Contactcenter En callcenterhoras bekännelser... 2 Kapitel 1 Mats Olsson till er tjänst... 2 Kapitel 2 En helt vanlig dag på jobbet...

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Contactcenter En callcenterhoras bekännelser... 2 Kapitel 1 Mats Olsson till er tjänst... 2 Kapitel 2 En helt vanlig dag på jobbet..."

Transkript

1 Contactcenter En callcenterhoras bekännelser... 2 Kapitel 1 Mats Olsson till er tjänst... 2 Kapitel 2 En helt vanlig dag på jobbet... 6 Kapitel 3 Ny dag, nya samtal Kapitel 4 Contactcenterjargong Kapitel 5 Uppdragsgivarbesök Kapitel 6 Supa, supa, supa! Kapitel 7 Bakfylleångest Kapitel 8 Contactcenterkarriär Kapitel 9 Släkten är värst Kapitel 10 Hoppet är det värsta av plågor, ty det förlänger människans lidande Kapitel 11 Busringare Kapitel 12 Nattjobb Kapitel 13 Mail, mail, mail Kapitel 14 Firmafest Kapitel 15 Mailhelg Kapitel 16 Extrajobb Kapitel 17 Merförsäljning och interninbillning Kapitel 18 Sjukdom och uppköp Kapitel 19 - Facklig verksamhet Kapitel 20 Away from keyboard

2 Contactcenter En callcenterhoras bekännelser Kapitel 1 Mats Olsson till er tjänst Jag heter Mats Olsson och jag har sålt min själ till djävulen. För i månaden är jag en callcenterhora i tjänst hos helvetets lägsta varelser. Det är mig du med ökad frustration och ditt samtal är viktigt för oss, du är nummer sjuttiotre i kön i örat väntar på, det är mig du får vaga besked och löften som aldrig uppfylls av och mig du skriker på när din räkning är fel. Det är mig du hatar för kass hjälp och snorkig attityd när ditt Internet slutat fungera, det är mig du försöker beveka när du inte har råd att betala räkningen den här månaden, eftersom du fick akut tandvärk och tandläkaren skrattande plockade dig bar. Det är mig du strider med om vad avtalet egentligen gäller och huruvida du har rätt att säga upp det eller är bunden av 36 månaders bindningstid. Det är mig du gnäller på när bilden på ditt digitala TV-paket är värre än på en bulgarisk tv-apparat av tvättäkta öststatskvalité från 1963 och när din tidningsprenumeration bara försvinner i tomma intet för att aldrig någonsin bli återfunnen en frostig höstmorgon. Det är mig du skäller på, det är mig du klagar för, det är mig du hatar och det är mig du kräver svar och åtgärder av, fast jag inte har några svar att ge eller befogenheter att vidta några som helst åtgärder. Jag är den personliga representanten för det opersonliga samhället, jag är callcenterhoran du tömmer och glömmer din frustration över. Mats Olsson till er tjänst, svarar i telefon åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, fyrtiosju veckor om året på contactcentret. Kort sagt är jag det näst lägsta som finns i vårt samhälle, det näst mest hatade och föraktade i mänsklig avskrädesväg man kan stöta på idag. Jag tillhör sådant du inte pissar på om det så brinner, sådant du inte vet något om, verkligen inte vill veta något om och, om Gud är god och stor, aldrig får veta något om heller. Jag är dock inte det absolut värsta avskum vårt samhälle kan bjuda på. Det mest hatade, avskydda och föraktade är naturligtvis telefonsäljarna. Om någon trampade på en telefonsäljare skulle de med avsmak skrapa det från sin sko med en pinne eller något. Ibland känns det lite, lite bättre att man inte är ända där nere, men för det mesta är inte ens skadeglädjen nog att kompensera för det mörker som gnager i själen. Visst är dert alltid lättare att ha det eländigt om någon annan har det värre, särskilt om denne någon har det mycket värre, men gradskillnader i helvetet är ändå i helvetet. En del av en kväljande, stinkande massa är vad jag är fast det står Contactcenteragent på mitt anställningsavtal. Folk tenderar att säga men oooh, så illa och sedan så snabbt som bara möjligt, helst mitt i min mening, byta ämne de få gånger jag för mina anställningsförhållanden på tal. Jag är inte attraktiv eller inflytelserik nog för att de ska låtsas vara intresserade, och ska man vara ärlig är min historia inte särskilt intressant. Folk vill höra framgångssagor som dock måste vara lite mindre strålande än deras egna, men de vill inte höra om elände. Så jag tänkte att jag ska skriva ner skiten, så ingen djävel kan avbryta mig och byta ämne mitt i. Här är min egna, högst personliga uppfattning om livet, eller frånvaron av det, i en av de absolut lägsta, vidrigaste och mest onddjävla branscher som någonsin existerat. Nu kommer väl helt osökt frågan vem är då jag? Inte för att jag egentligen tror att någon är intresserad på allvar. Av slentrianmässig artighet frågar folk då och då och glömmer bort svaret redan innan jag avslutat meningen, faktiskt brukar de glömma mitt namn redan innan sista stavelsen är sagd i presentationen. När jag talar brukar folk repetera vad de ska säga själva i huvudet och inte lyssna på vad jag säger. Men nog med patetisk självömkan för en kort stund, jag kommer tillbaka till det om och om igen ändå, var så säker. Jag ska beskriva lite kort vem och vad jag är ändå och förklara lite varför jag jobbar på Contactcentret. Jag är tjugosex år gammal och så medelmåttig det överhuvudtaget går att vara utan att på något sätt vara unik. Jag är strax över en och åttio lång, är överviktig, har dålig kondition och har aldrig ägnat mig åt styrketräning. Att plocka upp tunga saker med den enda avsikten att ställa ned dem på samma ställe igen har aldrig egentligen tilltalat mig särskilt mycket och springa när man inte har bråttom har jag aldrig riktigt förstått poängen med. Mitt hår är nötbrunt, rakt och förbannat ostyrigt, som om man spelat plockepinn med ett igelkottaskinn. För det mesta har jag håret kort, men just nu var det alldeles för länge sedan jag klippte mig. Balsam, vax, gelé och andra hårvårdsprodukter skiter jag högaktningsfullt i. Jag drar en borste genom håret på morgonen så får det vara bra så, det börjar ändå bli lite tunt bakpå hjässan. Jag sliter mest med en djävla massa mjäll, de älskar mig och försvann inte ens den gången jag rakade huvudet (ja, det såg precis så riktigt fördjävla illa ut som man kan föreställa sig, så jag gör knappast om det). Skönt att något tycker om en i alla fall, inte sant? Jag har klen och spridd skäggväxt om jag inte rakar mig ser nedre delen av mitt ansikte ut ungefär som en atombombad skog i miniatyr lindrigt vackert, med andra ord. Mina axlar är hyfsat breda och är ihopkopplade med korta armar och breda händer med korta, prinskorvsliknande fingrar på vars naglar jag ständigt biter, tuggar och gnager tills de knappt existerar mer. Mina fingertoppar sticker fram åtminstone en halvcentimeter längre än naglarna. Jag har blekgröna, vattniga ögon som tycks få mig att se trött, oengagerad, ofokuserad och liderlig ut på samma gång. 2

3 Jag har rejäla, mörka ringar under ögonen och begynnande påsar. Mina ögonbryn är ojämnt färgade och distribuerade vilket ger mig ett ständigt lite ovårdat och nyvaket utseende. Jag har en liten klump till uppnäsa nästan helt utan näsrot någonstans mitt i ansiktet, vilken jag nästan ständigt petar i tills jag börjar blöda näsblod. Näsrotsbristen vållar en del problem, eftersom jag är närsynt och bär smala svartbågade glasögon som jag ibland i fullständigt poänglös fåfänga lämnar hemma. Bristen på näsrot gör att de glider ner hela tiden. Jag har en ganska bred haka, som är både dubbel och utstickande. Ett eller två koppärr efter barndomens vattkoppor och ett antal födelsemärken kompletterar mitt överlag tämligen alldagliga ansikte. Jag är hjulbent och så utåtfotad att mina fotspår i slasket ser ut som spåren efter ett traktordäck. Ibland läspar jag på s:en, särskilt när jag låtit det gudagivna tjeckiska ölet flöda nedför min tacksamma strupe eller pratar alldeles på tok för fort för att möta målen på genomsnittlig samtalstid eller blir för exalterad, vilket i och för sig inte händer så ofta numera. Kort sagt är jag ingen du vänder dig om efter på stan eller någon i vars ögon du drunknar under en romantisk middag på tu man hand med levande ljus och stråkmusik i bakgrunden. Du minns inte min åsikt ens när du själv frågat efter den och min insats i ett gemensamt arbete går för det mesta obemärkt förbi. Det är inte jag som drar alla blickar till mig när jag kliver in i ett rum eller mig som alla pratar om när jag kliver ut ur samma rum. Fort nämnd, ännu snabbare glömd lever jag mitt liv utan att egentligen sätta något avtryck som någon förknippar med mig. Jag är helt enkelt en del av den grå massan, de tråkiga, ointressanta mediokra människor du möter hela tiden i din vardag men aldrig kommer ihåg eller minns, även om du faktiskt skulle försöka. Jag är anonym och ansiktslös. Oförarglig är väl den mest smickrande termen man kan använda för att beskriva hela min varelse. Intetsägande på gränsen till obskyr är väl vad jag själv skulle säga om jag vore ärlig. Jag har faktiskt, hör och häpna, läst på högskola. Varför jobbar du då på ett callcenter, ditt fån? säger en del när de får höra det. Svaret är först och främst att högskolestudier inte alls är någon direktbiljett till ett juste arbete idag, som det var på min farsas tid. Företag som söker folk med högskoleutbildning har så gott som alltid krav på erfarenhet inom yrket också. Jag och min generation lever i det största Moment 22 som någonsin funnits vi får ingen erfarenhet utan jobb och inget jobb utan erfarenhet. Jag minns när branschtidningen jag får med mitt fackmedlemskap gjorde en stor mittuppslagsartikel om min yrkesgrupp och att ansökningarna till den utbildningen gått ner med mer än åttio procent. De intervjuade de fem största arbetsgivarna för nämnda yrkesgrupp och vad de tyckte om att så få sökte utbildningen. Det var mycket gnäll, ojanden och stönanden om att de skulle behöva kompetens i framtiden och att Sverige riskerade att halka efter när ingen ville utbilda sig och att något måste göras. Blah, blah, blah och så vidare. Längst ner i artikeln ställde tidningen fem snabba frågor till företagen. En av dem var Anställer ni nyutexaminerade?. Alla fem svarade nej. Kan det ha något som helst samband? Idioter. Satans fanskaps helvetets förbannade djävla idiothelveten! Företag som erbjuder jobb som inte kräver högskoleutbildning tar inte in högskoleutbildade. Fakturm är att det är en kvarnsten. Jag hade faktiskt mycket hellre jobbat i något monotont industrijobb mellan åtta och fem varje dag, med de löner och förmåner det innebär. För står man där och gör samma handrörelse om och om igen i åtta timmar är i alla fall dina tankar fria att fantisera, leka och tumla runt i skallen på dig. Dina tankar är dina egna, som koncentrationslägerfångar en gång sjöng Die Gedanken sind frei! Tankarna är fria! På Contactcentret gäller förstås ingen sådan ineffektiv frihet. Du måste alltid vara fokuserad på vad kunden egentligen säger i telefonen och kan inte tänka på egna saker. Annars tappar man bort den monotona berättelsen och måste efter en eller två minuter avbryta kunden med ett Eh, ursäkta, vad sa du?, vilket brukar vara måttligt populärt. Men som jag sa tidigare, inom industrin skrattar man åt ansökningar från folk med högskoleutbildning. De vet att man egentligen vill ha högre lön och mer kvalificerade arbetsuppgifter än de kan erbjuda och att man försvinner så fort arbetsmarknaden för akademiker blir lite bättre. Contactcentret vet att du försvinner efter ett år eller två, så de bryr sig inte. Å andra sidan ska jag nog inte romantisera industrijobb. En kompis till mig jobbar på en fabrik i industriområdet i stan en underleverantör till Ericsson som gör något slags elektroniska komponenter. Han har faktiskt blivit sparkad över nittio gånger på mindre än två år, men jobbar fortfarande kvar. Sådan är världen i industrins business on demand så fort företaget får in mindre ordrar sparkar de folk, sedan får de ordrar innan uppsägningstiden är slut och återanställer. Upprepa ungefär varannan vecka. Det är härligt med anställningstrygghet, inte sant? Fast de flesta företagen där använder tydligen inhyrda människor från något rekryteringsföretag för att täcka sin produktion för dagen. När vi tar en öl tillsammans och snackar lite skit, för man pratar fan inte utan öl, brukar han kalla sig business-on-demand-hora, den som får böja sig framåt och ta den i flexibilitetens och klyschornas namn. För övrigt tycks sjuttio till åttio procent av alla jobb i praktiken redan vara tillsatta när de utannonseras genom kontakter. I och med att jag kommer från en familj utan akademisk tradition har jag inga familjeband som skulle kunna öppna dörren till ett hyfsat jobb. Två- eller trehundra andra jobb har jag väl sökt inom min utbildning, från sådant jag trodde jag kanske skulle kunna få, med cirka trettio procent fantasi på toppen, till sådana jag knappt tror jag skulle kunna stå ut med. Inte en enda intervju har jag fått komma till. En timme eller mer brukade jag 3

4 lägga ner på att skriva riktigt bra personliga brev inriktade på annonsen och vad jag gjort innan. När jag fick ett svar där de ställde frågor jag besvarat i mitt brev insåg jag att de aldrig ens läste dem. Är inte CV:n intressant slänger de allt i papperskorgen. All möda, all ansträngning, allt hopp och alla förväntningar avfärdas med en fnysning ner i papperskorgen och, om man har tur, ett standardiserat vi har nu valt att gå vidare med andra sökande en eller två månader senare. Det är rätt deprimerande att vara så värdelös och oönskad. Nåja, tillbaka till mig igen även om folk brukar bli besvikna när jag insisterar på att få berätta lite mer än namn och anledning till min närvaro. De hoppades att få slippa mer, så de kunde gå igång själva, de är ju så mycket mer intressanta med sina flärdfulla liv. Bitter much? Oh yeah! Nej, detta kommer de inte undan, så det är lika bra att de låtsas lyssna nu så de kan glömma det så fort som bara möjligt. Mina fritidsintressen är att dricka öl, spela datorspel, glo på TV och läsa historia, ungefär i den ordningen. Förr i tiden hade jag en kreativ sida också jag brukade teckna, skriva korta noveller och till och med en massa löjlig poesi. Jag var en dum-puckad naiv romantiker som skrev rosenskimrande och väldigt, väldigt usel poesi i hyllning till det täckta könets av mig påhittade och i verkligheten tämligen icke-existerande kvalitéer. Jag brukade tro på framtiden och mänsklighetens oundvikliga förbättring, oavsett hur mycket bevis jag fick på motsatsen. Behöver jag ens säga att ett några månader på Contactcentret tog det ur mig? Nu är jag en cynisk, självhatande, människoföraktande pessimist vars enda egentliga nöje ligger i svart, skadeglad humor och öl. Förr var jag aningen blyg och komplimangsfiskande lite patetisk kanske, men inte helt omöjlig att tycka om. Nu är jag ett frånstötande egoistiskt och självömkande svin som håller verklighetens totala hopplöshet på avstånd genom att deklamera hur gränslöst dumma alla andra människor är i allmänhet och många av mina kollegor och chefer i synnerhet. Lägg till en rejäl dos självförakt, svårmod, konflikträdsla, dysterhet och dåligt självförtroende så har du min nuvarande personlighet. Visst är det underbart när det verkliga livet möter den unge människan för att ta honom i sin famn? Påminner mig om vad vi sjöng när vi tog studenten Och den ljusnande framtid är VÅÅÅR!. Nej, vi kunde nog inte ha haft mer fel. Det finns fan inte mycket till framtid alls och det som finns är fanimig inte ljusnande. Nåja, nog om mig nu, det är egentligen inte särskilt intressant och ingenting som egentligen är relevant för det som kommer. Jag är inte särskild, speciell eller unik sätt vilken människa som helst i min situation och du får samma person efter ett tag. Contactcentret institutionaliserar och maler ner alla olika personligheter och skapar det som är jag. Det är min ursäkt och den livslögn jag intalar mig när jag stirrar in i mitt trötta ansikte i spegeln på morgonen och försöker stå ut med det depraverade mänskliga vrak jag blivit. Enklaste sättet att klara av min deprimerande och depraverade tillvaro och arbetet är att inte tänka överhuvudtaget. Det är farligt att ägna sig åt att tänka på Contactcentret. De som tänker ifrågasätter och vill ha svar. Vi är svarsmaskiner, vi ska ge svar per telefon, inte kräva dem själva. Vi ska inte förutsätta någonting, inte anta någonting, inte fråga om någonting eller vilja ha förändringar eller förbättringar. För vill vi ha sådant har vi erkänt att någonting på något vis är fel. Och ingenting är fel på vårt Contactcenter. Allt är alltid så underbart bra och perfekt skött av vår superbt kompetenta och skickliga ledning. Är något problematiskt så är det för att situationen har förändrats och vi måste förändras med den. Att upptäcka problematiken och göra något åt den är inte vår sak, sådant ska vår eminenta ledning hantera. Och att på något sätt någonsin ifrågasätta ledningens kompetens genom att själv upptäcka och åtgärda problem så fort de uppstår, eller, Gud förbjude, att ta egna initiativ är belagt med omedelbart och framtida straff. Det omedelbara straffet består av en utskällning eller en rejäl åthutning om att återgå till sitt eget, det framtida består av ett surt nämnande av incidenten om man skulle försöka sig på att få mer än den avtalsenliga löneökningen eller ansöka om en ny position inom Contactcentret. Det är ju trots allt inte ett problem innan ledningen upptäcker det, eftersom inga problem undgår ledningen. De gamla reglerna att ledningen aldrig har fel och om den skulle ha fel, se föregående regel har aldrig varit mer sanna. Man kan inte personligen förolämpa vår ledning mer än att påstå att den skulle kunna göra fel! Så därför ska jag nu istället berätta lite om vad jag gör på Contactcentret. Som jag redan sagt är jag en callcenterhora. Jag offrar mitt liv, mina hopp, mina framtidsplaner, mina drömmar och min hälsa på nästa samtals altare. Belöningen är en mager lön och en myckenhet skit genom de flesta media du kan tänka dig you name it, jag har tagit enorma mängder skit genom det. Telefon, fax, , videokonferens, brev Skiten kommer från kunder, från arbetskamrater, från Contactcentrets ledning och från uppdragsgivare, vilka är vårt Contactcenters kunder. Jag och mina kollegor är företagsvärldens kloak, hit kommer all skit och ska stanna här, så att de som är ansvariga för situationen kan ägna sig åt sitt jobb att skapa en ny situation för oss att ta skit för. Vi är filter och tar skit tills vi börjar stinka själva av bitterhet och frustration, då tar man in ett nytt lass aningslösa ungdomar. Ingen orkar egentligen stanna längre än ett eller ett och ett halvt år på Contactcentret efter det har alla skaffat sig en utväg på ett eller annat vis. Man börjar plugga, flyttar till pojkvän eller flickvän i annan stad, tar ett annat jobb eller är helt enkelt utsliten och sjukskriven. Personalomsättningen är cirka hundra procent om året. En tjugofem år gammal kollega är långtidssjukskriven nu efter ett år på Contactcentret. Han drabbades av någon slags brist på signalsubstans i hjärnan på grund av 4

5 vitaminbrist och stress. Sist jag såg honom var när han kom för att få något papper påskrivet. Han hade magrat, var blek, händerna skakade och blicken var håglös. Han sa att han inte hade sovit en hel natt på ett halvår eftersom något sömnhormon tydligen krånglade för honom. Men på den lokala arbetsförmedlingen är de stormförtjusta i Contactcentret det hungrar alltid efter nya svarsmaskiner, så av glädje kvittrande arbetsförmedlare kan skicka ett dussin aningslösa och storögda arbetslösa artonåringar hit varje månad och får så fin statistik. Tänk vad bra för ungdomsarbetslösheten att de får fram jobb till ungdomar hela tiden, ett inbrott på arbetsmarknaden! Bah. De sitter nog där på fikarasterna och prisar Contactcentret högt och väl för att de anställer så mycket folk. Fattar de verkligen inte att det finns en anledning till att Contactcentret behöver så mycket folk hela tiden? Att det egentligen är omöjligt att jobba där mer än ett år? Att de tuggar sig igenom och sliter ut människor som om de vore löpande-band-maskiner? Att de sabbar de här människorna för all framtid? Att dussintals aningslösa ungdomar tappar allt förtroende för företagsvärlden, samhället, framtiden och sig själva genom att slitas ned på Contactcentret? Att Contactcentret har kilo kött med headsets, inte anställda? Nej, men statistiken, ja ungdomsarbetslöshetsstatistiken blir ju så fin, så fin! Och det är ju allt som räknas i vårt kvartalskapitalistiska statistik- och siffersamhälle. Just vårt Contactcenter sköter kundtjänsten åt TeleNet24, en ganska stor och rätt så desorganiserad telefonimobiltelefoni- och Internetoperatör. Vi tar hand om nybeställningar, svarar på frågor om fakturor och annat betalningsrelaterat och försöker hjälpa människor ut på Internet med TeleNet24:s Internetabonnemang både vanligt uppringt och ADSL. Vi sköter även prenumerationsservicen åt ett större tidningsförlag och låtsas ge kundservice åt människor som varit dumma nog att köpa ett alldeles särdeles kasst digitalt TV-paket. Kort sagt kan det tänkas att du pratar med mig angående din telefonräkning, ringer mig senare angående ditt Internet och sedan återigen när du vill börja prenumerera på din favoritserietidning eller beställa fler kanaler till ditt digitala TV-paket. Vi sköter även en kundkortskundtjänst vilket djävla ord, egentligen och en spärrtjänst till ett bensinkort samt supporten på en hemsida för rapportering av försäkringsuppgifter för småföretagare. Kort sagt får vi ta hand om idioter från alla samhällsskikt och alla tänkbara etniska, religiösa och sociala bakgrunder det enda kunderna har gemensamt är att de alltid och ofrånkomligen är idioter. Contactcentret ligger mitt i vår lilla stad. Går man huvudaffärsgatan fram tills man kommer till Åhlénsvaruhuset och sedan tar en gata upp kommer man till en stor, bastant och olycksbådande tegelbyggnad från trettiotalet. Det är en passande byggnad. Här skulle Gestapo kunnat ha haft sina tortyrkammare i källaren, här skulle de kunna ha haft prydliga blonda, storbystade yppiga och vitblusade kontorsflickor som kallt skriver bloddrypande rapporttexter på slamrande skrivmaskiner. Varje gång man stegar dit känns det som en sådan byggnad. Ett hus som verkar grått fast det är rödbrunt, som på grund av de halvmetertjocka stenväggarna alltid är halvkyligt oavsett om det är trettiofem minus eller tjugofem plus ute. Går du in genom den välvda porten och går upp en våning får du syn på Contactcentrets logga, en rödgrön gröt och namnet i stiliserad svengelska på en skylt som sitter på väggen. Bortom skylten har du en synnerligen ful, gråmålad dörr som du kan öppna om du dragit passerkortet och fått det motstridiga låssystemet att godkänna dig med ett BIIIP!. Därmed har du slagit upp porten till helvetet. Be till de makter du håller kära att ditt besök blir kort och, framförallt, icke återkommande. Bakom dörren döljer sig en hall med överbelastade klädhängare, särskilt i vintertid, en reception och till vänster en dörr in till ett löjligt litet rum där samtalsövervakningen sitter. Sedan kommer tre enorma salar i rad, med trekantiga skrivbord i cirkelformade grupper om sex placerade så tätt det överhuvudtaget går att ställa dem utan att helt blockera alla passager. I mitten av varje sal finns ett öppet fika- och lunchrum med kylskåp, kokplatta, diskbänk och diskmaskin. I varje lunchrum finns det dessutom ett bord med en kökssoffa och några stolar i tvättäkta intetsägande kontorsfuru och en apparat som producerar det mest odrickbara kaffe världen någonsin skådat. Mellan salarna ligger små grottor med toaletter och i ett fall ett konferensrum utan fönster. Omedelbart till höger om receptionen och hallen går det in en liten korridor med riktiga kontor med låsbara dörrar ledningskorridoren, där vår eminenta ledning sitter. Varje skrivbordsgrupp har låga skärmar i diskreta färger som skiljer skrivborden åt och som är tänkta att skärma av ljuden mellan de som pratar, men eftersom det är stenväggar och högt i tak är akustiken ändå fruktansvärd och man måste skrika och vrida på max volym på telefonen för att höra någonting annat än det högljudda bakgrundssorlet. Det är ett under att inte fler utvecklar tinnitus på Contactcentret. I den första salen som brukar kallas tidningssalen, sitter de som supportar digital-tv, fixar prenumerationer och ordnar med kund- och bensinkort. Sedan kommer TeleNet24:s kundtjänst och faktura i det som kallas kundtjänstsalen, sedan ett utrymme med ett konferensrum och ett förråd och sedan supportsalen, där jag sitter för det mesta och försöker hjälpa puckon att komma ut på Internet. I anslutning till supportsalen finns ett chefskontor och två större rum som används som helpdeskrum och backofficerum. Överlag är allting grått eller beige så till den grad att man kan tro att man blivit färgblind när man kliver in särskilt som alla människorna där inne är lika grå och beiga som inredningen. Jag är själv inget undantag från den regeln. Gör inte misstaget att tro att jag är en sympatisk martyr i detta, att alla är så elaka, så elaka mot mig och jag är Madonnan som dör för andras synder i det stinkande träsk som är Contactcentret. Nej, jag är lika depraverad och 5

6 korrupt som alla andra här. Det var länge sedan jag slutade försvara min rätt mot våra samtalsövervakare att ge en kund bra service. Jag tycker alla kunder finns på en skala någonstans mellan en snytbagge och en fästing i värde och skräder sällan orden med puckon, varken i fikarummet eller, när jag kan komma undan med det, i telefonen direkt till föremålet för min hatexplosion. Jag är cynisk, brutal, elak, otrevlig och fruktansvärt feg, särskilt mot nyblivna kollegor som inte vet bättre. Jag är en råtta som piper för sig själv längst nere i mörkret och smutsen och inte kommer att överge skeppet förrän det verkligen sjunker eller jag vänder en stinkande buk i vädret och blir till en festmåltid för mina råttkollegor. Kapitel 2 En helt vanlig dag på jobbet Det är vår, sägs det. Här inne på Contactcentret märks det inte så mycket, annat än att det börjat dyka upp en del storögda, dumma gymnasieungdomar som ska läras upp till semestervikarier. Timanställda fån är vad de är. De tror att de ska tjäna sommarpengar och, hör och häpna, att jobbet är roligt och stimulerande. Det enda ni kommer få stimulerat i era omogna små hjärnor är centret för förtida bitterhet och området för frustration, sanna mina ord! Har ni tur kan ni lära er den magiska cynismen ungefär fyrtio år för tidigt och bli sura gamla negativa pensionärer redan innan ni fyllt trettio. Välkomna! Det är vad jag vill säga till dem när de går förbi och hälsar, men istället hejar jag och ler ett glädjelöst och föga välkomnande leende som bara en riktigt bitter människa kan göra på kommando. Ni vet det där, var glad, annars blir du straffad! -leendet som är lika äkta som ett förgyllt blymynt. Jag och Peter har kafferast. Peter är ett år yngre än jag, strax under medellängd, smal men med en senig och seg muskelmassa och bara en liten antydan till mage. Han har breda axlar, långa seniga armar och starka, tjocka fingrar med ordentligt nyp i. Hakan är bred och kindbenen mycket tydligt markerade. Pannan är hög, men dold under en mörkbrun indielugg. Läpparna är tjocka, framförallt underläppen, som han brukar puta med när han vill uttrycka att han inte bryr sig, eller inte vet, eller både och. Han har ett par yviga polisinger som spretar åt alla håll och når halvvägs ner mellan örsnibbar och haka. Hans bruna ögon ligger djupt in, på varsin sida om en grov näsrot som utmynnar i en stor men aristokratiskt böjd näsa. Blicken är intensiv och stickande och passar till den naturliga pondusen han kommenderar. Täta och skarpt avgränsade ögonbryn ger hans oftast sammanbitna ansiktsuttryck en extra skärpa. Ibland färgar Peter sitt hår och sina polisonger svarta, men just nu har de sin naturliga mörkbruna färg. Hans skäggväxt är grov men spridd och fläckvis och för det mesta håller han sin haka hyfsat renrakad. Peter är från Haparanda och tycker om att spela på den finska sidan i sitt arv. Förutom det är Peter är en underbar klippa. Jag gillar honom betydligt mer än jag någonsin skulle erkänna i alla fall i nyktert skick. Han är nästan lika cynisk som jag och mer än dubbelt så bitter och det är till honom jag i min infantila feghet vågar säga vad jag tycker om ledningen, samhället och outsourcing i allmänhet och den service vårt Contactcenter erbjuder våra uppdragsgivares kunder i synnerhet. Peter är likadan, så vi hänger ihop i vått och torrt och skrattar åt varandras cyniska och svarta humor, alltid med en liten smula av allvar bakom. Vi har roligt åt imitationer av uppblåsta och självtillräckliga kunder och chefer och åt TeleNet24:s senaste klantigheter. Vi sitter i lunchrummet i kundtjänstsalen, eftersom det inte finns någon kaffeautomat i supportsalen och eftersom det finns mycket mer snygga kundtjänsttjejer att smygglo på. Man finner oss på en av de benhårda kökssofforna framför ett otorkat bord där gamla nummer av dagstidningar och Computer Sweden blandas med ännu äldre smulor och onämnbart kladd från en eller flera lunchlådor någon eller några haft med sig någon gång. Riktig städning kostar lite för mycket för Contactcentret, så vi förväntas hålla efter fikarummena själva, med förutsägbart och rätt så hälsovådligt resultat. Just nu följer mina vattniga och blekgröna ögon de intressanta linjerna i en sexton- eller sjuttonårig gymnasieflickas alldeles för tajta, ljusa och om vi ska vara ärliga, transparenta, byxor. Stringtrosorna är av något mörkare tyg och syns tydligt igenom. Inte för att jag klagar, men ändå. Jag klunkar i mig av rävgiftet till kaffe, trots att det knappt är ljummet och den fruktansvärda smaken får det att vända sig i min mage och får håren på mina armar att resa sig i en protesterande rysning. Ser du något du gillar, Mats? säger Peter på sin klingande finlandssvenska, den som gör sig så bra för långa utdragna svordomar sena ölnätter i en bastu och drar sig i en av sina fåniga polisonger som han är så stolt över. Det enda spåret av min individualitet jag har kvar! brukar han säga. Bah. Ävafan, det borde vara farlig kurva-skylt på den där. Fan, nu böjer hon sig framåt också. säger jag med ett motvilligt erkännande. Djävla råttpiss till kaffe! Nåja, det är ingenting för mig. fortsätter jag för att byta ämne från mina näst intill pederast-gränsande lidelser och reser på mig samtidigt som jag tömmer kaffekoppen trots att det tar emot. Det brukar heeeta så! Du skulle säkert gärna se henne i en katolsk skoluniform, ett par storlekar för liten. menar Peter, flinar och duckar lätt undan mitt klumpiga och halvhjärtade försök att medelst en rallarsving ge 6

7 honom en snyting som tack. Skämtet är lite för nära vad mina fantasier var för att det skulle vara riktigt bekvämt. Lika bra att jag missar, hade jag träffat hade han väl slitit fram en kniv och huggit mig. Finndjävel. Inte för att jag skulle brytt mig särskilt mycket, men jag vill inte bloda ner min nya skjorta. Vi munhuggs lite på väg tillbaka till telefonenerna. Snabbt som attan måste det gå, fikarasten är slut och man får inte vara borta mer än femton minuter, för då kommer skit från samtalsövervakningen. Vi har fyra personer på vårt Contactcenter som inte gör annat än sitter och kontrollerar att vi är inkopplade på våra telefoner och tar samtal. De sitter i det löjligt lilla rummet vid receptionen och har statistik, staplar och varningssystem på en halv djävla miljard skärmar inklusive en platt trettiotvåtummare som köptes in enkom för att imponera på en uppdragsgivare som var på besök. Eftersom ledningen är snål mot alla utom sig själva blev det den absolut billigaste, en som inte kan ha upplösning mer än åttahundra gånger sexhundra bildpunkter, vilket innebär att man bara kan se fem excelstaplar stora som hundragrams Marabou chokladkakor istället för fler staplar samtidigt. Om man är borta för länge på toaletten eller pratar för länge med en enskild kund eller om man, Gud och alla makter man håller kära förbjude, kommer tillbaks för sent från fikarasten, då har man snart ett surt meddelande på skärmen från användaren samtalsövervakningen, vilket är de fyra små überführernas kollektiva namn när det skickas meddelanden mellan datorer. På Contactcentret arbetar nämligen bara opålitliga människor som ständigt måste övervakas, passas på och noga kontrolleras, annars kommer de att stjäla sekunder och minuter av dyrbar arbetstid till att göra annat än att svara på nästa samtal. De skickar meddelanden som logga in, ta ansvar för kön och nu har du pratat för länge, alltid med minst fem utropstecken och gärna helt med STORA BOKSTÄVER för att ge intryck av hur viktiga de själva och det de säger är. Samtalsövervakningen är människor med total och fullständig hybris. Övertygade om sin egen betydelse tror de att Contactcentrets hela verksamhet står och faller med deras ständiga gnäll på allt och alla. Tänk dig den drygaste människa du känner, kombinera det med den arrogantaste människan du mött, lägg till en dos självtillräcklighet och två skopor otrevlig attityd och du har den genomsnittliga samtalsövervakaren här på Contactcentret. Peter brukar säga att samtalsövervakningen är det främsta beviset på att man inte ska ge korta människor makt, det stiger dem över huvudet. Napoleon, Hitler, samtalsövervakningen Same shit, different name, säger han. Tre av dem är faktiskt klart under medellängd och jag skulle tro de alla har komplex för det, så som deras attityd är. Går man in och ber att få ta ut lite semester får man inte ett ja eller ett nej, man får ett förhör. Värst är den kortaste killen som vi kallar Lill-Mussolini, eftersom han är både kort, har komplex för det och beter sig som en diktator. Dessutom är han ineffektiv, bombastisk och i största allmänhet värdelös eller till och med kontraproduktiv för riktig verksamhet. Till råga på eländet har han en löjlig liten mustasch, så han passar bra in i diktatorsfacket. Han måste absolut ta reda på om ditt skäl att vilja ta ut semester eller upparbetad flextid och vara ledig är bra nog och viktigare än nästa samtal. Han ställer frågor som Jaha, vad ska du göra då?, Varför det?, Ska det verkligen vara nödvändigt? och Tror du inte att du behövs bättre här? och förbehåller sig rätten att avgöra om ditt skäl är bra nog. Djävla anala småfascister är vad de är allihop, men Lill-Mussolini är fan värst. En del, som Kalle innan han gick vidare till nya utmaningar, utvecklade raffinerade och avancerade metoder för att driva med samtalsövervakningen vid varje tänkbart tillfälle. Ibland bad han om tillåtelse att få nysa mellan två samtal, ibland kunde han skicka ursäkter för att han sagt hej då istället för hej och därmed förslösat några tiondelar av en sekund. Men häftigast var ändå att han ibland skrev hela uppsatser på fritiden, innehållandes de mest absurda men ändå teoretiskt möjliga och arbetsrelaterade händelseförlopp att skicka som svar och tvinga dem att sitta och läsa när de gnällde på att han talat för länge med en kund eller var fyrtio sekunder försenad från lunchen. På så vis gav han dem alltid mer jobb när de försökte djävlas med honom. Det kunde ta massor av tid för dem, eftersom de inte är de smartaste norr om ekvatorn och inte läser så fort och framförallt för att de aldrig lärde sig att det kostade dem att djävlas med honom. Kalle använde dessutom ofta komplicerade meningsbyggnader och underliga synonymer han grävde fram från femtio år gamla ordböcker och ett lexikon i fyrtio läderinbundna band han fått ärva efter sin farfar. Han var rejält trött på deras uppblåsta sinne för sin egen betydelse och förlöjligade dem ständigt på ett sätt de inte kunde direkt klaga på. Jag minns hur vi alla skrattade åt en logg han visade, där han i de mest otroligt falska och överdrivna ord prisade samtalsövervakningens nit och underströk deras vikt för Contactcentrets nuvarande och framtida framgång. Ingen fick någonsin riktigt fram om småfascisterna där borta någonsin förstod att han drev med dem eller om de trodde han var sådan och faktiskt menade allvar. Kalle var riktigt häftig. Han var en rebell som hade fel attityd för att jobba här enligt ledningen. Det är en annan floskel som betyder att personen i fråga inte ljög tillräckligt mycket när han fick direkta frågor om vad han tyckte och kanske till och med talade utan att vara tillfrågad. Kalle var en person som alltid djävlades tillbaka när ledning och samtalsövervakare djävlades med honom. Kalle kunde göra saker som att sjukanmäla sig med två sekunders förvarning om samtalsövervakarna började ifrågasätta om han verkligen hade goda skäl nog att ta ut ett par semesterdagar i anslutning till helgen. Så stod de där utan sin gruvtroglodyt, förlåt, Contactcenteragent 7

8 menar jag naturligtvis, att svara på samtalen i den växande kön. Det är ofta jag önskar jag hade Kalles mod. Att bara gå upp till personalchefen och säga att han kan stoppa sitt jobb långt upp där varken sol eller måne lyser som Kalle gjorde. Han kunde sina rättigheter och höll stenhårt på dem och var för alla andra en hjälte, en idol och helt klart den främsta källan till glatt skvaller över skräpkaffet på eftermiddagarna. Vad Kalle sagt eller gjort senast vreds och vändes på under glada skratt och uppmuntrande ryggdunkningar om han själv var närvarande. För ledningen var han förstås en person med negativ attityd, som spred en dålig stämning och medvetet saboterade verksamheten. De förstod aldrig att han bara var ett symptom på den dåliga stämningen, inte orsaken till den. Med vår lednings säkra känsla för att ge sig på symptomen istället för orsakerna såg de till att han sa upp sig. Vi sörjde alla bittert och innerligt när han for, men han skrev ett underbart avskedsmail till alla som jag fortfarande har i min inkorg och noggrant sparar och läser då och då när jag känner att jag behöver ett skratt. Som varje kloakråtta i callcentervärlden drömmer jag om att göra som Kalle och spy all galla min kropp är kapabel till över ledningen och Contactcentret och sedan bara lämna allting bakom mig. Som nästan varenda kloakråtta i callcentervärlden, i alla fall sådana med rätt attityd som varar längre än två månader, är jag alldeles för feg. I vårt land får man en preussisk-protestantisk arbetsmoral väl inarbetad från tidiga barnsben. Den inger tukt, förmaning och en skarpt ångestdoftande rädsla för att vara arbetslös. Det håller mig gående än, på något djävla vis. Jag vill sluta, men vågar inte. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig om jag lämnar ett jobb för arbetslöshet och jag är rädd för de ekonomiska bekymren som kommer efteråt. Tre månaders karens för att sluta själv, det kan slå hårt. För att inte tala om att sedan leva på åttio procent av , minus skatt. Med den lönen har man inte direkt en årslön på banken heller. Jag behöver nog Lotto-Åkes miljoner för att våga. Jag är rädd för att bli isolerad utan vänner eller bekanta om jag inte träffar någon på arbetet. Fan vilket fegt kräk jag är, vågar inte kasta mig ut, försöka eller ge mig den på någonting. Fan, jag vill ha en lottovinst eller i alla fall ett riktigt jobb. Men det lär inte hända, eftersom jag har en grundmurad tilltro till att livet egentligen är emot mig och Gud, om det nu finns en sådan mossig figur, har mig som litet hobbyprojekt vid namn hur mycket lågintensiv skit tål en västvärldsmänniska? och att pengar till en lott vore bättre lagda på en bärs istället. Dessutom skulle jag säkert bli den enda av hundratusen som föll genom det halvkorrupta socialistiska skyddsnätets mjuka maskor och ner på det med glaskross beströdda betonggolvet. Om jag faktiskt skulle sluta slår jag vad om att jag skulle stå där och skaka hand med personalchefen, le falskt och spela med i till nya utmaningar -sketchen, tacka för mig, tala om de fina stunderna jag kan i och för sig just nu inte riktigt komma ihåg vilka de skulle ha varit men ändå och hur mycket jag kommer att sakna Contactcentret och dess fina, fina gemenskap. Urk. Jag vill kräkas bara jag tänker på det. Men jag kräks inte, jag kopplar in mig istället och suckar när det omedelbart ringer på nästa samtal, där en fet kärring vid namn Svea-Britt eller något annat lika puckat (hon låter förbannat fet, svettig och illaluktande på telefonen) gnäller om att hon minsann aldrig någonsin beställt TeleNet24:s Fin-fin fritid -abonnemang och därför inte ska betala någon räkning. En telefonförsäljare hade ringt henne och hon hade gått med på att få information tillskickad. För en kort stund vill jag bara hitta en machete eller något annat halvslött blankvapen med rosting och hackig egg och gå och hugga närmaste telefonförsäljare i småbitar på ett extrakladdigt och brutalt sätt och sedan tugga i mig hans lever, trots att det inte ens är Contactcentret som sköter telefonförsäljningen åt TeleNet24. Telefonförsäljarna har nämligen provision på varje sälj och fulsäljer ganska ordenligt. Man ska aldrig yttra ordet ja i samtal med en telefonförsäljare, de lägger upp dig som kund och hävdar att du sa ja till deras erbjudande. De får provision, gratulationer och beröm av chefen och här sitter jag och får ta skiten för att något gråsurt slem till telefonförsäljare har ljugit feta Svea-Britt rätt upp i hennes svullna och av dubelhakor täckta ansikte. Till och med vi på support och de på kundtjänst fullkomligt hatar telefonförsäljare. Det är knappast något lojalt sammanhållande mellan de två lägsta grupperna inom serviceyrkeskåren, snarare tvärtom. De är idioter som ställer till skit och förtjänar stryk. Därmed basta. Jag kan nästa känna hur min mage liksom surnar och skrumpnar ihop runt det usla kaffet jag alldeles nyss druckit. Medan Fitt-Britt skäller, skriker, gnäller och går på och jag lyssnar tämligen oinspirerat med ett halvt öra sitter jag med hakan lutad mot handen och armbågen på skrivbordet och tittar på rutan med statistik i telefonisystemet. Trettiosju Fitt-Britt till har väntat upp till tio minuter för att få komma fram och djävlas med mig. Man kan inte göra så mycket annat än sitta och mumla några ursäkter, för man ska ta ansvar för problemen och det är absolut förbjudet att tala om för kunderna att jag jobbar för ett företag som inte har något som helst ansvar för telefonförsäljningen på TeleNet24, eller för servrarna eftersom både dessa funktioner sköts av andra företag. Ibland tror jag TeleNet24 bara består av puckade marknadsförare och ledningsfolk i kostym och dollargrin i ansiktet. Man får inte heller försöka korrigera problemet, ens om man skulle ha rättigheterna i systemet. Så man får snällt lägga ett ärende och se det försvinna in i malströmmen av ärenden och gnälliga kunder som med största sannolikhet aldrig får någon hjälp. 8

9 Medan jag fabulerar fritt och bittert fortsätter Fitt-Britt att gå på och har nu börjat bli personlig. För det är ju mitt fel att TeleNet24:s telefonförsäljare gör vad fan som helst för att få sin provision. Jag vill skrika åt kärringen i andra änden att, ja, det är jag som lagt upp hennes Fin-fin fritid, det är jag som vanvårdar alla stackars barn på barnhemmen i Rumänien, det är jag som startar krigen i Afrika, det är jag som ofredar korgossar i den katolska kyrkan och det är absolut mitt fel att hon fått vänta i tolv minuter på att få komma fram och skälla ut mig. Jag vill säga åt henne att folk faktiskt svälter, dör i krig, är hemlösa och är sjuka utan att kunna få vård i världen och att ägna sex minuter åt att låta som en trasig fiol på min bekostnad kanske inte är det mest kreativa och förlösande hon kan ta sig för just nu. Men som i alla andra samtal mumlar jag en halvhjärtad ursäkt och säger slutligen: Jag stänger ditt konto här då, så du kommer inte att få några fler räkningar. Jag ska be vår fakturaavdelning att ta bort räkningen Längre än så hinner jag naturligtvis inte innan kärringfan drar igång en ny omgång. Tröttsamt. Hon kräver att det där ska jag ordna åt henne omedelbart och hon accepterar ingenting annat, någonsin. Blah, blah, blah. Gnäll, gnäll, gnäll. Fattar kärringen inte att hon ringt till ett callcenter? Vi är analoga telefonsvarare, inte problemlösare. Vår ledning och TeleNet24:s idioter till tekniker har beslutat sig för att jag inte är tillräknelig nog att ha befogenheter att göra något åt hennes problem. Efter en stund börjar hon hota med Sverker Olofsson och Plus och konsumentverket och att hon minsann ska berätta för alla sina vänner vilka sorts lurendrejare TeleNet24 är. Vid det laget har jag redan KLIPP KUNDEN!!!!11!!1!! från samtalsövervakningen på skärmen, så jag ler ett litet, litet och mycket elakt leende, ber kunden att för all del göra det om hon känner att det är rätt, tackar och lägger på när hon drar efter andan för att börja igen. Är man snabb nog, vilket man är efter en tid på Contactcentret, kan man få in en hel mening, plus Tack, heeej. medan en kund drar efter andan. Tro mig när jag säger att det är en livsnödvändig egenskap. Ha! Ta den, kunddjävel! Jag vann! Tror du jag bryr mig för fem djävla öre om du snackar skit om TeleNet24 för dina cp-skadade och illaluktande vänner, om du nu till äventyrs har några alls!? Jag skiter i om TeleNet24 döms i marknadsdomstolen eller om Sverker Olofsson slänger VD:n i sin soptunna med huvudet före. Faktiskt skulle jag tycka det vore riktigt tillfredställande, särskilt om Herr Olofsson dessförinnan dissat begagnade blöjor eller utgången surströmming. Hihi. Det är små tankar som de här som får en att gå runt på det här jobbet. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Den enda riktiga fördelen med att vara callcenterhora är att jag bryr mig minst. Jag flyter med i tillvaron och bryr mig inte ett skit om Contactcentret eller om TeleNet24 eller några andra av våra hjärnbefriade djävla kunder. Vore det upp till mig kunde de gärna få gå i konkurs och eller långsamt drunkna i svavelsyra allihop. Den som bryr sig minst och är kallast vinner, det är den stora beständiga livsvisdom det här jobbet lärt mig. Det finns ingen njutning på Contactcentret som att helt utan ton och med släpig röst svara en kund som hotar säga upp sitt abonnemang att det går alldeles utmärkt, vill du ha det stängt nu direkt? Av någon anledning tycks alla som ringer och ska ha kundservice anta att vi som svarar på något sätt bryr oss om TeleNet24:s rykte och kunder och att ett hot om uppsägning ska få oss medgörligare. Miffon, fatta att vi är ett gäng cyniska och trötta ungdomar som hunsade och institutionaliserade sitter fast i ett underbetalt skitjobb vi inte vill ha och enda anledningen till att vi svarar på era djävla dum-puckade frågor är att vi antingen är för trötta för att skaffa ett annat jobb eller så inkompetenta att vi inte kan få ett annat jobb eller så är vi norrländska blockmongon som inte vill flytta till Fjollträsk. Okej? Tror ni verkligen att vi bryr oss? Tror ni att våra chefer bryr sig? Contactcentret har betalt per samtal, inte per nöjd kund. Så länge samtalet går fort och kunden inte kan bevisa att vi gjort fel har jag gjort ett bra jobb. På förra teammötet någon gång för tre-fyra månader sedan uppmanade Vice VD oss att ljuga för kunderna så att de lade på och ringde igen, då skulle Contactcentret tjäna mer pengar. Och även om vi faktiskt brydde oss så skulle det inte spela någon roll vi har ingen som helst makt att göra någonting åt något. Vi är i botten på ett företag som tar den i tarmen för TeleNet24:s räkning. Hur mycket makt och befogenheter tror egentligen Fitt-Britt att jag har att göra något åt hennes situation? Jag är ur TeleNet24:s perspektiv en värdelös svarsmaskin som absolut inte ska ha några befogenheter eller någon makt, jag skulle ju kunna lova bort massor till kunderna! Suck. Galnast vinner också, vilket ledningen på Contactcentret är ett bra exempel på. Galna människor kör över normala människor genom att gå in med en våldsam attityd, tro till hundra procent på sig själv och sina idéer, ha en uppblåst känsla av sin egen förträfflighet och genom att ha idéer som är fullständigt totalt uppåt väggarna och som de aldrig ger upp på. Genom att driva sina knasiga idéer med religiös övertygelse får de människor att tystna i ren förbluffning. De erkänner heller aldrig någonsin att de har fel; när och det är när, inte om deras idéer går åt helvete, då är det ett dåligt genomförande, eller på grund av brist på positiv attityd hos medarbetarna det beror på. Undrar egentligen vad som skulle hända om en som inte alls bryr sig möter en som är fullständigt galen? Skulle bägge förlora då, eller är det den av dem som är lite mindre galen eller likgiltig som förlorar? Den 9

10 kampen vore något att se med en påse chips och ett par schyssta tjeckiska bärs. Långt bättre än någon djävla satans white-trash-dokusåpa eller halvkriminella som bankar på varandra. I och för sig är det mesta hyfsat med en påse chips och ett par justa tjeckiska bärs. Mmm tjeckisk bärs, det enda som gör livet värt att leva när man jobbar här. Ibland kan jag faktiskt förstå de som blir alkoholister. Saker och ting blir så mycket mindre eländiga efter en bra bira. Resten av dagens samtal förflyter för det mesta på ungefär samma sätt. Åt helvete med TeleNet24:s säljkampanjer! Åt helvete med extra mycket straffknullning med extra grovt grovsalt med jod!!! Jag dricker en sju-åtta koppar kaffe, springer till toan och försöker att inte låtsas om att jag sprutmålar porslinet med vad som känns som surt kaffeblandat sandpapper i flytande form och under högt tryck. Fyfan vad ont det gör! Som att skita raspar eller lösflytande lava. Jag kan inte minnas när min mage var i lag sist. Förra semestern? I alla fall mot slutet av den någon gång. Folk skrattar åt gamla människor som värderar sin hälsa efter sin avföring, men jag tror fan att de egentligen är riktigt smarta. Skiter man bra mår man bra, både i kroppen och i huvudet. Jag skiter eländigt, alltså är det bara elände med mig. Enkel logik som betyder att jag är uppfuckad, räddningslöst förlorad och dömd. Ingen egentlig nyhet, med andra ord, men ännu ett bevis i en redan tung börda. Bra att jag inte tänker, då skulle det kunna oroa mig. Istället kvider jag lågt och gnyende när mer gaspåtryckt sur vätska kommer ut mig och vållar mig mycket sveda mellan mina fläskiga skinkor. Jag är klar på mindre än tio sekunder men sitter kvar med ett nummer av Aftonbladet från förra månaden och läser om någon dum djävla hobbyhalvkändis från någon dum djävla dokusåpa som på fyllan och villan satt på någon annan dum djävla hobbyhalvkändis från någon annan dum djävla dokusåpa och om hur man upplever perfekt sex och hur man får lusten åter. Min lust är det egentligen inget riktigt fel på, hinner jag tänka innan jag bläddrar vidare. Det är egentligen bristen på någon att liksom använda den på som är stötestenen. Palmela Handerson, ibland känd som Lena Handén eller Fröken Höger är i och för sig en trogen kamrat, men någon gång skulle man vilja ha lite omväxling, inte sant? Djävla skittidning att anta att alla har sex regelbundet förresten. Det finns många fula, tafatta och ocharmiga människor, för att inte säga bittra, negativa och oinspirerade som bara kan få sex med hjälp av kopiösa mängder öl och ibland inte ens det. Jag sitter kvar och retar mig på allt som står tidningen tills arslet domnat bort och det sticker i benen innan jag till slut reser mig. På så vis har jag stulit några minuter av Contactcentret. Varje liten bit av hämnd är underbar och kan läggas till min skatt av småsintheter, infantila upptåg och illojalt undanglidande trots jag utsätter företaget för. På kvällarna, när jag släckt min sänglampa plockar jag ofta fram dessa patetiska små minnen, vrider och vänder på dem, bättrar på dem med halvsanningar och rena fantasier och känner småsint skadeglädje över dem. På så vis kan jag somna glad. En glad minut varje dygn och till och med en callcenterhora orkar nästan med nästa dag. När man inte får använda sin kreativitet i arbetet kan man använda den för att lura skitföretaget man jobbar för på några minuter istället. Små saker roar små människor, så jag får ha lite roligt jag också. Har ni någonsin varit med om de här dagarna då sekundvisaren på klockan först rör sig två steg framåt och sedan ett steg bakåt? Det här är en sådan dag. Nästan alla dagar här är sådana dagar. Efter toabesöket sniglar sig tiden fram i ungefär samma fart som den genomsnittlige TeleNet24-kundens hjärna processar information man ger den. Det finns religiösa människor som tror på helvetet. Men jag vet vad helvetet är. I mitt förra liv måste jag ha torterat, ägnat mig åt tidelag i allmänhet och skörlevnad i synnerhet och varit ett alldeles särdeles moraliskt vrak, och jag fick det ultimata straffet. Jag återföddes som callcenterhora. I helvetets alla nivåer sitter de en timme om dagen med en TV-bild från oss på Contactcentret och skrattar, innan de återgår till att kokas i tjärgroparna, ha maskar i sina inälvor, spetsas på treuddar, få alla inre organ urklämda och annat som egentligen inte är någon plåga om man jämför med helvetets främsta outsourcingaffär Contactcentret! Jag springer på toa igen efter en stund, inte för att jag egentligen behöver, utan för att komma undan samtalen och kön. Jag sitter visserligen inte lika länge, men har ändå ett surt meddelande från samtalsövervakningen på skärmen när jag kommer tillbaka. VArför går dupå toa igen!!1? står det. Ett kort tag funderar jag på att göra en Kalle och ägna en kvart åt att skriva ett detaljerat svar om hur lös min avföring var och hur den kommer lite hur den vill och hur gaserna bubblar och hur det innebär att jag måste springa flera gånger. På så vis skulle jag inte behöva ta samtal en stund. Men jag är lite för feg och svarar bara Magproblem. Deras DEt får du orrna upp!!1 klickar jag bort och tar nästa samtal. Jag kan höra hur kunden drar efter andan när jag drar min släpiga och oengagerade hälsofras. Jag får ett ögonblick en intensiv lust att börja sjunga Närmare Gud till dig som de spelade på R.M.S. Titanic då hon sjönk. Men jag är inte religiös. Istället suckar jag tyst inom mig själv, sluter trött ögonen och stålsätter mig för nästa Fitt-Britt-harang. Fan ta TeleNet24:s säljare. Är de tvungna att sälja i klump? Tiden fortsätter att snigla sig fram i outhärdligt låg takt. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag och kan se vårsolen sjunka mot en annars ganska molnig himmel genom ett av fönstren. Det brukar lugna ner sig lite mot kvällarna och idag är det faktiskt så, tack och lov. Det blir tystare och tystare mellan de tjocka stenväggarna samtidigt som skymningen faller. Folk droppar av, slutar vid arton, tjugo och tjugotvå. Man vinkar till en del man känner och 10

11 till några som är nya nog att vara glada och entusiastiska och vilja vara artiga när de går. Det blir tyst, halvmörkt och lugnt och trots min vid det här laget pumpande huvudvärk njuter jag av avsaknaden av kakafoni. Sådana här kvällar är sköna. Samtalsövervakningen har gått hem, det är ingen kö och man får en eller ett par minuter på sig att slösurfa mellan samtalen. Ibland hinner man till och med snacka lite skit med andra som är kvar sent, om man sitter i närheten av varandra. Man orkar ju inte gå över hela salen bara för att få springa tillbaka när det ringer. Jag har ägnat en stund åt att kolla priser på ny datorutrustning och förbanna min magra lön när nästa samtal kommer. Jag låter det ringa tre signaler först. Har jag tur är det en otålig människa som lägger på efter det och försöker igen någon annan gång och jag slipper ta ännu ett samtal. En fjärde signal. Nähä, ingen sådan tur den här gången tänker jag innan jag trycker på svara-knappen. TeleNet24:s Internetsupport, det är Mats. säger jag med min hesa röst efter åttio eller åttiofem andra samtal idag. Hej och godkväll. svarar en kvinnoröst hurtigt och outhärdligt glatt. Vafan? Vem orkar vara glad i dagens samhälle? Vad roligt att ni fortfarande har öppet, jag har så mycket att stå i, roliga saker men ändå, så det blir inte tillfälle fortsätter hon trevligt och jag blir misstänksam. Småprat? Är det en djävla busringare, eller vad är det frågan om? För all del, vad kan jag hjälpa till med? säger jag och avbryter småpratet för att få igång samtalet. Man får ju inte prata mer än två minuter och femton sekunder per samtal i snitt en dag. Jo, jag har ju ert uppringda Internetabonnemang och i det ingår det väl ett ställe att ha en sådan där hemsida? Ja, du har fem hemsideutrymmen å tio megabyte. svarar jag. Var det bara det hon ville veta? I så fall har jag kommit billigt undan. Ja, precis. svarar hon glatt. Jag har en kompis som gjort en hemsida åt mig och min kennel som jag tänkte få lite hjälp att ladda upp den. Nej, nej, nej, nej!!! Inte en kennel! Vad som helst, men inte en kennel, inte nu! Egentligen intet ont om hunduppfödare och kennelägare, det är ofta trevliga, glada och resonabla människor till skillnad från medel-fitt-britt, men de kan fan ingenting om datorer. Samhället består i stort sett av två delar. På ena sidan har vi kallhjärtade ekonomer, tekniker, datorer, servrar, bredbandsuppkopplingar, teknik och stress, det är den hårda delen av samhället. På den andra sidan, den mjuka delen, finner vi sommartorp, humanister, fluff, hundar och kennelägare. Dessa två delar har absolut ingenting med varandra att göra och kommer ytterst sällan i kontakt med varandra. Kort sagt, en myra är bättre på datorer än en genomsnittlig kennelägare. Jaha. svarar jag och drar till med ett desperat försök att komma undan. Har du användarnamn och lösenord till ditt hemsideutrymme? Har hon inte det kan jag skicka ut det per brev så slipper jag just nu. Att slippa just nu är allt som räknas. Jadå, det har jag på ett papper från er här. säger hon glatt. Skit, jag kommer inte undan! Fan!! Min huvudvärk bultar värre och jag känner hur tröttheten skriker i hela kroppen. Fan, jag vill bara bli av med henne. Men hon är så snäll och trevlig, jag kan inte bara låta henne råka ut för att samtalet bryts heller. Fegt kräk är vad jag är. Det är ingen idé att försöka hjälpa den här människan med att installera ftp-klienten som finns på skivan som följer med Internetabonnemanget tror jag. Tur att Internet Explorer har inbyggd ftp-klient. Om du startar Internet Explorer säger jag. Va? svarar hon. Alltså, det stora blå e-et du klickar på för att gå ut på Internet. säger jag och begraver ansiktet i händerna. Herregud. Jaha, det ja. Nu har det startat. Ja, i adressraden, där skriver du fortsätter jag. 11

12 Adressraden? Alltså, du får ta det lite mindre tekniskt. Mindre tekniskt och det blir i hamsterklass, människa, vill jag säga men biter mig i underläppen. Ja, alltså där du skriver in var du vill gå. Till exempel Jamen, jag vill inte gå till aftonbladet. Jag vill ladda upp min hemsida. säger hon med viss förvirring i rösten. Ja, det försöker jag hjälpa dig med, men då måste du gå till den vita rutan där man skriver sådant, du ska inte skriva aftonbladet där. Bara klicka där. försöker jag och stönar inombords. Hundmänniskor!! Aha, jag tror jag förstår. Då ska vi se säger hon och jag hör ljudet av någon som försöker styra in en gammal rullmus till en ytterst liten yta. Sådär. Nu står det och blinkar ett svart streck där. Bra. Då ska du skriva ftp kolon slash slash ftp punkt telenet24 punkt se Vänta, vänta! Det får för fort. Hm, ja det gjorde det. Vilket jag borde ha begripit. Gammal vana. Ja, okej, jag tar det lite långsammare. F, t, p, kolon Okej. F. så dröjer det ett tag. Jag kan se framför mig hur hennes pekfinger letar efter t-tangenten. T. Grattis, du hittade det. P. K Fåse, O. L Jag håller på att tappa hakan. Vad i hela glödheta helvete gör människan? Alltså Nej, du ska göra tecknet kolon, inte skriva ordet kolon lyckas jag haspla fram när jag återfått fattningen. Jag förstår inte säger hon med viss förtvivlan i rösten. Det är svårt detta. Jag försöker i ungefär fem minuter förklara konceptet shift och hur det får fram andra tecken om man håller den intryckt och trycker på en annan tangent samtidigt. Det går inte fram. Inte heller lyckas jag få henne att skriva ett kolon trots idoga försök med shift och punkt. Till slut är det faktiskt hon som ger upp. Jag tror jag ringer min kompis som gjorde sidan och ber honom ladda upp den åt mig. säger hon lite uppgivet. Ja, gör det. Skriv ner ftp punkt telenet24 punkt se på papperet du har med användarnamn och lösenord så kommer han säkert kunna hjälpa dig. säger jag, lättad över att få den utvägen, mumlar en artighetsfras och lägger på. Herregud i fjäderskrud, satans torrdass och allmänt demonavträde, lever människa i samma samhälle som mig, egentligen? Bor hon på mars? Går det att vara så ur synk med samhället att man inte ens vet vad ett förbannat djävla kolon är? Jag är så chockad att jag nästan glömmer att göra mig röd med orsaken ärendeloggning de sista minuterna innan jag slutar, så jag inte får några samtal. Får man ett samtal en minut innan man slutar får man utan undantag sitta över minst fem minuter. Det är minuter man aldrig får igen av Contactcentret, så jag stjäl småsint och osamarbetsvilligt igen de minuter jag förlorade förr i tiden när jag var dum och naiv nog att tro att om jag satsade på Contactcentret, så skulle Contactcentret satsa på mig. Sedan händer det, otroligt nog, efter mycket ångest och möda, Mitt skift tar slut. Precis på sekunden stänger jag av telefoniklienten och smäller headsetet i skrivbordet, för nu är det mer än fyra dygn innan jag måste kliva över Contactcentrets tröskel igen. Härrå! skriker jag entusiastiskt och viftar med en arm till de tre olyckliga stackare som är kvar när jag går. Två som jobbar till midnatt och en av nattarna som dykt upp och tagit sig en kaffekopp. Någon oengagerad viftning får jag faktiskt till svar, men jag ser den inte. Jag är därifrån, borta, gone, upplöst i intet. Euforin när man lämnar det brunröd-grå Gestapo-bygget är fantastisk. Man tar ett djupt andetag av stadskärnans svala, regntunga luft och tycker den doftar underbart medan man stegar på den våtblanka svarta asfalten mot hemmet. Bekymmer och sura kunders elakheter rinner av en och den bultande huvudvärken mildras ordentligt när man får stå och strosa i den svala, fuktiga luften. Det är den absolut bästa delen av en arbetsdag här, dess slut. 12

13 Kapitel 3 Ny dag, nya samtal Jag har haft fyra dagar helgledigt eftersom jag jobbat tio dagar i sträck perioden innan och har ärligt talat inte gjort ett endaste skvatt, så nu är det redan fredag. Jag vaknar i min smala säng och viftar förnöjt på en stortå utanför täcket för att ta reda på om det är varmt nog för att jag ska kunna ta mig upp. Vårsolen gassar från en klarblå himmel och skiner obarmhärtigt in genom de tunna gardinerna i mitt sovrum. Den avslöjar med pinsam uppenbarhet att jag borde både tvättat fönstren och dammsugit för länge sedan. Klockan är kanske kring elva och jag har sovit bort hela morgonen. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag också, så det är egentligen inget problem, förutom att man inte har något liv vare sig före eller efter jobbet. Inte för att jag har så djävla mycket liv ändå, men man vill ha sin tid att inhalera mat på kvartersflotterian med sibylla-licens och dumsurfa lite. Jag kliver upp, gnuggar mig i mina grusiga ögon och snubblar förstås över t-shirten jag slängde på golvet igår kväll. Jag svär lite tyst över tvätten som så gott som helt täcker mitt sovrumsgolv i allmänhet och den ondsinta t-shirten i synnerhet. Sedan kliver jag över det kalla hallgolvet, undviker noggrant att trampa på en veckas oupplockad post, kliver in i vardagsrummet, slår på datorn och står en kort stund och lyssnar på den medan den surrar igång och fläkten under tappert drönande äter sig igenom en dammtuss. Jag kliar mig ogenerat, gäspar och vänder om för att gå in i mitt badrum. Det är en piss som står på agendan, rätt ner i toaskålens vatten så det skvalar om det. Aaaaah, fan vad skönt. Matsfallet, helt i klass med Niagara. Man känner sig manlig när man kan stå och pissa riktigt gult och stinkande piss precis efter man klivit upp ur sängen. När man står där med salamin i näven, med lite kvarvarande morgonstånd som får den att kännas stor, då får man lite manlig känsla så där. När man inte får mycket bekräftelse annars är det förbannat skönt. Det skvalar, skvätter och luktar så det märks. Och varar ett tag. Ett bra sätt att vakna, helt enkelt. Jag rycker lite eftertänksamt i draggen halvt på allvar när jag är klar innan jag beslutar mig för att sluta med det och istället ta en varm och lång dusch. Jag kliver in i badkaret och ryser lite när jag sätter en fot den iskalla pölen som alltid bildas eftersom karet på något vis tycks vara högst vid avloppet. Fåse, dra för draperiet och svära över att det hänger slakt som en TeleNet24-kunds mandom eftersom jag en kväll på fyllan beslöt mig för att duscha, halkade och drog med mig hälften av duschdraperiets fästen i fallet. Sedan ska man ha tag i duschmunstycket och brottas och snurra med det ett tag, undvikandes det iskalla droppet som uppstår, och till slut få hyfsad rätsida på det. Så, nu är jag klar att dra på vattnet och vänta sju-åtta sekunder medan det blir varmt. Efter det fäster jag kobran där uppe, lutar pannan mot kaklet, sluter ögonen och låter det heta vattnet strömma över kroppen. En femton-tjugo minuter står jag där som en halvstel och heldöd fisk medan jag långsamt vrider upp vattnet till varmare och varmare tills jag är så gott som kokt. Underbart. Det drar verkligen det sista av sömnen ur en. När jag kliver ur karet är förstås hela förbannade lägenheten ett djävla Lützen. Det går fan inte att se bort till sovrumsgardinerna ens en gång för de virvlande ångdimmorna. Hade jag glasögonen på mig skulle jag nog kunna se posten korva sig i fukten där den ligger på hallgolvet. Jag knatar bort till garderoben, får fram ett par kalsonger och tar dem på mig. Fan, det är hål i skrevet! Men jag lyckas inte gräva fram några andra jag haft i mindre än två dagar eller utan bruna fartränder, så halvtrasiga kalsonger får det bli. Drar på mig gårdags-t-shirten också och går bort till datorn som nu har bootat upp mitt piratade Windows XP. Dags att surfa lite. Var fan är musdjäveln nu då? Massor av halv- eller helurdruckna koppar, de flesta snodda från jobbet och många med en kvarglömd skvätt eller slatt te och tepåse, belamrar skrivbordet och någonstans i den röran gömmer sig min av handsvett fläckade men i övrigt utmärkta optiska mus. Där är den fan, det röda laserljuset mot en brun kopp avslöjade den. En del av kopparna sitter fast i intorkat, utspillt sockrat te. Jag rycker loss en av dem, går in med den i köket, sköljer ur den uttorkade gamla tepåsen, fräser på lite vatten i varmvattenkokaren och slänger i en påse tillsammans med helt omotiverade mängder socker. I med vattnet och tillbaka till datorn med en ångande kopp te i ena handen. Jag läser lite nyheter, flejmar och trollar lite på ett av de forum jag hänger på, bara för att reta lite dumpuckade amerikanska kreationister. De var alla högst upprörda över mitt senaste inlägg, så jag måste bygga vidare på succén och förstöra stämningen på forumet. Infantilt, jag vet, men får jag inte ha ett bra liv ska ingen annan få det heller! Sådetså! Jag skrattar ett elakt skratt medan jag tömmer tekoppen och ryser lite över den blandning av beskt te och sockersörja som jag får i mig från botten. Då plötsligt kurrar min plufsiga mage till medan jag kliar mig över den sparsmakat installerade hårväxten runt min navel. Hungern sliter i mina inälvor och meddelar utan att lämna något som helst tvivel att det är dags för mat. Jag sätter igång en torrent från piratebay för att starta nerladdningen av en film jag tänkte se senare, kollar snabbt om de fått några nya roliga hot, blir besviken och går in i köket igen. I kylen hittar jag ett halvt paket skivad kokt skinka som har delvis gulnat och luktar surt, en torr ostkant och två eller tre potatisar som snart går i blom. Att skafferiet bara har en tom chipspåse och en halv knäckebrödskiva samt kanske en tredjedels portion skruvmakaroner att bjuda på gör inte saken bättre direkt. Fet chans att man orkar gå och handla och laga mat när man vill ha frukost och lunch samtidigt. Och nu! Nejfan, dags att styra stegen till Ahmet! Jag drar på mig byxor, skor, jacka och kliver ut ur min ostädade lägenhet för att styra stegen mot den lokala flotterian hörngrillen med sibylla-licens, i Ahmets mästerliga regi. 13

14 Det är inte en lång promenad från min lägenhet på andra våningen till kvartersflotterian. Det är en ganska oansenlig träbyggnad i en våning och med platt tak och fönster åt tre håll. Det ligger i gatukorsningen tre kvarter från mig, vägg i vägg med en mycket större verkstad och däckhandel. När jag kommer fram, öppnar trädörren med stort glasfönster och kliver in möts jag av en kraftig doft av vitlök. Jag undrar vad fan Ahmet egentligen gör för att få sin grill att lukta så förbannat mycket vitlök? Hitintills har jag inte smakat någon vitlök i något jag ätit här. Kanske är det Ahmet själv som luktar vitlök genom lång impregnering inifrån? Skit samma, Hörngrillen, som Ahmets ställe heter är ett schysst ställe, jag gillar verkligen att gå hit. Ahmet har stolthet, han har schyssta furumöbler och håller rent överallt. Man ser aldrig den där hinnan av dammblandat flott som brukar täcka precis allting på andra gatukök hos Ahmet. Det luktar fräscht av såpa från senaste moppningen av golvet och solens strålar avslöjar att Ahmet är bättre än jag på att hålla sina fönster pustade. En sunkig gammal bergsprängare i miniformat spelar någon slags mellanöstern- eller medelhavsmusik på ett slitet kassettband. Ahmet spelar alltid samma kassettband. Varenda gång jag har varit här har den musiken varit igång. I och för sig är det smart, jag tror jag blivit präglad som Pavlovs hundar. Så fort jag hör den musiken börjar jag dregla efter riktigt feta pommes frites och en extrastor hamburgare med drivor av dressing. Tjena Ahmet! ropar jag glatt och vinkar till den svartmuskiga personen som står bakom disken och fipplar med några påsar hamburgerbröd. Ahmet vänder sig mot mig och ler ett stort leende av blandade guld- och vältputsade vita tänder. Han är en ganska kort karl i fyrtioårsåldern med ganska så rejäl ölkagge och tätt, mattsvart hår i vilket ett och annat grått strå börjar ge sig till känna. Hårfästet sitter långt ner, vilket får pannan att se låg ut. En stor potatisnäsa, ett brett leende ovanför en minst lika bred haka, en veckad panna och lätt utstående bruna ögon gör att han ibland ser ut som en groda. Att han har en kort och tjock tjurnacke och lätt ustående öron ut från sitt breda huvud gör inte liknelsen mindre aktuell. Kroppsbyggnaden påminner lite grand om ett höganäskrus i tungt stengods och rörelserna är auktoritära, kontrollerade, som om han hade full kontroll på sin kropp och höll den i hårt schack. Hans buskiga och täta ögonbryn far gärna långt upp och ner och understryker hans övriga ansiktes uttryck. Han har en otrolig skäggväxt och måste raka sig två eller ibland till och med tre gånger om dagen för att hålla undan. Å andra sidan roar han sig med att anlägga nya mustascher och skägg hela tiden. Just nu tror jag det är diktator- eller kejsartema eftersom han har ett välansat Franz Josef-skägg. Förra veckan var det knävelborrar som gällde och innan dess en Franco-tangorabatt. Någon gång utmanade jag honom att skaffa Burnsidepolisonger, vilket han gjorde och fick hans redan breda ansikte att se ut som en hårig limpa från bredsidan. Men fan, Svenne! ropar han tillbaka. Jag är fan inte turk, jag är pontos-grek och jag heter Vasilis, va! Jag har sagt det en miljon gånger! säger han och viftar animerat mot mig med hamburgerbrödpåsen i högsta hugg. Jag vet att du är från Pontos i Turkiet och har grekiska förfäder och så vidare. Men du driver ett snabbmatställe med extraflottig mat i Sverige, alltså heter du Ahmet och är turkisk kurd. svarar jag och flinar. Så länge du kallar mig Svenne heter du Ahmet. Fan Svenne, du driver en hård förhandling, va. Om jag ska kunna hämnas på alla svennar genom att ge dem igenkorkade ådror, fet övervikt, va, och massiva hjärtattacker måste jag alltså heta Ahmet? Precis, så är det. svarar jag och flinar brett. Jag och Ahmet brukar gnabbas varje gång, det är riktigt roligt. Ahmet är pratsam, kvick och rolig och har lite drag av bartender han har ingenting emot att höra lite skit när man med lindrig fylleångest kommer för att proppa i sig lite fett vid halv två-tiden efter ännu en misslyckad kväll på stan. Nåja, Svenne. Jag får hämnas genom att proppa igen dina blodådror, va. Ska det vara det vanliga? Med bacon? säger Ahmet och lägger ner hamburgerbrödpåsen och slänger en handduk över axeln som han brukar när det är dags att fritera. Ja, jag behöver smörja ådrorna lite, så blodet forsar fortare. replikerar jag Det vanliga! Curryketchup och ost också, Good Sir! säger jag tillbaka med ett flin och slantar upp. Jag vet precis hur mycket det kostar vid det här laget. Egentligen är det rätt patetiskt att vara stamgäst på ett sibyllahak, men vafan, det är förbannat gott, det går fort och Ahmet är djävligt schysst. Han fetar på lite extra pommes och dressing ovanpå plusmenyn för min skull. Han kan åstadkomma otroligt god snabbmat och vet precis hur jag vill ha min hundrafemtiogrammare. Jag såg att universitetet ville ha en historielärare konverserar jag när Ahmet kommer med den härligt fettglänsande, pappersinslagna maten på en plastbricka. Äfan, Svenne. svarar han och drar lite i sitt Franz Josef-skägg. Jag har min grill, va. Jag fetar på Svennar va. 14

15 Men fan, Ahmet. Är det inte tråkigt, du som doktorerat i Mindre Asiens historia? säger jag och sänker tänderna i hamburgaren och skaffar mig förstås andra gradens brännskador på gommen. Fan vad varmt köttet är! Och osthlevetet är som napalm som klistrar fast i min stackars gom för att bränna den som om den vore London Jag fick veta att Ahmet är expert på Mindre Asiens historia i allmänhet och byzantinska kejsardömet i synnerhet när vi av någon anledning diskuterade historia en sen lördagkväll då jag och Peter åt här efter ett gäng öl på en sportbar inne i stan. Svenne, du vet att en turkisk utbildning är piss i Sverige, va. säger Ahmet och viftar med sina korta armar i ett vildsint gestikulerande, som han brukar. Jag har Svennar att göda för slakten, va. säger han och flinar. Ämnet är rätt känsligt, det vet jag sedan innan, så jag pratar om något annat och vi fortsätter att gnabbas och käfta medan jag inhalerar min mat ohälsosamt snabbt och sedan reser mig. Vi ses nästa gång, Ahmet! ropar jag när jag drar på mig jackan igen. Fan, inte den här gången heller. Men nästa gång, va, Svenne. Då lovar jag att du får en hjärtattack och dör, va! skrattar Ahmet åt mitt håll medan jag går ut. På vägen ut möter jag det lokala nassegänget. Bombarjackor, bristfälligt rakade skallar och tunga kängor. Samt tomma, korkade blickar som just nu lyser av hunger. Ahmet gör burgare och pommes som inte ens hans genetiska arv kan hindra nassarna från att frossa på. Jag rynkar lite på näsan och vänder mig om och stirrar in genom fönstret. Nassarna är snälla och beställer lugnt vid kassan. De vet att de åker ut om de djävlas med Ahmet. Kanske inte direkt, men Ahmet har ett gäng stamkunder och är rätt populär i kvarteret. De skulle åka på fett med stryk om de gav sig på honom. Jag styr stegen över asfalten mot Contactcentret. Det är en liten bit att gå, men solen skiner lite grand genom en reva i molnen, vinden är inte särskilt kall och med massor av fett och socker i magen, utsövd och allmänt glad kliver jag in genom porten till allas vår gråbrunröda Gestapobyggnad tio minuter tidig. Det här kommer nog bli en rätt bra dag ändå, tänker jag och ler lite. Jag hastar uppför stentrappan och anländer minst sagt aningen andfådd till den fula gråmålade dörren. Fan, jag borde egentligen göra något åt det här, andfådd av att gå uppför två trappdjävlar? Jaja, skit samma, får ta tag i det någon gång. Ta tag det i någon gång är för övrigt en fin floskel som betyder skita i tills nästa gång det gör sig påmint. När jag väl kommer in i rätt sal kollar jag efter ett ledigt skrivbord. Fan, bara det halvtrasiga är ledigt. Det som egentligen ska vara höj- och sänkbart men vägrar befinna sig på en höjd när man väl satt det där. Det glider ner hela tiden. Och kaffefläckar är det på det också, förstås. Håhåjaja, så är det när man börjar sent. Ibland känns det som vi leker hela havet stormar med våra arbetsplatser. Jag sätter mig ned, startar datorn och ägnar bootup-tiden åt att rensa den antika rullmusen från petrifierat damm. Sedan slösurfar jag en minut eller så, får LOGGA IN!!!11!! på skärmen från samtalsövervakningen, fast klockan inte ens är fem i än och tar upp kön. Fyrtiotre idioter väntar på att få dålig service, den dummaste har faktiskt väntat tjugotvå minuter och trettiofem sekunder. Vad fan har hänt nu då? Det är eftermiddag första fredagen efter löning, alla fjortisar ska dricka folkbärs och spy i parken, inte ringa om sina bredband som inte har tillräckligt bra ping för Counterstrike, alla sura kärringar ska fan knyppla eller baka äckliga kakor eller vad fan nu sura djävla kärringar gör när de fått lön och borde vara hemma istället för att gnälla om sitt Internet, sin telefon, sina räkningar eller bara om TeleNet24:s allmänna ondska, alla dumma gubbdjävlar ska slåss på närmaste krog med andra dumma gubbdjävlar som är från grannbyn eller håller på fel djävla fotbollslag. Vad fan är det för fel på folk? Jag suckar och sluter ögonen, försöker stänga ute de stressade rösterna omkring mig, ringsignalerna, en och annan adrenalinpressad och desperat röst som skriker tillbaka på en kund och nå zen, eller i alla fall något som är så långt bort som möjligt från Contactcentret. Det funkar naturligtvis inte. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig någonsin att göra. Med en suck öppnar jag ögonen igen och tar på mig headsetet och loggar in, för att omedelbart mötas av en ilsken ringsignal. Resignerat klickar jag på svara-knappen och rapar ur mig standardhälsningsfrasen med släpig och oengagerad röst. Efter trettio eller fyrtio samtal om samma sak på en timme kommer det fram att TeleNet24 har gjort en förändring som gjort att flera tusen mailkonton slutat fungera. Mitt lugna fredagskvällspass förvandlas till en lång, utdragen tortyr. Den ena sura kunden efter den andra förbannar TeleNet24:s inkompetens i allmänhet och min i synnerhet. Som om jag hade möjlighet att skrika åt teknikerna för att de inte testar saker innan de trycker igenom förändringar, som om jag vore ansvarig eller ens hade möjlighet att göra något åt problemet, ens om jag skulle vilja. För det är det fina med att jobba på ett callcenter. Du ska ta ansvar för problemen, hjälpa kunderna, aldrig skylla på någon annan avdelning, men du är aldrig betrodd med befogenheter nog att faktiskt lösa problem, skynda på ärenden, skälla på tekniker som fipplat med chipsfingrar på kassa servrar eller be 15

16 telemarketarna kamma till sig. Ansvar, inte befogenheter, för en usel lön, så andra kan ha befogenheter men inte ansvar till en bra lön. Maktlösheten är faktiskt värre än arbetsbelastningen, de oregelbundna arbetstiderna och den låga lönen. På i genomsnitt två minuter och femton sekunder, en minut om det är fakturasamtal ska man ha hjälpt kunden, lagt på och loggat samtalet i det hopplöst röriga och långsamma ärendehanteringssystemet. Börjar samtalet bli långt och kunden vägrar lägga på ska man ljuga ihop något och lägga på, så man kan ta nästa samtal. Men samtidigt får man inte göra kunden missnöjd, man ska ta ansvar för kundens problem och se till att de inte behöver ringa igen. Det är lite svårt att uppnå alla mål som läggs framför en. Snart kommer mailet. Folk får en halvtimmes extra lön om de bara tar en halvtimmes lunch eftersom det ringer så mycket. Woohoo! Fyrtiotre kronor och trettiosju öre till, minus skatt, för 30 minuters rent helvete. Folk fullkomligen rusar mot erbjudandet. Eller kanske inte? Snart kommer det relativt bedjande och trevliga personliga erbjudanden från samtalsövervakningen. KOm igen Mats, vi vet att du kan göra det!!1. Wow, inte ens bara STORA BOKSTÄVER. De måste vara riktigt desperata, så jag kollar kön. Etthundratvå personer, nittioåtta procent av dem med största sannolikhet idioter, vill komma fram. Och den största idioten har väntat i fyrtiosju minuter nu. Vore det inte så sorgligt skulle jag skratta åt det hela. Jag skakar på huvudet. Kanske, kanske skulle jag ha ställt upp om de faktiskt bemödat sig att kliva ur sitt löjligt lilla rum och komma ner och be mig personligen, men det är uppenbarligen under deras värdighet att kommunicera direkt med gruvtroglodyter, förlåt, medarbetare som jag. Vad fan tror de om mig? Att jag har en amerikansk tävlingsinstinkt? Att jag bryr mig om Contactcentret? Eller att jag, nu måste jag faktiskt flina lite elakt, bryr mig om TeleNet24 eller deras kunder? Hahaha. Eller, Gud och Fan förbjude, att jag har entusiasm kvar som går att mobilisera efter att ha jobbat här? Nu skrattar jag faktiskt rått lite tyst för mig själv, njuter av min högst tillfälliga och tämligen minimala makt och bara klickar bort samtalsövervakningens meddelande. Jag svarar inte, ta den era djävlar. Att de förmodligen inte ens noterar det tänker jag inte bry mig om, jag har just vunnit en underbar småsint liten seger. Djävlar vad illa det ska vara när man kan känna adrenalin framtvingat av triumf i ren bestialisk och primitiv seger pumpa genom kroppen av detta lilla sketna. Jag flinar lite, sedan går jag på fika och lämnar de vid det här laget etthundrafem idioterna att vänta på att mina kollegor svarar. Nu har samtalsövervakningen fullt upp med att ringa timanställda och försöka få dem att komma in och jobba. De har inte tid att kolla mig, vilket innebär att min fika just förlängdes från femton till tjugufem eller trettio minuter. Kreativa och innovativa lösningar, precis som ledningen vill. Nja, kanske inte på det sätt som ledningen vill, men jag är kreativ och innovativ i alla fall. När jag tar mig dagens tredje kopp riktigt usla kaffe och slår mig ner i det tämligen snuskiga fikarummet i kundtjänstarsalen funderar jag på hur jag ska kunna lura samtalsövervakningen på ytterligare några minuter ikväll när de har slutat och man sitter där endast två personer i mörkret och tar samtal innan nattpersonalen kommer. Det är mest sådant jag tänker på. I grunden är jag en rätt kreativ människa, men eftersom jag är för trött för att göra någonting ens i närheten av kreativt när jag kommer hem att hitta på nya sätt att trycka i sig snabbmat eftersom man är för seg för att laga riktig mat är väl det närmaste man kommer att skapa något så ägnar jag tiden åt att hitta på saker för att sabba för min slavdriv ehm, jag menar arbetsgivare. Att skapa ny cynism är också kreativt, i och för sig. Men att lura företaget på minuter här och där är det som ger mig mest tillfredställelse. Peter har också förlängd fika. Egentligen får man inte ha fika samtidigt. Samtalsövervakningen kräver att vi tar en liten träflagga och har den med oss så att inte fler än två kan fika samtidigt, så att telefonerna är bemannade hela tiden. Först utsattes träflaggorna för så mycket slitage eller sabotage, beroende på vilken sida av gränsdragningen chef gruvtroglodyt, förlåt, medarbetare, man står att de mer påminde om tandpetare på träblock. Sedan, efter argt mail från ledningen om att vi måste ta hand om våra resurser, fick de vara ifred. Men de var promiskuösa eller något, för på något sätt förökade de sig i alarmerande takt. Det var billig skit, förstås, tjugo spänn i närmsta fjolleributik, så plötsligt fanns det tio istället för två och alla kunde vifta med sin egen flagga när samtalsövervakningen gick bärsärkagång och undrade varför alla var på fika och telefonkön växte. Det var bland det roligaste som någonsin hänt. Alla fascisterna stod där och undrade vad som hänt. De var inte ens kollektivt kropp att räkna ut hur det hade gått till. Eller det var de kanske, men chansen fanns ju att det var ledningen som fått knäppsläpp och ställt ut alldeles på tok för många flaggor, och det säger man inte till ledningen, inte ens om man är Lill-Mussolini. Så där stod de med dilemmat tills VD kom tillbaka från sin dagliga golftur eller vad fan han nu gör. På sitt kontor är han i alla fall aldrig, och det är alltid Vice VD som sköter alla slags kontrakt, förhandlingar och andra viktigare, icke-dagliga kontakter med uppdragsgivarna som köper billig skitkundtjänst av oss. Så, ska du ta halv lunch? frågar jag med ett sarkastiskt flin och viftar lite halvlamt med min synnerligen kulörta träålandsflagga. Peter har också sent pass idag och tittar upp från ett lastgammalt nummer av Computer Sweden och hakar med ett flin på sarkasmen. 16

17 Självklart! Man kan ju tjäna den korta pausen använder han till att anlägga ett av de mest fejkade ansiktena av förvåning och uppskattning jag någonsin sett mellan hans yviga, mörkt nötbruna polisonger hela TVÅ daimstrutar! Jag skrattar. Peter använder glassvalutan, vilket är ett utmärkt sätt att förakta de löjliga bonusar och extrapengar vi kan tjäna. Vi gör det genom att översätta dem till ett ungefärligt värde i glass, helst GB, fast med gamla priser. Det var ett tag sedan vi åt glass regelbundet. På så sätt kan vi förlöjliga det hela lite mer. Som när vi får tjugofem öre i bonus per samtal över hundra vi tar på en dag. Efter nittio samtal är man helt slut, med huvudvärk, trötthet och mental utmattning. När man tagit hundrasexton samtal har man faktiskt tjänat en hel piggelin extra. Innan skatt, förstås. Det ni! Det motiverar! TVÅ daimstrutar? MED chokladöverdrag? svarar jag med samma fejkade förvånade uppskattning. Ja och MED DAIM också! svarar Peter och släpper sin mask, inkapabel att hålla den längre. Vi skrattar båda hjärtligt en stund och torkar glädjetårar ur ögonvrån. Vi har inte märkt att n00by har kommit och satt sig vid fikabordet med en färsk plastmugg odrickbart java i ena handen. Han heter egentligen Erik, men alla kallar honom n00by eftersom han aldrig tycks kunna komma till insikt om vad Contactcentret egentligen är en löpande-band-fabrik som hanterar produktion i form av antal samtal och kilo kött med headset, inte service eller människor. Han är en kort, tanig och rågblond kille med sidbenekammat, halvlångt hår, usel hållning, ännu sämre hy och helt skäggstubb som han mer eller mindre desperat försöker odla till ett helskägg men som mest liknar en mycket gles skepparkrans eftersom han helt saknar både mustasch och polisonger. Han har en liten men skarpt skuren näsa, mörka ringar under ögonen, smal mun med tunna läppar och en ganska ojämn tandrad som dock verkar minutiöst skött, med tanke på hur vit den är. Överlag är hans ansikte en underlig blanding mellan vesslelik skarpskurenhet och öppen godtrogenhet. Vad snackar ni om? undrar n00by och smuttar på sitt kaffe med en grimas som skrynklar ihop hans annars släta ansikte. Vi förlöjligar vår arbetsgivare. svarar Peter med ett leende och drar lite i en av sina buskiga polisonger. Varför då? frågar n00by aningslöst och jag ser hur Peter stelnar till och den muntra glimten i hans bruna ögon falnar, dör och ersätts av hans normala, trötta stålblick. Därför vi har chefer som är jasägande kräk, för att vi betalas sämst, har högst arbetsbelastning, sämst arbetsuppgifter, sämst variation på arbetet och alltid får ta all skit utan att ha några befogenheter att göra något åt det eller någon makt att ändra situationen. fräser Peter till n00by. Man riktigt ser hur n00by blinkar till. Peters svar är som en pisksnärt, men n00by begriper inte att han klivit in på depressivt minerad mark utan fortsätter innan jag hinner stoppa honom. Men Vi är ju TeleNet24:s ansikte utåt. Det måste ju vara viktigt för dem som bara levererar tjänster att kundtjänsten är optimal. Vi får ju hela tiden mail om att vi ska vara trevliga längre än så hinner inte n00by innan Peter avbryter honom. Peter är nu aningen röd om kinderna och ögonen blixtrar av ilska och indignation. Är du dum i huvudet på riktigt ditt halvmiffo? Om TeleNet24 inte hatade sina kunder skulle de väl FAN inte outsourca sin support till OSS? skriker han och spottar saliv helt utan tanke på morgondagen. I företagsvärlden outsourcar man det som är minst roligt, det ingen vill ta på sig eller göra, det man inte vet något om och inte vill veta något om. De vill inte djävlas med folk själva, så de låter Contactcentret göra det åt dem! Både deras kunder och oss. Det är skitsnack de skickar till oss, brydde de sig VERKLIGEN om vilken service deras kunder får skulle de inte anlita det billigaste horbolaget norr om Sahara!!! Och du skulle inte ha en lön som nätt och jämnt räcker till mat och hyra men fan inte mer! Stackars n00by, jag kan se honom liksom krypa ihop när Peter skriker på honom. Peter orerar, skriker, fräser och spottar till och med mot slutet, en del hamnar på n00bys noggrant strukna pärlgrå skjorta. Men n00by får skylla sig själv. Han borde förstå vår frustration, vi som inte tillåts göra ett bra jobb. Han borde begripa bättre när han har varit här i fyra månader. Innerst inne har jag lite ångest över att vi är så taskiga mot n00by för vi är jämt det. Men som jag sa till Lena när hon indignerat frågat rakt ut vad fan vi höll på med n00by är dum i huvudet och förtjänar det! Lena var en juste människa, en sådan där stark person med socialt patos som skulle ha stått längst fram på barrikaderna om det hade funnits några. Hon ifrågasatte oss, bannade oss för vår elakhet och otrevlighet och steg emellan när vi var som djävligast mot n00by. Jag hade rätt mycket ångest då när jag insåg att 17

18 hon hade helt rätt jag är ett kräk. Numera har jag mest accepterat att jag är ett kräk och har inte lika mycket ångest över det. Lena slutade dock ganska snart. Hon var lite för stark, sade lite för ofta när saker var fel och fick inga timmar när hon gjort sig till ovän med en av samtalsövervakarna de lägger ju schemana också. Så hon gick vidare till att studera till socionom tror jag. Passar nog henne, med det sociala engagemanget. Inte för att jag saknar hennes bannor som egentligen var så väl förtjänta men som jag alltid avfärdade med föraktfull ton. Hon var ett socialt samvete, en påminnelse om en mer passionerad och mindre cynisk värld. Ett slags hopp om en annan värld. Ångestladdad hatkärlek som fan. Lika bra att det är borta. Känslor är jobbiga. Med någon mumlad ursäkt om att han måste tillbaka till telefonen avlägsnar sig n00by från bordet och tar en del, men inte hela den tryckta stämningen med sig. Fan, är ni dumma mot n00by nu igen? hör jag en mörk, trött röst bakom mig. Jag hoppar skuldmedvetet till och vänder mig om. Det är Andersson som kommit ut ur sin backofficehåla för att dricka mera kaffe. Andersson är en karl i fyrtio- eller fyrtiofemårsåldern, strax under medellängd och med rejäl ölkagge. Andersson har breda armar med tjocka prinskorveliknande fingrar, ovala glasögon med tunna svarta bågar och rejäla svartmörka påsar under de alltid halvslutna ögonen. Hans ögonbryn är glesa och aningen ljusare än håret och alltid högt upphissade, som om han inte kunde bli mer förvånad över något än det faktum att han jobbar kvar, eller kanske i ett försök att hålla ögonlocken någotsånär öppna. Han har tjocka läppar som han nervöst slickar sig om när blicken flackar och han känner att han inte riktigt har på fötterna. Andersson har ett uppgivet, trött sätt att stå, gå och hålla sig. Ibland undrar jag var som får Andersson att fortsätta att röra sig framåt, han brukar se ut som om han är för trött för att ens andas. Han har ett glesnande och uppåtvandrande hårfäste som syns tydligt i och med att han förmodligen började kamma håret bakåt i början på åttiotalet och aldrig slutat med det. Pannan är ständigt veckad och två rynkor mellan ögonbrynen understryker atmosfären av ständiga bekymmer. Hela karlen utstrålar uppgivenhet som skulle kunna få den mest entusiastiske optimist att börja skära sig i handlederna i ren desperation över existensens meningslöshet. Andersson är Contactcentrets backofficeansvarige och den enda med något innanför pannbenet på det här stället. Han ger aldrig upp. Oavsett hur mycket idiotiskt TeleNet24 och vår eminenta ledning kan hitta på så står Andersson där och håller emot när deras elfenbenstorn håller på att falla. Det är vissa som tror att Andersson på egen hand håller det här ruttna vraket till skuta flytande. Klart är i alla fall att processen i sluträkningen bara gett honom så mycket bitterhet och cynism, trötthet och förtvivlan att mina bedrifter inom området förbleknar likt en mygga på en blåval. Ni borde inte vara så taskiga mot honom. fortsätter Andersson och suckar tungt och djupt och tittar oengagerat bort mot den snabbt försvinnande n00bys ryggtavla längre bort i korridoren. Jo säger jag och skäms som en hund. Det blir pinsamt tyst alldeles för många sekunder. Andersson låter det hela bero, han har gjort vad han kan nu, vi kommer nog inte vara så pass elaka på länge än. Det är underligt hur han med ett par halvt oengagerade ord kan få oss att göra saker som strömmar av invektiv från samtalsövervakningen inte kan. Det handlar väl om respekt, antar jag. Men du, Andersson säger Peter och bryter till slut den pinsamma tystnaden med ett ämnesbyte. Vad är det egentligen TeleNet24 gjort med mailservern? Jodu. säger Andersson och suckar en avgrundsdjup suck som ger en känsla av dammiga gamla bibliotek, kalla gravkryptor och ren och skär hopplöshet. Nu ska ni få höra fortsätter han och slår sig ner vid fikabordet. Andersson börjar inte prata direkt, utan vrider och vänder på sin slitna och smutsiga kaffekopp i sina korvfingriga händer. Kanske gör han det för att bygga upp spänning, men eftersom det är nog med drama på Contactcentret utan sådant misstänker jag att han bara har svårt att få fram det. Han suckar djupt igen och börjar sedan förklara. Ni vet när de bytte mailserver? mumlar han och tittar upp mot oss genom sina lindrigt välputsade glasögon. Jo. svarar jag. Någon Linuxlösning va? Precis. säger Andersson och nickar. Och ni vet att även om den är mil före den gamla, så har lösningen ett problem Anderssons sarkasm är uppenbar och han himlar med sin trötta blick. Jag börjar ana ugglor i mossen och nickar. Mailserverns problem består i att ett -konto hänger sig om det kommer ett blankt . Det händer inte så ofta, men ibland kommer det spammail utan text, utan avsändare och utan mottagare och utan ämne. Då får man gå in på webbmailen och ta bort mailet som orsakat problemet, så börjar det hela fungera igen. 18

19 TeleNet24 beslutade ju sig för att göra sitt i kampen mot spam och kräva verifiering på mailservern säger Andersson och sörplar lite uruselt kaffe samtidigt som han slänger ett trött getöga på oss över kaffekoppens kant för att försäkra sig om att vi är med i diskussionen. Ja, kunderna ska bocka i att smtp-servern kräver autentisering på inställningarna så att spyware inte kan skicka en massa spam från deras datorer. flikar Peter in och sätter sig på sina händer på stolen som han brukar göra när något intresserar honom. Just det. svarar Andersson, tar koppen från munnen och fortsätter. Det är ju först nästa månad, men TeleNet24:s tekniker tänkte till och beslöt sig för att skicka ett mail redan nu till alla kunder ju fler som gjort det, desto färre som ringer in när det inte går att skicka mail utan det längre, så sparar de pengar. Betalt per samtal. säger jag lågt och Andersson nickar. Dock gjorde teknikern som skulle skicka ut mailet ett misstag han skickade ett blankt mail. Ingen avsändare, ingen mottagare, inget ämne, ingen text. Han sa Hoppsan! och skickade ut ett nytt mail med text och ämne och avsändare. Andersson flinar ironiskt och sorgset på en gång och klunkar i sig lite mer av sitt kaffe. Jag kan se hur Peter begraver ansiktet i händerna och stönar lågt. Herregud. Hur många konton skickade han till? frågar jag pressat och sneglar upp mot klockan. Inte riktigt fyra än. Fredag eftermiddag. Jag skakar lätt på huvudet. TeleNet24:s personal har nog flexat ut och gått hem för helgen vid det här laget, de har inte betalt för att jobba över. Och de har inget out of hours-avtal med någon av sina teknikleverantörer heller. Det här blir inte fixat innan helgen och inte under den heller. Alla. Alla fyrahundratusen-eller-så konton. säger Andersson och sjunker ihop på den hårda kökssoffan som om den sista luften gått ur honom. Herregud. säger jag. Mer kan jag inte få fram. Det här slår fanimig precis allting jag har upplevt i inkompetens från TeleNet24:s sida. Medan jag funderar på vad jag kan säga härnäst kan jag i ögonvrån se vår tekniska leveranschef Sune Cawe gå hem för helgen, en timme tidigt som varje fredag. Lite framåtböjd med ett aningen skuldmedvetet ansiktsuttryck när han halvspringer förbi alla skrivbord. Sune får nämligen inte bo i chefskorridoren som de andra cheferna utan har ett kontor i änden av supportsalen, så han måste springa genom alla salar för att ta sig ut. Alla kan stirra ogillande på honom när han går hem tidigt för att hinna med att hämta ungarna på dagis varje fredag. Särskilt idag när det tokringer. Sune är en rätt så mager karl av medellängd, någonstans kring de trettio, med mörkbrunt hår och grov skäggstubb som han försöker hålla riktigt tätt slätrakat, men som ändå färgar hans kinder och haka i en gråbrun ton. Han har en normalstor, rak näsa, glasögon utan ram, lätt utstående grodaktiga blå ögon och rejält med småärr i ansiktet efter misslyckade nära rakningar. En bred mun fylld av vita tänder och tjocka läppar gör att han kan le falskt. Hakan är spetsig och han brukar le med bara ena mungipan, när det inte nervöst rycker i den. Jag slänger en ogillande blick mot honom när han tittar mot oss, bara för att lägga sten på börda och flinar när han rodnar lite, tittar bort och skyndar på stegen för att komma till dörren så fort som möjligt. Återigen, små saker roar små människor. Cheferna har minsann ingen Lill-Mussolini som övervakar dem varje minut. Dem litar man på, men inte på oss, av någon anledning. Egentligen borde jag väl inte djävlas med Sune, jag skulle säkert göra samma sak om jag bara kunde. Men har vi lagt något meddelande på svararen? säger Peter frågande till Andersson och jag vänder mig tillbaka till diskussionen. Svararen är den hjärndöda tjänst som upprepar Vi arbetar på att ta emot ditt samtal. Du är nummer sexton i kön. hela tiden. Där kan vi lägga ett meddelande om något extraordinärt har hänt. Som nu. Jag tog upp det med Sune svarar Andersson och sjunker ner ytterligare lite i soffan. Det är knappt att hans näsa sticker upp ovanför bordsskivan nu. men han mumlade något om att han inte hade det senaste lösenordet. När jag erbjöd mig att maila honom det påstod han att vi minsann inte hade tid med sådant just nu när det ringer så mycket. Andersson stönar lite för sig själv och sluter ögonen en stund. Jahadu, att lägga ett meddelande som skulle minska arbetsbelastningen, det har man inte tid med? frågar Peter sarkastiskt och reser sig från stolen med tydlig irritation. 19

20 Nejdu. säger Andersson och öppnar sina trötta ögon och tittar rakt på Peter nerifrån bordsskivehöjd. Vi har ju betalt per samtal. Det här blir en massa lätta samtal, så siffrorna blir bra. Contactcentret tjänar mycket pengar ikväll. Ja, det är ju inte Sune som får sitta hela helgen och ta samtal efter samtal med arga kunder som inte kommer åt sin mail. fräser Peter och vandrar iväg indignerat för att ta ut sin frustration på någon stackars kunddjävel som är otrevlig mot honom. Själv stönar jag lågt och masserar min panna, bakom vilken en molande huvudvärk har börjat göra sig påmind. Andersson suckar avgrundsdjupt igen när jag reser mig. Jag slänger ett getöga bort mot receptionen en och en halv sal bort, ditåt där samtalsövervakningen sitter. När som helst upptäcker en av dem att jag har fikat i tjugo eller tjugofem minuter och går bärsärkagång. Jag orkar fan inte med att ha en skrikande halvmänniska med ful mustasch komma med siktet inställt på mig. Tillbaka till telefondjäveln, på med headsetet, höja det förbannade självsänkande skrivbordet bara för att se det sjunka igen och sedan logga in. Det ringer förstås direkt, kön är hur lång som helst. Det är då fan att jag inte är ledig i helgen för det kommer nog bli både en och två piggeliner i bonus ikväll. Håhåjaja. Mailservern ligger nere, vi jobbar på det, Jo, vi vet, teknikerna, Så snart som möjligt, vi vet inte säkert, men de jobbar för fullt, Senaste statusrapporten gav ingen tidsplan, men de är där, Så fort vi någonsin kan Djävlar vad jag ljuger. Jag ljuger varenda kund rakt upp i ansiktet utan att blinka, utan att ha dåligt samvete över det, utan att skämmas för fem djävla öre. Att de ringer tillbaka och är upprörda senare är bättre än att berätta sanningen och käfta med varje kund i fem eller sex minuter om vems ansvar det här är och när det egentligen ska fixas. Djupt där inne någonstans skriker en liten, liten rest av den anständiga Mats Olsson att det är fel att ljuga för kunderna, att jag i alla fall borde försöka ge bra service. Men den Mats Olsson är om inte död, så i alla fall djupt begraven under en våt, tung och stickig yllefilt, genom vilket hans desperata skrin blir till knappt hörbara gnäll. Jag fortsätter utan att bry mig att ljuga mig genom etthundratrettio samtal eller så. Jag blir hesare och hesare ju senare det blir. Det är mycket skit nu. Varje nollåtta-nummer tycks ha en otroligt stressad människa som absolut inte kan vara utan sin ens några timmar, ens om den funkar på webbmailen. Det skriks, bråkas, hotas med konsumentverket och att alla vänner ska få veta hur opålitligt TeleNet24 är. Som om jag inte hört alltihop förut. Folk köper TeleNet24:s skit för att det är billigt. Punkt. Det spelar ingen roll att det är skit, folk köper ändå, uppenbarligen. Jag gäspar mig trött genom en utskällning till och drar naturligtvis på mig en ny utskällning för att jag gäspar mitt i samtalet och inte är uppmärksam. Den kundens samtal bryts helt plötsligt. Hoppsan, oj, oj! Sedan är det ett nollnio-nånting-nummer. Vafan? Har de något annat än renar där uppe? TeleNet24, Mats. kraxar jag hest fram. Jomenvisst, Lars Lundmark, Pite henan. kommer det på bred nordnorrländska. Sedan blir det tyst i flera sekunder. Vill han att jag ska prata eller? Hej, hej. Vad kan jag hjälpa dig med? lyckas jag pressa ur mig efter en stund när jag inser att han faktisk inte tänker långsamt utan bara slutat prata och inte har några som helst problem med tystnaden eller att det tar tid innan det sägs något mer. Jo. säger han. Menvafan, kom till saken människa, var inte så förbannat lugn när jag är stressad som en skållad bäver i brunsttid!!! Mailen. Jag kom int åt han. kommer det slutligen. Ja, det är problem med mailservern, våra tekniker jobbar på det och hoppas ha servicen uppe igen så fort som möjligt, under tiden funkar webbmailen som vanligt hasplar jag ur mig i en rasande fart. Tystnad. Men för helvete! Jag blir stressad av människans brist på stress. Kan han inte vara lite uppjagad i alla fall? Jamendåså. Då veit ja. Int ä he nå bråska int. Adjö å trävlig hälg. säger han till slut, med artigt tonfall, och lägger på. Jag får sinnebilden av en enorm, hårig och pälsklädd karl i ett rum helt i trä, med en väggtelefon i 20

...som små ljus. i huvudet. Marika Sjödell

...som små ljus. i huvudet. Marika Sjödell ...som små ljus i huvudet Marika Sjödell ...som små ljus i huvudet Copyright 2012, Marika Sjödell Ansvarig utgivare: Marika Sjödell Illustratör: Åsa Wrange Formgivare: Patrik Liski Framställt på vulkan.se

Läs mer

Målet. När jag började på Tuna var jag en liten blyg tjej. Jag var ganska missnöjd med klasserna för jag

Målet. När jag började på Tuna var jag en liten blyg tjej. Jag var ganska missnöjd med klasserna för jag Målet Amanda Olsson 9b 1-13 Det känns som jag har sprungit ett maraton, ibland har det gått så lätt och ibland så tungt. Jag har varit så inne i allt så jag inte sett hur långt jag kommit, inte förrän

Läs mer

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå.

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. ALBUM: NÄR JAG DÖR TEXT & MUSIK: ERICA SKOGEN 1. NÄR JAG DÖR Erica Skogen När jag dör minns mig som bra. Glöm bort gången då jag somna på en fotbollsplan. När jag dör minns mig som glad inte sommaren då

Läs mer

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den.

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Flawless av Alexandra Loonin Tre kvinnor. Jag sitter på en bar med en kompis som har slutat äta. Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Han säger att han

Läs mer

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 6 Hålet. En berättelse från Skellefteå

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 6 Hålet. En berättelse från Skellefteå BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 6 Hålet En berättelse från Skellefteå Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013 Jag var ute

Läs mer

Pojke + vän = pojkvän

Pojke + vän = pojkvän Pojke + vän = pojkvän Min supercoola kusin Ella är två år äldre än jag. Det är svårt att tro att det bara är ett par år mellan oss. Hon är så himla mycket smartare och vuxnare än jag. Man skulle kunna

Läs mer

Sune slutar första klass

Sune slutar första klass Bra vänner Idag berättar Sunes fröken en mycket spännande sak. Hon berättar att hela skolan ska ha ett TEMA under en hel vecka. Alla barnen blir oroliga och Sune är inte helt säker på att han får ha TEMA

Läs mer

ROLLSPEL E 011 Sidan 1 av 5 Arbetsmarknadstolkning. Ordlista

ROLLSPEL E 011 Sidan 1 av 5 Arbetsmarknadstolkning. Ordlista ROLLSPEL E 011 Sidan 1 av 5 Arbetsmarknadstolkning Ordlista rapport arbetsledning missköta sig rasist Diskrimineringsombudsmannen arbetskamrater arbetstider morgon- eller eftermiddagsskift stämpelkort

Läs mer

Intervjusvar Bilaga 2

Intervjusvar Bilaga 2 49 Intervjusvar Bilaga 2 Fråga nummer 1: Vad säger ordet motivation dig? Motiverade elever Omotiverade elever (gäller även de följande frågorna) (gäller även de följande frågorna) Att man ska vilja saker,

Läs mer

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Uppfinning av skor Rabindra Nath Tagore Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Utgivare Internationella Kojan, Göteborg i.kojan@hotmail.com Uppfinning av skor ROLLER

Läs mer

ATT MÅ DÅLIGT Vad kan orsaka att man börjar må dåligt?

ATT MÅ DÅLIGT Vad kan orsaka att man börjar må dåligt? ATT MÅ DÅLIGT De allra flesta har någon gång i livet känt hur det är att inte må bra. Man kan inte vara glad hela tiden och det är bra om man kan tillåta sig att känna det man känner. Man kanske har varit

Läs mer

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. j a g s

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 1)

Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 1) LEKTIONER KRING LÄSNING Lektionsövningarna till textutdragen ur Sara Kadefors nya bok är gjorda av ZickZack Läsrummets författare, Pernilla Lundenmark och Anna Modigh. Billie: Avgång 9:42 till nya livet

Läs mer

Ätstörningar. Att vilja bli nöjd

Ätstörningar. Att vilja bli nöjd Ätstörningar Ätstörningar innebär att ens förhållande till mat och ätande har blivit ett problem. Man tänker mycket på vad och när man ska äta, eller på vad man inte ska äta. Om man får ätstörningar brukar

Läs mer

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15.

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15. Sömngångare När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte

Läs mer

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska.

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart

Läs mer

Du har bara en kropp - ta hand om den! av Elin Häggström

Du har bara en kropp - ta hand om den! av Elin Häggström Du har bara en kropp - ta hand om den! av Elin Häggström Du är värdefull! Det är viktigt att få höra att man är värdefull och att man är duktig på något. Så kom ihåg, beröm dina kompisar och personer i

Läs mer

En sann berättelse om utbrändhet

En sann berättelse om utbrändhet En sann berättelse om utbrändhet Marie är 31 år, har man och en hund. Bor i Stockholm och arbetar som webbredaktör på Företagarnas Riksorganisation (FR). Där ansvarar hon för hemsidor, intranät och internkommunikationen

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

tentasalen Spökena i Agrara TransLingvistiska AllmänSpexeriet Skövde presenterar ett minispex för SACO-mässan 1998: Jessika Torheden och Anders Juhlin

tentasalen Spökena i Agrara TransLingvistiska AllmänSpexeriet Skövde presenterar ett minispex för SACO-mässan 1998: Jessika Torheden och Anders Juhlin ATLAS 2 1998 - minispex Spökena i tentasalen - Sida 1 av 8 Agrara TransLingvistiska AllmänSpexeriet Skövde presenterar ett minispex för SACO-mässan 1998: Spökena i tentasalen av Jessika Torheden och Anders

Läs mer

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började Blodfrost Värsta samtalet jag någonsin fått. Det hände den 19 december. Jag kunde inte göra någonting, allt stannade, allt hände så snabbt. Dom berättade att han var död, och allt började så här: Det var

Läs mer

Eva och Claes en berättelse om våld och brott i nära relationer

Eva och Claes en berättelse om våld och brott i nära relationer HANDLEDNING Eva och Claes en berättelse om våld och brott i nära relationer Utgiven mars 2014 av Polisen. Materialet är framtaget av Polisen i samarbete med Brottsförebyggande rådet, Brå. HANDLEDNING Eva

Läs mer

Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 4)

Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 4) LEKTIONER KRING LÄSNING Lektionsövningarna till textutdragen ur Sara Kadefors nya bok är gjorda av ZickZack Läsrummets författare, Pernilla Lundenmark och Anna Modigh. Billie: Avgång 9:42 till nya livet

Läs mer

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se Arbetsmaterial LÄSAREN Ensam och fri Författare: Kirsten Ahlburg Bakgrund Ensam och fri är en berättelse om hur livet plötsligt förändras på grund av en skilsmässa. Vi får följa Lena och hennes tankar

Läs mer

Lever du ditt liv fullt ut eller väntar du på att livet ska börja?

Lever du ditt liv fullt ut eller väntar du på att livet ska börja? Lever du ditt liv fullt ut eller väntar du på att livet ska börja? Vi lever i en värld där mycket handlar om ägande och prestationer. Definitionen på att ha lyckats i sitt liv är att haft och gjort mycket,

Läs mer

TÖI ROLLSPEL G 003 Sidan 1 av 7 Psykiatri

TÖI ROLLSPEL G 003 Sidan 1 av 7 Psykiatri TÖI ROLLSPL G 003 Sidan 1 av 7 Psykiatri Ordlista fundera uppleva åsidosatt övergiven pressad meningsfullt betydelsefullt spänning samtycke vårdnad befrielse överansträngd påverka uttrycka sina känslor

Läs mer

Mod, är det att hoppa

Mod, är det att hoppa Utmana rädslan Mod är årets tema på Allt för hälsan-mässan. Utan mod fastnar du lätt i livet och kan bli överkörd av andra. Ta din rädsla i hand, våga mer och du kommer att må bättre. text Maria Gerolfson

Läs mer

Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012

Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012 Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012 Välkomna till det 24:e inspirationsbrevet. Repetera: All förändring börjar med mina tankar. Det är på tankens nivå jag kan göra val. Målet med den här kursen är

Läs mer

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner.

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Veronicas Diktbok Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Vi gör roliga saker tillsammans. Jag kommer alltid

Läs mer

Hur det är att vara arbetslös i fina Sverige.

Hur det är att vara arbetslös i fina Sverige. Hur det är att vara arbetslös i fina Sverige. Är det inte meningen att samhället ska hjälpa de som har det mindre bra? Är det inte meningen att man ska få stöd till ett bättre mående och leverne? Är det

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Lika barn leka häst. 33 dagar kvar

Lika barn leka häst. 33 dagar kvar Lika barn leka häst 33 dagar kvar Det ligger i kontaktboken. Brevet. Det vibrerar som ett flygplan gör, precis innan det ska sticka iväg på startbanan för att kunna lyfta. Brevet från fröken till mammis

Läs mer

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då Hon går till sitt jobb Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då mer än att älska henne så, som jag gör Hon går på café och sätter sig ner men ingenting

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

Greverts bästa kompis heter Robert fast han kallas för Kossan för att han är så tjock. Kossan är också åtta år. Nu är Grevert och Kossan i kemisalen.

Greverts bästa kompis heter Robert fast han kallas för Kossan för att han är så tjock. Kossan är också åtta år. Nu är Grevert och Kossan i kemisalen. Kapitel 1 ljuden: -Hörde du ljudet? Det låter som en apa sa Grevert. - Nej vadå? Sa Kossan. -Nej det var inget sa Grevert. Det var under kemitimmen som Grevert hörde konstiga ljud från golvet. Grevert

Läs mer

Samlade systrar 70 Inblick

Samlade systrar 70 Inblick 70 Inblick Samlade systrar Text: Sara Brinkberg Foto: Maria Macri xx Det händer att tjejer tar hissen upp till åttonde våningen i Fryshuset i Stockholm för att knacka på. Eller att föräldrar och skolkuratorer

Läs mer

Caroline Hainer. Inte helt hundra. Volante

Caroline Hainer. Inte helt hundra. Volante Caroline Hainer Inte helt hundra Volante Stockholm 2013 Inledning Men är det inte bäst att bara strunta i det helt och hållet, säger jag till terapeuten. Bara utfärda ett totalt relationsförbud helt enkelt.

Läs mer

VILL DU LYCKAS? VÅGA MISSLYCKAS! { ledarskap }

VILL DU LYCKAS? VÅGA MISSLYCKAS! { ledarskap } { ledarskap } VAD HAR PERSONER SOM WALT DISNEY, OPRAH WINFREY, STEVE JOBS OCH ELVIS PRESLEY GEMENSAMT? JO, DE HAR ALLA MISSLYCKATS. VILL DU LYCKAS? VÅGA MISSLYCKAS! V isste du att de flesta framgångsrika

Läs mer

Definition av svarsalternativ i Barn-ULF

Definition av svarsalternativ i Barn-ULF STATISTISKA CENTRALBYRÅN 2011-06-09 1(29) Definition av svarsalternativ i Barn-ULF I nedanstående tabeller visas hur svaren på de olika frågorna i undersökningen av barns levnadsförhållanden har grupperats

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Textbearbetning: Boel Werner Illustrationer: Per Hardestam 2005 Räddningsverket, Karlstad Enheten för samhällsinriktat säkerhetsarbete Beställningsnummer:

Läs mer

Hörmanus till elevboken (sfi D)

Hörmanus till elevboken (sfi D) 1 Nyheter Lyssna på nyheterna. Vilka påståenden stämmer med nyheterna. Det blir fyra bokstäver över. 1 Elever som byter gymnasieskola eller program får räkna med att de ibland måste studera fyra till fem

Läs mer

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013 Kapitel 1 Det är tisdag kväll och som vanligt har ABK:s lag träning. I små grupper dribblar man runt koner, tränar inkast, skjuter på mål eller övar väggpass. Bra! skriker Hanna när Yalam lyckas dribbla

Läs mer

Sätt locket på! Soleyman Ghasemiani

Sätt locket på! Soleyman Ghasemiani Sätt locket på! Soleyman Ghasemiani * Sätt locket på! * Poet: Soleyman Ghasemiani * Första upplagan, Oktober 1997 * ISBN. 91-973239 - 0 - x * Hanaförlaget Box 6040 424 06 Angered * Omslag: Simko Ahmad

Läs mer

PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA

PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA Daniel Lehto 2011 daniellehto@yahoo.se Till Julia PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO Pappa jobbar på ett boende för gamla människor. Det är ett roligt

Läs mer

Mina luktar i alla fall inte

Mina luktar i alla fall inte Mina luktar i alla fall inte ANGELICA SKA BÖRJA på ett nytt dagis. Hon har känt sig pirrig hela morgonen och det var svårt att äta ostsmörgåsen till frukost. Magen är full med kittlandes fjärilar som gör

Läs mer

om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning

om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning Mäns våld mot kvinnor är et omfattande samhälls- och fo Ytterst är det en fråga om jä kvinnors mänskliga rättighet Cirka 27 300 fall av misshandelsbrott

Läs mer

AD/HD självskattningsskala för flickor

AD/HD självskattningsskala för flickor AD/HD självskattningsskala för flickor Använd för varje påstående någon av siffrorna nedan för att visa hur väl den känslan eller det beteendet stämmer in på dig. 0 = det är inte alls som jag; det händer

Läs mer

Ålder och hur långt har du till vår anläggning (från hem/jobb)? 2. 52 år. 10 min med bil. Från jobbet är det väl fem min med bil.

Ålder och hur långt har du till vår anläggning (från hem/jobb)? 2. 52 år. 10 min med bil. Från jobbet är det väl fem min med bil. Intervjuer Ålder och hur långt har du till vår anläggning (från hem/jobb)? 1. 20 år. Ca 10 min med bil. 2. 52 år. 10 min med bil. Från jobbet är det väl fem min med bil. 3. 21 år. 5 min med bil. 4. 51

Läs mer

Detta är vad som händer om du byter bort din drömmar, passioner och ditt liv.

Detta är vad som händer om du byter bort din drömmar, passioner och ditt liv. Detta är vad som händer om du byter bort din drömmar, passioner och ditt liv. Hej, jag mitt namn John. Jag har inte velat posta det här, men nu har jag äntligen tagit mig modet att göra det. Jag måste

Läs mer

I vintras hade jag det ganska bra Posted on 21 juli, 2015 by Jonathan

I vintras hade jag det ganska bra Posted on 21 juli, 2015 by Jonathan I vintras hade jag det ganska bra Posted on 21 juli, 2015 by Jonathan I vintras hade jag det ganska bra. Jag hade kommit in på ekonomiprogrammet i Lund, jag hade extrajobb på Sydöstran, jag hade skrivit

Läs mer

SVINDEL OCH SVEK av Helena Sigander Lättläst spänningsroman

SVINDEL OCH SVEK av Helena Sigander Lättläst spänningsroman SVINDEL OCH SVEK av Helena Sigander Lättläst spänningsroman 1 På sjukhuset Det är en solig dag i början av juni. Rolf Lindberg går in på sjukhuset. Han har en bukett blommor i handen. Det är blåklint och

Läs mer

Varje gång jag har kommit på ett nytt mysterium, börjar jag med att ställa några frågor till mig själv:

Varje gång jag har kommit på ett nytt mysterium, börjar jag med att ställa några frågor till mig själv: Kommissarie Tax deckarskola Hej, jag heter Elsie Petrén och jag är författare till kommissarie Taxböckerna. Vill du också skriva ett mysterium? Här får du några tips på hur jag gör när jag skapar mina

Läs mer

Innehåll 8 noveller om otrohet

Innehåll 8 noveller om otrohet Innehåll 8 noveller om otrohet Frågan? 11 Herre, skydda mitt barn 15 Ärlig. Jävligt konstigt ord 51 Platt mage 63 Love 69 Nu talar jag 75 Tre (hon) 80 Klara 123 7 Frågan? När jag tittar ut från fjortonde

Läs mer

Värderingsövning -Var går gränsen?

Värderingsövning -Var går gränsen? OBS! jag har lånat grundidén till dessa övningar från flera ställen och sedan anpassat så att man kan använda dem på högstadieelever. Värderingsövning -Var går gränsen? Detta är en övning i att ta ställning

Läs mer

CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA

CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! av Cecilia Svensson Copyright 2011 Cecilia

Läs mer

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla Kapitel 1 Hej jag heter Albert och är 8 år. Jag går på Albertskolan i Göteborg. Min fröken heter Inga hon är sträng. Men jag gillar henne ändå. Mina nya klasskompisar sa att det finns en magisk dörr på

Läs mer

Tack och lov finns det en enkel lösning på just den delen av problemet. Stäng av datorn och mobilen. Låt inte mobilen stå på ljudlös, då kommer

Tack och lov finns det en enkel lösning på just den delen av problemet. Stäng av datorn och mobilen. Låt inte mobilen stå på ljudlös, då kommer Att mobilanvändandet går att koppla till sömnstörningar visar även en undersökning gjord i Bamberg. 7 Samma sak visade sig även i den undersökningen när försökspersonerna utsattes för en tusendel av det

Läs mer

Jag är visst smart! säger Patrik

Jag är visst smart! säger Patrik Jag är visst smart! säger Patrik Nu är mamma arg igen. Hon är nästan alltid arg på mig. Igår var hon arg, och hon blir säkert arg imorgon igen. Det är inget roligt. Idag är ingen bra dag. Imorse glömde

Läs mer

Personlig framgång och frihet. Om skaparen

Personlig framgång och frihet. Om skaparen Personlig framgång och frihet Om skaparen När Tomas var liten skilde sig hans föräldrar. Han blev mobbad i skolan och blev allt mer innesluten och aggressiv, och började själv att mobba, stjäla, dricka

Läs mer

Ge sitt liv för sina vänner

Ge sitt liv för sina vänner Ge sitt liv för sina vänner Predikan av pastor Göran Appelgren (Läsningar: Joh 15:12-17; Himmel och helvete, nr 272, 278:2, 282. Se sista sidan!) Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag

Läs mer

TÖI Rollspel F 002 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

TÖI Rollspel F 002 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning ÖI Rollspel F 002 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning Ordlista pensionsfrågor ålderspension premiepension inkomstrelaterad pension förtidspension allmänna pensionssystemet förvärvsarbetande kärlkramp sjukbidrag

Läs mer

Ja nej hörn: Rangordning/listning. 1) Att den gått sönder. 2) Att någon klippt av remmarna. 3) Berätta vem som gjort det. 4) Öppet hörn.

Ja nej hörn: Rangordning/listning. 1) Att den gått sönder. 2) Att någon klippt av remmarna. 3) Berätta vem som gjort det. 4) Öppet hörn. Värderingsövningar Heta stolen sitter i ring. Om man är av samma åsikt som påståendet, stiger man upp och byter plats. Om man är av annan åsikt, sitter man kvar. Finns inga rätta eller fel svar, utan man

Läs mer

Om någon förblir i mig bär han rik frukt! Av: Johannes Djerf

Om någon förblir i mig bär han rik frukt! Av: Johannes Djerf Om någon förblir i mig bär han rik frukt! Av: Johannes Djerf Vi har under de senaste två söndagarna talat om längtan efter liv i den kristna tron. Längtan efter Guds Helige Ande och att fortsätta bygga

Läs mer

081901Brida.ORIG.indd 17 08-05-26 15.36.24

081901Brida.ORIG.indd 17 08-05-26 15.36.24 jag vill lära mig magi, sa flickan. Mästaren såg på henne. Urblekta jeans, T-shirt och det utmanande uttrycket som blyga människor gärna tar till helt i onödan. Jag måste vara dubbelt så gammal som hon,

Läs mer

B. Hur tror du killarna känner sig innan de går in i varuhuset? C. Hade du valt att gå över isen fast det stod: Varning tunn is?

B. Hur tror du killarna känner sig innan de går in i varuhuset? C. Hade du valt att gå över isen fast det stod: Varning tunn is? Vilken smäll! SIDAN 1 Kapitel 1 En vild jakt A. Varför tror du att de stjäl sprejflaskorna? B. Hur tror du killarna känner sig innan de går in i varuhuset? C. Hade du valt att gå över isen fast det stod:

Läs mer

Based on a True Story 1

Based on a True Story 1 Based on a True Story 1 8 - Trip, säger jag till min före detta pojkvän. Vi måste prata. Vi befinner oss på inspelningen av hans nya film. Du vet, den där med hans filmstjärnefru, som handlar om en tjej

Läs mer

GLÖD (tidigare "Byrån") Ett kortfilmsmanus av Arman Borghem

GLÖD (tidigare Byrån) Ett kortfilmsmanus av Arman Borghem GLÖD (tidigare "Byrån") Ett kortfilmsmanus av Arman Borghem Arman Borghem Version 4 Vikingavägen 17 Senast ändrad 2012-01-16 149 30 Nynäshamn +46 (0)73 972 00 05 ii. ROLLER RASMUS - snubbe som springer

Läs mer

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen. Göm Enya! Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Läs mer

Var inte rädd LÄSFÖRSTÅELSE BRITT ENGDAL ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Var inte rädd LÄSFÖRSTÅELSE BRITT ENGDAL ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN BRITT ENGDAL LÄSFÖRSTÅELSE KAPITEL 1 sliten (sida 5, rad 10), väl använd, inte ny längre steg hörs (sida 6, rad 5), man hör att någon går växlar en hastig blick (sida 6, rad

Läs mer

balja ett stort kärl av metall eller plast som man t.ex. diskar eller tvättar i bank ett företag där man t.ex. kan låna pengar eller spara pengar

balja ett stort kärl av metall eller plast som man t.ex. diskar eller tvättar i bank ett företag där man t.ex. kan låna pengar eller spara pengar TUMBA BRUK anlägga börja bygga något anonym som inte talar om sitt namn ark ett blad av papper balja ett stort kärl av metall eller plast som man t.ex. diskar eller tvättar i bank ett företag där man t.ex.

Läs mer

Sophia höll på ute i köket. Det var antagligen bäst att ta samtalet med Madde nu, det hade ju visat sig att det bara blev värre av att inte svara

Sophia höll på ute i köket. Det var antagligen bäst att ta samtalet med Madde nu, det hade ju visat sig att det bara blev värre av att inte svara Anders Han gick in i hennes vardagsrum och slog sig ner i soffan. De skulle ta kaffe och efterrätt hemma hos Sophia. Hon fixade just nu med en överraskning ute i köket. Han såg sig omkring. Det var ett

Läs mer

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö Min egen ö Tror du på gud? Han svarade inte genast. Fortsatte bara framåt i den djupa snön. Den var tung och blöt, som om den legat där i flera år och bara blivit tjockare. Säkert skulle det ta lång tid

Läs mer

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning ÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning Ordlista stålskena fraktur brott i handleden akuten amputering konvention avtal efterskott omprövning överklaga SJUVÅRD VID ILLFÄLLIG VISELSE UOMLANDS

Läs mer

Men Zackarina hade inte tid, för hon var upptagen med sin cykel. Hon försökte göra ett

Men Zackarina hade inte tid, för hon var upptagen med sin cykel. Hon försökte göra ett Nere på stranden vid havet var Sandvargen och Zackarina mycket upptagna, var och en med sitt. Sandvargen var upptagen med att plaska runt i vattenkanten. Det sa plosch och det sa pläsch, och han stänkte

Läs mer

Frågor och svar. Satans torn

Frågor och svar. Satans torn och svar Läraren side 1 En mesig person 1. Jon har haft en dålig dag i skolan. Varför? Idag hade Linus fått hela klassen att skratta åt Jon. 2. Vad är en dålig dag i skolan för dig? 3. Varför spelar Jon

Läs mer

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN MARIA FRENSBORG LÄSFÖRSTÅELSE kapitel 1 scouterna(sid 3, rad 8), grupp för ungdomar som tycker om naturen försvunnen (sid 3, rad10), borta parkeringen (sid 4, rad 1), där man

Läs mer

Vem är jag i skolan? Om elevers sökande efter identitet. Hur uppfattas jag av andra genom mitt kroppsspråk och attityd?

Vem är jag i skolan? Om elevers sökande efter identitet. Hur uppfattas jag av andra genom mitt kroppsspråk och attityd? Vem är jag i skolan? Om elevers sökande efter identitet. Hur uppfattas jag av andra genom mitt kroppsspråk och attityd? Ju mer vi lär barnen om det icke- verbala språket, kroppsspråket, desto skickligare

Läs mer

Jonna Lindberg 2007. Jossan

Jonna Lindberg 2007. Jossan Jossan Jag blir så arg! Nu har vi suttit här i en timme och jag fattar inte hur han kan vara så dum! Lukas och jag har varit ihop i ett halvår, och han litar inte på mig. Han tror att bara för att jag

Läs mer

En bok om ofrivillig barnlöshet. av Jenny Andén Angelström & Anna Sundström

En bok om ofrivillig barnlöshet. av Jenny Andén Angelström & Anna Sundström En bok om ofrivillig barnlöshet av Jenny Andén Angelström & Anna Sundström En bok om ofrivillig barnlöshet 2013 Jenny Andén Angelström & Anna Sundström Ansvarig utgivare: Jenny Andén Angelström ISBN: 978-91-637-2882-2

Läs mer

Vad handlar boken om? Mål ur Lgr 11. Bort från dig Lärarmaterial. Författare: Tomas Dömstedt

Vad handlar boken om? Mål ur Lgr 11. Bort från dig Lärarmaterial. Författare: Tomas Dömstedt sidan 1 Författare: Tomas Dömstedt Vad handlar boken om? Lukas är orolig för att Jonna är på fest utan honom. Han skickar ett antal sms till henne men får bara ett enda svar. Lukas kan inte slappna av

Läs mer

Inte minns hon allting, det stämmer inte, på den punkten har hon fel. Möjligen stämmer det att hon minns just detta som hon berättar om.

Inte minns hon allting, det stämmer inte, på den punkten har hon fel. Möjligen stämmer det att hon minns just detta som hon berättar om. 4 Inte minns hon allting, det stämmer inte, på den punkten har hon fel. Möjligen stämmer det att hon minns just detta som hon berättar om. Men mellan ett som hon minns och ett annat som hon också minns

Läs mer

En helande Gud! Av: Johannes Djerf

En helande Gud! Av: Johannes Djerf En helande Gud! Av: Johannes Djerf Jag tänkte att vi idag skulle läsa ifrån Mark.7:31 32. Vi läser Det här är en fantastisk berättelse tycker jag om en man, vars öron fick nytt liv. Vi vet inte riktigt,

Läs mer

Människans möte med den mänskliga kroppen. Ett pedagogiskt studiematerial

Människans möte med den mänskliga kroppen. Ett pedagogiskt studiematerial Människans möte med den mänskliga kroppen Ett pedagogiskt studiematerial Inledning I dag så påverkas vi medvetet och omedvetet av yttre ideal. Ofta så glömmer vi bort att ställa frågan till oss själva

Läs mer

Arbetslös men inte värdelös

Arbetslös men inte värdelös Nina Jansdotter & Beate Möller Arbetslös men inte värdelös Så behåller du din självkänsla som arbetssökande Karavan förlag Box 1206 221 05 Lund info@karavanforlag.se www.karavanforlag.se Karavan förlag

Läs mer

Men först skulle hon vila ut. Hon krängde av sig alla kläder som stank av svett och smuts, något som hon känt först när hon kom in i detta nystädade

Men först skulle hon vila ut. Hon krängde av sig alla kläder som stank av svett och smuts, något som hon känt först när hon kom in i detta nystädade Men först skulle hon vila ut. Hon krängde av sig alla kläder som stank av svett och smuts, något som hon känt först när hon kom in i detta nystädade och väldoftande rum. Förmodligen hade städpersonalen

Läs mer

Tom var på väg till klassrummet, i korridoren såg han en affisch det stod så här:

Tom var på väg till klassrummet, i korridoren såg han en affisch det stod så här: -Hörde du ljudet? -Var inte dum nu Tom sa Tobias! Klockan ringde. Rasten var slut, dom hade sv efter. När de kom in sa sura Margareta idag ska vi skriva en bok med åtta kapitel och du Tom får hemläxa.

Läs mer

Saker jag inte gör: mjölkar kor

Saker jag inte gör: mjölkar kor Saker jag inte gör: mjölkar kor Saker jag inte gör: Lever ett normalt liv som inte går ut på att ständigt försöka se honom, vara nära honom, prata med honom Tränar; andas in, andas ut, andas in, andas

Läs mer

Du är klok som en bok, Lina! Janssen-Cilag AB

Du är klok som en bok, Lina! Janssen-Cilag AB Du är klok som en bok, Lina! Janssen-Cilag AB Den här boken handlar om hur det är när man har svårt att vara uppmärksam och har svårt att koncentrera sig. Man kan ha svårt med uppmärksamheten och koncentrationen,

Läs mer

Feriepraktik 2014. - Karlskoga Degerfors folkhälsoförvaltningen. Barnkonventionen/mänskliga rättigheter

Feriepraktik 2014. - Karlskoga Degerfors folkhälsoförvaltningen. Barnkonventionen/mänskliga rättigheter Feriepraktik 2014 - Karlskoga Degerfors folkhälsoförvaltningen Barnkonventionen/mänskliga rättigheter Innehåll Inledning... 2 Syfte... 2 Dagbok... 3 Intervju frågor och svar... 5 Slutsats... 9 Inledning

Läs mer

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER Cindy Sherman är nästan alltid själv med i sina fotografier. Hon klär ut sig och spelar olika roller framför kameran. I

Läs mer

Vad betyder ett eget hem för dig? Är det lätt eller svårt att få en egen bostad där du bor?

Vad betyder ett eget hem för dig? Är det lätt eller svårt att få en egen bostad där du bor? Denna lektion är hämtad ur Ord och lästräning av Lena Sundberg Holmberg och Kristina Asker. Ord och lästräning består av fyra häften som övar och repeterar ord tematiskt inför det nationella provet i sfi.

Läs mer

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida.

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida. Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida. Min bästa kompis heter Frida. Frida och jag brukar leka ridlektion

Läs mer

Mumiemysteriet. Martin Widmark Helena Willis

Mumiemysteriet. Martin Widmark Helena Willis Mumiemysteriet Martin Widmark Helena Willis kapitel 1 Mumien har vaknat Sommarsolen lyser över den lilla staden Valleby. Där på en uteservering på Kyrkogatan sitter två personer och äter glass. Det är

Läs mer

Dagbok. Namn. Av: Agnes

Dagbok. Namn. Av: Agnes Dagbok Namn Av: Agnes Alex Lou Crazy Tristan Gänget Chloe Ken Rektorn Det här är några som kommer att vara med i dena bok. 1 2 Augusti. Tisdag Kära dagbok eller något jag vet inte riktigt. Jag har aldrig

Läs mer

personlig hälsa per appelqvist

personlig hälsa per appelqvist per appelqvist Så förhöjer vi båtupplevelsen forskning på hjärnaktivitet visar att om vi fokuserar på en sak i taget så blir vi lyckligare. vägen dit går via mindfulness. en av landets ledande experter,

Läs mer

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se Steg 1 Grunden 0 Tre saker du behöver veta Susanne Jönsson www.sj-school.se 1 Steg 1 Grunden Kärleken till Dig. Vad har kärlek med saken att göra? De flesta har svårt att förstå varför det är viktigt att

Läs mer

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar!

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar! Kap.1 Packning Hej jag heter Elin. Jag och min pojkvän Jonathan ska till Gotland med våra kompisar Madde och Markus. Vi håller på att packa. Vi hade tänkt att vi skulle tälta och bada sedan ska vi hälsa

Läs mer

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 1 hej! Sid: 5 Kapitel: 2 brevet Sid: 6 Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 3 nycklarna Sid: 7 Kapitel: 4 en annan värld Sid: 9 Kapitel: 5 en annorlunda vän Sid: 10

Läs mer