Effektiva mikroorganismer Beskärning av fruktträd Havtorn

Transkript

1 Tidskrift för Förbundet organisk-biologisk odling Årgång 31 Nummer Effektiva mikroorganismer Beskärning av fruktträd Havtorn Nässlor Stengärdsgårdar Ny folkhögskola på Holma

2 Ledare Foto: Karin Jansson Holma nytt hopp för alternativodlingen Detta samarbete känns oerhört viktigt för framtiden. Inom dessa organisationer finns en djup och grundlig kunskap omkring odling och småskaligt jordbruk som nu kan bli fundamentet för en ny folkhögskola. Här finns också entusiasm och inspiration inför att starta upp ett nytt folkbildnings- och kunskapscentra. Många är idag medvetna om att vi måste förändra vårt levnads- sätt för att undvika ekologiska kollapser och miljökatastrofer. Mat och odling tillhör de områden som vi har möjlighet att relativt snabbt förändra och en skola med inriktning mot ekologisk odling, livsmedelsförädling och småbruk skulle kunna bli en inspirations- källa för många unga som längtar efter ett uthålligt samhälle. För Fobos del innebär detta att den kunskap som har samlats under flera decennier nu kan komma ut till fler. Holma kan bli en viktig kunskapsbas och ett centrum för utveckling och forskning kring ekologisk mat. Det blir också en möjlighet för Fobo att sprida idéerna om organisk-biologisk odling och att komma i kontakt med unga människor som vill lära sig en odlingsform som inte går emot naturen. Den organisk-biologiska odlingen har redan ett fäste på Holma genom de odlingskurser man har bedrivit och den skogsträdgård som har byggts upp där. Täckodling är ett genomgående tema i träd- gården och man jobbar även aktivt med samodling, växtföljd och biologisk bekämpning. På Holma finns också en början till ett bibliotek där vi vill samla litteratur och tidskrifter inom odlingsområdet. Bengt Flärdh från Fobo har gjort en stor insats genom att lägga grunden till detta bib- liotek vilket gör det möjligt för eleverna att följa utvecklingen av alternativodlingen i Sverige. Förhoppningsvis kommer även fler Fobo-medlemmar efter hand att engagera sig och hjälpa till i framväxten av den nya folkhögskolan. Under våren kommer Holma Folkhögskola att starta en hemsida där vi kontinuerligt informerar om verksamheten, adressen kom- mer i nästa nummer av Odlaren. Om någon vill ha mejlutskick med information om vad som händer på Holma kan ni höra av er till mig. Karin Jansson, odlaren@kagus.nu Fobos representant i Föreningen Holma Folkhögskola tt viktigt steg mot en ny folkhögskola med inriktning mot ekologisk odling togs den 1 mars. Då skickades ansökan om att få starta Holma Folkhögskola in till EFolkbildningsrådet. Om myndigheten godkänner ansökan kommer Fobo om mindre än ett år att vara delaktig i ett folkbildningsprojekt som med alla säkerhet kommer att betyda mycket för utvecklingen av den ekologiska, småskaliga odlingen i Sverige. Fobo startade på 1970-talet, en tid då den så kallade gröna vågen drog över vårt land. Många, var starkt kritiska till det teknologiska och kemiska jordbruket och sökte sig nya vägar. Idealister började tala om alternativa former för odling och en del flyttade ut på landet för att med egna händer bygga upp ett nytt jordbruk. Fobo var en av de föreningar som samlade upp det nyvunna intresset för jord och odling. Man bedrev odlingskurser för att lära ut de organisk-biologiska odlingsprinciperna men det bedrevs även ett politiskt arbete för att väcka debatt och sprida kunskap. Ett av resultaten från denna tid var tillkomsten av kontrollorganisationen Krav, ett märke som numera i stort sett alla svenskar känner till. Sedan dess har tiderna förändrats. Idag får bönder bidrag för att lägga om sina marker till ekologisk odling och efterfrågan på ekoproducerade varor ökar snabbt. Ekologiskt har blivit ett modeord som både politiker och företagare vurmar om. Alla vill vara med i den nya vågen och många nya aktörer både företag och organisationer vill nu göra sig hörda på den nya ekomarknaden. I detta läge känns det skönt att några organisationer med djupare rötter än den senaste klimatdebatten har tagit initiativ till en ny grön folkhögskola. Den 19 januari i år bildades formellt Föreningen Holma Folkhögskola av Biodynamiska Föreningen, Föreningen Kärngårdar, Föreningen Permakultur i Sverige, Framtiden i Våra Händer, Stiftelsen Holma och Föreningen Organisk Biologisk-Odling (Fobo). Tillsammans har vi under några månader jobbat fram stadgar, mål och kursplaner för en ny skola och den 19 januari hade vi kommit så långt i detta arbete att vi kunde enas om att bilda föreningen som kommer att vara folkhögskolans huvudman. 2

3 Innehåll FÖRBUNDET ORGANISK- BIOLOGISK ODLING FOBO FOBO:s Kansli Sörängsvägen 63, NÄSSJÖ E-post: Mobil: Postgiro: Webb: Förbundet organisk-biologisk odling är politiskt och religiöst fristående. Syftet är att sprida organisk-biologisk odling i Sverige. PRENUMERATION OCH MEDLEMSKAP Medlemskap inkl. Odlaren: enskild medlem 250 kr, ungdomar (under 20 år) 100 kr, familj 290 kr. Enbart prenumeration: 275 kr. FÖRBUNDSSTYRELSEN Ordförande Birger Zakariasson, Munkbergsvägen 1, Piteå Tel: , e-post: birger.zakariasson@spray.se Sekreterare Sven-Åke Svensson, Castmansväg 158, Eksjö Tel: e-post: sven-ake.svensson@ebox.tninet.se Kassör Bo Lagerstedt, Sörängsvägen 63, Nässjö Tel: , e-post: bolagerstedt@telia.com Ledamöter Ola Johansson, Klunkens Backe 7, 3 tr, Kalmar Tel: , e-post: ola@halsoresa.se Stig Persson, Haglundsvägen 9, Jarvsö Tel: , e-post: esspesson@hotmail.com Börje Remstam, Ryningsberg, Trantorp, Husby- Rekarne Tel: , e-post: borje.remstam@telia.com Marita Nilsson, Klockaregård, Reftele Tel: LOKALAVDELNINGAR Lokalavdelningar och kontaktpersoner hittar du på förbundets webbplats: TIDNINGEN ODLAREN Tidningen Odlaren är en medlemstidning. för Förbundet organisk-biologisk odling och kommer med 4 nummer per år. Ansvarig utgivare är Birger Zakariasson. REDAKTION Redaktör Karin Jansson, Iliongränden M 200, Lund Tel: , e-post: odlaren@kagus.nu Layout Lars Forslin, Slaggvägen 6, Bromma Tel: , e-post: odlaren@monarda.se Manus Odlaren utkommer med 4 nummer per år: l. vår manus senast 15 februari 2. sommar manus senast 15 maj 3. höst manus senast 15 augusti 4. vinter manus senast 15 november ANNONSER Prislista på Manus skickas till odlaren@monarda.se TRYCK Federativ tryckeri AB Upplaga: exemplar ISSN: Fruktträdsbeskärning 10 Nässlor 14 Stenmurar 16 Havtorn Omslagsbild: vintergäck. Foto: Lars Forslin I Odlaren nummer Fruktträdsbeskärning 22 Så använder man EM 10 Nässlor i Sverige 24 Grön mat 12 Nässlor i Centraleuropa 26 Stenmjöl i Sverige 14 Stenmurar i Småland 28 Nya böcker 16 Havtorn 29 Föreningsnytt 19 Effektiva mikroorganismer 31 Mässbiljett Foto: Lars Forslin Foto: Åsa Nyhlén Foto: krayker, flickr.com Foto: Karin Jansson 3

4 Beskärning av fruktträd Beskärning Vill du ha mycket blad... Här har en övernitisk beskärare varit framme. Träden är alldeles lurviga av vattenskott, men av frukt ser man inte mycket. Den frukt som finns skuggas dessutom av det överfrodiga bladverket. Den här effekten får man om man snaggar trädet totalt varje år och inte släpper fram något av tillväxten. Bättre hade varit att gallra bland vattenskotten och låtit några grenar bli större och äldre; då hade fruktskörden kunnat bli riktigt stor och trädet hade mått bättre och blivit vackrare. Faktum är alltså att de som inte är lika nitiska när det gäller trädbeskärningen ofta får betydligt mer frukt, lagom är, här som ofta, bäst! I alla handledningar om beskärning står noga beskrivet hur man beskär och bygger upp unga träd så att de blir hållbara och funktionella. Däremot är det svårare att hitta handledningar som passar in på de äldre träd man kanske kommit i besittning av vid husköp eller som finns på den kolonilott man tagit över. Oftast står endast några summariska ord om den fortsatta skötseln av äldre träd, och man kan som trädägare känna sig rätt handfallen. Den har artikeln vill i någon mån försöka täppa till denna lucka i kunskapsutbudet. Text, foto och illustration: Lars Forslin m trädbeskärning finns det förmodligen lika många åsikter som det finns beskärare. Alla som har hållit på med trädbeskärning i större utsträckning har efterhand utarbetat en stil som Opassar en själv och de träd man jobbar med. Man ska också komma ihåg att träden är individer och reagerar lite olika på beskärning. Detta är mest beroende på sort, men också på typ av grundstam, klimat och jordmån. De flesta handledningar om beskärning försöker visa i ord och bild hur man ska gå till väga vid beskärningen, men om de visade exemplen inte stämmer överens med ens egna träd, ja då står man där som ett fån. Bättre är därför att försöka förmedla vad syftet är med beskärningen och generellt om hur fruktträden reagerar på olika typer av beskärning och även utebliven sådan. Utrustad med den kunskapen kan trädskötaren sedan själv räkna ut vilka åtgärder som bäst vidtas i ett visst läge. Innan man sätter sågen eller saxen i ett träd så bör man absolut ha klart för sig vad man vill uppnå med beskärningen. Vet man inte det är det alltid bäst att lägga ner redskapen istället för att ge sig på träden på måfå. Ibland ser man träd som tyvärr beskurits av folk utrustade med betydligt mer självförtroende än kunskap och omdöme. Med en motorsåg kan man på fem minuter ödelägga det som tagit 50 eller till och med 150 år att växa upp och mer eller mindre förstöra trädet. Det mesta går att reparera, men det kan kräva mycket arbete och ta rätt många år. Nu syftar dessa rader inte till att avhålla någon från att beskära sina träd, däremot till att ta sig en funderare innan man gör stora och drastiska ingrepp. Mindre ingrepp, sådana man gör med sax eller sekatör, kan i princip alltid repareras eftersom man då jobbar med klenare grenar och skott och inte med trädets huvudstruktur. Och ingen kan ju vara fullärd från början; tvärtom, och det är ju genom att testa som man ser hur trädet reagerar på olika ingrepp. 4

5 hur gör man sen? Beskärning av fruktträd...eller mycket frukt? Här ett träd som endast fått lätt gallring bland skotten. Skillnaden är slående och vi ser här att blomknoppar och frukt kommer efter några år. Då kommer även skotten att böja sig nedåt av tyngden och därmed sakta av i tillväxten. Nedböjning av grenar är en teknik som man kan tillgripa för att dämpa tillväxt och få blomknoppar snabbare. Hormonbalansen ändras i vågräta och hängande grenar så att tillväxten avtar till förmån för fruktsättning. Men detta sker alltså per automatik om man låter naturen ha sin gång. Sedan kan man gallra på grennivå och hela tiden ta bort gamla och släppa fram yngre grenar. Beskärningens syfte Varför beskär man då fruktträd? Man kan vända på frågan och fråga sig varför man inte bara kan lämna trädet att växa som det vill, det går ju bra med alla träd i naturen? På det kan man svara att ett fruktträd inte är en natur- utan en kulturprodukt. Våra fruktträd har under tusentals år förädlats av människan och därmed fått frukter som är många gånger större än de som deras vilda släktingar kan bära fram. Skördens storlek är också mångfalt större och därmed ökar också påfrestningarna på trädets grenar. Faktum är att ett obeskuret träd visserligen bär frukt snabbare än ett obeskuret, men att risken är mycket stor att trädets grenar knäcks i ganska unga år när en tung skörd tynger trädet för första gången. Fruktträdsförädlingen har nämligen enbart riktat in sig på att få fram stora, goda frukter med önskade egenskaper. Trädets växtform har varit helt sekundärt i urvalsprocessen. En av beskärningens huvudfunktioner är alltså att bygga upp ett funktionellt träd som kan hålla för stora skördar under många år. Det här är något man börjar med direkt vid plantering och sedan följer upp under trädets första 5-6 år. Det är då man ger trädet dess grenstruktur och huvudsakliga form. Obeskurna träd tenderar att få mycket spetsiga grenvinklar och problemet med dessa är att grenar med spetsiga vinklar i förhållande till stammen mycket lätt fläks av vid belastning. Om man tittar närmare på en spetsig vinkel ser man att en brottanvisning finns precis i vinkeln. brottanvisning hållbar grenvinkel Sedvanlig skiss över planteringsbeskärning. De röda grenarna tas bort/kortas in vid plantering. Redan här kan större olyckor med trädet i vuxen ålder undvikas med några snabba klipp med sekatören. Enkelt, men det gäller att veta och våga. Trubbiga grenvinklar favoriseras eftersom de ger starka grenar. Spetsiga grenvinklar medför stor fläkningsrisk. ympställe grundstam 7 5

6 Beskärning av fruktträd Hållbara grenvinklar De hållbaraste grenarna är de som går vinkelrätt ut från stammen och det är alltså sådana vi ska spara på när vi formar trädet i unga år. Här finns en fälla som det är lätt att gå i: När man köper träden från plantskolan har dessa i regel en mängd grenar om de är obeskurna. (Seriösa trädgårdshandlare beskär träden vid eller innan köpet, men det är inte alltid fallet att den kunskapen eller serviceandan finns, speciellt inte i dagens stormarknadsliknande trädgårdsbutiker.) Det är då frestande att lämna alla grenar kvar eller att spara på de kraftigaste. Här gäller det att ha kunskap och att våga lita på den när en korrekt planteringsbeskärning innebär att man kanske tar bort 5-6 av de kraftigaste grenarna och sparar tre av de klenaste. Ett biologiskt faktum är att uppåtriktade grenar växer kraftigast och det blir alltså i de flesta fall de kraftigaste grenarna som man tar bort direkt vid planteringen. (Se skiss på föregående sida). Grenvinklarna blir spetsigare ju längre upp på det unga trädet man kommer. Den översta grenen har i allmänhet en mycket spetsig vinkel och kan närmast karaktäriseras som en konkurrerande topp, så att trädet har dubbla toppar. Om trädet lämnas obeskuret i det skicket så är det så gott som säkert att man senare får problem med att den ena toppen fläks av och man får stora fläkskador på stammen som kan vara mycket svåra för trädet att läka. Vid planteringen är det alltså inte grenarnas storlek vi går efter utan enbart grenvinklarnas kvalité och deras placering på stammen. Vi vill också undvika att alla grenar utgår från samma punkt på stammen eftersom detta också kan ge problem senare med strypning av toppen och dålig infästning i stammen. Försök därför fördela grenarna en aning utefter stammen, liksom att de bör vara någorlunda fördelade runt om trädet. Det går alltid att ta ut fler grenar senare om man inte är nöjd med den första omgången. Apropå det så är något många trädbeskärare till en början inte har klart för sig, att en gren alltid börjar med ett skott, om det än är aldrig så litet. Om ett område på stammen är kalt så kan man räkna med att det kommer ut ett skott där förr eller senare som kan vårdas och på sikt bli en kraftig gren. Allt beror på hur hårt man klipper in övrig tillväxt. Beskärning av mogna träd Om beskärningen av unga träd syftar till att kanalisera tillväxten rätt i trädets ungdom och starkaste tillväxtfas, så blir beskärningens uppgift en annan när trädet har trätt in i sin bördighetsålder, vilket kan anses inträffa när tillväxten avtar till förmån för fruktsättning. Man ska ha klart för sig detta, att det finns ett motsatsförhållande mellan tillväxt och fruktsättning. När trädet är ungt är det alltså tillväxt som prioriteras; tillväxten planar så småningom ut och trädet anlägger alltmer blomknoppar vilka i sin tur ger frukt. Hur lång tillväxtfasen är beror på flera faktorer: mhur kraftigväxande sorten är mhur kraftigväxande grundstammen är mhur näringsrik marken är Ett känt extremexempel är sorten Åkerö, som är en av de allra kraftigast växande sorterna. Att en sort är kraftigt växande korresponderar alltid mot trädets slutstorlek, så att en kraftigväxande sort ger stora träd och vice versa. Åkeröträd blir alltså riktigt stora och tillväxtfasen är alltså utdragen, ju större trädets slutstorlek blir desto mer utdragen tillväxtfas. För Åkerö är det inte ovanligt att det dröjer uppåt 10 år innan man börjar se några frukter att tala om. Men detta kan alltså variera och om trädet står på mager mark eller på en svagväxande grundstam, kommer det i bördighet snabbare, och slutstorleken blir också mindre och livslängden kortare. Om man bygger upp ett träd korrekt, men slutar beskära det när det kommer in i bördighetsåldern, så får vi med tiden en stagnation av tillväxten; trädet kommer att domineras av fruktbärande ved En riklig bloming är en förutsättning för en rik skörd. Om det ser ut så här kan det bli mycket frukt. och nytillväxten blir nästan noll eftersom trädet då kanaliserar all energi på blomning och fruktsättning. Detta stadium kan vara mycket produktivt, men det finns några viktiga anledningar till varför man inte slutar beskära när trädet är vuxet. För kommersiella fruktodlare är den viktigaste anledningen att fruktstorleken minskar när trädet domineras av fruktved. Fler frukter av mindre storlek blir alltså resultatet. Dessutom trängs frukterna så att de blir dåligt solbelysta (och därigenom mindre socker- och aromrika och sämre färgade). Tätt sittande frukter i ett tätt träd gynnar också sjukdomsspridning, främst av fruktmögel och skorv. Träd som är totalt nedlastade av frukt löper också stor risk att knäckas. I yrkesodling har man inte möjlighet att stötta enskilda träd och grenar, det kan man dock göra i en hemträdgård. Det är ändå inte optimalt att låta trädet sätta så mycket frukt det någonsin kan, eftersom det kan innebära att man får vartannartårsbördighet, dvs. att trädet förtar sig så till den grad att det inte finns energi till att sätta nästa års blomknoppar samtidigt som årets skörd bärs fram. Slutligen, ett träd som har stagnerat i tillväxt kommer snabbare in i åldersfasen då grenar börjar dö och ruttna, främst på grund av att de skuggas. Rötsvampar kan angripa själva stammen och då förkortas trädets livslängd radikalt. Beskärning av mogna träd syftar alltså till att upprätthålla en balans mellan tillväxt och fruktsättning, så att vi får en hög skörd av god kvalitet samtidigt som trädet hålls i god tillväxt. Vi kan alltså genom lagom beskärning hålla trädet i det stadium av begynnande bördighet då tillväxt och fruktsättning är i balans. Ett slags kontinuerlig föryngringsbehandling alltså, där man gallrar ur gamla grenpartier och låter dessa ersättas av yngre. 6

7 Beskärning av fruktträd Hela gatan på området sköts i samma stil. Här är träden nysnaggade i februari. Det säger sig självt att det blir ett tråkigt jobb att klippa bort vattenskotten år efter år och det är lätt att man tar till genvägar och lägger snitten slarvigt, lämnar mänger av små stumpar. Det största felet med den här beskärningen är dock att den är totalt kontraproduktiv, dvs. den hårda klippningen tillåter ingen fruktved att utvecklas, utom möjligen på de yttersta nedhängande grenarna, som får vara ifred. Just där blir det dock gärna alltför tätt istället. Resultatet året efter hård beskärning. En skog av vattenskott. Här har man ändå lämnat några vågräta grenar där tillväxten tillåts fortsätta, vilket är positivt. Här får man kanske ta bort 50 % av de mest uppåtriktade och kraftiga skotten och korta in resten till 3-5 knoppar. Alla utåtriktade och någorlunda vågräta skott sparas obeskurna. På sikt kommer då skottskjutningen att lugna ner sig och man kommer att få rika skördar. Föryngringsbeskärning Man talar ibland om föryngring av gamla fruktträd och då avser man en ganska radikal beskärning då man kanske till och med skär ner det översta grenvarvet av trädet för att släppa in mer ljus i kronan, samtidigt som man vill hålla trädet lägre och stimulera till kraftig nytillväxt. Det här kan väl liknas vid en föryngringskur och kan fungera bra om man följer upp den kraftiga beskärningen med årlig underhålls- och uppbyggnadsbeskärning. Vad som i realiteten händer vid en kraftig föryngringsbeskärning är att man sätter tillbaka trädet till ett rent tillväxtstadium under några år. Eftersom rotsystemet är intakt kommer trädet att svara med en massiv skottskjutning för att snabbt återställa den förlorade bladmassan. Vi får en mängd kraftiga skott som riktas rakt uppåt, så kallade vattenskott. Efter en radikal föryngring gäller det alltså att inte slå sig till ro några år med tanken att man nu gjort tillräckligt för en lång tid. Tvärtom, den radikala föryngringens framkallande av vattenskott, gör att man måste ägna betydligt mer tid åt trädet under de kommande åren. För vad som händer om man lämnar ett kraftigt beskuret träd åt sitt öde under några år har vi alla sett i villaområden och T.v: Hård och slarvig beskärning som varken leder till hög skörd eller friska träd, tvärtom. Förvisso finns något som kallas sporrbeskärning, men då måste man lämna 3-4 knoppar på varje skott om fruktved ska bildas, dessutom måste man lämna en saftavledare, dvs. ett långskott som får fortsätta att växa ut, annars får man en ännu värre skog av skott. T.h: Det här blir resultatet om man lämnar tappar; svampangrepp på stumparna. Detta belastar trädet vilket måste lägga energi på att försvara sig mot och läka angreppen. Det är alltså viktigt att lägga snitten vid närmaste förgrening (se pilarna). Det är också huvudregeln vid all beskärning. koloniområden: en skog av klena, uppåtriktade skott där frukten sitter längst ut på veka grenar som är omöjliga att komma åt och som lätt knäcks. Nej, efter en radikal föryngringsbeskärning gäller det alltså att vara alert och gallra kraftigt bland vattenskotten, spara de som växer mer utåtriktat och horisontellt för att kanalisera tillväxten däråt. Givetvis måste man också spara en del skott som går mer rakt upp, men dessa kan man toppa för att få sidoriktade skott året därpå. Framförallt ska man inte ta bort alla vattenskott, eftersom man då får samma skog av klena skott året därpå och dessutom får trädet en mängd sårytor i onödan som belastar det och övervallningen av såren tar energi. Man kan ifrågasätta ifall kraftiga föryngringsbeskärnngar är den rätta metoden eftersom man får stora sår som knappast går att valla över för trädet plus att det kräver mycket arbete de följande 5-6 åren för att kanalisera nytillväxten rätt. Ibland kan det dock vara det enda som står till buds om man har ett träd som är felaktigt beskuret från början, med långa, uppåtriktade grenar, snarare än kraftiga, brett utåtriktade. Samma sak om trädet blivit skadat så att de knäckta grenarna måste avlägsnas. 7

8 Beskärning av fruktträd A ringsporre fruktspjut Ovan ett starkväxande yngre träd, troligen Åkerö. Det har beskurits, men det har gått tre växtsäsonger sedan senaste beskärningen och trädet är i starkt behov av gallring. Observera att en för hård beskärning här endast kommer att ge en mängd nya skott. Här gäller det istället att släppa fram huvudgrenarna och att ta bort allt för tätt sittande grenar som växer för starkt. Det innebär i praktiken att man spar grenar som går utåt eller snett utåt, medan grenar som sitter för tätt och går rakt upp gallras bort. Man måste alltså här förstå att trädet kommer att bli en hel del större och att tillväxten måste kanaliseras, den går inte att hålla tillbaka. All hård beskärning kommer att sluta med en skog av vattenskott och endast lite frukt. Man håller då trädet i ett konstant tillväxtstadium; för att trädet ska komma i det fruktbärande stadiet måste det ges möjlighet att växa ut till sin rätta storlek eller strax under. T.h. Här syns tydligt hur starkväxande, uppåtriktade skott: vattenskott, sätter blomknopp och frukt om de lämnas i fred. Fruktens tyngd kommer att böja ner grenen och tillväxten avta utan att man behöver göra något speciellt åt det. Däremot beöver man gallra bland dessa veka grenar så att det blir färre men kraftigare grenar kvar. De kortare sidoskotten på tvåårsveden är allesamman frukbärande organ, de har alltså blomknoppar, vilka är tjockare än bladknopparna. A: fjolårsskott, har endast bladknoppar (kallas även långskott) B: tvåårsved. Här bildas under skottets andra sommar fruktved. Kärnfrukt (äpple och päron) har denna typ av fruktved. B sporre fruktskott Underhållsbeskärning Generellt sett är ändå en mer balanserad gallring av grenverket att föredra framför en radikal nedskärning. Och om man tar lite grand varje år, så behöver aldrig en situation uppstå där man vill ta bort äldre huvudgrenar med diametern cm. I ett träd som sköts årligen eller vartannat år, så jobbar man oftast med grenar klenare än 5 cm i diameter, oftast på ännu klenare nivåer. Och den grovleken klarar trädet bra att valla över, om man lägger snitten rätt. Rätt snitt innebär att man alltid lägger snittet intill närmaste förgrening. Det ska alltså aldrig lämnas stumpar! Det är den viktigaste regeln som finns inom trädbeskärning. Följer man den så kan man aldrig skada trädet allvarligt. Helst ska förgreningen vara vid en gren av ungefär samma grovlek som den man vill ta bort. Man strävar normalt efter en ganska låg och utbredd krona på träden som ska vara ganska gles så att sol kommer åt överallt i kronan. Det innebär också att hela kronans volym kommer att kunna innehålla frukt. Får man en för tät krona så kommer blomknopparna och frukten endast i kronans ytterkanter. Någon kanske vill göra trädet korgformat, utan direkt topp och med bara ett grenvarv, medan andra vill ha en genomgående stam där huvudgrenarna blir kortare ju högre upp de sitter, alltså ett slags paraplyform. Den sistnämnda formen brukar vara enklast att få till och ger också möjlighet till förändring med tiden. På svagväxande träd kan man säga att det aldrig blir några riktigt kraftiga krongrenar och det blir närmast som att ha en gren växande direkt i marken. Sådana klena träd kallar man ofta spindelträd, men de kräver alltså en svagväxande grundstam. Grundstammens betydelse Förr i världen hade man inga standardiserade grundstammar utan använde vad man kallar fröstammar. Man sådde alltså ut äppelkärnor, vilka som helst, och ympade/okulerade sedan på ädelsorten på den späda plantan. Fröstammarna hade en ganska stor variation, men generellt sett så blev de härdiga och mycket kraftigväxande. I gamla trädgårdar kan man fortfarande se träd på fröstam. Man kan känna igen dessa träd på att de oftast är mycket stora och att de har en kraftig ansvällning vid basen, alltså vid ympstället som ju blir kvar på samma nivå som där det gjordes en gång i tiden. Om man alltså kombinerar en kraftigväxande grundstam med en kraftigväxande sort, så får man ett mycket storvuxet träd som blir gammalt och kommer sent i bördighet. Åkerö på fröstam är typexemplet. Dessa träd kan bli gigantiska och ta en hel dag att beskära om man ska göra det noggrant. Man förstår därför att yrkesodlare tidigt varit intresserade av mindre träd eftersom både skötsel och skörd underlättas om inte träden är för stora utan att man kan nå allt från marken eller med bara en mindre trappstege. 8

9 Beskärning av fruktträd I yrkesmässig fruktodling används uteslutande träd på svagväxande underlag. Här Erlandssons ekologiska fruktodling i Hallstahammar där man använder de härdiga ryska B-grundstammarna. Ett svagväxande träd kan liknas vid att ha en gren växande direkt i backen. Man gör ingen direkt uppbyggnad av kronan, utan de fruktbärande grenarna kommer direkt på den genomgående stammen. Eftersom det är grundstammen som avgör trädets slutstorlek är det enda rätta, om man vill ha ett litet träd, att plantera träd på svagväxande grundstam. Man kan inte på ett framgångsrikt sätt hålla ner ett kraftigvuxet träd genom beskärning. Länge har de svagväxande grundstammar för äpple som funnits tillgängliga bara varit måttligt härdiga eftersom de varit av engelskt ursprung. I stort sett alla träd som sålts till hemträdgårdar har varit gjorda på den svenska grundstammen A2 som togs fram på Alnarp på 1940-talet och är härdig i hela landet där äpplen kan odlas. A2 ger träd som är ungefär lika stora som träd på fröstam; fördelen med A2 är att det inte finns någon variation i växtkraft eftersom den är vegetativt förökad. På senare år har dock ryska svagväxande grundstammar som B9 och andra nummersorter, börjat användas i Sverige och säljs nu även i trädgårdshandeln, ofta under benämningen pysslingsträd. Dessa förenar svagvuxenhet med härdighet och öppnar helt nya möjligheter för äppelodlare i kärvare klimat. Tack vare att trädet slutar växa tidigt på hösten hinner grenarna och knopparna avmogna ordentligt. Aroma på B9 t.ex. klarar sig utmärkt i zon 6, annars går sorten till zon 3-4. Svagväxande grundstammar gör också att träden kommer i bördighet mycket tidigare. Det finns dock nackdelar med alltför svagväxande grundstammar: träden blir känsligare för torka eftersom rotsystemet också är svagare. Träden blir inte heller lika långlivade som på kraftigväxande grundstammar. De svagast växande grundstammarna ger träd som blir runt 15 år, i ekologisk odling kan man räkna med 25. Hård beskärning dumt Den största fördelen med svagväxande grundstammar är nog ändå att träden blir lagom stora för att kunna skötas enkelt. Även om fruktträdens storlek hålls tillbaka något vid normal underhållsbeskärning, så finns det gränser för hur mycket man kan reducera ett träds storlek genom beskärning. Alltför hård beskärning genererar alltså mängder av vattenskott, samtidigt som man skär bort det mesta av den fruktbärande veden. Träden hålls alltså i ett konstant tillväxtstadium om man beskär dem för hårt. Det blir också väldigt mycket arbete för väldigt lite frukt. Ändå ser man överallt i villaträdgårdar och koloniområden hur äppelträd årligen snaggas från sina vattenskott för att under sommaren återigen skjuta upp samma skog av skott som man just tog bort under vårvintern. De få frukter som sätts blir kraftigt beskuggade av den skog av blad från vattenskotten som omger dem. Ibland får man se stympade fruktträd. Detta kan knappast kallas beskärning och bör tjäna som avskräckande exempel för alla trädbeskärare. Det hela verkar vansinnigt, ändå ser man det ofta. Man kan ju gissa att den hårda beskärningen beror dels på okunskap och dels en tradition som säger att allt i trädgården ska vara hårt tuktat oavsett om det är ändamålsenligt eller ej. Men det har nog också att göra med att träden i många fall blir för stora för den trädgård de står i och här borde de nya svagväxande träden kunna komma in som en räddare i beskärningsnöden så att mindre energi och pengar kastas bort på meningslös beskärning. m 9

10 Nässlor En svensk klassiker: Nässelsoppan om våren Nässelsoppa, kokad på vårens späda nässlor, är soppan man finner i uppslagsboken, inte endast i kokboken. (Försök att slå upp köttsoppa eller ärtsoppa i vilken uppslagsbok som helst det hör till ovanligheterna att de har passerat nålsögat.) Detta förmedlar något om nässelsoppans ställning i svensk tradition. Text: Maja-Lisa Perby n engelsk kvinna som tillbringade ett år i Sverige berättar ett minne från Stockholm i vårtid: Späda nässlor Esäljas nu och av dem tillredes en vårsoppa, simmig och spenatgrön, som ätes med förlorade ägg. Själva åt de sin första nässelsoppa för några dagar sedan, efter att tant Fredrika och jag hade promenerat till en liten solig sluttning på Skeppsholmen, där hon vet att marken först börjar grönska. Vi hade verkligen också med oss hem några små rödbruna blad och en Tussilago farfara åt Hanna. Beskrivningen är sådan att man ser de nyplockade nässlorna framför sig; man tänker på den nässelsoppa som man själv brukar äta. Men den tant Fredrika som nämns i citatet är Fredrika Bremer, och den soppa och den situation som låter så välbekant för oss utspelade sig för ungefär hundrafemtio år sen. Ytterligare hundra år tidigare, alldeles vid mitten av 1700-talet, företog Carl von Linné sin skånska resa. När han kom till Östergötland det var alldeles i början av maj plockade man där nässlor till soppa såsom det allmänt sker i Sverige om vårtiden, så länge denna nässla är späd och ännu ej fingerslång. Av Linné får vi också reda på hur man smaksatte soppan: Somlige lägga till denna sin nässlekål bladen av ängelöken eller gemen [körvel] eller ock spansk körvel, att kålen må få angenämare smak. Detta är värdefulla upplysningar. Den som känner ängelöken, eller backlök som den numera vanligen kallas, vet att den skjuter upp sina smala gröna lökstänglar tidigt på våren. Och det är bara att tacka för att Linné med systematisk botanisk noggrannhet skiljer på de två slagen av körvel: den ettåriga nätta plantan som så ofta används i fransk (och även dansk) matlagning respektive den mångåriga storväxta körveln som en gång var vanlig i svenska köks- Cajsa Wargs kokbok kom ut vid 1700-talet mitt, alltså just vid den tid då Linné företog sin skånska resa. Tonfallet när hon skriver om smaksättningen av soppan är som ett eko från Linné. I nässelsoppa, skriver hon, bör körvel och antingen pip- eller gräslök vara, därför att då blir soppan god och smakelig. Körvel och piplök förblir nässlornas följeslagare under lång tid framöver. Man smaksätter nässelsoppan med just dessa båda örter i tongivande kokböcker som kom ut i många upplagor på 1800-talet. Piplök är en perenn grön lök som är mycket tidig, den kan rentav stå grön under vintern. Spansk körvel, vars rot borrar sig så djupt i jorden, får tidigt sina första ljust gröna blad vilka då, under en kort tid, har behaglig körvelarom. Piplök och spansk körvel finns med andra ord där med samma vårliga logik som nässlorna utan att trädgårdsmästaren behöver anstränga sig. Det är bara att gå ut till kökstäppan och förse sig. Efter hand har banden lossats mellan nässlor och denna klassiska smaksättning. Idag tar nog de flesta av oss gräslök i stället för piplök, och körveln har ofta fått stryka på foten för fänkål, en del tar både anis och fänkål. Så har det varit sedan slutet av 1800-talet. Kanske avspeglar detta i det lilla formatet förändringar som skett i samhället: med tiden blev det allt mindre vanligt att man hade en kökstäppa nära till hands. Gräslök är en robustare lök, mer lämpad än piplöken för transporter och odling för avsalu. För soppans smak är skillnaden inte så stor. Det rör sig ju om ett litet tillägg till nässlornas smak, och kulinariskt sett ansluter smaksättningen väl till den man använde tidigare. Karakteristiken av den soppa som vi mötte i det inledande citatet, simmig och spenatgrön, stämmer överens med den soppa som man finner i kokböckerna från Cajsa Warg och framåt: den kokas på buljong (i sin tur kokt efter konstens regler), och den reds (lätt) med mjöl. Vidgar man blicken över det svenska samhället är det uppenbart att nässelsoppan i kokböckerna är en del stadsbors och bättre bemedlades soppa. Det fanns andra lika etablerade sätt att laga soppan. I Skåne och västsverige gjorde man soppan simmig med ett avkok på havre. Nässelsoppa med sådan redning finns t ex i en kokbok från senare delen av 1800-talet med inriktning mot vardaglig och praktisk matlagning. (De urkokta grynen kunna gömmas till gröt, de får också sin användning). I standardverket Svensk allmogekost från 1919 hänför Nils Keyland nässelsoppan med namn som nässelvälling, nässlekål, nätekål eller nätkål till kategorin vällingar. Också för oss är benämningen välling talande. Allmogen kokte nässlorna tillsammans med mjöl eller gryn av sådant slag som var gängse i trakten (det kunde vara exempelvis kornmjöl). Spad var inte ovanligt i dessa soppor/vällingar och det spad man naturligt hade var spad från kokning av insaltat kött eller fläsk, spadet kunde kombineras med mjölk. 10

11 Nässelsoppan är en soppa som många av oss tycker sig känna. Men vad är det att förvalta den väl i denna snabbmatens och brådskans tider? Själv har jag funnit gott stöd hos två kunniga matskribenter verksamma på 1900-talet, Ane Randel och Haqvin Gyllensköld, båda med god förankring i traditionell svensk matlagning och med ett djupt känt engagemang för att vårda sig om nässelsoppan. De har också något gemensamt i blicken för soppan; båda är väl förtrogna med fransk husmanskost, och betraktar den svenska nässelsoppan på en gång inifrån och utifrån. Som skribenter är de mycket olika. Haqvin Gyllensköld är saklig, lågmäld, minutiös; Ane Randel tar gärna ut svängarna. Också de soppor de kokar är tydligt olika. Hos Gyllensköld, arkitekt och författare till flera kokböcker på och 60-talet, finns en eftertanke kring råvaror och smak som man kan lära sig mycket av. När han kokar sin nässelkål tänker han i nässlornas egen smak. Nässlorna måste vara riktigt finfördelade: Nässlorna skall vara så fint fördelade att man knappast ser bitarna, och närmast uppfattar det hela som en jämn massa. Det handlar både om att få fram den smak som är inneboende i nässelbladen och att få den konsistens som ger den för soppan rätta munkänslan. Det räcker inte att hacka nässlorna (det vanliga i kokböcker) eller att mala dem på köttkvarn, bitarna blir för stora, smaken kommer inte fram, det är nödvändigt att passera nässlorna genom hårsikt. Gyllenskölds reflektioner kring att använda buljong eller att avstå från sådan, vilket han förordar är intressant läsning för den som i likhet med mig vill förvalta svensk tradition men samtidigt känner sig dragen till matlagning i andra länder där man med känslig hand lyfter fram grönsakers egen smak. Han skriver: I stället för vatten kan användas fin kalvbuljong, inte för stark. Smaken blir härigenom kanske fylligare, men den fina örtsmaken trängs samtidigt undan, och en riktigt lagad nässelkål är så god, att den inte behöver någon sådan tillsats. Det är lite som att Gyllensköld har lutat örat mot marken och lyssnat till nässlornas stillsamma växande om våren. (Han uttrycker samma känsla för att ta vara på grönsakernas egen fina smak när han skriver om den klassiska franska vardagssoppan med potatis och purjo, en soppa som enligt konstens regler lagas utan någon som helst tillsats av buljong.) Mellan raderna kan man förnimma att Gyllensköld var kritisk mot hur soppan förvaltades. De få gånger han tar till något som liknar starkare ord är när han slår ner på spöket buljongtärning. Hans kritiska synpunkter är väl så aktuella idag: Att använda buljongtärning eller något slag av köttextrakt vore synd i en så fin anrättning. Tillståndet för nässelsoppan är rent bedrövligt! Denna klenod bland svenska soppor misshandlas å det grövsta. Det är Ane Randel, författare och journalist som på 1920-talet gav ut tre gastronomiska kalendrar under pseudonymen Ane den gamle, som utgjuter sig över hur nässelsoppan behandlas av samtiden. Vari misshandeln består? Jo, man kokar sin nässelsoppa i ett otal variationer över ett tema, som icke tål vid sådana. Felet? Jo, i alla dessa ovärdiga variationer reder man soppan med mjöl. Då smakar soppan välling. Det ska den inte göra. Vid en riktig nässelkål får inte ett uns mjöl låda. Det rätta sättet? Det finns ett enda förstås. Ane Randel kokar sin soppa så som hans mamma gjorde hemma i Värmland. Hon använde ett tunt och väl silat havreavkok. Detta ger soppan dess rätta, utsökta smak: I stället för att beströ nässelsmeten med vetemjöl det Gud förbjude! kokar man en tunn, tunn havresoppa, som hålles i beredskap, tills stunden kommer. Det dröjer ett tag, först ska nässlorna hackas fint i hackho och... koka i stark kalvbuljong. Sen Nässlor Foto: randomduck, Späda nässlor säljas nu och av dem tillredes en vårsoppa, simmig och spenatgrön, som ätes med förlorade ägg. är det dags: Ännu så länge kan man endast tala om nässlebuljong eller grönsoppa på nässlor, men nu sker den stora förvandlingen. Omedelbart före serveringen ivispas av havresoppan, som fått ett nytt uppkok, så mycket, att consommén blir simmig, d. v. s. förvandlas till potage. (Kanske kan man ana att Ane Randels franska soppa numro ett är pot-au-feu, den borgerliga franska köttsoppan med den mustiga buljongen i centrum.) Tillagningen är enkel och lätt, men tål intet slarv. Så skriver Gyllensköld om nässelsoppan, säkert skulle Ane Randel instämma. Haqvin Gyllenskölds beskrivning av nässelsoppa finns i boken God mat från Nässelkål, ett vackert klingande ord, och grönkål [utsagt eller underförstått: kokad på nässlor] är två äldre benämningar för nässelsoppa. Grönkål står i detta sammanhang för ätliga blad och skott från företrädesvis vilda örter som man finner på våren dels för själva växten, dels för den maträtt man lagade, vilken ofta hade karaktär av soppa. (På motsvarande sätt var det vanligt att man använde kortformen kål för kålsoppa.) Särskilt lockande ter sig den vårliga skånska soppa som benämndes sjukålssoppa; som namnet antyder lagades den på flera olika växter. (Enligt de knapphändiga uppgifter jag har om soppan använde man växter som övervintrat och/eller spirade i köksträdgården: sådant som syra och purjo och gräslök tillsammans med skir grönska från kryddväxter som körvel, kummin och persilja och därtill spirkål från grönkålsstockarna från i fjor.) Soppan gjordes simmig med hjälp av havresoppa, så som bruket var i Skåne. Försöka laga sådan soppa själv? Det låter lockande, men är inte lätt, det är många smaker att balansera samman. Man behöver nog ha traderats in i handlaget. Piplök som nämns i artikeln kallades också kållök, ett namn som kanske ter sig lite förbryllande. Roligt att veta är att piplöken, enligt en auktoritativ källa från 1830-talet, kallades så därför att den allmänt användes för att smaksätta nässelkål och annan kål som man lagade av färskt grönt på våren. m 11

12 Nässlor Foto: I det vackra Sydtyrolen är nässlorna en bladgrönsak som man har i trädgården. Man tar kulinariskt väl vara på dem över lång säsong egentligen alltid. Så är det också i Langhe som hör till Piemonte. Uthållig nässla och god! Nässlan som primör, den späda och ännu nätta, är nässlan i det svenska köket. Men nässlor kan, med rätt skötsel, bli till en utmärkt bladgrönsak som ger matglädje över lång säsong. Följ med söder om Alperna, till Sydtyrolen och Piemonte, till lantliga trakter där man känner sina nässlor och vårdar sig om dem. Men det börjar i den svenska skogen. Text: Maja-Lisa Perby å 1940-talet gav svampexperten Bengt Cortin ut en liten bok om svampar och annan gratismat. Det var under pågå- Pende världskrig då det fanns särskild anledning att ta vara på den mat som naturen tillhandahöll. Cortin berättar hur han skapar sig ett litet nässelland i skogen, ansar och sköter det väl: Jag utväljer en plats i skogen, där nässlorna förekommer i massinvasion. På en yta av ungefär ett par tre kvadratmeter plockar jag av alla nässlor. [...] Alla andra växter runt omkring betraktar jag som ogräs och rycker därför upp dem med rötterna, tills växtplatsen ser ut som ett välrensat trädgårdsland. Han fortsätter att sköta om nässlorna och att luka bort ogräs allteftersom. Under en längre tid från tidigt på våren och hela sommaren igenom kan jag plocka nässlor av vårkvalitet ungefär två gånger i veckan. Från en nässelodling i skogen är steget, som tanke och förhållningssätt, inte särskilt långt till att man vårdar sig om de nässlor som man (ändå) har i ett hörn av trädgården. Det var i Sydtyrolen mot mitten av juni, alpängarna stod i försommarflor. Raststugan Schnugger, på 1360 meters höjd bland sådana ängar, blickar i bästa utsiktsposition ut över dalen. Den vandrare som finner vägen hit kan glädjas åt sådana ljuvligheter som skalkokt potatis, deras egen röda eller vita från brant sluttande åkrar, med örtkvarg därtill; den är gjord av syrad mjölk från egna kor och gräslöken hämtas, med raska steg, från kökstäppan medan gästerna sitter vid bordet. Här kan man också få nässelknödel. Till utseendet är den en bastant sak, trind och grön; den smakar tydligt, och alldeles utsökt, av nässlor. Efter måltiden, inne i köket, fick jag reda på att knödeln är en vanlig Semmelknödel (knödel gjord på smulat bröd). Man smaksätter nässlorna med lite finhackad lök och likaså finhackad vitlök som får puttra i smör, och därtill persilja och muskot. Det är juni månad, tänkte jag, någon vecka före midsommar; var det ändå inte i senaste laget för att använda nässlor? Jag frågade: Hur länge lagar ni nässelknödel? Eigentlich immer, egentligen alltid, svarade dottern i huset. Mamman som höll på att lägga sista handen vid en apfelstrudel nickade. Vi har nässlorna i ett hörn av trädgården, fortsatte dottern. Vi slår av dem emellanåt, så får vi nya nässlor. När jag kom tillbaka något år senare fick jag veta att de späda nässlorna har sin egen rätt här, liksom hos oss. Av de första nässlorna lagar man Brennesselspinat (nässelstuvning). Sen fortsätter det med nässlor i andra rätter, i knödel, Krapfen och Spätzle (mjölrätter som lagas i Österrike och Sydtyrolen) fortsätter och fortsätter! Så mjälla som de späda nässlor vi plockar om våren blir sådana nässlor inte. Men jag som smakat nässelknödeln på Schnugger kan intyga att nässlorna ännu hade kvar en vårsmak, just så som Cortin skrev om sin lilla nässeltäppa i skogen. 12

13 I Piemonte, i den trakt som heter Langhe, bland ett hav av kullar, ligger gården Casa collina. En paradrätt här är agnolotti del plin, de från trakten berömda pastakuddarna, som här fylls med enbart gröna blad och som serveras med burro e salvia (salvia som fått sjuda sakta i smör). På Casa collina använder man nässlor med säker hand den handen vet att ta nässlor i varje rätt som man lagar med gröna blad, och de rätterna är många, för köket här är ett gröna bladens kök. I handlaget ligger att ta väl vara på de gröna bladens inneboende smaker. Liksom på raststugan i Sydtyrolen använder man nässlor i matlagningen under en lång säsong. Och precis som där har man nässlor i ett hörn av trädgården. Och man gör på samma sätt: slår av dem upprepade gånger under växtsäsongen för att få nya skott. Den som har ovälkomna nässlor på sin tomt har fått erfara att det är nästan ogörligt att bli av med dem. Man rensar bort dem, rensar igen, gör det noga, nästa år har man nässlor där igen. Har man däremot nässlor som uppskattad köksväxt lär man sig att man måste gå försiktigt fram. Michele på Casa collina vet: Vi har flera nässelstånd. Ett år förser vi oss från ett av stånden, nästa år får det samla kraft. Annars riskerar man att nässlorna försvinner. I alla rätter med gröna blad på Casa collina tar man mangold, som man här kan skörda året om. Mangold är grunden, det man tar mest av, och den goda början. Nästan alltid vår, sommar och höst tar man en handfull nässlor tillsammans med mangolden. Man använder också andra gröna blad; beroende på säsong och maträtt kan det vara med blad från exempelvis gurkört, som man odlar, eller en sorts vilda blad som kommer av sig själv bland salladen. Späda nässlor, vad gör man med dem? På Casa collina använder man dem inte alls, man väntar tills nässlorna växt till sig, fått smak med mognad och mer karaktär. Alltså: mangold först och mest i rätterna med gröna blad. Men nässlorna är egentligen lika viktiga som mangolden fastän man tar mycket mindre av dem. Så är det i pastakuddarna, i en soppa med potatis och i en annan med ris. Nässlorna märks inte som nässelsmak, men de märks ändå, och gör det på ett mycket behagligt sätt i den sammansmälta smak som blir när man känsligt väger samman smakerna från olika gröna blad. Den som ger sig ut på en resa, som har en blick för sådant och som är lite envis, har möjligheten att finna nässelställen som är riktiga smultronställen! m Nässelknödeln på raststugan Schnugger görs på smulat bröd och nässlor. Den ser bastant ut smaken är delikat. Nässlorna är omsorgsfullt smaksatta. Så fortsätter man att förvalta maträtter som lagats av många generationer. Foto: Notiser Bekämpningsmedel kan hindra kvävefixering Under de senaste 20 åren har inte skördarna ökat i takt med ökad konstgödsling, något som forskarna hittills har haft svårt att förklara. I en nyligen publicerad forskningsrapport från USA visar man att orsaken kan vara att bekämpningsmedel och miljögifter hindrar växternas symbios med kvävefixerande bakterier. Luften vi andas består till 80 % av kväve och vi omges därför hela tiden av ett stort kväveförråd. Vissa bakterier som lever på baljväxter har förmåga att ta upp kvävgas från luften och omvandla det till ammoniak som blir näring till växten. För jordbrukets del är detta en stor vinst eftersom man då slipper att tillföra kvävegödning i form av organiskt material eller i konventionell odling som konstgödsel. Det forskarna nu har funnit är att miljögifter och bekämpningsmedel, framför allt organiska klorföreningar, stör kommunikationen mellan värdväxten och bakterierna. Normalt sett utsöndrar värdväxten ett kemiskt ämne, en flavonoid, som signalerar till bakterierna att kommunicera med växten. Bakterien signalerar då tillbaka till växten att den ska starta en process så att bakterien kan ta sig in i rottråden och starta upp symbiosen. Miljögifterna stör denna kommunikation och kvävefixeringen uteblir. Totalt räknar man med att det används 80 miljoner ton konstgödsel världen över på ett år och att kvävefixerande växter tar upp 40 miljoner ton. Fram till 2050 beräknar forskarna att användningen av konstgödsel kommer att tredubblas för att försörja den växande befolkningen. Om kvävefixeringen blir mindre effektiv innebär det att man i framtiden kommer att behöva ännu mer konstgödsel. Eftersom konstgödsel kräver mycket energi vid framställningen kommer detta att bidra till växthusgaserna och klimatförändringarna. Forskarna i USA vill nu att man noggrannare undersöker vilka ämnen som hindrar kvävefixering så att de kan undvikas. Man vill också hitta odlingsmetoder som ännu mer använder sig av kvävefixerande grödor. Kritik mot GMO-avstånd Jordbruksverket har fått in en rad kritiska remissvar på sitt förslag till avstånd vid odling av genmodifierade grödor. Enligt Jordbruksverkets förslag ska den som odlar GMO-majs ha ett avstånd på 50 meter till närmsta majsodling, för potatis föreslås endast 3 meter. Det är inte bara de ekologiska bönderna som protesterar mot förslaget. Bland dem som föreslår betydligt längre avstånd finns stora organisationer och myndigheter som Naturvårdverket, LRF och Hushållningssällskapen. Även en majoritet av de svenska länsstyrelserna kritiserar förslaget. Nästan bara organisationer som vill ha igång GMO-odlingar har sagt ja till förslaget, däribland finns genteknikföretag och Sveriges Majsbönder. Om Jordbruksverket inte ändrar på sitt förslag skulle Sverige få ett av de sämsta skydden mot GMO-spridning inom EU. Arla störst på ekologiskt Arla är det mejeri i hela världen som har den största produktionen av ekologiska mejeriprodukter. På grund av den ökande efterfrågan satsar man nu vidare och målet är att fördubbla den ekologiska produktionen fram till För att klara det målet behöver man öka produktionen med 20 % per år och Arla söker därför just nu med ljus och lykta efter bönder som vill lägga om sina gårdar till ekologisk mjölkproduktion. 13

14 Stengärdsgårdar Far hade aldrig semester eller fritid, säger Jan Helmersson. Han lade bara sten. Grannar berättar också om hur Helmer Karlsson om kvällarna lade murar i fotogenlampans sken. Han talade mycket med familjen om hur de fick det bättre när åkrarna blev släta och fria från sten, att det var något som var bra för framtiden. Alla stenmurar i Småland Text: Maja-Lisa Perby, foto: Åsa Nyhlén yggandet av stengärdsgårdar är en förfaren konst fullt jämförbar med bygget av katedraler. Så skriver författaren Gunnar Adolfsson som växte upp i Ryd i Bsödra Småland under tidigt 1900-tal. I en berättelse befinner sig författaren i ett nutida Småland där gårdar ligger öde, hus har rivits, granar växer på åkrarna. Han står och betraktar gärdsgårdar som en gång byggdes av en person, Stenhuggarn kallad: gärdsgårdarna står orubbliga kvar, ingärdar än i dag många bondgårdars inägor lika säkert som den gången de byggdes. Hur kunde Stenhuggarn bygga dem så starka? frågar sig Gunnar Adolfsson och fortsätter: Betrakta honom i hans gärning: hur han först gräver sig ner till hård och bastant mark.... Där lägger han en gedigen bottensula som stadig grund. När han sedan lägger muren är han noga med att följa den utstakade linjen (ständigt, under arbetets gång, stannar han upp, sluter ett öga, fluktar med det andra, sträcker också ut en arm som hjälp för att ytterligare förvissa sig om att det stämmer ). Själva byggandet var som konsternas högsta konst.... varje sten måste...fogas in där den bäst passade, de största i murens bas och de smärre längre upp, alla välberäknat lagda fog i fog, aln efter aln.... Lika noga var Stenhuggarn med, att i samma takt som han rörde sig framåt, hålla utrymmena mellan de två murytorna... jämnfyllda med smärre bumlingar och klapperstenar; då blir yttermurarnas block så väl stöttade och fastkilade att hållbarheten blir många människoåldrars. Stenmur efter stenmur därav många med sådana kvaliteter som de som Stenhuggarn byggde möter man i en nyligen utkommen bok, Stenminnen, av Ida Andersen (författare) och Åsa Nyhlén (fotograf). Här får man följa med till det gamla småländska kulturlandskapet: mellan ängar och hagar, i skog, längs smala vägar, finner man odlingsrösen (sådana har lagts i alla jordbrukets epoker ) och stenmurar: breda, högresta, raka, vällagda, långa, låga, smala, buktande som terrängen eller med åren; alla har de sina individuella drag, berättar om olikheter i den av naturen givna stenen, om människor och odling. Centralt i boken står den stora stenmursbyggarepoken på 1800-talet, under skiftesreformernas tid och då mycket jord frilades och nyodlades. 14

15 Låt mig få säga det direkt: Stenminnen är en av dessa sällsynta böcker där förtjänsterna är sådana att de tillkortakommanden som finns blir alldeles oväsentliga. Den är en kulturgärning, en kunskapskälla att ösa ur. Boken tar sitt avstamp i den senaste istiden som skapade den särskilda småländska stenrikedomen. Den slutar i dagens aktuella situation och frågor, sådant som skyddet för stenmurar, deras underhåll och restaurering. Däremellan ligger mycket. Den som odlar i Småland har med nödvändighet ett förhållande till stenen ett förhållande som har sett olika ut under olika tider. På Linnés Råshult, där man förvaltar ett odlingslandskap som det kunde se ut på 1700-talet, består åkern av små tegar insprängda i ängarna. På åkern finns odlingsrösen utspridda och stora stenar. Jag minns, från ett besök för en del år sen, hur guiden berättade om att stenen på många sätt är gynnsam för grödan. Sten håller kvar värme, under regnfattiga år får växter som växer nära stora stenar mer av sparsam nederbörd. Den i denna mening goda stenen får sin goda behandling i Stenminnen. På 1800-talet, när befolkningen ökade markant läs när det blev fler munnar att mätta skapade man större sammanhängande åkrar och röjde dem på sten. Men långt in på 1900-talet fanns det de som satte sin potatis och sådde sin säd på steniga åkrar i sådana skildringar och i bokens många andra enskilda exempel lever historien och gör det med många valörer; det som gäller allmänt gäller inte alltid i det särskilda fallet. Olika stentyper ger olika stenmurar, sammanfattar en bildtext lite lakoniskt. Därtill kommer, vilket skildras tydligt i boken, att bondens murar, torparens och herrgårdens, har byggts med olika sociala förutsättningar. Namn i folkmun på åkrar och murar som svältlyckorna, fästningen, ryssmuren, sockertoppen vittnar om nödår och om bönders och torpares hårda slit; det finns murar som berättar om järnbruk och om utvandringen. Det finns rentav småländska murar som lagts med tydliga skönhetsideal från en högre kultursfär. Sådana finner man i Gåvetorp där en godsägare på talet var en stor konst- och arkitekturälskare. Han ville med dessa murar i småländsk granit efterlikna renässansarkitekten Berninis skapelse Petersplatsen i Rom. På sådana sätt har naturhistorien och kulturhistorien tillsammans lämnat avtryck i alla stenmurar i Småland. Stengärdsgårdar Att baxa sten och bygga mur är en kraftmätning, men inte på den råa styrkans plan. Boken fortsätter, stenpusslet blir allt tätare. Som läsare kan man känna stenens tyngd och motstånd, men också hur man kommer in i rytmen: vad det är att arbeta med stenen, inte emot den. Murarna växte fram: skalmurar (det var sådana som Stenhuggarn byggde), halvmurar, enkelmurar, rössjor och snedmurar. Länge använde man enkla redskap som spade och spett, våg och brott och enkla vagnar och slädar för att flytta stenen. En bit in på 1900-talet fick björnen eller stenjätten ett genombrott, den revolutionerade arbetet. Under en kort intensiv period ledde den även till ett uppsving för den småländska metallindustri där man tillverkade redskapet ifråga innan senare tiders teknik, som stenvagn och traktor med grävskopa tog över. Sammantaget är detta ett välgörande slag av arbets- och teknikhistoria, sådan som man sällan möter, i skildringen av detaljen och av helheten. Bakom denna bok, det säger sig självt, ligger ett grundarbete av det verkligt gedigna slaget. Något som är särskilt och ovanligt är att Ida Andersen, med omsorg och känsla, gått hela den långa vägen till en väl utmejslad framställning. Åsa Nyhléns fotografier, tagna i eftertänksamhetens ljus, bidrar till bokens goda helhet. (Ett råd vill jag dock ge: att hejda sig i läsningen när man kommit ganska precis halvvägs. Mycket intresseväckande återstår, men läsglädjen vinner på att man låter boken vila en tid.) Boken avslutas med en fyllig besöksguide för den som blivit nyfiken på de småländska stenminnena. Själv lockas jag av att besöka platser inte långt från vägar som jag då och då färdas på. En sådan plats är Kristvallabrunn i Kalmar län. En del av den trakten ligger på en grusås, stenarna är små och kullriga, det finns många vällagda och vackra murar... Det som förvånar är att de hållit så länge. Inte långt bort ligger Målerås: gömt i skogen finns ett monumentalt stenminne från järnvägsbyggandets tid. På ett område av kanske ett tunnlands storlek ligger mängder av rullstenar. De blev över när rallarna hämtade grus och sand från en närbelägen rullstensås för att kunna bygga banvall i den sanka marken. De upptravade stenarna ligger som långsträckta vågor där bara lingonriset och tallarna har fått fäste mellan stensträngarna. Eller varför inte besöka Törnabygd i Kronobergs län, vykortsidyll med många stenmurstyper ; där har jag varit, där betar fåren i hagmarkerna... m Många av stenmurarna är lagda av bönder under nyodlingstiden och lagaskiftesperioden och är ofta på gränsen till osannolika murbyggen. Det fanns ett allmänt intresse, närmast en passion, inte bara att bryta upp sten och utöka sin åkermark, utan också att lägga murar - det blev som en tävlan i kvantitet och kvalitet. Gunnar Adolfsson: Skuggorna vid muren Författaren tillhör samma generation som Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Stenminnen är utgiven på Grodans förlag och kan beställas på 15

16 Havtorn Havtorn en gröda för framtiden Foto: piglicker, Havtorn är en växt med lång tradition som åter kommit i ropet i vårt land. Många förväxlar den med hagtorn, men de båda växterna ingår inte ens i samma släkte. Hagtorn tillhör släktet Crataegus medan havtornen har släktnamnet Hippophae. Text & foto: Karin Jansson avtorn är en så kallad pionjärväxt och den var en av de första växterna som vandrade in i Norden efter isti- Hden. Eftersom den har så låga anspråk kunde den växa på vindpinade stränder i ren sand. I vild form finns den fortfarande kvar längs Östersjökusten, främst på havsstränder från mellersta Uppland till södra Gästrikland. Den finns sparsamt ända upp i Norrbotten och förekommer också i Bohuslän, på Öland och i Upplands inland. Som pionjärväxt har den låga näringskrav men höga ljuskrav och tål konkurrens dåligt. Förr i tiden plockades bären och man kände till att bär och blad stärkte både människor och djur. Det finns många historier om att havtorn användes som medicin mot till exempel skörbjugg och i det antika Grekland gavs havtorn till hästar för att de skulle få vacker man. Det latinska namnet Hippophae kan översättas till skinande häst och även i vårt land lär man förr ha gett hästar havtorn innan de skulle säljas, för att de skulle se friska och vackra ut. Finnbär I vårt land har kunskapen om bären nästan helt dött ut men längre österut har deras popularitet stått sig genom åren. I Finland, Östeuropa och Tyskland betraktas bären som en delikatess och man odlar dem kommersiellt. I Finland är bären så eftertraktade att man i lag har reglerat när på höstkanten man får börja plocka dem. Deras stora popularitet i Finland har lett till att bäret ofta förr kallades för finnbär. Även om havtornsbusken är mycket lättodlad så är bärodling av havtorn inte okomplicerad. Problemet ligger framför allt i hur man ska kunna skörda bären. Buskarna är torniga och bären sitter mer eller mindre direkt på grenarna utan skaft. Att plocka bären för hand är mycket tidskrävande och gör dessutom ganska ont. En annan metod är att skörda bärande grenar, frysa dem och sedan ta loss bären i fruset skick. I Finland säljs handpressar som används för att pressa saften direkt på busken. Metoden är rationell men det är lätt att buskarna skadas. Det finns även försök med maskinell tröskning med maskiner som används för skörd av andra bär men resultaten är inte helt tillfredställande. I Finland har man även utvecklat en bärsugare som används vid kommersiell odling. Odling Havtorn trivs i lätt jord. Har man lera bör jorden luckras på djupet. Man kan också fylla planteringsgropen med sand. Havtorn fixerar sitt eget kväve och behöver därför inte gödslas mycket. Däremot kan man täcka runt den med halm eller annat organiskt material som inte så kväverikt. Den trivs i ett soligt läge och ger gott om bär som även uppskattas av fåglar. Tänk på att busken har benägenhet att skjuta rotskott och bilda buskage. De första åren efter plantering kan den vara känslig för ogräskonkurrens men när den väl etablerat sig växer den tålmodigt och kan stå i en gräsmatta. Havtornen angrips sällan av insekter men rådjur och hare kan gnaga på buskarna. 16

17 Havtorn mitt i Västergötland Havtorn Fram tills för några år sedan var det få svenskar som hade smakat på havtornsbär. Nu växer odlingen av bäret på många håll i landet och en rad produkter med havtorn som huvudingrediens har dykt upp på marknaden. Carina Örarbäck och Erland Karlsson odlar havtorn i Västergötland. Hundra buskar har de planterat. En av dem som har slagit sig på att odla havtorn är Carina Örarbäck som tillsammans med sin man Erland Karlsson driver ett litet Krav-jordbruk utanför Vedum i Västergötland. För fem år sedan bestämde de sig för att sadla om och flytta från Göteborgs skärgård. Båda hade yrken med anknytning till sjöfart men nu de ville de istället testa småskalig odling och förädling. Sedan dess har de utvecklat en verksamhet där kallpressad rapsolja är den viktigaste produkten men de förädlar också bär till saft, sylt, marmelad och juice. Erland jobbar fortfarande kvar som lots i Göteborgs skärgård men hjälper också till på gården. Carina har lämnat sitt gamla jobb och sysslar på heltid med odling, förädling, produktutveckling och försäljning. 7 Växten är tvåkönad och det behövs därför både hon- och hanplanta för att få bär. I kommersiell odling brukar man räkna med att en hanplanta kan befrukta 5-10 honor. Den huvudsakliga förädlingen på senare tid har skett i Ryssland där taggfria sorter med ganska stora bär tagits fram. Man försöker också få fram havtorn med extra hög karotinhalt eller C- vitaminhalt liksom bär med långa skaft. De ryska sorterna har mycket hög avkastning men är anpassade för ett inlandsklimat med kalla vintrar. På försöksgården Balsgård, som tillhör Sveriges Lantbruksuniversitet, har man också förädlat havtorn och flera nummersorter är under provodling. Några av dessa har söt och behaglig arom även i färskt osötat tillstånd och skulle kunna användas som dessertbär, Sorterna Romeo och Julia finns numera som E-plantor och lämpar sig väl i hemträdgården. De har dock avlats fram mycket med tanke på prydnadsvärdet och inte i första hand för bärproduktion. Buskarna blir 3-4 meter höga och de har färre taggar än den vilda varianten. I kommersiell odling har man sett att en havtornsbuske kan ge kilo bär. Vitaminbomb Havtorn är unik när det gäller det höga innehållet av näringsämnen. Visserligen finns det många bär som har höga halter av C- vitamin, men havtorn innehåller också olja vilket gör att den dessutom har höga halter av de fettlösliga vitaminerna A och E. Halten av C-vitamin är mg/100g (apelsin innehåller 50 mg/100g). Den är också lika rik på betakaroten, förstadiet till A- vitamin, som nypon. Havtornsbären innehåller även B-vitaminer, vitamin E, essentiella fettsyror och antioxidanter. Sammansättning av näringsämnen är mycket spännande eftersom den innehåller både vattenlösliga ämnen som karotenoider och fettlösliga som vitamin E. Det förefaller ge en mycket hög antioxidativ effekt. Dessutom innehåller den rena antioxidanter och mer än tio stycken flavonoider har identifierats i bäret. Att detta har god effekt har man sett vid laboratorieförsök där extrakt av havtorn har visat sig hämma tillväxten hos cancerceller. Medicin Havtorn har länge använts inom folkmedicinen och den finns omnämnd i det tibetanska medicinska verket rgyud Bzi från 700- talet. Fortfarande är intresset stort i Asien och havtorn användes efter Tjernobylolyckan för att läka strålskador. Av havtorn görs även sportdrycker och det sägs att de ryska kosmonauterna fick havtorn för att öka sin prestationsförmåga vid rymdfärder. I Kina används bären bland annat mot hosta, matsmältningsproblem och som ett slemlösande medel. Modern medicinsk forskning pekar på att bären med sina antioxidanter förebygger hjärt- och kärlsjukdomar och minskar risken för inflammatoriska sjukdomar som reumatism. Mest känd är troligtvis havtorn ändå för sin goda effekt vid diverse hudåkommor. Havtornsoljan används mot hudproblem som akne, eksem och åldrad hud och det sägs att resultaten kommer förbluffande snabbt. Den goda och snabba effekten vid hudproblem beror troligtvis på att havtorn innehåller så många näringsämnen, vitaminer och 7 17

18 Havtorn Finska plantor Intresset för havtorn väcktes på en kurs som anordnades av länsstyrelsen. Carina och Erland bestämde sig då för att se om de kunde odla de här bärbuskarna mitt i Västergötland, ett försök som har slagit väl ut. antioxidanter som är bra just för huden. Oljan är rik på omättat fett och cirka 70 % består av omega-3 fettsyran linolsyra och besläktade fettsyror. Ungefär 20 % består av omega-9 fettsyror. Användning Som husbehovsodlare är det lättast att plocka bären för hand eller bygga en pressare. Bärpressaren består av en plastfodrad kudde och en grovsil som tar bort stora orenheter som blad och kvistar varefter saften rinner genom silen ner i en flaska. För att behålla så mycket som möjligt av näringsämnena bör bären skördas tidigt, dock inte förrän de har blivit jämnt färgade. Det går inte att undvika att det kommer ut saft vid skörden. Det gör att de plockade bären blir mycket känsliga och snabbt börjar jäsa. Man måste alltså ta hand om skörden direkt och sockra eller frysa den. Havtorn har en smak som påminner om passionsfrukt men bären är betydligt surare än den exotiska frukten. Det innebär att det är svårt att använda bären utan sötning. Genom pressning eller användning av råsaftcentrifug får man fram en saft som liknar apelsinsaft. Låter man saften stå sig skiktar den sig och oljan flyter upp överst. Råsaften används för att göra marmelad, gelé, kräm, glass, saft, sorbet och vin. Smaken är så stark att man måste späda den med vatten om man vill ha juice eller saft. Man kan också dryga ut havtornen med andra mindre smakrika frukter som äpple. Det går även att koka bären och göra sylt och saft på samma sätt som med andra bär. Tyvärr går då en hel del av näringen i bären förlorad. Plantorna köptes in från Finland där det finns ett stort intresse och en tradition att använda havtorn. För att få fram bär krävs både hon- och hanplantor och Carina och Erland valde, enligt rekommendationerna, att låta var femte buske vara en hanplanta. Hundra plantor planterades och de har trivts över förväntan i den västgötska myllan. Havtorn växer ursprungligen vid kusterna och den trivs i sandjord och vill gärna ha ett öppet läge där det blåser. Trots det har den fungerat väldigt bra här hos oss i skogen, berättar Carina. Vid planteringen var man mycket noga med att gräva stora hål för varje planta och att blanda leran med sand och gödsel. Troligtvis har detta bidragit till att plantorna har etablerat sig fint och gett snabb skörd. Torniga buskar De första bären plockade man 2006, två år efter planteringen. Men att skörda havtorn är inte det lättaste. Buskarna är taggiga och det krävs en hel del fingerfärdighet för att få loss bären utan att riva sönder händer och armar. Vi insåg att det var lättast att plocka underifrån och att jobba med små rörelser. Man kan inte bara hoppa från gren till gren utan måste röra händerna långsamt och systematiskt för att få loss bären, förklarar Erland. Det finns också en alternativ metod för att skörda bären. Hela grenar av plantan kan klippas av och läggas i frysen. När grenen frusit är det lätt att få bären att trilla av. Nackdelen är att även blad och skräp lätt följer med. Bären kan dock ganska enkelt rensas med en bärrensare som blåser bort blad och kvistar. m Vi har prövat att frysa grenar i liten skala och det har gått bra. Eftersom buskarna nu har vuxit till sig och ändå behöver beskäras kommer vi att använda frysmetoden i större utsträckning, säger Carina. Juice och nektar De hundra buskarna gav första året en skörd på drygt hundra liter. Av skörden gjorde Carina juice, nektar och marmelad som har sålts på mässor och marknader. Försäljningen har gått bra och hon räknar med att fortsätta att utveckla produkter av havtorn. Men Carina odlar inte bara havtorn. Hon har också en stor hallonplantering med tanke på självplock och gör juice, saft, nektar och sylt av bland annat jordgubbar och rabarber. Jordgubbarna köper hon ännu så länge in men rabarber odlar hon själv. Bland annat har hon planterat sorten Spangsbjerg som är känd för sin fina rabarbersmak trots att den har en låg halt av oxalsyra. Stjälkarna är rödfärgade vilket ger vackert färgade produkter. Rapsolja Den viktigaste produkten för Carina är dock fortfarande rapsolja. Rapsen odlas av en Krav-bonde några mil bort som vill ha rapskakor som foder till djuren. Bonden pressar oljan direkt på gården och Carina hämtar den sedan och förpackar den i sin lokal. Det har gått bra med försäljningen och jag säljer till de flesta lokala livsmedelsbutiker. Jag har också kommit in på några större butiker i Göteborg. Förra året sålde hon 8 ton rapsolja men eftersom bonden odlar betydligt mer hoppas hon på att utvidga sin verksamhet. Det finns kapacitet för att säja ton om året. Idag går istället det mesta till drivmedel. Det känns som ett slöseri att fin, ekologiskt odlad rapsolja används som bensin. Hon hoppas därför att fler ska få upp ögonen för rapsolja som innehåller det nyttiga omega-3 fettet. I början var vi ovana vid smaken men efterhand vänjer man sig och gillar oljan. Det går bra att ersätta en del av smöret i till exempel bakning med rapsolja. Man använder då en knapp deciliter olja för 100 gram smör, tipsar Carina. Havtornen har planterats i rader. För att pollineringen ska fungera krävs både han- och honbuskar. Mer om odling av havtorn: Kompendium från länsstyrelsen i Västra Götaland: Det finns mycket information om havtorn på finska sajter på nätet. Här en receptsida: Mer om Carina: m 18

19 Effektiva mikroorganismer Effektiva mikroorganismer räddningen för miljön och jordbruket? Kan något så enkelt som bakterier vara en lösning på många av vår tids största problem som miljöförstöring, matbrist och vällevnadssjukdomar? Ja, det menar den japanske forskaren och agronomen Teruo Higa som är hjärnan bakom utveckling av den bakteriekultur som har fått namnet Effective microorganisms, EM. Text & foto: Karin Jansson at, hälsa och miljö, det är några av vår tids största problem och utmaningar. Det är också många som har Midéer om hur de ska lösas. Ofta handlar det om avancerad teknologi och kemiska medel som ska hjälpa mänskligheten framåt. Men den japanske forskaren Teruo Higa har gått en motsatt väg. Han menar att lösningen finns hos naturen själv och att den bokstavligt talat ligger och väntar framför näsan på oss. Higa har tagit fram en blandning av bakterier som han menar har unika egenskaper. De har förmågan att bryta ned farliga och ogynnsamma produkter och skapa en frisk och sund miljö. Resultatet blir de samma oavsett om man använder bakteriekulturen i jordbruket, för att rena miljön eller för att stärka människors och djurs hälsa. Bakteriekulturen kallar han Effektiva mikroorganismer, EM, och den tillverkas idag på över 50 fabriker över hela jordklotet. 130 länder För de flesta svenskar är EM ett nytt begrepp men internationellt sett är EM stort och man räknar med att teknologin är spridd till 130 länder. En sökning på Internet på Effective microorganisms ger 2 miljoner svar, något som visar intresset i världen. EM används i Japan för att rena förorenade vattendrag, till hushållskompost vilket minskar avfallsberg, för att höja skördar och få fram näringsrika livsmedel, för att städa och rengöra bostäder och djurstallar, för att tillverka bioenergi och på en mängd andra områden där man vill skapa en luktfri och ren miljö. Runt omkring i världen finns projekt med EM för att förbättra miljön och odla livsmedel och bakteriekulturen har till exempel använts i länderna som drabbades av den stora tsunamin för att minska riskerna för spridning av infektioner. Att ett enda medel, i detta fall en levande bakteriekultur, skulle kunna ha så många positiva effekter förefaller smått otroligt. Vad är det då som är så speciellt med denna blandning av mikroorganismer? För att förstå detta behöver man förstå något om bakterier och mikroorganismernas roll i naturen. Idag tänker vi ofta på bakterier som något farligt som gör oss sjuka, men i själva verket är vi ständigt omgivna av bakterier som i huvudsak är ofarliga för oss. På alla ytor där det finns något organiskt material frodas bakterier och renar miljön genom att bryta ned och äta upp avfallet. Alla ytor omkring oss är alltså täckta av bakterier och det är näst intill omöjligt att hålla dem bakteriefria. Även vårt eget tarmsystem är fullt av bakterier vilket är nödvändigt för att vi ska kunna tillgodogöra oss maten vi äter. Man räknar med att det finns ett kilo bakterier i tarmkanalen och tillsammans utgör de det största organet hos människan. Undersökningar på däggdjur visar att djuren dör om de föds upp i en totalt steril miljö och allt fler forskare intresserar sig idag för hur man kan förebygga och bota sjukdomar genom att förbättra människans bakterieflora. Bakterier och andra mikroorganismer som svampar är alltså helt nödvändiga för att vi ska överleva och de utför en rad viktiga uppgifter i naturen. De var de första levande varelserna som uppstod på vår planet och de har anpassat sig till att leva under i stort sett alla betingelser. Det förefaller som om allt annat levande på jordklotet har utvecklat mekanismer för att samexistera och samarbeta med mikroorganismerna. Kunskapen om mikroorganismerna och deras roll i många sjukdomar har gett en felaktig rädsla för mikrober. I själva verket kan vi inte överleva utan dem men vi behöver lära oss hur vi samarbetar med dessa små organismer och hur vi skapar en blandning av dem som leder till samarbete och livskraft. Bakterier Enligt professor Higa finns det tre typer av mikroorganismer, de positiva, de negativa och de opportunistiska, det vill säga de som vänder kappan efter vinden. (Egentligen finns det inga negativa mikroorganismer, alla har en viktig funktion i naturens helhet, men ibland kan till exempel en bakterie hamna fel och då orsaka sjukdom.) De positiva bakterierna är sådana som hjälper oss, till exempel mjölksyrebakterier som behövs i tarmen. De negativa är bakterier som kan orsaka sjukdomar och de opportunistiska är den stora gruppen som är neutrala för oss. (Personer med försvagat immunförsvar, t ex vid AIDS, kan drabbas av opportunistiska infektioner, det vill säga de får en infektion av en mikroorganism som kroppen normalt inte blir sjuk av.) De flesta bakterier är opportunister. Higas teori är att om man kan öka mängden av positiva bakterier kommer de att dra med sig opportunisterna i ett positivt arbete. Detta sker genom att man tillför EM. Styrkan hos EM ligger alltså inte bara i att den innehåller goda mikroorganismer utan också att dessa i sin tur drar med sig de opportunistiska. Detta innebär att EM fungerar i alla miljöer och stimulerar de bakterierna som trivs just där. Jordbruk EM kan användas på många sätt inom jordbruket. Higa kan visa upp mycket imponerande forskningsresultat som visar att skördarna med hjälp av EM blir större än vad man får fram vid konventionellt jordbruk, trots att man inte använt sig av vare sig konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel. Higa menar därför att EM är lösningen på jordens livsmedelsförsörjning. EM ger höga skördar samtidigt som jordarnas fruktbarhet förbättras, en kombination som man inte förut har klarat av inom den ekologiska odlingen. När det gäller växtodling kan man spreja fälten med EM i låg koncentration. EM kan också användas vid kompostering, ensilage 7 19

20 Effektiva mikroorganismer Foto: paulmannix, flickr.com Innanhavet Seto i Japan har renats med hjälp av EM. Idag har fiskar som försvunnit på grund av föroreningar kommit tillbaka och man kan åter odla ostron. Föreg. sida: I EM ingår en blandning av fem olika typer av mikroorganismer. Den unika effekten hos EM uppkommer genom samarbetet mellan de olika grupperna. och vid växthusodling. I Japan har man kunnat höja den genomsnittliga skörden av ris per 1000 kvm från 540 kg till kg. Vid grönsaksodling har man sett större skördar och vid till exempel gurkodling har man fått 4-5 gurkor vid varje nod istället för en. När det gäller djuruppfödning kan man spreja djurstallar och hagar med EM. Det minskar risken för sjukdomar och ger kvalitativt bättre animaliska produkter. Gödsel blir luktfri om man tillsätter EM och den har en livgivande effekt på jorden. Jordlivet Vad händer då i jorden när man tillsätter EM? Kom ihåg att bakteriernas uppgift är att ta hand om organiskt material. I princip finns det två olika metoder för att ta hand om detta avfall. Antingen uppstår en förruttnelse vilket ofta är det som sker i en kompost. Eller så kan man fermentera det organiska avfallet vilket är samma princip som används vid till exempel mjölksyrning av grönsaker. Genom att stödja de positiva bakterierna driver man naturen mot en fermenteringsprocess istället för förruttnelse. Detta märks ganska snart eftersom den dåliga lukten försvinner. Det gäller antingen man sprejar en kompost eller ett par skor som doftar surt. EM har förmåga att överallt där det pågår biologiska nedbrytningsprocesser gå in och styra processen mot fermentering vilket är en mer livsvänlig form av nedbrytning. EM upprättar en god bakteriekultur i jorden som gör det lättare för växterna att få näring och som också bryter ned giftiga ämnen. Bakterierna utsöndrar fytohormoner som ökar tillväxten hos växterna och de bildar även organiska syror som bryter ned olösliga mineralföreningar i jorden. På så sätt görs jordens näring tillgänglig för växterna. Bakterierna är den felande länk som får hela kretsloppet av näring att ständigt cirkulera i naturen. Solljuset binds av växterna som kan bilda socker av vatten och koldioxid. Sockret ger växten energi men läcker också ut i jorden där det föder bakterier och mykorrhiza, svamptrådar. Bakterier och mykorrhiza ger växterna näring och får växten att växa och bli näring till människor eller djur. Organisk-biologisk odling EM-konceptet har många likhetstecken med den organiskbiologiska odlingen där man alltid har talat om den stora betydelsen av jordens mikroorganismer. Enligt forskarna Rusch och Müller som arbetade fram de organisk-biologiska principerna handlar jordbruk och odling om att skapa en levande jord och gödslingen är till för att livnära jordorganismerna som sedan i sin tur ger växterna näring. För att säkerställa att en odlare hade ett gott mikroliv i sina odlingar infördes jordtester som kunde mäta den mikrobiologiska aktiviteten. Rusch ansåg att det samlade mikrolivet, alltså bakterier, svampar och andra mikroorganismer, tillsammans var förutsättningen för en god livskraft hos det som växer. Genom jordtestet undersöktes symbiosen mellan växtrötter och rotbakterier eftersom man menade att detta samarbete var grunden för växternas näringsupptag. Inom den konventionella odlingen har man sedan slutet av 1800-talet ansett att det räcker att tillhandahålla lättlöslig näring till växterna för att få stora skördar. Denna tro går tillbaka till kemisten Justus von Liebigs verk i mitten av 1800-talet. Han upptäckte vilka grundämnen som var nödvändiga för att växter ska växa (kväve, fosfor, kalium) och utifrån hans forskning drog man slutsatsen att allt som behövdes för att få fram stora skördar var några få kemiska grundämnen i lättlöslig form. Liebigs forskning ledde till utvecklingen av konstgödsel och det moderna jordbrukets framväxt. Konstgödseln gav stora skördar men Rusch var mycket kritisk till metoden. Han menade att växter som får konstgödsel tvingas att ta upp den konstgjorda näringen eftersom växterna måste suga upp vatten. Han kallade detta för en tvångsmatning som leder till stora men inte livskraftiga plantor. I kölvattnet får man då problem med sjukdomsangrepp, något som också har visat sig i det moderna jordbruket. Det anses idag helt normalt att grödor angrips av insekter och olika sjukdomar och att man därför måste bespruta dem med kemiska medel. Dessutom blir livsmedlen från konstgödslade växter inte så näringsrika och livsbefrämjande som de som odlats enligt naturens egna principer. 20