LÖVENS i Norra Hällsjön

Transkript

1 Inskannat och bilder tillagda 2014 av Lars Lindberg LÖVENS i Norra Hällsjön Barndomsminnen från en arrendegård i Bergslagen när seklet var ungt. Så var det förr. Till våra barn och barnbarn. För att ni ska få en inblick hur vi hade det i början av seklet, har jag gjort en del minnesanteckningar. Dessutom har jag erhållit en del uppgifter av min äldsta bror KarI. Eftersom jag började skriva detta för omkring 15 år sedan då våra barnbarn var små då, så finns det en del verser om djuren med. Jag har även försökt få med en del av det bygdespråk som var brukligt vid den tiden. Hoppas ni kan ha någon glädje av detta. Er mor, mormor och farmor Helma Dalebjörk, f. Fredriksson

2 Min far brukade en arrendegård under Grängesbergsbolaget, i en by vid namn Hällsjön i Ludvika socken. Vi var 10 syskon varav de två äldsta var bröder därefter kom två systrar, den femte i ordningen var en broder därefter en syster. Så kom jag som sjua i ordningsföljden och efter mig tre systrar till. Dessutom bestod familjen av min mormor och min farfar. På den tiden var det vanligt att far- och morföräldrar som blev ensamma, bodde hos sina barn. Det fanns inga pensionärslägenheter då som det finns nu för tiden. Stället där vi bodde hette Lövens, men eftersom min farfar, som innehade arrendet tidigare hette Fredrik Ersson, så gick stället under benämningen Fredrikers, så fick det också heta så länge någon av vår familj bodde kvar där. Boningshuset var en enplans rödmålad stuga med vita knutar och bestod av två rum och ett jättestort kök. Inga s.k. bekvämligheter fanns. På en vedspis vid ena sidan av köket lagades maten. Ovanför spisen, i muren, fanns en stor bakugn som användes att grädda bröd i vid storbak. Jag återkommer till detta. De båda rummen värmdes upp av brasor från järnkamin. Ved till spis och kaminer hämtades från en vedbod på gården och förvarades i en stor vedlår i köket. Vatten har vi i hinkar från en brunn på gården tömde det i en stor koppartunna som stod i farstun. Ur denna hämtade vi vatten vid behov. Dessutom fanns vid gården en matbod, jordkällare, ladugårdsbyggnad med loge höskullar och dylikt. I samma huslänga fanns också, vedbod och snickarbod. I anslutning till stallet fanns vagnslider och höskulle, samt ej att förglömma, det ldla huset med hjärta på dörren, utedasset, i detta fanns en bänk med 2 runda hål med lock över. Där kunde man sitta på sommaren och nästan sövas till söms av det surrande ljudet som alla flugorna åstadkom. Men på vintern satt man inte längre än man var tvungen, för då blev det kallt åt lilla stjärten. På gårdsplanen framför boningshuset växte 10 stora fruktträd. Det var härligt med all denna frukt vi hade tillgång till från tidigt på hösten och långt fram på, vintern så länge det gick att förvara dem. Ja, jag tror att jag givit er en ganska klar bild av hur mitt barndomshem såg ut. Nu ska vi med pennans hjälp resa dit och återuppleva tiden tillsammans med personerna och djuren där. Jag tror att det första minnet jag har av djuren där hemma var de små kattungarna. Vi brukade ha 2 eller 3 katter eller kattor, de skulle jaga och

3 hålla efter råttorna som annars skulle ha blivit en plåga vid gården. Ibland när kattorna skulle föda sina ungar brukade de gå och gömma sig. Var Det på sommaren kunde de krypa under golvet till något av uthusen, eller också gömde de sig på någon höskulle. När sen kattmamman tyckte det var lämpligt att visa upp sina ungar kom hon klättrande på stegen från höskullan med en unge med ett stadigt grepp i nackskinnet och lämnade av honom på marken, så har hon dem en efter en tills alla var nere. I de flesta fall såg mina föräldrar när kattorna började bli oroliga och uppförde sig lite ovanligt, då gjorde de i ordning en bädd i en stor korg där de fick föda sina ungar. En katta kunde få 3 till 4 ungar. Det var alltid roligt att se hur de skulle se ut. Men vilken färg de än hade var de alla lika söta. Vi behöll naturligtvis inte alla katter kvar. Men de som v skulle behålla skulle ha namn, allesammans kom vi med olika förslag som t.ex. Kurre, Tusse, Lisa, Sessan och allt vad vi kunde hitta på. Kattmamman började genast slicka dem, tvätta dem som vi sa, ganska hårt ibland tyckte vi, men de blev ganska snart torra och fina. Små kattungar ser ingenting när de är nyfödda efter 9 dygn spricker deras små ögon och de kan se. Sen blir de verkligen roliga. Vi brukade rulla garnnystan över golvet som de fick leka med. Ibland när vi lekte med dem kunde de använda sina små vassa klor så vi fick märken som sved och gjorde ont. En sandlåda skulle också finnas där de fick lära sig att göra sina behov. Om vi fick besök av någon som hade hund med sig klättrade alltid katterna upp i ett träd, där satt de tills den besökande hade gått. När katterna hade det varmt och gott eller om vi strök dem över ryggen rullade de ihop sig och då kom det ett kurrande ljud ifrån dem, vi sa då, nu spinner katten. Deras gröna ögon lyste i mörkret. Vatten tyckte de inte om så ni ska inte tro att vi fick bada dem. Du har aldrig sett vår katt, sett vår katt, sett vår katt, Han smög alltid ut nån natt, ut nån natt, ut nån natt. Råttor jagar han minsann, sen han la sig ner och spann. Mjölk han uppå fatet drack, mätt så han nästan sprack. Lekfull var han och ibland. då han rulla och gick ann. När han gammal blev till slut, ville han blott vila ut.

4 Trött och tungt på sina ben, gick han bort och kom ej mer. Nu ska, jag berätta om fåren som bodde i ladugården i sin kätte. Vid ena sidan hade de sin hökrubba. På vintern åt de hö, på sommaren fick de färskt gräs och rönnlöv, som vi plockade från rönnbuskarna, till kvällsmat åt dem. På dagarna betade de i hagen. Lammen hoppade med förkärlek upp i denna hökrubba. På kvällarna när mor mjölkade korna var vi ofta med, då brukade lammungarna hoppa ner på golvet, de ville leka med oss och då hade vi riktigt roligt med dem. Vi skämde också bort dem med spenvarm mjölk som vi bjöd dem i skålar. De vita lammen och svarta lammen de leka samman för utan split de ingen skillnad har på svart och vit, vi kunde lära oss, av dessa djur umgås, att sämja bör bestå trots färg på hud och hår. Grisen bodde i en kätte intill fåren. Han skrek högljutt ända tills han fick sin mjölk morron och kväll. Han fick ju annan mat också. Vi bäddade åt honom med mycket halm, då bökade han med sig under halmen så han fick den som ett täcke över sig. Där låg han och grymtade och mådde gott. Grisen är en lortig en ej han vill sig hålla ren. Bökar i den värsta lort tycker att det är nåt stort om han hitta kan nåt korn i halmen, vi har dit från bon. När han äta ska sin mat ifrån hon, och ej från fat slafsar han och går på du må tro han njuter då. Får han sen sin skvätt med mjölk dricker han och är så nöjd. Närmast dörren hade tjuren sin plats. Honom var vi rädda för, han brukade sätta ner hornen mot väggen i båset och frusta och böla. Då såg han så arg ut att vi inte tordes gå i närheten av honom. Han ingav respekt även när han verkade snäll och beskedlig. När vi skulle förbi hans bås någon gång

5 brukade vi dra oss så långt från honom som möjligt. Jag minns att jag gick på tvären med ryggen mot väggen och ansiktet mot tjuren, så jag kunde se ifall han sträckte ut huvudet mot mig, för då kröp jag kvickt undan. Det var nämligen en smal gång mellan väggen och båset där tjuren stod. Tjuren uti båset satt, stångar, bråkar, bölar fritt stampar, frustar och går på, skrämmer ju oss alla små. Men ibland han är så tyst, då vi säger ej ett knyst, tycker då han är så snäll, ville ge en karamell, karamell för honom är en kaka bröd och si så där en skopa mjöl och sen därtill, vatten, som han dricka vill. Däremot var vi aldrig rädda för korna trots att de också hade horn. Det brukade finnas omkring 6 eller sju kor, fler fanns det inte plats för. De hade namn som t.ex. Stjärna, Krusa, Rosa, Lilja och Majros. Majros det var skällkon det. Hon skulle bära skällan och vara ledare för alla de andra när de gick på bete i skogen på sommaren. Korna uti båset stå, lever uppå hals och strå äter det med god aptit, får ibland av bröd en bit. Vatten får de uti hink som de dricker i en blink. Mjölken ger de villigt då, det blir mat till många små. Ost och smör och mjölk därtill, klaga då den som så vill. När det sedan bliver vår, glatt de uti hagen går. Majros skällan bär med fröjd, då hon känner sig så nöjd. Mycket gräs de äta vill, friskt och fyllt av klorofyll. Lägger sig i hagen ner, idisslar i lugn och fred. Går på kvällen mätta hem, för att uti lagården vila ut till nästa dag då de taga nya tag. En gång om året fick korna kalvar. Det var alltid en stor händelse för oss barn. Alla korna fick inte kalvar samtidigt utan det var på olika tider under året. Mina föräldrar visste när tiden för kalvningen var inne. Eftersom de hade annat arbete att utföra fick någon av barnen sätta sig i ladugården och vakta kom som vi sa. När vi såg att kalven började komma fram sprang vi in och talade om detta. Då någon av de äldre gick ut och såg till att kom fick den hjälp hon behövde. När kalven fötts torkades han ren med hö och halm, så bars han in i en kätte och lades på ren halm. Det dröjde inte långt förrän han försökte resa sig på sina darrande ben. Han ramlade omkull många gånger men gav inte upp förrän han kunde stå på benen. När sen

6 mor fick mjölka kom skulle han ha sitt första mål mat. Mor hällde mjölk i en skopa och förde med kalvens nos i skopan. Ibland var de riktigt duktiga att suga i sig mjölken. Var det svårt för dem att lära sig dricka fick mor sticka in sina fingrar i kalvens mun samtidigt som hon höll med hans nos i mjölken, då sög han på hennes fingrar och sög på så vis i sig mjölken, och lärde sig på så sätt att dricka. På sommaren kom släpptes de ut i hagen på bete. Så växte de till sig och blev stora. Vi kunde naturligtvis inte ha kvar alla kalvar, därför såldes en del och en del slaktades. Kalven skuttar uti hagen, yster okynnig och glad. Hoppar glatt den långa dagen, står minsann ej på parad. Är han blott i magen mätt, han på benen sätter sprätt. Dricker mjölken skvätt på skvätt, slickar ej på någon läpp. Den mjölk som kom mjölkade första dygnen efter kalvningen kallas råmjölk. Av denna mjölk gjorde mor kalvdans som åts tillsammans med lingonsylt och var en riktig läckerhet. Ovanför fårkätten hade hönsen sina burar, Hur många höns vi hade kan jag inte minnas, det varierade också ganska mycket. När vi kom till ladugården på mornarna hälsade tuppen med sitt kuckeliku och hönan med sitt kacklande. Tuppen hade en stor röd kam på huvudet och på fötterna sporrar. Vackra bågformiga fjädrar i stjärten hade han och såg alltid stolt och viktig ut. Det var en stor tillgång för en familj på landet att ha dessa höns, då det var långt till affären och äggen många gånger fick ersätta annan mat. Hönsen värpte alla ägg vi behövde för familjens behov under sommarhalvåret. Under den mörka årstiden var inte värpvilligheten så stor, Vi hade ingen elektrisk ström förrän på 1920 talet. Vi fick lysa oss med fotogenlampor i stall och ladugård. På sommaren släpptes hönan ut, då fick de ströva fritt på ladugårdsbacken. De gick själva in till sina burar nä kvällen kom. Förutom frön och maskar som de hittade i jorden fick de också annan mat t.ex. köksavfall och hönsfoder. Men så var det något de åt son vi barn tycker år konstigt, det var krossat porslin. Vi fick ganska ofta knacka sönder trasiga tallrikar och koppar till små skärvor. Detta fick hönsen äta för att skalen på deras ägg skulle bli starka som de äldre sa. Ibland kunde det hända att någon av hönsen blev sur, som de sa. Detta

7 innebar att hon ville ligga på ägg för att ruva fram kycklingar. Då fick hon en plats för sig själv i ladugården, t.ex. en stor låda med hö i. Där lades med ett visst antal ägg. Så fick hönan ligga på dessa ägg, hon stannade också villigt där och gick endast upp för att äta och dricka. Efter en tid kläcktes äggen och små gula dunbollar kom fram ur äggen. När dessa kycklingar var någon dag gamla fick de flyttas ut under väl skyddande kycklingnät mot den soligaste väggen. Hönsen har uti sin bur, pinnar för en liten lur, skålar ock för mat och dryck, det är icke någon nyck att de äta ock porslin, då blir äggets skal så fin håller bättre uti kök, så de icke ramlar hop. Reden finns där de i ro kan lägga äggen uti bo. Men ibland de kila ut. Smyger bakom ladans knut. Gör i höet sig en bädd för att lägga sina ägg. Men bak knuten vi då står, spanar, spejar vart hon går. Kikar genom springan in. glutt, glutt titt in uti höet vi då ser hur hon sakta sjunker ner. När hon sedan ägget lagt, kack, kack, kack. När hon stolt sin väg har gått får vi genast mycket brått. med att starta våran tull, det kan bliva skäppan full. I stallet stod 3 hästar i sina spiltor. Vi barn fick aldrig vistas ensamma i stallat förrän vi var så stora att vi själva förstod att inte gå in i spiltorna till hästarna. När vi blev äldre fick vi gå in till dem med vattenhinkar. Det var ju far och bröderna som stod för skötseln av stallet och hästarna. Hö och havre fick de i därtill i avsedda krubbor. Brunte var äldst och alltså den som var lugnast. Far hade en gång en hingst, han hette Prins. Den 3:je hästen hette Urban, man kallades för det mesta Urbanus eller Svarten. I mars månad gjorde våren sig kännbar med sol och värme som smälte snön. Det blev barmark på ladugårdsbacken, det gick inte längre att dra kälken med vattensån från brunnen, det blev att bära vatten till alla djuren, det var ett drygt arbete när varje ko kunde dricka 2 till 3 hinkar åt gången. Det gick inte längre att köra ved och timmer från skogen då det var slut på föret. Karlarna stannade hemma och började förberedelserna för åkerbruket. De körde ut gödsel till åkrarna och lade upp i stora högar, vilka sedan spreds ut när det verkliga vårbruket började. Vi kunde inte längre åka kälke i backen, det var annars vårt fritidsnöje på vintern.

8 Den tiden längtade vi verkligen till den riktiga våren och sommaren. När den mesta snön smält bort blev det bara fläckar, där stack genast blåsippan upp. Så,mycket blåsippor som där växte har jag aldrig sett senare. Vi plockade ju mycket av dem men för övrigt fick de stå i fred. När vitsipporna blommade lite senare var backarna som ett enda blomsterhav, jag kan se dem än för min inre syn. I kärret nedanför matboden lekte grodorna i vattenpölarna. Där lade de sin som och vi kunde här iaktta grodynglet till fullt utvecklade grodor. Men jösses vad vi tyckte de var små när de först började hoppa omkring på land. Flyttfåglarna kom undan för undan. Svalorna hade sina hon under taken på uthuslängorna. Vi brukade blåsa upp hönsdun i luften som de sedan tog i flykten och lade i sina bon. Då blev det mjukt för äggen och ungarna. När snö och vatten torkat bort på gräsmattan under äppelträden, fick vi barn varsin björkkvast och med den skulle vi sopa gräsmattan fri från löv och fjolårsgräs. Det var ett arbete som vi varje vår utförde. När arbetet var slutfört, sa far Nu ska ni få er avlöning". Vi fick då var sin 25 öring. Det var en ganska stor slant på den tiden. Det fanns sysselsättning för oss ungar ständigt. Men vi fick också leka och vara fria ibland. Jag kan inte minnas att vi någonsin hade tråkigt. Vi hade alla djuren att syssla med bland annat. Min far och mina bröder plöjde och harvade, arbetade upp jorden för sådd. På våren såddes havren, den hann växa och mogna över sommaren, men rågen såddes i Augusti för skörd nästa år. En dag på våren när solen värmde skönt i källarbacken, sa far Idag ska vi plocka upp sättpotatisen". Då har han och bröderna ut flera tunnor med potatis från källaren och tömde ut i källarbacken. Där låg vi på knä med säckar under knäna och sorterade potatis för sådd och skörd till vinterbehovet. Vi barn skulle naturligtvis vara med och hjälpa till, på samma gång lärde vi oss vilka potatisar som var bäst lämpliga för sådd. Även detta har man haft, nytta av genom livet. Dessa potatisar fick stå ett par veckor eller så och förgro i lådor på logen eller i ladugården. När det sen var dags att sätta dem hjälpte vi barn också till. Senare hjälpte vi till med rensningen av ogräset i potatisåkern. Så kom också den dag, på våren, då korna skulle fösas i vall. Eftersom de stått bundna i ladugården hela vintern måste de få vänja sig, dels att röra på benen, dels att umgås med varandra mera fritt, stångas och bråka. De

9 släpptes därför först ut i hagen, där de fick gå och beta ett par dar innan de släpptes ut på skogen. Vi fick då följa dem ett par dagar, ty på skogen fanns även kor ifrån andra gårdar så dom börja stångas och bråka, vi fick då skilja dem åt. Det var riktigt roligt att gå vall med korna i skogen. Vi brukade då ha en rejäl smörgås med oss med nykärnat smör och pannkaka på och en flaska med mjölk. Så bröt vi ris från björksly, drog bort barken och band ihop detta ris till vispar. Vi använde endast sådana vispar på den tiden vid matlagningen. Vid alla skogsstigar och i alla fall i skogen växte det mängder med murklor. En syn som ristat sig in på min näthinna var en eftermiddag, just den tiden då äppelblommen var i det stadiet så de just var färdiga att spricka ut. Det hade åskat och regnat, jag satt vid fönstret mot trädgården. Plötsligt sken solen över trädgården, gräset lyste friskt grönt. Solstrålarna träffade särskilt ett träd, det var översållat med regndroppar, de glittrade som pärlor bland de rosa blomknoppar. Det var en syn man aldrig glömmer. Doften från vinbärs- och krusbärsbuskarna späda blad är också sånt som man alltid kommer ihåg. Våren övergick ganska fort till sommar med härlig värme, fågelkvitter och blomaterprakt. Midsommarafton gick bröderna till hagen och högg björkruskor som de satte upp runt verandaräcket. Dessutom satte de upp björkar till en berså i trädgården. Därute i bersån drack vi kaffe under helgen om vädret var vackert. Efter midsommarhelgen började slåttern. Innan far satte igång med slåttern åkte han med häst och kärra till sin handelsman och köpte hem mat så det skulle räcka över slåttertiden. Vad jag särskilt kommer ihåg det är att han alltid köpte en hel stor kryddost. Vi brukade säga att han köpt en slipsten ost, den var ungefär lika stor som den slipsten som vi slipade liar på. Maken till den goda kryddosten tycks nuförtiden inte finnas. Till slåttern gjorde mamma en stor brygd dricka, bryggalette som den kallades, och som slåtterkarlarna skulle släcka sin törst med. Även bak av spisbröd var undanstökat före slåttern. Karlarna gick alltså med orv och lie och slog gräset i ängsmarkerna. Sedan kom vi flickor och räfsade ihop gräset i breor och dessa fick ligga till följande dag, då kördes höet fram till hässjor där det hängdes upp för torkning. När de tog ihop höet skulle vi barn vara med och räfsa eftertag. Det innebar att karlarna först tog det mesta höet som de kämmade ihop och har bort till höskrindan, därefter

10 räfsade vi ihop det som blev kvar av brmorna, det kallades för eftertag. Men det var bara roligt. Det var så att vi hade en farfar som var nog lite lurig. Innan slåttern började hade han setat i snickarbon och tillverkat små harvar räfsor. De var olika stora så de passade våra storlekar, från 5 och upp till 13 årsåldern. Dessutom hade han målat dem i olika färger. När han plockade fram dem och gav oss var det ingen som protesterade utan tyckte det var roligt att gå ut och räfsa. Så nog var han en riktig lurgubbe allt. Vallarna slogs med slåttermaskin. Under brådaste slåttertiden kunde far med hästarna sitta på slåttermaskinen redan vid 2-tiden på eftermidnatten. Seden hässjades höet på dagen. Detta klöverhö blev foder till hästarna under vintern. Det var en arbetsam tid det gällde att få så mycket som möjligt gjort när det var vackert väder. Blev det regniga dagar, i synnerhet om det var åska då samlades alla inomhus, det var på nått sätt mysigt. En sådan eftermiddag blev jag skickad av mamma ut till lagårn för att släppa in fåren som stod utanför, bräkte och villa in. Jag tyckte inte det var roligt att ge sig ut när regnet forsade med och åskan smällde, men det skulle inte ha fallit mig in att neka. Jag har tänkt på sånt där sedan jag blev äldre. De ville lära oss att djuren skulle ha sin skötsel även om det var lite besvärligheter för oss. Ävenså att vi inte skulle vara rädda för åskan, men respekt hade de för den det visade de också. Varje kväll kom igelkottarna fram för att få mat, vi gav dem mjölk på fat och fläsksvålar som de tyckte mycket om. Deras ungar var så näpna och fina i synnerhet när de var mycket små. De äldre brukade säga, det är bra att igelkottarna finns, de håller undan ormarna. I gödselstacken bakom stallet såg vi en gång ett bo med snokar. En hel massa små snokungar hoprullade till ett riktigt nystan. Men snoken är ingen giftig eller farlig orm visste vi så de fick vara i fred för oss. Inkörningen av hö till höskullarna var jobbigt, dammigt och otäckt. Vi var med för att trampa med höet på skullen, på så sätt fick vi in mera hö än om vi bara kastat in det. Efteråt hostade vi upp damm bemängt slem från halsen och snöt svart snor från näsan. Vi hade hösnuva sa vi. På samma gång tyckte vi att det var roligt när höet kom in. Då brukade vi ta med oss varsin filt, när kvällen kom och så sov vi på höskullen om nätterna. Men inte begriper jag nu att vi inte var rädda eller tyckte att det var otrevligt att ligga där, när jag tänker på så mycket spindlar och småkryp vi såg i höet. Nej vi bara skratta och fnissa och tyckte det var roligt. Vi somnade gott bara

11 Valfrid slutade opp att lura oss att han hörde spöken. Vi, sov tills någon kom och väckte oss för att vi skulle ner och valla korna. Efter en dag med inkörning av hö var det skönt att gå till sjön och bada. Men vi fick vänta till kvällen då Hilma och Hanna hade till att gå med oss. På den tiden var det inte vanligt med baddräkt utan vi badade näck, vi höll oss så tysta som möjligt när vi kom till sjön. Vi visste att byns pojkar brukade passa på och lura i buskarna och smygtitta på flickorna, när de badade. Vi hann bara ut i sjön och börja tvätta oss så hörde vi att det knaka i buskarna. Klänningen åkte kvickt över huvudet på Hilma och hon jagade iväg dem. Under tiden hann vi tvätta oss färdigt, sen passade vi tills Hilma tvättat sig. Det fanns mycket blodiglar i sjön som vi fick se upp för. Vi var många i hushållet som skulle ha mat. Vi var 10 syskon, far och mor, farfar och farmor det blev 14 personer. Jag kommer ihåg den stora 12 liters järngrytan. Den kokades full av välling eller havregrynsgröt till frukost. Den grytan full med, mos till middagen eller om det var makaroner eller bruna bönor. Allt försvann som smör i solsken. I hagen bakom snickarbon och loglängan hade vi en lekstuga. Så mycket roligt vi hade i denna lekstuga. Vi hade inga märkvärdiga förväntningar och kastruller som nu finns för lek nej vi fick väl nåt kaffefat som var sprucket, nån kopp eller en burk. Vi tapetserade med tidningar på väggarna. Om vi hitta nån färgglad bild så blev det en tavla. Trälådor blev skåp och stolar. En låtsasspis hade vi också av en liten låda, Gardin för fönstret och matta på golvet. Det finns säkert inte något golv som blivit så flitigt skurat som detta. Vi satte filbunk. Men när vi kom till mor och ville ha mjölk till filbunken sa hon, ja ni får täta men ni får mjölka själva. På så vis lärde vi oss mjölka. Sen plocka vi smultron och blåbär i hagen och åt till filbunke. Vi gick till köket och bredde oss en smörgås med hemkärnat smör och klippt gräslök på. Då sa mamma "ni får bruna bönor och fläsk, men vi sa att vi inte ville ha bönor. Då sa mor ja då är ni assint svånga. Men vi hade ju vår filbunk och våra bär i lekstugan och det ville vi hellre äta. Vid ett sådant tillfälle hände det sig att vi satt med våra smörgåsar på en ved hög och dinglade med benen, pratade och fnittrade. När jag tittade till på min smörgås låg där i det gula smöret 2 långa ben av en hårkronk. Han hade naturligtvis fastnat i smöret när han kommit flygande. Jag hade ätit upp honom, men de är ju så taniga dessa hårkronkar. Inget fett fläsk på den inte

12 så det extra pålägget hade jag inte märkt, men så var han ju kryddad med gräslök. Jag fick väl säga som Kås-Birger sa när han hade smörgåsen full med mygg släpper ni till livet så släpper jag till graven", jag plockade bort benen och åt upp resten av smörgåsen. Kås-Birger. (Tillagt av Lars från Kerstins fotoalbum) Far hade en höskrinda med bara ett hjulpar placerade på mitten av skrindan. En dag stod denna skrinda på stallbacken och få ren betade i närheten. Nu hör det till ett det bland dessa får fans en gumse som gärna ville stånga oss baki knävecken om han fick tillfälle. Jag och några av mina syskon lekte i närheten. Då kom gumsen springande, vi kvickt upp i skrindan. Vi skulle ju naturligtvis retas med gumsen. När han var vid ena kortändan sprang vi till den andra sidan med påföljd att den andra sidan av skrindan

13 vändes upp i luften och gumsen sprang dit vi var. Så retades vi ett tag, men så började det gå för fort, jag hann inte springa utan liksom skrillade fram på golvet i skrindan på mina bara fötter. Men då en stor tjock sticka trängde in i hälen. Den var så lång att den stack ut genom hälen så jag kunde ju inte gå på foten. Så var den leken slut och Valfrid, som var med tog mig på sin rygg och har in mig i köket. Eftersom mamma inte var inne för tillfället drog Hilma resolut ut stickan. Sen hällde hon i Lasarol i såret. Att det inte smakade gott det behöver jag inte säga men det gjorde susen. Ingen inflammation eller nåt extra ont fick jag efteråt. När jag talar om att ha ont tänkte jag på läkare och erinrade mig då hur det var när jag såg första bilen. Nedanför mitt föräldrahem fanns en gård som ägdes av en man Hedman. Stället kallades därför allmänt Hedmans. Vi hade hört att doktorn skulle komma dit på sjukbesök. Vi hade också hört att han skulle komma i bil. Mina bröder passade på så vi skulle se när bilen kom. Sen sprang vi allesammans ner till vägen för att titta på bilen. Det var första bilen som besökt vår ldla by och var en stor händelse. Nu hände detta i både min och bilens barndom här i landet. Eftersom jag är född 1909 och jag har ett svagt minne av detta så kan vi tänka oss ungefär vilket år det var. Nöjen i dagens bemärkelse, förekom inte. Söndagseftermiddagarna brukade Svenska Frälsningsarmén ha möten på en liten öppen glänta i skogen vid Kåsen. Dit gick vi i sällskap med föräldrarna och hörde på när armen spelade och sjöng. Det var liksom fest för att mamma gjorde sig till att klä om och gå bort ett tag. Annars hade hon alltid någonting att syssla med. De äldre syskonen ville ju ha nöjen av annan sort. De fick dansa ibland på ett rum ovanför snickarbon. En pojke i granngården Nybons, ägde ett dragspel och ställde upp med musik.

14 Nybons (Tillagt av Lars, foto från Erik N fotoalbum) Så kallades byns ungdomar samman och det dansades. Vi barn tyckte det var skoj att titta på. Om bara den inneboende glädjen finns med så går det att som sig med enkla medel. Inte behövdes det någon sprit heller. Visserligen kunde det ju komma någon pojke ibland som tagit någon hutt innanför västen, men det förorsakade inga bekymmer. Eftersom mina äldre systrar var vid den åldern då så att allting var roligt för dem, så kom Hilma på en kväll när hon mjölkade korna, och jag var med i lagårn, att hon skulle lära mig att dansa hambo. Jag var naturligtvis med på noterna. Så dansade vi en stund varje kväll i lagårn och jag lärde mig ganska snart hambotackterna. Ett arbete som återkom varje höst var fårklippningen. Mamma och någon av de äldre systrarna försåg sig med varsin ullsax, speciella saxar för just detta ändamål. Vi som var yngre skulle då hålla fårets huvud och prata och lugna med det. Ganska viktigt för att få dem att vara still. En del av dem var kittliga och gjorde allt för att komma undan. Det var många kilon ull som klipptes av dem. Ullen kardade vi och spann på vintern.

15 Tröskningen var ett annat jobb. Först tröskades rågen och senare på hösten havren. Vid kvarnen i Snöån fick far säden malen till mjöl. Av rågmjölet bakade vi sedan spisbröd. Lingonplockningen tog också många dagar. Eftersom vi var en stor familj behövde vi mycket sylt för ett helt års behov. Vi kokade också in flera hundra liter beroende på tillgång. I matboden på gården förvarades den sura sylten i stora trätunnor. När vintern och kylan kom frös sylten ihop, så vi fick hacka lös med en skopa när vi skulle hämta sylt. När den sen tinat inomhus sötade vi den med sirap, (den var väl billigare än socker). Den sura sylten åt vi till potatisen ibland när det tröt med sovel, eller om vi hade sparsamt av den varan. Det hände ibland när pengarna tagit slut och det inte alltid passa att slakta sa kalv. Men bär och sylt var så stor tillgång i hushållet på den tiden. Det var också ansenliga liter blåbär som plockades. De behövde omsorgsfullare förvaring än lingonen. Blåbären kokades till kompott och med hjälp av en tratt och en grov vispkvist pillades den med i literbuteljer. När den sen svalnat sattes korkar i. Vi plockade kåda från granarna i skogen, den värmdes i en burk på spisen tills den blev flytande, så doppades buteljens kork tills den fått ett ordentligt lager av kådan över korken. Sen klarade sig sylten från både mögel och jäsning i jordkällaren. På hallonfallen sprang vi också med bara fötter bland ormar och ris och plockade hallon, som mamma kokade sylt och saft av och som förvarades på samma sätt i källaren. Man undrar ibland hur i all sin dar vi kunde klara oss från ormbett. Senare på hösten när löven fallit av, tog vi björkris som vi band ihop till kvastar, som vi använde både inomhus och i stall och ladugård. Karlarna började höstplöjningen av åkrarna. De gick efter häst och plog fåra upp och fåra ner från morron till kväll. Det blev mil på mil när man tänker efter. Tala om motion. Vi barn har kaffe och bullar eller smörgås till dem. På hösten fick korna och fåren gå på bete på ängarna och som jag har berättat förut så hade vi en gumse som ville stånga oss i knävecken när han fick se oss. En dag var det min tur att gå med kaffet, jag såg fåren och smög mig tyst förbi, sen så fick gumsen syn på mig och kom springande, när han kom för nära slängde jag ner mig och låg platt på marken, det var ända sättet att klara sig. Han stod

16 och sparkade på mig ett tag sen vände han åter till de andra fåren. Då fortsatte jag men gumsen såg mig och kom åter springande, jag kastade åter omkull mig och han stod och sparkade på mig men tröttnade och gick sin väg. Jag lyckades dock komma fram med kaffet till far. Jag har ju kaffet i en literbutelj med en rejäl yllestrumpa omkring, detta för att hålla kaffet varmt, så jag fick ju inte så sönder buteljen det kunde ju ha blivit fallet om gumsen stångat kull mig. I slutet på september skulle potatisen plockas upp, det var också ett drygt jobb för karlarna som gick hela dagarna böjda med potatishackan och hackade fram potatisen. Vi gick efter och plockade upp dem. Samtidigt skilde vi stora och små potatisar åt. Av småpotatisen gjorde vi potatismjöl. Vi sköljde och tvättade potatisen fri från jord, sen maldes den i en stor kvarn med i stora träburkar, där stärkelsen som finns i potatisen samlades på botten i stora kakor, när de fått stå en tid. Dessa kakor fick sedan ligga på tork. I slutet av september skördades också äpplena som förvarades i matboden. Mormor minns jag som en spröd liten gumma som trots sin ålder inte hade många grå strån i det för övrigt svarta håret. Hon blev ensam med mamma då hennes fästman omkom vid en olyckshändelse. Hon hade ledgångsreumatism, gumstackarn och hade säkert mycket värk och ont, men hon klagade inte vad jag kan minnas. Hon hjälpte till med de sysslor hon var mäktig. Jag förstår att hon måtte ha varit en stor hjälp för mamma då hon ständigt fanns där och tog hand om de minsta syskonen. På så vis kom ju mamma loss att sköta alla sysslor, som hon hade att bestyra med matlagning och skötsel av alla djuren i ladugården. Kalvar, gris och höns om skulle ha mat flera gånger om dagen. När småsyskonen blev trötta och griniga tog mormor dem i sitt knä och så sjöng hon för dem, och hade förmodligen gjort så med oss alla när vi var små. Hon brukade sjunga den här biten: Jag dansade en sommar det var en vacker sommar och aldrig har det dansats i denna nejd som då o.s.v. När de skulle sova i sin vagga på kvällen sjöng hon vaggvisor och vaggade dem. Då brukade hon sjunga den här vaggvisan bl. a.

17 Tussilull koka kittelen full det kommer tre svultna mågar. Den ena var blind den andra var halt. Den tredje kacka byxorna han tordes ej gå in han stod ute på, dörrn och råma. En annan vaggvisa som hon också sjöng var den här Tussilulla långskånk hur långa ben han du. Lever du längrer blir du lik far din fardin och mordin syster och bror din tusilulla långskånk. Så här minns jag mormor bäst. Den där lilla milda, snälla mormorsgumman dog en november eftermiddag i skymningen, år 1921, 72 år gammal.jag satt i köket och läste i en bok, vi var för övrigt samlade där allesammans utom mormor som låg sjuk i sin säng i lillkammaren, hon hade sällskap där inne av Täpp-Lovisa. (Henne ska jag berätta mera om senare). Lovisa kom in i köket för att dricka eftermiddagskaffe, mamma sa då till mig Gå in och sitt hos mormor när Lovisa dricker kaffe, men stör inte mormor. Jag gick med min bok ditin och satte mig att läsa, men det blev så långsamt när mormor ingenting sa, så jag gick in i köket tillbaka, går du ifrån mormor" sa mamma, "ja mormor ligger så tyst svara jag. Då rusade mor och far och Lovisa in till henne. Nästa morron gick jag till skolan och från och med den dagen var mormor borta. Angående vaggsången som mormor brukade sjunga så retades alltid Karl mig när jag var liten och sa att Skräp-Erik brukade sjunga Tussilulla Långskånk för mig när jag låg i vaggan. Skräp-Erik var en person som gick i gårdarna och sålde småsaker som knapp- och säkerhetsnålar, skosnören, näsdukar o.d. Skräp menade vi därav namnet. Täpp-Lovisa eller som vi också sa, moster Lovisa (vi kallade alla äldre kvinnor för moster), bodde vid täppan, ett litet ställe vid Kåsen. Hon bodde i en liten stuga som bestod av bara ett kök med vedspis och ett mycket litet

18 rum. Lågt i taket och därför en liten låg dörr, 2 små fönster med 4 rutor i. Framför spisen en pall. Bortom spisen en vedlår och ovanför den ett skåp, där hon förvarade porslin. Mer fick inte plats i köket. I rummet fanns skåp för kläder. Ett bord stod vid det enda fönster som fanns på rummet. Utvändigt fanns vid gaveln en liten förvaringsbod. Taket var belagt med ett tjockt lager torv. Till vänster om stugan låg en jättestor sten. Den fick tjänstgöra som en vägg till vedbon. Den vedbon plockade hon full med kvistar och grenar från skogen, det var hennes bränsle på vintern. Skogen stod stor och mörk runt om, med undantag av framsidan, där bredde en rätt stor åker ut sig. Därför blev det ljust, soligt och luftigt vid stugan. Vid väggen fanns en blomrabatt där pärlhyasint, pingstliljor, stormhatt och bondpion växte. Efter gärdesgården löpte en smal ängsremsa fram till jordkällaren. Täpp-Lovisa (Tillagt av Lars, från Kerstins fotoalbum) Det var så mysigt alltihop och vi såg det varje dag på sommaren, då vi drev korna förbi hennes stuga om mornarna och över bäcken som rann fram nedanför detta trevliga ställe. Varje morron lämnade vi också in en literbutelj med färsk mjölk innanför den lilla grinden. Hon hade alltid levt ogift, men hade en gång i tiden varit fästekvinna till min en farbror, som omkom vid en olyckshändelse i Björnbergets gruva. Det gjorde väl att hon kände en viss frändskap med vår familj och umgicks

19 mycket där hemma. Hon hjälpte också mamma när vi var små vid storbak slakt o.d. Hon hade alltid en stickstrumpa i händerna, det var väl på så vis hon kunde tjäna sig någon liten slant. Hon måste ju ha pengar för att åtminstone kunna köpa kaffe och socker, sånt kunde inte bönderna skaffa fram. Annars blev det så att hon fick en fläskbit, eller en köttbit, lite smör och några kakor bröd i utbyte för tjänster som hon utförde. Det var ju vanligt att kvinnor som levde. Ensamma på den tiden hjälpte till i bondgårdarna för att klara sitt uppehälle. Det måste de hålla på med tills de var ganska långt komna till åren. Folkpensioneringen genomfördes ej förrän år Det var ej heller mycket de erhöll i pension första tiden, omkring 10 kronor för månad. Hennes närmaste grannar bestod av tre småställen, självägande. Det var små stugor som i regel bestod av ett rum och kök, dit hörde lite jord så att de kunde skaffa lite foder till ett par kor i ladugården. De slog även gräs efter väggrenarna. I en av gårdarna bodde Kås-Augusta hon var änka men dottern och 3 söner bodde hemma. Den yngste sonen var skomakare. Längre upp mot skogen låg Pererikes ställe. Där Per och Tina bodde med dottern Ester och pojkarna Ingvar och Ragnar, skolkamrater till mig. Intill landsvägen bodde Ida och Karl med barnen. Om vi sedan fortsätter vägen kom vi till Lustigbacken. Här bodde Karlersa och Elma i sin stuga. Dit fick vi gå för att hämta vår post, som hon delade ut. Sedan familjerna i byn i tur och ordning hämtat postväskan i Klenhyttan och lämnat in till henne. Karlersa ägde också en stuga intill vägen där hans mor bodde så länge hon levde. Deras närmaste grannar var Norstedts, där de två bröderna Johan och Karl-Erik bodde tillsammans med modern och den åldriga fadern. Både Karl-Erik Norstedt och Karl Eriksson (Karlersa) hade kommunala uppdrag. Vid Norstedts tog vägen av till mitt hem. Men nu skall vi följa stora landsvägen och kommer då till Hedmans. En ganska stor fastighet på två rum och kök på nedre botten och en mindre lägenhet på övre våningen. En fastighet som Hedman byggt på en tomt avstyckad från Skommartägten. Denne fastighet hyrde han en tid ut till en Anderson som öppnade affär i matvarubranschen. Men en höstdag skulle denna Anderson färdas med sparkstötting över Dammsjön, för ett hämta varor i Klenshyttan som han beställt till affären, på hemfärden gick det så olyckligt att isen brast under

20 honom och han drunknade. Änkan flyttade då från Hällsjön och affären upphörde. Under tiden hade Hedman, med sin stora familj bestående av 8 pojkar och 2 flickor, brukat Grängesbergsbolagets arrendegård Vallen i Hällsjön. Nu slutade han med arrendet och flyttade till sin ägandets gård och började med agentur. Vid Klases fanns det 3 småhemman, Bäcks, Israels och Hellkvistens. Erik Hellkvist och Bäck arbetade i gruvan i Grängesberg. Varje söndagskväll gick de förbi hemma för att från Klenshyttans station åka med tåget till Grängesberg och baracken där de bodde i veckorna. För övrigt var skogsarbete det mest vanliga arbetstillfällena. Emma Hellkvist var byns allt i allo. Hon var s.k. Jordemor och var med när någon av kvinnorna i byn skulle föda barn. När någon slutade sin jordvandring var det hon som ordnade med allt före sista resan bort från byn. Hon var dessutom duktig sömmerska. Hon sydde många klänningar till oss flickor i utbyte mot att far körde i åker åt dem. Det tillämpades ganska mycket arbetsbyte på den tiden, ty pengar var en svåråtkomlig vara. Tillsammans med Emma och Erik Hellkvist bodde deras gifta dotter med man och 3 flickor, ungefär jämnåriga med Agnes och Frida. Tidigare hade modern till Emma Hellkvist bott tillsammans med dem så länge hon levde. På gården fanns även en mindre stuga. I denna stuga hyrde ett år sommargäster från stan. De spelade grammofon utanför stugan under ljumma sommarkvällar. Tonerna nådde också oss där hemma, men för att vi skulle höra bättre smög vi oss till skogsbrynet därintill och lyssnade. En kväll var det fullständigt vindstilla och för att freda oss från myggen bröt vi lövruskor och slog bort dem med. Hellkvistens var naturligtvis också med i sällskapet som spelades. Eftersom Emma Hellkvist var en rekorderlig människa och var i besittning av talets gåva, dessutom med en god portion humor, var hon helt säkert mycket uppskattad i sällskapet. Så helt plötsligt sa hon med sin kraftiga stämma Dä var då ena besvärliga mygger, dom kryper ju ända opp i ändalyckten. Detta yttrande utlöste ett hjärtligt skratt. På den tiden gick kvinnorna klädda i fotsida blagganskjolar, under hade de i bästa fall ett par onämnbara, med ben som nådde nedanför knäet avslutade med en vacker brodyr. Men de var öppna just på det ställe där

21 man kan tycka att de bäst av allt borde setat ihop. Nåväl hur det nu var med detta, myggen tycktes ha mått gott. Klases stuga 1922 (Infogat av Lars) Från Klases kunde man till vänster följa dalgången, genom Dalbyn där gullvivorna växte i drivor. Man kom då till arrendestället Karls. Här bodde Johan Berglöf med hustru Hilma, son och dotter. Dottern hette Helma, liksom jag, men ett par år äldre än jag. Vi var skolkamrater trots åldersskillnaden, ty flera årskullar gick samtidigt i skolan. Mangårdsbyggnaden låg högt på en kulle med en härlig utsikt över Hällsjöns vatten. Mitt ute i sjön låg Karlholmen. Ditut brukade ungdomarna åka i ekor med dragspel och förfriskning för att fira gökotta. Vi följde med mamma ibland när hon hade ärende till Hilma, Vi satt då med Helma och beundrade utsikten över sjön och hörde på gökens rop från holmen. När Helma var i årsåldern sjuknade hon en sommar i hjärnhinneinflammation. Läkarna kunde ingenting göra. Mitt i den vackra varma sommaren dog hon. Hennes mor ville, att vi som varit kamrater till henne, skulle se Helma innan hon flyttade. Mamma följde oss dit på kvällen. Kistan stod ute på logen och i den låg hon så vit och fin i sin svepning med blommor i handen. Logen var lövad med friska björkar. Vi barn tyckte att hon sov så lugnt.

22 Min syster Helga hade tjänst som piga senare, hos makarna Berglöf, sedan hon avslutat sin skolgång. Om vi vänder åter till kronvägen och fortsätter uppför Vallbacken, kom vi till Vallen, där då min farbror Gustav övertagit arrendet efter Hedmans. Med hustrun Lydia och de 6 sönerna brukade han denna gård tills bara några år före sin död. Mitt emot gården, på andra sidan vägen, växte en stor björk, Enligt sägner, skulle här vid denna björk en kung ha vilat sig under sin färd genom bygden. Vallen Jättebjörk 1922 (Kortet infogat av Lars) Vår lilla by låg ju vid stora genomfartsleden, Kronvägen, genom landet, från Gävle till Karlstad över Filipstad. Kronvägen hade en gång i tiden byggts av Karl XIIs krigsfångar. (Oklart om det var så, Lars kommentar) På vägsträckan Nissbo-Hällsjön har tidigare funnits en fjärdingsvägsten där namn var inristats, på kungar som färdats vägen fram. Enligt sägner skulle det också ha funnits en stupstock och galj i Björkåsbackerna på samma vägsträcka. Där avrättades de krigsfångar som vägrade arbeta. Byns åldermän kunde, när de kom på besök ibland, servera riktiga små rysare i kvällsmörkret. Det var nog inte meningen att vi barn skulle höra

23 detta, men små grytor har också öron. Så när vi som barn gick förbi detta ställe drog man sig så långt bort som möjligt från den sidan av vägen. Men allt eftersom styrka och mod växte försvann rädslan. Sägnen kan också berätta att trafiken efter denna Kronväg var enorm under Fransk-Tyska kriget Det fanns ju också gästgivargårdar efter denna trafikled och en vi fortsatte från Vallen kom vi till byns största byggnad Gästgivargården. Gästgivargården 1922 (Fotot infogat av Lars)

24 Resande färdades förr i tiden med häst och kärra eller också red de på hästryggen. En och annan vandrare kunde också komma med ränsel på ryggen och stav i hand. Det kunde vara både mördare och banditer. De tog då in på gästgivargården för att äta och sova. Hästarna fick vila i stallet. Ibland om den resande hade bråttom, byttes hästarna ut mot utvilade sådana. Gästgivarn hade därför egna hästar i sitt stall som han tillhandahöll vid dylika tillfällen. Det har berättats mig att den här gästgivarn i Hällsjön ägde 4 hästar och så hade han skjutspojkar städelade, som vid nämnda tillfällen skjutsade den resande till nästa gästgivargård efter resrutten. Där bytte de åter hästar. Skjutspojken åkte tillbaka med sin häst till gästgivarn som hade erhållit betalning för resan. Antagligen i daler som var brukligt mynt i Sverige tills Mormors syster, Augusta, var städslad som piga på gästgivargården tills hon gifte sig med Karl Häll och flyttade till Klenshyttan där han arbetade som hyttkarl under Klenshytte bruk. Sen började gästgiveriet gå överstyr och gästgivaren försattes i konkurs. Gården stod öde i några år, den köptes senare av Grängesbolaget och utarranderades. Selma och Gustav Andersson var de första som arrenderade egendomen sedan gästgiveriet upphört. De fick i dagligt tal heta gästgivarn och gästgivarmora. Förutom att han skötte gården och en bondes sysslor var han också byns slaktare. Han hade tidvis kommunala uppdrag. Även de hade rått stor familj.

25 Nästa gård var egna hemmet Volters där Emma och Oskar Karlsson fostrade upp en barnaskara på 11 stycken. De stora barnaskarorna som familjerna hade på den tiden fostrades i Herrans tukt och förmaning som de sa och växte upp till rejäla medborgare. Gränsande intill Volters låg Lotta och Karl Abrahams lilla ställe. Byns lilla matvaruhandel var inrymd i fastighetens kök. Själva sov och bodde de i det lilla rummet intill köket. Lotta, en smal lite böjd gumma ganska gråsprängd. Karl Abraham kort lite lurig gubbe som kunde berätta de mest otroliga historier. Långt yvigt hakskägg helt i grått. Han hade tidigare varit skjutspojke på gästgivargården. En gråhund stod bunden väl stugknuten och skällde ljudligt när någon kom. I lagården stod ett par kor bundna, ett par getter och en bock kom bräkande emot en om man gjorde en avstickare dit in. Några höns kacklade innanför ett nät. Affären var trots det lilla utrymmet ganska välförsedd med varor. Där kunde man köpa sirap i medhavd mjölkflaska av plåt. Från en silltunna på golvet fiskade Lotta upp islandssillar ur sillaken stora feta och breda över ryggen. Sockertoppar hängde i krokar i taket. Det var hårt socker, men så la man ner sockertoppen i ett stort skrin där hemma. I det skrinet fanns en kniv med vilken man hacka sönder sockret till lagom stora bitar. Ringar av Falu och hackkorv hängde också på krokar i taket. Ostar, stora som slipstenar, kunde man också köpa där jämte mesost. Lotta snodde med van hand till en strut om man bad att få köpa för 5 öre karameller. Med en liten skopa plockade hon upp ur olika burkar polkagrisar, bröstkarameller och lakritsbitar lite blandat. Ja, det blev en ganska stor strut för 5 öre. Säkerhetsnålar, knappnålar, tvål och tändstickor var de inte heller utan. Cigarrer för fina karlar. Tobak, eller kardus som de sa på dem tiden, den låg i plåtaskar med bild av en tiger på locket och hette TIGER BRAND. En sådan ask har jag fortfarande kvar i min ägo och jag anser den som en dyrgrip därför att far har haft tobak i den. Likaså äger jag en cigarrlåda av trä som inhandlats i den affären. Prislappen sitter kvar som upplyser om att en styck cigarr kostade 10 öre, 50 st, 5- kronor. Var det någon som ville förgylla tillvaron med en pris äkta Junglöfs snus så stod de också till tjänst med detta och vägde upp den begärda mängden från snuskaggen. På golvet stod en säck orostat kaffe och om man köpte ett halvkilo av det ljusgröna bönorna så åkte kaffebrännaren fram ur skåpet när man kom

26 hem. Bönorna tömdes i denna, med spiskroken plockade man av några spisringar, brännaren sattes över elden, sen drog man runt med veven tills bönorna var lagom rostade. Fotogenet eller oljan som vi skulle ha i våra lampor och lykor förvarade de i en bod utanför. Lotta och Karl Abraham var barnlösa, men på ålderns dar fick de nån befängd idé att adoptera en flicka från Stockholm. Hon hetto Ella och kom som 4-5 åring till dem, började sedan skolan och vi blev kamrater till henne. Många undrade nog hur det skulle gå när hon kom dit till de gamla makarna. Men det gick bra. Lotta log så lyckligt emot Ella och bemödade sig verkligen om att hon skulle ha det bra. Det såg framför allt ut som att Ella skulle trivas. Lotta ägde ingen symaskin, men Ella blev inte utan kläder för det. Lotta sydde klänningarna för hand. Det var en prydlig handsöm på dessa randiga och rutiga klänningar om än en enkel modell. När vi var där och lekte med Ella blev vi bjudna på smörgås med getost och så fick vi dricka getmjölk till. Hon tillät henne också att föija oss hem när skolan slutat för dagen. Ella får följa med om ni lovar att gå med henne hit till kvällen sa Lotta. Vi lovade naturligtvis att följa henne hem. Det var likson intressant med henne, hon var ju från Stockholm. Ja, Karl Abraham var en mästare att berätta historier och ville dessutom poängtera att de var sanna hur galet det än bar sta. Här är en, det var ett gäng pojkar som varit I Kräkersskogen och dansat, en liten dansbana som låg i tallskogen mellan Södra och Norra Hällsjön. (Kräklor gjorda av talltoppar därav namnet Kräkerskogen). Nåväl de här pojkarna blev hungriga när de var på hemväg på natten och knackade för den skull på hos Karl Abraham för att köpa korv och Iimpa. Jo då, inga lagstadgade öppethållande tider här inte. Visst skulle pojkarna ha korv och limpa. Karl Abraham hoppade kvickt i byxorna och öppnade och Lotta kom ut i affären i bara nattsärken för att se vem det var. Meden pojkarna åt korv och limpa berättade Karl Abraham att en gång när han var ute och jagade älg fick hunden upp ett spår och de följde älgen ända upp till Säfnässkogarna, där lyckades hunden driva älgen genon skogen åter till Hällsjön. Då älgen kom i närheten av Karl Abrahams stuga sköt han densamma. En gång då August Nyberg och min bror Karl skulle gå till Kräkerskogen och dansa, kom de på den tanken då de kom till Kari Abrahams att de i stället skulle gå in och bjuda honom på en sup eftersom August hade en flaska i fickan. De kom överens om att ta så lite som möjligt själva. Karl

27 Abraham sa genast till Lotta, du Lotte sätt på panna så får vi bju pojkarna på lite kaffe. Sen berättade han historier så de blev kvar till långt in på natten. Under tiden blev August i behov av att gå ut men det fick han inte. Det kan vara lurt därute sa han. I stället sa han till Lotta Du Lotta ta fram potta åt August. Med pottan i hand gick han ut i köket och klarade berstyren. Då de skulle gå hem gick Karl Abrahan först ut och när han åter kom in sa han att det var klart för dem att gå. En gärdesrgård skillde Karl Abrahams ägor från skoltomten. Här låg byns skolhus med uthus. En jordkällare och en stor vedbod. Från den vedbon, bar vi skolbarn travar av ved på våra armar in i skolsalen, där vi på vintern eldade i en stor järnkamin, Dessutom fanns på tomten 2 utedass, ett för pojkarna och ett för oss flickor. En lucka hängde på gångjärn där bakom så man skulle kunna sitta mera ogenerat. Detta hindrade inte pojkarna från att, när de visste att någon flicka satt på fjölen, gå där bakom lyfta på luckan och titta opp så fick de ju se något extra. Vi fick ibland turas om att vakta för att mota bort dem. I skolan regerade fröken Åkerlind som en drottning med fast och säker hand. Det var hennes första plats som nyexaminerad, lärare. Bild från Hällsjö skola (Infogad av Lars från Kerstins album)