Valpen månade från första början om sin integritet. Han är så liten än. Det får bli halvstryp senare, sa kvinnan.

Transkript

1 1 Hunden På Sockerbruksgatan i Lidköping bodde det en hund som inte hade lust att dö. Inget konstigt med det kanske. Det var nog så med de flesta hundar. Alla ville ut och pinka på gräsmattorna så länge det gick. Hundens matte och husse, ett par i övre medelåldern, var glada att den åt ordentligt tre gånger om dagen och att den bajsade som den skulle. Det märkliga var att den var 147 år gammal, omräknat till människoår. Mannen och kvinnan hade ställt in sig på att hunden skulle leva i evighet. Innan man hade skaffat hund hade man köpt boken Vad man behöver tänka på när man skaffar hund. Det var en hel del att tänka på. Man fick till och med vara beredd att borsta tänderna på hunden för att undvika tandsten och dålig lukt. Men å andra sidan, om man skötte hunden på alla sätt, kunde man få en fin kompis under många år. Man fick bara inte vänta sig för mycket av hunden. Rent intelligensmässigt skulle den inte nå längre än till första året på dagis. Så hämtades valpen. Den gamla hundkorgen på kenneln ersattes av ett par knän och en kvinnas varliga händer. En mjuk filt på bilgolvet skulle få valpen att somna. Valpar som är åtta veckor är fantastiska på att klättra. På nolltid kravlade den upp från golvet till kvinnans axlar. Bilens vaggande gång fick den inte att somna. Hade valpen fått bestämma hade den nog stannat hemma hos sina syskon. Men hundar får ju inte bestämma. Det blir bättre om ett tag, då har den glömt sitt gamla hem, sa mannen. Men hundar glömmer inte, i varje fall inte bilar som kommer och tar dom. När han blir lite större kan vi skaffa en bur. Där kan han ligga och sova på en filt i bilen, sa mannen. Det finns en hel del utrustning att köpa. Ta det här med koppel till exempel. Det finns helstryp och halvstryp. Om hunden vill dra iväg i kopplet fungerar halsbandet som en snara som

2 2 klämmer ihop luftstrupen så att hunden inte kan andas. Då stannar den är det tänkt. Den halva varianten stryper bara till en del, så att det blir lagom obehagligt. Valpen månade från första början om sin integritet. Han är så liten än. Det får bli halvstryp senare, sa kvinnan. Hundar är flockdjur och dom trivs inte att vara ensamma. Men det var ju sommar och semestertid så den nya flocken, mannen, kvinnan och valpen, var samlad hela dagarna i radhuset på Sockerbruksgatan. Här låg mannen och kvinnan på golvet och lekte med valpen. Speciellt roligt var det med dragkamp verkade det som. Valpen satte sina sylvassa tänder i en repknut och höll emot allt vad den orkade med klor och tassar i parketten. Mannen var alltid den starkaste och valpen halades in. Repet vägrade den släppa. Käkarna satt fast i knuten och ögonen sa, jag ger mig aldrig. Fast det blev den ju tvungen att göra. Men det krävdes ett lirkande och försiktigt bändande innan valpen släppte knuten. Den snappade i luften efter repet, och det hände att mannens händer kom i vägen för de vassa tänderna. Nåja, lite sår får man tåla när man leker. Valpen var stark, snabb och envis. Motion är viktigt både för människor och för djur. Tänk vad bra för dig att du kommer ut regelbundet, sa kvinnan till mannen. Valpen hade absolut inget emot att komma ut och träffa andra hundar. Han hade inte vett att vara rädd heller. Tvärt om ställde han sig och stirrade på de stora hundarna. De tålde naturligtvis inte den fräcka provokationen. De morrade och slet i sina koppel. Mannen sände en bön att kopplen på de stora bestarna skulle hålla tills han var i säkerhet bakom en häck. En bräcklig säkerhet. Mannen kunde höra hur hundarna tjöt alldeles i närheten. Valpen drog vidare i sitt koppel med mannen släpande bakefter. Det effektiva halvstrypskopplet fick valpen att låta som en astmatiker vilket inte hindrade den att ställa sig på bakbenen och kasta sig framåt.

3 3 Man får ju skämmas, sa kvinnan. Andra hundar går ju så fint. Vi får anmäla oss till en grundkurs i lydnad. Och så blev det. Varje onsdagskväll den hösten tog mannen, kvinnan och hunden bilen till brukshundsklubben. Hunden satt bak i sin nya bur. Det var med spänning som mannen och kvinnan närmade sig platsen där valpen skulle få lära sig lite vett de närmaste månaderna. Valpen hade ännu ingen aning vad som väntade den. På parkeringen var det livat värre. I varenda bil satt det en hund som stirrade ut genom bakrutan. Upphetsningen var stor så här i kursstarten. Kursdeltagarna, hundarna, gnällde och skällde, och människorna knyckte och ryckte i kopplen och hyschade och gjorde vad de kunde för att få slut på oväsendet. Någonstans hade man ju hört att det gällde att visa vem som bestämde. Det där, det visste hundarna redan av ren instinkt, och alla hundar försökte ta makten denna första kväll. På något sätt släpades hundarna ut till en samlingsplats på en äng. Hundarna skulle stå sida vid sida med matte eller husse emellan. Mannen och kvinnan hade kommit överens hemma att kvinnan skulle vara den som deltog i kursen. När äntligen alla hundar stod still gick alla människor tio steg framåt. Hundarna fick inte följa med och det var ju väldigt svårt för dem att fatta. Helt obegripligt. Nu fick de lära sig att stå och vänta, att ligga och vänta och det svåraste av allt, att gå utan koppel utan att följa sina impulser att jaga varandra. Det verkade gå bra. Hundarna skällde allt mindre på varandra och gjorde i stort sett vad matte eller husse sa att de skulle göra. Onsdagskvällarna var en glädje för både kvinnan, och valpen gläfste av förtjusning när bilen närmade sig brukshundsklubben. En kväll hade man bestämt att hundarna skulle lära sig att hoppa över hinder. Till en börja med verkade valpen tycka att det nya som matte hade hittat på var en rolig lek. Den hoppade och hoppade, och för varje gång blev hindret allt högre. Leken började bli ansträngande. Vid nästa uppmaning att hoppa kröp valpen under hindret. Det var ju mycket lättare och roligare. Men se det gick inte, så fick man inte göra. Valpen blev återkallad. Nya försök att få valpen att hoppa gjordes, och

4 4 valpen smet under hindret. Matte var en ansvarskännande kvinna som väntade sig goda resultat av kursen. Att ha en hund som inte klarade de olika momenten var pinsamt. Valpen tyckte om matte och husse och var duktig på många sätt hemma, men som sagt, det var en hund med integritet och när matte pekade på hoppställningen tittade den längtansfullt mot skogen med alla spännande träd. Den tittade upp till matte och verkade säga, jag kommer snart, ska bara kolla en sak, och så satte den av mot skogen. Matte blev alldeles ifrån sig och rusade efter med fickan full av godis. Det var ju kväll och det började bli svårt att se i skogen. Valpen var borta och kvinnan tänkte på alla faror som lurade bakom varje träd och som kunde skada valpen. Godis, godis! ropade kvinnan och ut ur mörkret kom valpen. Hundar kan inte motstå ett gott mellanmål, och valpen knaprade i sig levergodis ur kvinnans hand och blev kopplad. Kvällen avslutades med uppställning på linje med alla hundar, mattar och hussar. På parkeringen väntade bilen. Matte kunde andas ut. I sin bur tänkte valpen på den härliga skogen. Kvällen hade varit ganska bra, i stort sett. Hösten fortsatte med lydnadsträning och på avslutningen kunde matte ta emot ett diplom som visade att valpen hade klarat nybörjarkursen i lydnad. Diplomet fick hänga över korgen hemma i hallen. Åren gick och det blev många promenader. Valpen som nu var en vuxen hund drog inte längre i kopplet. Kanske hade den tröttnat. Men svansföringen var fortfarande hög, vilket retade andra hundar. Kvinnan och mannen träffade många andra mattar och hussar i kvarteret och lärde sig namnen på alla hundar. Man lärde sig var den och den hunden bodde och vad den hette. Promenaderna fick ett mönster. Vissa hundar träffade man alltid vid ett visst gathörn vid ett visst klockslag. Hundarna tittade och nosade på varandra, och människorna kommenterade väderleken och frågade om hälsan och det allmänna välbefinnandet. Man höll lite reda på varandra, och om någon inte dök upp vid det

5 5 väntande gathörnet undrade man vad som hade hänt. Var hunden kanske sjuk? Hade den inte haltat en aning förra gången? Alla dessa regelbundna promenader var säkerligen nyttiga för hälsan, men man kunde inte komma ifrån att man samtidigt blev låst. Varje dag klockan elva fick antingen mannen eller kvinnan lämna sin arbetsplats för att cykla hem till den väntande hunden. Klockan fyra var det dags igen att skynda sig hem. Ja, men det visste du ju. Så är det att ha hund, sa kvinnan. När grannarna reste på utlandssemester packade mannen och kvinnan bilen med varsin väska byteskläder och med en särskild väska för hunden. Fast så långt kunde man inte åka. Hunden blev lätt åksjuk. Det var ju inte så illa ändå att semestra hemma. Man fick se platser man knappt hade hört talas om. Praktiskt var det också. Det var inget problem med språket och maten var god, för det mesta. Och, framför allt, man sparade ju massor av pengar. Tänk vad det skulle kosta att flyga att flyga till andra sidan jordklotet. Räknade man på det så blev det en nätt liten summa. Man kunde ha råd med både det ena och det andra senare. Så gick tankarna under rundorna runt kvarteret. Man ser andra men inte sig själv. Så var det med mannen och kvinnan. Men har inte hunden blivit lite gråhårig, sa folk man träffade. Kvinnan och mannen hade också sjunkit ihop en aning, och under åren hade promenaderna blivit kortare. Det var inte längre självklart att gå till den intilliggande skogen. En dag stod hunden och flåsade och ville inte gå vidare hur än mannen drog i kopplet. Hunden tittade bakåt och menade att nu går vi hem. En granne som hade lagt märke till att hunden stannade skakade på huvudet. Hur gammal är han? frågade grannen. Jasså, så gammal. Han verkar trött. Det mest humana skulle kanske vara om du gjorde dig av med honom. Medan grannen gav goda råd passerade en äldre man med rullator. Nu för tiden bodde det många äldre i kvarteret, och gångvägarna var populära hos människor med lite krämpor. Här gick det att ta det lite lugnt, och alltid träffade man någon man kunde språka med. Nej,

6 6 tänkte mannen och tittade ner på hunden. Det får allt vänta så länge han har matlust och kan uträtta sina behov. Så fortsatte promenaderna och grannarna blev allt äldre. Till slut slutade de att kommentera hundens långsamma gång. De glömde kanske bort honom. Mannen och kvinnan hade också kommit upp i åren. Tanken på utlandsresor var inte längre så lockande. Det var bekvämt med en liten biltur och sedan kaffe i trädgården om vädret tillät. Livet hade krympt, men på ett behagligt sätt. Man hade hittat små glädjeämnen. Att sitta på kökssoffan och titta ut genom fönstret, eller att hälsa på grannarna som gick förbi på andra sidan trädgårdshäcken, var ett enkelt nöje. Hunden som var 147 år hade också märkt förändringar. De gånger man fortfarande gjorde bilturer slapp han sitta i sin bur. Nu hade han hela baksätet för sig själv. När mannen eller kvinnan tittade efter om vädret lämpade sig för en promenad gick hunden numer alltid utan koppel. En hund och två människor gick då vägen fram, och hunden såg till att flocken var väl samlad.