nr. 1 mars 2010 Bilaga till Arbetsmarknaden en tidning från Arbetsförmedlingen Tema: Havet

Transkript

1 nr. 1 mars 2010 Bilaga till Arbetsmarknaden en tidning från Arbetsförmedlingen Tema: Havet

2 YRKE: FISKARE Gäller att veta var fisken finns n n De dagar då väder och vind tillåter lämnar fiskaren Tore Johnsson Böda hamn bakom sig vid sextiden på morgonen och styr ut på Östersjön med sin båt Norö. Båten är en traditionell mindre fiskebåt av en typ som passar för kustfisket på nordvästra Öland. Hamnarna på ön är grunda, fisket i området är av tradition småskaligt och inriktar sig oftast på torsk, flundra och piggvar eller butter som den kallas på Öland. Till de vatten där Tore fiskar är det ungefär en och en halv timmes gång. Han har omkring 40 garn på vardera 100 meter som ligger utplacerade på olika platser. Exakt var han fiskar varierar. Det är något som man lär sig av erfarenhet, berättar Tore, efter ett tag så vet man hur fiskarna beter sig och får en fingertoppskänsla för var man ska lägga ut garnen. Var man placerar dem beror också på vad som fiskas och vilken säsong det är. Djupet för garnen varierar till exempel beroende på vatten temperaturen. Nu på vintern då vattnet är kallt ligger de djupare än under sommarmånaderna. Rensar och kör samtidigt Väl på plats tar Tore upp garnen och lossar dagens fångst. Totalt brukar han ha 4 kilometer garn som ska tas upp. För att klara det själv har han draghjälp på båten. Garnen snurras upp maskinellt på däck där Tore står och tar hand om fisken, och läggs sedan tillbaka tomma i båtens akter. Tempot är högt när fisken ska lossas och vid tolvtiden brukar all fångst vara tillvaratagen och garnen ilagda på nytt. Då börjar Tore styra båten tillbaka mot hamnen, under tiden som båten går arbetar han på däck med att rensa fisken och lägga den i lådor. I hamnen väntar sedan ett kylrum med isverk som fiskarna äger och använder tillsammans. Där läggs fisken på is och kan lagras ett kort tag i väntan på den lastbil som tar fisken från Öland ner till Karlskrona, där den säljs vidare. Även hamnkapten I snitt är Tore ute till havs mellan 120 och 140 dagar om året. Fisket pågår alla årstider så länge väder och vind tillåter. Den övriga tiden går åt till underhåll på båt och fiskeredskap. Vid sidan om jobbet som fiskare är Tore även hamnkapten i Böda hamn och vice ordförande i Sveriges Fiskares Riksförbund. Det arbetet ger honom djupare insyn i de lagar och regler som är en del av en fiskares vardag, alltifrån val av redskap, till hur mycket varje båt får fånga per vecka och vikten av att föra noggranna loggböcker om plats och tid för fångsten. Det ger honom samtidigt en möjlighet att påverka utvecklingen inom näringen. Jobbet som fiskare är varierande och den ena dagen är sällan den andra lik. Ofta måste man vara något av en problemlösare, för mycket kan hända när man är ute till havs. En fiskare idag har både nytta av att vara lite händig och ha en viss vana av teknik för att kunna hantera maskinerna på båten. Utvecklingen inom fisket har gjort att tekniska hjälpmedel idag finns på de flesta båtar, stora som små. Mina föräldrar fick jobba och slita för att få det att gå ihop, berättar Tore. De hade inga hjälpmedel utan bara korta garn som de drog upp för hand. Samtidigt hade de en stor frihet i sitt arbete. Yrket går i arv Fiskare är en yrkesgrupp där det fortfarande är relativt vanligt att man ärver sitt yrke. Tore är son till föräldrar som liksom han fiskade i Böda hamn. De arbetade också på Norö, samma båt som Tore idag äger och använder. Att han skulle ta över yrket var inte självklart från början. Men i slutet av 70-talet valde han att fortsätta med föräldrarnas företag. På 80-talet kom en torskboom då det var gott om fisk och priserna var bra. Den utvecklingen gjorde att många som hade anknytning till fisket men arbetat med annat valde att ta upp yrket. Antalet aktiva fiskare på Öland ökade och var som mest ett hundratal. I Böda hamn var 2 yrkesjournalen l mars 2010

3 foto: mats samuelsson Tore har tagit över sin båt Norö från föräldrarna som också fiskade från Bodö hamn. Läs mer om yrken och studier på det mellan 20 och 25 personer som fiskade aktivt och flera flyttade hit för att börja med yrket. Men med tidens gång har antalet fiskare minskat igen, idag är de sex som arbetar aktivt i hamnen. Många av dem som var lite yngre slutade fiska efter några år och bytte till andra yrken, berättar Tore, men vi är ett tappert gäng kvar som tycker om fisket och har fortsatt. Självständigt jobb På många sätt är det en livsstil att arbeta som fiskare och det finns mycket som är positivt med jobbet. Tore upplever att det finns en stor frihet i yrket, även om mycket i fisket är reglerat och kontrollerat idag. Man är sin egen chef och kan själv bestämma hur dagen ska se ut. Hos många av dem som arbetar med småskaligt fiske finns det också en entreprenörsanda. Jag tror att många i dag försöker hitta något att bredda yrket med, säger han. En del väljer att arbeta med att förädla produkten på olika sätt, till exempel genom att röka fisken och sedan sälja den vidare i egen regi. På sommaren tycker jag att färsk fisk ska säljas direkt i hamnen på morgonen. Då försöker jag komma iväg ännu tidigare så att jag kan vara tillbaka vid nio, berättar Tore. Med hjälp från sin familj säljer han då fisken, riktigt färsk och upptagen för bara ett par timmar sedan, i en liten butik i Böda hamn. Nyfikna kan testa en fisketur För den som är intresserad av att jobba som fiskare finns det en utbildning på Öckerö gymnasieskola och en utbildning till insjöfiskare på vildmarksgymnasiet i Unnaryd. Även de som växt upp med fisket behöver utbildning, säger Tore. Är man nyfiken men saknar erfarenhet tycker han att man ska prova att följa med en fiskare ut först för att få en uppfattning om hur det är. Av tradition är fortfarande många fiskare män som fått yrket med sig genom uppväxten. Vi skulle gärna se fler kvinnor och idag har jag många kollegor som inte har någon koppling till yrket från familjen. Flera har varit storstadsbor från början och det är gott om jävlaranamma i dem också, säger Tore och skrattar. För egen del trivs han bra och planerar att fortsätta fiska. Vi fiskare är ett segt släkte, vi kommer att finnas kvar vid kusten och fiska även i framtiden. Emma Thornström yrkesjournalen l mars

4 YRKE: HYTTVÄRDINNA Detta är den snörikaste vintern i mannaminne, men i paradiset är det varmt. Bland palmer, pooler och konstgjorda solar jobbar Sara Vest varannan vecka som en av tretton hyttvärdinnor på kryssningsfartyget Birka Paradise. Varannan vecka i par n n Det är måndag och klockan är 15:45. Birka Paradise lägger till vid Stadsgårdskajen i Stockholm. Sara kliver ombord tillsammans med tolv andra hyttisar. Deras veckolånga vakt ska just börja. Först går Sara till sin egen hytt för att byta om till arbetskläder. Städbolaget har kommit ombord samtidigt. De städar båtens 734 passagerarhytter. Hyttvärdinnornas uppgift är att se till så att städbolaget har allt material de behöver och att städningen görs på rätt sätt. Om Sara jobbar på däck 7 och 8, där lyxhytterna finns, ingår det också att ställa in champagne och fruktkorgar. När det är dags för passagerarna att kliva ombord på fartyget, går städbolaget av. Sara ställer sig på sitt däck och hälsar välkommen. Hon hjälper till att hitta hytter och fixa krånglande låskort. I sin hand har hon en walkie talkie. När passagerarna ringer receptionen är det Sara och de andra hyttisarna som rycker ut. Nio gånger av tio vill de ha en extra kudde, berättar Sara. I början av veckan är det mest pensionärer bingoresenärerna. Senare under veckan är det konferensdeltagare och till helgen partygästerna. Då har Sara och hennes kollegor som mest att göra. Arbetet pågår hela dygnet, även nattetid finns två hyttvärdinnor i tjänst, natthopparna, som städar personalmässen och har städjour. Lokalvård till sjöss Fartyget avgår klockan 18:00 och Saras första arbetspass slutar en timme senare. Arbetskamraterna möts i mässen för att äta middag. För dem som orkar finns det gym, bubbelpool, bastu och sällskapsutrymmen i fartygets personalavdelning. Jag går oftast till min hytt för att varva ner och sova. Halv fyra på natten måste jag ju upp igen. 4 yrkesjournalen l mars 2010

5 Fartyget ligger bara vid kaj ett par timmar. Det är bråttom att få allt i ordning innan passagerarna kommer ombord. adiset Efter en snabb kopp kaffe börjar morgonpasset. Hyttvärdinnorna städar alla allmänna utrymmen. På ett fartyg med kvadratmeter yta tar det mycket tid. Förutom en halvtimmes frukostrast har hyttvärdinnorna fullt upp med att dammsuga, göra rent toaletter, sopa dansgolv, rätta till stolar och mycket mer. Eftersom vi hyttisar jobbar överallt är det vi som hittar allra bäst på fartyget, berättar Sara. Hyttvärdinnorna byter vakt på måndagar, medan övriga personalgrupper har andra bytesdagar. Sara och hennes arbetskamrater städar och bäddar i foto: magnus pehrsson Sara Vest, hyttvärdinna. personalhytterna innan den andra vakten tar dem i besittning. Två gånger per år är det dags för storstädning. En avdelning stängs av när det inte är så många passagerare. Då river hyttvärdinnorna ut allt ur hytten och gör en riktigt grundlig rengöring. Efter lunchen klockan 10 får de flesta hyttvärdinnorna pusta ut tills fartyget lägger till vid kaj och passagerarna ska lämna fartyget. Då gäller det att snabbt öppna alla hyttdörrar så att städbolaget kan komma in. Det är också det sista Sara gör på måndag eftermiddag innan hon kliver av sin veckolånga vakt. Love in paradise Sara älskar sitt jobb. Det roligaste är att hälsa gästerna välkomna. Att ge service. Jag har en vacker arbetsplats och härliga arbetskamrater. Vi är som en stor familj! Det är inte heller ovanligt att man hittar kärleken på jobbet, berättar hon. Det vanligaste sättet att börja jobba som hyttvärdinna är att få helgjobb eller sommarjobb. Sköter man sig är chansen stor till fler timmar och sedan är man fast. Det är nog många som tänkt jobba ett kort tag i början, men så trivs man så bra att åren bara går. Jag vill jobba kvar tills jag kommit på vad jag vill bli och ska plugga vidare. Men vem vet, jag kanske också blir kvar? Många får jobb genom kontakter. För Sara var det så. Hennes mamma jobbar på fartygets spa. Efter gymnasiet var Sara i USA som au pair, kom hem i september förra året och månaden därpå började hon som ekonomibiträde. I november blev hon hyttis. Nu jobbar Sara och hennes mamma på samma vakt och pendlar tillsammans mellan Stockholm och hemmet i Edsbyn. Svenska och engelska Eftersom Birka Paradise kryssar mellan Sverige och Åland krävs inga kunskaper i finska. Däremot måste man kunna svenska och engelska. I övrigt finns inga kunskapskrav som hyttvärdinna. Det man behöver kunna lärs ut ombord. All personal får till exempel en säkerhetsgenomgång varje vecka, eftersom säkerheten är extra viktig till sjöss. Alla passar inte till att jobba på ett fartyg. Man måste klara av att jobba en hel vecka och sedan vara ledig en vecka. Som hyttvärdinna måste du också se trevlig ut hela tiden. Du kan ju inte gå och se sur ut bland passagerarna, säger Sara. Sara längtar till sommaren. Då kryssar Birka Paradise till Riga. På långkryssningar får personalen lite ledigt när de ligger i hamn, eftersom fartyget lägger till på morgonen och åker först på kvällen. Jag älskar att resa! Reser gör jag visserligen hela tiden, men i sommar ska jag ju till och med få gå i land! Ann-Christin Hallmén Läs mer om yrken och studier på yrkesjournalen l mars

6 YRKE: BEFÄLHAVARE foto: Stefan Söderholm, I/B Ale Isbrytaren Ale bogserar ett handelsfartyg genom isen i Vänern. MED ÖGA FÖR IS Fem smala och branta trappor leder upp till bryggan på isbrytaren Ale, där befälhavaren Lars-Bertil Gustafsson noggrant studerar satellitbilderna som visar isläget längs Finska kusten. Vintern har varit ovanligt kall, men isläget följer ändå det vanliga mönstret. Möjligen har isen lagt sig tidigare än vanligt i Bottenviken. n n Ute yr snön frenetiskt, ändå är sikten strålande ner mot den smutsiga sörjan av is i hamnen i Gävle. Ale ligger stilla vid kaj och väntar på besked vart hon ska. Planen är att gå till Norrsundet och bryta isen för fartyget Bremer Victoria som just nu ligger en bit bort i hamnen och lossar kaolin. Vi ligger här med en timmes beredskap. Lars-Bertil följer hela tiden isläget via satellitbilder från SMHI, och via trafikövervakningssystemen IB-NET och AIS, där han kan se alla båtar i farlederna från Hallstavik upp till Luleå och över till finska sidan. Båtarnas sätt att manövrera och den fart de väljer att hålla ger värdefull information. Ofta ringer vi upp båtarna för att få veta mer om situationen på en viss rutt. Helikopter behövs inte mer Jag får se hur AIS fungerar; klart och tydligt syns varje fartyg längs farleden och deras kurs. Arbetssättet ombord har förändrats på grund av den tekniska utvecklingen. Förr hade alla isbrytare en egen helikopter som man skickade ut på spaning, men det behövs inte mer, berättar Lars Bertil. Radar är fortfarande ett viktigt hjälpmedel, radiovågorna fångar alla fartyg och rörelser i vattnet med mycket stor precision. På natten är de egna strålkastarna viktiga, under bra väder lyser de upp vattnet minst en kilometer framför båten. När Lars Bertil pratar om sitt arbete förstår man att arbetsdagarna blir långa. Befälhavaren har inte reglerad arbetstid. När vi är ute händer det ofta att jag jobbar även på natten. När vi ligger stilla går jag upp vid sex, informerar mig om vad som hänt under natten, äter frukost och sätter samman en rapport till de andra isbrytarna och isbrytarledningen. Ibland ligger I/B Ale still och utgår 6 yrkesjournalen l mars 2010

7 Lars-Bertil Gustafsson befälhavaren på Ale. foto: Suzanne Wejland från satellitbilder och egen erfarenhet för att ge båtarna därute information om isläget. Detta kan sen följas av flera veckor i sträck till havs. Under dagen håller man kontakt med omvärlden och studerar skärmar och iskartor för att se om något är på gång. Kraftiga vindar kan snabbt förändra isläget. Likaså kan ett fartyg med kort varsel ansöka om assistans. Sista rapporten skickas iväg vid 19, sen kan arbetsdagen vara slut om det inte händer något. Som befälhavare är man alltid i tjänst, och måste kunna fatta snabba beslut på egen hand när det krävs. Det kan vara ett ensamt jobb ibland och det krävs hög stresstålighet. Att Lars Bertil kom att arbeta på en isbrytare var närmast en slump. Han läste sjöbefälsskolan på 90-talet, efter en första karriär som programmerare på olika dataföretag. Efter utbildningen tjänstgjorde jag på olika lastfartyg, senast på Nordsjön där vi lastade bilar och transporterade dem över norra Europa och Biscaya. När jag började titta mig runt efter en ny båt för tio år sedan tipsade en bekant om att det behövdes en överstyrman här, och jag trivs fortfarande med jobbet. Befälhavare med öga för is Ale är Sveriges minsta isbrytare. Hon beställdes i slutet av 60-talet, för att se till att Vänern skulle vara isfri under vintern. Isbrytarna byggs med ett nästan fyrkantigt skrov som gör dem stadiga i isen, men guppiga ute på öppet vatten. Ale har dessutom kompressorer som gör att hon kan blåsa ut luft från sidorna, för att undvika att fastna. Hon är byggd för 60 centimeter is i 4 knop, men klarar 85 cm is. Hennes motorer är däremot inte starkare än hos vanliga båtar av hennes storlek. Hemligheten är att befälhavaren måste ha ett öga för is; och veta var isen brutits förut. Skridskoisen är inget problem, men isvallar som slagits upp och frusit ihop igen kan lätt nå flera meter i höjd och är svåra att komma igenom. Fastnar vi så är det bara att slå i back, och sedan segla rakt på igen. Det händer inte bara oss, utan även de ryska atomisbrytarna, säger Lars Bertil och skrattar. Som befälhavare måste jag veta vad min båt tål. Erfarenhet underlättar, is kan se ut på många sätt. På västkusten finns pannkaksisen, som bildas några decimeter under vattnet och snabbt islägger stora ytor. Är isen farlig, händer det att båtar kolliderar och sjunker? Nej, båtar i dessa farvatten vintertid måste vara isklassade. För besättningen däremot kan arbetet innebära att man utsätts för stark kyla. En framtidsbransch I Sverige är isbrytning ett säsongsjobb. Båtarna går i beredskap i början av december och säsongen slutar när den sista isen i Bottenviken är borta i slutet av maj. Under sommar och höst ligger de svenska isbrytarna förtöjda vid kaj Läs mer om yrken och studier på i Luleå. Större underhåll, till exempel målning, och motorrenoveringar, görs då, liksom säkerhetskontroller. Det blir ändå en lång tid av mindre verksamhet varje höst. Jag märker ju att risken för konflikter i besättningen är större då, det blir någon slags omvänd stress. När vi äntligen kommer ut och kör igen, då faller allt på plats. Isbrytarna i Sverige ägs av Sjöfartsverket, med management till Rederiet AB Transatlantic som ansvarar för driften och anställer personalen. Företaget och Sjöfartsverket arbetar intensivt för att hitta sysselsättning för båtarna även sommartid. Det är en förutsättning för att trafiken ska bli lönsam. Man har diskuterat att ge isbrytningen EU-stöd eftersom det är ett viktigt handelsstöd att hålla farvattnen öppna. Till sjöss året runt När Lars Bertil talar om sin framtid till sjöss handlar det om subarktisk isbrytning vilket ger möjlighet att vara ute till sjöss året runt. Han upplever att intresset för isbrytning runt om i världen ökat kraftigt de senaste åren, något som sammanfaller med oljefyndigheterna på Alaska där man förbereder för prospektering Då behöver det byggas flera nya isbrytare, vilket är en miljardinvestering. Kom ihåg att jobb inom sjöfarten är verkligt globala yrken. De utbildningscertifikat som krävs är likadana i nästan alla länder. Just nu råder en viss överetablering av fartyg, särskilt inom frakttrafiken, men om ett par år är behovet av både befäl och maskinfolk stort, avslutar Lars Bertil. Suzanne Wejland yrkesjournalen l mars

8 YRKE: OCEANOGRAF foto: magnus pehrsson Service för sjöfarten Iskartorna görs för havsområdena runt Sverige, det vill säga Östersjön, Öresund, Bälten, Kattegatt och Skagerrak. Även landets större sjöar finns med. Informationen i kartorna bygger på datamodeller, satellitbilder och i viss mån observationer från fartyg. Datamodellerna är helt enkelt stora mängder matematiska beräkningar som skapar en bild av havets rörelser. Beräkningarna görs fyra gånger per dygn och utgör en del av underlaget för bland annat iskartorna. Men det krävs också mycket erfarenhet för att göra bra iskartor. Modellerna kan inte få fram allt, utan exempelvis isens färg på satellitbilderna ger vägledning som behövs när man ska bedöma isens tjocklek. Det blir mycket arbete framför datorn för oceanografen Irene Lake på SMHI. Varje dag under vintern görs iskartor och hon ansvarar för att datamodellerna fungerar. n n Vågor och strömmar Irenes specialitet Är man intresserad av havet men inte vill syssla med dess biologi eller kemi, vad gör man då? Irene Lake utbildade sig till oceanograf och arbetar numera på SMHI i Norrköping. Det var egentligen bara en slump som gjorde att jag valde att utbilda mig till oceanograf. Jag bläddrade i kurskatalogen och där dök utbildningen upp, berättar Irene Lake. Och på den vägen är det, som man brukar säga. Efter examen i oceanografi och påföljande forskarutbildning blev det en anställning på SMHI, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Det är för övrigt en relativt vanlig arbetsgivare för den här yrkesgruppen. Å andra sidan finns det bara ett hundratal oceanografer i landet. Andra arbetsgivare är exempelvis universiteten, konsult- och energiföretag. Som oceanograf är man specialist på havets rörelser, strömmar och vågor. Vad man egentligen gör om dagarna beror på vilken typ av tjänst man har. Jag jobbar inom området basproduktion och här finns bland annat förvaltningen av oceanografiska modeller, varningstjänsten och istjänsten. Istjänsten gör iskartor varje dag under vintern. Vi tar fram information om var isen finns, hur tjock den är, om den driver och i så fall åt vilket håll och så vidare. Allt detta är information som underlättar för sjöfarten, säger Irene. Kan spåra oljeutsläpp Nu är det inte bara på vintern som oceanograferna har jobb. Irene och hennes medarbetare kan också ta fram information om hur strömmar och vågor rör sig i olika havsområden. Den informationen kan sedan förädlas och användas av sjöfarten för att lägga upp de snabbaste och mest ekonomiska transportrutterna för fraktfartyg. Den grundinformation vi tar fram kan också användas för att bedöma var oljeutsläpp kommer att ta vägen och även vilket fartyg som släppte ut oljan. I jobbet ingår också att utfärda varningar som sen exempelvis går ut i radion. Varningarna kan gälla både höga vattenstånd längs våra kuster och nedisningsrisken i våra omgivande havsområden och i Vänern. Man skulle kunna tro att specialister på havets rörelser vistas mycket ute till havs, men så är det inte alltid. Det beror på vilken typ av tjänst man har. I Irenes fall är jobbet landbaserat. Jag ansvarar i dag för att datamodellerna fungerar och levererar även mycket data till olika kunder. Men snart kommer jag att byta till en tjänst av mer utåtriktad karaktär som bland annat handlar om att ta fram nya produkter med koppling till oceanografisk information, avslutar Irene. Tommy Olsson yrkesjournalen, bilaga till tidningen Arbetsmarknaden. Utkommer med 3 nr/år. Redaktör: Suzanne Wejland, Omslagsfoto: Mats Samuelsson Layout: Voff Media, Produktion: Arbetsförmedlingen yrkesjournalen l mars 2010 Innehåll: Havet Tryck: AB Danagårds Grafiska. Ytterligare exemplar av detta och andra nummer av yrkesjournalen kan beställas från Nässjö tryckeri, tel