JB./. riksåklagaren angående artskyddsbrott

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (18) Rättsavdelningen Datum Dnr ÅM 2015/2863 Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson B JS 27 Högsta domstolen Box STOCKHOLM JB./. riksåklagaren angående artskyddsbrott (Svea hovrätts dom den 6 november 2014 i mål B ) Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd och därefter förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Jag har inhämtat yttrande från Utvecklingscentrum Malmö. Utvecklingscentrum har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål (REMA). Yttrandena bifogas. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom när det gäller ansvarsfrågan. JBs ändringsyrkande avseende frågan om förverkande medges. En konsekvens härav är att beslaget av de tolv prärievargsskinnen bör hävas. Bakgrund Åtalet JB åtalades för artskyddsbrott. Enligt åtalet hade han under medeltidsveckan, i ett salustånd i Visby, uppsåtligen eller av oaktsamhet i vinstsyfte använt och salufört tolv stycken skinn av exemplar av varg (Canis lupus) i strid med artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem. Vidare angavs att varg (Canis lupus) är upptagen på bilaga A till förordningen och att som exemplar av arter upptagna i bilaga A hänförs även delar av ett dött djur där det av förpackning, märkning eller etikett framgår att det är delar av en sådan skyddad art. Vidare yrkades att de i beslag tagna vargskinnen skulle förverkas. Tingsrättens dom Tingsrätten ogillade åtalet. I domslutet återfinns inget förordnande om förverkande eller beslag. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 SVARSSKRIVELSE Sida 2 (18) Av domskälen framgår att tingsrätten fann klarlagt att JB hade salufört skinn av prärievarg (Canis latrans), som inte enligt EG-förordningen är en skyddad art. Vidare konstaterades att åklagaren hävdat att JB genom att märka skinnen med varg i förordningens mening salufört exemplar av varg (Canis lupus). Detta eftersom med exemplar av varg enligt artikel 2 t bl.a. avses varje vara beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen, märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar av djur av skyddade arter. Tingsrätten fortsatte enligt följande. Med exemplar av den artskyddade vargen (Canis lupus) har det av åklagaren gjorts gällande att det avses varje saluförande av vilken vara som helst som säljaren gör gällande är varg, genom t.ex. märkning. Det är en mycket långtgående kriminalisering som knappast kan anses förenligt med grundläggande straffprocessuella principer, t.ex. legalitetsprincipen. Nu spelar det i det aktuella fallet mindre roll. JB har nämligen i det aktuella fallet salufört prärievarg (Canis latrans), dvs. en variant av varg. Hans märkning varg kan därför inte med nödvändighet anses avse den artskyddade Canis lupus, även om märkningen med fog kan sägas vara ofullständig. Det är därför inte visat att JB har salufört exemplar av Canis lupus. Åtalet, liksom förverkandeyrkandet, ska därför ogillas. Hovrättens dom Efter att åklagaren överklagat ändrade hovrätten tingsrättens dom på det sättet att hovrätten dömde JB för artskyddsbrott till villkorlig dom och dagsböter. Vidare förklarade hovrätten de i beslag tagna skinnen förverkade och att beslagen skulle bestå. I domen noterades att åklagaren justerat första stycket av gärningsbeskrivningen såtillvida att det påstods att JB använt och salufört de tolv skinnen under förespegling av att det var exemplar av varg (Canis lupus). Enligt hovrätten omfattar straffbestämmelsen om artskyddsbrott även saluförandet av varor som saluförs som under påstående att de utgör en skyddad art, även om varan i verkligheten inte utgörs av eller innehåller någon del av en sådan art. Hovrätten fortsatte enligt följande. För att ett saluförande ska vara förenat med straffansvar enligt 29 kap. 2 b första stycket 4 a) miljöbalken är det tillräckligt att JB gett sken av att det som varit föremål för försäljning innefattat en sådan skyddad art som omfattas av bestämmelsen. Av JBs egna uppgifter framgår att han genom att saluföra skinnen som exemplar av varg velat möjliggöra en försäljning som han bedömde inte hade varit möjlig om han märkt skinnen på ett riktigt sätt. Enligt hovrättens bedömning har JB genom att märka skinnen med varg salufört exemplar av arten varg (canis lupus) en art som omfattas av bilaga A till CITES-förordningen. Att ordet varg även skulle kunna omfatta andra typer av vargar ändrar inte denna bedömning. JB har gjort gällande att han inte kände till de i målet relevanta artskyddsbestämmelserna. Mot hans uppgifter är det inte visat att han med uppsåt gjort sig

3 SVARSSKRIVELSE Sida 3 (18) skyldig till den åtalade gärningen. JB har emellertid uppgett att han har arbetat i skinnbranschen under lång tid. Den som är verksam inom en bransch där frågor om artskydd torde vara en naturlig del av verksamheten har en skyldighet att ha kunskap om artskyddsreglerna och att vara särskilt uppmärksam på dessa. Genom att saluföra exemplar av en skyddad art har JB därför varit oaktsam i straffrättslig mening. Han ska därför dömas för artskyddsbrott i enlighet med åtalet. Gärningen är inte ringa. När det gäller påföljdsfrågan uttalar hovrätten att även saluförande av icke skyddade produkter under påstående att de utgör en av de skyddade arterna kan bidra till att öka efterfrågan på de hotade arterna och kan därmed ge stöd åt en oönskad marknad. Det finns därför enligt hovrätten anledning att se allvarligt på det brott som JB gjort sig skyldig till. Vid bedömningen av straffvärdet beaktar hovrätten att JB, trots att han enligt egen uppgift har lång erfarenhet av handel med skinn, på ett medvetet sätt har använt sig av en skyddad art för att på så sätt kunna öka efterfrågan och värdet på sina produkter. Detta har skett inom ramen för en kommersiell verksamhet av inte obetydlig omfattning. Vid en samlad bedömning finner hovrätten att straffvärdet för den gärning JB gjort sig skyldig till motsvarar ett kortare fängelsestraff. Påföljden bestämdes till villkorlig dom förenad med dagsböter. Beträffande frågorna om förverkande och beslag uttalade hovrätten följande. Skinnen har som nyss konstaterats varit föremål för brott. Det kan inte anses uppenbart oskäligt att förverka dem. De ska därför i enlighet med 29 kap. 12 miljöbalken förklaras förverkade. Beslaget ska bestå. Överklagandet till Högsta domstolen JB har överklagat hovrättens dom och yrkat att åtalet ska ogillas. Vidare yrkas att förverkandeyrkandet ska lämnas utan bifall. JB uttalar att prärievarg är en typ av varg och att man inte kan dra slutsatsen att han genom att märka skinnen med varg avsett att saluföra exemplar av den artskyddade vargen Canis lupus. Vidare uttalas att är fråga om en mycket långtgående kriminalisering om varje saluförande, av vilken vara som helst, som säljaren gör gällande är varg genom t.ex. märkning, ska vara att anse som saluförande av Canis lupus. Enligt JB kan, som tingsrätten angett, en sådan kriminalisering knappast anses förenlig med grundläggande straffrättsliga principer som t.ex. legalitetsprincipen. När det gäller förverkandefrågan uttalar JB att de skinn som tagits i beslag ostridigt är skinn från prärievarg, dvs. ingen skyddad art. Med hänsyn därtill och till att värdet av skinnen, cirka kronor, anser JB att det är uppenbart oskäligt att förverka dem.

4 SVARSSKRIVELSE Sida 4 (18) Förundersökningen har kompletterats Efter att riksåklagaren begärt att Utvecklingscentrum Malmö skulle inkomma med yttrande i målet uppmärksammades att JB under förundersökningen uppgett att han lånat skinnen för försäljning av Tranås Skinnförsäljning. Vidare hade i tingsrättens dom noterats att JB berättat att skinnen inte var hans, han hade dem i konsignation från Tranås Skinnförsäljning AB. Eftersom äganderättsfrågan bedömdes vara av betydelse för bedömningen av frågan om förverkande beslutade riksåklagaren att förundersökningen skulle kompletteras genom inhämtande av uppgifter från företrädare för det nämnda aktiebolaget. Kompletteringen av förundersökningen har redovisats i ett tilläggsprotokoll vilket bifogas. Styrelseledamoten och ägaren av Tranås Skinnförsäljning AB, UG, har överlämnat en påseendenota som han uppger att han hittat i bolagets bokföring. Påseendenotan är daterad den 26 juli 2013 och avser 12 coyoteskinn. Som köpare är JB angiven. Enligt UG innebär detta att JB fått skinnen för påseende och att denne inte har betalat för dem. UG anser därför att JB inte äger skinnen. Det händer ganska ofta att kunder får låna skinn för påseende, kunder som man litar på kan få låna dem under lång tid för att få dem sålda. UG tycker i efterhand att han varit för snäll som när han inte krävt att få betalt för skinnen. Han har hela tiden trott att han skulle få tillbaka dem. Grunder CITES-konventionen Handeln med djur och växter är sedan lång tid tillbaka så omfattande att många djur- och växtarter är eller riskerar att bli utrotningshotade. Artskyddet är därför av stor betydelse för att bevara den biologiska mångfalden. En central internationell överenskommelse utgörs av den s.k. CITESkonventionen (Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) som trädde i kraft år Konventionen, som reglerar den internationella handeln med de mest hotade djur- och växtarterna, har antagits av över 180 av världens länder. De EG-rättsliga reglerna CITES-konventionen tillämpas sedan år 1984 inom EG. Detta sker genom rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. Av artikel 1 i förordning (EG) nr 338/97 framgår att syftet med förordningen är att skydda arter av vilda djur och växter och säkerställa deras bevarande genom kontroll av handeln med dem.

5 SVARSSKRIVELSE Sida 5 (18) I ingressen till förordningen anges att medlemsstaterna, för att säkerställa en effektiv övervakning av förordningen, noga bör övervaka efterlevnaden av förordningens bestämmelser och i detta syfte samarbeta nära med varandra och med kommissionen (p. 15). Enligt p. 16 är en övervakning av handeln med de arter av vilda djur och växter som omfattas av förordningen av avgörande betydelse för att handelns inverkan på arternas bevarandestatus ska kunna bedömas. I p.17 anges att det, för att säkerställa att bestämmelserna i förordningen efterlevs, är viktigt att medlemsstaterna ålägger sanktioner mot överträdelser i tillräcklig omfattning och på ett lämpligt sätt med hänsyn till överträdelsens art och svårhetsgrad. Enligt artikel 8.1 är det förbjudet att bl.a. saluföra exemplar av de arter som upptagits i bilaga A till förordningen. Vargen (Canis lupus) finns med i bilaga A. I artikel 2 återfinns en rad definitioner. I punkt t) definieras exemplar som: varje levande eller dött djur eller levande eller död växt av de arter som upptagits i bilagorna A-D, eller varje del eller derivat därav, som ingår i andra varor eller inte, och varje annan vara beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen, märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur eller växter av dessa arter, utom om dessa delar eller produkter särskilt har undantagits från tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning eller bestämmelserna i den bilaga där den berörda arten har upptagits genom en hänvisning till detta i de berörda bilagorna. Kort om vargar och prärievargar I yttrandet från Utvecklingscentrum Malmö lämnas en redogörelse för hur arterna varg och prärievarg förhåller sig till varandra. Jag får hänvisa till yttrandet och sammanfatta innehållet enligt följande. I bilaga A till förordningen (EG) nr 338/97 återfinns arten Canis lupus. Det svenska namnet på arten är varg. I bilagan återfinns Canis lupus systematiskt under Mammalia (däggdjur), Carnivora (rovdjur) och Canidae (hunddjur). Canis är det vetenskapliga namnet på ett släkte hunddjur som utgörs av ett antal arter. Släktet innefattar bl.a. arterna varg, schakal, prärievarg (Canis latrans) och tamhund. I Sverige används ofta även det engelska ordet för prärievarg, coyote (ibland även koyote). Prärievargen liknar utseendemässigt vargen, men är mindre och klenare byggd. Prärievargens utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Nord- och Centralamerika (se även Nationalencyklopedin, den elektroniska versionen). Den straffrättsliga regleringen i miljöbalken Straffbestämmelsen om artskyddsbrott infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari Bestämmelsen ersatte ett antal tidigare straffbestämmelser.

6 SVARSSKRIVELSE Sida 6 (18) Enligt 29 kap. 2 b första stycket 4 a) miljöbalken döms den för artskyddsbrott som med uppsåt eller av oaktsamhet transporterar eller på annat sätt förflyttar, importerar, exporterar, förvarar, förevisar, preparerar, använder i vinstsyfte, förvärvar, säljer, hyr ut, byter eller byter ut, erbjuder sig att köpa, saluför eller innehar för försäljning djur, växt, ägg, rom, frö eller bo, eller del eller produkt därav, eller annan vara, i strid med bl.a. artikel 8.1 rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. Den som gör sig skyldig till artskyddsbrott döms till böter eller fängelse i högst två år. I Lagrådets yttrande uttalades att man av den föreslagna författningstextens ordalydelse kunde få intrycket att begreppet annan vara redan ryms i den omfattande och detaljerade uppräkningen av otillåtna förfaranden med angivna objekt. Vidare noterades att det vid föredragningen inför lagrådet hade uppgetts att med annan vara avsågs något som t.ex. marknadsförs som en del från ett skyddat djur utan att vara det. Lagrådet uttalade som sin mening att det under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet borde närmare klargöras hur begreppet annan vara förhåller sig till uppräkningen i övrigt i punkten 4 och vad det betyder i detta sammanhang (se prop. 2005/06:182, s. 214). I författningskommentaren till 29 kap. 2 b uttalades följande med anledning av Lagrådets synpunkter (se a.prop., s. 145). Uppräkningen i första stycket 4 omfattar djur, växt, ägg, rom, frö eller bo, eller del eller produkt därav, eller annan vara. Uttrycket "annan vara" har lagts till för att uppräkningen fullt ut skall motsvara vad som i EG:s CITES-förordning anges som "exemplar" av arter. Förordningen omfattar varje annan vara som genom dokumentation, märkning, förpackning eller etikett framstår som om den utgörs av delar eller produkter av djur eller växter av de skyddade arterna Av 29 kap. 11 första stycket första meningen miljöbalken framgår att det inte ska dömas till ansvar om en gärning som avses i 29 kap. 2 b är att anse som ringa. Enligt det aktuella styckets andra mening är en gärning att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen. I NJA 2012 s. 281 uttalade Högsta domstolen att det ifrågavarande skyddsintresset är av särskild betydelse vid bedömningen av om en gärning är ringa. Vidare uttalades att, vid sidan om det bakomliggande intresset, måste det tillmätas betydelse hur allvarlig överträdelsen ter sig i det enskilda fallet. Därvid kan beaktas bl.a. vilken typ av gärning det varit fråga om. Försäljning i vinstsyfte framstår då exempelvis som allvarligare än om något sådant syfte inte funnits, handel med djur som jagats ter sig allvarligare än om djuret t.ex. har självdött och överträdelser som utgör engångshändelser är mindre allvarliga än sådana som upprepas eller sker under en längre tid. Beaktas ska dock att även

7 SVARSSKRIVELSE Sida 7 (18) ett saluhållande som i det enskilda fallet ter sig relativt oskyldigt innebär ett stöd för en oönskad marknad och därmed ett incitament för den som vill utnyttja denna marknad för sin vinning. Straffet för artskyddsbrott är böter eller fängelse i högst två år. I RH 2014:19 hade hovrätten meddelat prövningstillstånd endast såvitt avsåg frågan om påföljd. Tingsrätten hade dömt den tilltalade för artskyddsbrott bestående i att dels ha haft till försäljning och förevisat en rysk stäppsköldpadda som är upptagen på bilaga B till CITES-förordningen, dels ha salufört och förevisat en rysk stäppsköldpadda under påstående att den varit en grekisk landsköldpadda, en art som är upptagen på bilaga A till CITES-förordningen. Hovrätten konstaterade att artskyddet har stor betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden och att regelverket syftar till att skydda hotade arter genom förbud och restriktioner för handel med dem. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att det fanns anledning att se allvarligt på den typ av överträdelse av artskyddsreglerna som var aktuell i målet. Med hänsyn till att gärningen skett i vinstsyfte inom ramen för en kommersiell verksamhet av inte obetydlig omfattning och att den tilltalade inte, trots påpekanden från tillsynsmyndigheten, avbrutit förfarandet ansåg hovrätten att gärningen hade ett relativt högt straffvärde. Med hänvisning till vad Högsta domstolen uttalat i NJA 2012 s. 281 ansåg hovrätten att det i målet inte var fråga om ett oskyldigt fall och att synen på saluhållande av skyddade arter gjorde sig därmed ännu starkare gällande än i 2012 år fall. Vid en samlad bedömning fann hovrätten att brottets straffvärde låg på bötesnivå, men ansåg att antalet dagsböter borde vara högt. Även med beaktande av den företagsbot som tingsrätten ålagt det handelsbolag som näringsverksamheten bedrevs i ansågs det av tingsrätten utdömda dagsbotsantalet (120) inte sättas ned. Utvecklingscentrum Malmö har upprättat en sammanställning av domstolsavgöranden avseende artskyddsbrott (bilaga). Därvid kan noteras att Svea hovrätts avgörande den 27 mars 2014 i mål B är det avgörande som refererats i RH 2014:19 och redovisats ovan. I samtliga de redovisade fallen har straffvärdet bedömts ligga på bötesnivå. Utöver dessa avgöranden kan nämnas att Umeå tingsrätt den 24 oktober 2012 i mål B dömt en företrädare för ett aktiebolag för artskyddsbrott och olovlig införsel till villkorlig dom. Gärningarna avsåg olovlig införsel vid flera tillfällen till Sverige från Indien av nackar från djungeltupp, Gallus Soneratii. Vidare dömdes företrädaren för att i bolagets lokaler ha förvärvat, sålt och salufört minst 261 nackar från djungeltupp i strid med artikel 8.5 i rådets förordning (EG) 338/97. Djungeltupp finns upptagen i bilaga B till förordningen till skillnad från varg som är upptagen i bilaga A. Slutligen har Stockholms tingsrätt den 26 april 2012 i mål B dömt två personer för två fall av grovt artskyddsbrott till villkorlig dom och 60 dagsböter. Gärningarna avsåg erbjudande om att köpa ett föremål av noshörning respektive saluförande av två föremål av noshörning.

8 SVARSSKRIVELSE Sida 8 (18) Den straffrättsliga legalitetsprincipen Inom straffrätten har legalitetsprincipen en central roll. Principen ställer krav på lagstiftningen som sådan och innebär att straff inte får ådömas utan direkt stöd i lag eller annan författning. Principen syftar till att garantera enskildas rättssäkerhet genom att ställa sådana krav på lagstiftningen att medborgarna skall kunna förutse i vilka fall straffrättsliga åtgärder kan komma i fråga. Legalitetsprincipen har lagfästs i 1 kap. 1 brottsbalken och kommer också till uttryck i 2 kap. 10 första stycket regeringsformen, artikel 7.1 i den europeiska konventionen (d. 4 nov. 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Legalitetsprincipen brukar anses innefatta ett föreskriftskrav, ett analogiförbud, ett retroaktivitetsförbud och ett obestämdhetsförbud (se Asp, EU & straffrätten, 2002, s. 268 f.). Högsta domstolen har tillämpat den straffrättsliga legalitetsprincipen i bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 480, NJA 1995 s. 84, NJA 2000 s. 490, NJA 2001 s. 623, NJA 2004 s. 97, NJA 2007 s. 227, NJA 2008 s. 376, NJA 2012 s. 105, NJA 2012 s. 764 och NJA 2014 s Straffbestämmelsen i 29 kap. 4 a första stycket miljöbalken är ett s.k. blankettstraffstadgande, vilket innebär att själva straffbestämmelsen inte innehåller någon fullständig brottsbeskrivning, utan den finns i en annan författning som straffbestämmelsen hänvisar till. Per Ole Träskman uttalar att eftersom brottsbeskrivningen finns i andra författningar som explicit eller implicit anges i straffbestämmelsen kan blankettstraffbud vara svåra att förena med den straffrättsliga legalitetsprincipen, särskilt med kravet på en tydlig och precis strafflag. Det kan vara svårt att få reda på vilket innehåll de materiella bestämmelserna egentligen har. Som exempel på detta tar Per Ole Träskman bestämmelsen om artskyddsbrott. Enligt Träskman får man en vettig mening om vad som egentligen straffbeläggs först genom att granska de artiklar i den EG-rättsliga förordningen som det hänvisas till. Träskman anser det uppenbart att en straffbestämmelse av detta slag i sig själv har ett dåligt informationsvärde och förblir tämligen dunkel för en privatperson (se Per Ole Träskman, Miljöstraffrätten, 2010, s. 44 och 104 f.). Blankettstraffbud anses emellertid principiellt godtagbara och anses inte typiskt sett strida emot analogi- eller obestämdhetsförbuden. I NJA 2012 s. 105, som gällde tillämpning av straffrättens legalitetsprincip, uttalar Högsta domstolen att legalitetsprincipen inte utgör något hinder mot s.k. blankettstraffbud. Den omständigheten att det kan fordras efterforskning och överväganden om vad

9 SVARSSKRIVELSE Sida 9 (18) som gäller innebär inte att kravet på tydlighet och precision i straffbestämmelser ska anses eftersatt. Det subjektiva rekvisitet och straffrättsvillfarelse Enligt 24 kap. 9 brottsbalken ska en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte medföra ansvar om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig. Fråga är om s.k. straffrättsvillfarelse, som tidigare brukade benämnas egentlig villfarelse. I brottsbalkskommentaren uttalas att straffrättsliga villfarelser tidigare har indelats i tre olika typer, nämligen egentlig rättsvillfarelse, oegentlig rättsvillfarelse samt faktisk villfarelse. Med egentlig rättsvillfarelse avses villfarelse om innehållet i en strafflag, t.ex. en straffbestämmelse, medan oegentlig rättsvillfarelse rör villfarelse om en bakom straffbestämmelsen liggande rättsnorm som har betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen. Med faktisk villfarelse, slutligen, avses villfarelse om ett visst faktiskt förhållande. Vidare uttalas att begreppsbildningen inte har varit framgångsrik och att det har varit svårt att finna en fast skiljelinje mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse. Det hänger samman med att det är lätt att sammanblanda villfarelse i vad mån en viss gärningstyp är kriminaliserad med villfarelse i vad mån lagen kriminaliserat just den konkreta handling som gärningsmannen är i färd med att begå, därför att han inte känner till en bakomliggande rättsnorm. I motsats till vad som är fallet vid egentlig villfarelse är frågan om straffrättsvillfarelse utan betydelse för den vanliga uppsåts- och oaktsamhetsbedömningen (se Berggren m.fl., Brottsbalken [version den 1 januari 2015, Zeteo], kommentaren till 24 kap. 9 under rubriken Egentlig och oegentlig rättsvillfarelse samt rubriken Straffrättsvillfarelse). I propositionen till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse uttalades att den grundläggande principen är att missuppfattningar och okunnighet rörande straffbestämmelser inte fritar från ansvar och att ansvarsfrihet ska inträda endast i rena undantagsfall. Ansvarsfrihet ska inträda i de fall gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Det betonas att kravet på aktsamhet måste ställas mycket högt (se prop. 1993/94:130, s. 56). I propositionen nämndes som exempel på fall där ansvarsfrihet kan inträda felaktig publicering, avsaknad av möjlighet att få kännedom om innehållet i en straffbestämmelse, otydligt straffbud och felaktiga besked från en myndighet. Vad gäller ansvarsfrihet på grund av otydligt straffbud uttalades följande (se a. prop., s. 58 f.). Även ansvarsfrihet på grund av otydlighet i ett straffbud bör behandlas med mycket stor restriktivitet. Med otydlighet förstås här språklig oklarhet. För att frågan om ansvarsfrihet enligt denna punkt över huvud taget skall bli aktuell förutsätts helt naturligt att den spärr, när det gäller vad som omfattas av en straffbestämmelse, som reses enligt 1 kap. 1 BrB och som förstärks enligt den nya

10 SVARSSKRIVELSE Sida 10 (18) lydelsen har passerats och gärningen alltså befinns straffbar. Detta innebär att området för ansvarsfrihet på grund av otydlighet i straffbudet blir mycket litet. I detta sammanhang bör, som kommittén också gjort, påpekas att man vid bedömningen av vad en straffbestämmelse omfattar måste beakta inom de gränser som legalitetsprincipen ställer upp både motivuttalanden och rättspraxis. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om en handling, som ligger nära periferin av beskrivningen av det straffbara området, är brottslig eller inte. Ett förfarande, vars egenskap av brott skulle kunna vara något tveksamt om man ser endast till lagtexten, kan därför inte leda till ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse om den lösts i lagförarbeten eller i praxis på ett sätt som täcks av lagtexten. När det gäller skuldtäckning vid blankettstraffbud görs i doktrinen åtskillnad mellan fall där straffbudet kan, respektive inte kan, läsas som att den regel som det hänvisas till ingår i lagrummet. Om så är fallet kan ansvar inträda även om gärningsmannen inte förstått att han överträtt en föreskrift. Om straffregeln däremot inte kan läsas som att den regel det hänvisas till ingår i lagrummet, måste gärningsmannen ha handlat med uppsåt (eller oaktsamhet) i förhållande till den bakomliggande regelns existens och innehåll (se Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 151 ff. och Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 360 f.). Petter Asp/Magnus Ulväng/Nils Jareborg uttalar att med tanke på att blankettkonstruktionerna motiveras av praktiska skäl man vill undvika onödiga upprepningar och väldigt komplicerade straffbestämmelser synes det första alternativet vara principiellt godtagbart. Enligt författarnas uppfattning är således villfarelse eller okunnighet om den förhållningsregel som straffbudet hänvisar till irrelevant för frågan om uppsåtstäckning. Vidare finns det inte heller i praxis några tecken på att uppsåt/oaktsamhet måste avse också förhållningsregelns existens och innehåll (a.a., s. 361 f.). I det nyss nämnda rättsfallet NJA 2012 s. 281 var den centrala frågan om det i målet artskyddsbrottet var att anse som ringa. När det gällde frågan om det subjektiva rekvisitet/straffrättsvillfarelse uttalade Högsta domstolen följande. 7. Enligt J-A S kände han inte till att man inte fick sälja gamla uppstoppade duvhökar. Han har aldrig haft något intresse för jakt och har därför inte någon kunskap om reglerna för försäljning av djur. Han visste inte heller att duvhöken är en skyddad art. Hade han haft kännedom om förbudet skulle han aldrig ha sålt fågeln. 8. J-A S har av oaktsamhet i strid med artikel 8.1 i förordning (EG) nr 338/97 sålt duvhöken. En gärning som någon begår i villfarelse om dess tillåtlighet är fri från straffansvar om villfarelsen var uppenbart ursäktlig (24 kap. 9 brottsbalken). Så är inte fallet här. Frågan är då om det brott mot försäljningsförbudet som J-A S har gjort sig skyldig till är att anse som ringa.

11 SVARSSKRIVELSE Sida 11 (18) Förverkande vid artskyddsbrott Enligt 29 kap. 12 miljöbalken får bl.a. djur och produkter som utvunnits från djur, vilka varit föremål för brott enligt bl.a. 29 kap. 2 b, förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Av 36 kap. 5 första stycket brottsbalken framgår att förverkande till följd av brott av egendom, om inte annat har föreskrivits, får ske hos (a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, (b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, (c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 samt, under vissa förutsättningar, (d) den som efter brottet förvärvat egendomen. Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad om den vid brottet inte tillhörde någon av dem som anges i första stycket a c. I kommentaren till brottsbalken konstateras att 36 kap. 5 enligt sin ordalydelse bara handlar om förverkande till följd av brott och att det brott, till följd av vilket förverkande sker, inte behöver vara ett brott enligt brottsbalken. Paragrafen äger således tillämpning även på specialstraffrättens område (se a.a., kommentaren till 36 kap. 5 under rubriken Bakgrund). Rättsfallet NJA 2002 s. 310 gällde förverkande av bilar som använts av annan än ägaren vid brott mot trafikbrottslagen. Högsta domstolen uttalade bl.a. följande. Enligt 36 kap. 5 3 st. BrB får egendom inte förklaras förverkad till följd av brott med mindre egendomen vid tiden för brottet tillhörde gärningsmannen eller någon annan som anges i punkterna a)-c) i paragrafens första stycke, bl.a. såvitt här är av intresse den som medverkat till brottet. Bestämmelsen är tillämplig inte bara vid brott enligt brottsbalken utan gäller i princip också på specialstraffrättens område. Om emellertid en författning innehåller föreskrift om att förverkande får ske i en vidare eller snävare personkrets än som anges i 36 kap. 5 BrB så gäller denna specialbestämmelse i stället för brottsbalksbestämmelsen. Enligt 7 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott får ett fordon som har använts vid brott enligt den lagen förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Den nu angivna bestämmelsen i trafikbrottslagen utgör inte någon sådan föreskrift som gör att 36 kap. 5 BrB inte är tillämplig. Högsta domstolen konstaterade att bilarna som använts vid de trafikbrott den tilltalade begått kunde förverkas hos honom i brottmålet, om han vid tiden för brottet ägt bilarna helt eller delvis. Riksåklagaren hade emellertid inte gjort gällande att så var fallet. Bilarna var registrerade på andra än den tilltalade. Högsta domstolen uttalade att lagen ger möjlighet till förverkande av bilarna hos de verkliga ägarna, om det är utrett t.ex. att de har medverkat till den tilltalades trafikbrott. En förutsättning för ett sådant förverkande angavs emellertid vara att åklagaren fört förverkandetalan mot ägarna. Någon förverkandetalan

12 SVARSSKRIVELSE Sida 12 (18) mot dem hade emellertid inte förts i målet. Högsta domstolen upphävde hovrättens beslut om förverkande av bilarna. När det gäller relevanta bestämmelser om beslag får jag hänvisa till vad som redovisas i yttrandet från Utvecklingscentrum Malmö (s. 3 f.). Kort om konsignation Som framgått i det föregående har JB under förundersökningen uppgett att han lånat de i målet aktuella skinnen för försäljning av Tranås Skinnförsäljning AB. Vidare har i tingsrättens dom noterats att JB berättat att skinnen inte var hans, han hade dem i konsignation från aktiebolaget. Det finns därför skäl att kort beröra innebörden av begreppet konsignation. Med konsignation avses ett avtal varigenom en leverantör deponerar varor hos någon med rätt för denne att förvärva varorna. Den bakomliggande tanken vid denna typ av avtal är i allmänhet att förvärvet ska ske i anslutning till att den som har varorna deponerade hos sig säljer dem vidare till tredje man. Förvärvet får ofta ske på kredit. I avtalet förpliktar sig ofta den som varorna deponerats hos att hålla godset avskilt och att erlägga betalning i takt med försäljningen. Han eller hon har normalt också såväl returrätt som returplikt. Avsikten med konsignation är således att leverantören ska behålla äganderätten (ha separationsrätt) tills försäljning sker till tredje man (se prop. 2008/09:88, s. 82, SOU 1988:63, Kommission och dylikt, s. 48 och 95, samt Stöth, Göran, Transportoch logistikrätt, 4 uppl., 2011, s. 166). I samband med att 2009 års kommissionslag infördes övervägdes att införa lagstiftning om separationsrätt vid konsignation. Regeringen gjorde emellertid bedömningen att någon sådan lagstiftning inte behövde införas. Det skulle ha varit fråga om att kodifiera gällande rätt och beträffande konsignation ansågs rättstillämpningen vara stabil (se a. prop., s. 82). Om leverantören lämnat generellt tillstånd för mottagaren av varorna att göra uttag av varor på kredit torde en viktig faktor vid bedömningen av frågan om separationsrätt vara om det förelegat en returrisk. Vid konsignation föreligger inte något resultatintresse för leverantören att ta hänsyn till; försäljningen till tredje man sker ju för mottagarens egen räkning. För att en leverantör ska anses ha separationsrätt torde krävas att mottagaren har rätt att returnera varorna och att det föreligger en icke obetydlig returrisk (se a. SOU, s. 95 ff., jfr även Nyström, Jan-Åke, Kontraktsbrott vid agentur- och återförsäljaravtal, 4 uppl., 2010, s. 52 ff.). Min bedömning

13 SVARSSKRIVELSE Sida 13 (18) Artskyddsbrott? Bestämmelsen om artskyddsbrott i 29 kap. 2 b miljöbalken är ett blankettstraffstadgande som träffar en lång rad förfaranden. Vad som är relevant i det nu aktuella fallet är att den döms för artskyddsbrott som med uppsåt eller av oaktsamhet saluför djur eller del eller produkt därav eller annan vara i strid med artikel 8.1 i den EG-rättsliga CITES-förordningen. Enligt artikel 8.1 i CITES-förordningen är det förbjudet att bl.a. saluföra exemplar av de arter som upptagits i bilaga A till förordningen. Vargen (Canis lupus) är en av de arter som räknas upp i denna bilaga. Prärievargen (Canis latrans) är inte en skyddad art enligt CITES-förordningen. Noteras kan också att prärievargens utbredningsområde återfinns i Nord- och Centralamerika. Tingsrätten ogillade åtalet med hänvisning till att JB salufört prärievarg, vilket enligt tingsrätten är en variant av varg. Hans märkning varg ansågs därför inte med nödvändighet avse den artskyddade Canis lupus. Tingsrätten ansåg det därför inte visat att JB hade salufört exemplar av Canis lupus. Enligt min mening kan ingen tvekan råda om att man i Sverige med varg i vanligt språkbruk avser den inom landet vilt levande arten Canis lupus. I det nu aktuella fallet saluförde JB skinnen under den årligen återkommande medeltidsveckan i Visby. I det sammanhanget är det särskilt tydligt att det är Canis lupus som åsyftas. JB har för övrigt själv uppgett att anledningen till att han märkte skinnen med varg var att i Sverige på medeltiden fanns arten varg (Canis lupus), men inte arten prärievarg (Canis latrans). Vidare kan konstateras att prärievargen liksom vargen hör till hunddjuren, men utgör inte en variant eller underart till vargen. JB har också vidgått att han när polisen frågade honom svarade att han sålde vargskinn och att han först när polisen identifierade sig förklarade att det var prärievargskinn. Mot bakgrund av det sagda anser jag, i likhet med hovrätten, att JB måste anses ha salufört skinnen under förespegling av att det var fråga om varg (Canis lupus). Det är således enligt artikel 8.1 i CITES-förordningen förbjudet att saluföra exemplar av varg. Vad som i förordningen förstås med exemplar framgår av artikel 2 t). I nu relevant avseende definieras exemplar som varje levande eller dött djur av de arter som upptagits i bilaga A, eller varje del eller derivat därav, som ingår i andra varor eller inte, och varje annan vara beträffande vilken det av märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur av dessa arter, utom om dessa delar eller produkter särskilt har undantagits från tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning eller bestämmelserna i den bilaga där den berörda arten har upptagits genom en hänvisning till detta i de berörda bilagorna. Med varje annan vara avses således samtliga andra varor än sådana djur eller delar av sådana djur som återfinns i bilaga A. Skinn av icke artskyddade djurar-

14 SVARSSKRIVELSE Sida 14 (18) ter faller således in under det ifrågavarande begreppet. En förutsättning för att saluförande av sådana varor ska vara förbjudna är att det av märkningen, etiketten eller andra omständigheter framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur av de skyddade arter som tas upp i bilaga A. Ett saluförande av prärievargskinn under förespegling att det är fråga om varg strider alltså mot artikel 8.1 i CITES-förordningen. Som nämnts döms den för artskyddsbrott som med uppsåt eller av oaktsamhet saluför djur eller del eller produkt därav eller annan vara i strid med artikel 8.1 i CITES-förordningen. Här nämns således särskilt djur/ djurdelar/ djurprodukter, men även samtliga andra varor omfattas; allt under förutsättning att saluförandet sker i strid mot artikel 8.1. Det kan noteras att enligt paragrafens ordalydelse avses med djur samtliga djur, oavsett om de är artskyddade eller inte. Vidare framgår av de i det föregående redovisade förarbetsuttalandena att avsikten varit att bestämmelsen om artskyddsbrott ska omfatta samtliga varor som genom t.ex. märkning framstår som om de utgörs av delar eller produkter av djur eller växter av de skyddade arterna. Mot bakgrund av det sagda är min uppfattning att saluförande av prärievargskinn under förespegling att det är fråga om varg (canis lupus) måste anses utgöra ett straffbart handlande enligt bestämmelsen om artskyddsbrott. Legalitetsprincipen Jag anser således att saluförande av prärievargskinn under förespegling att det är fråga om varg utgör ett straffbart handlande enligt bestämmelsen om artskyddsbrott. Nästa fråga att ta ställning till är om den straffrättsliga legalitetsprincipen hindrar en sådan tillämpning av straffbestämmelsen. Det är därvid främst obestämdbarhetsförbudet som kommer i fokus. Som nämnts i det föregående är straffbestämmelsen i 29 kap. 2 b första stycket miljöbalken ett blankettstraffbud. I doktrinen har hävdats att sådana straffstadganden i vissa fall kan vara svåra att förena med legalitetsprincipen, särskilt med kravet på en tydlig och precis strafflag. Högsta domstolen har emellertid uttalat att legalitetsprincipen generellt sett inte utgör något hinder mot blankettstraffstadganden. Enligt min mening utgör den i målet aktuella straffbestämmelsen ett typexempel på ett sådant blankettstraffbud som kräver efterforskning och överväganden för att kunna utröna vilka förfaranden det omfattar. Som framgått innebär detta dock inte i sig inte att kravet på tydlighet och precision i straffbestämmelser ska anses eftersatt. När det gäller den nu aktuella bestämmelsen om artskyddsbrott tillkommer att det finns förarbetsuttalanden av vilka framgår att saluförande av vilken vara som helst, under förespegling att det är fråga om delar av en skyddad art, faller under det straffbara området.

15 SVARSSKRIVELSE Sida 15 (18) Sammanfattningsvis anser jag att den straffrättsliga legalitetsprincipen inte hindrar att saluförande av prärievargskinn under förespegling att det är fråga om varg anses utgöra ett straffbart handlande enligt bestämmelsen om artskyddsbrott. Den subjektiva sidan av brottet För ansvar för artskyddsbrott krävs enligt 29 kap. 2 b första stycket 4 a) miljöbalken att JB med uppsåt eller av oaktsamhet salufört djur eller del eller produkt därav, eller annan vara, i strid med artikel 8.1 i CITES-förordningen. Det är som nämnts här fråga om ett blankettstraffbud. JB har uppsåtligen salufört de i målet aktuella skinnen. Han har emellertid hävdat att han inte känt till de i målet relevanta artskyddsbestämmelserna. Som framgått i det föregående har Petter Asp/Magnus Ulväng/Nils Jareborg uttalat som sin uppfattning att villfarelse eller okunnighet om den förhållningsregel som ett blankettstraffbud hänvisar till är irrelevant för frågan om uppsåtstäckning. De konstaterar vidare att det inte heller i praxis finns några tecken på att uppsåt/oaktsamhet måste avse också förhållningsregelns existens och innehåll. I rättsfallet NJA 2012 s. 281, som avsåg artskyddsbrott, hade den tilltalade sålt en uppstoppad rovfågel i strid med den EG-rättsliga CITES-förordningen. Med hänvisning till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 brottsbalken uttalade Högsta domstolen att en gärning som någon begår i villfarelse om dess tillåtlighet är fri från straffansvar om villfarelsen är uppenbart ursäktlig. Så ansågs inte vara fallet i målet. Med stöd av de redovisade uttalandena i doktrinen och av Högsta domstolen anser jag att frågan som rör JBs kännedom om straffbestämmelsen och om förbudet mot att saluföra något under förespegling av att det är fråga om en skyddad art, inte hör till bedömningen av uppsåt eller oaktsamhet utan till frågan om det på grund av en s.k. straffrättsvillfarelse finns någon ansvarsbefriande omständighet. Av förarbetena till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse framgår att missuppfattningar och okunnighet rörande straffbestämmelser endast fritar från ansvar i rena undantagsfall. Ansvarsfrihet ska inträda när gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Omständigheterna i målet är sådana att vad som främst är av intresse är vad som i förarbetena uttalas om otydliga straffbud. I propositionen uttalas att ansvarsfrihet på grund av otydlighet i ett straffbud bör behandlas med mycket stor restriktivitet; området för ansvarsfrihet på grund av sådan otydlighet är mycket litet. Vidare påpekas att man vid bedömningen av vad en straffbestämmelse omfattar, inom de gränser som legalitetsprincipen ställer upp, måste beakta både motivuttalanden och rättspraxis. Ett

16 SVARSSKRIVELSE Sida 16 (18) förfarande, vars egenskap av brott skulle kunna vara något tveksamt om man ser endast till lagtexten, kan därför inte leda till ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse om den lösts i lagförarbeten eller i praxis på ett sätt som täcks av lagtexten. Som framgått i det föregående anser jag att saluförande av prärievargskinn under förespegling att det är fråga om varg utgör ett straffbart handlande enligt bestämmelsen om artskyddsbrott. Vidare anser jag att legalitetsprincipen inte hindrar en sådan tillämpning av bestämmelsen. Här bör också framhållas de tidigare redovisade förarbetsuttalandena av vilka framgår att saluförande av vilken vara som helst, under förespegling att det är fråga om delar av en skyddad art, faller under det straffbara området. Med hänsyn härtill anser jag att ansvarsfrihet inte kan ifrågakomma på grund av hur straffbestämmelsen är utformad. Ringa gärning Enligt 29 kap. 11 miljöbalken ska inte dömas till ansvar om ett artskyddsbrott är att anse som ringa. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen. I NJA 2012 s. 281 uttalar Högsta domstolen att det ifrågavarande skyddsintresset är av särskild betydelse vid bedömningen av om en gärning är ringa. Vidare måste beaktas hur allvarlig överträdelsen ter sig i det enskilda fallet. Därvid anses försäljning i vinstsyfte vara allvarligare än om något sådant syfte inte funnits. Enligt Högsta domstolen kan även ett saluhållande som i det enskilda fallet ter sig relativt oskyldigt innebära ett stöd för en oönskad marknad och därmed ett incitament för den som vill utnyttja denna marknad för sin vinning. Eftersom samtliga omständigheter bör beaktas vid bedömningen, är inte endast objektiva faktorer av betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen har visat. Det intresse som är avsett att skyddas genom bestämmelsen om artskyddsbrott är av stor betydelse. Med hänsyn härtill och till att JB salufört skinnen i vinstsyfte anser jag att gärningen inte kan anses som obetydlig i förhållande till det intresse som skyddas genom straffbestämmelsen. Gärningen är därför inte ringa. Påföljdsfrågan Den som gör sig skyldig till artskyddsbrott döms till böter eller fängelse i högst två år. Hovrätten har vid en samlad bedömning funnit att straffvärdet för den gärning som JB gjort sig skyldig till motsvarar ett kortare fängelsestraff. Påföljden bestämdes till villkorlig dom förenad med dagsböter.

17 SVARSSKRIVELSE Sida 17 (18) Vid bedömningen av straffvärdet uttalar hovrätten att det finns anledning att se allvarligt på brottet eftersom även saluförandet av andra produkter under påstående att det är fråga om en av de skyddade arterna kan bidra till att öka efterfrågan av de hotade arterna och därmed ge stöd åt en oönskad marknad. När det gäller omständigheterna i det enskilda fallet beaktar hovrätten att JB, trots lång erfarenhet av handel med skinn, på ett medvetet sätt använt sig av en skyddad art för att på så sätt kunna öka efterfrågan och värdet på sina produkter, samt att detta skett inom ramen för en kommersiell verksamhet av inte obetydlig omfattning. Som framgått har domstolarna i merparten av de fall som redovisats i det föregående bedömt att straffvärdet för artskyddsbrott ligger på bötesnivå. Trots detta får jag ansluta mig till vad hovrätten uttalat om brottets straffvärde, varför hovrättens dom bör fastställas när det gäller ansvarsfrågan. Frågan om förverkande Som framgått i det föregående stadgas i 29 kap. 12 miljöbalken att djur och produkter som utvunnits från djur, vilka varit föremål för artskyddsbrott, får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Vidare är det så att 36 kap. 5 brottsbalken äger tillämpning även på specialstraffrättens område, varför egendom inte får förklaras förverkad om den vid brottet inte tillhörde någon av dem som särskilt anges i paragrafen. Härav följer att en förutsättning för förverkande av de i målet aktuella skinnen är att dessa vid brottet tillhört gärningsmannen (dvs. JB), eller annan som medverkat vid brottet. Enligt min mening finns det inget i utredningen i målet som talar för att någon annan än JB medverkat vid brottet. För att de i beslag tagna skinnen ska kunna förverkas krävs således att de tillhörde JB när denne saluförde dem under medeltidsveckan i Visby. JB uppgav vid förhör under förundersökningen att han lånat skinnen för försäljning av Tranås Skinnförsäljning. I tingsrätten uppgav han att skinnen inte var hans, han hade dem i konsignation från Tranås Skinnförsäljning AB. Riksåklagaren har kompletterat förundersökningen, varvid företrädare för Tranås Skinnförsäljning överlämnat en handling benämnd påseendenota, enligt vilken 12 coyoteskinn lämnats till JB för påseende. Företrädaren för aktiebolaget uppger att JB inte har betalat för skinnen och därför inte äger dem. JB och Tranås Skinnförsäljning AB har inte ingått något skriftligt avtal eller eljest närmare reglerat sina mellanhavanden i samband med överlämnandet av de i målet aktuella skinnen. De är emellertid överens om att skinnen tillhör aktiebolaget. Enligt den skriftliga handling som aktiebolaget redovisat har JB fått skinnen för påseende. JB måste således anses ha haft rätt att antingen betala för skinnen eller lämna tillbaka dem. Vidare måste det ha funnits en beaktansvärd risk för att JB inte skulle lyckas sälja skinnen och därför skulle komma att återlämna dem till aktiebolaget.

18 SVARSSKRIVELSE Sida 18 (18) Utifrån utredningen i målet anser jag att det inte med tillräcklig säkerhet går att hävda att de aktuella skinnen vid brottet tillhörde JB. Hovrättens beslut om förverkande bör därför upphävas. I konsekvens med detta bör beslaget hävas och skinnen lämnas ut till Tranås Skinnförsäljning AB. Processfrågor Bevisning Jag åberopar samma bevisning som åklagaren åberopat i hovrätten. Som muntlig bevisning åberopas förhör med JB och med vittnet Tomas Johansson. Förhören bör förebringas genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna av de förhör som hölls i tingsrätten. Som skriftlig bevisning åberopas beslagsprotokoll med fotografier (förundersökningsprotokollet, tingsrättens aktbilaga 7, s. 5-11) och yttrande från Jordbruksverket, (förundersökningsprotokollet, tingsrättens aktbilaga 7, s ). Frågan om huvudförhandling Enligt min mening bör övervägas att avgöra målet utan huvudförhandling. Kerstin Skarp Lars Persson Bilagor: Tilläggsprotokoll Yttrande från Utvecklingscentrum Malmö med bilagor Sammanställning över domstolsavgöranden upprättad av Utvecklingscentrum Malmö Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Nationella åklagaravdelningen, Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Stockholm (AM ) Nationella åklagaravdelningen, avdelningschefen