Innehålsförteckning: FÖRORD:

Transkript

1 Innehålsförteckning: FÖRORD: (Förord) Rebecca Adler Hon kommer att vänta tills du somnat... 3 Erik Bellevik Kapten och skeppet.. 10 Johanna Cleve Om Somrarna Anna Egemalm Ur diktsamlingen Ving Likt Johanna Franzén (Titel Saknas) Andreas Gabrielsson (Titel Saknas) Agnes Gunther Glugg med vita tänder, Simbassängen Ebba Holmberg Nödutgång Axel Ilerup Ebbe Henrik Johannson Vakum Heidi Kemppe Jag har blåst bort, Magkatten 52 Rasmus Landström Servetten. 57 Matilda Lindberg Lukten av Yrsel Vanna Nordling Det som är magiskt Fred Söderblom Mjölk på din tunna hud Erik Wiklund Vägen hem (Slutord) 1 2

2 Rebecca Adler Hon kommer att vänta tills du somnat innan hon lämnar dig. Du kommer att vakna och upptäcka att dina fräknar är borta. 3 4

3 Hon kommer att komma tillbaka Dagarna: och hon kommer att ha varit i länder hon kommer att ha nya saker med sig hem: balkonger duvor galopperande hästar hotellrum. En kvinna i ett vallmofält behöver inte ha någonting med frihet att göra. Hon kommer att berätta för dig om m y r m y l l r e t om m y r o r n a hur de var på väg att äta sig ut om mänskomyllret hur hon räknade dagarna och nätterna på deras felfingrar flinkfingrar fummelfingrar när hennes egna inte räckte till. 5 6

4 Nätterna: hon ställer dem på glänt för draperiet mellan det skamlösa rummet och det skamfyllda gör ändå ingen skillnad. trädda i armband runt sina handleder sen nätterna igen sveper in dom i ett lila sidenfordral. Nattdjuren. Nattdjuren går inte att skilja från varandra skilja sig från när dom kastar sina skuggor stryker längs väggarna sätter klorna i hennes lakan med sina nattögon, sina djurögon: hundögon kattögon (spinnögon strykögon klösögon) hon vaknar med dom som berlocker som blyfyllda bjällror 7 8

5 Hon kommer att vänta tills du somnat innan hon lämnar tillbaka dina fräknar som ett mönster. Erik Bellevik 9 10

6 Kapten och skeppet En gång i tiden fanns jag och när jag fanns mindes jag hur en kapten och hans besättning en gång seglade iväg på sitt skepp. Dom viste inte riktigt varför dom seglade, men dom viste inte varför dom gjorde saker överhuvud taget, så vi kan väll lika gärna segla, tänkte dom. När dom nu hade bestämde sig för att segla, så dom tycke att dom borde pröva på att segla äventyrligt och långt bort. Dom ville se om dom kunde hitta nya hav att segla på och om det fanns nya saker att upptäcka på världens många oceaner. I början var allt lugnt och ingen märkte av, att dom seglade. Allt bara flöt på och var lite sådär varken eller. Dom passerade böljande oceaner mellan färgskalan blått och grönt. Ett tag in på seglatsen upptäckte dom att färgerna började förändras och havet började blinka som en discolampa. Det blev rött, lila, rosa, turkost, metalik och bubbla som en läskedryck. Matrosen och många av sjömännen blev rädda för det var ingenting dom hade sätt förut. Vi vill inte segla på detta okända vatten av färg. Ta oss tillbaka till dom trygga vattnen vi är vana vid. Det här är läskigt, sade Matrosen och många höll med. Dom sa att dom hade sett tillräkligt av det nya havet och att dom ville tillbaka till dom vattnen dom var vanna vid att se och visa ångrade att dom valt att segla ut i det okända. Styrman försökte lugna kapten. Låt dom inte så spöken i ditt huvud kapten, sade Styrman. Styrmans ord må låta hårda, men hennes känslor är det ej. Hon tänker bara på skeppets bästa och hon är rädd för att du inte gör det. För det är ju ändå du som styr och hon är rädd att det ska sluta illa för oss alla om vårt skepp kapsejsar. Var inte rädd för detta nya hav. Snart så kommer ni inte märka att det är något speciellt med att detta hav bubblar och vårt gamla hav gör det inte. Luta er bara tillbaka och jag lovar att allt ska bli bra, intygade Kaptenen. 11 Snart började havet anta nya former och växa i olika riktningar på vertikalen och diagonalen Besättning började böna om att dom skulle vända om. Många hade nu vant sig vid det bubblande havet och ville tillbaks till det. Dom hade lärt sig att uppskatta dess skönhet och färg. Besättningen blev orolig och ingen viste om det snart kunde vara försent för att segla tillbaks mot dom tidigare haven. Kaptenen viste att det inte längre fanns någon återvändo, så han försökte intala dom att allt skulle bli bra igen. Vissa krävde myteri och hävdade att kapten inte längre var kapabel att styra deras skepp. Att han inte längre viste var han var på väg. Det viste Kapten själv att han inte viste, men han viste också att han inte kunde stanna, utan att han var tvungen att fortsätta. Besättningens frågor och rop blev allt mer svårförstådda och började blandas upp med havets läten och ljud. Orden från besättningen tycktes sakna förankring i verkligheten och var nu bara osammanhängande ljud. Kvar sprang dock delar av besättningen runt i miner av förskräckelse eller lycka, men kaptenen brydde sig inte längre. Han var bestämd på att fortsätta. Han hade länge känt sig som, typ ett med skeppet och ville inte se det vilandes i någon hamn. Besättningen började försvinna iväg. Vissa hade lämnat honom när havet först börjat skifta färg, men allt fler försvann nu. En efter en försvann dom. Dom kände att deras uppgifter på båten var nu avklarade och kvar behövdes bara någon som kunde styra den sista biten i den okändaste av vatten. Tillsist var bara kapten kvar. Med besättningen hade nu mycket ord lämnat skeppet och kapten hade svårt att nu minnas hans vänner och ovänner och deras uppmaningar. Hans fokus på upplevelsen var så stark att den trängde bort allt minne. Nu var det bara hans avskalade upplevelse av att färdas vidare kvar. Han var nu ensam, fixerat på den sista upplevelsen av färden. Han viste att det inte längre fanns hopp om att återvända och det fick kapten att känna sig mysig och go. Han var nu 12

7 det som var kvar av skeppets forna besättning. Sista biten färdades han med minnet av hans tid ombord på skeppet. Allt lattjo han haft med besättningen, många månklara nätter långt bort för länge sen. Havet började förändra sig ytterligare och skepnader och former började träda fram ur havets vätska och verkligheten fick ett större djup. Saker skapades och dog ut på en och samma gång. Allt var som en ogägig plasma runtomkring honom. Havet och skeppet började nu bli ett. Både skrov och däck började ta an böljande former. Skrovet började droppa mot det allt mer fasta havet. Så fortsatte det tills det att skeppet ej längre fanns, utan kvar var bara den vidunderliga omgivningen. Det var svårt att segla fram på, men nu flöt kapten fram. Guppandes på runt i det som en gång varit havet. Tills han kom fram till en plats, så full av yeah, yeah, wow, wow att dess egenskaper ej kan beskrivas i varken ord eller bild, utan måste injiceras med den kristalliserad känsla från just den platsen. Han grät tårar han aldrig gråtigt tidigare. Han var lite och stor. Han var allt runt omkring sig. Johanna Cleve Där slutade kanske kaptens resa och där slutade jag minnas

8 Om Somrarna Luften ligger tung och sensommarsöt över landskapet. Det har varit varmt länge nu; allt det gröna har antagit gulaktiga toner, trötta toner, det är kvavt och gräset fortsätter mest av gammal vana att växa uppåt mot den utspädda himlen. Inget syns som skvallrar om hur storslagna dessa marker varit, inget kan berätta om hur de glömdes bort och växte igen. Sakta och målmedvetet växte sig nytt liv förbi det gamla; ett slingrande, groende, om vårarna sprängande tyst övertagande. Sly blev träd och idag viskar de bara med varandra uppe i kronorna om hur detta varit människors liv, arbetsplats, föda. Nu är det bara stora ytor, tomma som en utflyttad lägenhet, vindsuset ekar och historien ligger begravd under jorden och ogräset. Mitt genom allt det gröna och det gula löper en grusväg, till synes utan varken en början eller ett mål. Bara en på måfå utslängd riktning, även den knastrig och torr, ingen brukar gå här. Det finns ingen anledning. I en planlös lång böj letar sig vägen fram genom den dallrande luften, får det att damma. Små mjuka barnfötter blir hårda och tåliga om somrarna. Malte springer på det vassa gruset, han är solbränd, somrigt fräknig och hans hår är blekt, nästan vitt. Kisande saktar han in, tittar han bakåt mot pappa som kommer gående i maklig takt, för Pappa springer inte, trots att han har sandaler på sig. Malte ser hur Pappa stannar till, ser ut över den borttorkande skörden. En stund står han så, och Malte står still han med. Sedan kommer pappa mot Malte, sakta går han och allt går sakta heta dagar som den här. Nu står han bredvid sonen, vilar ena handen på hans axel, med den andra pekar han ut över åkern. Titta där, säger han och Malte följer hans stora hand med blicken, den 15 är grov och valkig, solbränd. Upp längs pekfingret som visar en punkt där borta, nästan vid horisonten av det svallande, oändliga åkerhavet, just den där punkten vill fingret visa. Malte lyfter blicken från pappas fingertopp, söker över vågorna och snart, nära horisonten, ser han. Det är ett fågelbo, fast på marken. Ser du? frågar Pappa. Fast dom kan flyga bygger dom sina bon på marken. Malte nickar, tänker att han i fortsättningen ska se vart han sätter fötterna när han går i åkern. Så skakar han av sig Pappas hand på axeln och springer en bit framåt. Solen fortsätter att skina, obarmhärtigt, och Pappa ser på sonens obekymrade skuttande. Han torkar några svettpärlor från pannan med baksidan av handen, vinkar till Maltes långsmala skugga som med viftande armar försvinner bort efter pojken. Det är inte en blomstrande sötma, det är ladugårdsdoft som letat sig hit med vinden, gödseldoft, nästan kväljande. Pappa stöder sig mot Malte, sakta går de framåt, arm i arm och med gruset knastrande under skorna. Maltes armar är starka och han går med rak rygg, han saktar in och ser på Pappa; han går sakta, tvekande prövar han varje steg, som om det vore halt. Smal och senig är han, med läderaktig, fårad hy, och Malte känner mot jackärmen hur Pappas hand darrar lätt. De stannar, tyst står Pappa och ser ut över den igenväxta åkern, slickar sig om läpparna och smackar lätt; hettan får deras munnar att klibba ihop. Malte blir för en stund orolig, kanske borde Pappa inte vara ute mitt i solen såhär, kanske borde de gå tillbaka till bilen. Men Pappa ser ut att må bra. Istället blir de stående med sina skuggor, samma skuggor nu som då, långa, smala och lata ligger de alldeles stilla över gräset, Maltes skugga längre än pappas. 16

9 Anna Leona Egemalm vinga mig så jag kan ta mig dit du är till platser utanför mig där du andas igen vinga mig så jag kan följa dig på resan bort från en framtid utan dig utan dig kommer det aldrig finnas vindar att ta mig vidare stormar att lyfta missmodet att leva vidare vinga mig 17 18

10 tappar fart ur sikte du kan inte längre skada mig avståndet är för stort dina händer når inte fram söker inte skydd slutat leta gömställen dina ord hörs inte bevingad kropp söker flyktväg flackar runt i buren möter fönsterglansen reflektionen ser en vän som våndas mellanrummet min plats är befriad stannar upp ser omkring vandrar vart jag än vill nu är du fången 19 20

11 jag är fri som en fågel men ensam i min flock vantrogna vingar kastar sig inte ut faller inte som andra lär känna sina nejder först övar vingslag på marken ovana vingar är sökande ser på andra för att lära tar en höjd i taget ökar avstånd med kunskap vackra vingar kan slå med häpnad lyfter utan att öva landning kan vila på andras dyrkan flyger tills vinden vänder vågade vingar satsar allt lämnar boet med vilja det får bära eller brista det blir flyga eller falla vita vingar har flugit klart sitter kvar och ruvar ser oss som önskar flyga vi som går på marken 21 22

12 Johanna Franzén du kan spela på din gitarr lira ackord eller noter och förtrolla med musiken och romantiken du vet det att det är romantiken som gör det eftertraktelsen ligger i dina händer som smeker halsen och dina fingrar som noga väljer ställen att beröra för att ge rätt effekt det är det som är romantiken kroppen och halsen och känseln och musiken i gitarromantiken 23 24

13 just som du går lämnar dörren på glänt sveper en vind in genom ditt fönster prasslar i dina torkade blommor sveper genom varje rum i din lägenhet just som du går lämnar dörren på glänt då tar jag mig in bred ut dina vingar och fall så länge det går blunda håll andan viska mitt namn fall så länge det går och du ska se att jag tar emot dig för var du än är hör jag dina viskningar 25 26

14 vi är två dammkorn du och jag som svävar i luften när solen lyser genom rutan vi är två av alla de hundra tusen så visst är det märkligt att vi ändå kan urskilja varandra broder natt kom och värm mig när jag är rädd håll mig när mörkret faller och släpp mig inte före gryningen stanna hos mig och håll mig trygg gunga mig sakta i din famn broder natt låt mig få vara syster liten broder natt låt mig klänga mig fast hålla dig hårt och nära för inget gör så ont som att känna dig gå broder natt när du avlägsnar dig då spricker jag broder natt stanna hos mig när du har anlänt var med mig tills morgonen kommer din närhet är läkande för själens sprickor för trasiga sönderfallna tankar broder natt låt mig få vara syster liten 27 28

15 Andreas Gabrielsson Bilarna på parkeringsplatsen utanför min lägenhet står de där bilarna smekta med nycklar om nätterna trasiga otvättade de där bilarna med fönsterrutorna fulla med obetalda böteslappar och när jag vaknar drar jag upp persiennerna i köket ser dem stå där de där bilarna med sina gapande tomma lyktor så känner jag mig liksom inte lika ensam längre och det är lättare att somna om men fråga mig inte varför älskling fråga mig inte varför 29 30

16 Elden och så är det den där elden du påstår att du bär inom dig som någon fackla sakerna du säger dig brinna för de viktiga sakerna du säger dig brinna för när du diskuterar över krogbordet med gesterna som välter glasen och allt du säger dig veta jag har aldrig förstått mig på er sort ni med stjärnorna på rockkragarna och de förbannade eldarna världsförbättrare pålästa medvetna men visst grabben det är väl okej håll armarna i styr bara. Gör vad du vill grabben åk till new orleans lyssna på blues och sniffa kokain från repiga skivfodral eller starta ett krig låt molotovelden smälta hus kapa en buss och säg ta mig någonstans där de har glömt mig älska med tusen kvinnor eller med tusen män ladda din pistol gå in på din skola fyll lungorna med luft innan tårgasen och kulorna möter dina plågoandar drick whisky och vatten tills du somnar eller tills du kan se igen kasta brandbomber från höften tatuera ditt ansikte blått hamna i fängelse och lämna det inte förrän du bestämmer allt eller åk till san fransisco och rök dig in i evigheten fyll dina kavajfickor med jord och svampar ta dem i en förortslägenhet och banka huvudet mot tegelstenar gör vad du vill grabben men bli aldrig som jag var ibland okej? 31 32

17 Sånt jag gillar jag gillar sånt här du vet det är sånt här jag gillar när vi låter bli att prata bara sitter tysta ser ut genom tågfönstret och låter våra andetag andas i otakt till tågljuden det är rätt fint ändå på något sätt tycker du inte? Vi sitter med våra tidningar i knäna och förälskar oss lite medan industrier skogar och svarta sjöar rullar förbi förälskar oss ett par timmar och när vi kliver av på våra stationer har vi redan glömt varandra men det är lugnt älskling det är sånt här jag gillar Älska som hundar och jag ser det där fotografiet som står ovanpå byrån ovanpå den broderade linneduken från din mormor och jag tänker att du och jag kanske också kan bli sådär galna som dreglande hundar kanske ligga med varandra på diskbänken eller på köksbordet fläcka ner oss med utspillt kaffe smör eller oboypulver öppna fönstren och låta hela gågatan höra jag ser på det där fotografiet som står ovanpå byrån och jag ser på dig tänker att vi kanske kan skaffa barn i alla fall 33 34

18 Agnes Gunther 35 Glugg mellan vita framtänder Sådan jag minns henne. Vid köksbordet med något nytt projekt på gång, ett marockanskt recept på lammkorv som hon satt och saxade ur tidningen. En Jesper Waldersten teckning på kylskåpet förkunnade att dessa tider var så mörka att till och med framtiden tedde sig ljus. Vi drack te och beundrade kristallerna i den flytande honungen medan vi gjorde upp planer för när livet äntligen skulle börja. Hennes tunga örhängen klirrade när hon ivrigt berättade anekdoter från barcelonaresan. Jag hade hört historierna förut, jag kunde dem så bra att jag ibland fick påminna mig om att jag faktiskt inte varit med själv. Men det gjorde mig ingenting att höra dem igen. Hon lindade fingrarna runt sin tekopp och log det där saliga leendet. Det där leendet som var på en gång nostalgiskt samtidigt som det lika mycket pekade mot kommande äventyr. Den baren - med de billiga drinkarna, och den uteserveringen - vid stranden, och det kebabhaket - där kockan Mama Luisa serverar dig en bit av himmelriket inlindat i bröd, du anar inte! Efter studenten flyttar vi dit! På dansgolvet. I kort veckad kjol och spetsiga skor med en mojito i handen och blicken stadigt fästad på den hon ville ha för kvällen. Hon rörde sig mjukt i mörkret till tonerna av Kevin Lyttles Turn Me On och log det där vinnande leendet. Det där leendet som golvade all konkurrens. Även under de perioder då hon hade pojkvänner som hon var vansinnigt förälskad i, följde hon med män hem när hon kände för det. Det blir ju sällan särskilt bra när man gör det med någon bara en gång. Men det är det där ögonblicket på morgonen när man vaknar och inte vet var man är, det är då man känner sig så jävla levande. Fast det tycktes som om det ibland bara råkade bli så. Det bästa sättet att undvika att bli våldtagen är att frivilligt sära på benen. I skolan. Iförd små vinterstövlar av mjukt skinn och med en trave böcker under armen. Bröllopsbesvär, Det amerikanska folkets historia, och Persiska antologin i översättning av Eric Hermelin ur vilken hon brukade recitera på förfester. Hon, jag och M travade in i klassrummet och satte oss längst bak, där vi ägnade vår energi åt den fina balansakt som krävdes för att kamma hem toppbetyg med en lagom nonchalant attityd. När dagen började kännas lång, luften kvav och de latinska konjugationerna övermäktiga log hon det där menande leendet. Det där 36

19 leendet som föreslog att vi skippade nästa lektion till förmån för ett besök på Brun & Brun, vårt stamfik nere på hörnet. Men väl där försjönk hon ändå i skolböcker. Jag ska lära mig spanska, franska och arabiska flytande. Till att börja med. Sista gången jag träffade henne stötte vi ihop på gatan, det är flera år sedan nu. Hon berättade att hon just skulle till Island och rensa fisk för att tjäna ihop snabba cash. Någon tid senare damp ett entusiastiskt vykort från Indien ner på hallmattan. Nyligen hörde jag att hon var antagen till en oerhört prestigefylld fyraårig antropologutbildning i Oxford. Jag har också hört ett rykte att hon övervägde ett äktenskapsanbud från en oljesheik, men det var troligen överdrivet skvaller. Fast jag kan inte påstå att jag hade blivit överdrivet överraskad, man vet liksom aldrig med henne. Jag testar allt, utom heroin. SIMBASSÄNGEN En morgon låg den bara där en njurformad topas i trädgårdens prunkande grönska en pool vad mer kan någon människa önska? Och folk förfasade sig och sa, att det passar sig verkligen inte det här och vilka tror de att de är, de där? Det här är inte Beverly Hills utan blott en enkel övre medelklassförort detta liknar ingenting som någon annan tidigare gjort Solljusets reflexer sticker grannarna i ögonen när de går förbi vulgärt, vulgärt ljuda deras unisona ramaskri. Men barnen har hypnotiserats av vattnets blåa skönhet. Uppradade spanar de genom syrenhäcken längtar trånar drömmer hoppas den som ändå finge känna kroppen doppas sommarvärmen är så tung inte minst då man är ung kroppen täcks av salt och socker svett och jord - så klibbigt tänk att få klyva ytan kyla skölja bort skölja rent

20 De spejar på den unga frun vacker, strålande och brun utsträckt på en brits med pocketbok och lemonad lemonad med is is som klirrar barnen stirrar. Ebba Holmberg Hon badar ju knappt ens, de viska till varann kanske att den inte vill, som kan? Hon tar bara på sig solkrämen och ler spelar som om hon inte ser de storögda barnen med de myggätna benen på andra sidan om syrenen

21 1. hon: känner du dig obekväm? han: va? (lyfter inte blicken) nej inte jag inte (ler) hon: okej va bra leendet kämpar sig fram i hennes ansikte hon drar täcket tätare kring sin själ som rusar fram och tillbaka i kroppen letar efter en nödutgång han: vacker du är i det här ljuset hon: vaddå ljuset han: magiskt ju han känner hur luften vibrerar i honom som en obesvarad fråga 2. den surrande telefonen på landet hon: saru? hjärtat ålar sig ut mellan hennes läppar in i telefonen vidare genom telefonsladden genom ledningarna och in mot stan han: inget (lindar sladden hårt runt fingret) hon: okej puss (blundar) han: hejdå (tittar sig i spegeln) sedan kopplingston hon: det är typ mörkt (vänder sig) känner hur luften sakta försvinner mellan hennes läppar 41 42

22 3. han: jooo i tältet ögonen, som ber henne hon: men jag vill inte nu (tittar på hans händer som pillar med sovsäckstråden) han: faan ögonen som två envisa fläckar i ansiktet dom går inte att få bort hon: vi åker och äter i stället och hon känner hur kroppen är i vägen när hon sträcker handen mot honom han: faan heller! slår bort den och hon lägger den för sin egen mun för att inget ska komma ut 4. han: mer salt tycker jag (böjd över en kastrull under köksfläkten med en sked i handen) han: (fortsätter) det behövs mer salt fläkten surrar och allt blir så skarpt just då skeden saltkornen tomatstänket han strör salt i såsen hon: stopp! (tar tag i hans hand) men han fortsätter släpper de sista kornen i kastrullen leende hon: spelar ju aldrig någon roll vad jag säger (går mot bordet) går förbi bordet, går mot dörren, går igenom dörren, går mot trappan, går nerför trappan, går ut genom porten (fortsätter att gå) 43 44

23 Axel Ilerup Ebbe Han hade tänkt på Ellen när han somnat, vilket var konstigt eftersom han aldrig tycktes kunna somna när han tänkte på just henne. Hur hon hade varit, och hur hon skulle ha varit nu. Och vad som eventuellt hade kunnat utspela sig däremellan. Efter tre timmar framför fönstret gav Ebbe upp. Han kunde då, med en böj på nacken, konstatera att dagen blivit för gammal för att göra något av. Han kände hur lederna stelnat och ett oroväckande knak hördes när han rätade på ryggen. För säkerhets skull dröjde han sig kvar vid sitt fönster ytterligare ett par minuter. Han vågade inte gå därifrån när han stått stilla så länge. Under tiden han väntade på sina leder fick han klart för sig att Perssons labrador hade problem med matsmältningen, ett problem som Ebbe med en yrkesmans vana, spårat tillbaka till den dagen för en vecka sedan då jycken demonstrerat sin orala fixering vid döda djur. En vana från studietiden gjorde sig påmind och Ebbe böjde åter igen på nacken för att kontrollera Omegauret, det var samma fenomen nu som då: otålighet i kombination med overksamhet, som ätit upp hans tid. Han la handflatan mot en ledig yta i fönsterkarmen och tittade ut. Han, Ebbe, hade inga krukväxter. De som stod där på marmorskivan var inte hans. De var ditsatta av personalen för de eventuella besökarnas trevnad, eller för att det skulle se ombonat ut utifrån, så att Persson med sin nervöst pruttande labrador inte skulle behöva reflektera över varför det var tomt i just Ebbes fönster. Han drog tillbaka näsan en aning för att han skulle se något annat en sig själv. Persson hade rört sig tillräckligt för att nu vara ute ur Ebbes synfält. Ebbe kunde inte komma på hur han själv skulle ha forslat bort hundens diareliknande efterlämningar. Därför brydde han sig heller inte om att förbanna Perssons bristande uppfinningsrikedom. Stig Persson med familj brukade det stå på de julhälsningar som tills för några år sedan försäkrat att man inte alls hade glömt bort Ebbe. Inte alls hade glömt hur Ebbe vaccinerat och opererat flera generationer av Perssonska labradorer. Nu var tacksamhetsskulden betald och de rektangulära papperslapparna med julmotiv hade således upphört att 45 46

24 komma. Ebbe tog sig för pannan och förbannade sin upprördhet, var kom den ifrån? I vilket fall kom den alltid i sällskap av yrsel. Han vred sig bort från fönstret, han siktade på fåtöljen och kände svetten ända ned i filttofflorna. Mattan låg mellan honom och fåtöljen som ett hav av orientaliska mönster, ett hav som han på rekommendation borde gjort sig av med för länge sen, det borde aldrig ens följt med honom hit. Nu pressade hans låga steg fram vågor i mattan, böljor som var hårda och förrädiska. Han stannade upp, tog sig om handleden, kände på klockan och vidare upp mot armvecket till. Han kände några armhår och så till slut resåren som höll fast den gråa plastbrickan med den röda markeringen i mitten. Var det nu han skulle trycka på knappen? Han ville inte trycka, hittills hade han aldrig tryckt, aldrig behövt någon handgriplig hjälp i egentlig mening. Han fick tag om golvlampan bredvid fåtöljen och gled med en seg halvpiruett ned i det svala gröna skinnriket. Ebbe lutade sig tillbaka, slöt ögonen och lät blodet lugna ned sig. Medan han satt så slog det honom att Stig Persson med familj kanske väntat sig något mer än en enkelriktad julkorrespondens, något som Ellen aldrig hade låtit ske, det fanns ingen som hon skulle ha missunnat en julhälsning. Han hade blundat för länge nu, ögonlocken gjorde motstånd. Genom en strimma följde han tapetens struktur. Linjerna i gult och vitt som for fram från taket ner mot golvet bara för att slukas upp av golvlisten. Det knastrade om stoppningen när han kramade till om fåtöljens armstöd för att räta på sig. Det gjorde genast ont i korsryggen så istället för att fullfölja sjönk han tillbaka, rätade ut benen och gav efter för ögonlockens fulla tyngd. När Ebbe vaknade hade mattan lagt sig till rätta. Och han kunde följa dess kanter ända bort till ett par fotriktiga inneskor. Han lät blicken följa ett par jeansben och vidare upp över en vit personalskjorta. Inte förens han mötte det bekymrade ansiktet på toppen av kreationen insåg han hur dum han måste ha sett ut där han satt med öppen mun och stirrade. Du vet om att du kan trycka på knappen om det skulle va nåt. Hon hade brutit tystnaden och Ebbe var tvungen att säga något. jaa, vad skulle det ha varit? Fick han ur sig innan hjärnan tänkt klart. Hjärnan som var fullt upptagen med att återkalla hennes namn. Vad vet jag, om du känner dig yr. Eller om mattan ställer till bekymmer. Sa hon och visade en tandrad som Ebbe gissade hade pressats samman av en hårt dragen tandställning en gång i tiden. Hon gick fram och satte sig på huk bredvid fåtöljen. Mattan? Han kunde se att hon hette Yvonne nu. Yvonne med katten tänkte han. Katten som hon trodde behövde en höftoperation. Han kände ett inre leende växa till sig. Det är middag om en timme, kommer du själv eller ska vi hämta dig? Du får gärna hämta mig. Kom det upp och han kände sig med ens pinsam och taktlös. Jag slutar nu men jag ber Margareta komma förbi istället. Nej, nej, det är bra jag kommer själv. Varför framställde han sig alltid som ett jävla kolli nuförtiden? Han kunde för sitt liv inte begripa varför hans sociala förmåga slagit an på en så negativ bana de senaste åren. Är du säker? Sa hon och reste sig upp. Vill du att jag ska hämta en käpp? Tillade hon men höjda ögonbryn. Nej, usch! Ingen käpp för mig inte. Inte än! Sa Ebbe samtidigt som han lyckades spricka upp i ett utvärtes leende. De utbytte avskedsfraser och hon försvann genom dörren och ut till en annan värld tänkte Ebbe, där han satt, omskakad av tanken på sin egen situation. Snart skulle det vara middag. Därefter skulle dagen i stort sett vara slut, han visste att han inte skulle dröja kvar i allrummet, det var något han sällan stod ut med. Istället slog han sig ned i den fåtölj han nu satt i med det enda glaset whisky han tilläts dricka per dag. Ett glas han visste skulle värma och stimulera till vad han hoppades skulle vara kloka tankar om livet, hans och alla andras. Han roterade Omegauret runt handleden, en ritual som följt med sedan han övertagit uret från sin fars kraftiga handled. Han hade till en början inte förmått sig justera länken, det var något som blivit nödvändigt först efter närmare ett år då Ellen inte längre stått ut med det ständiga roterandet. Nu var det återigen fullt möjligt att med ena handen dra uret varv efter varv runt handleden

25 Henrik Johansson 49 Vakum Stirrar i taket, letar figurer i skuggornas texturer. Nattens dekor blir till förvridna ansikten, märkliga djur, eller obehagliga sagoväsen. Mörkrets alla motiv kräver världar att leva i. Där de kan gå på äventyr och känna sig levande. Ibland förvrids världarna i taket av en passerande bil som kastar ett förirrat ljus genom persiennerna. Katten spinner ljudlöst vid husses sida. En dator surrar och bryter tystnaden, men har sedan lång tid tillbaka blivit osynlig för hans öron. Vore han Neo från filmen The Matrix skulle han kunna se de ettor och nollor som förflyttas i miljontals via radioströmmar i rummet. Lugnet upphör för ett ögonblick av mobiltelefonen som surrar. Det är ett skämt att kalla inställningen för ljudlös, då den i natten låter som en tryckluftsborr från helvetet. Katten lyfter på huvudet och skärper sina sinnen. Öronen pekar spända uppåt. Snart slappnar hon av igen. Men istället för att lägga sig till rätta, så går hon för att inspektera matförrådet. Husse tittar på telefonen, ett sms, att läsa eller inte läsa, tänker han finurligt. Det är frågan. Till sist beslutar han sig för att se efter, nyfikenheten vinner över likgiltigheten. Han blir besviken, reklam från operatören. Lika upplyftande som dansa tango på hal is. Irriterad stänger han av telefonen och återgår till mönsterskådningen i taket. Lugnet borde finnas där, men försvinner i takt med att tiden närmar sig småtimmarna. Han vill sova, han är trött, men John Blund kommer inte med drömsand, utan med tabasco som han lömskt stänker i ögonen på de som vill sova, men inte kan. Tankarna tränger sig på som en flock fladdermöss skrämda ur sin grotta. För varje tanke han lyckas vifta bort, kommer två nya och tar dess plats. Han föreställer sig att han slår ihjäl tankarna med ett baseballträ tills att de ligger runt honom i en blodig hög. Och för några minuter stannar de upp. Men när han slappnar av börjar de åter flaxa över hans huvud. Frustrerad vrider han sig i sängen, täcket är fuktigt och klibbar sig fast på kroppen. Ångesten börjar krypa sig på, men han vägrar låta den få övertaget, och börjar vifta med sitt baseball trä igen. Någonstans i huset talar moraklockan om att det är tre timmar kvar tills dess att solen börjar leta sig upp öster. Han börjar sakta inse att han inte kommer få sova den här natten heller, på något sätt känns det plötsligt lättare. Snart har han slappnat av och tankarna kommer allt långsammare. John Blund har sedan länge övergivit honom, men Nattmaran förblir trogen. Snart sitter hon över hans bröst och håller fast hans armar. Han är inte längre rädd för henne. Han vet att han kommer återfå kontrollen över sin kropp innan solen är återkallad från orienten. 50

26 Nu kan han fokusera sina tankar på andetagen. Det är ingen idé att försöka skrika eller ta sig loss. Han ligger där han ligger, orörlig. Hussen känner kattens mjuka päls mellan sina vader där hon lagt sig till rätta. Skuggorna i taket har sedan länge mattats ut i natten. Det sista han reflekterar över är Prins Hatt under jorden. Hur han som barn skrämdes av honom, och hur han nu kan känna sådan sympati. Att bli fängslad i natten, att aldrig kunna bli sedd och betraktad. Men likt Prins Hatt, kommer han en dag att slita sig från sina kedjor och bli fri sin dvala. Han kommer att finna sin prinsessa, och åter vandra bland de levande under dagen. Till sist välkomnas hussen av tystnaden, och nattens sammetslena mörker lägger sig runt honom likt en svalkande filt. Snart är han insluten i glömskans trygga vakum. Heidi Kemppe 51 52

27 jag har blåst bort jag har flytande sjöhästar i blodet sjöhästar med snabba fenor fenor som inte syns bara fladdrar fladdrar omkring blodplättar så att jag andas snabbare fladdrar genom aortan fladdrar med sina fenor sjunker dansar med sina svansar dansar för mej genom aortan jag andas snabbare jag kommer inte tillbaka jag lämnar er vid stranden lämnar jag er min mamma som längtar efter mej långt borta på femte våningen långt härifrån jag är inte där jag är inte där längre jag har blåst bort elvis jag har blåst bort våra gräsmattedanssteg jag har lämnat mariekexen i vinden de är slut nu mamma mariekexen är slut saften har runnit ut jag vill komma upp ur badet min hud är alldeles knottrig jag suddar bort sommaren jag suddar bort hans franska ord i mina öron hans franska lugg mellan mina fingrar jag suddar bort en fransk beundrare som letar bland vita klänningar, bland ljusa hårlängder, jag suddar bort min vita klänning, mina ljusa hårlängder, jag vinkar bort en pojke, jag vinkar bort en vän jag sitter bredvid en tyst pappa och gråter 53 54

28 magkatten hon önskar sig en katt en magkatt en sjungande magkatt en råmande bräkande magkatt som säger vad den tycker som står upp för sig själv som säger ge mig, för fan! som flyger över fälten som ett rådjur - är det nåt trix du har? den där rådjursblicken? nej det är inget trix men om du vill att hon ska trixa mer så kan hon trixa för dig, trixa hela natten baby hela natten i hemlighet ingen får veta bara du och hon baby dina ögon är fyllda av nåt jävla obestämbart hon såg det hon såg det i dina ögon det kanske bara var sprit som låg och guppade där i dina ögon eller nåt annat nåt vackert nåt svart nåt blänkande nåt hårt 55 nåt farligt nåt sött nåt hon kan ta hand om stoppa i fickan ha som ett projekt jävla projekt hon är trött på projekt hon vill aldrig mer ha ett projekt hon vill vara stark och stolt och stor och hård och vacker och aldrig nånsin mer ha ett projekt hon vill ha sig själv som projekt, sig själv vill hon ha som projekt hon vill leva med sig själv hon vill leva med sina egna djur hon vill bara ha en enda tandborste i badrumsskåpet hon vill ha en skog och en värld och en kärlek en kärlek till sig själv en hög lång fet kärlek som glänser över alla andra kärlekar alla andra rysningar skratt andetag knull hon vill bara knulla sig själv 56

29 Rasmus Landström Servetten Visst har vi det fint, säger jag och smeker din hand med tummen. Det doftar av nybryggt kaffe och borta vid disken hörs ljudet av mjölk som skummas. Du ska precis torka dej om munnen med en vit pappersservett. Du lägger ner den och ler så att gluggen mellan dina framtänder syns. Väljer kaffekoppen istället. Mmmm, säger du och ler igen, visst är det fint med små nätta koppar. Exakt vad jag tänkte! säger jag alldeles upphetsat, jag avskyr de där baljorna man får på vissa caféer. Vi pratar en stund om orienteringen på högstadiet och de där killarna som alltid fuskade med hjälp av synålar. Vi grupperar och sorterar, ordnar in och får saker att falla på plats. Vi vet så mycket och vi vet så lite. Plötsligt ser jag framför mej hur vi går ute i naturen. Vi är vid silverfallen, där mamma och pappa friade till varandra. Jag har en vit skjorta med uppkavlade ärmar och bermudashorts. Du har den tunna vita klänningen som jag tycker så mycket om och den blå ponchon som jag gav till dej när vi varit ihop i en månad. Håret är uppsatt i en hästsvans och du står mitt ute i bäcken. Tjugo meter bort dånar vattenfallet öronbedövande. Du böjer dej, stoppar handen i bäcken. En lustig liten fåra bildas i det rinnande vattnet. Jag hör ljud bakom mej och vänder mej om. Det är Edith, våran dotter. Jag har alltid velat att mitt första barn ska heta Edith. Nu gör hon det och är sex år gammal. Hon springer ut i vattnet men snubblar på en sten och slår upp ett gammalt skrapsår. Jag tar upp en näsduk ur fickan och trycker den mot knät medan jag stryker henne över håret. Det bruna som har blekts och blivit blont över sommaren. Du går längre ut i vattnet. Drar upp klänningen och sätter dej och kissar. Jag smeker Edith över håret. Drar in sommardofterna. De är bedövande starka, uppblandade med varandra. Hallå! säger du och viftar med handen framför ögonen. Är du där? Visst! säger jag och blinkar några gånger. Det är höst ute och hela naturen brinner i klara färger. Jo, jag frågade just om du vill gifta dej? Va? Jag fattar inte riktigt frågan

30 Jag menar vill du gifta dej kyrkligt eller borgligt eller vill du inte gifta dej alls? Ehh jag vet inte, svarar jag. Jag tänker att jag måste säga något. Något som betyder något. Jag vill i alla fall gifta mej ute i naturen. Det ska vara på en romantisk plats och det ska vara en massa musik överallt. Lisa, säger jag, men tvekar. Plötsligt blev det så svårt. Plötsligt blev det så väldigt svårt att säga vad jag tänker. Ääähh det var inget. Du stryker håret bakom öronen. Jomen säg! Nej, det var inget. Kom igen! Säg vad du tänkte på. Äh! Jag har glömt det. Det har du inte alls det. Säg vad du tänkte! Nej! Jag låter hård och bestämd. Du lyfter på ena ögonbrynet och ler lite grann. Jag ska bara springa på toa, säger du och reser dej. Du knäpper knapparna på din kofta. Den är brun och fin. Jag vill säga det. Jag vill säga att allt du tar på dej är fint. Men jag kan inte. Alltså Lisa, jag mena inte att Vaddå? Förlåt! Förlåt för vaddå? Jag vet inte. Varför säger du förlåt då? För att jag vet inte. Ditt leende blir bredare. Du smeker mej på kinden och går mot tjejtoan. Du sicksackar mellan borden och jag följer dej med blicken. Jag tittar ner på mina händer. Bredvid dem ligger den vita servetten, vikt på mitten. Jag öppnar den och skriver jag älskar dej med din blå understrykningspenna. Du kommer ut från toaletten och jag lägger handen över den och drar ner den under bordet. Du kommer tillbaka till bordet och sätter dej mittemot. Du är så väldigt söt i din bruna kofta och din mörkblå klänning. Håret ramlar ner i ansiktet och du stryker tillbaka det. 59 Hur mår du? Säger du och ser orolig ut. Du ser så blek ut. Jag mår bra, säger jag och knycklar ihop servetten under bordet, jag mår bara bra. 60

31 Matilda Lindberg Lukten av yrsel From the shape of your shaved head I recognised your silhouette as you walked out of the sun and sat down and the sight of your sleepy smile eclipsed all the other people as they paused to sneer at the two girls from out of town Du minns va? Eller hur? Jag tänker berätta ändå. Eller kanske just därför tänker jag berätta. Du hade precis fyllt sexton när jag rakade av dig håret, jag hade fyllt två månader tidigare. Metodiskt gjorde jag det, som man klipper en gräsmatta, jag kände att det låg viktighet i luften. Jag hade sparkat in den ljusblå trasmattan i hörnet, och stängt av musiken. När jag mötte din sammanbitna blick i spegeln var ditt huvud fullt av vibrationer, som troligtvis samsades med något välformulerat som skulle kommit ut en aning fel om du hade försökt forma det för andra öron än våra. Lappen hade legat i min cykelkorg när jag kommit ut genom porten den morgonen. Den hade haft frost på sig, precis som min andedräkt. Bokstäverna hade runnit iväg och frusit och sen fastnat på fel ställen, och dessutom var dom slarvigt skrivna, så det enda jag sett var ett Sandra! idag. Jag hade blivit glad ändå, lämnat cykeln hemma och kraschat is med undersidan av kängorna hela vägen till skolan. Jag hade förstått att det var idag det skulle ske. När jag var färdig drog jag mitt finger över den tunna rosaskimrande huden på ditt huvud och kände en antydan till en rysning, upp genom nagelbanden. Dina blodådror lyste igenom så nära under, så blekt var det området av dig. Jag tänkte att du var fulare än innan, men ändå, på något sätt, klarare. Du satt på det kala golvet i små berg av ditt eget hår och samtidigt som du silade det mellan dina fingrar som sand sprack du upp i ett leende som fick mig att glömma att din spegelbilds vänstra mungipa var mer markerad än den högra. Du vände dig om och drog i mina svarta lockar

32 Du var usel på att skynda dig, men ändå bra på att hålla tider. Det var lönlöst att försöka ändra ett möte med dig eftersom du vägrade skaffa mobiltelefon, och när jag kom springande i dom där kvartarna av försening satt du och ritade mönster på dina händer och armar. Små slingrande tecken som jag alltid glömde att fråga om dom betydde någonting särskilt, någonting mer än tidsfördriv. Om det var för varmt för strumpbyxor ritade du på benen också, och ibland under fotsulorna. Du granskade mig när jag närmade mig, lyfte huvudet en stund innan, som om du hört mina steg även om jag försökte smyga. När vi började gå tittade du på mina ursäktande ord, jag tittade på dom svaga bläckspåren som dina fötter lämnade efter sig. Vi delade på maten även när vi inte bodde ihop. En halv portion var. Jag hade min mammas uppmärksamma ögon på tallriken, du hade inackorderingstillägg. Så därför tillbringade jag så många av veckans nätter jag kunde hemma hos dig. Vi drack te utan mjölk och höll i oss i kopparnas öron. Jag ville att du skulle äta. Jag rökte mina Lucky Strike på din balkong, och lyssnade på grannens nysningar från andra sidan plåtjalusin. Om man lutade sig fram såg man hans tomma whiskey-glas på bordet, och parasollet som han hade uppe året runt. Du rökte inte, du besökte tandläkaren var sjätte vecka för att få nya gummisnoddar runt plattorna som satt fastklistrade på dina tänder. Ståltråden skulle göra dom raka, men dom bjöd motstånd. Det spände i munnen på dig. Dessutom frös du alltid så mycket utomhus. Min nikotinutandning blandades med rökelsemolnen som pulserade ut genom balkongdörren, du hade ett alldeles för stort kylskåp. Det måste varit en aprilkväll, det är bara dom som har den där lukten av yrsel. Vi hade lagt våra vantar på den kalla träbänken och satt oss på dom där i utkanten av festen. Det hade varit den första vårdagen och vi hade gått omkring och pratat om sånt som vi ville slå på, med våra krampaktigt knutna händer nerstoppade i jackfickorna. Nu låg dom där, öppna i våra knän. Jag var inte säker på var jag skulle placera mina. Du ritade cirklar runt ditt lyckoärr, det smala vita som du hade fått när du klättrat över ett staket på fyllan, det som satt precis under långfingret, det som alltid fick dig att le. Jag hörde dom andras prat och skratt bortifrån filtarna i det knappt torra gräset, allt 63 ihopsurrat till en flytande rytm, blandat med musiken från bandspelaren som någon hade tagit med sig. Det stod ett träd precis bredvid oss, och barken såg så gammal ut så jag fick en ledsen känsla i magen. Jag tror att jag försökte förklara det för dig, men du bara skrattade, räckte mig vodkaflaskan, och sa här syster, drick. Jag hann bara ta en klunk, en vagt grimaserande sådan, innan jag kände dina frusna fingertoppar mot min kind. Jag ryggade inte tillbaka mot kylan dom sände ut, istället ville jag ha mer av den. Någon skrek någonting om kapitalister längre bort, någon stod och kissade mot ett annat träd med lika gammal bark, och jag sträckte mig fram och lät mina spruckna läppar nudda försiktigt vid dina. Dom var mycket varmare än fingrarna, mjuka som fångade i ett leende. Du smakade sprit och jag slog i mina tänder i din tandställning. Din tunga passade bra i min mun. Den var bestämd och jag höll ett stadigt tag runt din nacke och höll ögonen öppna för att inte trilla av bänken, tänkte på hur underligt och självklart det kändes och på hur långsamt alla ljud nådde min hjärna. Det var då jag hörde andningen som inte var min. Den var inte heller din, och du upptäckte det en halv sekund efter mig och stelnade till i mitt grepp. Någonpersonen, kisspersonen, hade sin blick stadigt riktad mot vår bänk, våra vantar, våra tungor, trots att resten av honom vinglade fram och tillbaka. Hans gylf glänste i gatlyktans ljus och jag tror att han log när han öppnade munnen och sa: Tjejer ni är fan det sexigaste jag har sett ikväll Han tog några steg närmare bänken, och jag trevade efter din hand, den med lyckoärret, men den var inte där. Det fanns ord i min hals men dom kom inte ut, det fanns ett slags rivande i min mage och jag upptäckte hur smutsiga mina byxben var. Nej, fan, jag ska inte störa er, det ska jag inte göra, fortsätt bara fortsätt Han stod kvar, med huvudet lite på sned, innan han tog ett djupt andetag och gick tillbaka mot dom andra. Jag såg hur han vände på huvudet åtminstone två gånger innan han var framme. Jag vred mig mot ditt håll, med orden fortfarande fastklistrade i halsen, du mötte inte mina ögon, inte först. Sen slängde du huvudet bakåt igen i det där skrattet, men den här gången lurade det en falsk klang någonstans bakom. 64

33 (citatet är hämtat ur Little plastic castle, en låt av Ani di Franco) Vanna Nordling 65 66

34 Det som är magiskt Man kan se staden ovanifrån, som på tavlorna i stånden längs La Rambla. Ett myller av färger. I bakgrunden Sagrada Familias snirkliga torn. Det är staden som inte är lik någon annan. Staden som öppnat sin famn mot havet. Här har den gamla hamnjärnvägen byggts om till en lång sandstrand och här drar ett myller av människor fram genom en kärna med labyrintiska gränder. På andra håll har de smala gatorna ersatts med öppnare platser, men ändå är det hit, till el barrio Gótico, som resenärer från hela världen lockas. Det är här målarna karikerar förbipasserande, det är här barerna trängs. Här finns gallerier, bohemiska caféer och exklusiva shoppingstråk. Det är svårt att inte hänföras av stadens glans. Många börjar, under lätta semesterdagar, planera en flytt hit. Kanske skulle man öppna en bar med utsikt mot havet, leva i en Almodóvarfilm? Dansa nätterna igenom i en värld som plötsligt blivit sammetsmjuk, skratta, sväva fram... Man kan fortsätta med betraktelsen ovanifrån. Det finns ständigt nya saker att upptäcka och alltid något som är värt att se igen. Eller så kan man dyka ned. Ned till en bar eller en park eller varför inte till en specifik bakgata där det just nu står två personer, Ida och Johannes, som lutar sig mot husväggen med blicken uppåt. De har stått ett tag och sett ut i natten som håller på att bli morgon. Ett par svaga stjärnor har kämpat för att få synas ovanför upplysta gator, men nu ser man dem inte längre. Både Ida och Johannes är svartklädda, kanske utklädda för att passa in i stadens klubbliv. Bara Idas strumpbyxor med lila ränder och Johannes glänsande nitarmband bryter av. Och kanske Idas hud, som är rödflammig efter ovana dagar på stranden. De talar ivrigt med varandra, som om de hade alldeles för mycket att berätta men alldeles för lite tid. Nu andas de in staden en sista gång innan de öppnar porten, in till den smala trappan och mörkret i trappuppgången. Man kan följa med Ida in i trappuppgången. Hon går bakom Johannes och betraktar hans rygg. Hans mörka hår är hopföst till en hästsvans, det glänser till när han passerar trappans smala fönster. Där utanför skymtar gatlyktornas ljus, på avstånd hörs en sen gatumusikant. I den stora hallspegeln med vinröda blommor längs kanten möter Ida sin blick. Sminket runt ögonen har runnit lite och hon ser förstås trött ut, men hon ler. Hon trivs här. Johannes hämtar ett par 67 öl och de går in på hans rum. Från köket hörs skratt från de franska utbytesstudenterna som Johannes delar lägenhet med. Johannes drar för draperiet som utgör dörr och Ida sjunker ned på extramadrassen hon fått låna. Johannes sträcker på sig, drar ur hårsnodden och låter håret ligga fritt över ryggen. Bara några ljusstumpar lyser upp rummet, förutom det flackande skenet från gatan. Solen ska snart gå upp. De har så mycket att prata om nu, Idas sista natt här. De dyker in i diskussionerna, fångar varandra, trampar ibland fel men hittar genast nya spår. Stannar upp då och då, ser på varandra, ler. Ida tycker om att vara i hans blick, känner att han ser hela henne. Johannes berättar om ecuadorianen Claudio som han brukar träna spanska med. Han bor här utan visum, tänk, när som helst kan han bli utkastad. Johannes ögon djupnar när han talar om hur orättvist det är att några räknas och andra inte. Så tystnar de en stund. Ida ser på bilderna ovanför Johannes säng. En fotoserie från Parque Güell där de varit tidigare i veckan, hon studerar fontänen av blågrön mosaik hon tyckte så mycket om. Under bilderna sitter några porträtt. Där finns hon själv, men också någon annan. - Hur är det med Emma? Idas fråga lägger sig över rummet, de har inte talat mycket om Emma. Johannes böjer på huvudet. - Bra, svarar han. Hon verkar trivas på praktiken. - Saknar du henne? - Det är jobbigt, det är ju mer än en månad sedan vi sågs. Han drar genom fransarna på sängens överkast, rättar till de som trasslat in sig i varann. Väntar en stund innan han höjer blicken. Man kan faktiskt gå ännu lite närmare. Ida studerar Johannes hud. Den är prickig av födelsemärken, armarna är solbrända där t-shirten slutar. De små, små håren på armarna har rest sig, för nattluften är kylig. Johannes har långa ögonfransar och mörkbruna ögon som nu ser på Ida. - Hur var det att ha sex med andra när det tagit slut med Pär? Ida ser honom i ögonen när hon svarar. - Det har känts... liksom befriande på ett sätt... spännande. 68

35 Hon tänker efter en stund, vill hitta de rätta orden, men Johannes bara nickar med blicken fäst någonstans utanför fönstret. Än dröjer det lite till soluppgången, ännu är de kvar i nattens värld. Fortfarande finns det öppna klubbar och människor möts flyktigt som på lek. Ida dricker en sista klunk öl och lägger sig ned på madrassen, Johannes sätter sig vid huvudändan. Han är tyst ganska länge, stryker henne sedan över håret. Tar sats, som om han plötsligt blivit blyg för henne. - Jag skulle vilja veta hur det är att vara med någon annan än Emma. Hon känner att det är en fråga, ställd till henne, och nu kan hon se den framför sig; den har legat i luften hela resan utan att hon riktigt har förstått. Det är fortfarande samma Johannes som ser på henne. Hon är plötsligt osäker på om det är hela henne han ser, men möter ändå hans blick. Fred Söderblom Man kan se staden ovanifrån när man sitter i ett flygplan påväg hem. En dag då soldiset gör staden nästan genomskinlig och de trötta gatorna tyngs av turisters steg. Nu syns även det som man tidigare inte velat se. Underbara barer som säljer tapas, men till överpris. En härlig sandstrand med vatten som är förorenat och fullt av skräp. I de smalaste gränderna finns kanyler på marken bland kullerstenen. Och efter sammetsmjuka nätter följer dagar av törst. Ida vrider nacken för att få en sista skymt av staden, nu är den bara ett myller långt bort. Hon tar en klunk mineralvatten som flygvärdinnan just serverat. Hon är trött men fixerar ändå blicken på molnen, ser hur de formas. Pyrenéerna sticker upp med små bergsbyar och ensliga gårdar här och där. Ida tänker på hur det skulle vara att bo i ett av de där husen, med en åker intill, kanske rida in till kyrkan om söndagarna. Leva ett okomplicerat liv långt bort från städernas kaos. Hon törs inte blunda, för då ser hon Johannes huvud, bredvid sig på kudden. Han vänder sig bort