NR Arbetarmakt, svensk sektion av

Transkript

1 ARBETARMAKT NR Arbetarmakt, svensk sektion av Samling på Sergels torg inför protesten den 20 oktober mot avskedandet av Per Johansson Avskeda Connex inte Per Johansson Den 29 september avskedade Connex Per Johansson, ordförande för tunnelbaneförarnas fackklubb (SEKO klubb 119). Per och resten av klubbstyrelsen har sedan de valdes för några år sen fört en kamp för bättre arbetstider, högre löner och inte minst förbättrad säkerhet i tunnelbanan. Tillsammans med skyddsombuden har de lagt skyddsstopp på vagntyper som oförklarligt har börjat brinna och hårt kritiserat andra brister som att vagntelefonerna inte fungerat eller att nödutgångar var felkonstruerade. Samtliga mycket förståeliga synpunkter för alla som inte har pengar att tjäna på att hålla igen med renoveringskostnader. När de inte fick gehör för kraven gick Per ut i media. Connex, som hellre ville spara pengarna än att lägga ut dem på dyra reparationer beslöt i samråd med en antifacklig konsultfirma att avskeda Per. De lade upp taktiken för det och trodde att det skulle gå att göra utan större rabalder, som blivit fallet med flera andra avskedade fackligt aktiva i landet under senare år. Det visade sig vara en felbedömning. Tunnelbaneförarna reagerade starkt, och många fackklubbar i landet, och även flera utanför, uttalade snabbt sitt stöd för tunnelbaneförarnas rätt att utse sin egen ordförande, utan att Connex ska kunna avskeda honom för att han sköter sitt uppdrag. SEKOs trafikklubbar i Stockholm och stockholmsavdelning tog avstånd från Connex och krävde återanställning av Per, samt uppmanade SEKOförbundet att agera. Morgonen den 6 oktober strejkade tunnelbaneförarna vilt, med nittioprocentig anslutning, och allmänheten har visat stort stöd för klubb 119 inklusive för strejken. Det är uppenbart att Connex agerande är ett angrepp på rätten till facklig kamp, även om de försökt dölja det med personangrepp på Per och påståenden att han agerat illojalt och kränkt anställda. Det är en fråga som rör hela arbetarrörelsen, och hela vänstern. Det är verkligen dags att vi slår tillbaka arbetsköparnas offensiv. Fackbyråkratin intar en mellanposition mellan arbetarklassen och arbetsköparna. Alltför stort fackligt engagemang och medvetenhet kan innebära att med-

2 lemmarna inser att de inte behöver några överbetalda byråkrater som bestämmer över dem och istället tar makten själva. En medveten och aktiv medlemskår skulle snabbt inse behovet av att ha representanter som är inriktade på att ta strid för medlemmarnas intressen och som lever på de avtal de själva förhandlar fram, inte på direktörslöner. Men om arbetsgivarna å andra sidan tar sig rätten att avskeda fackrepresentanter hotas byråkraternas position från det hållet. Facktopparna kan därför pressas att handla, samtidigt som de när som helst kan sälja ut rörelsen med en rutten kompromiss. Det enda LO-förbund som hittills har agerat på något sätt är SEKO, som ju tunnelbaneförarna tillhör. Sannolikt dessutom bara för att SEKO:s ordförande Janne Rudén, förhållandevis vänsterinriktad för att leda ett LO-förbund, bestämde sig för att offentligt ge stöd åt klubb 119. Resten av LOtopparna har inte ens uttalat sig. SEKO utreder nu möjligheterna av en politisk strejk för att försvara de fackliga rättigheterna. Politiska strejker regleras inte direkt av medbestämmandelagen och Arbetsdomstolen (AD) har vid några tillfällen godkänt sådana för en begränsad tid. Att SEKO nu pratar om möjligheten av att utlysa en politisk strejk är visserligen ett steg framåt från den vanliga passiviteten, men samtidigt är det som gjort för att dra ut på tiden, tills kamplusten har bedarrat och man lugnt kan avfärda den. Ett kampinriktat fack skulle naturligtvis inte nöja sig med att utreda frågan om strejk i en månad och vem vet hur länge till utan skulle genast ha krävt att Connex återanställde Per, och om de inte gav med sig skulle resurserna omedelbart ha mobiliserats för att verkligen organisera en strejk. Det stora stöd som allmänheten har visat för klubb 119 omkring två tredjedelar stödde tunnelbanestrejken i flera undersökningar, och bland LO-medlemmarna är stödet med största sannolikhet märkbart högre visar vilken potential frågan har. Många arbetare tycker att det verkligen är på tiden att facket agerar, och redan har klubbar från olika förbund uttalat att de är beredda att hjälpa till. Det är inte ens givet att en total strejk mot Connex vore ett brott mot fredsplikten, då SEKO på lika goda grunder kan hävda att den görs just för att Connex brutit mot våra fackliga rättigheter. Det finns visserligen en stor risk att AD skulle betrakta en för omfattande och långvarig strejk som avtalsbrott, men det kan inte vara poängen för någon som konsekvent försvarar basmedlemmarnas intressen. Socialister är emot att den borgerliga staten ska medla mellan arbetarklassen och kapitalet. Paragraferna om fredsplikt och medling är ett uttryck för att konflikterna ska lösas på ett ordnat sätt, med rättigheter för facken, men där arbetsköparna i slutänden har makten. SEKO:s reformistiska linje att pressa för att konflikten ska avgöras till Pers favör i AD är förrädisk. Även om AD skulle döma till SEKO:s förmån har ändå Connex möjligheten att köpa ut Per mot på sin höjd några årslöner. Om arbetarrörelsen mobiliserar sina krafter kan vi göra betydligt mer än så. Det är arbetarna som ser till att samhället fungerar, och det är vi som har makten, om vi bara tar den. Vi kan inte bara tvinga Connex att återanställa Per, och avskaffa alla paragrafer som ger företagen rätt att köpa ut fackaktivister. Vi kan köra ut Connex och ställa kollektivtrafiken under offentlig regi igen, kontrollerad av trafikpersonal och befriad från vinstkrav uppenbarligen en nödvändighet för alla resenärers säkerhet. Mer än så, en omfattande strejk ställer själva frågan om samhällsmakten på dagordningen. Det som förut för många arbetare framstod som abstrakta teorier om socialism blir plötsligt konkreta när de själva organiserar strejkvakter och diskuterar hur kampen ska fortsätta. Vi har all anledning att tro att LOtopparna kommer att hindra och förråda denna utveckling. Så länge de gör anspråk på att företräda våra intressen ställer vi krav på att de ska organisera kampen, samtidigt som vi måste varna för att de kommer att förråda den. Detta måste kombineras med en organisering underifrån för att arbetarna ska ta makten över sina egna organisationer, med ledare som verkligen organiserar kampen och som inte lever ett priviligierat liv, fjärran från medlemmarnas villkor. Fackligt nätverk Helgen den oktober hölls en facklig konferens på Medborgarhuset i Hägerstensåsen. Konferensen organiserades av SEKO klubb 119 (tunnelbaneförarna) och SEKO Post Södermalm. Representanter på klubbnivå från Metall, Kommunal och Målarförbundet deltog, liksom inbjudna gäster från PAME, ett kampinriktat nätverk inom grekiska LO, liksom gäster från norska LO och SAC. Efter intressanta rapporter från tunnelbaneförarnas kamp mot Connex, de grekiska kamraternas kamp samt facklig kamp i Norge diskuterades vad som måste göras härnäst för fackföreningsrörelsen. Under stor enighet bildades ett nätverk, inriktat på kamp för fackliga rättigheter, anställningstrygghet och mot privatiseringar. Ett manifest och ett namn för nätverket kommer att antas på en ny konferens våren Nätverket är inriktat just på fackliga aktivister, vilket självfallet inte utesluter samarbete med andra rörelser med liknande mål. Konferensen samlade omkring 25 deltagare, som representerar klubbar med sammanlagt några få tusen medlemmar. Det är dock tydligt att stämningarna för att fackföreningsrörelsen måste radikaliseras är betydligt bredare än så, så förhoppningen är att nätverket ska kunna växa snabbt, för att verkligen bli en betydelsefull faktor i arbetarrörelsens pånyttfödelse. För mer information, kontakta SEKO klubb 119 på liljeholmen@klubb119.org Arbetarmakt nr Utges av Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Ansvarig utgivare Gunnar Westin Postgiro e-post info@arbetarmakt.com Telefon Hemsida Adress AM, Box 20081, Stockholm

3 Sverigedemokraterna inför nästa års val Det råder inget tvivel om att det finns starka förväntningar på att det största partiet utanför riksdagen, Sverigedemokraterna (SD), ska göra bra ifrån sig i nästa års val. Det gäller givetvis i första hand medlemmar och sympatisörer. Men även i andra kretsar finns det förhoppningar eller farhågor alltefter politiska ställningstaganden till SD:s rasistiska politik. Under sin tidiga historia var SD starkt förknippat med nazistiska grupperingar och skinnskallar. Det är alldeles klart att SD under 1990-talet var ett fascistiskt frontparti, vars syfte och funktion var att skapa en miljö för nazigrupperna att verka och växa i. I och med splittringen för några år sedan, och uppkomsten av Nationaldemokraterna (ND), har SD uppenbarligen ändrat karaktär. I en påkostad bilaga till tidningen SD-Kuriren som spritts över landet med den smått parodiska rubriken Partiet med ett hjärta för Sverige! förklarar SD att man för 10 år sedan inledde ett upprensningsarbete för att bli av med vissa olämpliga personer. Det påstås till och med att våra medlemmar idag har nästan alla ett förflutet i något av de sju riksdagspartierna. Även om det ligger en del överdrift i påståendet, ligger det säkert en hel del i det. SD har på senare år lyckats rekrytera inte bara den f.d. moderate riksdagsmannen Sten Andersson utan även andra lokalpolitiker, framför allt från borgerliga partier. Det har haft ett pris och det är just avståndstagandet från den utomparlamentariska extremhögern. Med sina 1,5 procent i riksdagsvalet 2002 har partiet lämnat högerns gärdsgårdsserie. Även om SD:s kommunala representanter knappast åstadkommit någonting vilket tillskrivs en konspiration inom etablissemanget som understöds av mediavänstern representerar deras 50 kommunala mandat en potentiell kraft. I tidningsbilagan uttalar sig ett brett spektrum av personer i det svenska samhället, även några med bakgrund i andra länder. Återkommande teman i deras åsikter är inte svåra att känna igen: invandringspolitiken har havererat, det multikulturella samhället kan aldrig fungera, svenska skattebetalares pengar ska i första hand användas för svenskar, motstånd mot EU, det måste ställas krav på invandrarna, vi måste värna vår vackra natur, hårdare tag mot brottsligheten, vi har rätt till våra historiska rötter, kulturarvet och vår religion. Allt är gamla favoriter i repris som innan de hamnade i SD:s händer gått många varv genom den svenska högern. De flesta som samlas i SD skulle säkert trivas utmärkt i det gamla högerpartiet innan det genomgick en modernisering och liberalisering. De skulle antagligen trivas mer än väl i Pia Kjærsgaards danska folkparti eller andra högerpartier med starka inhemska rötter och där rasismen och främlingsfientligheten bara är en komponent bland många andra. En metallarbetare från Helsingborg säger i bilagan att SD vill återskapa det gamla, goda Sverige folkhemmet. Förutom att det inte var särskilt gott, ligger det något i det. Folkhemmet som idé är en utlöpare av 1800-talets nationalism där hela folket skulle förenas i samarbetet mellan klasserna och mot andra folk och nationer. Hela idén bygger på en organisk uppfattning om nation och folk och i SD:s material pekas faktiskt Per Albin Hansson ut som en föregångare. SD:s ideal beskrivs på följande sätt: en strävan efter ett tryggt och stabilt samhälle, där medborgarna känner samhörighet med varandra genom en gemensam kultur och religion, ett gemensamt språk och en gemensam historisk bakgrund. Otur bara för dem som inte kan uppvisa dessa gemensamma kännetecken för en svensk. Den som är rom, same, finländare eller jude grupper med en mycket lång historia i det som idag kallas Sverige, i vissa fall en ännu längre historia än de s.k. svenskarna hör uppenbarligen inte hemma här. Muslimer och människor med utomeuropeisk bakgrund nämns inte alls en talande tystnad. Det förutsätts att läsarna ändå ska förstå vad som menas. SD är ett parti för trygghet, omtanke och tradition, vars politik vilar på en nationalistisk värdegrund med familjen, hembygden och fäderneslandet i centrum. Vi sätter Sverige och svenskarna i främsta rummet, skriver SD. Den tidigare vänsterpartisten Kenneth Sandberg, i Kävlinge utanför Malmö, har dumpat sitt gamla partis internationalism och anser nu att det är naturligt att sätta sina egna främst. Det beror naturligtvis på vad man anser vara sina egna. Arbetarrörelsens internationalism har alltid byggt på att arbetarnas verkliga vänner och deras egna är arbetarna i den övriga världen. SD hävdar att alla människor har lika värde ett påstående som helt motsägs av andra påståenden. Den som inte tillhör ett folk med en egen nationalstat får uppenbarligen skylla sig själv. Vi vet dock vad alla de som ramlar mellan stolarna brukar råka ut för: diskriminering, tvångsassimilering och i slutändan folkmord. SD menar följdriktigt att den som ska få svenskt medborgarskap bland annat måste ha tagit till sig den svenska kulturen. Rätten till nationell identitet är mycket viktig för SD, men den är villkorad. Den kan bara erkännas i den mån den antagit formen av en nationalstat. Det mångkulturella samhället är något som SD motsätter sig. Socialister har inte heller någon anledning att hurra över det mångkulturella, som alltför ofta tas som förevändning för att erkänna reaktionära värderingar. Vi vill istället splittra de nationella grupperingarna efter klassgränserna. Arbetare och socialister inom alla kulturer måste lära sig att skilja mellan reaktionära och progressiva delar i kulturer, alldeles särskilt i den egna kulturen. SD vill på alla sätt [!] uppmuntra en ökad återvandring och på så sätt få slut på de kulturellt främmande enklaver som finns i de flesta städer. Invandringen ska, enligt SD, vara reglerad och begränsad. Även om alla de ställningstaganden som SD redovisar tillhör allmängodset i den gamla högerns blåaste perioder, påstår man sig vara ett parti i mitten på den politiska skalan. Den som orkar läsa SD:s ståndpunkter till slutet kommer dock att upptäcka att där döljer sig borgarnas gamla vanliga omsorg om marknadsekonomin. SD betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling. Högerns gamla vanliga krav följer därefter som på beställning: bort med förmögenhetsskatten, sänk fastighetsskatten, sänkt moms för att gynna svensk handel osv. Inte undra på att de som känner sig mer hemma i den gamla blåhögern än i Reinfeldts moderniserade variant, sådana som Sten Andersson, känner sig pånyttfödda i SD. Det kommer att bli en viktig uppgift för socialister inför nästa års val att bekämpa SD:s försök att låta som gamla tiders socialdemokrater, och därmed vinna insteg bland missnöjda arbetarväljare. Per-Olof Mattsson Besök hemsidan för Förbundet för Femte Internationalen org

4 Fi och kampen för kvinnofrigörelse Följande artikel är delvis en förkortad bearbetning och uppdatering av en längre artikel som publicerats på Arbetarmakts hemsida och som innehåller en mer djupgående teoretisk analys av Feministiskt initiativ. Den finns på: 09/fi.php Feministiskt initiativs årsmöte 9 11 september vittnade om den vrede som finns mot det förtryck som kvinnor på olika samhällsnivåer lever under i klassamhället. Den socialdemokratiska regeringen har trots sin feministiska etikett fortsatt föra en borgerlig och kvinnofientlig politik. Vänsterpartiet har misslyckats erbjuda någon verklig opposition. Samtidigt har tonen gentemot feminism och kvinnokamp skärpts i medierna, vilket inte minst mediebevakningen av Fi:s kongress vittnade om. Men Fi är inte bara ett svar på regeringens oduglighet eller en reaktion på den backlash som drabbat främst arbetarkvinnor under nedskärningsåren som tog fart på 90-talet och som fortsatt tills idag. Det är också ett projekt som drivits fram av feministiska aktivister ur mellanskikten, ofta med en bas i den akademiska världen. Projektet möjliggjordes av Gudrun Schymans avhopp från Vänsterpartiet och hennes vilja att ställa sig i spetsen. Denna karaktär reflekteras i partiets sammansättning. Av partiets 15 styrelsemedlemmar är det bara en, telemarketingförsäljaren Carl-Johan Folkesson, som är arbetare. Ingen arbetarkvinna finns i partiets ledning. Sammansättningen på kongressen, få av de 300 deltagarna var under 30 år gamla, vittnade också om partiets isolering från särskilt den yngre generationen av arbetande kvinnor. Detta har inte betytt att klassfrågan helt saknats i diskussionerna och debatterna som föregått grundandet av partiet. Det vore konstigt om ett parti som säger sig vilja bekämpa kvinnoförtrycket inte sade något om klassfrågan. I partiets plattform skriver man således att man ej tror att alla kvinnor kan enas i alla frågor och hänvisar bl.a. till klass som en faktor som gör en sådan enighet omöjlig. En stor del av motionerna på årsmötet gav också uttryck för kvinnofrågans starka koppling till klassfrågor. Bland förslag som vann stöd fanns t.ex. kravet på 6 timmars arbetsdag, kvinnors rätt till heltid och lika lön för lika arbete, upprustning av offentlig sektor utöver progressiva krav på individualiserad föräldraförsäkring, ny samlevnadsbalk och åtgärder för att motverka mäns våld mot kvinnor. Är det dock något som erfarenheten av de socialdemokratiska regeringarna har visat är det att kraven då de reduceras till vackra ord utan koppling till en konkret strategi för att uppnå dem löper risken att bli urvattnade. Konkreta strategier är också vad som än så länge saknas hos Fi som tillsatt olika grupper för att reda ut partiets politiks konkreta utformning. Ännu har Fi inte lyckats ta klar ställning gentemot en eventuell borgerlig regering. Schyman har dock tidigare diskuterat möjligheten av samarbete med en borgerlig regering om den för fram kvinnors frågor i högre utsträckning än en regering baserad på s och v. Även om ett samarbete förefaller vara ytterst osannolikt, de borgerliga partierna skulle ju aldrig gå med på att bygga ut offentlig sektor eller införa 6 timmars arbetsdag, så vittnar denna inriktning om ett för socialister avgörande problem med Fi och dess feministiska politik. Denna politik bygger i grunden på övertygelsen att kvinnofrigörelse kan uppnås genom en politisk front bestående av kvinnor eller feminister oavsett klass. Schyman har för att rättfärdiga denna strategi återkommande använt argumentet att frågan om kvinnors underordning är en demokratisk fråga som man bör kunna enas om oavsett vad man anser om kapitalismen. Den feministiska enhetsidén är även om det utgör grunden inte det enda projekt som hörs inom Fi, vilket gör frågan mer komplex. Inom Fi ryms också en strömning som utmärks av perspektiv som influerat senare feministisk teori. Devrim Mavi i partiets ledande trio kallar sig t.ex. för antirasistisk queerfeminist och Tiina Rosenberg (som tidigare satt i styrelsen men avgått på grund av homofobin och hetsen från media) har spelat en viktig roll för queerteorins etablering Sverige. Queerteorin har sin utgångspunkt i en poststrukturalistisk tradition och kan sammanfattas som en teori som skarpt ifrågasätter stabila identitetsbegrepp (med fokus på sexuella identiteter). Man tillämpar vidare en maktanalys som identifierar heterosexuell normativitet som en förtryckande social struktur. I queerteorin finns flera beröringspunkter med postkolonial teori och svart feminism som också påverkat den senare feminismens utveckling. Ett försök att sammansmälta dessa olika kritiska utgångspunkter har lanserats i och med anammandet av ett s.k. intersektionalitetsperspektiv, vilket i korthet går ut på att man försöker att uppmärksamma att det också finns andra maktaxlar än kvinnoförtrycket (såsom homofobi, klassförtryck, rasism), och gå till botten med hur dessa förtryck samverkar. Detta kan låta nog så radikalt med en potential att rätta till de problem som blev så utmärkande för den äldre feminismens enhetstanke där enhet betydde begränsningen av politiska krav till vad rörelsens ledande vita heterosexuella medelklassfeminister kunde tillåta. Problemen för den nya feminismen är dock uppenbara vid en närmare titt. Den postmodernistiskt filosofiska hemvisten med dess förkastande av alla antaganden av objektiva sanningar ledde på ett tidigt stadium till ett ifrågasättande av alla något så när stabila subjekt och anspråk på universella lösningar på kvinnoförtrycket. Även arbetarklassen offrades som politiskt subjekt till förmån för ett mångfaldsperspektiv, om dess betydelse som allierad inte relativiserades. De nya feministerna saknar därtill en teoretisk koppling till den revolutionärt marxistiska erfarenheten av arbetarklassens och arbetarkvinnornas kamp med konsekvensen att deras egen politik riskerar att vägledas av principlös pragmatism, med andra ord reformism. Hur Fi ska kunna hålla ihop dessa olika strömningar blir intressant att följa. Tiina Rosenbergs efterträdare till styrelseposten blev Lotten Sunna, en kvinna med uttalat borgerliga värderingar. Samtidigt manar partimedlemmarna Anna- Karin Johansson och Sofia Larsson i ett debattinlägg riktat mot Ebba Witt-Brattström på partiets hemsida till kamp mot den svenska feminismen som blind för andra maktstrukturer än patriarkatet. Även om det står klart att trotskister inte kan uppmana till stöd för ett i grunden småborgerligt feministiskt parti som inte tar ställning i klassfrågorna och därmed sviker arbetarkvinnorna så är det av vikt att förhålla sig till Fi:s utveckling. Trotskister bör delta på möten och i debatter och sätta fingret på bristerna i en politik som inte på allvar förenar kvinnokampen med revolutionär kamp mot det system som är roten till kvinnoförtrycket kapitalismen. Det är av avgörande betydelse att lyfta fram konkreta strategier för att bygga en kvinnorörelse baserad på och ledd av arbetarkvinnorna, inklusive de unga och invandrade kvinnorna i förorterna. Det är där och inte på universiteten som majorteten av kvinnorna finns. Kvinnornas liksom arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk! GW

5 Homofobins orsaker Varför existerar homofobi? Vad är det som får vissa människor att hata homo-, bi- och transpersoner så mycket att de rentav är villiga att döda? En förklaring kan fås om man tittar på vilka hbt-personer som löper störst risk för att utsättas för diskriminering, trakasserier, våld och /eller hot om våld. En undersökning av Eva Jalakas och Åsa Hedendahl visar att de som inte uppfyller de traditionella könsrollerna ofta löper större risk för att utsättas för diskriminering. Även när det gäller våld mot hbt-personer så är det ofta de som på något sätt bryter mot normen för hur en man/kvinna ska se ut eller bete sig som råkar mest illa ut. Detta visar att homofobin är starkt sammankopplad med kvinnoförtrycket. Ännu tydligare blir det om man tänker på hur det även bland homo- och bisexuella finns många som ser ner på fjollor och transor och att butch ofta har högre status än femme bland många lesbiska. En annan orsak till homofobin är heteronormativiteten. Det är lättare att bevara de traditionella könsrollerna om folk är heterosexuella och heterosexualiteten ses som det naturliga. Människor som lever i icke-heterosexuella relationer har nämligen en tendens att ifrågasätta och bryta mot ovan nämnda könsroller. I ett förhållande mellan två kvinnor t ex så kan ju inte båda stanna hemma och ta hand om hem och barn medan den andra är ute och jobbar! Johan Hiltons bok No Tears for Queers visar att våld mot hbt-personer ofta sker i samband med att hbt-personen, ofta en man, råkar ragga på fel person. Personen som blir raggad på, oftast en man, kan då bli så upprörd att han/hon måste misshandla eller rentav döda hbt-personen. Det verkar stå rätt så klart att åtminstone heterosexuella män kan känna sig väldigt hotade och kränkta om någon med fel kön skulle råka ragga på dem. Vad beror då detta på? Johan Hilton menar att det beror den manliga könsrollen och att en riktig man ska vara heterosexuell och om en annan man stöter på honom så ifrågasätts hans heterosexualitet. För att bevisa sin heterosexualitet är alltså vissa män beredda att ta till våld, ibland med dödlig utgång. Även här går det att se en koppling till kvinnoförtrycket. Anledningen till att män är så rädda för att inte ses som riktiga män är därför att alternativet till att vara en man är att vara en kvinna och att vara kvinna är förnedrande, eftersom kvinnor har lägre status än män i vårt nuvarande samhälle. Både de traditionella könsrollerna och heteronormativiteten är nödvändiga delar av kvinnoförtrycket. De behövs bland annat för att bevara den heterosexuella kärnfamiljen, vars syfte är både att reproducera arbetskraften och upprätthålla kvinnoförtrycket. Kvinnoförtrycket i sin tur har sitt ursprung i klasssamhällets uppkomst och behövs för att kapitalismen ska få gratis eller billig arbetskraft som kan ta hand om hushållsarbete, barn, gamla och sjuka. Hbt-personer ses som ett hot mot den heterosexuella kärnfamiljen eftersom de bryter både mot heteronormativiteten och de traditionella könsrollerna. Det enda sättet att utrota homofobin en gång för alla är alltså att utrota dess orsak, dvs. kvinnoförtrycket. Detta går dock inte utan att också avskaffa kapitalismen, eftersom den ju är beroende av kvinnoförtrycket. Men det betyder inte att vi ska sitta och rulla tummarna tills revolutionen kommer, vi måste redan idag protestera varje gång som vi stöter på homofobi, sexism och heterosexism, i massmedia, på arbetsplatsen, på krogen eller någon annanstans. Speciellt viktigt är det att bekämpa homofobi på arbetsplatsen och inom facket, både för hbtpersonernas skull, som inte ska behöva känna sig diskriminerade eller trakasserade på sin arbetsplats, men också för att arbetarklassen som helhet tjänar på att ingen känner sig diskriminerad eller trakasserad av sina arbetskamrater. En person som upplever att hans/hennes arbetskamrater är emot honom/henne är ofta mindre benägen att delta fullt ut i kampen mot arbetsgivarna. Det är därför t ex viktigt att facket anordnar utbildningar och informerar sina medlemmar och andra arbetare om hbt-frågor och nödvändigheten av att bekämpa all slags homofobi och diskriminering av hbt-personer, samt förstås att facket aktivt går ut och genomför denna kamp. När det gäller hur vi ska försvara oss mot homofobiskt våld så finns det de som vill sätta sin tilltro till polisen och kräver att den ska öka sin homokompetens. Att lita på polisen är dock ingen bra ide. Förutom att polisen är full av homofober så är det i längden farligt att lita på den borgerliga staten. Den borgerliga staten har inget självklart intresse av att skydda hbt-personer, och de rättigheter och andra former av skydd som hbt-rörelsen har lyckats kämpa sig till kan lätt dras tillbaka. Misshandeln av en hbt-person i samband med Pride 2003 visar att till och med när polisen är i närheten kan den inte försvara oss. Även i samband med årets Pride blev två personer misshandlade, den här gången alldeles utanför Pridehuset. Detta visar på behovet av att hbtrörelsen organiserar sitt eget självförsvar. Johan Fogelstam REVO:s kampanj mot McOckupationen För att uppmärksamma det multinationella franchiseföretaget McDonald s har REVOLUTION drivit en kampanj som vi kallat Stoppa McOckupationen! McDonald s har tidigare i år donerat miljontals dollar till en statligt finansierad kampanj som mobiliserat till stöd för ockupationstrupperna. McDonald s i USA var de som stod för beslutet att stödja den amerikanska armén. Men McDonald s i andra länder kan inte avsäga sig sitt ansvar. En stor del av omsättningen går till just huvudkoncernen i USA i Danmark så mycket som 5 procent av vinsten eller 74 miljoner. I Sverige vill inte företaget lämna ut sådana affärshemligheter, men med tanke på att det här finns flest restauranger per invånare i Europa och med en högre omsättning än den i Danmark handlar det antagligen om hundratals miljoner kronor om året. Pengar som alltså till viss del senare hjälper till att piska upp stöd för de dagliga brutala mordräderna mot Iraks befolkning. Birgitta Mossberg, presschef på McDonald s, vill trots detta i en intervju inte värdera vilka aktiviteter andra McDonald s väljer att driva. Med kampanjen har vi organiserat aktiviteter i Stockholm och i Falun. I Stockholm har vi totalt organiserat fem besök till fem olika restauranger i en kampanjturné. Vi har då ställt oss utanför restauranger och delat ut flygblad och hållit upp en banderoll med namnet på kampanjen. Vi har pratat med kunder, anställda och förbipasserande och informerat om företagets policy. Kampanjen har totalt sätt varit en bra erfarenhet för oss. Vi har också här i Stockholm kommit ut på skolor där vi delat ut flygblad, sålt tidningar och affischerat (Farsta gymnasium, Södertörn och Stockholms universitet). Kampanjen har varit ett sätt för oss att koppla frågan om den imperialistiska ockupationen av Irak till de multinationella företagens profitlystnad och fientliga attityd till fackföreningar. McDonald s är ju kända för sin hårda linje mot facket och i Irak bekämpar de imperialistiska arméerna arbetare som organiserar sig obe-

6 roende från ockupationsregimens kontroll. Vi har också fått smaka på företagets odemokratiska kultur vid olika aktioner. McDonald s har upprepade gånger hotat att polisanmäla oss, bussa väktare på oss och på andra sätt trakassera oss trots att vi bara utnyttjar våra rättigheter att bilda opinion. Slutligen kan tilläggas att vårt initiativ lett till ett spridande av kampanjen till andra länder. I Australien och i Tyskland har ett antal liknande aktioner genomförts i namn av kampanjen. I Australien ledde kampanjen till större protester med många deltagande organisationer som ställde till besvär för företaget i Melbourne. Kampanjen har varit ett bra exempel på den internationalism som är vägledande för REVOLUTION:s arbete i de olika länder där vi finns. Internationalismen kommer att vara av avgörande betydelse om vi ska kunna stoppa de multinationella företagens framfart globalt och deras stöd till imperialismen! REVOLUTION Revolutionära socialistiska kvinnor: Clara Zetkin (del 1) Den klassmedvetna organiserade proletära kvinnorörelsens början i Tyskland är oupplösligt förbunden med uppkomsten och mognandet av föreställningen om det socialistiska samhället, som politiskt och socialt företräds av ett klassparti som är ideologiskt och organisatoriskt friskt. Så skrev Clara Zetkin i sin bok från 1928 om den proletära kvinnorörelsens historia i Tyskland. Hon kom genom sitt arbete i det tyska arbetarpartiet (SPD) att bli pionjär för organiserandet av socialistiska partiers speciella arbete bland arbetarkvinnor i motsättning till borgerliga feminister. SPD:s tillväxt var så snabb efter bildandet 1875 att det nya tyska rikets kansler Bismarck ansåg det nödvändigt att förbjuda partiet med sina s.k. antisocialistiska lagar. Rösträtten var begränsad i den tidens Tyskland, liksom i de flesta andra länder i Europa, men trots att partiet förbjöds var det tillåtet för enskilda socialister att ställa upp i val och inta sina platser i riksdagen. Under 12 år fängslades personer och 900 utvisades med åberopande av dessa lagar. Partiet fungerade illegalt och växte trots repressionen snabbt. Femton år efter grundandet kunde SPD räkna med stöd av 20 procent av väljarna. De antisocialistiska lagarna var speciellt hårda mot arbetarkvinnor. När klubbar bildades i mitten av 1880-talet för kvinnors egen förkovran, ett slags front för SPD, infördes en särskild lag som förbjöd dem. Även om förtrycket slog både mot män och kvinnor inom arbetarklassen, var det arbete för att organisera arbetarkvinnorna som Zetkin inledde inte okontroversiellt inom arbetarrörelsen. En fråga som ofta ledde till konflikt och debatt var frågan om skyddslagar speciellt för kvinnor. Med hänvisning till kvinnans roll som moder fördes ibland rent reaktionära åsikter fram inom partiet. Zetkin och andra kvinnliga partimedlemmar kämpade hårt mot dessa bakåtsträvande tendenser. När partiet bildades lade Zetkin, Emma Ihrer och Luise Zietz fram ett förslag som avvisade speciella privilegier för kvinnor och som samtidigt krävde skydd för alla arbetare. Det avvisades dock av kongressen. SPD:s hållning till rösträtt för alla, både män och kvinnor, var inte entydig under partiets tidiga historia. Först på kongressen 1891, när det berömda Erfurtprogrammet antogs, krävde SPD allmän rösträtt från 20 års ålder. Clara Zetkin bidrog kraftfullt till SPD:s uppvaknande inför arbetarkvinnornas krav. I en pamflett från 1889, Frågan om kvinnliga arbetare och kvinnor i vår tid, utvecklade hon den grundläggande ståndpunkt som sedan förblivit en av den revolutionära socialismens grundstenar: den socialistiska kvinnorörelsen kan inte existera utanför den socialistiska arbetarrörelsen som helhet. Hon konstaterade att industrialiseringen redan då tvingade kapitalismen att överta en del av familjens funktioner (utbildning m.m.). Det är dock först socialismen, hävdade Zetkin, som kan garantera socialiseringen av alla den borgerliga familjens funktioner och därmed lägga grunden för kvinnans frigörelse.

7 Kongressen 1891 var inte bara ett vägskäl för SPD:s ståndpunkt i frågan om rösträtten. Samma år utsågs Zetkin och Emma Ihrer till redaktörer för en speciell tidning som utgavs av SPD men som särskilt vände sig till arbetarkvinnor. Tidningens namn var Die Gleichheit Jämlikheten. Dess uppgift var att skola proletära kvinnor för klasskampen. Redaktörerna avgränsade sig ordentligt från borgerliga feminister: Men den kännetecknande ståndpunkten, klasskampens ståndpunkt, måste skarpt och otvetydigt betonas i ett organ för arbetarkvinnornas intressen. Och detta måste göras desto skarpare ju mer de borgerliga rösträttskämparna gör det till sin angelägenhet, genom att använda allmänna humanitära fraser och mindre eftergifter för arbetarkvinnornas krav på reformer, att sätta upp hinder i arbetarkvinnornas tillvaro och försöka dra bort dem från klasskampen. De närmaste 10 åren var verkligen framgångsrika för SPD och arbetet bland arbetarkvinnorna. Men Zetkins och de andra kvinnliga partimedlemmarnas arbete kom att påverkas av de växande motsättningarna inom SPD mellan högern och vänstern, med en centerfalang där emellan. Konflikterna ledde till öppen splittring 1914 när högern stödde den egna regeringens deltagande i första världskriget. SPD:s starka stöd bland norra Tysklands industriarbetare och deras fackliga ledare gav upphov till ett starkt tryck att göra eftergifter till rent fackliga synpunkter. Ända fram till 1916, när Zetkin tvingades bort från Die Gleichheit, angreps tidningen upprepade gånger av högern för att vara alltför teoretisk, otillgänglig och inte tillräckligt populär. Zetkin och hennes kamrater hävdade med rätta att tidningen inte var tänkt att vara en familjetidning utan ett verktyg för teoretisk skolning av revolutionärer. När partiledningen 1914 svek sina löften om motstånd mot kriget, gick Die Gleichheit i opposition mot ledningen. Den kom sedan under två år att fungera som samlingsplats för motståndet mot det imperialistiska kriget. Redan 1896 blev tidningen ett instrument för att sprida det speciella sätt att arbeta som Zetkin och hennes kamrater blev pionjärer för. I samband med en internationell socialistisk kongress samlades 30 socialistiska kvinnor från olika länder. Mötet noterade speciellt att de borgerliga feministerna stod i motsättning till den proletära, socialistiska kvinnorörelsen. SPD:s arbete bland arbetarkvinnor organiserades genom en kvinnokommission. Arbetsformer utvecklades som tillät kvinnor som inte annars kunde tänka sig att ansluta sig till SPD att delta. De lagar som begränsade kvinnors och ungdomars politik var för män! politiska verksamhet ända fram till 1908 blev ett hinder som övervanns med hjälp av föreningar för kvinnors självförkovran. När de antisocialistiska lagarna försvann byggdes SPD snabbt upp som ett modernt parti med mängder av funktionärer. Redan 1892 gavs tillstånd att välja kvinnliga representanter i varje område och en central representant i verkställande utskottet som kunde leda arbetet. SPD ändrade officiellt till och med ordet för förtroendeman (Vertrauensmann), som bara kan syfta på män, till det könsneutrala förtroendeperson (Vertrauensperson). Den som påstår att den socialistiska arbetarrörelsens inställning till kvinnors speciella behov alltid varit avvisande, har alltså fel. I nästa artikel ska vi följa de vidare ödena för Clara Zetkin och hennes pionjärinsats. POM Inför ESF i Athen: Europas arbetare behöver revolutionär politik! Det senaste förberedande mötet inför Europas Sociala Forum i Aten hölls september i Istanbul. Trots att det nu gått en tid sedan dess är en sammanfattning på sin plats. ESF ligger inte så värst långt fram i tiden, det kommer att hållas 6 9 april den kommande våren. Det är det fjärde forumet som organiseras och liksom tidigare står den internationella antikapitalistiska rörelsen inför stora uppgifter. Mötet samlade representanter från den antikapitalistiska rörelsen i ett flertal europeiska länder. Totalt deltog Stora delegationer fanns från arbetarrörelsens vänsterkant i Frankrike (inklusive representanter från fackföreningarna CGT och SUD och från partier som LCR, PCF och nätverket ATTAC), Italien (från vänsterpartiet Rifondazione Comunista liksom facken CGIL, FIOM och Cobas) och Grekland (från vänsterpartiet Synaspismos, Internationella Socialistiska Tendensen och Atens och Thessalonikis sociala forum). En viktig mobilisering stod också den turkiska vänstern för där olika stalinistiska grupperingar var väl representerade. De debatter som ägde rum under mötet vittnade om situationen för den europeiska arbetarklassen och om svagheten hos den politik som vänstern driver. Det gångna årets kamp har gett vissa resultat. Den franska vänstern vann en viktig seger i omröstningen om den nyliberala EU-konstitutionen i maj. I Tyskland fick det nybildade Linkspartei 8.7 procent som ett uttryck för missnöjet socialdemokratiska SPD:s borgerliga politik. Denna utveckling har dock inte stoppat den europeiska borgarklassen från att fortsätta sin offensiva linje. Samordnandet av massmotstånd mot den nyliberala offensiven är en central utmaning för ESF och den europeiska arbetarrörelsen. Ett svar kom från en konferens anordnad av franska PCF och LCR som hölls i eftersvallet från nej-segern i juni. Den deklaration som blev resultatet av konferensen innehöll många viktiga men alltför vaga krav: ett stärkande av demokratiska rättigheter, jämlikhet mellan män och kvinnor, för en konstitution baserad på frihet, jämlikhet och sekularism, fulla rättigheter för flyktingar, mot fattigdomen, för sociala satsningar m.m. Problemet var att dessa krav inte var kopplade till en konkret strategi för att uppnå dem. Tagna för sig själva blir de bara ytterligare en reformistisk kravlista som är tänkt att kunna vinnas inom ramen för det kapitalistiska systemet. Förslagen om att organisera en internationell kampanj med massmöten är inte dåliga men riskerar såklart att bli uddlösa. De skulle kunna spela en viktig roll OM dessa handlade om vilket alternativ man ska kämpa för gentemot kapitalisternas Europa, OM de mobiliserade arbetarklassen i kamp för att uppnå konkreta mål, såsom att slå tillbaka försöken att privatisera den offentliga sektorn, försöken att privatisera pensionssystemen, angreppen mot de fackliga rättigheterna, nedskärningarna i utbildningssektorn, den rasistiska flyktingpolitiken osv. Problemet med deklarationen är att den saknar just en inriktning som syftar till att mobilisera massorna för den oundvikliga konfrontation som varje seriöst försök att slå tillbaka borgarnas offensiv skulle leda till. Även från italienarna fanns ett förslag i form av en deklaration med rubriken Agenda för ett annat Europa. Den inne-

8 håller sju olika områden: fred och säkerhet, medborgarskap, jämlikhet, arbetare och sociala rättigheter, demokrati och deltagande, miljöpolitik och offentliga sektorn. Initiativtagarna och drivkrafterna är Rifondazione Comunista och facket FIOM. Representanter från dessa grupper argumenterade för att deras alternativa agenda kan utgöra en grund för mobiliseringar mot den nyliberala EU-politiken. Mobiliseringar vore så klart önskvärda men motiveringarna gjordes med argument för en separation av den ekonomiska kampen från politiska krav. Det vore en återvändsgränd men passar Rifondazione Comunista, som kan tänka sig samarbeta med det regeringsalternativ som baserar sig på en koalition mellan center och vänster. Detta skulle kunna innebära samarbete med Romani Prodi som själv var med och beslutade om den nyliberala Lissabonagendan 2001! En liknande inriktning ligger till grund för den av franska PCF och LCR influerade deklarationen. Denna ses som en hävstång för att vinna stöd för deras nyreformistiska planer där siktet är inställt på inget mindre än en folkfrontsregering med socialistpartiet. Centristerna i Fjärde Internationalen och de f.d. franska stalinisterna överväger alltså att sätta sig i en kapitalistisk regering, något som inte förvånar med tanke på hur dessa krafter agerat historiskt. De franska och italienska deklarationerna mottogs med ett långt ifrån brett stöd på mötet. En representant för den radikala italienska fackföreningen Cobas (Pierre Bernocchi) menade att den italienska sociala rörelsen befinner sig i stagnation, något som endast kan lösas genom massmobiliseringar och kamp. Men hans inlägg, som inte erbjöd något politiskt alternativ till deklarationerna, gav också uttryck för Cobas syndikalistiska inriktning där man tenderar att skilja klasskampen från politiska program. Internationella Socialistiska Tendensen (en centristisk tendens med rötter i trotskismen) hade ingen större närvaro på mötet och erbjöd ingen opposition till de reformistiska projekten. De föreslog dock att ESF i Aten bör grupperas kring fem olika teman (krig och imperialism, EU och globalisering, demokrati och kampen mot rasism, fascism och sexism, miljöpolitik och framtiden för rörelsen) samt att dessa bör mynna ut i församlingar som kan besluta om vilken inriktning kampen skall ges. Om förslaget får stöd skulle det kunna innebära att de franska och italienska förslagen/deklarationerna kan bli föremål för debatt och således en möjlighet för revolutionärer att resa alternativa förslag. De turkiska stalinistiska grupperingarna stod vid detta förberedelsemöte för en mycket mer samlad intervention än man åstadkommit tidigare. Flera turkiska representanter höll passionerade tal om behovet av att praktiskt solidarisera sig med det irakiska motståndet mot den amerikansk-brittiska ockupationen. De har så klart rätt i detta vänstern skulle kunna göra så mycket mer i Irakfrågan om fler tog aktiv ställning. En svaghet kom dock upp i deras syn på EU. De pekade förvisso korrekt på att EU är ett imperialistiskt projekt men argumenterade sedan att man inte skulle ha någon diskussion överhuvudtaget rörande EUkonstitutionen. Detta vittnade om en svaghet i deras internationalism då man underskattar den europeiska arbetarklassens kamp mot specifika punkter inom EU-konstitutionen och hur denna kamp, givet ett revolutionärt ledarskap, skulle kunna flytta fram positionerna för ett socialistiskt Europa. Helhetsintrycket från förberedelsemötet är att delar av arbetarrörelsen och den antikapitalistiska rörelsen fortsätter att växa. Ett exempel på rörelsens sociala djup är att Europeiska Fackföreningsfederationen nyligen sagt sig vilja fördjupa sitt arbete i forumet. Denna involvering är viktig och nödvändig för rörelsen om den på allvar ska kunna göra motstånd mot borgarna. Men då krävs en kamp för en revolutionär opposition inom rörelsen som kämpar för ett revolutionärt alternativ mot de reformister och centrister som är villiga att sälja ut rörelsens intressen för kortsiktig vinning. Det är vad Förbundet för Femte Internationalen kommer att kämpa för i Aten. Gunnar Westin Arbetarnas kamp i Iran Söndagen 23 oktober träffade jag Abas Afshan, arbetare och politisk flykting från Iran. Abas har utstått sammanlagt 14 års fängelse med mer än sin beskärda del av tortyr, både under den USA-stödda shahens diktatur, och den inte mindre brutala islamistiska regim som följde, och som fortfarande sitter kvar. Han berättade om utvecklingen i Iran, om shahens CIAdirigerade kupp 1953 som effektivt undanröjde allt folkligt inflytande men var desto lönsammare för storföretagen och uppskattad allierad till Vita huset tills den sveptes bort av en våg av folklig vrede och arbetarkamp Utvecklingen där Irans arbetande massor direkt lade sig i samhällsutvecklingen ströps åter när mullorna under Khomeini på ett blodigt sätt tog makten och undanröjde all opposition. En bidragande orsak var att andra politiska krafter, som Irans kommunistparti (Tudeh), inte alls insåg vilken dödsfara som hotade från mullornas håll utan samarbetade med sina bödlar även sedan de slängts i fängelse av dessa. Trots att han suttit i mullornas fängelse i över 7 år, och släppts under löfte att aldrig angagera sig politiskt eller fackligt igen, började Abas organisera sig med likasinnade arbetare när en studentrevolt flammade upp När han fick veta att han stod under bevakning från säkerhetspolisen och med stor sannolikhet skulle gripas när som helst, fann han för gott att gå under jorden, och på sina kamraters inrådan lämnade han landet. Hur bedömer då våra svenska, demokratiska myndigheter som jobbar under en socialistisk regering och som säger sig arbeta för demokrati och frihet i världen Abas fall? Abas, som verkligen kämpat och fortsatt kämpa för arbetarnas rättigheter och frihet till skillnad från att frottera sig med krigsförbrytare som Bush och Blair, som våra politiska företrädare verkar föredra? Det är ingen fara för honom fastslog utlänningsnämnden, och han har fått två avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd trots att motståndare till regimen fängslas i mängder, att många avrättas och i vissa fall mördas i hemlighet. Och utan att ens ha översatt merparten av vad Abas själv har skrivit i ärendet. Han tror att de snart kommer att ta beslut om att utvisa honom. Men Abas är inte så intresserad av att prata om sig själv, han föredrar att diskutera politik, situationen i Iran och dess historia. Arbetarna i Iran lider under svåra förhållanden till glädje för en del storföretag som ser fördelarna med låga löner och sociala kostnader. Bland annat har Ericson nyligen gjort en uppgörelse om miljardinvesteringar. Trots en formell arbetsvecka på 44 timmar är lönerna för många så låga att de tvingas ha flera jobb för att klara sig. En omfattande strejkverksamhet pågår i Iran just nu. En vanlig vecka kan det försiggå omkring strejker ofta strejkar de för att få ut sina löner som de skulle ha fått för flera veckor eller rent av månader sedan. Eftersom regimen så hårt slår ner på all organisering som kan bli ett hot är det dock svårt att skapa ett alternativ som kan störta diktaturen. Men att störta den är nödvändigt. Abas tror inte att den kan reformeras eller vridas i en mer progressiv riktning. Han avvisar också alla tankar på att USA-ledda trupper kan skapa frihet för Irans arbetare. Oavsett vilka valprocedurer de formellt kan presentera är det uppenbart att det Bushs krig mot terrorismen har skapat i Irak är ett blodigt kaos med döda sedan invasionen 2003 (enligt

9 den ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet). Man ska heller inte glömma att de som idag framställer sig som Iraks befriare är just de som stödde Saddam med vapen när han härjade som värst eller att krig mot terrorister har varit diktaturers älsklingsslogan under många årtionden. Stormakternas trupper har sällan skapat frihet för det arbetande folket där de har satts in desto oftare har de gynnat investerare och överklassen. Även om Irans diktatur skulle störtas skulle friheten hotas så snart landet slog in på en väg som hotar storföretagens vinster och världens maktbalans. Det Abas hoppas på är att världens arbetare fullt ut ska inse att deras allierade inte är krigshetsande presidenter, höga direktörer och överbetalda politiker, utan arbetarna i alla andra länder. Och för att verkligen undanröja diktatur och förtryck Maos okända historia Den här politiska biografin om Mao Zedong Mao: The Unknown Story (London 2005) av Jung Chang och Jon Halliday har mötts av kritikernas gillande. En del beskriver dess avslöjanden och anklagelser mot Maos tyranni som bombnedslag, vilka avslöjar den verkliga omfattningen av Maos förtryck och folkmordiska manier och som kastar nytt ljus över varje episod i hans omtumlande liv och reviderar den kinesiska historien. Chang och Halliday baserar sitt arbete på intervjuer med Maos samtida och deras familjer liksom utländska källor och en rad kinesiska och utländska arkiv. Resultatet är en kronologisk berättelse som i detalj återger en litania med Maos brott: hans principlösa manövrer och manipulering av sovjetisk hjälp för att få kontroll över röda armén i sina ansträngningar att ta makten; hans förkärlek för att använda våld, tortyr och död mot sina motståndare, inklusive medlemmar i kommunistpartiet, både före och efter revolutionen; hans dragning till det goda livet och byråkratiska privilegier i kontrast till hans grymma likgiltighet för sina anhängares välfärd i de röda baserna och sina undersåtar efter revolutionen; hans förfalskningar av viktiga episoder i partiets historia såsom den långa marschen; hans promiskuitet och brist på personlig hygien. En stor del av materialet är verkligen nytt. Om det tvingar de som accepterade Maos revolutionära kreditiv att tänka om, är det välkommet. Samtidigt är det faktum att Mao steg till makten över sina rivalers lik, att han trampade på demokratin i partiet och i samhället i stort att han, väl vid makten, drog igång voluntaristiska kampanjer som ledde till miljoner människors död, är inte alls nytt. Men den här boken handlar emellertid inte om att rätta till historieskrivningen beträffande den store rorsmannen. Att Mao var en skurk är absolut inte nytt för trotskister. Bland de intervjuade som citeras finns Zheng Chao-lin, som beskrivs som en av Maos gamla vänner och kolleger, och Wang Fan-xi, ett högt uppsatt nyckelvittne till de historiska händelserna. Författarna verkar vara okunniga om att både Zheng och Wang var oppositionella trotskister inom kinesiska kommunistpartiet (KKP) och hade så varit sedan slutet av 1920-talet. Efter 1949 fortsatte de och deras kamrater att organisera inom den urbana arbetarklassen tills deras organisation undertrycktes Zheng fängslades av Maos regim under 27 år och Wang tillbringade 40 år som politisk flykting och kunde inte återvända till Kina eftersom han inte accepterade erbjudandet om rehabilitering genom att fördöma sina kamrater. Denna uppenbara försummelse tjänar emellertid ett syfte. Genom att operera bort inte bara det politiska innehållet i konflikterna inom KKP, utan hela följden av massrörelser och revolutionära kriser som skakade Kina och skapade den kontext i vilken Mao kom till makten, försöker Chang och Halliday i sin redogörelse framställa Mao Zedongs megalomani som den kinesiska revolutionens enda drivkraft. Det är detta som, trots författarnas flitiga efterforskningar, gör boken till ett ihåligt och intellektuellt otillfredsställande arbete. Det är historieteorin om de onda individerna i stort och långt format. Författarna kan på 800 sidor inte förklara hur en man kunde påtvinga folket i världens folkrikaste land sin vilja. Ändå är en sådan förklaring inte svår: KKP:s urartning till en byråkratisk diktatur har många gemensamma drag med det sovjetiska kommunistpartiets degenerering. Under krigskommunismens regim, överallt måste arbetarna ta över makten, avskaffa kapitalismen och införa ett globalt socialistiskt system. En början för svenska arbetare skulle kunna vara att visa solidaritet med de iranska arbetarnas kamp, och inse att vi har samma intresse av att kämpa mot förtryck och utsugning. Samt ge gamla kämpar som Abas självklar rätt att stanna här. Jens-Hugo Nyberg från , verkade delar av det sovjetiska partiet och staten, framför allt tjekan och dess besläktade byråkratiska institutioner, praktiskt taget autonomt och genomdrev ofta skoningslösa lagar för att bevara den revolutionära regimen. Med tiden kom detta att ge upphov till en mäktig kader, som identifierade sig med revolutionens öde. Under 1920-talet blev detta skikt inom sovjetstaten det viktigaste stödet för Stalins fraktion och under tvångskollektiviseringen av jordbruket och industrialiseringen tillhandahöll den både modellen för partiorganisationen och den repressiva apparaten. Trots de uppenbara skillnaderna, skapade partiorganisationens utveckling i Kinas så kallade basområden i slutet av 1920-talet och under 1930-talet en jämförbar dynamik. En delvis militär, delvis politisk och helt igenom hierarkisk partiregim, som upprätthölls i en potentiellt fientlig bondeomgivning genom ett elitistiskt politiskt medvetande och ett program för nationell modernisering och industrialisering. Hierarkier behöver emellertid en källa till yttersta auktoritet och gestalter som Stalin och Mao fyller den rollen. Genom att vända på verkligheten och betrakta KKP som ett uttryck för Maos personlighet istället för tvärtom, reducerar författarna hela den revolutionära rörelsen i Kina till en konsekvens av Maos strävan efter makt. Genom att fördöma denna strävan, fördömer de också hela rörelsen, och det är det verkliga syftet med boken. Den är, till sin kärna, en polemik mot alla revolutionära rörelser och i förlängningen en lovsång till kapitalismens återupprättande i Kina. Din Wong Översatt ur Workers Power (London) nr 298 Prenumerera (kostnadsfritt) på Arbetarmakts nyhetsbrev: