SAHLINSKA SLÄKTMÖTET PÅ DAL JUNI 1999

Transkript

1 1 Hämtat från Sahlinska släktföreningen (Värmlandssläkten) Underrubrik: Släktmöten - krönikor SAHLINSKA SLÄKTMÖTET PÅ DAL JUNI 1999 Resekrönika av Erland Bohlin Lördag den 12 juni 1999 Vi kom från skilda håll till Örnäs regnblöta camping i Åmål, men alla tillhörde vi den Sahlinska släktföreningen. En del "närstående" kände varandra väl, andra kunde genom att se genom årsringarna känna igen varandra sedan tidigare släktmöten, en del var debutanter med vissa likheter med sina äldre släktingar och en del var "ingiftingar" med helt egna utseenden. Med militärisk precision avgick vår buss kl och vår "projektledare" Mauritz IV (står det inget efternamn är det förstås Sahlin) kunde hälsa oss välkomna och först av allt utbringa ett leve för vår interimsordförande Henrik, som mycket påpassligt fyllde år just denna dag (dvs påpassligheten ska väl tillgodoräknas föräldrarna Carin och Sigurd, länge släktföreningens ordförande eller "prefekt"). Mauritz IV presenterade det utdelade materialet och berättade att vi, på väg till vår första anhalt, Tösse kyrka, passerade det vägskäl dit Mauritz I 1837 kallade sitt folk för att hylla Karl XIV Johan, då han passerade. Mauritz I höll då också ett passande tal på sin bästa franska (han var döpt till Magnus, ändrade sedan sitt namn till Mauritz, men kallade sig ibland både Maurice och Morris). Lika lite som solen lyste på oss denna dag, lyste den kungliga nåden ständigt över Mauritz I: då han som riksdagsman ingick i en kommitté som skulle utreda förslaget att avskaffa ståndsriksdagen och den hade det dåliga omdömet att tillstyrka det, avsatte Kungen helt sonika hela kommittén. När riksdagen tjugo år senare ånyo diskuterade avskaffandet av ständerna, röstade flera liberala Nordenfeltar för förslaget i riddarhuset, medan Carl Yngve (CY), som representant för Uppsala universitet röstade mot, utifrån sin Boströmska filosofiska grundsyn. Inne i Tösse kyrka berättade Yngve, släktarkivarien, om vilken roll Christopher d.ä. och Mauritz I haft för "sin" församlingskyrka. Sedan slutet av 1700-talet diskuterade man en gemensam kyrka för Tydje och Tösse församlingar, men byborna kunde inte enas om var den skulle ligga. Christopher d.ä. bestämde då helt enkelt att den skulle ligga på Tössekullen och så blev det var den färdig. I sakristian finns en vacker ljuskrona som är skänkt av Mauritz I och den fick vi titta på som hastigast genom att defilera förbi dörröppningen. "Inte stanna, bara titta" var den order som gällde! Krönikören kan tillägga att också CY gjort en insats för kyrkan. Kyrkoherde Freudenthal skrev till pappa Mauritz: "Det var väl att brodern Yngve ville befatta sig med predikstolsaffären". Åter i bussen introducerade Mauritz IV direktör Karl Henrik Andersson, som idag utnyttjar den vattenkraft våra förfäder använde till stångjärnshammare och kvarnar för att i stället driva minikraftverk. Vi vandrade en blöt stig till (H)Vitlanda kvarn, där bara slagg och kolstybb finns kvar av den gamla driften.

2 2 Intill sitt minikraftverk brukade vår värd träna sin golfsving och erbjöd oss generöst att slå bort några bollar. Som sig bör började Henrik, men han verkade inte bara förväxla golfklubban med släktföreningens ordförandeklubba utan verkade också blanda ihop golf med att kasta smörgås och fick golfbollen att studsa åtta gånger på den lilla dammens yta innan den försvann. Peter tog av sig kavajen och slog så in i vassen långt att alla blev imponerade. Mauritz IV slog så att bollen gjorde en vacker kurva, som en illustration till Sahlinföretagens uppgång och fall, och det slutade med ett plums. Mauritz V tackade nej till att visa sin förmåga. Peter hittade i det blöta gräset en lagersten, dvs en sten som suttit runt axeln som fört vidare vattnets kraft och som blivit alldeles mjuknött av alla de miljoner varv axeln snurrat. "Det här är rena guldet för samlare", sa han och den generöse Karl- Henrik svarade: "Ta den du, jag har fler!" Peter blev nästan blankögd och Robert Bohlin tog hand om stenen och bar den till bussen. Åter i bussen berättade Peter, en verklig auktoritet med en gedigen bergsmannautbildning och med ett långt yrkesliv i branschen, om släktfädernas bruk i Filipstad och Brattfors under hundra, inte alltför feta, år, innan Christopher d.ä. som 18-åring kom till Närke, som bokhållare vid Lassåna bruk i Laxå. Hans chef, kamrer Egelström, var kusin till hans pappa, men framtiden skulle visa att han var självgående. Där fann han också sin hustru, Anna Lisa Reinholdsson, som var hans syssling. Redan som 24-åring blev Christopher inspektor och senare bruksarrendator på Haddebo bruk, mitt inne i skogen mellan Vingåker och Askersund (nu finns det bara lite slagghögar kvar av bruket - krönikören har varit där) köpte han en stor del av Dalsland med ha skog, flera järnbruk, kvarnar och sågar och tre säterier för Rdr av Dals Bergssocietet. Idag skulle bara skogen vara värd mellan 100 och 150 mkr! Peters Ninni brukar stillsamt påpeka att det gått bakåt med Sahlin-släkten. Att Bergssocieteten måste sälja berodde på att man misslyckats med sin satsning på silver- och koppargruvor, men ändå satsade den unge Mauritz I senare på silvermalm i Ånimskog och upprepade misstaget som äldre i Wassvik (1843). Grunden till att Christopher d.ä. kan kallas "imperiebyggare" var att han bl a anlade ett nytt verk i Lisefors (namnet efter hustrun!), det som nu heter Fengersfors (efter en senare ägare!). Det stångjärn man fick fram användes till spik, spadar, ankare osv. Det fraktades över Vänern till handelshus i Uddevalla och Göteborg. Årsproduktionen var ton, dvs lika mycket som ett modernt valsverk producerar på en timme. Då var det lönsammare att sälja brännvin och inkomsten därifrån var ung. lika stor som från bruken. När det gällde brännsvinsbränningen hänvisade Peter till sin syster Gunilla, som varande större expert (dvs hon är ju bl a jurist), och hon berättade om Sveriges vingliga förhållande till spriten, vilket resulterat i världens mest omfattande lagstiftning på det området. Det har växlat mellan GIII:s totalkontroll med förbud mot husbehovsbränning och 60 kronobrännerier (Jfr motbok och systembolag) och den helt fria husbehovsbränningen från 1809, som ledde till att gårdar förföll

3 3 och människor stannade i växten, tills nykterhetsrörelsen och Brattsystemet räddade oss (Jfr dagens hembränning och smuggelsprit). Peter anknöt till detta och uppgav att produktionsvärdet för det Sahlinska bergsbruken var ca 10 miljoner Rdr och för brännvinet miljoner Rdr. Men bergsbruket påverkades också av Napoleons blockad av England, för den tvingade engelsmännen att utveckla en metod att smida med hjälp av kol och det minskade vår järnexport. När Christopher d.ä. dog som 71-åring 1831 visade bouppteckningen tillgångar på Rdr och en utökning av arealen med 20 % och då hade han ändå redan donerat var sitt säteri till de tre döttrarna och till Mauritz I, som övertagit ledningen av verksamheten några år tidigare. Imperiebyggaren Christopher d.ä. är mer okänd än sonen och Peter tipsar alltså om en lämplig forskningsuppgift för någon släkting! Vid det laget hade vi kommit fram till (H)Vitlanda och mottogs vänligt av de nuvarande ägarna, paret Ivarsson. De bjöd på saft och hembakta kakor och berättade bl a om vällingklockan, som en bybo, som en gång tjänat dräng på gården, tagit hand om när den obebodda gården höll på att falla ihop och som han lämnade tillbaka när han såg att de nya ägarna renoverade och vårdade gården. Gården är verkligen fint restaurerad och vi beundrade bl a takmålningar från 1700-talet, som nu alltså ser ut som på "Christophers tid". Det gamla dasset en trappa upp i uthuset var också bevarat, en avdelning för tjänstefolket och en för herrskapet med de ursprungliga gamla tapeterna. Vi betraktade vördnadsfullt de fyra hålen och föreställde oss hur Christopher och Mauritz satt där och planerade sina affärer. Nästa anhalt var Hannebol kvarn, som nu ägs av vår vän Karl Henrik Andersson. Där har funnits en damm sedan slutet av 1700-talet, kanske byggd av Christopher, för att ge vatten till Hvitlanda. Karl Henrik har gjort i ordning dämmet och byggt kraftstation enligt principen "bevara genom att använda". För att vi skulle kunna komma fram har han sprängt bort stenar och annat, men han måste varna oss för att "använda" de bräckliga räckena vid själva fallet. I och för sig var vi redan blöta, men fallhöjden är 8 m. Då han öppnade luckan och lät vattnet forsa var synen imponerande och man kände hur mycket starkare naturens kraft är än människans. Karl-Henriks svartbygge hade väckt samma bråk i bygden som diskussionen om Tösse kyrka och han väntade nu på Vattendomstolens domslut den 17 juni. Vi önskade honom bättre lycka än alla de som försökt driva Hannebol Bruk och som alla gjort konkurs (den delen av sitt imperium hade han försiktigtvis avstyckat!). Efter denna vår sista skogspromenad lyckades bussen komma loss genom att riktigt ta sats och så var vi på väg genom Fröskog mot Lisefors-Fengersfors. Mauritz IV berättade om hur hasardartad bruksdriften var mellan 1790 och Det var vattentillgången som fr a styrde verksamheten och det var bara 8-12 veckor per år som kraften räckte för att driva sågarna, kvarnarna och järnbruken. Kom det ingen snö klarade man ett eller två år, men sedan var det konkurs.

4 4 Den unge Mauritz I tog studenten i Lund som 16-åring och avlade hovrättsexamen ett (!) år senare. En kortare tid tjänstgjorde han i hovrätten, men gav sig sedan ut i Europa på en bildningsresa, tills pappa Christopher kallade hem honom 1815 för att börja ta över ledningen av t ex Lisefors. Mauritz I grundade inte bara Kristinedal utan också t ex Lenungshammar i Jösse härad. Margareta Arve tog så över och berättade mer om Lisefors. Mauritz I gjorde bl a affärer med James Dickson i Göteborg och på så sätt kom hans järn att skickas till Indonesien, men därifrån kom klagomål att järnet rostat på vägen. Han sålde också järn till kanal- och järnvägsbyggaren Nils Ericsson och tegel till bygget av fängelset i Vänersborg. Redan innan Mauritz I gick bort 1856 hade han sålt Lisefors till sonen Christofer d.y. Järnbruket gick inte längre så bra och inte heller det pappersbruk Christofer startade och där han bl a producerade trådrullar av träull och 1897 överlät han verksamheten till sin systerson Vendel Bäärnhielm. Efter en konkurs tog Johan Fenger-Krogh över det hela år 1900 och bytte namnet på bruket och orten till Fengersfors. Så var vi framme vid det omnämnda (!) bruket, passerade minnesstenen som Mauritz IV invigde vid 200-årsjubileet 1996 och gick in i den del som kallas Butiken och där också bruksmuseet finns inrymt. Här hälsades vi välkomna av den nuvarande ägaren Carl Rosenblad. Han menade att det var en nästan omöjlig uppgift att vara bruksägare på Sahlinarnas tid. Kungl Maj:t styrde genom alla regler och förordningar och de stora handelshusen satte priserna. Utvecklingen gick från vattenkraft till ångmaskiner (om man fick tillstånd att använda sådana), men de ledde till vådabränder och så var man tillbaka på ruta 0. En del av de gamla bruken finns nu bara kvar som vägskyltar. Nere i Kristinedalen ligger lämningar av det bruk Mauritz I anlade på 1840-talet. Det hette då Stenarsbyn och ryktet berättar att avsikten med namnbytet till Kristinedal var att blidka hustrun, Kristina Svinhufvud, som ogillade att Mauritz var borta så mycket hemifrån, t ex som riksdagsman brann det gamla bruket, som var uppfört i trä, och Fenger-Krogh byggde det nya i tegel, vilket successivt byggdes ut, bl a för att producera ett extra starkt kraftpapper, som kallades Oceanpapper, tills all produktion upphörde ärvde Carl Rosenblads hustru "tegelhögen" efter sin far, K. J. Enderlein. Carl Rosenblad introducerade så Kjell Bandgren, som är samordnare för "Bygghyttan", den verksamhet som nu bedrivs i de gamla brukslokalerna och Johnny Knarrström, som är en överlevare sedan det gamla bruket. Kjell Bandgren var glad att få hälsa "den bemärkta släkten Sahlin" tillbaka och berättade om den diversifierade verksamheten med hans eget arkitektkontor, fiskodling, en juridisk byrå, konsthantverkare och ekologiskt byggande. Så fick besöka "Villan", det storslagna hus i originell stil, som Christofer d.y. lät bygga åt sig (och sin "sambo", trotjänarinnan Anna Sofia Forsberg, som ligger i den Sahlinska familjegraven i Fröskog och som väl enligt moderna principer borde tas med i släktförteckningen?). "Villan" är nu om- och tillbyggd och nog

5 5 det enda påtagliga minnet av Sahlinarna i Fengersfors. Familjen Rosenblad använder den nu som sommarresidens och upplät den helt gentilt till oss. "Kaffe med dopp" var efterlängtat och vi bredde ut oss i de eleganta salarna. Då vi skulle kliva i bussen igen sökte Peter oroligt sin sten - guldklimpen hade väl inte försvunnit, som den Sahlinska förmögenheten? Den fanns kvar (stenen alltså). Projektledaren meddelade att den i programmet utlovade korvgrillningen blivit inställd pga att campingplatsen inte fått mattillstånd, men vi avstod gärna från ytterligare uteliv i regnet. Dessutom fick vi veta att morgonmålet hade flyttats till Ullas bar inne i Åmål. Så var vi då framme vid Edslans värdshus vid Edsleskogs nya kyrka. Den gamla brann i slutet av 1800-talet, men det var inte heller i den som Mauritz I och hans Stina gifte sig (som de hade bort), eftersom den var för liten, utan bröllopet hölls i Åmål. Peter hade hittat sin sten och alla var förväntansfulla inför kvällens begivenheter. Henrik kallade oss till grenvisa möten för vissa ärendens skull och därefter till det konstituerande mötet med släktföreningen under ledning av "vår utomordentlige ordförande Henrik". Som en förövning till kommande juridiskt-byråkratiska finesser påpekade Harald Bohlin att det handlade om vår "hittillsvarande" ordförande, eftersom ordförande ju skulle väljas vid årsmötet. Mauritz, som uppenbarligen ärvt Christopher d.ä.:s kraftfulla nypor, kontrade med "Jag kan meddela att han kommer att vara det även efter mötet." Vid Enar-grenens möte var Olle ordförande och vi omvalde honom som vår representant i styrelsen. Vi beslöt också att det skulle vara fritt fram för den som tar initiativ till det att i samråd med Olle kalla till möten bara för Enar-grenen, mellan släktföreningens ordinarie möten, som ju äger rum vart femte år. Så samlades vi allihop i matsalen och Henrik var ordförande och Harald Bohlin sekreterare. Av verksamhetsberättelsen framgick bl a att styrelsen lyckats samla in kr i gåvor (det skulle ha räckt till att köpa åtm. en av de socknar Christopher d.ä. köpte!) och dessutom själva lånat föreningen kr för att kunna betala tryckningen av Olles utomordentliga bok med antavlorna. Inte undra på att det var med verklig glöd som styrelsemedlemmarna marknadsförde boken, som ändå bör vara en självklar ägodel för alla levande ättlingar till CY och Maria! (Hoppsan, nu fortsätter krönikören reklamen: Beställ den av Olle Sahlin, ! Den kostar 100 kr plus porto.) Peter, som kallats av styrelsen till revisor, eftersom ingen revisor kunnat väljas av något årsmöte, föredrog revisionsberättelsen och väckte frågan om någon form av årsavgift. Så diskuterade vi förslaget till stadgar och beslöt att alla ättlingar automatiskt är medlemmar. Det handlar alltså inte om att betala årsavgift. Men skulle det komma till omröstning så måste det finnas en åldersgräns och då blev frågan om släktföreningen är mer lik riksdagen, så att gränsen ska vara 18 år, än kyrkomötet, där gränsen kommer att bli 16 år och vi fann oss vara mer lika kyrkomötet, kanske i tron att det ska bli lugnare och fridsammare då?

6 6 Det blev också en intressant diskussion vad det finns mellan en "gren", dvs CY:s barn och en "kvist", dvs CY:s barnbarnsbarn. Då det inte finns något i naturen som motsvarar "kusinerna" fick vi välja den otympligare formuleringen. Men det var en elegant lösning att varje barnbarnsbarn ska betala 200 kr i årsavgift och sedan själva försöka kräva sina efterkommande på proportionella delar av beloppet. Styrelsen består nu av Henrik, ordf., för Mauritzgrenen: Margareta Arve, för Yngve-grenen: Yngve, för Enar-grenen: Olle, för Kristofer-grenen: Pella med Agnes Rönnow som suppl. och för Leonhard-grenen: Ursula Wihlsson-Nerini. Sekr. är Harald Bohlin. Revisor är Peter och (med den första ändringen av de just fastställda stadgarna:) revisorsuppleant är Mauritz V. Särskilt de yngre medlemmarna kände säkert samma trygghet som krönikören att så mycken juridisk finess lagts ner på våra "enkla förehavanden", när den nyvalde "ordinarie" ordföranden fann att den digra dagordningen klarats av, så att han kunde avsluta vårt konstituerande sammanträde och mana oss att köpa Olles bok och Yngves arkivförteckning och betala deltagaravgiften, inkl. middagen, som vi nu äntligen skulle få avnjuta. Till bords! När bordsgrannarna med karta och kompass orienterat sig om varandras positioner på släktkartan hälsade Henrik oss välkomna. Han har varit med på många släktträffar, men tyckte väl inte det var så där väldigt roligt vid den första "kusinträffen" i samband med Enars 80-årsdag 1942, då han var 10 år. Sedan hade Sigurd och Mauritz III ordnat en serie släktträffar på olika håll, men här på Dal är det kul att vara, för här är ju vår vagga. Om vi nu inte ska fira i Riddarholmskyrkan, där anfadern Baltzar Salinus ligger. Eller i Danzig, där Olle hittat ytterligare två generationer. Köp och läs i Olles bok! Peter, revisorn, talade och sade att släktföreningen inte hade funnits om det inte funnits eldsjälar och ville att ett varmt tack för deras uppoffrande arbete skulle tas till protokollet. Anförvanten Olof Nordenfelt utbringade en skål för damerna och framförde gästarnas tack. Yngve, arkivarien, berättade om sitt arbete, som alltså inte bygger på att han ska ha alla sakerna, utan göra en förteckning över dem. Han har t ex ett fotoalbum, men det saknar delvis uppgifter om vilka de avbildade är och det vill han ha hjälp med. Det fanns också tre fotoalbum utlagda till allmän beskådan och flera likartade finns tydligen inom de olika grenarna. Anmäl dem till Yngve! De kan t ex vara till nytta för Stig Lundgren, som arbetar på en doktorsavhandling om CY. Krönikören, som gjort en förteckning över "Kapten Mauritz Sahlins (Mauritz III) släktarkiv" i Värmlands arkiv i Karlstad, vilken delades ut till intresserade, hakade på och rekommenderade alla som har gamla brev o dyl i sin ägo att skänka dem till Värmlands arkiv, som säkert gärna fyller på nytt material om olika delar av släkten.

7 7 Nu hade stämningen stigit och Peter berättar en pikant historia "på order av Margit", som för några månader sedan fatt ett brev från en äldre dam i Karlshamn. Hon härstammade från en byggmästare Sjöberg, född 1829 (eller 1825) och hans mamma skulle vara en fröken Sahlin. Då byggmästaren som vuxen bodde vid Avenyn i Göteborg red Oscar I en gång förbi och då sa mamman till sonen: "Där ser du din far!" Byggmästaren hade varit adopterad i de här trakterna. Peter har tittat i släktlängderna, men inte hittat någon "fröken" som passar. Däremot hade en av Christopher d.ä.:s bröder, Henrik. som en tid bodde i Viby utanför Örebro, en dotter Karolina Sofia, som hade ett u.ä.barn (men det var en dotter Matilda, f 1841, enligt vad krönikören funnit. Men Christopher d. ä hade 14 syskon till, så det finns att ta av!). Nej, vi får nog lämna över ärendet till mästerdetektiven Olle för utredning, så att Margit kan få sin nyfikenhet tillfredsställd - och vi andra med! Så var det dags att säga godnatt! (Särskilt Peter, som väl hade sin sten som huvudgärd?) Söndag 13 juni 0930 var vi alla alerta samlade på gårdsplanen vid Kristinedal. Ulf Levein, som nu är herren på herrgården, hälsade oss välkomna "tillbaka" och berättade om huset. Mauritz I flyttade in på Stenarsby kring 1815 och byggde Kristinedal Flyglarna byggdes 1836 och det lär ha varit Stinas "straff" för att Mauritz var så mycket borta! Stenarsby är en röd byggnad, som ligger 100 m vid sidan av Kristinedal. Så var det Gerhard Lindeskogs tur att stå på trappan och berätta om människorna på Kristinedal, så mycket man nu vet. Här föddes CY 1824, mitt under byggnationen. Att bruket tidigt blev känt framgår bl a av att det nämns i Sveriges äldsta encyklopedi år 1847: "Ägs av Mauritz Sahlin; smidesstämpel 'CD" (Den stämpeln, = ChristineDal, har Ulf Levein valt som logotyp för sitt konsultföretag.) Mauritz blev ju senare bl a riksdagsman och höll på att stryka med när koleran drabbade Stockholm under en riksdagsperiod. Gerhards morfar, Kristofer III, brukade berätta att med CY:s mormor, Maria Waern, kom tre saker till familjen: det ostindiska porslinet, skönheten och snuvan, men porslinet och skönheten försvann med Sahlinarna och sedan dess finns bara snuvan kvar. Och den ärftliga snuvan finns fortfarande, enligt Gerhard, som bör veta, eftersom han är läkare. Hur var det då med Mauritz Stina? Ja, Gerhard läste upp en beskrivning av henne som finns i ett brev från Fredrik Dahlgren, "Fredrek på Rannsätt", (han som skrev "Värmlänningarna"), som var informator på Kristinedal. "Fru Sahlin är en satans människa. Ni kan aldrig föreställa er hvad hon är förträfflig... Fru Sahlins lekamen är väldigt tilltagen. Ehuru endast 38 å 40 år, kan hon mäta sig med hvilken rumsfyllande matrona som helst. - Ögon har den människan, som varit och än idag äro lite granna, må ni tro. Summan af saken är, att undertecknad råkar vara pinkär i den 'elementskade' frun". Dahlgren ger också ett porträtt av Mauritz I, "denna genompräktiga karl", som hjälpte alla som behövde hans hjälp och som

8 8 var så generös att det inte gick en dag utan främmande. De fick nio barn: "Yngve var ett geni, men de andra var medelmåttiga". Dottern Vendela, gift Bäärnhielm, dog i barnsäng En av de andra döttrarna, Selma, bodde i Uppsala och CY sa om henne: "Hon tänker skarpare än jag". Två av sönerna, Axel och Hugo. blev officerare och har ättlingar i USA. Till sin systerson Mauritz Bäärnhielm skrev Selma att det var bra att han slagit alla officersplaner ur huvudet och i stället blivit - jurist. Dottern Emma "stanna' hemma" och var hushållerska åt brodern Christofer II, medan dottern Hilma gifte sig med löjtnanten Johan Kjellson och bodde på Vitlanda. Hon dog som 21-åring, 1850, i en "trafikolycka", då hästen skenade på vägen mellan Vitlanda och Kristinedal. Mauritz fyra söner blev alla år, men själv dog han 1856, "bara" 66 år gammal flyttade Christofer II till nedre Kristinedal och det var dit CY kom på somrarna och höll ordning på de unga Sahlinare och Bäärnhielmar som firade sina sommarlov där. CY såg till an de badade varje dag - om de var torra i håret fick de ingen middag! Gerhard slutade med att läsa en dikt av Fredrik Dahlgren om utsikten från Fröskogsberget på andra sidan dalen. Därifrån möter han "din hulda anblick, mitt Kristinedal". När vi tittat in i huset, där CY vuxit upp, ställde vi upp oss för det obligatoriska gruppfotot på trappan. Eftersom flera samtidigt ville ta egna kort, blir ingen bild fullständig, men nog blir det en trevlig gissningslek att försöka identifiera alla ansiktena! Ulf Levein berättar att i trädgården finns alla svenska "vilda" barr- och lövträd och bland dem gårdens vårdträd, en lind, som kanske planterats just Där finns alltså ett annat släktträd med "grenar" och "kvistar". När Henrik tackade familjen Levein för att vi fått komma och störa, lämnade han Olles skrift och krönikörens arkivförteckning, som ju båda har sin utgångspunkt i just Kristinedal. Magnus Levein, sonen i huset, har f.ö. skrivit en intressant uppsats om husets historia. Så for vi till Fröskogs kyrka och samlades vid den Sahlinska graven. Fortfarande regnade det och skriften i krönikörens anteckningsblock blev oläsligare än vanligt, tills Mauritz IV beskyddade mig med sitt paraply. Först berättade han hur han beskyddat också gravstenarna, som stått sneda och mossiga med oläslig text. (Så såg de ut t ex då de fyra "förridarna" Henrik, Peter, Harald och Erland sommaren 1996 rekognoserade inför släktmötet.) Nu var stenarna restaurerade och graven tillsnyggad, vilket vi tacksamt noterar. En del av kostnaderna stod Bäärnhielmarna för. Mauritz berättade vilka som ligger under stenarna - se den bild som delades ut! Så berättade "anförvanten" Carl-Gösta Bäärnhielm om de Bäärnhielmar som finns i graven: anmodern Wendela, syster till CY, sonen Robert, som var inriktad på att arbeta inom träindustrin, men som dog 24-årig i hjärnhinneinflammation, och hennes make Gustaf, som började som bokhållare åt Mauritz I och som så småningom blev bruksförvaltare och bpt (=brukspatron) på Lennartsfors. Han flyttade senare till Vänersborg, Upperud och Håverud.

9 9 Henrik läste delar av prosten Freudenthals likpredikan över Mauritz I, precis som pappa Sigurd gjorde vid släktresan Olle berättade ett ungdomsminne från Kristinedal. Redan som 10-åring hade han börjat samla notiser om Sahlinarna - inte undra på att han nu fått ihop till en så fantastisk bok! När han som student var en sommar i Karlstad tog han tåget till Åmål och cyklade till Kristinedal. På vägen stannade han i en gård, som också tillhört Mauritz I en gång, och frågade vad den dåvarande ägaren till Kristinedal gjorde för något och fick till svar: "Ja, nu gör han ingenting, men i sin krafts dagar samlade han frimärken". Det handlade om Georg von Sneidern, kallad "advokaten", eftersom han läst juridik, men som nu var frilansjournalist, precis som hustrun. Olle fann dem trevliga och originella. Kristinedal var von Sneiderns födelse- och barndomshem. Från sin barndom berättade han att när CY besökte brodern i nedre Kristinedal på somrarna hade Georg till uppgift att värma upp bastun, som bestod av två trälådor med kaminrör och där satt de två gamla bröderna och bara huvudena stack upp ur lådorna. Så vandrade vi in i Fröskogs kyrka, så som anfäderna gjort så många gånger. Vi fyllde ju upp den lilla kyrkan ganska bra själva, men det var bra många församlingsbor också, så kyrkan blev nästan fullsatt. Efter sammanringningen hälsade församlingsprästen Maria Ribeck alla välkomna och sa att det var en underbar dag - och då menade hon inte vädret, utan att det verkligen blivit sant, det hon inte vågat tro på i tre år, nämligen att Margit Sahlin skulle komma och predika i Fröskog. Kyrkvaktmästaren Roland Augustsson, som tog väl hand om "förridarna" 1996, berättade om takmålningarna från tidigt 1700-tal. "Äntligen stod prästen i predikstolen!" Ja, det gällde inte bara Gösta Berling, utan också vår Margit, som alltså predikade i den kyrka, där hennes farfar döptes för 175 år sedan! Hon började med att fråga om det någonsin talats så mycket om Jesus, inte bara apropå Ecce Homo, utan också t ex Saramagos "Evangelium enligt Jesus". Som en sammanfattning av predikotexten denna söndag, som handlade om hur Jesus kallar de första lärjungarna, sa Margit att det handlar om "helig nyfikenhet och heligt skvaller". Just den nyfikenheten borde finnas i skolan, som inte tar upp grundvärderingarna och livets mening, och i kyrkan, som nu bara handlar om ekonomi och administration. Barnens uppfostran präglas av teofobi, det är tabu att tala om Gud. "Här handlar det inte om tradition, utan om livets innersida, om levande Gud. Våga satsa på det okända - med nyfikenheten - det finns inget viktigare än Jesus" och hon avslutade med ett citat från Heliga Birgitta (som faktiskt kan räknas som släkt till släkten, om man får tro en del antavlor): "Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den". Kollekten gick till S:a Katharinastiftelsen. Sedan blev det nattvardsgång under stilla musik av kantorn Lennart Åberg. Församlingen bjöd på kyrkkaffe i församlingshemmet och där berättade Roland Augustsson mer om kyrkan och visade ett porträtt av Christofer d.y. Henrik tackade församlingen på våra vägnar och lämnade ett meddelande till oss i släktföreningen från det första styrelsesammanträdet, som påpassligt avhölls under kyrkkaffet.

10 10 Och så var vår släktförenings första "riktiga" möte slut - ett intressant och roligt möte både med traditionerna och de nuvarande bärarna av dem. Låt mig sluta med ett citat från den outtröttlige traditionsbäraren Mauritz III:s krönika från den föregående släktresan till Dal 1955: "Släktfärden var slut. Alla drogo till sitt. Må var och en då ha känt och önskat, att släktmedlemmarnas givna livsmotto under många generationer Måttfullhet - Trofasthet, som vi ju också under de just gångna släktdagarna på olika sätt få se och uppleva, må även så förbliva under nulevande och kommande släktled."