Vill säga i detta sammanhang att även om jag köpte bollarna var Stadium med och bidrog med mycket lägre pris för det ändamål som de var till för.

Transkript

1 FOTBOLL FÖRENAR!!! Mina tidigare försök att skicka ner matchställ från Ärla IF s Pojklag och Seniorer till fotbollslag i Kenya, Afrika stoppades när Posten ville ha 1800:- för paketet och DHL tog 3250:-. Jag tänkte att det måste finnas andra sätt att ta sakerna till Kenya där två fotbollslag väntade på det jag lovat fixa åt dom. Så vem kunde vara gladare än jag när jag nu i september såg på min flygbiljett till Mombasa, Kenya, att jag fick ha med mig 2x20 kilos packning förutom 7 kilo i handbagage. Samma dag, några timmar innan planet skulle gå, satt jag fortfarande på golvet hemma med båda väskorna öppna. Hade vägt dom om och om igen. Hela tiden visade vågen några kilon för mycket. Då tog jag ut några av mina egna klädesplagg och vägde och tog sen upp motsvarande av kläderna till fotbollslaget. Bytte ut mina egna då det var viktigare att jag fick med mig allt det andra. Samtidigt hade jag ett gäng fotbollar som skulle med, som jag köpt på Stadium, då fotbollslagen där borta inte alls har samma förutsättningar som våra spelare och lag har. Lagen där har EN boll vilken är densamma som dom tränar med och spelar match med. Om det är för lite luft i bollen när de ska spela match så ställs matchen in och motståndarlaget får åka hem då de inte har tillgång till pump, vilket jag inte tänkte på när jag tog med alla bollar. Här hemma finns det en boll på 1-2 spelare på träning och ett antal matchbollar att använda. Oftast får Stadium pumpa upp bollarna de säljer och det var första gången som någon bad Stadium dra ur luften så mycket det bara gick i bollarna då jag ville ha plats för så många som möjligt.

2 Vill säga i detta sammanhang att även om jag köpte bollarna var Stadium med och bidrog med mycket lägre pris för det ändamål som de var till för. Efter att ha bytt ut en av resväskorna till en som inte vägde så mycket i sig själv, och packat om hundra gånger, fick jag till slut ner 2 matchställ med 40 tröjor, 40 shorts och 80 par strumpor i väskan. I incheckningen på Arlanda stod jag nervöst och hoppades att det inte skulle väga för mycket. Tjejen som vägde in väskorna tittade på mig och log och sa; - Ja du har då verkligen packat bra för du har 6 kilo tillgodo. - VA? 6 kilo tillgodo? Vad menar du? frågade jag henne. Hon kollade på min biljett och sa att flygbolaget jag skulle flyga med hade skrivit fel på min biljett. Jag fick enligt henne ha med mig 2x23 kilo. Men så bra då att allt jag inte fick plats med låg kvar hemma ca 10 mil därifrån. När jag lämnade in mina väskor och gick tänkte jag bara att matchställen i alla fall var med och de var det viktigaste. Var en resa med planet i 20 timmar och 3 mellanlandningar för tankning och påstigning av andra resenärer varav den ena mellanlandningen, i Kilimanjaro, innebar 2 timmars stillasittande inne på planet då någon slags brand uppstod på den sida jag satt. Såg ner under vingen då de tankat att det uppstod panik hos personalen som sprang fram och tillbaka i sina gula västar. Samtidigt kom brandbilarna åkande fram till planet och började spruta massor av vatten över hela planet. Vill bara säga att detta skedde medan vi var tvungna att sitta kvar. Trots att jag hade sådan fruktansvärd flygskräck kändes det lugnt att själv ha kontroll över allt som hände genom den lilla fönstergluggen. När planet väl lyfte igen var jag ändå tacksam att allt detta inte hände när vi var i luften. Det fanns andra resenärer som var mer irriterade på att vi var försenade än vad de var tacksamma för de personer som upptäckte branden och släckte den och lagade det som var trasigt. Speciellt en kvinna från Italien som stod upp och sprang omkring och stressade upp alla. Inte roligt för dom föräldrar som hade småbarn att hålla lugna i 2 timmar. Hennes försök att stressa upp även mig hade hon inte så mycket för. Jag har en viss förmåga att bli riktigt arg, eller i alla fall väldigt tydlig i mitt budskap, när jag blir rädd. När hon klev in vid min stol och försökte få igång även mig mot de stackars flygvärdinnorna, som inte kunde svara på så mycket, fick jag nog. Flygrädd, stressad över situationen, varm av den otroliga hettan och dessutom arg ställde jag mig upp och pekade med hela handen på kvinnan och skrek; Sit down!!!!! Tystnaden var total i flera sekunder innan hon bara suckade och gick tillbaka till sin plats. Tyvärr bara för stunden innan hon började igen.

3 Jag har ju sett på filmen Sällskapsresan och kom att tänka på hur mycket jag skrattat där hemma åt hur löjligt och överdrivet jag alltid tyckt att det varit när Stig-Helmer och kompani applåderat vid landningen. Denna gång satt jag där själv och applåderade så hårt jag kunde när hjulen slog i backen med en lätt studs på flygplatsen i Mombasa och jag kände ett otroligt lugn komma över mig. Jag tänkte att det var 20 dagar tills jag ska upp i luften igen. Klev ur planet lycklig över att vara framme och följde strömmen av människor ner till flyghallen där alla vita och blå dokument väntade på att fyllas i av mig för att få komma in i Kenya. Fascineras, och irriteras, över all den byråkrati som är så viktig för dom. Dessutom alla svar man ska ge på alla deras viktiga frågor. En obligatorisk fråga är att du måste uppge namnet på din pappa. Detta även om du är ung, gift (har make eller maka) eller är pensionär. När alla dokument var ifyllda, vilket gick snabbt för mig då jag varit här tidigare, gick jag fram till luckan där man fixar visum och gjorde det. Tog några steg framåt och var äntligen ute i den stora hallen där man hämtar sitt bagage. Gick fram till bandet och hittade mina väskor rätt snabbt då det inte var så många resenärer kvar på planet mellan Kilimanjaro och Mombasa. Inte förrän då kände jag helt plötsligt suget i magen och stressen över att jag skulle försöka, ja jag säger försöka, ta in väskorna med matchställen och bollarna. Reglerna här är att man inte får ta med sig vad som helst, som t ex presenter, in i landet. Dessa regler har inget med landets lag eller säkerhet att göra. Dessa regler sätts av var och en av myndighetspersonerna i just den situation personen befinner sig i. Utifrån all den korruption som sker hela tiden i Kenya så förstår ni att om de säger att det inte får föras in några presenter eller andra saker i landet så kan de ju om de upptäcker sådana saker i en resväska säga att resenären måste betala för sakerna för att få med sig dessa in. Annars tar de sakerna ifrån resenären. Det kan de bestämma sig för att göra ändå. Jag kände till korruptionen, och hade själv varit utsatt för det vid min tidigare resa hit, så jag hade bestämt mig innan jag åkte denna gång att jag inte tänkte betala en krona till någon och delta i detta. Det löftet till mig själv hade jag ingenting för när jag väl var innanför landets gräns men det är en helt annan historia.

4 När jag närmade mig kontrollen av väskorna gjorde jag enligt min strategi jag tänkt ut redan hemma. Sköt väskan med mina egna kläder och bollarna lite framför mig medan jag höll den andra väskan med matchställen bakom mig. Tänkte hela tiden att sannolikheten att de skulle kolla båda väskorna var nog väldigt liten. Eller så hoppades jag bara det. Eftersom jag hade bestämt mig att jag SKULLE ha in sakerna till fotbollslagen hade jag i mitt huvud en plan B. Kanske inte så smart men den skulle ändå gå att genomföra om jag blev tvungen. Den gick ut på att OM de bad att få titta i väskan med matchställen skulle jag backa och be att få gå på toaletten eftersom jag visste att den var i stora hallen. Sen hade jag tagit på mig samtliga tröjor och byxor ovanpå mina egna kläder och gått igenom med bara en väska och slängt den andra. De hade aldrig kunnat stoppa mig så länge det inte piper i kontrollen. Man får ha på sig vad man vill och de väger inte personen. När jag kom fram till kontrollen och svetten lackade, både av stress och värme, tänkte jag på att de som verkligen smugglar olagliga saker som knark och vapen ser mer coola ut än jag och därför klarar de sig igenom såna här kontroller. Men alla såg säkert på mig redan när jag klev in i hallen att jag var nervös, fast jag försökte verka så cool, och konstigt nog kände jag mig skyldig till något redan innan jag var framme fast jag inte gjorde något olagligt alls. - Stopp där! Rösten är kvinnans i kontrollen. Självklart stannade jag och tittade på henne och slängde upp handen i luften lite världsvant, log åt henne och sa ; Jambo, Jambo! - Vad har du i väskan där? frågade hon på engelska och pekade på väskan som jag höll framför mig. - Mina saker, svarade jag. - Du har inget annat eller något du ska betala för då? frågade hon. - Nej, det är bara min kläder, hörde jag mig själv säga. - Lägg upp väskan och öppna den, hördes hennes barska röst. Där och då gjorde min andning ett extra långt uppehåll och jag kände hur hjärtat slog så hårt innanför min tröja. Jag lade upp väskan och hon vände öppningen mot sig och öppnade den. - Vad är det här? halvskrek hon samtidigt som hon höll upp en av fotbollarna. - En fotboll, svarade jag lite lamt. - Vad ska du göra med de här då? frågade hon. - Jag ska ge dom till en familj jag känner, svarade jag. - NO, NO, NO!!! Det stämmer inte. Det normala är att man ger EN boll till EN familj, sa hon mycket bestämt.

5 Min kommentar just där och då var väl inte helt lysande men min hjärna hade stannat för en kort stund. - Jo men du vet ju att ni Kenyaner har barn och du vet ju hur ungar är och att de börjar gråta om de inte får var sin boll! Skulle inte sagt det men kommer på det för sent. Kvinnan blir arg och säger att jag ska betala henne massor av pengar för fotbollarna. Jag valde då att bara stå där och stirra och räknade till 10 inombords och hör sen mig själv säga; - Nej det tänker jag inte göra! Jag vill att du svarar mig på varför jag skulle betala dig för bollarna som jag redan betalt för när jag köpte dom i Sverige. Om kvinnan var arg innan blev hon i samma stund vansinnig på mig. Hon slet mitt pass ur min hand och börjar bläddra i det fram och tillbaka mellan sidorna. - Jag ser att du var här i februari, sa hon och frågade, vad gjorde du här då? - På semester, svarade jag. - Reste du ensam då? fortsatte hon. - Nej! Bestämde mig för korta svar. - Vem åkte du med? frågade hon då. - Min dotter och hennes kusin, svarade jag. - Men du reser själv nu? frågade hon. - Ja! - Varför då? Där gick precis min gräns för ren och skär dumhet. - Du kan sluta fråga mig och så vill jag att du hämtar flygplatschefen för jag vill prata med honom nu! sa jag då I samma veva gav hon tillbaka passet lite vårdslöst, sköt iväg min väska och sa: - Det får gå för den här gången. Precis när jag stängde igen väskan pekade hon på den andra väskan som jag hela tiden hållit krampaktigt i handen under hela tiden och frågade; - Vad har du i den där väskan? - Mina kläder, svarade jag. Då kom en del av de andra personerna som var på planet och hämtat sina väskor och kvinnan blev stressad och lät mig gå för att ta nästa. Skönt att jag slapp ta på mig alla tröjorna och byxorna tänkte jag när jag klev ut från flygplatsen i 40 graders värme. Jag var också glad åt att jag ändå höll

6 mig rätt lugn eftersom jag hela tiden måste komma ihåg att jag är gäst i deras land. Här är inte allt precis som hemma. När vi befann oss i byn Watamu, där jag bodde, höll några grabbar upp bollarna och såg lite frågande ut innan dom frågade; - Hur ska vi få luft i bollarna? - Pumpa dom såklart, svarade jag. - Hur då? frågade dom då. - Med en pump, svarade jag. - Vilken pump? För det finns ingen, var kommentaren jag fick tillbaka. Inte hade jag över huvud taget tänkt på att det inte skulle finnas någon fotbollspump. Det var ju något jag tog för givet. Men det är klart att hade jag tänkt efter innan så hade jag nog förstått det. Då var det bara till att tänka på hur vi skulle kunna lösa detta lilla problem. Jag föreslog att vi skulle gå till ett däckskjul jag sett på gatan längre bort. De borde ju ha en pump till att ha i slangarna till bildäcken. Sagt och gjort gick vi dit. Tyvärr passade det inte alls till några fotbollar. Då kom jag på att jag sett att de hade ett plåtskjul där de hade gamla Singersymaskiner, sådan man trampar själv för att sy på, och då borde det ju finnas tjockare nålar till dom också. Efter att vi kollat runt bland valet av nålar och också testat dom i en boll hittade vi en nål som passade perfekt. Nu var det bara att hitta en pump som skulle göra att vi fick i luften genom nålen. VI gick omkring och letade hos handlare som sålde diverse saker och letade efter en pump. Efter många besök hos olika handlare hittade vi en pump som såg ut typ som en gammal cykelpump i Sverige från 1800-talet. Man fick stå på några medar längst ned på den och pumpa upptill medan någon annan fick hålla själva munstycket mot bollen. Lyckan var total när vi stod där på gatan med en tjockare synål och en gammal cykelpump som passade ihop och faktiskt blev en Fotbollspump. Så är det med det mesta på den här platsen. Man tar vad man har. Dagen var inne för att åka till byn där fotbollslagen hade sin hemmaarena. Stället låg ungefär 2 mil från byn där jag bodde och det var längre ut i bushen. När jag säger hemmaarena ska ni veta att den bestod av en uppröjd åker och inte alls så många grässtrån. Så länge har jag varit aktiv inom fotbollen och varit involverad i många av kommunens klubbar genom åren så jag vet att ingen här hemma skulle acceptera att varken träna eller spela sin match på detta underlag.

7 Men det jag verkligen vill betona är den stolthet kenyanerna känner för sin egen fotbollsplan och möjlighet att ha sin klubb och träna och spela fotboll. De är så härliga människor och när jag anlände satt alla och väntade på mig och det jag hade med mig. Förväntan var enorm! Jag överlämnade väskorna med matchställen och fotbollarna och den otroliga glädje över dessa saker, som för dom betyder så mycket, går inte riktigt att beskriva för er. Men jag gör ett försök. Deras ledare öppnade väskorna och fördelade de två matchställen mellan spelarna. Alla tog med sig sitt ställ och gick in i en av skolsalarna på skolan för att byta om. De använder klassrummen vid sin träning och match då eleverna i skolan har gått hem och det inte finns några omklädningsrum. NI skulle bara veta hur gott det kändes i hjärtat när jag hörde hur de pratade och skrattade där inne och visade upp sig för varandra i matchställen. När de kom ut iklädda dessa kom bara en del ut i fotbollskor och en del sprang i strumporna. Fotbollsskor är dyra och har man inte råd med det så spelar man barfota. Så halva laget spelade med skor och halva utan och jag tänkte hela tiden att det kan inte vara särskilt skönt att bli trampad av någon som bär skor. Dessutom var det inte så att de utan skor tog det lite försiktigare utan spelet var lika tufft för det.

8 Innan de skulle sätta igång matchen mellan sina lag, en slags uppvisningsmatch som tack för kläderna från Ärla IF, ställde de upp hela lagen för fotografering. Jag ville gärna ha med mig bilder hem till Ärla IF Fotboll för att visa hur bra kläder och saker som vi inte längre använder kan komma till nytta någon annanstans i världen. Vi gjorde också en liten ceremoni innan och det gjordes en officiell överlämning av allt från mig till deras lag och lagledare.

9 Efter det så hade de lite uppvärmning och träning inom respektive lag innan matchen. Det var precis som hemma i Ärla. Sen satte matchen igång och nog spelade de fotboll allt. Ett väldigt tufft spel och alla gav allt hela tiden. Det syntes att de verkligen älskar att spela fotboll och hade en härlig laganda både inom men också mellan lagens spelare. Här ute i bushen har man inte ens ström så det är inte tal om att annonsera, eller bjuda in via hemsida, när man ska spela match. Alla talar med varandra i byarna och så kommer det massor av publik när det är match. När det gäller domarna, 3 domarsystem, så måste dessa betalas kontant direkt före matchen. Men här handlar det inte om att någon klubb har pengar utan varje spelare får se till att kunna skramla ihop så mycket de kan

10 själva för att få ihop till arvode till domarna. Om de inte får ihop tillräckligt, vilket ofta händer, åker domarna därifrån och matchen spelas inte. Eftersom det i dessa bostadsområden är väldigt fattigt och inte många har arbeten så går dom enda pengarna familjerna kan få ihop till mat och det viktigaste för deras överlevnad. Därför är det inte ens enkelt för spelare att kunna lägga några pengar till bidrag till att genomföra en fotbollsmatch. Ja ni, det är verkligen olika förutsättningar i olika länder för att få spela fotboll. Jag kände mig så lycklig, och tacksam till Ärla IF Fotboll, för att haft möjligheten att göra dessa spelare så lyckliga med så små medel. Kändes också rätt roligt att spelarna i ett lag i Kenya, utanför Malindi, nu bär Ärla IF s matchställ med vår logga då de inte ens själva har bokstaven Ä i alfabetet. Fick lära dom hur man uttalar ett Ä så de vet hur de ska berätta för alla sina kompisar hur man säger ÄIF. Det var när jag stod där och såg hur spelarna stolta sprang runt och visade upp sina kläder, dessutom skrattade och hälsade tillbaka till Ärla IF med en sådan tacksamhet, som det blev så påtagligt för mig att fotboll förenar. Spelarna kände, och uttryckte, en sådan samhörighet med spelarna i Ärla IF. De bad mig hälsa så mycket till spelarna hos oss och jag som var där och såg och hörde dom kan bara säga att de verkligen menade det. Efter den spelade matchen fick jag hålla ett tal till lagen. Ja ni, det är inte helt enkelt att hålla ett tal i vanliga fall men inte heller när man känner sådan glädje att få ge och därför får tårar i ögonen och rösten stockar sig. Men jag höll ett tal direkt från mitt hjärta och fick också berätta en del om Ärla IF och våra lag och förening.

11 Jag, som inte är någon fotbollscoach, tog mig ändå chansen att pusha dom i sitt fotbollsspelande utifrån matchen jag sett och också utifrån att jag vet hur mycket möjligheten att få spela fotboll betyder för dom. Tog också chansen att nämna Zlatan då jag vet att de känner till honom. När jag åkte därifrån kände jag en otrolig värme och kärlek i hjärtat då det var vad de under dagen gav tillbaka till mig och Ärla IF. Insåg också att det behövs egentligen så lite för att glädja så mycket. Jag är så glad för min möjlighet att kunna vara ett verktyg i denna fotbollsresa och vill också tacka Ärla IF Fotboll för alla kläderna och hoppas ni verkligen känner att ni varit med och gjort något gott för några andra. Kom ihåg; En kan inte hjälp alla men alla kan hjälpa någon! Fotbollskramar till er alla från Lotta

12