gäller fällor och ålbottengarn och dygn km för bottensatta nät och drivgarn. Resultatet sammanfattas i Tabell 3. Tabell 3. Sannolikheten (%) att vid ett dygns fiske med en fiskfälla eller ett ålbottengarn, alternativt vid ett dygns fiske med m nät av ett visst slag, få en gråsäl som bifångst. Bottenviken Bottenhavet Fällor (lax, sik, siklöja) 0,52 0,21 Egentliga Östersjön Ålbottengarn 0,24 Siknät 0,24 1,3 Strömmingsskötar 1,21 Torsknät 0,17 Piggvarsgarn 0,65 Laxdrivgarn 2,9 Resultaten återspeglar dels sältätheten i olika geografiska områden, dels skillnader mellan olika redskapstyper. Eftersom ansträngningsenheten är olika, kan fällor och nät inte jämföras. Däremot är olika nättyper i samma geografiska område jämförbara. Studien visar att laxdrivgarn och strömmingsskötar utgör en relativt större risk än bottensatta nättyper. Skillnaderna i bifångster mellan fällor i Bottenviken respektive Bottenhavet kan bero på en högre andel kombinationsfällor (ofta tillverkade av Dyneema som är ett garn med 3-4 gånger högre brotthållfasthet än konventionella garner) i Bottenviken. Uppgifterna om bifångster skiljer sig däremot inte mellan garnande och instängande fällor. Sannolikheten för bifångster i ålbottengarn är likvärdig med den för fiskfällor i Bottniska viken. Eftersom sältätheten är väsentligt lägre i egentliga Östersjön, kan det tolkas som att ålredskapen innebär en hög risk för säl. Konstruktionen med en trång bågryssja som ligger helt under vattenytan ger sannolikt väsentligt högre drunkningsrisk än en flytande fälla med öppet tak. Svarsfrekvensen i intervjustudien var hög (ca 93 %) och de intervjuade fiskarna representerade cirka 45 % av fångstansträngningarna i det sälutsatta fisket. Dessa resultat är dock osäkra, på grund av att dels bifångsterna är mycket ojämnt fördelade, dels uppgifterna bygger på minnesbilden från ett helt års fiske. Undersökningen ger därför en minimiskattning av bifångsterna. Den största osäkerheten gäller torsknätfisket där intervjumaterialet har låg representativitet. LEGAL JAKT Sedan år 1997 bedrivs i Finland, på Åland och i Danmark viss jakt efter gråsäl (Finland & Åland) och knubbsäl (Danmark) med stöd av särskilda tillstånd (licens). Jakten bedrivs med stöd av ett beslut i mars år 1996 av HELCOM. Jakten, vars