Regional översikt: Afrika

Transkript

1 amnesty international årsrapport 2011 Regional översikt: Afrika Alla känner till omständigheterna kring min sons död men ingen vill bringa någon klarhet i hur han försvann. Vi tror att de begravde problemet tillsammans med kroppen. Staten vill inte tala om det Mor till Dominique Lopy, som dog efter tortyr i fängelse i Senegal 2007, vid ett samtal med Amnesty 2010 Under året firade ett antal afrikanska länder 50-årsminnet av sin självständighet, medan andra förberedde sig för att snart göra samma sak. Trots festligheterna hade förhoppningarna och förväntningarna hos många afrikaner ännu inte uppfyllts, eftersom deras mänskliga rättigheter inte respekterades och skyddades. Hur förödande detta är kan man se på de umbäranden, det förtryck och det våld som människor får utstå på olika håll på kontinenten. Bland de drabbade finns till exempel de som bor i kåkstäder i Port Harcourt i Nigeria, de som orättfärdigt försmäktar i fängelse i Angola trots att den lag enligt vilken de dömts har upphävts, de kvinnor och flickor som förnekas sexuella och reproduktiva rättigheter i Burkina Faso och de miljontals människor som fortfarande är på flykt undan väpnad konflikt och fattigdom. Konflikter Under det senaste årtiondet har ett antal långvariga inbördeskrig upphört, men andra konflikter vållar fortfarande förödelse. Den väpnade konflikten i Darfur, Sudan, intensifierades under året, vilket resulterade i att ytterligare tiotusentals människor tvingades på flykt. Några av dem gick över gränsen till grannlandet Tchad. Civilpersoner utsattes för direkta attacker av väpnade grupper och regeringsstyrkor. Delar av Darfur kunde varken nås av hjälporganisationer eller av FN:s och Afrikanska Unionens (AU) förenade fredsstyrka i Darfur (UNAMID). Hjälparbetare och medlemmar av UNAMID:s personal kidnappades ofta i Darfur, på liknande sätt som vi sett i östra Tchad under de senaste åren. Olika medlingsförsök under året gav inga påtagliga resultat. De sudanesiska myndigheterna fortsatte sitt förtryck i Darfur, där människor blev godtyckligt gripna, misshandlade och fängslade utan rättslig prövning, framför allt av den nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten. På plussidan noteras att förberedelserna för en folkomröstning om självständighet i södra Sudan inte ledde till ökat våld. Relationen mellan Tchad och Sudan förbättrades, vilket minskade spänningen mellan de båda länderna. En gemensam gränspatrull bildades, de båda länderna lovade att inte stödja väpnade oppositionsgrupper i varandras länder, och statsöverhuvudena utbytte statsbesök. Tchad har visserligen anslutit sig till Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC), men president Omar Al Bashir greps inte under sitt besök i Tchad i juli, trots att ICC utfärdat en häktningsorder mot honom för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Även Kenya underlät att gripa president Al Bashir under hans besök i landet i augusti. Sudan vägrade även fortsättningsvis att samarbeta med ICC när det gällde andra aktuella häktningsorder. I juli upprepade Afrikanska Unionens församling sitt beslut att inte samarbeta med ICC för att gripa och utlämna president Al Bashir.

2 2 amnesty international årsrapport 2011 Tchad begärde att FN:s uppdrag i Centralafrikanska republiken och Tchad (MINURCAT) skulle upphöra, och FN:s säkerhetsråd gick medgörligt med på deras krav trots den negativa inverkan det kan ha på skyddet av hundratusentals flyktingar och hemlösa i östra Tchad. Där riskerade flyktingarna och de som fördrivits från sina hem att även i fortsättningen utsättas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat våld mot kvinnor och rekrytering och utnyttjande av barnsoldater i Tchads armé och väpnade grupper. Stora delar av Centralafrikanska republiken kontrollerades fortfarande av väpnade grupper och drabbades av våld. Bland annat anfölls civilpersoner av den Uganda-baserade Herrens motståndsarmé. Tiotusentals människor befann sig fortfarande på flykt, och sexuellt våld var allmänt förekommande. Newly arrived refugees from Somalia wait for registration at IFO camp, Dadaab, Kenya, May UNHCR/R. Gangale I Somalia, och i synnerhet i Mogadishu, fortgick striderna med full styrka mellan den federala övergångsregeringen, stödd av AU:s styrka i Somalia (AMISOM), och väpnade islamiska grupper. Hundratusentals människor drevs ännu en gång på flykt, och humanitär nödhjälp hade ytterst begränsade möjligheter att nå fram på grund av det osäkra läget och restriktioner för humanitär hjälp och på grund av att hjälparbetare utsattes för attacker från väpnade islamistiska grupper. Konfliktens parter gjorde inte tillräckligt för att undvika civila dödsoffer vid militära konfrontationer, och vid några tillfällen blev civilpersoner direkta måltavlor. Barn tvångsrekryterades och utnyttjades av konfliktens parter. Det internationella samfundet var fortfarande mer upptaget av problemet med sjöröveri utanför Somalias kust än av civilbefolkningens svåra situation. Att övergångsregeringen fick militär hjälp från olika stater, däribland USA, utan tillräckliga garantier kan till och med ha förvärrat situationen när det gäller mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Det förekom inga starkare påtryckningar från det internationella samfundet för att de ansvariga för krigsbrott skulle ställas till svars.

3 amnesty international årsrapport Konflikten i östra delen av Demokratiska republiken Kongo ledde till omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt. I Walikale, norra Kivu, våldtogs mer än 300 människor, både kvinnor och män, på bara fyra dagar av medlemmar av väpnade grupper under en rad attacker mot byar. Varken den kongolesiska armén eller FN:s fredsbevarande styrka i ingrep, trots att de var stationerade i närheten. Den kongolesiska armén var också ansvarig för talrika kränkningar av mänskliga rättigheter i området. Nästan ingen ställdes till svars för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland våldtäkt och andra former av sexuellt våld. De kongolesiska myndigheterna vidhöll sin vägran att överlämna Bosco Ntaganda, ett högre befäl i den kongolesiska armén, till ICC trots en arresteringsorder, där han anklagas för att ha rekryterat och utnyttjat barnsoldater. Bristande säkerhet för allmänheten I oktober publicerade FN en rapport där man kartlade grova kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt i Demokratiska republiken Kongo mellan 1993 och Rapporten innehåller en rad rekommendationer för att stärka det kongolesiska rättssystemet och ta itu med straffriheten, något som kommer att kräva uppföljning och politiskt stöd. Att rapporten kritiserades av länder som Rwanda och Uganda, länder som rapporten uppger har begått kränkningar av de mänskliga rättigheterna, var en besvikelse och speglar oviljan att ställa de skyldiga till svars. I andra länder gjordes begränsade framsteg i försöken att säkerställa ansvarsskyldighet för brott mot folkrätten, vilket främst berodde på bristande politisk vilja. I Burundi hade den sannings- och försoningskommission och den särskilda domstol som man enats om ännu inte kommit på plats vid årets slut. I Liberia var merparten av rekommendationerna från sanningsoch försoningskommissionen inte genomförda. Det gäller till exempel införandet av en speciell brottmålsdomstol för att utreda brott mot folkrätten som begåtts under inbördeskriget och åtala de skyldiga. I Senegal sade president Abdoulaye Wade i december att han inte längre hade något intresse av att fullfölja utredningen och åtalet mot förre presidenten Hissène Habré från Tchad, trots att det verkade som om man lyckats skaffa medel för att fullfölja en juridisk process. Detta går stick i stäv mot Senegals åtaganden enligt folkrätten och begäran från AU. Ett annat bakslag var att Kenyas parlament i december antog en motion där man krävde att regeringen skulle dra sig ur Romstadgan, sedan ICC:s åklagare hade begärt att sex kenyanska medborgare skulle infinna sig i domstolen. regional översikt afrika Bristande säkerhet för allmänheten Människorättskränkningar som begicks av säkerhetsstyrkor och polis var fortfarande ett problem i regionen. Bland de brott mot mänskliga rättigheter som dokumenterats fanns bland annat utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan misshandel samt långtgående bruk av våld, som ibland resulterade i rättsstridigt dödande. Situationen i Nigerdeltat försämrades under året, då väpnade grupper och gäng kidnappade oljearbetare och deras släktingar och attackerade oljeinstallationer. Reaktionen från nigerianska säkerhetsstyrkor ledde ofta till kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat utomrättsliga avrättningar och tortyr. Fortfarande var kränkningar av de mänskliga rättigheterna också vanligt förekommande vid rättskipning i andra delar av Nigeria, med flera fall av rättsstridigt dödande, varav en del utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden, godtyckliga gripanden, tortyr och annan misshandel. Våldsamheter förekom fortfarande mellan olika folkgrupper i delstaten Plateau i Nigeria, vilket ledde till att hundratals människor dödades och tusentals tvingades fly. I slutet av året kom rapporter om ett antal utomrättsliga avrättningar i Burundi. Bland offren

4 4 amnesty international årsrapport 2011 Men stand in an oil slick covering a creek near Bodo City in the oil-rich Niger Delta region of Nigeria, 20 June AP Photo/Sunday Alamba fanns personer som hade förbindelser med oppositionspartiet National Liberation Forces (FNL). Man bildade en rättslig kommission för att utreda händelserna, men vid årets slut hade inga framsteg gjorts. I Sydafrika rapporterades flera fall där polis gjort sig skyldig till tortyr och misshandel. Många av dessa undersöktes av det oberoende klagomålsdirektoratet. Bland de metoder som rapporterats fanns misshandel, elchocker, kvävning och dödshot. Människorättskränkningar förekom även i Uganda efter bombattackerna i juli, då minst 76 människor dödades. Några greps och hölls i isoleringshäkte; andra överfördes rättsstridigt från Kenya till Uganda, där de häktades. I Moçambique sköt polisen skarpt mot människor som protesterade mot de höga levnadskostnaderna och dödade minst 14 personer. I Guinea sköt säkerhetsstyrkor skarpt mot fredliga demonstranter. I Kenya dödade polisen sju män under ett polisuppdrag i en kåkstad i Nairobi. Dödsfall i häkte, ofta efter tortyr eller annan misshandel, förekom i ett antal stater, till exempel Burkina Faso, Kamerun, Republiken Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Ghana, Mauretanien, Sydafrika och Swaziland. Förhållandena i fängelserna var fortfarande hemska i många länder, bland annat i Angola, Benin, Burundi, Liberia, Malawi, Sierra Leone och Tanzania.

5 amnesty international årsrapport Dödsstraffet Under 2010 rapporterades det om avrättningar i fyra länder: Botswana (1), Ekvatorialguinea (4), Somalia (minst 8) och Sudan (minst 6). Året innan skedde bara avrättningar i Botswana och Sudan. Under 2010 avskaffade Gabon dödsstraffet. Bland den Afrikanska Unionens 53 medlemsstater har nu 16 länder avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning; inräknat alla länder som inte längre verkställer dödsstraff i praktiken, uppgår antalet till 36 länder. Minst 333 dödsdomar utfärdades i 24 länder. Antalet dödsdomar ökade jämfört med 2009, inte minst i Västafrika där antalet dödsdomar var 137 fler än året innan. Yttrandefrihet I flera länder stördes val av våldsamheter och ett ökat antal kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I nästan samtliga fall begicks dessa kränkningar utan att någon ställdes till svars. President- och parlamentsvalen i Sudan i april ledde till allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten. Mediekanaler stängdes, förhandscensur av trycksaker återinfördes temporärt och journalister häktades. En del av dem torterades. Flera kränkningar av de mänskliga rättigheterna begicks av den nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten, och den nationella säkerhetslagen, som trädde i kraft i februari, utgjorde en garanti för att personer inom underrättelse- och säkerhetstjänsten skulle slippa åtalas för människorättsbrott. regional översikt afrika Även i Etiopien ledde valen i maj till att yttrande- och mötesfriheten begränsades. Oppositionspartier uppgav att många medlemmar och aktivister trakasserades, misshandlades och greps före valet, bland annat i Oromia-regionen. I Burundi hade flera människor gripits under utredningarna av en rad granatattacker före valen, och de utsattes för tortyr av den nationella säkerhetstjänsten. Burundis regering kungjorde visserligen offentligt att man skulle påbörja en utredning, men vid årets slut hade inga framsteg gjorts i arbetet att ställa de skyldiga till svars. Regeringen utfärdade ett temporärt förbud för politiska oppositionspartier att anordna möten. Även Rwanda gjorde allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och mötesfriheten inför valet i augusti. Oppositionspartier fick inte registrera sig, politiska motståndare greps och ett antal mediekanaler stängdes. Journalister flydde från landet. Svepande och oklart definierade lagar om folkmordsideologi och sekterism användes för att inskränka yttrandefriheten på ett otillbörligt sätt. Mordet på en framstående politiker och en journalist, liksom granatattacker som dödade ett antal människor, bidrog till spänningar och osäkerhet under valupptakten. Presidentval i Guinea ledde till ökat våld och kränkningar av mänskliga rättigheter. Säkerhetsstyrkorna agerade med kraftigt våld, bland annat genom att urskillningslöst skjuta skarpt mot protesterande människor. Dussintals människor greps godtyckligt under valperioden, och ofta fick de inte träffa sina anhöriga. De hade inte heller tillgång till medicinsk vård eller juridisk hjälp. I Elfenbenskusten godtogs inte resultatet i presidentvalet i december av den sittande presidenten Laurent Gbagbo. Säkerhetsstyrkor lojala mot honom var ansvariga för ett antal utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden och godtyckliga gripanden. Trots politiska påtryckningar från FN, AU och de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) vägrade Laurent Gbagbo att lämna presidentposten, vilket ledde till politiskt dödläge och fruktan för ökat våld.

6 6 amnesty international årsrapport 2011 I flera andra länder respekterades inte rätten till yttrandefrihet eller till fredliga möten och sammanslutningar. Människorättsförsvarare, journalister och medlemmar av den politiska oppositionen riskerade att utsättas för kränkningar och trakasserier, godtyckliga gripanden, tortyr eller annan misshandel eller att mördas. Människorättsförsvarare och människorättsaktivister blev godtyckligt gripna och fängslade i Angola, Centralafrikanska republiken, Gambia, Niger och Zimbabwe. I november fastslog högsta domstolen i Zimbabwe att gripandet och fängslandet av två medlemmar av Woman of Zimbabwe Arise (WOZA) år 2008 var felaktigt och att deras rättigheter hade blivit kränkta. Domstolen fastslog också att staten hade brustit i skyddet mot övergrepp. Människorättsförsvarare blev hotade i Burundi, och i Demokratiska republiken Kongo dödades den framstående människorättsförsvararen Floribert Chebeya. Inga framsteg gjordes i utredningen i Kenya beträffande mordet 2009 på två människorättsförsvarare, Oscar Kingara och Paul Oulu. I Etiopien trädde den nya lagen Charities and Societies Proclamation i kraft, vilket innebar strikt kontroll av det civila samhället och allvarligt begränsade arbetet för de mänskliga rättigheterna. Fredliga demonstrationer förbjöds eller deltagare blev gripna i Angola, Benin, Kamerun, Swaziland och Togo. Journalister utsattes för trakasserier, hot eller godtyckliga gripanden i Burundi, Tchad, Elfenbenskusten, Demokratiska republiken Kongo, Ekvatorialguinea, Etiopien, Gambia, Ghana, Madagaskar, Namibia, Nigeria, Rwanda, Sydafrika, Swaziland, Tanzania, Togo, Uganda och Zimbabwe. Politiska motståndare greps på oriktiga eller godtyckliga grunder i Burundi, Ekvatorialguinea, Madagaskar, Niger och Togo. I Uganda avbröt poliser och beväpnade män ett politiskt oppositionsmöte och misshandlade flera av deltagarna. I Eritrea satt många aktivister, journalister, religiösa ledare och andra fortfarande fängslade. Ofta hölls de i isoleringshäkte och riskerade att utsättas för misshandel. I en del länder, till exempel Somalia, bar väpnade grupper som al-shabab ansvaret för övergrepp mot journalister och människorättsförsvarare, däribland mord. Väpnade islamiska grupper i Somalia bar också ansvaret för steningar och amputationer. I flera länder i Sahelområdet fördes människor bort av al-qa ida i islamiska Maghreb (AQIM), som höll dem som gisslan och dödade några av dem. Människor på flykt Migranter utsattes även under 2010 för diskriminering och andra kränkningar av mänskliga rättigheter. Angolas säkerhetsstyrkor utvisade mer än kongolesiska medborgare mellan september och slutet av december. Dussintals kvinnor och ett antal män utsattes enligt uppgift för våldtäkt i samband med utvisningen, och många utsattes för andra kränkningar och kom fram nakna och utan sina ägodelar. Migranter, varav de flesta kom från länder i västra Afrika, fängslades godtyckligt i Mauretanien för att hindra dem från att försöka ta sig till Europa. Flyktingar och migranter attackerades i flera områden i Sydafrika trots att myndigheterna gjorde alltmer omfattande försök att ta itu med våldsincidenter. Zimbabwier som tidigare vistats illegalt i Sydafrika gavs möjlighet att söka uppehållstillstånd. I juli tvingades cirka rwandier, som nekats asyl, tillsammans med några erkända flyktingar att mot sin vilja återvända till Rwanda från Uganda, i strid mot folkrätten. Tiotusentals andra flyktingar från Rwanda stod inför att förlora sin flyktingstatus i slutet av

7 amnesty international årsrapport och riskera att tvingas återvända mot sin vilja. Delvis berodde detta på att Rwanda utsatt grannstater för påtryckningar. Tusentals flyktingar från Burundi befann sig fortfarande i riskzonen för att tvingas återvända från Tanzania mot sin vilja. Två flyktingar som tvingats återvända från Tyskland till Eritrea år 2008 flydde ännu en gång och beviljades flyktingstatus i Tyskland. De hade hållits fängslade under omänskliga förhållanden efter sin påtvingade återkomst till Eritrea. Eritrea fortsatte med sin politik skjut för att döda mot alla som försökte fly över gränsen. Över hela kontinenten fanns miljontals människor som tvingats fly från sina hem på grund av konflikter eller otrygghet, antingen inom sitt eget lands gränser eller till andra länder. Kenya höll fortfarande sin gräns stängd mot Somalia och hindrade därigenom människor som flydde från Somalia att få hjälp och skydd. Bostäder och levnadsförhållanden Miljontals afrikaner som bodde i slumområden och kåkstäder saknade grundläggande samhällsservice, som rent vatten, hälsovård, utbildning och fungerande polisväsende. I många länder struntade myndigheterna i deras svåra situation och räknade inte in dem i nationella plan eller budget. Bristen på vatten och sanitära anläggningar ledde ofta till ytterligare missförhållanden, bland annat sexuellt våld, vilket man sett exempel på i kåkstäder i Nairobi, Kenya. I flera länder förekom tvångsmassvräkningar, bland annat i Angola, Ghana, Kenya och Nigeria, och genom dessa drevs ofta människor djupare in i fattigdom. I Tchad, Ekvatorialguinea, Kenya och Zimbabwe riskerade tusentals att vräkas. Människor som tidigare hade tvångsvräkts fick ofta inte kompensation eller ersättningsbostäder utan fortsatte att leva utblottade, utan garanterad besittningsrätt till sina bostäder. regional översikt afrika Mödrahälsovård Mödrahälsovården gjorde framsteg i Afrika. Burkina Faso lovade att ta bort alla ekonomiska hinder för akut förlossningsvård och för tillgång till familjeplanering, men nu återstår för dem att leva upp till sina löften. I Sierra Leone infördes i april fri hälsovård, med slopade avgifter för gravida kvinnor och för barn under fem år, men brist på mediciner och medicinska förnödenheter ledde till problem då ett ökande antal kvinnor sökte sig till hälsovårdsinrättningarna. I många länder är det angeläget att man snarast tar itu med andra faktorer som bidrar till mödradödligheten, som till exempel farlig traditionell praxis, bland annat könsstympning, diskriminering av kvinnor, bristen på undervisning om sexuell och reproduktiv hälsa och bristande möjligheter att utkräva ansvar. I juli förband sig stats- och regeringscheferna i AU att genomföra en rad åtgärder för att minska mödradödligheten. Dit hörde att använda 15 procent av den allmänna budgeten till hälsovård, att starta en kampanj för att minska mödradödligheten samt att efterlysa ett större ansvarsutkrävande vid beslut om handlingsprogram och ekonomi. AU-kommissionen fick i uppgift att tillsätta en arbetsgrupp för mödravård och barnhälsovård med uppgiften att ta fram och granska rapporter om framsteg i fråga om mödrars och barns hälsa. Diskriminering Fortfarande förekom våld och diskriminering mot kvinnor och flickor, vilket förstörde deras liv, inskränkte deras möjligheter och berövade dem deras rättigheter. I norra Sudan använde man

8 8 amnesty international årsrapport 2011 sig av de allmänna ordningsföreskrifterna för att trakassera, gripa och misshandla kvinnor och flickor för oanständiga och omoraliska kläder och beteenden. I Sydafrika inrapporterades tiotusentals fall av sexuellt våld till polisen under året. I Kenya visade en undersökning att det förekom ett stort antal fall av våld i hemmet, bland annat våldtäkt inom äktenskapet, vilket inte är ett brott enligt kenyansk lag. I Liberia handlade merparten av rapporterna om våldtäkter på flickor under 16 år. I många länder fick kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld inte någon hjälp från polis eller rättsväsende. De uppmanades att söka förlikning utanför domstolen, de drabbades av höga läkarvårdskostnader och de blev uteslutna ur samhället. Även fortsatt var kvinnor oproportionerligt hårt drabbade av aids/hiv-pandemin, särskilt i södra Afrika. Kvinnlig könsstympning tillämpade fortfarande i många länder även där den var förbjuden i lag, till exempel i Tanzania. Diskriminering mot människor på grund av deras uppfattade eller verkliga sexuella läggning var fortfarande allmänt utbredd. I Kamerun åtalades och misshandlades människor som misstänktes för samkönat sex. I Malawi dömdes två människor för grov oanständighet och onaturliga handlingar till 14 års straffarbete. De benådades några veckor senare. En tidning i Uganda publicerade bild och namn på påstått homosexuella tillsammans med uppmaningar till våld. Från myndigheterna kom ingen offentlig kritik av tidningen, och ett mycket strängt lagförslag mot homosexualitet låg fortfarande i parlamentet i väntan på avgörande. I Mauretanien praktiserade man fortfarande slaveri, trots att det är brottsligt. Polisen gjorde föga för att upprätthålla lagen, och åtta antislaveriaktivister blev gripna, enligt uppgift misshandlade samt åtalade för att de polisanmält fall av slaveri. Attacker mot albinos förekom fortfarande i några länder. I Tanzania var myndigheternas åtgärder alltjämt inadekvata, eftersom de inte företog någon grundlig utredning av attackerna och av de mord som förekommit eller inte gav tillräckligt skydd åt aktivister som verkade för albinos rättigheter. Under ett besök i Republiken Kongo uttryckte FN:s speciella rapportör för ursprungsfolksfrågor sin oro över den pågående diskrimineringen. I Eritrea fortsatte man att förfölja och kasta folk i fängelse på religiösa grunder; endast medlemmar av erkända trossamfund tilläts praktisera sin religion. Vinden vänder Amnesty firar också inom kort sitt 50-årsjubileum. Sedan de första Amnestyrapporterna publicerades i mitten av 1960-talet har den geografiska bredden och spännvidden på de människorättsfrågor som behandlas har ökat oerhört. Ett stort antal andra människorättsorganisationer har bildats under de senaste femtio åren, varav en del inspirerade av Amnestys kampanjer. I många afrikanska länder finns det nu ett levande civilsamhälle, som visserligen ofta är förtryckt men som inte längre kan ignoreras av de makthavande. Mycket återstår ännu att göra, men vinden håller på att vända.