Riksåklagarämbetet. årsberättelse HELSINGFORS 1999

Transkript

1 2..

2 Riksåklagarämbetet årsberättelse HELSINGFORS

3 REDAKTION: MARJA LEHTONEN, RIKSÅKLAGARÄMBETET GRAFISK DESIGN: TAINA REINIKKA, OY EDITA AB PÄRM: REPEAT 240 G/M 2, TEXTSIDOR: LUMISILK 115 G/M 2 TRYCK: OY EDITA AB, HELSINGFORS

4 TILL LÄSAREN Riksåklagarämbetet inledde sin verksamhet Denna årsberättelse, som är den första i sitt slag, omfattar perioden Berättelsen är avsedd att vara en informationskälla framförallt för de lokala åklagarenheterna samt för dem som arbetar inom den övriga justitieförvaltningen. I en bilaga till berättelsen har intagits ämbetsverkets arbetsordning samt en förteckning över avgöranden, inklusive korta referat av de viktigaste besluten. Årsberättelsen har redigerats av överinspektör Marja Lehtonen. Under den gångna perioden har det nya ämbetsverket inlett sitt arbete och informerat om sina verksamhetsformer, men till största del har det varit fråga om vardagsrutiner för att förverkliga verksamhetsidén och fullgöra de uppgifter som ålagts ämbetsverket. Resurserna har ofta förefallit otillräckliga i förhållande till det nya ämbetsverkets målsättningar. Personalen har emellertid uppfattat sitt arbete som både intressant och inspirerande och följaktligen gjort sitt bästa. Helsingfors den 30 april 1999 Matti Kuusimäki Riksåklagare Martti Jaatinen Biträdande riksåklagare 5

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Till läsaren... 5 Innehållsförteckning... 6 Riksåklagare Matti Kuusimäki: Åklagarens nyckelroll... 8 Biträdande riksåklagare Martti Jaatinen: Åklagarväsendet i ett nytt utvecklingsskede Det förnyade åklagarväsendet Bakgrund Riksåklagaren Biträdande riksåklagaren Statsåklagarna Riksåklagarämbetet De allmänna åklagarna Åklagarväsendets organisation och logo Förvaltningen Utnämningsärenden Resultatstyrning av åklagarväsendet Åklagarenheternas samarbetsområden Information Åtalsärenden Åtalsprövningsärenden Ändringsprövningsärenden Riksdagens justitieombudsmans åtalsförordnanden Åtalsförordnanden, bl.a. enligt SL 1 kap. Överklaganden till högsta domstolen Åklagarförordnanden Polisbrottsärenden 6

6 Utveckling, styrning och utbildning Riksåklagarens allmänna anvisningar Den riksomfattande åklagardagen Utbildning inom åklagarväsendet Praktiksystemet för biträdande åklagare Övervakning Internationella ärenden Internationell rättshjälp Norden och övriga närområden Ärenden som gäller Europeiska unionen och Europarådet Övrigt rättsligt samarbete Övriga internationella ärenden Sakkunniguppdrag Utlåtanden Övriga sakkunniguppdrag Statistik över åklagarväsendets versamhet Riksåklagarämbetets personal Bilaga Riksåklagarämbetets arbetsordning Förteckning över avgöranden Sakregister

7 Riksåklagare Matti Kuusimäki: ÅKLAGARENS NYCKELROLL Foto-Mannelin Statens straffrättsliga system är i väsentliga avseenden uppbyggt på åklagarnas verksamhet (Antti Jokela: Uudistuva rikosprosessi, Jyväskylä 1997, s. 52 översatt för denna publikation). Detta citat ur en lärobok i processrätt är både högtidligt och förpliktande för åklagarväsendet. Det avspeglar emellertid verkligheten. Av förarbetena till straffprocesslagen framgår tydligt syftet med reformen. Särskilt lagutskottets betänkande (LaUB 9/1997) uttrycker saken i klartext. Rättegången i brottmål som utgår från åtalsförfarandet baserar sig tydligare än förr på ett tvåpartsförhållande, med åklagaren och målsäganden på den ena sidan och den åtalade på den andra. Domstolens roll är att vara opartisk under hela rättegången och att avgöra ärendet utan att därförinnan ha deltagit i utredningen. Detta innebär i praktiken att arbetsfördelningen mellan åklagaren och domaren i straffprocessen har blivit rent ackusatorisk, vilket innebär att rättens ordförande leder processen och inte längre utreder ärendet på eget initiativ. Hela utredningsskyldigheten i rätten åvilar numera åklagaren och utredningen blir beroende av hans yrkesskicklighet. Åklagaren ansvarar för att målet utreds på vederbörligt sätt och att åtalet bevisas i samband med den muntliga, omedelbara och koncentrerade huvudförhandlingen. Till följd av principen att gynna försvaret skall domstolen inskränka sig enbart till att kontrollera att också det material som talar till det åtalades fördel läggs fram under processen. Åklagaren skall ensam ansvara för att det material som stöder åtalet inhämtas och framläggs under processen. Vad innebär det då i praktiken att åklagaren i större utsträckning än förr ensam skall se till att målet utreds i domstolen? Alltid har ju åklagaren varit tvungen att i brottmål bevisa åtalet. Ändringen hänför sig till principen om åtalsbundenhet, som under de senaste åren blivit vedertagen i vår straffprocess. Denna princip sammanhänger med det processrättsliga rättskraftstänkandet. Rättskraften i en brottmålsdom begränsar sig nämligen inte enbart till den gärning som har individualiserats i det prövade åtalet i den form som framgår av åtalet, utan sträcker sig till gärningen i dess helhet, dvs. sådan den i verkligheten har utförts. Rättskraften omfattar sålunda alla de kännetecken som en och samma gärning har med avseende på tid, plats och övriga omständigheter kring gärningen. 8

8 Tidigare kunde domstolen på eget initiativ utreda samtliga brottsrelaterade omständigheter med enbart de begränsningar som målets rättskraftssfär ställde. Detta innebar i praktiken att så sent som 1984 kunde högsta domstolen publicera ett välbekant, sedermera visserligen upphävt prejudikat (HD 1984:154), enligt vilket en person som åtalats för stöld, på domstolens eget initiativ kunde dömas för döljande av tjuvgods, dvs. för en gärning inom samma rättskraftssfär. På senaste tid har både högsta domstolen och hovrätterna i sina avgöranden tagit en strikt inställning till åklagarens skyldighet att åberopa fakta. Med åberopande avses en processhandling varmed en part ber domstolen lägga ett visst rättsfaktum till grund för domen. Härmed avses inte av att parten endast lägger fram en viss omständighet under rättegången. Detta innebär att endast en part kan åberopa en omständighet, medan t.ex. ett vittne eller en sakkunnig kan föra fram den. Om åklagaren inte på ett adekvat sätt kan eller hinner sköta de nämnda uppgifterna i varje mål, kan den materiella sanningen i straffprocessen inte vederbörligen utrönas. Domstolen kan inte hjälpa åklagaren, även om den av materialet i målet drar slutsatsen att det vore befogat. Detta innebär att i materiellt hänseende ofullständiga domar är det pris vi får betala för en processordning som är strikt ackusatorisk. I regeringens proposition med förslag till lag om rättegång i brottmål betonas även åklagarens skyldighet att rätta sig efter de krav som objektivitetsprincipen ställer. När åklagaren motiverar sin ståndpunkt får han inte koncentrera sig på att enbart föra fram för den åtalade ofördelaktiga omständigheter, utan han skall även redogöra för de under förundersökningen framkomna omständigheter som talar till den åtalades fördel. Eftersom detta nämns upprepade gånger i regeringens proposition kan det inte lämnas utan avseende. Situationen är problematisk för en åklagare som efter allvarligt övervägande beslutat väcka åtal. Det finns ju en risk för att han, genom att föra fram omständigheter som talar till den åtalades fördel, samtidigt sågar på sin egen gren. Objektivitetsprincipen torde närmast innebära att åklagaren inte får undanhålla rättegångsmaterial som kan vara av betydelse för den åtalade eftersom det talar till hans fördel. I situationer där den åtalade har ett adekvat försvar är det orealistiskt att kräva att åklagaren aktivt skall motarbeta sitt eget åtal. Huvudsaken är att åklagaren kommer ihåg att hans ställning avviker från försvararens. Åklagaren skall inte enbart eftersträva en fällande dom utan framförallt ett rättvist avgörande. En hörnsten i reformeringen av hovrättsprocessen är möjligheten att få muntlig behandling i ett ärende när någon part så önskar. I och med reformen kan den reservation upphävas som Finland i tiden gjorde i samband 9

9 med ratificeringen av människorättskonventionen. Det är emellertid skäl att observera att då Finland fortsättningsvis garanterar sina medborgare full rätt att söka ändring i brottmål även i bevisfrågor, är rätten till muntlig behandling med tanke på åklagarväsendets resurser en fråga av en helt annan klass än i de länder där besvärsrätten har begränsats till juridiska frågor. Någon omfattande muntlig huvudförhandling med tonvikt på bevisningsfrågor behövs inte på annat håll. Parternas rätt att som ett komplement till en skriftlig ändringsansökan eller ett bemötande muntligen för domarna i en överrätt få framföra sina viktigaste synpunkter, är inte särskilt tidskrävande. Den muntliga huvudförhandlingen kommer att ställa nya krav på åklagarna. Hovrättens lagenliga rättegångsmaterial omfattar endast det material som har åberopats under huvudförhandlingen i hovrätten. Åklagarna bör därför verkligen koncentrera sig på vad de lägger fram under den muntliga huvudförhandlingen. Detta innebär att de inte under hovrättsprocessen kan stöda sig på gammalt material. I brottmål där det ordnas muntlig huvudförhandling blir det också svårt att tala om att målet har karaktären av överprövning. Rättegångsförfarandet blir således av nödtvång en mångsidig, förnyad behandling i andra instans. Den muntliga straffprocessen ställer nya och viktiga krav på åklagarnas yrkesskicklighet, inte minst på deras förmåga att uttrycka sig muntligt. Det kommer att ta tid att inse vilken faktisk betydelse det centrala skedet av rättegången, dvs. den muntliga sakframställningen har. Då man följer rättegångar i Sverige inser man sakframställningens viktiga betydelse i varje mål. När behandlingen är muntlig och förundersökningshandlingarna inte längre automatiskt utgör en del av rättegångsmaterialet, ställs det helt nya krav på åklagarnas noggrannhet och uppfattningsförmåga. I och med lagändringarna har åklagaren blivit en central aktör i den finländska straffprocessen. De ökade befogenheterna innebär ett växande ansvar för det egna kunnandet och ställer höga krav på den personliga aktiviteten. Riksåklagarämbetet arbetar efter bästa förmåga för att åklagarväsendet skall kunna uppfylla de höga krav som det ställts inför. Vår årsberättelse, som nu publiceras för första gången, visar att vi från första början resolut har gripit oss verket an och även nått resultat. 10

10 Biträdande riksåklagare Martti Jaatinen: ÅKLAGARVÄSENDET I ETT NYTT UTVECKLINGSSKEDE Foto-Mannelin Då riksåklagarämbetet inledde sin verksamhet hade åklagarväsendet nått ett viktigt mål: både åklagarväsendets ledning och de lokala åklagarna var nu heltidsanställda i denna syssla. Målet uppställdes redan för ungefär hundra år sedan och uttrycktes klart i Kaarlo Ignatius år 1900 granskade doktorsavhandling Syyttäjälaitoksen kehittyminen, organisatsiooni ja syyteoikeus. Åklagarväsendet är inte ännu färdigt, men nu är det för första gången i historien möjligt att utveckla både åklagarväsendet och åklagarverksamheten från dess egna förutsättningar och på dess egna villkor. Vi är inte längre beroende av de bindningar som var ett faktum så länge åklagarväsendet var kopplat till lokalförvaltningen, och ledningen av åklagarväsendet är inte längre i administrativt hänseende beroende av justitieförvaltningen och inrikesförvaltningen. Vi har även frikopplats från den arbetsbörda som sammanhänger med justitiekanslerns uppgifter som allmän laglighetsövervakare och övervakare av statsrådets verksamhet. Riksåklagarämbetet anser att både ledningen och utvecklandet av åklagarväsendet är ytterst utmanande uppgifter. Vi känner oss också manade att omedelbart göra allt det som i decennier blivit ogjort i åklagarväsendets ledning. Vissa brister i organisationen står högt på agendan. På lokalplanet finns framförallt tre problem. För det första de alltför små distrikten och enheterna med därav följande talrika olägenheter, för det andra den oändamålsenliga organiseringen av de s.k. enhetsämbetsverken, dvs. häradsämbetenas förvaltning och för det tredje oenhetligheten i den judiciella resp. administrativa indelningen. Problemen med de alltför små distrikten och enheterna har under verksamhetsåret avhjälpts i samarbete med justitieministeriet, genom att på det sätt som framgår nedan utöka antalet samarbetsområden och förstora dem. Problemen med de små enheterna kan visserligen reduceras genom olika former av samarbete men målet är att varje enhet skall vara så stor att den i sig har tillräcklig yrkesskicklighet och sakkunskap och kan sköta jävsfrågor och ställföreträdararrangemang samt kan utnyttja såväl sina personal som övriga resurser på ett ändamålsenligt sätt. Redan i häradsförvaltningens inledande skede stod det klart att enhetsämbetsverkens, dvs. häradsämbetenas förvaltning var oändamålsenlig. Det har konstaterats att de planerade synergieffekterna nästan helt har uteblivit 11

11 och att de anslag som häradsämbetena tilldelas gemensamt via inrikesförvaltningen samt den gemensamma, av häradslänsmannen ledda förvaltningen inte har medfört någon nytta som skulle motsvara den byråkrati som dessa arrangemang har krävt. Vid flera tillfällen har man kunnat konstatera att systemet direkt försvårar det lokala åklagararbetet. Motsvarande slutsatser har dragits även inom häradsämbetenas övriga verksamhetsområden. Enligt riksåklagarämbetet är den bästa modellen den där de lokala enheterna är självständiga samt helt fristående och oberoende i förhållande till den övriga förvaltningen. Oenhetligheten i den judiciella resp. administrativa indelningen medför olägenheter både för förundersökningssamarbetet och för verksamheten i tingsrätten och hovrätten. Riksåklagarämbetet strävar efter att med sina ställningstaganden och åtgärder stödja justitieministeriet och inrikesministeriet för att få till stånd en enhetlig judiciell och administrativ indelning. Riksåklagarämbetets interna organisation har visat sig fungera och den har hittills behövt endast smärre justeringar. Man kan med särskild tillfredsställelse konstatera att statsåklagarnas rätt att med riksåklagarbehörighet avgöra vissa ärenden har tryggat ämbetsverkets kapacitet att sköta ett anmärkningsvärt stort antal inkommande ärenden. Även arbetsfördelningen mellan riksåklagaren och biträdande riksåklagaren har fungerat väl. På grund av att personalen är liten har både placeringen av tjänstemännen och deras uppgiftsområden justerats ett antal gånger. Eftersom antalet internationella ärenden mångfaldigt överskridit de preliminära beräkningarna har en egen enhet för dessa ärenden inrättats. Vid beredningen av författningarna om åklagarväsendet stannade man för en tvåstegsorganisation i stället för den tidigare trestegsmodellen. Från riksåklagarämbetets synpunkt har arrangemanget fungerat relativt väl trots en del olägenheter som visserligen kunde förutses. Som ett exempel kan nämnas den arbetsdryga resultatstyrningen av de 78 lokala enheterna. En reducering av antalet lokala enheter skulle innebära en lättnad även i detta avseende. I praktiken uppkom redan i det s.k. Sundqvist-målet en problematisk situation, då riksåklagaren blev tvungen att överta prövningen av ett ärende som statsåklagaren redan hade avgjort och kom fram till ett annat slutresultat. Juridiskt och sakligt sett är förfarandet helt klanderfritt. Att samma ämbetsverk ger två olika avgöranden i samma ärende är emellertid ägnat att minska den allmänna tilltron till åklagarverksamheten. En organisation som fungerar utan mellaninstans men har flera lokalenheter där alla åklagare arbetar självständigt och oberoende i sin åklagarverksamhet, är också problematisk med avseende på ledningen av själva åklagarverksamheten. Åklagarkåren borde i hela landet kunna tillämpa en kriminalpolitik som baserar sig på gemensamma linjedragningar. Detta är en ständig utmaning för åklagarväsendets ledning. 12

12 DET FÖRNYADE ÅKLAGARVÄSENDET Kerkko Kehrävuo Bakgrund Då riksåklagarämbetet, RÅÄ, inledde sin verksamhet togs det avslutande steget för att i grunden förnya Finlands åklagarväsende. Uppgifterna som högsta åklagare överfördes från justitiekanslern i statsrådet till riksåklagaren och RÅÄ. Detta är under ledning av riksåklagaren den centrala förvaltningsmyndigheten för de allmänna åklagarna. I samband med reformen indrogs länsåklagarbefattningarna. Länsåklagarna hade varit åklagare i mellaninstans. Indragningen av befattningarna ledde till åklagarväsendets tidigare trestegsorganisationen blev en tvåstegsorganisation. På lokalplanet genomfördes reformen redan , då åklagaruppgifterna överfördes från stadsfiskalerna och länsmännen till häradsåklagarna. Både praktiska och principiella skäl låg bakom organisationsreformen inom åklagarväsendet. Den gamla organisationen, som i stor utsträckning var uppbyggd kring åklagare i bisyssla, svarade inte längre mot de allt högre krav som åklagaruppgifterna ställde. Som principiellt skäl för reformen kan nämnas elimineringen av oavhängighetsproblemen mellan justitiekanslern, länsåklagarna och länsmännen. I samband med förnyandet av åklagarväsendets organisation beslöt man att gå in för lösningar som underströk åklagarväsendets oberoende. Bestämmelserna om riksåklagaren ingår i grundlagen och vilket är skäl att observera - placerades i det kapitel av regeringsformen som gäller domsmakten. Nya 60 a regeringsformen lyder: Åklagarväsendet står under ledning av en riksåklagare som är högsta åklagare. Om åklagarväsendet stadgas i lag. Åklagarväsendet regleras i lagen om allmänna åklagare ( /199). Riksåklagaren ENLIGT BESTÄMMELSERNA SKALL RIKSÅKLAGAREN: Svara för den allmänna ledningen och utvecklingen av åklagarverksamheten samt för övervakningen av åklagarna. Riksåklagaren skall bl.a. främja och övervaka lagligheten och enhetligheten i åklagarverksamheten samt se till att den handhas utan dröjsmål och på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt, Handha åklagaruppgifterna i ärenden som enligt lag ankommer på honom eller som han åtar sig, Utfärda sådana åtalsförordnanden som avses i 1 kap. strafflagen eller i någon annan lag samt Företräda åklagarna i högsta domstolen. 13

13 Enligt 3 lagen om allmänna åklagare utövar riksåklagaren i egenskap av högsta åklagare självständig och oberoende åtalsprövningsrätt. Även utnämningsförfarandet och rätten att kvarstå i tjänsten understryker riksåklagarens oberoende. Riksåklagaren utnämns av republikens president på föredragning av statsrådet. Presidenten utnämner även domstolsdomarna. Tjänsteutnämningen sker inte för viss tid. Cheferna för centrala förvaltningsmyndigheter - även justitiekanslern som tidigare var högsta åklagare betraktas i Finland som s.k. förtroendetjänstemän, och kan sägas upp om skäl därtill föreligger. För att säkerställa riksåklagarens oberoende ställning ordnades emellertid hans rätt att kvarstå i tjänsten enligt samma principer som gäller för tjänstemän i allmänhet, vilket i praktiken innebär att den är synnerligen stark. Som en garanti för åklagarväsendets oberoende har all beslutanderätt som gäller åklagarkåren koncentrerats till riksåklagaren. Denne utnämner samtliga lokala åklagare och utövar disciplinär makt över dem. Riksåklagaren fattar även beslut om interna tjänstearrangemang inom åklagarväsendet samt beslutar om de viktigaste förvaltningsärendena. Åklagarväsendets anslag upptas i statsbudgeten under justitieministeriets huvudtitel och riksåklagaren för budgetförhandlingar med justitieministeriet om åklagarväsendets anslag. RÅÄ svarar för åklagarväsendets resultatstyrning. Ett visst samband med justitieministeriet föreligger även såtillvida att riksåklagaren innan han offentliggör allmänna anvisningar för åklagaren skall bringa dem till justitieministeriets kännedom. Biträdande riksåklagaren Biträdande riksåklagaren avgör med samma behörighet som riksåklagaren de ärenden som ankommer på honom samt fungerar som ställföreträdare för riksåklagaren. Arbetsfördelningen mellan riksåklagaren och biträdande riksåklagaren bestäms i RÅÄ:s arbetsordning. Statsåklagarna Vid RÅÄ har under verksamhetsperioden arbetat 10 statsåklagare, som är behöriga att utföra åklagaruppgifter i hela landet. Enligt lagen skall statsåklagarna i första hand sköta åklagaruppgifterna i de brottmål som från samhällets synpunkt är viktigast. De skall också utföra åtal som riksdagen, justitieministeriet, justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman har beslutat väcka. Statsåklagarna är dessutom åklagare i ärenden som hovrätten behandlar i första instans. 14

14 I den nya tvåstegsorganisationen har statsåklagarna inte någon självständig förmansställning i förhållande till de lokala åklagarna, men till statsåklagarna kan delegeras rätt att avgöra ärenden med riksåklagarens behörighet. Enligt lagen kan en statsåklagare med stöd av arbetsordningen eller riksåklagarens förordnande avgöra andra än principiellt viktiga eller omfattande ärenden med samma behörighet som riksåklagaren. I RÅÄ:s arbetsordning har denna behörighet delegeras så att statsåklagarna kan avgöra ärenden angående åtalsprövningar och klagomål, om inte ärendet förorsakar åtgärder av riksåklagaren eller annat ställningstagande. Riksåklagarämbetet Inom den nya tvåstegsorganisationen, där RÅÄ har relativt små resurser, är resultatet av åklagarverksamheten som helhet betraktat beroende av de lokala åklagarmyndigheterna. Riksåklagarens och RÅÄ:s viktigaste uppgift är att stödja och utveckla den lokala åklagarverksamheten. Detta framgår av den verksamhetsidé som framgår av RÅÄ:s arbetsordning (se bilaga): I egenskap av den centrala förvaltningsmyndigheten för de allmänna åklagarna skall RÅÄ ombesörja åklagarväsendets verksamhetsförutsättningar så att åklagarna, som verkar självständigt och oavhängigt, kan utföra de uppgifter som krävs för att förverkliga det straffrättsliga ansvaret på ett jämlikt, snabbt och ekonomiskt sätt, så som rättssäkerheten och allmän fördel kräver. Av arbetsordningen framgår också RÅÄ:s ledningsförhållanden, de uppgifter som ankommer på ämbetsverkets enheter och tjänstemän samt hur besluten fattas. Riksåklagarämbetets ledningsgrupp på sitt möte: till vänster statsåklagarna Raija Toiviainen och Petri Jääskeläinen, biträdande riksåklagare Martti Jaatinen, riksåklagare Matti Kuusimäki, statsåklagare Jarmo Rautakoski, överinspektör Marja Lehtonen (sekr.) och statsåklagare Jorma Kalske 15

15 De allmänna åklagarna Åklagarkårens ställning och uppgifter framgår av följande principiellt viktiga bestämmelse i 1 lagen om allmänna åklagare: Åklagaren skall sköta om förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret vid behandlingen av brottmål samt vid åtalsprövning och rättegångar, enligt vad parternas rättsskydd och allmän fördel kräver. I samband med därtill hörande rättsliga avgöranden och övriga åtgärder skall åklagaren vara opartisk samt sköta sina uppgifter utan onödigt dröjsmål och på ett ekonomiskt sätt. Åklagaren utövar självständig åtalsprövningsrätt i de ärenden som han behandlar. Åklagaren har också till uppgift att utfärda strafforder enligt vad som stadgas särskilt. Bestämmelsen framhåller de viktigaste elementen när det gäller åklagarens roll och ställning: förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret, omsorgen om individens rättssäkerhet, beaktandet av allmän fördel, objektivitetsprincipen, varje åklagares självständiga åtalsprövningsrätt samt i vissa fall uppgifter som kan jämföras med utövande av domaremakt. Åklagarväsendets organisation RIKSÅKLAGARÄMBETET RIKSÅKLAGAREN BITRÄDANDE RIKSÅKLAGAREN FÖRVALTNINGSENHETEN ENHETEN FÖR ÅTALSÄRENDEN UTVECKLINGSENHETEN STATSÅKLAGAREN FÖR INTERNATIONELLA ÄRENDEN DE LOKALA ÅKLAGARENHETERNA SIFFERUPPGIFTER (1998) anställda 500 åklagare 300 åklagarenheter 78 av åklagarna avgjorda ärenden vid domstol åtalade personer beslut om åtalseftergift åklagarväsendets (RÅÄ + de lokala enheterna) anslag 129 milj. mk kalkylerad konstnad per behandlat ärende mk 16

16 Åklagarväsendets logo DE VIKTIGASTE ELEMENTEN I ÅKLAGARVÄSENDETS VERKSAMHET ÄR SAMMANSTÄLLDA I DEN LOGO FÖR FINLANDS ÅKLAGARVÄSENDE SOM TOGS I BRUK UNDER VERKSAMHETSÅRET. LOGON HAR PLANERATS AV GRAFIKER TIMO HUHTALA UTGÅENDE FRÅN PERSONALENS IDÉER. LOGONS INNEBÖRD ÄR FÖLJANDE: I Finland har åklagaren en straffprocessuell trippelroll. Åklagaren är den som skall förverkliga det straffrättsliga ansvaret och aktivt driva straffprocessen, dvs. fungera som dess motor. Åklagaren skall vidare ombesörja parternas rättsskydd och se till att de för samhällets straffrättsliga system anvisade resurserna blir ändamålsenligt utnyttjade. Åklagaren fungerar således också som straffprocessens filter, som genom sina ställningstaganden till bevisföring och rättsliga frågor ser till att oskyldiga inte blir åtalade. Med stöd av sin lagstadgade prövningsrätt reglerar åklagaren på kriminalpolitiska ändamålsenlighetsgrunder antalet mål som når ända till domstolsbehandling. Befogenheten att upphäva oskuldspresumtionen och besluta om straffpåföljder i samband med strafforderförfarandet och beslut om åtalseftergift innebär att åklagaren dessutom fungerar som domare. Trippelrollen symboliseras av logons trekantiga form. Hela logon kan ses som en pil som uttrycker både dynamik och åklagarens roll som den motor som aktivt driver processen framåt. Logon kan även uppfattas som ett horisontellt filter, som reglerar flödet av straffprocessuella ärenden. Vågmönstret till vänster i logon symboliserar de olika typer av mål som inkommer till åklagaren för prövning. I rollerna som motor, filter och domare grundar sig åklagarens prövning och åtgärder på lag och rättsliga kriterier vilket symboliseras av det centrala paragraftecknet. Åtalsprövningen innebär att målen sorteras dels utgående från bevisning och rättsliga aspekter, dels utgående från ändamålsenlighetskriterier. Bedömningen resulterar i avgöranden som antingen avslutar eller fortsätter straffprocessen. Båda alternativen innebär att fakta genom åklagarens prövning har blivit rättsligt vägda och kvalificerade, vilket framgår av logons dynamiska och skarpa högra profil. 17

17 FÖRVALTNINGEN Utnämningsärenden Riksåklagaren utnämner alla häradsåklagare. Under verksamhetsåret gjordes sammanlagt 21 utnämningar. Tjänsterna fördelar sig löneklassvis enligt följande: avlöningsklass A28 A27 A26 A25 tjänster Antalet sökande per tjänst varierade från 5 till 31. Sökandena uppgick till sammanlagt 313, av vilka 197 (63 %) var män och 116 (37 %) kvinnor. Av dem som utnämndes var 14 (67 %) män och 7 (33 %) kvinnor. I november 1998 ledigförklarades vid RÅÄ ett flertal nya tjänster, dvs. två statsåklagartjänster och en inspektörstjänst samt vid de lokala enheterna tio häradsåklagartjänster (ekobrott, A 27). Dessutom ledigförklarades 12 tidsbestämda häradsåklagartjänster (ekobrott, A 27) och 30 ettåriga praktikanttjänster som biträdande åklagare. Utnämningarna skedde i början av Resultatstyrning av åklagarväsendet 1. RESULTATFÖRHANDLINGAR 1.1. Förhandlingsramarna RÅÄ och de lokala åklagarenheterna förde förhandlingar om 1999 års resultatmål. Förhandlingarna fördes vid RÅÄ separat med varje enhet. Enheterna deltog emellertid samarbetsområdesvis. Vid förhandlingarna kom man överens om alla de resultatmål som hade avtalats vid förhandlingarna med justitieministeriet. Över förhandlingarna har uppgjorts protokoll och resultatavtal har ingåtts. 1.2 Kvalitativa resultatmål Följande kvalitativa resultatmål avtalades: det straffrättsliga ansvaret förverkligas genom den nya straffprocessen, 18

18 med beaktande av allmän fördel samt på ett jämlikt, flexibelt och ekonomiskt sätt, ekonomiska brott behandlas snabbare och förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret säkerställs, målsägandenas ersättningsanspråk utreds och drivs inom den nya straffprocessen så som lagstiftaren och riksåklagaren avser i sina allmänna anvisningar, samarbetet mellan åklagaren och polisen under förundersökningen effektiveras och förundersökningen avgränsas med sikte på en koncentrerad huvudförhandling, praxis i fråga om åtalseftergift av påföljdsnatur samt summariska förundersökningar utvecklas med beaktande av konkurrensaspekten, samt åklagarens verksamhet i hovrättsförfarandet utvecklas på det sätt som avses i riksåklagarens allmänna anvisningar Behandlingstiderna Beträffande behandlingstiderna avtalades fortsättningsvis att åtalsprövning skall ske utan dröjsmål i alla brottmål samt att åtalsprövningen inte av orsaker som beror på åklagaren ta längre tid än sex månader. 2. FÖRVERKLIGANDET AV 1998 ÅRS MÅLSÄTTNINGAR Riksåklagaren hade för år 1998 års verksamhet uppställt som mål att åtalsprövningen i alla brottmål skall ske utan dröjsmål och att den inte av orsaker som beror på åklagaren får ta längre tid än sex månader. Det kvalitativa målet för åtalsverksamheten var ett framgångsrikt genomförande av den nya straffprocessen. I samband med resultatförhandlingarna hösten Förvaltningsenhetens chef, statsåklagare Jorma Kalske Foto-Mannelin 1997 avtalades dessutom om uppföljning av hovrättsförfarandet. Vid förhandlingarna granskades särskilt med varje enhet dess äldsta, oavgjorda ärenden. Dessa ärenden följdes dessutom upp med ytterligare förfrågningar och särskild uppmärksamhet fästes vid att åtalsprövningen skall ske utan dröjsmål. Från åklagarens synpunkt har den nya straffprocessen förverkligats relativt väl. Enligt uppgifter från flera åklagarenheter har emellertid alla 19

19 domare ännu inte omfattat det nya arbetssättet, som innebär att åklagaren aktivt kan förverkliga sin partsroll. Också tingsrätternas och domarnas oenhetliga praxis har försvårat åklagarnas arbete. Bristfälliga utredningar i samband med förundersökningen av målsägandens ersättningsyrkanden har resulterat i att åklagarna inte tillräckligt effektivt har kunnat företräda målsäganden, trots att detta annars hade varit möjligt. Många åklagarenheter önskade att tingsrätterna skulle vara ännu flexiblare när det gäller att bestämma sammanträdesdagar och pauser i sammanträdena. Hovrätterna har i allmänhet i god tid avtalat med åklagarna om tidpunkten för muntliga förhandlingar. Åklagarenheternas samarbetsområden På riksåklagarens framställning gav justitieministeriet en föreskrift om samarbete beträffande åklagaruppgifter. Genom detta förordnande bildades 27 samarbetsområden. Tio åklagarenheter samt landskapsåklagarämbetet i landskapet Åland lämnades utanför samarbetsområdena och i två härad fungerar länsmannen också som åklagare. Riksåklagaren förordnade cheferna för samarbetsområdena. De nya arrangemangen trädde i kraft MÅLEN FÖR SAMARBETET Målet är att åklagarenheterna inom samarbetsområdena skall stödja varandras arbete. Detta blir aktuellt särskilt när det till en åklagarenhet inkommer så omfattande eller ett så stort antal ärenden, att enheten inte med egna resurser kan sköta dem utan att den övriga verksamheten blir lidande. Situationer som kräver samarbete kan även uppkomma när åklagaren är jävig eller när ett brådskande ärende inte kan skötas för att ett annat ärende samtidigt behandlas vid en annan domstol. Om det av någon annan orsak är nödvändigt att jämna ut åklagarenheternas arbetsmängd kan detta också ske med olika arrangemang inom samarbetsområdet. Statsåklagare Christer Lundström, personalsekreterare Sirpa Pylkkänen och inspektör Eila Jänkälä 20

20 Information Riksåklagarämbetet följer principen att den externa informationen skall vara öppen, snabb, tillförlitlig och opartisk. Vi eftersträvar ett klart och entydigt språkbruk. Informationens målgrupper skall få en korrekt bild av ämbetets verksamhet och avgöranden samt av hela åklagarväsendets ställning och uppgifter. Besluten kan läsas och rekvireras hos RÅÄ:s registratur så snart de blivit offentliga. Under det första verksamhetsåret har ämbetsverket fått en mängd telefonförfrågningar och alla tjänstemän har gjort sitt bästa för att ge information och råd. Då ämbetsverket inledde sin verksamhet ordnades ett informationstillfälle för mediernas representanter. Det Kerkko Kehrävuo Riksåklagarämbetets informatör, överinspektör Marja Lehtonen nya ämbetsverkets och hela det förnyade åklagarväsendets verksamhet presenterades, liksom även ämbetsverkets personal och nya lokaler. Under verksamhetsperioden har det dessutom ordnats några informationstillfällen i samband med att beslut offentliggjorts. Vidare har drygt 20 pressmeddelanden givits. Växelverkan mellan ämbetsverket och det offentliga ordet har ytterligare skett genom intervjuer och deltagande i olika möten inom RÅÄ:s verksamhetsområde. Ämbetet har aktivt följt nyhetsförmedlingen om RÅÄ, åklagarväsendet och den allmänna rättspolitiken, liksom även responsen från allmänheten och myndigheterna. AKKUSASTOORI För den interna informationen utges publikationen Akkusastoori Valtakunnansyyttäjänviraston viestejä syyttäjälaitokselle, dvs. RÅÄ:s meddelanden till åklagarväsendet. Avsikten är att på detta sätt snabbt och smidigt sprida information som berör de anställda inom åklagarväsendet. Publikationen utkommer vid behov och distribueras till åklagarenheterna, domstolarna, polisinrättningarna och andra samarbetspartner. Under verksamhetsåret utkom nio nummer av Akkusastoori. I informationshänseende tar Akkusastoori vid där Syyttäjäsanomat slutade. Med avvikelse från tidigare praxis, då justitiekanslerns allmänna anvisningar och föreskrifter publicerades i Syyttäjäsanomat, ges riksåklagarens allmänna anvisningar och föreskrifter nu ut som en separat serie. 21

21 INHEMSKA BESÖK Riksåklagarens uppgifter och det nya RÅÄ har väckt mycket intresse både hos medierna samt olika ämbetsverk och organisationer. Under årets lopp ordnade RÅÄ en inflyttningsfest ett flertal besök, diskussioner och förhandlingar för sina samarbetspartner och referensgrupper. Sammanlagt flera hundra personer besökte ämbetsverket under året. Republikens president Martti Ahtisaari besökte RÅÄ I programmet ingick en presentation av lokalerna och personalen samt av åklagarväsendets och RÅÄ:s uppgifter. Besöket avslutades med en diskussion om aktuella frågor. Riksdagens talmanskonferens besökte under ledning av talman Riitta Uosukainen ämbetsverket Gästerna bekantade sig med enheternas arbete och fick en redogörelse för åklagarens roll i den nya straffprocessen. Vidare redogjordes för åklagarväsendets organisation, framtidsperspektiv och resurser. Justitieministrarna Kari Häkämies och Jussi Järventaus besökte vid olika tillfällen ämbetsverket och diskuterade samtidigt aktuella frågor. Laglighetsövervakarna, justitiekansler Jorma S. Aalto och hans efterträdare Paavo Nikula samt justitieombudsman Lauri Lehtimaja besökte även de RÅÄ. Statsrevisorerna avlade ett inspektionsbesök vid RÅÄ Samarbetsförhandlingar fördes med representanter för den högsta polisledningen, länspolisråden, Skyddspolisen och Centralkriminalpolisen. Universitetens professorer i straff- och processrätt samt representanter för Rättspolitiska forskningsinstitutet och Heuni besökte RÅÄ för diskussioner om aktuella straffprocessuella frågor och frågor med anknytning till ämbetsverkets uppgifter. Utländska besök i kapitlet om internationella ärenden redogörs för de utländska besöken. Republikens president Martti Ahtisaari kommer till Riksåklagarämbetet Riksdagens talman Riitta Uosukainen och riksdagsman, försvarsutskottets ordförande Kalevi Lamminen ÅKLAGARENS TJÄNSTEMÄRKE Under verksamhetsåret togs ett tjänstemärke för åklagarna i bruk. Till förordningen om riksåklagarämbetet fogades en bestämmelse, enligt vilken till de allmänna åklagarna ges ett tjänstemärke som fastställs av justitieministeriet. Tjänstemärket skall medföras vid tjänsteutövning och på begäran företes. 22

22 ÅTALSÄRENDEN Åtalsprövningsärenden Med åtalsprövningsärenden avses ärenden i vilka den första åtalsprövningen har gjorts vid RÅÄ. Om en lokal åklagare redan har utfört åtalsprövning i ett ärende och det upptas till ny prövning vid RÅÄ, är det fråga om ett ändringsprövningsärende (se nedan). Då verksamheten inleddes förde statsåklagarna med sig 15 åtalsprövningsärenden till RÅÄ. Statsåklagarna har dessutom under år 1998 tagit upp 27 ärenden till åtalsprövning. Statsåklagarnas resurser har inte i större utsträckning kunnat inriktas på behandling av åtalsärenden, eftersom antalet anhängiga klagomål varit så stort. Av de åtalsprövningsärenden som behandlades ledde tio till åtal och i sex fall fattades beslut att inte väcka åtal. I ett fall avstod åklagaren från att väcka åtal. De övriga ärendena är fortfarande anhängiga. Som en bilaga till verksamhetsberättelsen medföljer en förteckning över avgöranden. Förteckningen upptar korta referat av de viktigaste ärendena som avgjorts under verksamhetsperioden. Nedan följer några utförligare redogörelser. Vissa åtalsprövningsärenden som avgjordes under verksamhetsperioden RIKSÅKLAGARENS BESLUT MED ANLEDNING AV MISSTANKAR OM ATT SKATTE- STYRELSENS GENERALDIREKTÖR GJORT SIG SKYLDIG TILL MEDHJÄLP TILL GROVT SKATTEBEDRÄGERI OCH GROVT MISSBRUK AV TJÄNSTESTÄLLNING Riksåklagaren upptog till avgörande frågan om skattestyrelsens generaldirektör hade gjort sig skyldig till skattebedrägeri åren och grovt missbruk av tjänsteställning åren Riksåklagaren beslöt att inte väcka åtal mot generaldirektören, på bl.a. följande grunder: På basis av förundersökningen föreföll det som om generaldirektörens ställning som prokurist för aktiebolaget Nostokonepalvelu Oy hade varit rent formell; han var inte heller medlem av styrelserna i de bolag som hans svågrar administrerade. Det kunde inte bevisas att generaldirektören skulle ha påverkat den dividend han erhöll från Nostokonepalvelu Oy eller att han ens skulle ha känt till grunden för dividendbeloppet. Det fanns inte heller bevis för att generaldirektören skulle ha haft skäl att se upp med eventuella felaktigheter i de försäljningar till aktiebo- 23

23 laget Watrex Oy vilka möjliggjorde dividendutdelningen, eller med att Watrex Oy på detta sätt skaffade sig ogrundade återbäringar av mervärdesskatt. Generaldirektören hade inte ägt aktier i Watrex Oy eller deltagit i bolagets verksamhet. Av de utsagor som gavs av dem som hörts som vittnen i förundersökningen framgick inte att generaldirektören varit i kontakt med Åbo länsskatteverk eller att han med utnyttjande av sin ställning skulle ha försökt påverka de beslut som fattades med anledning av Nostokonepalvelu R.Nieminen Oy:s skattebemötande. De råd beträffande beskattningen som generaldirektören i olika sammanhang konstaterades ha givit, var av allmän natur och klarlade skatteförvaltningspraxis. Det ankom på skatteförvaltningen att ge juridiska anvisningar om lagtillämpning samt andra allmänna anvisningar om beskattning (98/1). ÅTAL FÖR SPIONERI Statsåklagare Jarmo Rautakoski väckte åtal i Helsingfors hovrätt mot en utrikessekreterare för spioneri. På basis av förundersökningen fanns det sannolika skäl att misstänka att den omständigheten att utrikessekreteraren överlämnat uppgifter som kommit till en främmande stats kännedom kunde skada särskilt Finlands utrikesrelationer. Hovrätten dömde utrikessekreteraren till villkorligt fängelse i ett år och fyra månader för spioneri, röjande av statshemlighet och olovligt röjande av uppgift i eller om en handling. Domen har inte vunnit laga kraft. (S 2/98) MILJÖBROTT - gifttunnorna i Hausjärvi Statsåklagare Matti Nissinen väckte åtal för grov miljöförstöring och framställde i Riihimäki tingsrätt ett yrkande om samfundsböter i fallet med gifttunnorna i Hausjärvi. Ärendet är anhängigt i tingsrätten. (171/21/97). - det s.k. Ekokem-målet Statsåklagare Matti Nissinen utförde åtalsprövning i ett ärende där en problemavfallsanläggning misstänktes för att ha förorenat grundvattnet (miljöförstöring av oaktsamhet). På grund av bristande bevisning fattades i fråga om samtliga misstänkta personer samt ett bolag beslut att inte väcka åtal. Det var inte fråga om straffbar vårdslöshet eller om en synnerligen stor miljöskada. (463/21/98) 24

24 ÅTAL MOT EN BANKS F.D. CHEFDIREKTÖR FÖR GROV FÖRSKINGRING Statsåklagare Jukka Rappe är på väg till rättegången Lehtikuva Oy Statsåklagare Jukka Rappe väckte åtal mot en banks f.d. chefdirektör för grov förskingring, alternativt medhjälp till grovt bedrägeri samt mot chefdirektörens bror, som var verkställande direktör för det i fastighetsbranschen verksamma aktiebolaget A, för medhjälp till grov förskingring, alternativt grovt bedrägeri. Statsåklagare Rappe ansåg att det fanns sannolika skäl att misstänka att chefdirektören de facto hade beslutat bevilja ett lån på 20 miljoner mark till A, varmed A bl.a. av chefdirektören och dennes bror för 10 miljoner mark köpte den värdelösa aktiestocken i bolaget B. Som säkerhet för lånet pantsatte chefdirektörens bror aktiestocken och uppgav att den var värd 10 miljoner mark. Statsåklagaren ansåg att det fanns sannolika skäl att misstänka att man i banken underlåtit att granska aktiestockens värde, eftersom chefdirektören påverkat beviljandet av lånet. I samma ärende beslöt statsåklagaren på grund av bristande bevis att inte väcka åtal för misstänkt oredlighet som gäldenär mot bankens förre chefdirektör. Till riksåklagaren inkom klagomål över beslutet att inte väcka åtal. Riksåklagaren upptog misstanken om oredlighet som gäldenär till ny åtalsprövning. (98/11) Ändringsprövningsärenden Enligt 11 2 mom. lagen om rättegång i brottmål och 10 lagen om allmänna åklagare kan riksåklagaren på eget initiativ eller t.ex. på grund av ett klagomål på nytt ta upp ett ärende som en underlydande åklagare har avgjort. I dessa s.k. ändringsprövningsärenden är det vanligen fråga om att klaganden är missnöjd med resultatet av åklagarens åtalsprövning. Under verksamhetsperioden inkom 339 ändringsprövningsärenden av vilka 256 avgjordes. Av dessa ledde 26 ärenden till åtalsförordnanden. Enligt arbetsfördelningen mellan riksåklagaren och biträdande riksåklagaren (se 6 arbetsordningen) avgör i regel biträdande riksåklagaren ändringsprövningsärenden. En statsåklagare kan avgöra ärenden av denna typ, om inte ärendet föranleder åtgärder av riksåklagaren eller annat ställningstagande (se 15 arbetsordningen). 25

25 Vissa avgjorda ändringsprövningsärenden av principiell betydelse Med anledning av ett klagomål över en åtalsprövning förordnades åtal bli väckt för diskriminering i arbetslivet (54/22/97). Tingsrätten ansåg i sin dom att uppsägningen av en arbetstagare berodde på dennes fackliga aktivitet och dömde arbetsgivarens företrädare till bötesstraff för diskriminering i arbetslivet. Åtal för smädelse förordnades bli väckt i ett ärende där en restaurangförman hade tilltalat en underlydande med förolämpande benämningar som anspelade på dennes ursprung. Gärningen var till sin natur uppenbart rasistisk, varför det ansågs att allmän fördel krävde att åtal väcktes (74/22/97). Tingsrätten dömde restaurangförmannen till 60 dagsböter för smädelse. En häradsåklagare förordnades väcka åtal för försök till utpressning mot ombudet för ett aktiebolag som bedrev affärsrörelse. Ombudet hade försökt tvinga en utlänning som bedrev restaurangverksamhet i aktiebolagets grannlokal att upphöra med sin uteterass vid hot om att utlänningens uppehålls- och arbetstillstånd annars skulle bli indragna. Häradsåklagaren hade i sin åtalsprövning inte bedömt ombudets förfarande som försök till utpressning. Vid bedömningen av hotets allvarlighet fästes avseende vid att uppehålls- och arbetstillstånd är synnerligen viktiga för utlänningar som idkar näring samt att det var allmänt känt att utländska företagare hade utsatts för sabotage i Finland. (446/22/98) Med anledning av ett arbetarskyddsdistrikts klagomål över en häradsåklagares beslut att inte väcka åtal, förordnades åtal för arbetarskyddsbrott bli väckt mot ett bolags produktionschef och skiftarbetsledare. De ansågs ha brutit mot arbetarskyddsföreskrifterna i samband med ett olycksfall i arbetet som inträffat vid bolagets fabrik. En arbetstagare hade fått fingrarna på ena handen krossade mellan valsarna i en tryckmaskin. Statsåklagaren förordnades utföra åtalet (362/22/98). Tingsrätten dömde de åtalade för arbetarskyddsbrott till böter och ersättningar. Tingsrättens dom har överklagats till hovrätten. En åklagare uppmärksammades på vikten av att beslut att inte väcka åtal motiveras tydligt och klart. Det var fråga om polisens förfarande samt om brott mot tjänsteplikt då förundersökningen i ett ärende hade dragit ut på tiden (62/22/98). 26

26 Riksdagens justitieombudsmans åtalsförordnanden Enligt 7 lagen om allmänna åklagare skall statsåklagarna utföra åtal som riksdagen, justitieministeriet, justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman har beslutat väcka. Under verksamhetsperioden utfärdade riksdagens justitieombudsman tre åtalsförordnanden, av vilka två förordnanden gällde militära brott och ett förordnade vattendomare (se nedan): ETT FÖRPLÄGNADSÄRENDE Riksdagens justitieombudsman förordnade statsåklagaren att väcka åtal vid Helsingfors hovrätt mot tre medlemmar av Norra Finlands vattendomstol för brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet. Hovrätten dömde chefdomaren till böter och sakkunnigmedlemmarna till varning. Domen har överklagats till högsta domstolen (80/23/97). I samma förplägnadsärende överförde riksdagens justitieombudsman till häradsåklagarens åtalsprövning ett tjänstebrottsärende där tjänstemän och offentligt anställda arbetstagare vid Lapplands miljöcentral, Finlands miljöcentral samt jord- och skogsbruksministeriet, vissa vattenrättsliga förrättningsmän samt förrättningsmän i inlösningskommissioner som avses i forsskyddslagen samt representanter för aktiebolaget Kemijoki Oy för givande av muta. Häradsåklagaren beslöt att inte väcka åtal mot någon av de 43 misstänkta. Ärendet upptogs till ny prövning vid RÅÄ på grund av de felaktigheter och inexaktheter som uppdagats i häradsåklagarens beslut. Efter biträdande riksåklagarens nya åtalsprövning fattades i huvudsaken beträffande alla misstänkta beslut att inte väcka åtal på grund av bristande bevisning. Jämfört med häradsåklagarens beslut var motiveringarna delvis nya och delvis preciserade. (322/22/98) Åtalsförordnanden, bl.a. enligt SL 1 kap. Under verksamhetsperioden har ett tiotal åtalsförordnanden enligt 1 kap. strafflagen avgjorts. 27

27 Åtalsförordnanden har utfärdats för brott som påstås ha blivit begångna i Etiopien (vilseledande av myndighet) i Sumparens hamn ombord på ett fartyg under Panamas flagg (misshandel), i Lettland (grovt narkotikabrott), i Estland (grovt häleribrott), i Schweiz (grovt bedrägeri), på Estlands territorialvatten (stöld), i Tyskland (grov förskingring), i Helsingfors västra hamn ombord på ett estniskt fartyg (bedrägeri mm.), i Bosnien (våldtäkt). I samtliga fall har RÅÄ utrett frågan om dubbelbestraffning. Överklaganden till högsta domstolen En av riksåklagarens uppgifter är att företräda åklagarna i högsta domstolen. Riksåklagaren beslutar om åklagarnas ansökningar om besvärstillstånd eller extraordinärt ändringssökande skall tillställas högsta domstolen. I högsta domstolen är åklagaren i regel samma åklagare som har drivit ärendet i de lägre instanserna. ORDINÄRT ÄNDRINGSSÖKANDE Under verksamhetsperioden riktade åklagarna 53 ansökningar om besvärstillstånd till högsta domstolen. I 8 fall beviljades tillstånd, i 34 fall beviljades tillstånd inte medan 11 ansökningar fortfarande är oavgjorda Åklagarnas ändringsansökningar och av HD meddelade besvärstillstånd åren Ändringsansökningar Besvärstillstånd Under verksamhetsperioden gav åklagarna 61 bemötanden med anledning av någon annan parts ansökan om besvärstillstånd eller besvär. 28

28 EXTRAORDINÄRT ÄNDRINGSSÖKANDE Under verksamhetsperioden behandlades 68 ärenden som gällde extraordinärt ändringssökande hos högsta domstolen. Av dessa var 7 åklagares ansökningar om återbrytande av dom, 34 HD:s begäran om bemötande av åklagaren till följd av någon annan parts ansökan och resten framställningar om återbrytande av strafforder, vilka i de flesta fallen berodde på att en strafforder hade riktats mot fel person som en följd av att den åtalade hade uppgivit fel namn. Åklagarförordnanden Under verksamhetsperioden gavs sammanlagt 166 åklagarförordnanden. Förordnandena har huvudsakligen orsakats av åklagarjäv eller frågor som gällt åklagarens behörighet. Åklagarjäv avgörs med stöd av 12 lagen om allmänna åklagare och behörigheten med stöd av 6 lagen om häradsåklagare. En högre åklagare kan på eget initiativ eller t.ex. med anledning av ett klagomål pröva om en åklagare är jävig och vid behov förordna en annan åklagare i ärendet. Behörighetsrelaterade åklagarförordnanden har närmast givits med tanke på arbetsfördelningen, särskilt i ärenden som gäller ekonomiska brott. Ekobrottsåklagarnas specialkunskaper har på detta sätt kunnat utnyttjas över hela landet, då det varit möjligt att förordna dem att driva mål även utanför den egna domkretsen. Med arbetsfördelningen sammanhängande förordnanden har likaså givits när det varit fråga om tjänsteutnämningar, där en åklagare har blivit utnämnd till åklagare i ett nytt härad. För att slutföra de mest arbetsdryga målen har i sådana situationer den åklagare som övergått till en ny tjänst givits förordnanden att slutföra målen i den gamla domkretsen. På detta sätt har dubbel åtalsprövning kunnat undvikas. Åklagarförordnanden har även utfärdats i samband med ärenden som riksåklagaren har övertagit i samband med övervakningen av åklagarna. ÅKLAGARFÖRORDNANDE I DET S.K. NOSTOPALVELU OY-MÅLET Samtidigt som åtalsprövningsbeslutet i fråga om skattestyrelsens generaldirektör fattade häradsåklagaren också beslut att inte väcka åtal i det fristående s.k. Nostokonepalvelu-målet. Senare sade åklagaren i offentligheten att slutresultatet av de sistnämnda besluten var felaktigt. Biträdande riksåklagaren upptog ärendet till ny behandling och förordnade häradsåklagaren i Helsingfors Antti Vuorenmaa till åklagare i ärendet med uppdrag att utföra ny åtalsprövning. (307/27/98) Även den nya åtalsprövningen resulterade i beslut att inte väcka åtal. 29