Innehåll. Denna bok tillägnas Kjell Lagergren. av författaren

Transkript

1

2 Denna bok tillägnas Kjell Lagergren Innehåll ISBN Omslag: Sven Rydén Teckningar: Leif Engström Leif Engström 1972 Printed in Sweden Alb. Bonniers boktryckeri Stockholm 1972 av författaren FÖRORD 4 VATTNET 5 Sötvattnets temperatur och syrgasinnehåll vid olika årstider 5 Vårcirkulationen 5, Sommarstagnationen 5, Höstcirkulationen 7, Vinterstagnationen 7 MELLERSTA ÖSTERSJÖNS SALTHALT, TEMPERATUR OCH FAUNA 9 Salthalten 9, Strandzonens olika miljöer 12 Vassviken 12, Klippstranden 14, Stenstranden 17 VÅREN 19 Före leken 19, Gäddleken 20, Huggperioderna 22, Nattfiske 23 SOMMAREN 28 Brant- och djupvattensgäddan 28, Den pelagiska gäddan 31, Gäddfiske i insjöar och strömmande vatten 37 HÖSTEN 43 Grundvattensgäddan 43, Stora gäddor 45, Senhöstgäddor 49 VINTERN 51 Hur man hittar gäddan under isen 51, Angelfiske 53, Saxfiske 57, Ståndkroksfiske 59, Pimpelfiske 60 BETESFÄNGST OCH MÖRTKASSAR 62 Mörtmete 62, Mörtkasse 64, Löjnät och sänkhäv 65 GÄDDANS FUNKTIONER 67 Synen 68, Revskygghet 69, Färgsinnet 70, Smak- och luktsinnet 70, Hörseln 71, Vibrationssinnet 71, Känselsinnet 72, Balanssinnet 73 GÄDDAN, BETET OCH BYTET 74 Betets storlek 74, Betets färg 74, Betets ljud och rörelse 76, En skicklig fiskare känner sitt vatten 77, Fiskejournalen 79, Kommentarer 85, Gäddan och det levande bytet 86 SPECIELLA FISKEMETODER 91 Flötebossfiske 91, Trollingfiske 92, Att snara gädda 97, Slantning av gädda 98, Gäddmete 100, Nätfiske 107, Gäddfiske med ryssja 110, Gäddrev 111 BETESTILLVERKNING 114 Wobbler 114 LEF Pike-Killerwobblern 115, LEF Kidwobblern 120, Färg Pike 123, Färg Tiger Stripe 124, Färg Red Head Flitter 124, Färg Coachman Brown 126 Spinnare 127 LEF-Spinnaren 127, LEF-Spinnaren i tandemmodell 131 Förbättringar av betestyper som finns att köpa 132 ABU Killerwobblern 132, ABU Killer färg Black Silver 133 YTTRE FAKTORERS INVERKAN 135 Vindriktningens inverkan på fisket 135 Belysningens inverkan på fisket 137 Akustikens inverkan på fisket 139 Vattentemperaturens inverkan på fisket 145 GÄDDAN SOM FISKEVÅRDSOBJEKT 151 Lämplig miljö 151, Hur skapas individrika årsklasser? 151, Fiskevårdande åtgärder 152, Tillväxt, storlek och ålder 154, Den onödiga utplanteringen av gäddyngel 156 REFERENSER 158

3 Förord Vattnet Det finns väl ingen sportfiskare i vårt land som inte fiskat gädda och i svenska vatten finns ingen annan sportfisk, vars levnadssätt och födovanor har varit föremål för sådana livliga diskussioner och mångfald av teorier som just gäddans. Denna bok är ett försök att presentera de grundläggande förutsättningarna för ett framgångsrikt gäddfiske. Den är skriven för att hjälpa en sportfiskare att fånga flera och större gäddor samt att ge honom eller henne en bättre insikt i gäddans levnadssätt. De traditionella informationerna som inte är av direkt betydelse för fisket har uteslutits. I stället har tyngdpunkten lagts vid de mera betydelsefulla frågorna 'När?', 'Var?' och 'Hur?' man finner och lockar gäddan till hugg. Fångstresultaten, som relateras med utgångspunkt från sådana faktorer som val av byte, huggperioder, vattentemperatur och årstider, härrör sig från mitt och Kjell Lagergrens fiske i Trosaskärgärden under 13-årsperioden Ibland har det inträffat att vi har haft andra sportfiskare med oss ute på fiske vattnen. Vi har då även tagit hänsyn till deras fångstresultat, som motsvarar cirka 5 % av totalfångsten under ovan angivna tidsperiod. De i boken upptagna tabellerna och kurvorna, vilka är baserade på våra fångstresultat, bekräftar eller motsäger många tidigare ställda fisketeoriers riktighet om huggperioder, fångstgi vande vindriktningar, trivseltemperaturer m.m. Vi har funnit att nästan identiska förhållanden råder i alla andra gäddförande fiskevatten vi besökt. De flesta sportfiskare kan genom journalföring säkerligen komma fram till liknande resultat i sina hemma vatten. ^ Jag vill i detta sammanhang till fil. lic. Ann-Mari Jansson vid Askölaboratoriet i Trosaskärgården samt till konsulent Olof Filipsson vid Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm framföra mitt hjärtliga tack för de synnerligen värdefulla synpunkter och råd de givit mig under den tid denna bok blivit till. Leif Engström Bälsta maj 1972 SÖTVATTNETS TEMPERATUR OCH SYRGASINNEHÅLL VTD OLIKA ÅRS TIDER Temperaturförhållandena är av största betydelse för vattnets organismer både genom den direkta verkan på ämnesomsättning, fortplantning etc. och den indirekta verkan genom temperaturskiktningen och dess följdverkningar. Ytvattnets temperatur följer lufttemperaturens årliga variationer, vilket påverkar vattnets densitet, dvs. täthet. Vattnet har, liksom annan materia, en densitet som varierar med temperaturen. Det rinnande vattnet i älvar, floder, åar och bäckar och de grunda sjöarnas vatten har i regel liten vertikal temperaturvariation under året. I de djupa sjöarna är förhållandena annorlunda. Vårcirkulationen Det vatten som har största densiteten, 1,0 kg/dm, har temperaturen+4 C. Både kallare och varmare vatten har lägre densitet. På vintern, när isen ligger, är detta fyragradiga vatten både varmast och tyngst och befinner sig följaktligen närmast botten. Allt övrigt vatten ovanför detta lager får en lägre temperatur ju närmare isen det befinner sig. När isen går upp om våren har ytvattnet värmts upp av solen. Vattnet blir tyngre och börjar sjunka mot botten. Samtidigt flyter de kallare, lättare vattenlagren upp mot ytan. Denna process, påskyndad av vinden, pågår tills allt vattnet i sjön har uppnått den maximala densiteten 1,0 kg/dm 3. Vid denna tidpunkt har i regel allt vatten i sjön blivit syrsatt och bytt plats. Tiden för vattnets uppvärmning och syrsättning står i direkt proportion till vattendjupet. Ju grundare vattnet är, desto snabbare sker dess uppvärmning och syrsättning. Av denna anledning går vårfisket efter gädda ofta bäst på grundvattnet, som är både varmast och syrerikast. Sommarstagnationen Allt eftersom sommaren nalkas blir ytvattnet varmare än +4 C och lättare än det djupare belägna. Det stannar då kvar vid ytan. Under själva sommaren värms vattnet ytterligare, varvid syrgashalten minskar. Olika fiskarter har varierande krav

4 6 Vattnet på syrgashalt och vattentemperatur. En gädda kan temporärt klara sig vid 3 sa lag syrgashalt som 4 cm syre per liter vatten och hennes 'trivseltemperaturområde', C, kan passeras ät båda hållen utan att hon dukar under. Syrebehovet ökar med vattentemperaturen då blodets hemoglobin har minskande syreupptagningsförmåga vid stigande vattentemperatur. Gäddans aktivitet minskar kraftigt när det blir varmare än +14 C, som är gäddans optimala trivseltemperatur. Vid en temperatur på +20 C ligger gäddans aktivitetsnivå mycket nära nollpunkten. Vid vattentemperaturer under trivseltemperaturområdet dämpas inte gäddans aktivitet i lika hög grad som andra fiskars. De vanligaste bytesfiskarna, mört och abborre, har betydligt sämre förmåga än gäddan att hålla en för födoupptagande tillräckligt hög aktivitetsnivå vid låga temperaturer. Under sommaren bildas en temperaturskiktning i större tempererade insjöar med tillräckligt djup. Ytskikt Ytskiktet, epilimnion, som vanligen har konstant temperatur, sträcker sig ned till 4-6 meter och står genom cirkulation och värmeöverföring i ständig kontakt med atmosfären. Trots detta avviker dess syrgashalt ofta från det för vattentemperaturen aktuella mättnadsvärdet. Om vattnets uppvärmning eller avkylning någon gång sker mycket snabbt hinner syrgashalten inte anpassa sig efter den aktuella mättnaden, utan ett syreöverskott resp. syreunderskott uppstår Det syrerika epilimnion kännetecknas av mycket goda ljusförhållanden. Nästan allt biologiskt liv äger rum i detta vattenskikt, där ljuset är en grundförutsättning för växternas fotosyntes, kolsyraassimilation. Vattnet är ofta basiskt, dvs. ph-värdet (vätejonkoncentrationen) är högre än 7 (neutralvärdet) i större, näringsrika insjöar. I epilimnion förekommer sommartid en hel del värmekrävande fiskarter som abborre och löja. Smågäddor utan alltför stora krav på låg vattentemperatur förekommer också, huvudsakligen inne vid stränderna. Mellanskikt Mellanskiktet, metalimnion, där temperaturen kan variera betydligt, sträcker sig frän 4-6 till meters vattendjup. Här utbildas ett kraftigt temperatursprängskikt, en termoklin, under sommarstagnationen. När ytvattnet är 20 kan det vara ca 15 lägre temperatur i mellanskiktets undre del. Här trivs de flesta fiskarterna under sommaren. Den stora gäddan kräver kallt vatten, stor fri syremängd och ett relativt högt ph-värde. Hon trivs speciellt bra alldeles ovanför och i språngskiktet. Här är ljusförhållandena också mycket lämpliga för hennes smygjakter. fjild 1. Vattnets temperaturskiktning sommartid i en insjö Bottenskikt Under mellanskiktet följer bottenskiktet, hypolimnion, som ofta har en konstant temperatur på ca 4-6 C. Bottenskiktet kännetecknas av ofta förekommande syrgasunderskott, lågt phvärde, avsaknad av vegetation och mycket dåliga ljusförhållanden. Dessa negativa förhåuanden medför att gäddan endast gör mycket korta besök här nere. Höstcirkulationen När höstkylan börjar göra sig påmind vänder sjön på nytt, vilket medför en blandning och förnyad syrsättning av såväl ytskikt, mellanskikt som botten- Vattendjup 1 meter Vattnet 7 skikt. När vattnet blir kallare sjunker det undan för undan långsamt mot botten. Språngskiktet pressas nedåt och försvagas. Till slut har hela vattenmassan samma temperatur. När höstcirkulationen har kommit igång sker avkylningen och syrsättningen snabbast inne vid stränderna på grunt vatten. Gäddan drar sig då in dit, där hon finner såväl lämplig temperatur som syrgashalt. Vinterstagnationen Vinterskiktningen visar ingen regelbunden uppdelning på tre olika skikt. Bottenvattnet är 4 C och ytvattnet fryser ofta till is. Genom att vinden inte

5 8 Vattnet direkt kan påverka vattnet under isen skiljer sig vinterns temperaturskiktning principiellt från sommarens. Vinterskiktningen kan därför bestå länge, trots att temperaturdifferenserna är mycket mindre än på sommaren. Att vattnets densitetsmaximum ligger vid 4 C medför att en sjö med någorlunda djup inte kan bottenfrysa. Gäddorna går in under de första kamouflerande isarna inne vid land och sprider sig först när isen har lagt sig över hela sjön. Då söker sig en del gäddor ut mot djupbranterna och en del blir kvar. När våren nalkas och isen börjar släppa landfästet manar instinkterna till lek. Gäddorna börjar då samlas utanför lekvikarna, där de är lätta att nå för spinnfiskaren. Mellersta Östersjöns salthalt, temperatur och fauna SALTHALTEN Östersjön har en yta av cirka o km och utgör världens största bräckvattenshav med sin låga genomsnittliga salthalt på 6-7 %o. Från söder till norr är Östersjöns salthalt ungefär 8-10 %o i Darss-sundet (mellan Gedser i Danmark och Darsser Ort i Östtyskland) och Öresund, 7 %o vid Gotland och Ö- land, 6 %o vid Stockholm, 5 %o vid Härnösand, 4 %o vid Umeå och 2-3 %o vid både Luleå och Haparanda. Denna mot norr avtagande salthalt beror på de många flodernas och älvarnas tillförsel av sötvatten. Eftersom sötvatten är lättare än saltvatten, kommer detta vattenöverskott att strömma söder ut som ett relativt djupt, mycket bräckt ytskikt. Utströmningen sker genom Öresund och utefter den svenska Katte gattku s ten. Långvariga högtryck över Atlanten och Nordsjön i samband med lågtryck över Östersjön medför en inströmning av saltare vatten genom Darss-sundet till Östersjön. Dessa periodiska saltvattensinbrott med en genomsnittlig salthalt av 15 %o medför att en tyngre, saltare bottenström drar sig norr ut utefter Östersjöns östra kust och den finska sidan. På sin väg norr ut kommer detta tunga saltvatten att rinna ner i alla djupbassänger och hålor. Detta saltare vatten kan så småningom sprida sig över hela Östersjöns djupområden från Öresund i söder till Haparanda i norr. Det hade omkring år 1970 nått ända upp i Finska viken. Det bräckta vattnet lägger sig ovanpå det tyngre salta vattnet. Härvid uppstår en vertikal skiktning, ett salthaltssprångskikt, mellan två vattenmassor med olika salthalt. Salthaltssprångskiktet (haloklinen) utgör en fysikalisk botten i det fria vattnet på meters vattendjup. Här hopas levande och döda organismer med ökad syrgasförbrukning som följd. Vid nedbrytningen av de djur och växter som passerar igenom haloklinen och döda sjunker mot botten förbrukas syret i det saltare djupvattnet. När syret tagit slut tar svavelbakterier överhanden och svavelväte bildas. Svavelväte är en starkt giftig gas, som dödar allt högre liv. De goda syrgasförhållandena ovanför haloklinen orsakas av växtplanktonalgernas fotosyntetiska verksamhet, luftinblandning från atmosfären genom

6 10 Mellersta Östersjön vindarnas inverkan och även genom vår- och höstcirkulationen. Vår- och höstcirkulationen Efter islossningen och strax före isläggningen är hela vattenmassan som mest instabil. Vår- och höstcirkulationen sker vid +2-3 C i Östersjön, därför att den genomsnittliga salthalten, 6-7 %, medför att det bräckta vattnet har sin största densitet vid denna temperatur. Under höst och vår sker en omblandning och syrsättning i vertikalled av hela den övre vattenmassan ner till och delvis igenom haloklinen. Endast efter mycket stränga vintrar blir vattenomsättningen så kraftig att ett större uppflöde av näringsämnen kan ske från vattenmassorna under haloklinen. Under våren sker uppvärmningen och syrsättningen snabbare på grunt än på djupt vatten. Därför går vårfisket efter gädda ofta bäst på grunt vatten. När höstcirkulationen har kommit i gång sker det sommarvarma vattnets avkylning och syrsättning snabbast på detta grunda vatten. Även nu finner gäddan lämplig trivseltemperatur och tillräckligt hög syrgashalt inne vid stränderna. Sommarstagnationen Under våren och försommaren börjar solen värma upp det översta vattenskiktet. Ytvattnet står i ständig kontakt med atmosfären genom konvektion och cirkulation. Därför sprider sig värmen nedåt ända till meters vattendjup, där ett temperatursprångskikt bildas. Ju mer värme som tillförs detta övre vattenskikt, desto stabilare blir termoklinen. Under detta temperatursprångskikt är vattentemperaturen vanligtvis +4-6 C under hela året och på mycket djupt vatten under haloklinen sä låg som +2-3 C. I Östersjön finns under sommaren en påtaglig temperaturminskning meter för meter ner mot djupare vatten. Genomsnittligt är denna vertikala temperaturminskning 0,5 C per meter. Vid långvarig hård vind pressas det varma och syrerika ytvattnet upp mot lovartstränderna, där det anhopas, samtidigt som det kallare vattnet från de djupare vattenskikten väller upp mot ytan och solljuset vid lästränderna. Är den hårda vinden mycket långvarig, kan närsaltrika vattenlager då orsaka en kraftig vattenblomning vid lästränderna. Vid lovartstranden ökar vattenståndet samtidigt som det minskar vid lästranden. Varma och ljusa somrar ger hög produktion av växt- och djurplankton. Det medför en förbättrad tillväxt och möj - lighet att överleva för stimfisken, t.ex. strömming (sill), skarpsill och löja, som lever av plankton. Rovfisk som torsk, lax och den pelagiskt uppträdande gäddan som livnär sig på dessa stimfiskar får då god tillgång på föda. Termoklinen Ytskiktet Haloklinen (temperatursprångskiktet) (salthaltssprångskiktet) Bottenskiktet Havsbotten Mellersta Östersjön 11 Bild 2. Mellersta Östersjöns syrgashalt, temperatur och salthalt vid olika vattendjup i samband med fullständig sommarstagnation under en normalsomr Vattnet under haloklinen, bottenskiktet, kännetecknas av ofta påtaglig syrgasbrist, lågt ph-värde, total avsaknad av vegetation, svavelvätehaltiga djupområden och mycket dåliga ljusförhållanden. Här nere kan endast en mycket begränsad artuppsättning av icke syrgaskrävande djurplankton, diverse bakterier och svampar överleva. Vinterstagnationen När dagarna blir kortare och atmosfärkylan börjar göra sig påmind vänder vattnet på nytt, vilket medför en blandning och förnyad syrsättning av vattnet. En del bottenvatten väller upp mot lästränderna under höststormarna. Strax före isläggningen är Östersjöns hela vattenmassa som mest instabil. De kraftiga vindarna med de stora, brytande vågorna skapar djupgående, vertikala strömningar och virvelbildningar. När vattnet blir kallare sjunker det undan för undan mot botten. Termoklinen pressas nedåt och försvagas för att så småningom upplösas när vattenmassorna blandas. När höstcirkulationen är avslutad bildas iskristaller i ytvattnet inne vid lovartstränderna. När det översta ytvattenlagret övergår i is har alla salt-

7 12 Mellersta Östersjön kristaller fällts ut och sjunkit mot botten. Genom uppvärmning från bottensedimentet, som under sommarhalvåret magasinerat stora värmemängder, stiger bottenvattnets temperatur under vintern. Temperaturstegringen är i regel störst längst ner i de strandbundna djupbranterna i på grundare vatten belägna svackor och djuphålor. På grund av den allt kraftigare solinstrålningen kan under senvintern det övre vattenskiktet under isen bli 6-7 varmt. Skiktningens stabilitet är säkerställd genom att de kemiska densitetsdifferenserna är större än de termiska. Det lättare smältvattnet samlas ovanför det saltrikare brackvattnet. Det grunda vattnets vinterskiktning, med varmare vatten vid sjöbotten och vattenytan än i den övriga vattenmassan, är i sig själv inte stabil, men den kan bestå länge genom att vinden inte direkt kan verka under isen. Gäddorna i Östersjön går in under de första kamouflerande isarna inne vid lovartstränderna och sprider sig först då isen börjar lägga sig över större vattenytor. Vid denna tidpunkt söker sig en del gäddor ut och ner i de varmare djupbranterna och de andra blir kvar inne vid land. Först när den tidiga vårsolen börjar smälta ner snötäcket och värma upp vattenskiktet närmast under isen kommer gäddorna i verklig rörelse. De mindre gäddorna är redan mogna för lek och går in i lekvikarna, men de stora gäddorna ger sig ut för att proviantera för den kommande leken i slutet av april och början av maj. De går nu till en början mycket högt i vattnet alldeles under isen, där bytesfisken förekommer talrikast och där ljusintensiteten, syrgashalten och temperaturen är störst. STRANDZONENS OLIKA MILJÖER Vassviken I skärgärdens vindskyddade vikar och vid de stränder där exponeringen för vindar, vågor och vattenströmmar är mycket obetydlig bildas en karakteristisk miljö. Här spolar inte vågorna och havsströmmarna bort allt löst material, utan avlagringarna är så stora att de bildar underlag och näring för yppiga bälten av bladvass, havssäv och blå sä v. Vattenmassorna inom dessa yppiga vassbälten är relativt isolerade från varandra genom att den täta vegetationen förhindrar vattenströmning. Här inne är strömningen i det närmaste obefintlig, vilket ger upphov till mycket kraftiga växlingar i syrgashalter och vattentemperaturer. Salthalten är mycket låg och varierar starkt med nederbörden. Dessutom sker en kraftig utsötning frän land genom en ständigt varierande grundvattentillförsel. 1 Chironomida 2 Idothea 3 Storspig 4 Gädda 5 Abborre 6 Gammarus' 7 Mytilus 8 Harmotoö 9 Tånglake 10 Macoma 11 Strömming 12 Plankton 13 Torsk 14 Mysidae 15 Hornsimpa 16 Sandstubb 17 Skrubbskädda 18 Pontoporeia 19 Mesidothea 20 Meiofauna Mellersta Östersjön 13 Bild 3. Några typiska näringskedjor i vattnen omkring Askölaboratoriet Artsammansättningen inom en sådan här brackvattensbiotop uppvisar en påtaglig övervikt av sötvattensarter. Som exempel kan nämnas sötvattensgråsugga, larver av troll- och flicksländor, nattsländor och fjädermyggor. Planktonalger och smådjur utgör en bred bas för de sekundära konsumenterna, de djurplanktonätande fiskarna, främst mört, id, sarv, braxen och abborre. De flesta av de här fiskarna är inte bundna till vassarna, utan de uppträder där temporärt och mer eller mindre talrikt när deras trivseltemperaturområde och syrgaskrav sammanfaller med förhållandena i dessa grunda vegetationsområden. De tertiära konsumenterna, rovfiskarna, domineras helt av gädda och storvuxen abborre. Gäddan är under sina första levnadsår mycket stationär och strandbunden. Därför finner man här också gott om smågäddor (under 40 cm) under hela året. Beroende på den egna storleken livnär sig gäddan pä allt från djurplankton till feta mörtar. Den stora gäddan finner vassarna för besvärliga och svårforcerade och har också mycket begränsade möjligheter till jakt och överrumpling av bytesfiskar inne på grundvattnet, eftersom hon bara kan jaga i horisontalled där. Stora gäddor har också mer accentuerade krav än små på tillräckligt hög syrgas-

8 14 Mellersta Östersjön halt, trlvseltemperatur och rymliga vatten. Därför finner man sällan mycket stora gäddor sommartid inne vid vassarna, utmed stränderna och I havsvikarna. De har tillgäng till lämpligare miljöer utanför vassarna, pä djupare vatten. Under höst och vår brukar även den stora gäddan komma in på grunt vatten och i närheten av vassarna, där hon då finner tillräckligt hög syrgashalt och trivseltemperatur. Denna tid kan hon också fångas inne vid vassarna genom konventionellt spinnfiske av den som vet hur och var han skall presentera sina beten för den huggvilliga gäddan. Gäddan står nästan aldrig långt inne i den tätaste vassen. Hon brukar stå bland de yttersta vasstråna, där vassen är som glesast eller strax utanför vasskanten. Gäddan väljer med förkärlek sin ståndplats i vassgluggar, vassgläntor och i mindre utskjutande partier från de annars jämnbreda vassbältena. När vinden blåser utefter en vass placerar sig gäddan längst ner där vassen slutar. Dvs. hon intar sin ståndplats så att vinden får blåsa utefter hela vasskanten innan den når henne. Näringsämnen, planktondjur och bytesfiskar driver eller följer med vinden utefter vasskanten till den väntande gäddan. Det kan också vara värt att lägga på minnet att gäddan har tre valbara positioner vid denna vassända. De små och medelstora gäddorna ställer sig endera inne vid land i lä av vassen eller precis innanför vassändans yttersta strån. Den stora gäddan ställer sig nästan alltid några meter utanför de bortersta och yttersta vasstråna. Här har hon de största chanserna att överraska ett vinddrivande byte utan att själv bli upptäckt. Den riktigt stora gäddan gär aldrig in till vassarna under dagen, utan hon stryker nere vid botten i det kamouflerande djupet, åtskilliga meter utanför vassarna. Först när de sista solstrålarna försvinner smyger hon tyst och försiktigt tätt utefter botten in mot vasskanten. Här gär hon in på så grunt vatten att hon har vattenytan och den ljusa kvällshimlen under uppsikt. Hon ser då silhuetten av de bytesfiskar som befinner sig ovanför henne. Ljudlöst glider hon upp mot sitt tilltänkta byte och avslutar manövern med en blixtsnabb rusch mot den intet ont anande mörten eller abborren. Käkarna klipper igen om bytet, och gäddan återvänder ner i djupet för att i lugn och ro vända och svälja sin sena middag. Det enda som en åskådare ovanför vattenytan kunnat se är ett plask, en välvning eller kanske bara en liten virvel i vattenytan strax utanför vasskanten. Klippstranden Det finns många olika miljöer utefter mellersta Östersjöns klippstränder. De olika miljöerna varierar med hur klipporna exponerats för vindar, vågor och undervattensströmmar. Klippornas lutningsgrad och utanförliggande bottnar påverkar också miljön. I detta sammanhang har även väderstrecket, mot vilket stranden är vänd, en viss betydelse. Vid den branta klippstranden, där vågrörelsen är kraftig, är också vegetationen och djurlivet mycket begränsade när det gäller antalet arter. Strax nedanför vattenlinjen finns ett smalt bälte av grön- och brunalger. Längre ner utefter den branta klippan utbildas ofta en undervegetation av kortvuxna rödalger. I denna bränningszon, som utbildas vid den vindexponerade branta klippstranden, trivs märlkräftor, havsgråsuggor och blämusslor. Den yppigaste vegetationen finner man vid den svagt sluttande syd- eller sydvästvända klippstranden, där vågrörelsen inte är alltför kraftig, där exponeringen för vindar och havsströmmar är begränsad genom utanförliggande, skyddande skär och kobbar. Under sommaren bildas från vattenlinjen ner till en halv meters djup ett ljusgrönt, mjukt bälte av fintrådiga grönalger. Vissa inslag av brunalger förekommer i klippstrandens grönalgsbälte. Omedelbart under grönalgsbältet tar blåstingsvegetationen vid. Blåstångsbältet sträcker sig ner till omkring fem meters djup, där det gradvis övergår i ett kortvuxet rödalgsbälte, vilket i sin tur kan utbreda sig från fem till femton meters djup. Ungefär Mellersta Östersjön 15 i mitten av rödalgsbältet, vid åtta till tio meters djup, börjar blämusselbältet. Det kan sträcka sig ner till tjugo meters djup. Nedanför dessa bälten kommer de släta, vegetationsfria bottnarna. Dessa bottnar är täckta av mjuka avlagringar med vissa områden av sand och grus. Den faunarika blåstingsvegetationen är inte bunden till fastlandskusten eller större ögrupper, utan man kan finna vidsträckta tångflader långt ute i havsbandet. Här ute på frivattnet brukar det bildas täta skogar av halvmeterhöga, buskliknande blåstångsplantor i grunda, vattengenomströmmade fläder. Den vanliga yttre miljön är en ring av kobbar och skär runt ett begränsat grundområde, där vattendjupet varierar frän en till sju meter. Blåstången utgör den absolut viktigaste primär- och sekundärproducenten utmed mellersta Östersjöns klippkuster. De flesta icke pelagiskt levande djur och fiskar är koncentrerade till denna vegetations typ. Flera fiskarter är mer eller mindre bundna till blästangssamhället genom sina krav på näringstillgång, kamouflage och yngelplatser. Det gäller då främst tångspigg, som vid Askö utanför Trosa lever vid sin utbredningsgräns, men även kantnål, småspigg och tånglake. Andra fiskar som regelbundet påträffas i blästångsbältena är bl.a. spigg, elritsa, abborre, sandstubb, stensimpa och gädda.

9 16 Mellersta Östersjön Den sportfiskare som inte vet var han skall söka efter gäddan i Östersjön bör alltid göra ett försök pä och i närheten av de platser där blåstången växer som tätast. Ty pä dessa platser kan man nästan alltid finna gäddan, oavsett om det är vår, sommar eller höst. Den yppiga vegetationen och den rika faunan i blåstångsbältet erbjuder alltid gäddan kamouflage och näringstillgång. Den livnär sig här pä tånglake och abborre, men även spigg, elritsa och sandstubb kan komma pä matsedeln. När den i Trosaskärgården förhärskande, sydvästvinden ligger på, så att vattnet grumlas upp och tångruskorna svajar inne på grundvattnet, kommer även den grova, pelagiska gäddan in mot de västvända stränderna. Dessa ofta mycket stora strömmingsgäddor kan stå sida vid sida nere bland tångbuskarna, och de är inte nödbedda att hugga i pä en skickligt serverad wobbler, som har en lockande rörelse, storlek och färg. Den sydvästliga vinden är ofta sä hård att tången faller sönder och följer med vågorna och vinden in mot land. Här lägger sig tången som stora sjok eller gungande mattor i vattenytan inne i klippskrevor, småvikar och utmed vassbältenas ytterområden. I de flytande tångmassorna, som hejdats av strandkanten eller vassträna, påträffas ofta i stort sett samma rika fauna som i den övriga blåstångsvegetationen. När den hårda vinden har mojnat och vågrörelsen långsamt börjar avta går de flesta strömmingsgäddorna snabbt ut i fjärdarna igen. Är mörkrets inbrott nära, kan de stanna kvar inne på grundvattnet fram till gryningen. Den som då är uppe strax före soluppgången och fiskar hittar de stora gäddorna i den yppiga blåstängsvegetationen eller ända inne vid strandkanten under de flytande, vid stormen lossryckta tångmattorna. Här kan gäddorna stå så tätt att det verkar helt otroligt. Vid fiske i Trosaskärgården och även i Stockholms skärgård har vi kunnat konstatera att den strandbundna, stationära gäddan huvudsakligen livnär sig på tånglake. Abborre, sandstubb och andra fiskarter har för gäddan fått utgöra omväxling i födan när någon av dessa fiskarter har varit talrikt representerad i gäddans närmaste omgivning. Tånglaken synes från bytessynpunkt ha flera påtagliga fördelar i jämförelse med annan bytesfisk: den är alltid tillgänglig inne vid stränderna, även om den går nägot djupare vintertid. Den är helt orädd för andra fiskar i det omgivande vattnet och är därför ett mycket lättfängat byte även för den värdiga storgäddan. Tånglaken är ett mycket lättsmält byte och besitter dessutom ett högt näringsvärde (hög kalorihalt) i jämförelse med många andra bytesfiskar på gäddans matsedel. Den skicklige sportfiskaren, som regelbundet fångar mycket stora gäddor, förlägger ofta sina kast så att betet kan inspinnas långt nere i det diffusa djupet, 2 CiUddf iskarens specialknep Mellersta Östersjön 17 över bottnarna inom rödalgszonen. Han vet att här nere på omkring åtta meters vattendjup kan man finna den verkligt stora brant- och djupvattensgäddan. Denna gädda smyger omkring tätt utefter botten. Hon hör och ser allt som rör sig i hennes närhet. Här och där stannar hon till och snappar åt sig en oförsiktig tånglake, som krupit fram från något skyddande stenparti. Ibland blir det liv och rörelse ovanför henne. Hon ser de mörka silhuetterna av ett stim med stora abborrar som drar förbi. Gäddan simmar ljudlöst upp mot de intet ont anande abborrarna och avslutar attacken med en otrolig hastighet, när hon som ett spjut skjuter upp mot en av de största abborrarna i stimmet. Hon hugger abborren tvärs över buken med den stora, spadformade käften och återvänder därefter omedelbart ner i det kamouflerande djupet, där hon i lugn och ro kan vända och svälja sitt byte. Stenstr anden Vid en stenig strand, som är kraftigt exponerad för vindar och vågrörelser, ligger stenarna och rullar och gnager mot varandra. Avlagringarna sköljs upp på land eller följer med ut i sjön i-

10 18 Mellersta Östersjön gen, där de sedimenterar utanför stenbältet i djupbranten eller på den utanförliggande jämnbottnen. Syrgastillgången är mycket god och temperaturoch salthaltsförhållandena är stabila. Växt- och djurlivet är mycket fattigt. Alger och högre växter får inget fäste bland de rullande, skavande stenarna. Längre ut, ute i djupbranten, är förhållandena helt annorlunda. Här kan det bildas ett yppigt bälte av blåstångs vegetation med en rik fauna. Mellan tångbältena växer snärjtången i täta grupper bland djupbrantens stenpartier. Snärjtången är en långtrådig och slemmig brunalg, som de flesta sportfiskare i Trosaskärgården har fått stifta bekantskap med. Den släpper lätt från botten, och de långa trådarna brukar hänga fast på krokarna när man lyfter upp betet ur vattnet. Vid den svagt exponerade stranden, den stenstrand som ligger i lä för kraftiga vindar och vågrörelser, är växtoch djurlivet rikare. Här ligger stenarna stilla och inga vågor spolar bort avlagringarna i stenbältet. Mellan stenarna finns skydd och föda, dels i form av kiselalger och grönalger, dels i form av rester efter döda djur och växter. Vid denna lugna stenstrand är växlingar na i vattentemperatur, salthalt och syrgashalt mycket påtagliga. Heta sommar dagar kan vattentemperaturen uppgå till 30 C i ytskiktet och ett temperaturfall nattetid på 10 C är långt ifrån ovanligt. Det är inte ofta som gäddan påträffas inne vid dessa steniga stränder, men ä andra sidan smyger hon gärna omkring efter byte i de utanförliggande blästångsbeklädda djupbranterna. Särskilt under hösten brukar gäddan frekventera djupbranter och mellanbottnar utanför stenstränderna. Denna tid är hon också lätt att komma till tals med. Hon provianterar för den långa vintern. Våren FÖRE LEKEN Gäddfisket börjar om våren när isen gått upp. Detta är ett känt faktum men det bör ändå tas med en nypa salt. Den dagen isen gär upp ökar vattnets ljusintensitet, eftersom det kamouflerande istäcket har försvunnit. Den fisk som har befunnit sig inne vid land tätt under isen gär ut pa djupare vatten. Den fisk som har stått djupt rör sig också. Med andra ord: fisken är oroad. Den söker upp nya ståndplatser. Det kan ta ända upp till en vecka innan den tänker på föda igen. På senhösten och vintern vandrar ytter skärgårdens gäddor inåt. Fortplantningsinstinkten har gripit dem. De söker sig tillbaka till en liknande vassvik eller gräsbotten som den där de själva föddes en gång. I djupet utanför lekviken stannar de upp. Där väntar de tills de känner sig mogna för lek. Det är i just detta tidiga varskede, i samband med gäddleken, som spinnfiskaren kan göra verkliga storfångster på gädda. Gäddan tar inte i när den skall leka eller när den leker, har många sagt mig. Mina största gäddor har jag emellertid tagit vid denna tidpunkt på året. Nu omkring leken föredrar gäddan stora, gröna wobbler, som rör sig mjukt och slingrande. Men! Spinn in betet så långsamt det någonsin gär! För att kunna spinna mycket långsamt och ändå ha rörelse och djupgang på wobblern fordras en mycket stor sked pä densamma. Hur man tillverkar sädana wobbler beskrivs i kapitlet 'Betestillverkning'(se s. 115, 132). Den enda rovfisk eller bytesfisk som är tillgänglig utanför lekplatserna är gädda. Detta är anledningen till att den stora gäddan föredrar gröna wobbler i samband med leken. En undersökning har visat att ca 6 % av de större gäddorna huvudsakligen lever som kannibaler under månaderna april och maj. En fantastiskt bra gäddwobbler under denna tid är Husky Cisco Kid i färgerna Pike och Green Gold. Den är 155 mm läng. En annan fångstsäker wobbler är Arjons Old Pike i den gröna versionen. Old Pike-wobblern är 170 mm lång. Sä här tidigt pä våren, när isen nyligen har försvunnit, är all vegetation på mellanbottnarna nervissnad. Dvs. sjöbottnarna, som ligger mellan djupen och lekvikarna, är ljusa och sterila. Ingen normalt funtad gädda vill bilda kontrast mot en sådan botten. Under dagen, när det är ljust, står gäddan kvar i djupet,