Framtida riktlinjer för. SÄKERHETSARBETE i domstolsväsendet. DV-rapport 2002:6

Transkript

1 Framtida riktlinjer för SÄKERHETSARBETE i domstolsväsendet DV-rapport 2002:6

2 Domstolsverkets publikation: 2002:6 Produktionsår: 2002 Titel: Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i domstolsväsendet

3 Innehållsförteckning 1. Förslag till författningsändringar Bakgrund Utredningens genomförande Rapportens upplägg Vem bär ansvaret för säkerheten vid domstolarna? Risken för hot och våld i domstolarna Inledning Tidigare kartläggning avseende utsattheten för hot och våld Skillnad på risker mellan domstolsslagen Nuvarande situation Överväganden - Risken för hot och våld i domstolarna Gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna Stadganden i grundlag m.m Förhandlingsoffentlighet Inskränkning i offentlighetsprincipen Tillträdesrätten - allmänt Ordning vid domstolsförhandlingar Rättegångsbalkens tvångsmedel Säkerhetskontroll i domstol Allmänna handlingars offentlighet Kameraövervakning Överväganden - Gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna Domstolslokaler Inledning Allmänt om domstolslokaler Entréer till domstolslokalerna Kanslilokaler Reception/expedition Allmänhetens väntrum Åklagarrum, advokatrum, vittne/målsäganderum, samtalsrum, rum för frihetsberövade personer Nämndemannarum Förhandlingssalar Överväganden - Domstolslokaler Förhandlingslokaler utanför domstolen Inledning Förhandling utanför domstolens kansliort Förhandlingar hos polis/häkte Förhandlingar vid sjukhusen och andra vårdinrättningar Överväganden - Förhandlingslokaler utanför domstolen... 40

4 8. Teknisk utrustning Inledning Låssystem Överfallslarm Larmbågar Övervakningskameror Överväganden - Teknisk utrustning Säkerhetsplan och säkerhetschef Inledning Upprättade säkerhetsplaner Överväganden Säkerhetsplan och säkerhetschef Bemanning Inledning Domstolspersonal med uppgift att trygga säkerheten Polis vid förhandling Inhyrd personal med ordningsvaktsförordnande i domstolarna Överväganden - Bemanning Utbildning Inledning Utbildning vid domstolarna Utbildning anordnad av Domstolsverket Överväganden - Utbildning Hotbildsanalys Inledning Hur och av vem görs hotbildsanalysen? Överväganden - Hotbildsanalys Uppföljning av incidenter Inledning Uppföljning av incidenter Överväganden - Uppföljning av incidenter Samverkan Inledning Lokal samverkan Central samverkan Överväganden - Samverkan Det fortsatta arbetet Ekonomiska konsekvenser av förslagen...68 Bilagor Bilaga 1: Projektdirektiv Bilaga 2: Angående säkerhetsrisker vid rättegångsförhandlingar (Östersunds tingsrätt) Bilaga 3: Källförteckning

5 1. Förslag till författningsändringar Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol att 3 och 6 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 Allmän säkerhetskontroll omfattar 3 Allmän säkerhetskontroll omfattar besökare till domstolens lokaler. Kon- besökare till domstolens lokaler. Kontrollen avser dock inte domstolens an- trollen avser dock inte domstolens anställda eller nämndemän och andra som ställda eller nämndemän och andra som infinner sig i domstolens lokaler på infinner sig i domstolens lokaler på grund av utövning av allmän tjänst grund av utövning av allmän tjänst eller offentliga uppdrag och inte heller eller offentliga uppdrag och inte heller advokater. Domstolen får, om särskilda advokater. Domstolen får, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen och besluta att personer från kontrollen och besluta att personer som annars skulle vara undantagna skall som annars skulle vara undantagna skall omfattas av kontrollen. omfattas av kontrollen. Särskild säkerhetskontroll omfattar Särskild säkerhetskontroll omfattar åhörare och dem som har kallats att när- åhörare och dem som har kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser vara vid förhandlingen. Kontrollen avser dock inte rättens ledamöter och andra som dock inte rättens ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på grund av skall närvara vid förhandlingen på grund av utövning av allmän tjänst eller offentligt utövning av allmän tjänst eller offentligt uppdrag och inte heller advokater. Dom- uppdrag och inte heller advokater som stolen får, om särskilda skäl talar för det, uppträder i den aktuella förhandlingen. Domstolen undanta andra personer från kontrollen. får, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen. 3 av 70

6 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 Den som inte underkastar sig allmän 6 Den som inte underkastar sig allmän säkerhetskontroll skall vägras tillträde till säkerhetskontroll skall vägras tillträde till domstolens lokaler. Den som inte underkas- domstolens lokaler. Den som inte underkastar sig särskild säkerhetskontroll skall vägras tar sig särskild säkerhetskontroll skall vägras tillträde till förhandlingen. tillträde till förhandlingen. Om någon som är kallad till en förhandling Om någon som är kallad till en förhandling vid domstolen vägrar att underkasta sig sä- vid domstolen vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll, skall detta omedelbart anmä- kerhetskontroll, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Den som enligt 2 skall las till domstolen. Den som enligt 2 skall besluta om kontroll, skall då avgöra om den besluta om kontroll, skall då avgöra om den som har vägrat att underkasta sig säkerhets- som har vägrat att underkasta sig säkerhetskontroll skall undantas från denna. Får den kontroll skall undantas från denna. Får den som vägrar att underkasta sig säkerhetskon- som vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll hämtas till domstolen, om han eller hon troll hämtas till domstolen, om han eller hon uteblir, får den som skall besluta om kon- uteblir, får den som skall besluta om kontrollen förordna att personen trots sin vägran trollen förordna att personen trots sin vägran skall undergå säkerhetskontroll. skall undergå säkerhetskontrollen. Vid prövning enligt andra stycket skall, så- Vid prövning enligt andra stycket skall såvitt avser allmän säkerhetskontroll, om möj- vitt avser allmän säkerhetskontroll, om möjligt rätten vid den förhandling till vilken per- ligt rätten vid den förhandling till vilken personen har kallats eller, om förhandlingen än- sonen har kallats eller, om förhandlingen ännu inte har inletts, den som skall vara rättens nu inte har inletts, den som skall vara rättens ordförande vid förhandlingen, höras. ordförande vid förhandlingen, höras. Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall, om det anses lämpligt, ges tillfälle att lämna föremålet till förvaring. Lämnas föremålet till förvaring, får illträde inte vägras. 4 av 70

7 2. Bakgrund Arbetet med att förbättra säkerheten inom domstolsväsendet bedrivs kontinuerligt i de enskilda domstolarna, inom Domstolsverket och genom lagstiftningsarbete. Under de senaste åren har särskilt vittnenas och brottsoffrens situation vid rättegångar uppmärksammats. Detta har bland annat lett till inrättandet av vittnesstöd och anpassning av domstolarnas förhandlingslokaler för att ge dessa grupper tryggare förhållanden. Allt fler domstolar har omdisponerat sina lokaler så att särskilda åklagaroch vittnesrum kunnat iordningställas. Under föregående år har lagstiftningsförändringar skett som ger domstolarna utvidgade möjligheter till säkerhetskontroll. Dessa förändringar förväntas utnyttjas alltmer. För att ytterligare stärka säkerheten genomförs varje år större eller mindre ombyggnader och omdispositioner av domstolsväsendets lokaler för att skapa bättre förhållanden för samtliga kategorier besökare samt för domstolarnas egen personal. Detta är emellertid inte tillräckligt. För att uppnå en acceptabel säkerhetsnivå bör det finnas särskilda förhandlingssalar som motsvarar högre krav på säkerhet än vad som generellt sett är möjligt att tillgodose. Domstolsverket har därför tagit initiativet till att tillsammans med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Kriminalvårdsverket utreda behovet av fler säkerhetssalar samt även säkerheten i samband med häktningsförhandlingar. Det pågår således ständigt ett arbete med att höja säkerhetsnivån i domstolarna. Ett antal faktorer tyder dock på att säkerheten i domstolarna borde ses över i ett sammanhang. Exempel är Den medarbetarenkät som Domstolsverket genomförde under Av svaren framgår att de anställda i domstolarna är mer utsatta för hot och våld än vad tidigare enkäter visat på. Den enkät som parter och andra vid Huddinge och Handens tingsrätter besvarat. Av svaren framgår att åtgärder krävs för att öka tryggheten vid besök i domstolarna. Den inträffade incidenten i Östersunds tingsrätt den 12 december 2001 då chefsåklagaren i Östersund blev allvarligt skadad vid ett knivöverfall i tingsrätten. Den enkätundersökning som Riksåklagaren genomfört, varav framgår att man inom åklagarväsendet inte är nöjd med säkerhetsnivån i domstolarna. Den kravspecifikation på åtgärder som Riksåklagaren överlämnat till Domstolsverket som följd av incidenten i Östersund och som är grundad på ovan nämnda enkätundersökning. För att få en helhetssyn på säkerhetsfrågorna startade Domstolsverket projektet Framtida riktlinjer för Domstolsverkets säkerhetsarbete. Projektets syfte är att utreda om det säkerhetshöjande arbete som nu bedrivs är tillräckligt för att svara mot rimliga krav på säkerheten i domstolarna eller om det behövs nya riktlinjer för Domstolsverkets säkerhetsarbete. De säkerhetsfrågor som behandlats i projektet rör inte brand- och inbrottssäkerhet, IT-säkerhet och säkerhetsskydd enligt säkerhetsskyddslagen (1996:672). Inte heller krishantering berörs. 5 av 70

8 2.1 Utredningens genomförande För utredningens genomförande startade Domstolsverket ett projekt. Projektorganisationen har bestått av en styrgrupp, experter och en referensgrupp. Domstolsverkets generaldirektör fastställde den 9 april 2002 projektdirektiven, se bilaga 1. I utredningsarbetet har gällande rätt med förarbeten studerats. Tidigare genomförda utredningar i fråga om säkerhetsfrågor vid domstolarna samt tidigare genomförda och redovisade enkäter där säkerhetsfrågor berörts har gåtts igenom. En ny enkätundersökning har också genomförts. Enkäterna har riktats till samtliga anställda vid allmän domstol med undantag från Högsta domstolen och anställda vid inskrivningsmyndigheterna, samt till samtliga anställda vid allmän förvaltningsdomstol med undantag från Regeringsrätten. En särskild enkät har riktats till samtliga domstolschefer eller i förekommande fall domstolarnas säkerhetschef, utom de vid de högsta instanserna. Svarsfrekvensen har varit hög. På enkäten riktad till samtliga anställda vid allmän domstol svarade medarbetare och på enkäten riktad till samtliga anställda vid allmän förvaltningsdomstol svarade 911 medarbetare. 76 av 78 allmänna domstolar och samtliga 27 allmänna förvaltningsdomstolar har svarat på enkäten riktad till domstolscheferna eller i förekommande fall domstolarnas säkerhetschefer. Ett antal domstolar har besökts och domstolschefer och andra domstolsanställda har intervjuats. Vidare har besök genomförts och uppgifter inhämtats från ett flertal andra myndigheter. Styrgruppsmöten och referensgruppsmöten har hållits. Samrådsmöte har skett med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och Nämndemännens riksförbund. 2.2 Rapportens upplägg I rapporten redovisas inledningsvis vem som bär ansvaret för säkerheten vid domstolarna, risken för hot och våld i domstolarna samt gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna. Därefter behandlar rapporten olika verktyg som står till förfogande i säkerhetsarbetet. För varje verktyg finns ett särskilt avsnitt. I dessa avsnitt redovisas Domstolsverkets riktlinjer i den utsträckning sådana finns uppställda. Många verktyg förfogar domstolen själv över. Några riktlinjer redovisas därför ej i dessa avsnitt. Under rubriken Nuläge redogörs för det säkerhetsarbete som i dag bedrivs samt redovisas sammanställningar av ovan nämnda enkäter. Varje avsnitt fr.o.m. kapitel 6 avslutas med övervägande av hur domstolsväsendet i framtiden skall kunna nå en högre säkerhetsnivå. En sammanfattning av resultatet av dessa överväganden inleder dessa kapitel. I rapporten finns också ett avsnitt som tar upp det fortsatta arbetet och ett ekonomiavsnitt i vilket de ekonomiska konsekvenserna redovisas. 6 av 70

9 3. Vem bär ansvaret för säkerheten vid domstolarna? Det direkta ansvaret för säkerheten i en domstol åvilar domstolens chef. I det enskilda målet är ordföranden ansvarig för säkerheten. Domstolsverket ansvarar för det gemensamma säkerhetsarbetet inom domstolsväsendet inom vilket information och utbildning har en framträdande plats. Domstolsverket har ett särskilt ansvar när det gäller lokalutformningen och teknisk utrustning. Polisen och kriminalvården har särskilda roller i en domstols säkerhetsarbete. Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet under regeringen för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, hyres- och arrendenämnderna samt Rättshjälpsmyndigheten. Domstolsverkets uppgifter regleras i förordning (1988:317) med instruktioner för Domstolsverket, särskilda föreskrifter i författningar, samt de uppdrag Domstolsverket får av regeringen. Liksom tidigare år uppdrar regeringen i regleringsbrevet för 2002 åt Domstolsverket att till regeringen redovisa Domstolsverkets och domstolarnas åtgärder för att öka skyddet och säkerheten för de anställda och andra som besöker domstolarna. Enligt 2 förordning (1988:317) med instruktion för Domstolsverket skall Domstolsverket med iakttagande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen vid fullgörande av deras dömande och rättstillämpande uppgifter, utöver vad som följer av särskilda bestämmelser, inom sitt verksamhetsområde i administrativt hänseende leda och samordna verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd samt se till att verksamheten bedrivs effektivt. Varje domstol är en självständig myndighet och domstolens chef ansvarar för domstolens verksamhet (7 förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion, 9 förordning (1996:379) med hovrättsinstruktion, 6 förordning (1996:382) med länsrättsinstruktion, 9 förordning (1996:380) med kammarrättsinstruktion jfr 6 verksförordning (1995:1322)). Av ovanstående följer att det direkta ansvaret för säkerheten i domstolarna åvilar domstolscheferna. Samtidigt har Domstolsverket genom sin ställning som central förvaltningsmyndighet också ett övergripande ansvar för säkerheten. Domstolsverket har det samlade ansvaret för anslagsmedlens användning och kan på detta sätt styra säkerhetsarbetets utformning. Detta ansvar är särskilt tydligt när det gäller lokalutformningen och teknisk utrustning. Lokalkostnaderna och huvuddelen av den tekniska utrustningen finansieras genom centralt avsatta budgetmedel som Domstolsverket förfogar över. Endast Domstolsverket kan svara för det för domstolarna gemensamma säkerhetsarbetet. Domstolsverket skall härvid följa säkerhetsläget i stort vid domstolarna samt genom information och utbildning stödja domstolarna i deras lokala säkerhetsarbete. Ansvarig för säkerheten i respektive mål är ordföranden i målet, se kapitel av 70

10 I detta sammanhang skall även påpekas att polisen har ett ansvar som innebär att de i erforderlig utsträckning har att verka för att en domstols verksamhet kan bedrivas under betryggande former, se mer härom under kapitel 10.3, Polis vid förhandling. Vidare har polisen vid allmän och särskild säkerhetskontroll det direkta ansvaret för kontrollernas genomförande, se under kapitel 5.7, Säkerhetskontroll i domstol. Även Kriminalvårdsmyndigheten har ett direkt ansvar eftersom det är den som i första hand ansvarar för bevakningen av frihetsberövade personer och deras säkerhet. 8 av 70

11 4. Risken för hot och våld i domstolarna Risken för hot och våld finns i alla måltyper, inte bara i brottmål. Generellt sett får risken för hot och våld anses vara mindre vid allmän förvaltningsdomstol, på grund av mindre andel muntliga förhandlingar, än vid allmän domstol. Det är sannolikt att hot och våld i domstolarna kommer att öka. 4.1 Inledning Risken för hot och våld i våra domstolar är svår att analysera. Det är vanligare att man kan upptäcka en hotbild i brottmål än i andra mål och det är därför oftast i dessa mål man talar om riskförhandlingar. Enligt Domstolsverkets uppfattning är det dock i familjemål som de flesta allvarliga polisanmälda händelser som innefattat hot eller våld i domstolarna har inträffat. Samtliga aktörer i domstolarna, domstolarnas personal och även åhörare är utsatta för riskerna att bli utsatta för hot och våld i domstolarna. 4.2 Tidigare kartläggning avseende utsattheten för hot och våld Med anledning av den nya lagstiftningen om säkerhetskontroll i domstol lät Domstolsverket, på uppdrag av regeringen, genomföra en omfattande enkätundersökning för att analysera hotbilden i landets domstolar. Undersökningsresultatet finns återgivet i prop. 2000/01:32 Säkerhetskontroll i domstol. I propositionen finns också en redovisning av information från Säkerhetspolisen, Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet om hot och risker i domstolarna. I propositionen uttalas bl.a. följande. Enligt Domstolsverkets undersökning utsattes 81 av landets domstolar för hot under åren Antalet framförda hot fördubblades från 1995 till Domarna var den yrkeskategori som enskilt utsattes för flest hot. Sammantaget utsattes dock domstolssekreterare, notarier och expeditionspersonal för fler hot. Hoten framfördes i regel muntligt direkt till den hotade. I vissa fall framfördes hoten via telefon eller genom brev. Hoten framfördes i de flesta fall i anslutning till en förhandling och då i domstolens lokaler. Hoten riktades i första hand mot personer och även, i viss mindre utsträckning, mot egendom. Ett fyrtiotal domstolar har angett att en eller flera personer till följd av sina arbetsuppgifter har utsatts för trakasserier av olika slag under tiden Av dessa har knappt hälften blivit utsatta flera gånger. I de allmänna domstolarna har incidenterna i cirka hälften av fallen haft anknytning till brottmål. I den andra hälften har anknytningen fördelats jämt mellan familjemål, andra tvistemål och andra ärenden. I förvaltningsdomstolarna har incidenterna i två tredjedelar av fallen haft anknytning till skattemål, LVU-mål och psykiatrimål. En tredjedel av fallen har haft anknytning till andra mål och ärenden. De som stått bakom hoten m.m. mot de anställda vid domstolarna är i övervägande del av fallen män som uppträder ensamma och som kan misstänkas vara drogpåverkade. Domstolarna har uppgivit att förövarna i ungefär hälften 9 av 70

12 av fallen varit s.k. rättshaverister som inte har någon direkt anknytning till pågående mål. Den andra hälften utgörs huvudsakligen av parter i mål som oftast ansett sig förfördelade av domstolen. Bara i några fall kan förövaren hänföras till en nazistisk gruppering, ett kriminellt s.k. mc-gäng eller annan organiserad brottslighet. Syftet med hoten har i över hälften av fallen varit att skrämma till viss åtgärd eller passivitet, eller att hämnas. I många fall har syftet dock varit oklart. I cirka 40 procent av fallen har polisanmälan skett. Av dessa har 25 procent lett till åtal och dom. När det gäller domstolens lokaler visar enkätundersökningen att 33 domstolar utsatts för inbrott, 22 för inbrottsförsök, 54 för skadegörelse, 22 för bombhot och 24 för annan brottslighet. Enligt enkätundersökningen har i många fall domstolens anställda upplevt att ordningen i samband med förhandlingar försämrats med tiden. Också ordningen utanför rättssalarna, i allmänhetens utrymme, upplevs generellt som sämre än tidigare. Endast domstolar som handlagt mål där nynazister varit inblandade ser i dagsläget nynazismen som ett reellt hot mot domstolarna. Några domstolar visar också viss oro inför den våldsanvändning som tycks ske inom vissa vegangrupper och grupperingar inom den politiska ytterlighetsvänstern. Det finns ingen information som tyder på att utländska terroristgrupper på något sätt visar intresse för det svenska domstolsväsendet. Enligt information från Säkerhetspolisen och Riksåklagaren har hot från kriminella grupper mot representanter för rättsväsendet aktualiserats allt oftare de senaste åren. Tidigare tycks dessa grupper främst ha intresserat sig för vittnen och målsägande. Numera finns emellertid även ett intresse att skrämma och hota poliser, åklagare och andra personer som är involverade i rättsprocessen. Av den inhämtade informationen framgår att dessa hot i många fall har kommit från kriminella mc-gäng och personer i mc-miljön. Vissa av dessa kriminella personer har även anknytning till den extrema högern. Brotten har oftast riktats mot polismän, men även åklagare har varit utsatta. Flertalet av dessa brott har ägt rum i södra Sverige. Liksom fallet med hoten och våldet från de nynazistiska grupperingarna, är de endast de domstolar som handlagt mål där mc-gäng varit involverade som enligt enkätundersökningen ser dessa som ett reellt hot. När det gäller personer med psykiska problem är det svårt att bedöma vilken risk de utgör för domstolens anställda och övriga som vistas i domstolen. Svårigheterna blir än större då t.ex. en rättsprocess och händelser som orsakat denna kan vara utlösande faktorer för en psykisk labilitet. De s.k. rättshaveristerna anses av landets domstolar utgöra det största hotet. Även parter i mål och anhöriga till parter anses i nuläget utgöra ett större hot än extremister och organiserad brottslighet. Detta hot är ofta svårt att identifiera och kan vara kopplat till allt ifrån en psykisk sjukdom eller mental störning till parternas sociala situation och privata relationer. I exempelvis familjemål och andra civilrättsliga mål är det därför allt som oftast svårt att identifiera eventuella hot och det är därmed också i det närmaste ogörligt att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder. 10 av 70

13 Riksåklagaren angav i sin senaste årsredovisning att antalet rapporter om hot eller incidenter riktade mot enskilda åklagare eller av generell natur har ökat påtagligt jämfört med tidigare år. Vidare framgår att landets åklagare under senare år generellt har upplevt en förstärkt hotbild, främst från nynazistiska grupperingar och s.k. mc-gäng, men även från andra grova brottslingar. Riksåklagaren påpekar även att säkerhetsnivån för åklagare inte är godtagbar vid många domstolar. Detta gäller särskilt på orter med s.k. tingsställen, dvs. orter där det inte finns någon egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt. Riksåklagaren pekar även i sin årsredovisning på det förhållandet att verkställandet av ett hot riktat mot en åklagare oftast också kan drabba domstolens personal eller övriga som vistas i domstolen, eftersom åklagarna i sin tjänsteutövning ofta befinner sig i domstolens lokaler. 4.3 Skillnad på risker mellan domstolsslagen I allmän domstol avgörs målen i regel efter muntlig förhandling. Vid förvaltningsdomstol är förfarandet i stor utsträckning skriftligt, vilket innebär att flertalet mål avgörs efter icke offentlig föredragning. Andelen mål där muntlig förhandling ingår har dock ökat under senare år. Vid muntlig förhandling i förvaltningsdomstol gäller samma regler om offentlighet vid förhandling som för en allmän domstol, 16 första punkten förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsdomstolarna har dock större möjlighet än allmän domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar om det kan antagas att vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstol gäller sekretess som avses i sekretesslagen, 16 andra punkten förvaltningsprocesslagen. Enligt nämnda lagrum är det möjligt att förordna om förhandling inom stängda dörrar i flertalet sociala mål och skattemål. Förhandling vid förvaltningsdomstol tilldrar sig inte heller samma intresse från allmänhetens och massmedias sida som t.ex. vissa brottsmålsförhandlingar gör och det är ovanligt att någon åhörare inställer sig till förhandling vid allmän förvaltningsdomstol. Risken för angrepp mot säkerheten vid en förhandling i förvaltningsdomstol kommer därför i första hand från aktör vid förhandlingen. Det förslag till ny instans- och processordning i utlänningsärenden som regeringen lämnat, kan komma att öka risken för hot och annan brottslighet i de förvaltningsdomstolar som berörs eftersom dessa ärenden kommer att avgöras efter muntlig förhandling. 4.4 Nuvarande situation I en medarbetarenkät för år 2001 som ställts till samtliga anställda inom domstolsväsendet fanns bl.a. frågor rörande medarbetarnas utsatthet för hot eller våld. I medarbetarenkäten uppgav 19 procent av chefsdomarna, 15 procent av de ordinarie domarna, 13 procent av den övriga administrativa personalen och 8 procent av all personal att de varit utsatta för hot eller våld av allmänheten i sitt arbete. Av resultatet framgår, att de anställda i domstolarna jämfört med tidigare undersökningar, blivit mer utsatta för hot och våld. I den enkätundersökning Domstolsverket nu låtit göra har framkommit att personal vid allmän domstol är mer utsatt för hot och våld i sitt arbete än vad personal vid 11 av 70

14 allmän förvaltningsdomstol är. Personalen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna känner sig från säkerhetssynpunkt mer trygga i domstolen än personal vid allmän domstol. 4.5 Överväganden - Risken för hot och våld i domstolarna Under senare tid har flera händelser inträffat där enskilda personer tagit till våld i domstolslokalerna. Även om det är helt oacceptabelt är det inte möjligt att helt förhindra ett våldsangrepp i en domstol. Inte heller finns det möjlighet att helt skydda domstolarna mot väpnade attacker eller bombattentat. I den enkätundersökning som Domstolsverket lät utföra med anledning av den nya lagstiftningen om säkerhetskontroll framkom att hot och våld i domstolarna mot domstolspersonal inte endast kan härledas till en viss måltyp utan i praktiken förekommer i alla typer av mål. De som stått bakom hoten m.m. var i flertalet fall män som uppträtt ensamma och som kunde misstänkas vara drogpåverkade. Förövarna har i ungefär hälften av fallen varit s.k. rättshaverister som inte har haft någon direkt anknytning till pågående mål. Det innebär att det är oerhört svårt att förutse när hot och våld kan uppkomma mot domstolspersonal och att bedöma hotrisken. Parter, vittnen och målsägande får anses vara de som löper störst risk för att bli utsatta för hot och våld i domstolarna. Även för denna grupp föreligger det svårigheter att förutse när hot och våld kan uppkomma. Det hot och våld som inträffar i domstolarna uppstår vanligen i samband med muntliga förhandlingar. Eftersom muntliga förhandlingar är betydligt vanligare vid allmän domstol är riskerna för hot och våld därför större vid allmän domstol än vid allmän förvaltningsdomstol. Hotbilden i förvaltningsdomstol påverkas också av att det sällan kommer åhörare till de förhandlingar som hålls och av att det finns stora möjligheter att hålla förhandlingarna inom stängda dörrar. Hotbildsanalysen är möjligen lättare att göra i förvaltningsdomstol då risken för angrepp är störst från aktörer vid förhandlingen, där bakgrunden ofta är väl utredd. I den enkätundersökning som nu är gjord har det också, som tidigare nämnts, visat sig att personalen på allmän domstol är mer utsatt för hot och våld i sitt arbete än personalen på allmän förvaltningsdomstol. Det förslag till ny instans- och processordning i utlänningsärenden som regeringen lämnat kommer dock troligen, om den genomförs, att öka risken för hot och annan brottslighet i de allmänna förvaltningsdomstolar som berörs. Riskerna att bli utsatt för hot eller våld i domstolarna kan, i likhet med vad som anfördes i åklagarmyndighetens rapport 1995:7, bedömas med utgångspunkt bl.a. från den allmänna utvecklingen i fråga om våldsbrott. En ökad våldsanvändning i samhället riskerar naturligtvis att påverka även våld och hot i domstolarna. Våldsbrottsligheten är generellt sett stigande och viss allvarlig våldsbrottslighet har ökat under senare år (se BRÅ-rapport 2002:13, Kriminalstatistik 2001). Enligt Domstolsverkets mening finns det inte några tecken som tyder på att antalet våldsbrott i samhället i stort skulle minska. Risken kan därför bedömas vara stor för att våldsbrottsligheten och hoten i landets domstolar kommer att fortsätta att öka. Påpekas bör här att detta inte bara gäller brottmål utan även andra mål som handläggs i domstolarna. 12 av 70

15 5. Gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna En utvärdering och större översyn av säkerhetskontrollslagen bör göras sedan den varit i kraft ytterligare ett par år. I denna bör även bl.a. följande frågor tas upp. - Är det ändamålsenligt att ha två typer av säkerhetskontroller? - Bör tolkar undantas från säkerhetskontroll? - Vem skall bära kostnaderna för ordningsvakters arbetsinsats vid säkerhetskontroll? - Underrättelseskyldighet för polis och åklagare? 6 bör omgående ändras. Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall inte ges tillfälle att lämna in föremålet för förvaring. 3 bör förtydligas. Det bör anges att det endast är advokater som uppträder i den aktuella förhandlingen där särskild säkerhetskontroll beslutats som är undantagna särskild säkerhetskontroll. Redogörelsen över gällande rätt nedan är till vissa delar hämtad från Domstolsverkets rapport 1997:3 - Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler. 5.1 Stadganden i grundlag m.m. Enligt 2 kap. 1 första punkten regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, det vill säga frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Denna frihet kompletteras genom bestämmelsen om informationsfrihet i andra punkten i samma paragraf. Informationsfriheten är ett uttryck för offentlighetsprincipen och tillförsäkrar medborgarna frihet gentemot det allmänna att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns reglering om handlingars offentlighet. I samband med vissa grundlagsändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977 fogades en bestämmelse om domstolsförhandlingars offentlighet till den redan grundlagsfästa informationsfriheten. Bestämmelsen återfinns i 2 kap. 11 andra stycket regeringsformen. I förarbetena till denna lagstiftning betecknade departementschefen regeln om domstolsoffentlighet som en värdefull komplettering till den allmänna informationsfriheten. Departementschefen framhöll vidare att den insyn i domstolarnas verksamhet som möjliggörs genom förhandlingsoffentligheten även skulle komma att indirekt fungera som en garanti för att också övriga för en rättsstat kännetecknande processuella principer efterlevs vid domstolarna. Varje medborgare är vidare enligt 2 kap. 6 regeringsformen gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, liksom kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Med påtvingat kroppsligt ingrepp avses enligt förarbetena till regeringsformen framförallt våld mot människokroppen. Hit hör dessutom läkarundersökningar, blodprovstagning, genomsökning av hår och kroppsattrapper samt liknande åtgärder som är att betrakta som kroppsbesiktning. Med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder och av sådant som denne i övrigt bär på sig, liksom föremål, t.ex. en väska, som han har med sig. Uttrycket husrannsakan 13 av 70

16 skall förstås som varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, t.ex. en låst väska, oavsett syftet med undersökningen. Grundprincipen att en domstolsförhandling skall vara offentlig återfinns även i artikel 6 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I denna artikel stadgas att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång. Konventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som lag här i landet. Rätten till en opartisk och offentlig rättegång förutsätter även bl.a. vad som brukar betecknas quality of arms, dvs. att parterna skall vara likställda i processen på så vis att den ene inte gynnas på den andres bekostnad. Denna princip, som även fastslagits i Europadomstolens praxis, ligger till grund också för den svenska rättegångsbalkens regelsystem. Detta återspeglas bl.a. i att en part, enligt nämnda balk, förutsätts i princip alltid ha rätt att närvara under hela förhandlingen och ta del av allt material som läggs till grund för rättens avgörande i målet. 5.2 Förhandlingsoffentlighet I 5 kap. 1 första stycket rättegångsbalken upprepas den grundlagsskyddade principen att förhandling vid domstol skall vara offentlig. Med uttrycket förhandling avses enligt förarbetena till rättegångsbalken handläggning vid alla sådan tillfällen då part eller annan äger att vara tillstädes vid rätten eller då eljest bevis skall upptas av rätten. Som förhandling är alltså att anse inte bara huvudförhandling eller muntlig förberedelse utan även t.ex. upptagande av bevis utom huvudförhandling eller till framtida säkerhet, syn på stället samt rörande häktning eller annat tvångsmedel i brottmål, muntlig förhandling i hovrätt vid behandling enligt 52 kap. rättegångsbalken av överklagande av tingsrätts beslut, m.m. Däremot omfattar inte offentligheten en sådan föredragning inför domstol som kan behövas för ett avgörande på handlingarna. Att förhandling vid domstol skall vara offentlig innebär att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där sådan förhandling hålls. Förhandlingsoffentligheten betraktad tillsammans med den likaså grundlagsskyddade informationsfriheten måste vidare anses innefatta en rätt för envar att övervara förhandlingen utan att behöva vare sig undergå identitetskontroll, uppge sitt namn eller förklara varför man önskar närvara vid förhandlingen. Av 2 kap. 1 tryckfrihetsförordningen framgår nämligen att varje medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar. I 14 samma kapitel preciseras denna rättighet genom stadgandet att myndighet i princip inte på grund av att någon begär att få del av en allmän handling får efterforska vem denne är eller vilket syfte han har med sin begäran. Någon annan princip kan då rimligen inte råda när det gäller den som i stället önskar ta del av vad som muntligen sägs vid en förhandling som enligt stadgande i grundlag skall vara offentlig. Allmänhetens rätt till fritt tillträde till domstolsförhandlingar innebär således också, särskilt i ljuset av ovan nämnda grundlagsskydd mot kroppsbesiktning, kroppsvisitation och husrannsakan, ett hinder mot att som villkor för att få övervara en sådan förhandling uppställa permanent krav på att alla åhörare, eller vissa av dem, underkastar sig sådana kontroller som omnämnts i det föregående. Att detta är lagstiftarens mening framgår klart i förarbetena till lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. Där poängteras att permanenta kontrollåtgärder skulle innebära alltför kraftiga avsteg från den grundlagsskyddade domstolsoffentligheten. Så drastiska åtgärder ansågs således inte vara motiverade (prop. 2000/01:32 s. 38). Vidare framhölls att 14 av 70

17 för att skapa skydd mot helt oförutsägbara våldshandlingar skulle det krävas permanenta kontroller, något som varken ansågs förenligt med grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller vara direkt påkallat för att förstärka tillträdesskyddet till domstolslokalerna (prop. 2000/01:32 s. 40). 5.3 Inskränkning i offentlighetsprincipen Informationsfriheten och den därtill hörande domstolsoffentligheten är inte oinskränkt. Enligt bestämmelsen i 2 kap. 12 regeringsformen får dessa fri- och rättigheter, liksom det i grundlag stadgade skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och husrannsakan, genom lag begränsas i viss utsträckning. Så får, enligt 2 kap. 13 regeringsformen, ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjning, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Även i övrigt får begränsningar ske men då endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. De begränsningar som regeringsformen sålunda i och för sig tillåter får dock enligt 2 kap. 12 andra stycket regeringsformen göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Sådana begränsningar får dessutom aldrig gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem. Denna s.k. proportionalitetsprincip innebär att varje begränsning som anses nödvändig, och som i övrigt uppfyller grundlagskraven för att vara tillåten, måste utformas på ett sådant sätt att den innebär ett så litet ingrepp i medborgarnas frioch rättigheter som möjligt. En sådan begränsning får vidare aldrig sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrets grundvalar. Vidare får begränsningen inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Kontrollåtgärder riktade mot åhörare eller medverkande vid domstolsförhandlingar i syfte att förebygga brottsliga eller på annat sätt störande angrepp innebär alltid inskränkningar i principen om sådana förhandlingars offentlighet och därmed till rätten till information enligt regeringsformen. Vid hanteringen av dessa spörsmål måste således noggrant mot varandra vägas å ena sidan intresset av offentlighet, personlig anonymitet för allmänheten och i rättegången förekommande aktörers intresse av att förhandlingen kan genomföras med så få störningsmoment som möjligt samt å andra sidan intresset av skydd för såväl rättsförfarandets behöriga fortgång som däri engagerade, och övriga närvarande, personers säkerhet och trygghet. Som nämnts är grundregeln om domstolsförhandlingars offentlighet inte undantagslös utan får genom lag begränsas på visst närmare reglerat sätt. I själva verket är undantag från denna grundprincip inte ovanliga. 5.4 Tillträdesrätten - allmänt En domstolsbyggnad torde, liksom för övrigt alla offentliga byggnader, inte vara att betrakta som offentlig plats i ordningslagens (1993:1617) mening. Den principiella rätt som på offentlig plats finns för envar att uppehålla sig gäller således inte för domstolslokaler. I stället har byggnadens eller lokalernas ägare eller nyttjanderättshavare - i det här fallet staten - enligt gängse civilrättsliga principer befogenhet att bestämma vem som får vistas där eller vilken verksamhet som skall få förekomma inom området i fråga. 15 av 70

18 Inom en domstol finns dock utrymmen som i realiteten är tillgängliga för, eller t.o.m. avsedda att användas av allmänheten. Sådana utrymmen omfattas av brottbalkens allmänplatsbegrepp. Detta begrepp är mer vidsträckt än ordningslagens uttryck offentlig plats och omfattar varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider är platsen att anse som allmän under sådan tid men inte i övrigt. Undantaget från begreppet allmän plats enligt brottsbalken är områden dit allmänheten inte har fritt tillträde. Som exempel på sådana lokaler kan, för domstolarnas vidkommande, nämnas domstolspersonalens tjänsterum, övriga kontorsrum samt personalens köks- och toalettutrymmen. Även om i vart fall delar av en domstols lokaler sålunda är allmän plats i brottsbalkens mening får innehavaren av platsen - i detta fall domstolen i egenskap av företrädare för staten - likväl som redan nämnts meddela föreskrifter för tillträdesrätten. Att en domstol liksom andra myndigheter har rätt att reglera tillträdet till sina lokaler förutsätts också i t.ex. säkerhetsskyddslagen (1996:627) med tillhörande säkerhetsskyddsförordning (1996:633), liksom var fallet också i den tidigare gällande förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter. Det bör i sammanhanget påpekas att domstolen vid utövandet av sina befogenheter i nyss nämnda avseende naturligtvis har en skyldighet att anpassa sådana föreskrifter så att inte medborgarnas grundlagsskyddade intressen hotas. Det grundlagsskyddade kravet på öppenhet och tillgänglighet i domstolarna medför alltså inte någon obegränsad tillträdesrätt. Personalens anspråk på trygghet och ostördhet liksom hänsyn till parter och andra som skall medverka vid rättegångar eller annars utöva verksamhet vid rätten berättigar domstolen att såsom en allmän förutsättning för tillträde till domstolslokalerna uppställa krav på att en besökande har ett av rättsordningen någotsånär godtagbart ärende dit. Annorlunda uttryckt föreligger en grundlagsskyddad rätt för envar att fritt närvara vid förhandling inför domstol men däremot inte någon motsvarande rättighet att fritt uppehålla sig i de lokaler som disponeras av domstolen. Det innebär i praktiken att t.ex. den som går in i en domstolsbyggnad i avsikt endast att använda sig av lokalerna som värmestuga vid dåligt väder, liksom den vars ärende är att bjuda ut varor till försäljning bland dem som uppehåller sig utanför rättssalarna i väntan på att ett mål skall ropas upp, lagligen kan avvisas från domstolsbyggnaden. Enligt 2 kap. 14 tredje stycket tryckfrihetsförordningen får, som berörts i det föregående, en myndighet inte på grund av att någon begär att få del av en allmän handling efterforska vem han är eller vilket syfte han har med sin begäran. Så får dock ske i begränsad omfattning, nämligen då det befinns vara nödvändigt för att kunna ta ställning till om det föreligger något lagligt hinder mot att handlingen lämnas ut till vederbörande. Som tidigare nämnts får denna bestämmelse anses tillämplig på motsvarande sätt när det gäller allmänhetens rätt att fritt övervara domstolsförhandlingar. I den utsträckning som det är nödvändigt för att kunna avgöra om en person har ett legitimt skäl att vistas i lokalerna, t.ex. för att utöva nämnda rätt att närvara vid en förhandling, måste det sålunda anses tillåtet att tillfråga en besökande om hans ärende till domstolsbyggnaden. Om vederbörande uppger att han önskar närvara vid rättegång kan det däremot inte anses tillåtet att gå vidare och efterforska varför vederbörande önskar närvara, liksom inte heller att generellt i sådana situationer utröna vem personen är. Någon allmän identitetskontroll av besökande till domstolen får alltså inte förekomma med hänvisning till denna regel. 16 av 70

19 Med stöd av bestämmelserna som uttryckligen innebär undantag från principen om domstolsförhandlingars offentlighet kan rätten vidare, i vissa fall, besluta att en förhandling skall hållas inom stängda dörrar eller att en viss person inte får närvara under hela eller delar av en förhandling. Dessa bestämmelser gör det dock inte möjligt att av rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande syfte förordna att en förhandling inte skall vara offentlig. Inte heller kan med tillämpning av dessa regler en eller vissa åhörare i förväg stängas ute från en förhandling på grund av ett befarat angrepp i någon form mot rätten eller mot någon som skall delta i förhandlingen. Vissa skyddsåtgärder kan dock vidtas med stöd av de regler som gäller allmänt om polisens befogenheter. I vissa fall kan också rättegångsbalkens regler om beslag, kroppsvisitation och husrannsakan användas till skydd mot sådana angrepp. Härtill kommer den möjlighet att vidta säkerhetsåtgärder som numera erbjuds i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. 5.5 Ordning vid domstolsförhandlingar Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden. Enligt 5 kap. 9 rättegångsbalken har han rätt att utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. För undvikande av trängsel har han rätt att begränsa antalet åhörare i rättssalen. Den som stör förhandlingen eller vägrar efterkomma meddelad ordningsföreskrift kan med stöd av 9 kap. 5 rättegångsbalken ådömas penningböter. Tränger sig någon som utvisats in i rättssalen eller åtlyder han inte meddelad ordningsföreskrift, äger rätten förordna att han omedelbart skall tagas i häkte och där kvarhållas så länge sammanträdet varar, dock längst tre dagar. Störningar av allvarligare beskaffenhet kan även åtalas med tillämpning av reglerna om t.ex. störande av allmän förrättning enligt 16 kap. 4 brottsbalken. I 5 kap. 9 brottsbalken finns ett förbud mot fotografering i rättssalen. Föreskrifterna i 5 kap. 9 rättegångsbalken gäller, genom hänvisningsbestämmelsen i 16 förvaltningsprocesslagen (1971:291) också vid muntlig förhandling i regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt. Genom hänvisningsbestämmelsen i 27 lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, 5 kap. 3 lagen (1974:1082) om bostadsdomstol och 10 lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten, gäller rättegångsbalkens föreskrifter även vid muntlig förhandling i dessa domstolar och nämnder. 5.6 Rättegångsbalkens tvångsmedel Om risken för våld i samband med en domstolsförhandling är så konkret att misstanke om brott eller förberedelse till brott kan riktas mot en viss person finns möjlighet till ingripande mot denne med tillämpning av bestämmelserna i rättegångsbalken om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. kroppsvisitation och husrannsakan enligt balkens 28 kap. Vidare kan en sådan person såtillvida hindras från att övervara förhandlingen att han i vissa fall kan gripas med stöd av bestämmelserna i 24 kap. För att sådana åtgärder lagligen skall kunna vidtas krävs dock i princip bl.a. att skälig misstanke kan riktas mot honom om brott för vilket fängelse är stadgat. Det torde vara ovanligt att så pass konkreta misstankar om brott föreligger mot en viss person. Visserligen förekommer det inte sällan att polis- eller kriminalvårdspersonal får information t.ex. om att en s.k. fritagning förbereds men det torde höra till undantagen att det också går att i förväg identifiera gärningsmännen. Rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser får på anförda grunder således anses föga användbara 17 av 70

20 när det gäller att vidta säkerhetsåtgärder och förebygga att brott begås i samband med domstolsförhandlingar. 5.7 Säkerhetskontroll i domstol Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1982 infördes lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar. Härigenom blev det möjligt att genomföra kontrollåtgärder i samband med s.k. riskförhandlingar även i fall där inte någon konkret misstanke om brott kunde riktas mot en viss person. Säkerhetskontroll fick enligt 1 äga rum om det till följd av särskilda omständigheter fanns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kunde komma att förövas brott som innebar en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Säkerhetskontroll fick härigenom äga rum om det fanns en konkret brottsrisk och att denna var kopplad till ett visst mål. I syfte att minska risken för våld och annan brottslighet av allvarligare slag i domstolarna genom att förstärka tillträdesskyddet till domstolslokalerna ändrades lagen genom lagen (2001:180). Genom lagändringen fick rubriken till lagen följande lydelse, lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol (i denna rapport kallad säkerhetskontrollslagen). Två former av säkerhetskontroll infördes, allmän säkerhetskontroll som omfattar hela domstolsbyggnaden och särskild säkerhetskontroll som omfattar den rättssal som den riskfyllda förhandlingen hålls. Enligt 1 andra stycket säkerhetskontrollslagen får allmän säkerhetskontroll genomföras om det finns anledning att befara att det i en domstols lokaler kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. För att allmän säkerhetskontroll skall få genomföras krävs att någon form av konkret säkerhetsrisk kan identifieras men den behöver inte vara hänförlig till viss person eller något visst mål vid domstolen. Enligt prop. 2000/01:32 s. 40 bör tröskeln inte sättas särskilt högt och det räcker att det finns anledning att befara att ett allvarligt brott kan komma att begås i domstolens lokaler. Enligt 1 tredje stycket säkerhetskontrollslagen får särskild säkerhetskontroll genomföras, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kan komma att förövas brott som anges i andra stycket. De brott som kan föranleda säkerhetskontroll skall röra kvalificerade gärningar. I första hand åsyftas brott mot människors liv, hälsa och personliga frihet såsom mord, dråp, allvarligare misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller sabotage. Härav följer också att en risk för brottet främjande av flykt skall komma att begås inte i och för sig är tillräcklig för att säkerhetskontroll skall komma ifråga. Härför fordras att det även kan befaras att våld eller hot om våld kan komma till användning t.ex. vid ett fritagningsförsök (prop. 1980/81:114 sid. 19). Vid särskild säkerhetskontroll har tröskeln ställts högre och risken för brott skall kunna relateras till särskilda omständigheter. Hur stor risken för brott måste vara anges inte generellt. Å ena sidan är det tillräckligt att en enda person allvarligt kan komma till skada. Å andra sidan måste, med hänsyn till kontrollåtgärdernas ingripande natur, restriktivitet iakttas. Enligt specialmotiveringen i prop. 1980/81:114 avses med särskilda omständigheter att det har kommit fram uppgifter om uttalade hotelser eller om förberedande åtgärder som tyder på brottsliga avsikter. Det kan också 18 av 70