VÄSTRA TORSÅS SOCKENBLAD NR I Detta nummer. Tema, föreningar i bygden. Fortsättning på följetongen. Information om destination Åsnen.

Transkript

1 VÄSTRA TORSÅS SOCKENBLAD NR I Detta nummer Tema, föreningar i bygden. Fortsättning på följetongen. Information om destination Åsnen.

2 SOCKEN RÅDETS SPALT Vid årsmötet den 15 april så fick jag förtroendet att leda sockenrådet. Jag tänkte nu ta det här tillfället att presentera mig själv och mina tankar inför uppdraget. Therese Nilsson heter jag och bor i Rubbatorp sedan snart två år tillbaka. Ni som har ett bra minne kommer kanske ihåg mig och min sambo Tobias Eriksson från numret i Sockenbladet som handlade om Nybyggarna. Vi är båda två från Vetlanda som ligger i Jönköpingslän men efter gymnasiet bestämde vi oss för att flytta till Stockholm för att studera. Efter några år kände vi att något saknades och drömmen om en gård på landet föddes. Vi började därför leta efter gårdar runt Växjö och hittade vår pärla utanför Lönashult. Då kanske ni undrar vad det var som gjorde att vi föll för en gård utanför Lönashult. Förutom att det är en fantastisk gård så är det bland annat servicen som finns här i form av bensinmack, lanthandel, förskola, ideella föreningar etc. men framförallt den trevliga sammanhållningen inom socknen där Sockenbladet har varit en stor inspirationskälla för oss. Det har hänt en hel del för oss under de snart två åren som gått sedan vi flyttade hit. Vi har varit med om en storm som tog cirka 200 träd, fått vattenskada, skaffat höns, blivit biodlare och nu senast i fredags den 22 maj även blivit, utöver våra djur och mitt jobb som projektledare på ÅF inom produktutveckling i Växjö förtroendevald i Södra skogsägarföreningen och är med i länsstyrelsens projekt Unga på landsbygden som fokuserar på ungas möjligheter, förmåga och vilja att göra skillnad. Mina tankar inför dessa uppdrag är att jag vill fortsätta att verka för en positiv attityd för landsbygden, samverkan och försöka göra det lättare att verka och bo i socknen. Jag tycker att detta ska bli spännande och vill än en gång tacka för ert förtroende. Vi i Sockenrådet har haft vårt första möte (efter det konstituerade mötet) där vi har gjort en verksamhetsplan som vi kommer att jobba vidare med. Vi har infört några nya punkter som vi kommer att titta närmare på och dessa är; utredningen av vindkraftsparken i Bohult, sträckningen av snabbtåget mellan Stockholm och Malmö och välkomnande av nya invånare. Det är sedan tidigare beslutat att hemsidan ska uppdateras och det är främst detta som vi kommer att arbeta med nu. Har ni några synpunkter, funderingar eller förslag så tar vi tacksamt emot dessa. Slutligen vill jag önska er en varm och skön sommar!!! Vänliga hälsningar Therese Nilsson INNEHÅLL Sida 2 Sockenrådets spalt. Sida 3 Lite info från redaktören/redaktionen. Sida 4 Följetongen fortsättning.(sista delen) Sida 10 Haiku Sida 11 Bokrecensioner Sida 12 Notiser om Västra Torsås. Sida 13 Bokrecension Sida 14 Sockenstämman Sida 15 Föreningsinformation. Sida 16 Destination Åsnen. Sida 17 Annonser, Bild från Åsnen. Sida 18 Enskilda vägar, Föreningsinformation. Sida 19 Leader Linnè. Vandringsgruppen 55+ Limmerick. Sida 20 Reportage Fina Ut Trä Sida 21 Föreningsinformation Sida Rätt bild till rätt namn Sida Annonser och bilder 2

3 Boken om Västra Torsås Vi har fortfarande ett fåtal till försäljning Pris 400 kr Kontakta Tel: om ni är intresserade. Sockenbladets vänner För er som inte har förmånen att bo i Västra Torsås och vill ha fyra nummer av Västra Torsås sockenblad hemskickade med post. Gå med i sockenbladets vänner, enklast är att betala in 200 kr till Bg OBS: Glöm inte ange namn och adress Grannsamverkan Om ni har sett något misstänkt eller om ni vill ha grannsamverkans utskick mailade till er. Skicka e-post till grannsamverkan@vastratorsas.se Västra Torsås SOCKENBLAD redaktionen@vastratorsas.se Ansvarig utgivare: Laila Eileby. Mejl: laila_69@live.se Redaktionen: Föreningsinformation och annonsering: Pia N Svensson, pia@vastratorsas.se Rolf Erlandsson, rolf@vastratorsas.se Redaktör: Laila Eileby, laila_69@live.se Korrektur: Ingrid Riis Webbmaster: Rolf Erlandsson, rolf@vastratorsas.se Distribution: Pia N Svensson, pia@vastratorsas.se Medarbetre i detta nummer: Bosse Petersson (I kålmården) Urban Spjuth, Susanne Eriksson, Ingrid Riis, Ture Petersson, Karin Nilsson, Laila Eileby, Therese Nilsson, Rolf Erlandsson, Lokala föreningar. Bilder/foton önskas, lokala naturbilder från alla årstider. Bilder ska användas till en almanacka för Skickas innan den 31/8 till: laila_69@live.se eller redaktionen@vastratorsas.se Rättelse Följetongen kom inte i ordning i föregående nummer. så den är korrekt inlagd i detta nummer. Hälsningar Redaktören. REDAKTÖRENS LILLA SPALT. Våren har övergått till sommar. Jag hoppas på en solig och skön sommar. Jag önskar att ni ska få en glädjefull stund med Sockenbladet ni har framför er. Vill med dessa ord passa på att önska er en trevlig och skön sommar. Så hörs vi av framåt höstkanten igen. Med nya reportage och intressanta artiklar. Alla är välkomna med material till höstens nummer. Passa nu på och njut av sol och värme, stanna upp och lyssna på fåglarnas sång och titta på den härligt gröna naturen med blommor och blader. Insup alla sommardofter av blommor och nyklippt gräs. Det ska jag göra...hälsningar Laila Eileby. 3

4 En Hållvikaheres hembygdsminnen (Ett utdrag från en längre berättelse, tillägnad min familj.) Som Bosse i Kolmården, har jag under några år haft förmånen att få ett antal blandade inlägg publicerade i Sockenbladet och många känner säkert till min bakgrund som Västra Torsåsbo. Vi hade då Hulevik som postadress och därför anser jag mig vara en sådan here, trots att jag inte bodde i själva samhället. Det är ofrånkomligt, att det mesta rör sig kring mig och vad jag upplevde, eftersom det är så i den ursprungliga berättelsen, men i det här sammanhanget skall detta ges en underordnad betydelse. Här är det viktiga i budskapet, och då kanske i första hand till de yngre, att visa hur det kunde vara och gå till i vår bygd, vid den här tiden. De lite äldre sockenborna, minns hur det var och kan säkert känna igen det som beskrivs. Avslutningsvis omnämns även det händelseförlopp, som resulterade i att jag lämnade mitt kära Småland. /Bo i Ringshult Barn- och ungdomstid Vid tiden när jag kom till världen, var det mer regel än undantag att barnen föddes i hemmet, åtminstone ute på landsbygden. För mig var det i vår lilla sängkammare i Ringshult och behjälplig var sannolikt barnmorskan fru Runvik från Lönashult, som då själv var i ett, vad man brukade kalla, välsignat tillstånd. Det skulle senare samma år (1940), visa sig bli en liten Anders. Mitt namn fick jag av min storebror, som vid knappa två års ålder hade svårt för att säga lillebror, så det blev lillebo och det namnet tog föräldrarna fasta på. Ovädret som sommaren 1947 härjade vilt, bland annat i Lönashultstrakten, är ett av mina tydligaste minnen från de tidiga åren. En riktigt kuslig upplevelse, av tidningarna beskriven som en tromb. Det finns en skröna om den legendariske Petter skräddare i Slagestorp, som på äldre dar hade problem med såväl hörsel som syn. Det sägs att han, när han läste i tidningen om tromben, högljutt lär ha utbrustit: Tornebo härjar i Lönashult, bryter träd som tändstickor - det var mig en baddare! Ingen sanningsgaranti lämnas för detta. Andra och något lugnare minnen, är från skolstarten samma år i Flogmyra skola, där vi presenterades för småskolelärarinnan, fröken Ingeborg (Hulda) Danielsson. Hon hade klasserna ett och två, i ett gemensamt klassrum. En liten episod från den dagen har fastnat i minnet. Det var Lars-Erik Söderlund, som när han fick frågan om sitt födelsedatum, helt frankt svarade: Missommardán! Då och fram till 1953, var detta alltid en gällande sanning. Lite anmärkningsvärt är, att min far en tid hade samma fröken Danielsson, under sin skolgång. I storskolan var det en gemensam lärare, för de fyra klasser som satt tillsammans i en stor skolsal. För vår årsgrupp var det Gustaf Petersson, i klasserna tre, fyra och fem. När han efterträdde Erland Magnusson, bördig från Norretorp i Horgemo, som överlärare (senare rektor) och därmed flyttade till Torsåsby skola, blev prästsonen och teologie kand. Claës-Erik Sjöfors, vår lärare i klass sex. 4 Även några vikarier, gjorde tillfälliga och mer eller mindre populära gästspel. Här minns jag namn som Inga-Lisa Edlund, Sven Johansson och Wally Lagerkvist. Sjunde och sista skolåret gick vi hos Uno Håkansson i Lönashult. Det innebar många nya och trevliga bekantskaper, eftersom det var en sammanslagning av klasserna från Lönashult, Torsåsby och Flogmyra. I skolplikten ingick, att efter egen förmåga, ta sig till och från skolan. För många av oss blev det att traska genom skogen, de första åren. Senare fick jag ibland låna min mors gamla cykel. Under vårterminen i fyran, kunde jag på min 11-årsdag, uppleva den stora lyckan att bli ägare till en egen cykel. En röd hoj som hette Jagaren och var köpt hos grannbonden Gunnar Gustavsson, som hade en liten cykelverkstad på sin gård. Till klass sju, i Lönashults gamla skola (sockenstugan), fick vi åka skolskjuts i Ture Berglunds fina Volvodroska modell PV800, populärt kallad Suggan. Begreppet skollunch var inte uppfunnet i glesbygden vid den här tiden. I den smått oumbärliga ryggsäcken, som då faktiskt levde upp till sitt namn, fanns därför utöver läxböckerna, även vår medhavda matsäck. Den hade alltid samma fantasieggande komposition, i form av smörgåsar och en flaska med mjölk eller saft. På vintern var det oftast en termos med varm choklad. Tyvärr kunde ganska många termoskraschar noteras genom åren och störst tragik var det naturligtvis, om detta hände på väg till skolan. Eftersom det inte fanns någon matsal eller kyl, fick vi på vår middagsrast, avnjuta de småsvettiga mackorna och en något ljummen dryck, lite varstans där man kunde slå sig ner. När det var lämpligt väder, satt vi alltid ute i det gröna. Inför den obligatoriska fortsättningsskolan, var någon form av skogsbrukskurs aviserad, men av okänd anledning blev det skolkök i

5 Bohults skola, där Sigbritt Hedeby var vår unga och mycket omtyckta kökslärarinna. Pingsten 1955 konfirmerades jag, tillsammans med 37 andra förhoppningsfulla ungdomar, i vår vackra kyrka. Vi var kyrkoherde John Lindgrens första konfirmander i V. Torsås. Samma datum 2005 samlades 22 av oss åter, för att fira 50-årsjubileum. Ett starkt minne från barndomen, är den genomgripande renovering av boningshuset hemma i Ringshult, som påbörjades hösten Bland annat revs de gamla murverken, som till största del var byggda av gråsten och kalkbruk. Detta dammiga och riskfyllda jobb, utfördes av far tillsammans med Ejnar i Rubbatorp, som då var arrendator på en av gårdarna i Ringshult. När far beställde sågning av virke till bygget, hos disponent Johansson vid Huleviks Fabriker, fick han en kommentar från en som trodde sig veta bättre. Ungefär så här lär disponenten ha sagt: Är det verkligen förståndigt av Pettersson att göra detta nu, när allting är så dyrt det kan bli. Framtiden skulle visa vem som gjort den riktiga bedömningen. Byggmästare vid renoveringen var Erik i Nybygden, men mycket arbete utfördes av min morfar, ätthöstasnickaren Robert på Vanstingshultet. Lövhultamurarna tillsammans med socknens egen Ture murare, uppförde de nya tegelmurverken, där mästarprovet bestod i att bygga en stor vedeldad ugn för brödbaket. Ugnen eldades med c:a 70 cm lång alved, som ansågs ge lämplig och jämn temperatur för ett lyckat bakresultat. För måleri och tapetsering stod Huleviks store lille målarmästare Karl Petersson. Elinstallationerna utfördes av Engström i Vislanda, en vresig och fruktad gubbe som ofta, mer eller mindre befogat, skällde ut sina arbetare. Slaskvattenavlopp från köken anlades, men på rinnande vatten fick vi vänta ytterligare 10 år. Varmvatten och innetoa med bad och dusch, blev inte verklighet förrän efter att jag lämnat hemmet. Det var åtskilliga spannar som handvevades upp och därefter kånkades uppför den branta backen från brunnen. Även till djuren i lagår n, fick en hel del vatten bäras. Jag har många gånger undrat över, hur vi klarade den personliga hygienen, med enbart ett litet handfat att tillgå. Kan tänkas att man inte alltid hade en helt fräsch framtoning. Det var heller inget snack om bacillskräck eller andra sjåpigheter, när alla drack vatten ur samma skopa, från spannen på bänken. När det så äntligen var dags för lyxen med vattenledning, byggde far med hjälp av morfar och Per i Tykatorp, en källare mellan de båda uthusen. Per var en före detta jordbrukare, med särpräglad dialekt och en härlig humor. Nu vid mogen ålder, jobbade han ibland tillsammans med morfar. Av en annan skämtglad bonde i trakten, blev han då kallad lärlingen. Källaren skulle bland annat inrymma pump med hydrofor och jag fick förtroendet att signera bygget. Med pekfingret krafsades fars initialer och årtalet (A.P. 1957), in i den obrunna betongputsen i källartrappen. slog att man skulle prova ett nytt 5 Rörinstallationerna med plaströr, som var relativt nytt vid den tiden, gjordes av smé Pettersson i Torsåsby. En av hans söner som nyligen kommit hem från Amerika, företätningsmedel. Jag är lite osäker, men tror att det handlade om en typ av gängtejp. Smén gick med viss skepsis med på detta, men när det visade sig läcka i praktiskt taget varje rörskarv, var den gamle inte nådig att tas med och allt fick göras om, med traditionella blånor och linolja. I skolan klarade jag mig hyfsat bra och blev rekommenderad, att som det hette, läsa vidare. Det beställdes en realskolekurs från Hermods, men jag hade svårt för att koncentrera mig på pluggandet. Andra intressen tog över och jag kände mig alltmer som en misslyckad figur. Senare har jag många gånger grämt mig över, att jag inte förmådde fullfölja korrespondensstudierna. Kursen betalades av föräldrarna och min egen ekonomi klarades lite knappt, av inkomster från de tillfälliga jobb som fanns att tillgå. Det kunde till exempel röra sig om dagsverken hos traktens bönder, kapa och klyva ved, skogsplantering, massavedsskalning, potatisplockning på någon av de stora Skatelövsgårdarna, spika spåntak tillsammans med morfar eller att kratta bort klappersten efter väghyveln. Av någon anledning jobbade jag aldrig, vare sig i fabriken eller på Ulvömossen. Att vända och kupa torv, var annars ett vanligt sommarjobb för ungdomar vid den här tiden. Ibland fick jag hoppa in som biografmaskinist och godisförsäljare på torsdagsbion i föreningslokalen, fast det kan nog mest liknas vid en ideell insats. Jag har kvar mitt gulnade tillståndsbevis från landsfiskalen i Älmhult, men giltigheten bör nog ifrågasättas. De två stora 35 mm-projektorerna hade bågljuslampor, där kolen fick skruvas fram manuellt under

6 filmens gång. Två vintrar stod jag, tillsammans med förre lanthandlaren i Hulevik, på stortorget i Växjö och sålde julgranar. Jag måste erkänna att jag var en ganska usel försäljare, men Hugo var duktig på att snacka för varan. Priset på granarna låg mellan 5 och 10 kr, beroende på storlek och utseende. Vi hade även fasta leveranser, till några landstingsinstitutioner i Växjö och Alvesta. Dessa ströinkomster medgav naturligtvis inget utöver livets nödtorft, men många gånger hade jag förmånen att kunna åka snålskjuts på min äldre broder. Bland annat fick jag överta den moped som han köpt för 499:50, på postorder från Gunnars Fabriker i Nässjö. Den levererades tidigt 50-tal, vid järnvägsstationen i Hulevik och märket var Sparta. Motorn som man fick cykla igång, var en JB med AMAL-förgasare. Så länge vi bodde hemma, fick vi barn ställa upp med varjehanda sysslor på gården och framförallt vid skördearbetet var det en hel del slit. All säd skars med hästdragen slåttermaskin eller lie och togs upp och bands för hand, för att därefter sättas på tork i halvtravar, skylar eller på krakar. Hemkörningen gjordes med häst och vagn och nekerna láades in, enligt ett visst mönster. Höbärgningen var ett motsvarande och ganska tungt kroppsarbete. Fram till att far, med ålderns rätt, bestämde sig för att lägga av med djur och jordbruk, var jag varje år på min semester, behjälplig med detta gräs(l)iga kneg. I skogen blev det också många slitsamma pass. Utan motorsåg var trädfällning med hyveltandat stockasåg, lite av ett kraftprov utöver det vanliga. Några mycket angenäma minnen från ungdomsåren, är de sjöresor vi gjorde till festplatserna i Torne, Kärrasand och Urshult, med den ombyggda och tidigare ångmaskindrivna timmerbogseraren Blenda. Ofta blev det övernattning i tält vid dessa tillfällen. Till den av Flakarna, där några Huleviksgrabbar hade en stuga, gjordes också några oförglömliga båtutflykter. Med tacksamhet och en aning vemod, minns jag även hur vi ungdomar ofta samlades hos bröderna Spångberg, i deras lilla hyresrum på andra våningen vid Söderlunds i Hulevik. Kanske för uppladdning inför ett festplatsbesök, men också för att kolla in den snöiga 17-tumsbilden, på det som var en av de allra första TV-apparaterna i trakten. De tålmodiga bröderna Bertil och Erik, som båda jobbade i fabriken, fick stå ut med mycket ståhej i sin trånga ungkarlslya. Flottan och Sydkraft Tillbaka som V. Torsåsbo, efter att under 18 månader som stamanställd i Flottan, varit skriven i Karlskrona Amiralitetsförsamling, var det dags att söka ett civilt mål att sikta mot. En nisch jag hade funderingar på var skogen. Jag fick jobb vid Sydkraft med att röja ledningsgator, men även mäta ut och stämpla nya linjesträckningar. Vid dessa mätuppdrag jobbade vi tillsammans med bolagets skogvaktare. Till honom nämnde jag vid ett tillfälle, om mina framtidsfunderingar och den spontana kommentar jag då fick, kommer jag aldrig att glömma: Det här är inget för dig, du skall satsa på något inom tekniken, men jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat. Denna sin övertygelse underströk han med eftertryck, 6 genom att bryta skogens tystnad med en ljudlig brakare. När vi vintern 60/61 jobbade i Sävsjötrakten, lyckades jag ställa mig i vägen för trädet vi fällde, med benbrott och färd till Växjö lasarett som resultat. Resan företogs i arbetsledarens skraltiga gamla folka, vars enda instrumentering var hastighetsmätare och en stor rund klocka. Som alternativ till bränslemätare, fanns det till höger om gaspedalen, en kran för att koppla in reservtanken. Den resan kunde inte i något avseende betraktas som angenäm. Under konvalescensens senare del passade jag på att ta körkort hos Herman i Torne. Enda gången jag har rattat en Merca diesel. Utbildningen kostade 270 kr, med uppkörning och allt. Hermans kulspetskvitterade blyertsräkning finns sparad. Året därpå köpte jag, av nämnde arbetsledare Gunnar Gustavsson, min första bil som kostade en hel tusenlapp. Det var en vinröd Morris Minor med trött sidventilare och årsmodellen var troligen omkring 51/53. En liten poäng i sammanhanget är, att detta var samme Gunnar Gustavsson, som 11 år tidigare var leverantör av min första cykel. Teknikutbildning Givetvis tänkte jag en del på det skogvaktaren så tydligt betonat och visst hade jag känt intresse för teknik och varit nyfiken på att pilla med elektriska prylar. Några av syskonen minns säkert hur det gick, när jag gav mig på att reparera kökets enda elektriska kokplatta. Det äventyret slutade med att elektriker Ivar på Nyatorp, fick ett litet extrajobb med att reda ut allt trassel jag lyckats åstadkomma. Det blev slutligen ödet som fick komma till hjälp, för att leda mig

7 in på en yrkesbana inom elektroniken och upptakten var, en minst sagt osannolik slump. Jag satt vid ett bord på vänstersidan av dansbanan i Hynnenäs, tillsammans med mina kompisar och grabbgänget från Torsåsby. Av någon anledning kom jag i snack med Lennart, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men med rätt olja har man ju lätt för att prata. Han berättade att han skulle in till stan, för att genomgå test till en kurs på en TV/teleskola i Diö. Dagen efter när dimmorna lättat, började jag fundera på detta och undersökte vad det handlade om. Det visade sig vara en 72-veckors, så kallad omskolningskurs för utbildning till telereparatör. Kursen anordnades av den tidens AMS och som hette Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning (KÖY). Följden blev att jag sökte och blev kallad till test hos länsarbetsnämnden i Växjö. Jag blev antagen till utbildningen men tyvärr kom inte Lennart med. För mig blev han en ödets budbärare och det är jag verkligen tacksam för. Som en liten kuriositet kan nämnas, att rektor för skolan i Diö, var folkskollärare Wiking Björkman, som under en tid på 30/40-talen hade varit lärare, i såväl Flogmyra som Torsåsby. När kursen i Diö, våren 1963 började lida mot sitt slut, gällde det att hitta någon lämplig födkrok. Jag sökte och blev antagen till en teknikertjänst på flyget i Kallinge. Någon hade samtidigt sett en annons om ett tillfälligt jobb under sommaren, som teletekniker på sjömätningsfartyg. Jag var tveksam till detta osäkra jobb, men blev övertalad av läraren på skolan att söka. Han tyckte det lät intressant och spännande, och att jag som ung grabb, hade tiden för mig och borde våga chansa lite. Resultatet blev att jag, redan några dagar innan kursen var avslutad, satt på tåget mot en väntande oviss framtid. Den händelserika tiden efter Västra Torsås Här fortsätter berättelsen om en smålänning på rymmen. Det handlar nu om hur det blev och hur livet kom att gestalta sig, efter att jag lämnat min småländska hembygd. /Bo i Ringshult Mitt udda yrkesliv Det var en något vilsen here som söndagen 26:e maj 1963 steg av tåget vid Stockholms Central, för att dagen därpå tillträda den tillfälliga tjänsten (c:a 1 300:-/mån.) vid Kungl. Sjöfartsstyrelsen, som senare i samband med omorganisation, bytte namn till Sjöfartsverket. Sommarjobbet som läraren i Diö puffat för, skulle visa sig bli en anställning som varade fram till pensioneringen. Under 14 mätsäsonger tjänstgjorde jag som ansvarig för drift och service, av den teletekniska och hydroakustiska utrustningen på sjömätningsfartygen Gustaf af Klint och därefter Johan Månsson. Till mitt förfogande hade jag en eller två värnpliktiga och ibland även en civilanställd tekniker. Jag deltog även i det operativa mätningsarbetet, där vårt arbetsfält var samtliga svenska farvatten, men även Nordsjön och då i samarbete med Danmark, Tyskland, Holland och England. Vid dessa expeditioner, gavs ibland tillfälle att anlöpa utländska veckoslutshamnar och det var ju alltid lite extra intressant som upplevelse. 7 Vinterperioden jobbade vi sjötekniker med underhåll och förbättring av mätutrustningarna. Första åren hade vi verkstad högst upp under taket, i den byggnad på Skeppsholmen som inrymde Sjökartebyrån. Den gamla knarriga hissen i huset rörde sig, enligt ett uttryck som en gång myntats av en jäktad person, obetydligt snabbare än landhöjningen. Efter Skeppsholmen flyttade vi till Rosenvik, mitt emot Skansens huvudingång på Djurgården. En fantastiskt charmig plats, där Sjöfartsverket fortfarande har kvar viss verksamhet. Bostadssituationen i Stockholm var väldigt besvärlig redan på den tiden. Oftast blev det inneboendealternativet som gällde de första åren. Den förmedling jag brukade anlita hette All-Stockholm och drevs av en fantastisk liten gumma, med en höstackliknande peruk som ibland åkte på sniskan, när hon samtidigt hanterade sina tre eller fyra telefoner, under tiden som hon även pratade med sina besökare. En kortare tid bodde jag på det flytande vandrarhemmet af Chapman, vilket innebar att jag hade ungefär 100 m till jobbet. En andrahandslägenhet på Grevgatan nära Karlaplan var mitt längsta boende, men även adresser som Dalagatan (granne med Matteus kyrka), Tulegatan i Vasastan och Ekhagen intill Naturhistoriska riksmuseet, kom att gälla under Stockholmstiden. Sista åren innan det var dags att lämna huvudstaden, hade jag en liten lägenhet på Öregrundsgatan mellan Gärdet och Värtahamnen. Den lägenheten köpte jag svart och förmedlare var en skum figur som hette Prins. Han hade sitt kontor nära Hornstull på Södermalm.

8 Hösten 1965 började jag på Stockholm Stads Tekniska Aftonskola (SSTA), med siktet inställt på en ingenjörsexamen. Efterföljande sommar fick jag erbjudandet att vara Sjöfartsstyrelsens kontrollant, under slutskedet av det nya fartyget Johan Månssons färdigställande, för att därefter fortsätta som ledare för fartygets teletjänst. Frestelsen blev då för stor och jag hoppade återigen av en påbörjad utbildning. Det var inte utan en viss vånda jag övergav tanken på fortsatta kvällsstudier, till förmån för sjötjänstgöringen, men att välja var dessvärre nödvändigt, eftersom de båda inte var tidsmässigt förenliga. Visst hade det helt klart känts tillfredsställande, att kunna stoltsera med en formellt dokumenterad utbildning, men jag kan ändå inte direkt påstå att jag ångrat avhoppet, med tanke på hur framtiden kom att te sig. Johan Månsson, som var den tidens modernaste sjömätningsfartyg, byggdes på Gävle Varv och levererades Upp till 10 djupmätningsutrustade småbåtar kunde medtas och hanteras ombord. Båtarna rangerades med hjälp av en traversvagn på räls och för sjösättning, respektive ombordtagning, fanns en utfällbar slip i aktern. Det 56 m långa fartyget, med c:a 70 mans besättning, hade utrymmen och resurser för service, av såväl båtar och båtmotorer som mätutrustningar. Under min tid i Flottan var jag med om en grundstötning med jagaren Småland och på Johan Månsson fick jag återigen uppleva denna dramatik. Nästan hemma efter avslutad mätsäsong, gick vi på Stora Höggarnsbank utanför Lidingölandet och fick dras loss med hjälp av bogserbåt. Lite pinsamt för ett sjömätningsfartyg, kan tyckas. Sjömätningsfartygen, som ägdes och drevs av den civila sjöfartsmyndigheten, var vid den här tiden örlogsflaggade och således militärt bemannade. Att som civil jobba tillsammans med nästan enbart militärer, var en ny men framförallt positiv erfarenhet. De marinofficerare som söker sig till sjömätningstjänst, tillhör naturligtvis inte heller kårens mest bålda krigsherrar. Från 1977 övergick jag till att jobba heltid i landorganisationen. Här handlade det bland annat om teknisk support, i samband med introduktion av ny utrustning, eller drifttagning av mätsystem. Detta föranledde naturligtvis en hel del besök på fartygen, såväl i hamn som till sjöss. Ibland var det helikopter som gällde vid dessa utryckningar och det var ju alltid lite extra spännande. Innan GPS-systemet kunde erbjuda tillräcklig positionsnoggrannhet, var det ganska vanligt att använda helikopter i sjömätningssammanhang. Det handlade mycket om inmätning av geografiska fixpunkter och etablering av sändarstationer till de egna, lokala radionavigeringssystemen. Även vid servicebesök till dessa stationer, som ofta var placerade på öar, kunde det av tidsmässiga och därmed även ekonomiska skäl, vara lämpligt att anlita helikopter. Ickeproducerande mätfartyg med stor besättning, sågs inte som någon god affärsidé. Materielansvar innebar dessutom många affärsresor, såväl inom landet som utrikes. Som längst bort var jag, strax innan jul 1978, tillsammans med min dåvarande chef, på en resa till USA. Vi flög runt och besökte ett antal företag 8 inom hydrografibranschen. Platserna vi landade på, var Kennedy Airport i New York, Salt Lake City i Utah och Phoenix i Arizona. På ledig tid hann vi bland annat med att besöka Empire State Building, Frihetsgudinnans diadem (armen med facklan var avstängd), Mormonernas pampiga tempel i Salt Lake City, västernfilmstaden Old Tucson nära mexikanska gränsen och inte att förglömma, den helt fantastiska Grand Canyon. Tyvärr blev det inget Las Vegas. Med 7-årig folkskola och en 72-veckors omskolningskurs som enda grundutbildning, påspädd med diverse kurser, såväl på eget initiativ som anordnade av arbetsgivaren, har jag genom åren innehaft en rad olika befattningar, med sina påhäftade tjänstebenämningar. Jag anställdes som radiomontör och därefter blev det förste montör, biträdande ingenjör, ingenjör, förste byråingenjör och byrådirektör. Den senaste befattningen var en följd av att jag uppmanats söka min chefs tjänst, efter att han blivit tilldelad andra arbetsuppgifter, i samband med en omorganisation. Orsaken var en schism mellan honom och en högre chef i verksledningen. Tjänsten innebar ansvar för anskaffning, underhåll och utveckling av teknisk utrustning för sjömätningsverksamheten. I vissa befattningar ingick även personalansvar, vilket ibland kunde kännas som en störande arbetsbelastning, för en som brann för att jobba med tekniken. En väldigt kul och intressant del i jobbet, var däremot att informera och undervisa, i första hand de militärer från Flottan som skulle tjänstgöra på mätfartygen. På skolbänken fanns, dock inte samtidigt, alla kategorier

9 från värnpliktig till kommendörkapten. Det scenario som beskrivits här, skulle inte vara möjligt i dagens samhälle, eftersom det numera krävs gedigen utbildning och formell kompetens i alla lägen. Den tiden, med de möjligheter som kunde öppna sig även för en lågutbildad, är givetvis inget vi önskar tillbaka, fast för min egen del kan jag bara citera Evert Taubes eldare: men medge ändå, att det samtidigt gav mig en chans. Jag hade ingen egentlig bakgrund inom den traditionella radio/teletekniken, utöver den något bristfälliga utbildningen. Elektronikens övergång till en alltmer digital teknik, kom därför att innebära en möjlighet för mig, att hävda mig gentemot äldre kollegors genuina erfarenhet. På liknande sätt har jag själv fått uppleva, hur yngre arbetskamrater haft lättare att anamma mjukvarulösningar i tekniska applikationer. Dock kan jag glädjas åt, att ganska många av mina konstruktioner, oftast baserade på digitala integrerade kretsar, under åren har tillämpats i den svenska sjökarteverksamheten. En av dessa ledde till att jag tilldelades en belöning på kr, av statens centrala förslagsnämnd och därmed även automatisk nominering till den statliga förslagsverksamhetens rikstävling. Där hamnade jag på tredje plats och fick ta emot pris av dåvarande civilminister Bo Holmberg, vid en ceremoni på en av Essingeöarna i Stockholm. Förutom pengar blev det en glasljusstake, signerad Bertil Wallien. Då hade jag inte en susning om vem han var. När det efter 15 år i Stockholm var dags att flytta till Norrköping, dit Sjöfartsverket blivit utlokaliserat, var jag en av många som ogillade att lämna huvudstaden, men idag vet jag bättre. Den mysiga lilla stuga vid Bråvikens norra strand, som varit min bostad sen 1982, hade det helt klart varit omöjligt att för en rimlig kostnad, hitta motsvarigheten till i Stockholmsregionen. Epilog Mycket spelar in när det gäller vägval i livet. För min del handlar det framför allt om att det är lyckosamma tillfälligheter, men även brinnande intresse och idogt arbete som danat mitt, kanske lite udda och i vissa avseenden något osannolika, yrkesliv. Med facit i hand framstår det klart, att skogvaktare Winberg hade rätt i sin uppfattning. Lika klart är det, att det var Lennarts tips och lärare Ströms klarsynthet som blev avgörande vägskäl, för att leda till denna intressanta, spännande och upplevelserika period i livet. Under alla år, efter att jag lämnat min hembygd, har jag självklart och efter bästa förmåga, försökt vara en god och stolt ambassadör för mitt älskade Småland. Inte heller har jag någonsin, känt behov av att göra avkall på mitt ursprungliga tungomål. När jag nu, i mer än 30 år varit bosatt i Kolmården, får det väl anses naturligt att jag känner mig hemma här. Innerst inne är jag dock samma Hållvikahere, som tidigt 60-tal satte sig på tåget i Alvesta och de sanna rötterna, sitter för alltid ordentligt fastankrade i Västra Torsås och då framförallt, té Arvidas i Ringshult. Som avslutning vill jag beröra något, som för mig har varit än 9 mer livsavgörande. Vid en stor segelfartygstävling i Göteborg i aug. 1968, träffade jag en underbar kvinna som sedermera blev min hustru. Nu är hon tyvärr borta, men hennes båda barn som jag haft förmånen att vara bonuspappa åt sedan de var små, ger mig den familj med barn och barnbarn, som är så viktig för att orka leva vidare i entung situation. Skolkort 2:an 1948 n. Biomaskinist. Körkort.

10 Haiku Är en japansk diktform som blivit känd och otyckt inte minst tack vare vår nobelpristagare Tomas Tanströmer. Den består av tre rader: fem+sju+fem stavelser. Haikun har ofta motiv från naturen och har ibland en liten knorr på slutet. Myran är flitig. Till höghuset i gläntan släpas barr och strån. Se-en ekorre hoppar djärvt från gren till gren. Vad du är duktig! Här kommer några tappra försök. En tussilago lyser så grann i diket, gul som solen själv. En vitsippebacke, så vacker i vårens tid. Kort är dess fägring. Nu är det sommar. Efter regnet hörs göken: Ko-ko, ko-ko-ko. Gick ju rätt så bra. Det var väl inte så svårt? Försök även du! Ingrid Riis. 10

11 Bokrescensioner Vi har döden. Fram till dess får vi göra vad vi vill. Tre nya böcker om livet, kärleken och döden. Efter Ekot. Olivia Bergdahl Olivia Bergdahl, född 1989, började redan som 12-åring uppträda som estradpoet vann hon Poetry slam och började kalla sig Sveriges bästa poet. Samma år gav hon ut diktsamlingen Demo och 2008 kom hon fyra i World Cup i Paris. Olivia Bergdahl turnerar mycket och jobbar också med musik bland annat tillsammans med vissångaren Loke Nyberg. I februari 2015 släpptes skivan Eldorado med Olivias poesiorkester och hennes debutroman Efter Ekot. Efter Ekot är en destruktiv kärlekshistoria om statistikstudenten Fanny som träffar vänsteraktivisten Sam. Handlingen är förlagd till Göteborg. Sam bor i en andrahandsetta i Biskopsgården. Han är engagerad i mänskliga rättigheter, en känslig kille som verkligen lyssnar på Fanny. En perfekt pojkvän helt enkelt. Men snabbt övergår den stora kärleken med obekymrat festande och långa givande samtal till något helt annat. Fanny anpassar sig helt till Sam. Hon vill inte göra honom upprörd eller ledsen. Fanny minns inte längre hur man säger nej. Hon blir ständigt förminskad och så kommer våldet in. Idag är det den 8 juni Det har gått 621 dagar sedan jag och Sam träffades första gången. Jag har räknat. Det är klart jag har räknat. Fanny tror att om hon bara älskar honom tillräckligt mycket kommer allt att ordna sig Hennes metod för att hantera sin egen ångest är att lyssna på P1, framförallt Dagens eko och sedan memorera allt. Fanny lämnar också Göteborg för en tid. Hon åker till sin mormor på västgötaslätten. Hennes mormor vet ingenting om vad som hänt. Mormor är född 17 mars Jag är född den 16 april Hon är dagar äldre än mig. Hon vill att Fanny ska övningsköra med henne, det gör också Fanny om än motvilligt till en början. Förra året dödades 266 personer på svenska vägar. Det är ungefär 0,73 personer om dagen. På 365 dagar går det timmar. Det är minuter. Det innebär att det gick ungefär minuter mellan varje dödsfall, eller 33 timmar. Efter Ekot är en svart roman om kärlek, men en bra roman om kärlek. Visst innehåller boken mycket statistik, fakta och ibland oviktigt vetande. Men det beskriver verkligen Fanny och jag gillar henne. Visste ni förresten att: Det finns 2,9 miljoner grisar i Sverige nötkreatur och cirka 7 miljoner höns. Det har Fanny sagt. Gud har för mycket tid. Martin Luuk Martin Luuk är född Gud har för mycket tid är hans romandebut. Han har tidigare givit ut kortprosa; 2012 kom Ingen jag vet är i mitt träd. Han är en av medlemmarna i Killinggänget och har turnerat med föreställningen Får man göra slut med sitt syskon? tillsammans med sin bror Kristian. 11 Gud har för mycket tid är historien om Gabriella och Johanna som möts när de är sju år. Det är en fragmentiserad berättelse som hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Handlingen spänner över hundra år, men utspelas på något vis ändå i nutid. Johanna och Gabriella brukade som barn träffas vid en övergiven plats vid slutet av Tantolunden under Årstabron. Där var vattnet skitigt och luktade illa. Det var Gabriellas ställe, hon var där när hon ville vara ifred. Vid denna plats ingick flickorna en pakt. En dag ska vi cykla in i solen, bestämde de. I boken följer läsaren flickorna genom livet; t ex sommarlovet då de är fjorton, på studentflaket, när en av dem, Johanna, får barn. Berättelsen kantas också av andra personer runt omkring. Johanna och Gabriella både älskar och bråkar med varandra genom livet. Johanna arbetar som konstnär. Hon gör märkliga målningar med massor av blod. Gabriella samlar på svanar som hon tar hem till sin lägenhet. Boken är både djupt tragisk och samtidigt komisk. Den är mycket originell och vacker på ett säreget vis. Jag tror inte alls på de som säger att Gud inte har tid med oss, att vi är för många, för meningslösa. Men jag tror inte att Gud har för lite tid, jag tror han har för mycket tid. Gud är lika uttråkad som vi. Han är som ett litet bortskämt rödhårigt barn som klämmer myror mellan fingrarna, inte för han är elak, utan för han är uttråkad.

12 Vid en pågående totalrenovering av hus i Jungfruboda hittades bl a en Smålandsposten från Jag bläddrade igenom tidningen och fann medskickade notiser om Västra Torsås. Inskickad av Tomas i Fröseberg 12

13 Bokrescension Tills man dör lever man. Niklas Källner Behöver du hjälp i trädgården eller med allt som rör din tomt? Vi utför b.la. Infiltrationsanläggningar (Diplomcertifierad) Omläggning och sättning av plattytor, stödmurar och kantsten Grund och dräneringsarbeten Anläggning utav effektbelysning Gräv och schaktningsarbeten med hjälp utav maskin i lämplig storlek Planteringar, borttagning av stubbar, träd mm Snöröjning på tak, planer, vägar mm Det mesta utav den yttre skötseln, T.ex Gräsklippning, lövborttagning, häck och busk-klippning även snickeriarbeten Hör av dig om du behöver hjälp, vi kommer gärna ut och delar med oss utav vår kompetens och lämnar offerter på jobben! Niklas Källner, född 1976, är journalist mest känd som reportern i Skavlan. Om man gillar hans intervjuer i det programmet ska man absolut läsa denna bok. Ibland svarar människorna så klokt, avslöjande och humoristiskt så man undrar hur spontant eller regisserat det är. Hur som helst blir jag glad av boken. Det handlar om kärlek, drömmar, svartsjuka, vänskap, döden och allt möjligt annat. Love Strandells fotografier är också väldigt fina. Jag avslutar med några citat ur boken: Vilka regler gäller för livet egentligen? Staffan, 55 år Det är som min farmor sa: Man ångrar inte det man gjorde, utan det man inte gjorde. Caroline, 68 år När man tänker efter är det redan för sent. Då har man redan missat något stort i livet. Deogratius, 23 år I love you! Jag har sagt det till alla män och de har alla trott att det var sant. Mari Ann, 85 år Ibland kan jag bli så arg att andra människor börjar gråta. Så arg kan man faktiskt bli, och det vill jag inte. Malte, 8 år De som är riktigt gamla har ingen iphone. Istället har de en gammaldags mobil med knappar som är inbyggda. Fredrika, 8 år Jag tycker Sverige ska bli snällare mot dem som kommer från andra länder. Mycket snällare. Max, 6 år Susanna Eriksson Sebastian Bergquist Hynnenäs Kvarnkullen Lönashult Tel: sebbe_ktm@hotmail.com 13

14 Sockenstämman. Det blåser nya vindar, för det har valts fram ny ord förande. Therese Nilsson, Presentation av Therese står i Sockenrådets spalt i detta nummer. Vi hälsar Therese välkommen. Årets Västra Torsåsbo blev korad. Det blev Viking Olsson detta året som kammade hem det respektfulla priset, Årests Västra Torsåsbo Ett stort grattis till Viking. (Bild på Viking och Mats som lämnar över diplom och blommor) Även applåder för musikunderhållning av Viking. Avtackning av Örjan Riis som varit styrelsemedlem. Tackar Örjan för denna tid. (Bild på när Mats överlämnar diplom till Örjan. Fotot ser ni överst till höger) Även avtackades Britt-Marie Andersson och Agneta Wendel för sina insatser som redaktionsmedlemmar. Tackar Britt-Marie och Agneta för gott samarbete. (Mats överlämnar blomma till Britt-Marie) 14

15 Mörhult med flera byars Byalag. Fredagen den tjugoandra maj skedde den årliga vårstädningen av Massapetters jordkoja. Uppslutningen var i år inte lika stor som vanligt men de flitiga räfsade, rensade och röjde. Stugan städades och nya sittbänksplankor sattes upp. Dessa var av asp och sågade på sågverket i Målensås. Så nu är det fint för sommarens besökare och vi hälsar alla hjärtligt välkomna att ta en tur och besöka denna plats. Just nu blommar löjtnantshjärtat så fint där. Mikael Berggren från Grönhult rensar gräs kring lötnantshjärtat. Ann-Kristin Anderssom från Mörhult rensar kvistar och skräp rund kojan. /Hälsningar Byalaget. Leader Linné Något för Västra Torsås? Leader Linné är föreningen som i sex småländska kommuner stöttar och finansierar utveckling på landsbygden. Under drygt sex år har ca. 450 olika projekt, delat på 60 miljoner kr. Det gäller verksamheter inom turism, kultur, friluftsliv, aktiviteter, näringsliv och mycket mer. Verksamheten har bedrivits i Alvesta, Växjö, Älmhult, Markaryd, Ljungby och Värnamo kommuner. Det ska vara ett samarbete mellan ideella krafter, privata näringslivet och det offentliga. Det offentliga finns alltid representerat i och med att finansieringen kommer från kommunen 40 %, EU:s 30 % och Staten 30 %. Projektet ska bidra med arbetstimmar och ibland med kapital. Projekten har varit väldigt olika. Från det minsta till elevrådet på Haganässkolan, som fick kr, till det största som gick till områdets samlingslokaler om 3,5 miljoner kr. Där fick Hynnenäs bygdegård del av pengarna med en kartläggning av energiåtgången, samt vissa energibesparande åtgärder. Andra närliggande projekt som fått Leaderpengar är det stora projektet Destination Åsnen och aktiviteterna Landsbygdsdag i Bosgård 2014 och i Torsåsby Smålandsoperan på Huseby har fått hjälp med marknadsföring. Smålands Kulturfestival är uppbyggd med Leaderpengar. Tyrolen har fått flera mindre bidrag, bland annat till deras Museievagn. Vislanda IF:s konstgräsplan fick starthjälp. Nu är en programperiod om sju år avslutad och en ny 7-årsperiod är påbörjad. 15 Leader Linné Småland är den nya organisationen som har utökats med Vetlanda och Sävsjö kommuner. Verksamheten är likartad, med samma upplägg. Drygt 50 milj. Kr har erhållits, att bedriva verksamhet för till Det är fritt fram för alla att ansöka om pengar för nyskapande, utvecklande projekt på landsbygden. Välkomna att ansöka. Jag har haft förmånen att vara Ordförande under de första sju åren, men lämnar över till Gotlieb Granberg från Horda i sommar. Den som vill veta mer kan söka på nätet eller kontakta verksamhetsledare Annika Nilsson på telefon Sven Sunesson, Opparyd Brogård

16 Föreningen Destination Åsnen Ska, tillsammans med alla som bor och verkar i området, arbeta för en positiv och klok utveckling av besöksnäringen i Åsnenområdet. Vi vill att Åsnen ska utvecklas till en attraktiv destination för både svenska och utländska besökare och för alla invånare, säger Karin Nilsson, projektledare för arbetet Företag, föreningar och andra aktörer i området har, tillsammans med de tre Åsnenkommunerna, arbetat fram en bas, för hur området kan utvecklas för att bli ett starkt besöksmål med spännande aktiviteter men också lugna, tysta naturupplevelser. Med detta arbete som grund har vi som gemensam målsättning att Åsnenområdet i framtiden ska bli förstahandsvalet för naturupplevelser i södra Sverige. Genom att erbjuda upplevelser och produkter som präglas av god kvalitet och hög servicenivå under det samlande namnet Åsnen kan vi skapa ett attraktivt och spännande område för alla besökare. Fotograf: Sofia Ernerot Detta ger de lokala företagen möjlighet till en bättre lönsamhet och också ännu bättre livskvalitet för alla som bor här. Åsnenområdet är unikt med höga naturvärden som redan idag lockar många besökare. De turister som kommer för att bo här under sin resa kommer främst från Tyskland, men det är även många besökare från Danmark, Sverige och Holland. Åsnenområdets utveckling måste alltid ske med balans, så de unika natur- & kulturvärdena förvaltas klokt, i samverkan med alla krafter som verkar för en levande landsbygd som utvecklas varsamt! Framtidens besökare kommer att ställa allt högre krav på miljöhänsyn och hållbara destinationer. Genom vårt kraftfulla samarbete ska vi ge ännu fler möjlighet att, på ett långsiktigt och hållbart sätt, njuta av detta paradis i Småland. I år har företag och föreningar som erbjuder aktiviteter, mat, boende eller andra upplevelser möjlighet att delta på olika utbildningar och föreläsningar. Genom att hela tiden förkovra sig och träffa kollegor i området så lär vi oss mer om varandra och då blir det också lättare att rekommendera och skicka gäster mellan olika företag något som alla tjänar på. När nationalparken är klar och invigd så kommer den att locka många besökare. Då vill vi vara redo att ta hand om gästerna på ett bra sätt som gagnar både de lokala företagen och föreningarna i området. Är du aktiv i någon förening eller annat nätverk i området kommer vi gärna ut och berättar om arbetet, och vad vi tillsammans har bestämt, att vi vill att Åsnen ska förknippas med. Hör även gärna av er om ni har frågor eller någon idé som ni vill diskutera. Vill du bli medlem i den ideella föreningen Destination Åsnen eller få vårt nyhetsbrev så kontakta oss på info@destinationasnen.se eller på tel Man kan även läsa om arbetet som pågår på se. Våra turister hänvisar vi till www. visitasnen.se och här hittar du själv också tips på vad som händer och erbjuds i området bra att kika på om man får gäster som man vill visa runt! Åsnen - Naturen på riktigt! 16

17 Fotograf: Hans Runesson Ängsfruktblomning Talboken om Västra Torsås finns nu på DVD skiva. Beställs enklast via inbetalning av 75 kr + porto 14 kr = Totalt 89 kr till Bg OBS: Glöm inte ange namn och adress. Eller kontakta rolf@vastratorsas.se Tel: & rut rotavdrag Skogskörslor Mindre röjning Trädfällning Flytthjälp Städning Utomhusmålning Gräsklippning Snöskottning Vedhuggning OLOFSHYLTE SkOgSbrukutför ALLTJÄNST Humana priser Kontakta Sigge

18 Limerickar När en klockare från Håldala på möten stod upp för att tala drev han sin politik med så lugn retorik att det gränsade till det sakrala. Vid plats där bonden i Ringshult 1 bröt ollningsteg med spade och spett stank det inte bensin från nå n bullrig maskin bara frisk doft av mylla och svett. Bosse i Kolmården Vandringsgruppen 55+ Vandringarna den 23/3 och 27/4 Såväl årets premiärvandring i mars som aprilvandringen har genomförts öster om Skatelövsfjorden. Måndagen den 23/3 var vi åtta deltagare som startade vandringen från Leif Rydéns gårdsplan i Vrankunge. Urban Spjuth var turledare. Efter att ha gått en körvägsslinga till Skatelövsfjorden kom vi tillbaka till startplatsen och fortsatte längs en skogsväg till Buskahult vid Hårestorpsvägen. Därefter tog vi närmsta vägen till Sunnanvik. Vid Sunnanvik var det dags för den sedvanliga fikarasten. Från Sunnanvik gick vi sedan vägen rakt söderut och passerade över Flämnarängen fram till vägen upp mot vår startplats vid Storegården i Vrankunge. Vi klarade oss med nöd och näppe från hotande regn och tillbaka till bilarna hade vi avverkat 7,8 km. Måndagen den 27/4 var Birgitta Carlsson turledare och hon hade angett startplatsen till Rosenlund två km. nordväst Väghults vägskäl. Hela 11 deltagare kom till start i det fina vårvädret. Vi startade längs en körväg i östlig riktning mot trakten av Lockarör vid Odenslandavägen. Från Lockarör gick vi tillbaka västerut längs en sydligare körväg mot Fridhem i Skäggalösa. Vid Fridhem tog vi oss en närmare titt på den fint restaurerade kvarndammen. Dammens tillflöde sker från Tångasjön väster om Odenslanda via den lilla Tångaån. Birgitta ledde oss vidare från Fridhem genom Skäggalösa via Backagården till dagens fikaplats vid bad- och båtplatsen söder Sjöanäs. Under fikastunden försökte vi fastställa vilka byggnader vi såg på västra sidan om Skatelövsfjorden. Det var inte helt lätt eftersom utsikten delvis skymdes av Kärringön och Slättö. Mätta och belåtna fortsatte vi sedan genom Skäggalösa förbi Backagården, Nyhem och den gamla skolan. Väl framme vid bilarna hade vi vandrat nio km. Tack Birgitta för guidningen genom Skäggalösa. Innan vi skildes bestämde vi datum för nästa vandring till måndagen den 1/6. Den dagen kommer vi att besöka området Horgemo mellan väg 126 och sjön Vinen. Urban Spjuth Är du intresserad av att delta i våra vandringar. Så hör av dig till Urban Spjuth tel eller till Bodil Ragnarsson tel

19 Enskilda Vägar Arbetet med vårgrusning och sommarsaltning är i skrivande stund i huvudsak avslutat. Arbete pågår med kantskärning och släntarbeten på vägen Torne- Hulevik. Planeringen för denna vägen är att lägga ny toppbeläggning av den norra halvdelen samt grundförstärka den södra delen som har sämre bärighet. Dessa arbeten beräknas utföras under detta året. Vidare planeras att belägga Kråketorpsvägen med troligtvis återvinningsasfalt. Sopning av beläggningsvägarna är slutförd. Så kallad flikning och försegling av de belagda vägarna skall ske på försommaren. Kantklippning sker under början av augusti när sommarblommorna har fröat av sig för året. Ture Petersson Den 5 februari 1954 träffades några herrar i Torne och bestämde sig för att starta Torne Samhällsförening. Den första styrelsen bestod av Herman Johansson ordf. Nils Karlsson v.ordf. Gunnar Karlsson kassör Gunnar Ingemarsson sekr. John Petersson v.sekr. Karl Grip och Karl Petersson revisorer Medlemsavgiften sattes till 5kr/ pers.och år. För att värva nya medlemmar utsågs Bertil Ströberg och Nils Karlsson. Den första frågan som togs upp var att ordna gatubelysning i Torne samhälle. Det beslöts att man skulle ta ett lån på 5000 kr i Skatelövs & Västra Torsås Sparbank. Samt att alla fastighetsägare skulle skriva på borgen. Man önskade också 200 kr från kommunalfullmäktige i Västra Torsås i bidrag. För uppbyggnad av gatubelysningen valdes Gemla Elb. Idrottsföreningen ville ha en stolpe nere vid inträdet till Strandpärlan. Det godkänndes och VTIF fick betala den extra utgiften för detta. 957 beslutade man att sätta upp en julgran.till hjälp med uppsättning och nedtagning anlitades Gösta Svensson med sin stenvagn. Barnen fick godispåsar. I februari 1958 skaffade samhällsföreningen soptunnor som medlemmarna fick köpa. Tipp hade ordnats på prästgårdens ägor vid Piparelid. Kostnad 20kr/fastighet o år.en öppen vagn körde runt och samlade in soporna. Förslag om lekplats bordlades.däremot sattes det upp en anslagstavla och papperskorg. Efter en tragisk drunkningsolycka i dec.-58 beslöt föreningen i januari -59 att köpa tre livbojar som placerades ut på lämpliga platser itorne. Det planerades också för majbål och att kyrkokören skulle sjunga. För att få inkomster under åren ordnades fester på Ramnagårds danspaviljong och på Torne Idrottsplats.Det var fiskefest med metartävling, dans,åltombola,lotterier kaffeservering och korvfösäljning. På årsmötet i februari 1965 beslöts att samtliga kvinnor fick vara medlemmar i föreningen. Detta 44 år efter att kvinnor fick rösträtt. Gatubelysningen skulle nu få vara tänd även under juni o juli. Femte juli -66 kallades till extra samanträde på Gebis Bar i Torne. För den som inte vet,är det i huset på Brovägen,som numera ägs av Bo o Susanne Frank. Det var nu dags för utbyggnad av gatubelysningen över Torne bro och Tvetarydsvägen.Detta finansieradesav samhällsföreningen samt 19 Nils Karlsson o Lennart Gårdhed som bidrog med 500 kr vardera började sopbil från Alvesta hämta soporna var fjortonde dag. Fastighetsägarna fick då köpa nya säckhållare för 60 kr och tömningen kostade 3kr/gång Den gamla sopvagnen såldes för 100kr. Nu kom också diskussionen om vilken postadress det skulle bli. Man kom fram till att Växjö var det bästa alternativet efter nedläggningen av poststationen i Torne gjorde Torne Samhällsförening en resa tur o retur till Karlshamn. Det var sista söndagen innan järnvägen lades ner. Under 70,- 80,-90 talen har föreningen jobbat för att Torne skulle få en bra badplats o camping med toalett o badhytt,vattenpost för turister, lekplats och dränering runt denna, modernare vattenverk och sist avlopps och reningsverk som dock ännu inte är klart. Man har också gjort ett motionsspår i bokskogen. Det blev förstört under stormen Gudrun men är delvis återställt. Tipsrundor på cykel med korvgrillning efteråt har också anordnats. Majbrasa med fackeltåg, spelmän och kyrkokören, julgran med knutsdans finns fortfarande som aktivitet i Torne. Under åren som gått har årsmötena hållits på olika platser. I början var det hemma hos någon i styrelsen med kaffe, smörgås o kaka. Senare med middag el. smörgåsbord. Det var också musik,allsång(tornevisan) och paketauktion.under några år hölls mötena på Tornesunds Pensionat,Sockenstugan i Lönashult, Hynnenäs Bygdegård och VTIFs klubbstuga. 20 års jubileet 1974 hölls på GrimslövsPensionat med smörgåsbord. Ja detta är vad jag har kunnat ta reda på. Det finns säkert mycket mer, så ni som vet något skriv ner det till efterkommande generationer. Mona Lindgard

20 Fina ut trä Relativt nytt företag, startat den 10 mars Säljer handgjorda unika produkter i trä. Har en hemsida under uppbyggnad, där man ska kunna göra beställningar direkt om man önskar det. Finns även på facebook. Vilka är då Andreas och Nicole? Ursprungligen uppväxta i Tyskland. Flyttade till Sverige för fem år sedan. När de flyttat till Sverige så tänkte de nu är vi hemma De har en dotter som bor i Tyskland. Andreas är från grunden utbildad bilmekaniker, haft eget företag i Tyskland innan flytten gick till Sverige. Nicole arbetar på Asken i Grimslöv. Nicole hjälper till med att marknadsföra deras företag. Andreas beskriver sig själv som kreativ, tycker om att arbeta med materialet trä. Älskar naturen och livet att bo så fint ute i den svenska landsbygden. Även renovering av hus och möbeltillverkning förekommer. Var kommer då alla idéer i från? De kommer dels från vänner, blocket och även internet ger inspiration. Kronobergsslöjdarna visar deras produkter under sommaren Passa på att åka till Huseby under sommaren och kika på deras produkter. Har ni någon idé som ni önskar förverkliga, unik present eller bara något ni inte känner att ni klarar av att tillverka i trä? Då rekommenderar jag Fina Ut Trä. Kontaktvägar i dagsläget är facebook, telefon, mejl eller köra förbi och titta in på ett besök. Säkrast är att meddela först, så att Andreas är på plats. Adress: Horsakulla 2 S Lönashult Telefon: +46 (0) Mobil: + 46 (0) Mailadress: kontor@finauttra.se Hemsida: Väldigt dekorativa ljushållare. I olika motiv, bara fantasin som sätter gränser. Bild nedan värmeljushållare. Unik skärbräda, motiv bestämmer man själv. Bild nedan vaser. Reportaget gjort av Laila Eileby Sagolik liten byrå, kan användas som smyckeskrin...inkl. värmeljushållare. 20