EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION GRÖNBOK. om tillämplig lag och behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad. (framlagt av kommissionen)

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2005) 82 slutlig GRÖNBOK om tillämplig lag och behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad (framlagt av kommissionen) {SEC(2005) 331} SV SV

2 GRÖNBOK om tillämplig lag och behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad Syftet med denna grönbok är att inleda ett omfattande samråd bland berörda parter om frågor som gäller tillämplig lag och behörig domstol i äktenskapsmål. I grönboken beskrivs problem som kan uppstå i den nu rådande situationen och ett antal möjliga lösningar föreslås. I bifogade arbetsdokument från kommissionen finns information om medlemsstaternas materiella, processuella och internationellt privaträttsliga regler i frågor om äktenskapsskillnad. Kommissionen uppmanar intresserade parter att inkomma med synpunkter senast den 30 september 2005 till följande adress: Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet Enhet C1 Civilrättsliga frågor B Bryssel Fax: (32-2) E-post: jls-coop-jud-civil@cec.eu.int Ange uttryckligen om ni inte vill att era svar och synpunkter skall läggas ut på kommissionens webbplats. Kommissionen planerar att anordna en offentlig hearing om denna fråga. Alla som besvarar grönboken kommer att bjudas in. 1. BAKGRUND Det finns för närvarande inte några gemenskapsregler om tillämplig lag i äktenskapsmål. Rådets förordning (EG) nr 1347/ ( Bryssel II-förordningen ) innehåller regler om domstols behörighet och erkännande av domar i äktenskapsmål, men inte några lagvalsregler. Detta förhållande kommer inte att ändras när rådets förordning (EG) nr 2201/ ( den nya Bryssel II-förordningen ) börjar tillämpas den 1 mars 2005 och därmed ersätter Bryssel IIförordningen, eftersom den har tagit över reglerna från Bryssel II-förordningen om äktenskapsfrågor praktiskt taget oförändrade. 1 2 Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT L 160, , s. 19. Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EGT L 338, , s. 1. SV 2 SV

3 Vid Europeiska rådets möte i Wien 1998 betonades att målet med ett gemensamt rättsligt område är att göra medborgarnas liv enklare, särskilt i frågor som påverkar medborgarnas dagliga liv, t.ex. äktenskapsskillnader. 3 I november 2004 uppmanade Europeiska rådet kommissionen att under 2005 lägga fram en grönbok om lagvalsregler i frågor med anknytning till skilsmässa ( Rom III ). 4 I takt med att medborgarna har börjar röra sig allt mer inom Europeiska unionen har antalet internationella äktenskap ökat, dvs. äktenskap där makarna har olika nationalitet, bor i olika medlemsstater eller bor i en medlemsstat där de inte är medborgare. Om ett internationellt par bestämmer sig för att skiljas kan många olika lagar åberopas. Syftet med reglerna om tillämplig lag, som ofta kallas lagvalsregler, är att fastställa vilken av de olika lagarna som skall tillämpas. Mot bakgrund av det stora antalet äktenskapsskillnader i EU berörs ett stort antal medborgare av frågorna om tillämplig lag och internationell behörighet i äktenskapsmål. Som exempel kan nämnas att ungefär 15 % av alla domar på äktenskapsskillnad som meddelas i Tyskland varje år (ca par) berör makar som har olika nationalitet BRISTER MED DEN NUVARANDE SITUATIONEN När ett internationellt par vill skilja sig gäller behörighetsreglerna i den nya Bryssel IIförordningen, som ger makarna möjlighet att välja mellan olika behörighetsgrunder (se punkt 3.6 i bifogade arbetsdokument). När ett mål om äktenskapsskillnad väl har inletts vid en domstol i en medlemsstat, fastställs vilket lands lag som är tillämplig enligt den medlemsstatens regler om internationell privaträtt. Det finns betydande skillnader mellan ländernas regler i detta hänseende (se punkt 3.4 i arbetsdokumentet). Kombinationen av olika lagvalsregler och de nuvarande behörighetsreglerna kan ge upphov till ett antal problem vid internationella skilsmässor. Förutom att denna situation innebär en osäkerhet kring rättsläget och en bristande flexibilitet, kan den också leda till resultat som inte motsvarar medborgarnas berättigade förväntningar. Det kan dessutom vara så att gemenskapsmedborgare som bor i ett tredje land kan ha svårt att hitta en domstol som är behörig att handlägga ett mål om äktenskapsskillnad och att få en dom på äktenskapsskillnad som har utfärdats av en domstol i ett tredje land erkänd i sina hemländer. Det finns slutligen en risk för kapplöpning till domstol Bristande rättssäkerhet och rättslig förutsebarhet för makarna Med hänsyn till att de nationella lagvalsreglerna i frågor om äktenskapsskillnad är så olika och komplexa är det ofta svårt att förutse vilken nationell lag som kommer att gälla i ett visst fall. Detta gäller särskilt familjesituationer där makarna inte har gemensamt hemvist eller medborgarskap, men problemet kan också uppstå när par med samma nationalitet separerar och flyttar till olika medlemsstater EGT C 19, 23.1,1999, s. 1. Haagprogrammet: stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i europeiska unionen, antaget av Europeiska rådet den 4 5 november Källa: Statistisches Bundesamt. Deutschland. SV 3 SV

4 Exempel 1: Ett portugisisk-italienskt par som bor i olika medlemsstater En portugisisk man och en italiensk kvinna gifter sig i Italien. Mannen återvänder av yrkesmässiga skäl till Portugal direkt efter bröllopet, medan hustrun stannar i Italien. Efter två år beslutar sig paret för att skiljas. Enligt den nya Bryssel II-förordningen kan de ansöka om äktenskapsskillnad i antingen Italien eller Portugal. Domstolarna i dessa stater tillämpar i första hand lagen i det land där båda makar är medborgare. I detta fall, där makarna har olika nationalitet, skulle en italiensk domstol tillämpa lagen i det land där äktenskapet huvudsakligen har varit baserat. En portugisisk domstol skulle i stället tillämpa lagen i det land där makarna har gemensamt hemvist eller, om sådant inte finns, den lag som makarna har närmast anknytning till. Makarna tycker att det är svårt att förutse vilken lag som kommer att vara tillämplig på deras situation För lite valfrihet för parterna De nationella lagvalsreglerna förutser i princip en enda lösning i en viss situation, t.ex. tillämpning av lagen i det land där makarna är medborgare eller domstolslandets lag ( lex fori ). I vissa situationer är detta inte tillräckligt flexibelt. Det beaktar till exempel inte det faktum att medborgare kan känna en nära anknytning till en medlemsstat utan att vara medborgare i den staten. Genom att införa en viss frihet för parterna att välja tillämplig lag skulle man kunna göra reglerna mer flexibla och öka rättssäkerheten och den rättsliga förutsebarheten för makarna. Exempel 2: Ett italienskt par som bor i Tyskland Ett par där båda är italienska medborgare har bott i München i tjugo år och känner sig fullständigt integrerade i det tyska samhället. När deras barn flyttar hemifrån beslutar de gemensamt att skiljas. De skulle vilja skilja sig enligt tysk lag, eftersom de känner att de har närmast anknytning till den och den dessutom bara kräver ett års separation vid ansökningar om äktenskapsskillnad där parterna är överens, jämfört med tre år enligt italiensk lag. Enligt den nya Bryssel II-förordningen kan makarna ansöka om äktenskapsskillnad i antingen Tyskland eller Italien. Trots detta skulle domstolarna i båda dessa länder tillämpa italiensk äktenskapslag, eftersom både Tysklands och Italiens internationellt privaträttsliga regler i första hand bygger på makarnas gemensamma medborgarskap Risk för resultat som inte svarar mot medborgarnas berättigade förväntningar Medborgarna utnyttjar i allt större utsträckning fördelarna med den inre marknaden och flyttar till en annan medlemsstat av yrkesmässiga skäl. De är förmodligen inte medvetna om att förutsättningarna för en äktenskapsskillnad kan ändras drastiskt till följd av deras flytt. Det kan till exempel vara fallet om makar med olika nationalitet flyttar till en medlemsstat där ingen av dem är medborgare. Eftersom den nya Bryssel II-förordningen inte tillåter att makar ansöker om äktenskapsskillnad i en medlemsstat där endast en av dem är medborgare, om det inte finns någon annan anknytningsfaktor, kan makarna hamna i en situation där den enda möjligheten är att vända sig till domstol i den medlemsstat där de har hemvist. Detta kan i vissa fall leda till resultat som inte överensstämmer med deras berättigade förväntningar. SV 4 SV

5 Exempel 3: Ett finsk-svenskt par som flyttar till Irland Ett finsk-svenskt par flyttar från Stockholm till Dublin där de har erbjudits intressanta arbeten. Deras äktenskap försämras och de beslutar sig slutligen för skilsmässa. Paret förväntar sig att skilsmässoförfarandet skall gå relativt enkelt och snabbt, som skulle vara fallet enligt finsk eller svensk lag, eftersom båda vill skiljas och de inte har några barn. Enligt den nya Bryssel II-förordningen har dock endast irländska domstolar behörighet och de tillämpar irländsk lag (lex fori) i äktenskapsmål oberoende av makarnas nationalitet. Det enda sättet för makarna att se till att svensk eller finsk äktenskapslag blir tillämplig är att en av dem återvänder till sitt hemland i minst sex månader och därefter ansöker om äktenskapsskillnad i det landet. Ingen av makarna är villig att lämna sitt jobb och Irland i sex månader i detta syfte. Å andra sidan vill de undvika att irländsk lag om äktenskapsskillnad tillämpas, vilken kräver att de lever åtskilda i fyra år för att det skall fastställas att det föreligger djup och varaktig söndring i äktenskapet. De är förvånade att förutsättningarna för äktenskapsskillnad har förändrats så drastiskt på grund av deras beslut att flytta till en annan medlemsstat Risk för problem för gemenskapsmedborgare som bor i ett tredje land Reglerna om erkännande av domar i den nya Bryssel II-förordningen gäller alla domar på äktenskapsskillnad som har meddelats i en domstol i en medlemsstat, men reglerna om behörighet gäller inte alla situationer. Detta kan leda till problem för gemenskapsmedborgare som bor i ett tredje land. Det kan uppstå situationer där ingen av behörighetsgrunderna i förordningen är tillämplig. Medlemsstaternas domstolar kan i så fall använda sig av de nationella reglerna om internationell behörighet. Det faktum att dessa regler inte är harmoniserade kan dock leda till situationer där det inte finns någon domstol, vare sig i EU eller någon annanstans, som är behörig att döma till äktenskapsskillnad mellan två gemenskapsmedborgare med olika nationalitet som bor i ett tredje land. Om en dom på äktenskapsskillnad meddelas i ett tredje land kan det dessutom vara svårt för makarna att få äktenskapsskillnaden erkänd i sina respektive hemländer. Exempel 4: Ett tysk-nederländskt par som bor i ett tredje land Ett tysk-nederländskt par bor i ett tredje land sedan många år tillbaka. Deras förhållande blir sämre och den tyska hustrun skulle vilja skiljas, helst inför tysk domstol. Hon kan emellertid inte ansöka om äktenskapsskillnad i Tyskland eller i någon annan medlemsstat. Ingen av behörighetsgrunderna i den nya Bryssel II-förordningen är tillämplig eftersom paret inte har hemvist i en medlemsstat och inte är medborgare i samma land. Under sådana omständigheter kan medlemsstaternas domstolar tillämpa sina nationella behörighetsregler. Den tyska hustrun kan dock inte ansöka om äktenskapsskillnad i Tyskland enligt de tyska behörighetsreglerna, eftersom talan mot den nederländske mannen kan väckas i Tyskland endast med stöd av behörighetsreglerna i förordningens artikel 6, som ger ett visst skydd för svarande. Inte heller kan hon ansöka om äktenskapsskillnad i Nederländerna, eftersom den nederländska lagstiftningen inte har några regler om nationell behörighet under dessa omständigheter. Den tyska hustrun kan följaktligen inte ansöka om äktenskapsskillnad i någon medlemsstat. Hennes enda hopp är att domstolarna i det tredje landet har behörighet att handlägga målet. Även om det skulle vara fallet kan det bli svårt att få en dom på äktenskapsskillnad som meddelats i det tredje landet erkänd i Tyskland. SV 5 SV

6 2.5. Risk för kapplöpning till domstol Regeln om lis pendens (pågående mål, se punkt i bifogade arbetsdokument) kan föranleda en av makarna att ansöka om äktenskapsskillnad före den andra maken/makan för att förhindra att domstolarna i en annan medlemsstat får behörighet ( kapplöpning till domstol ). Detta kan leda till situationer där en part ansöker om äktenskapsskillnad i en viss medlemsstat för att uppnå ett visst resultat, t.ex. att undgå att en viss äktenskapslagstiftning tillämpas. Kapplöpning till domstol kan ha negativa följder för svaranden om det leder till att en lag tillämpas som han eller hon inte känner nära anknytning till och som inte beaktar hans eller hennes intressen. Denna risk kan illustreras med följande exempel: Exempel 5: En polsk make åker till Finland för att arbeta Ett polskt par som har varit gifta i tjugo år bor i Polen med sina barn. Mannen får ett intressant erbjudande om att arbeta i Finland i två år. Makarna kommer överens om att mannen skall acceptera erbjudandet och att hustrun skall stanna i Polen. Efter ett år berättar mannen för sin hustru att han vill skiljas. Han är medveten om att skilsmässoförfaranden enligt polsk rätt är långdragna och att domstolen måste fastställa att det föreligger djup och varaktig söndring i äktenskapet. Finska domstolar skulle emellertid ha behörighet enligt den nya Bryssel II-förordningen eftersom mannen har bott i Finland i mer än ett år. Finska domstolar tillämpar finsk lag enligt principen om lex fori. Därmed kan den polske mannen erhålla äktenskapsskillnad efter en betänketid på sex månader trots hans hustrus invändningar. Eftersom mannen vill erhålla äktenskapsskillnad så fort som möjligt väcker han omedelbart talan vid en finsk domstol, som meddelar dom på äktenskapsskillnad efter sex månader, trots hustruns starka invändningar. Fråga 1: Känner ni till andra problem än de ovan angivna som kan uppstå i samband med internationella skilsmässor? 3. MÖJLIGA LÖSNINGAR 3.1. Status quo En möjlighet skulle vara att låta situationen vara oförändrad och inte göra några ändringar genom lagstiftning. Som stöd för detta kan hävdas att de identifierade problemen inte är tillräckligt allvarliga eller inte uppstår tillräckligt ofta för att en åtgärd på gemenskapsnivå skall vara motiverad Harmonisering av lagvalsreglerna Ett annat sätt att ta itu med problemet skulle vara att införa harmoniserade lagvalsregler som bygger på en uppsättning enhetliga anknytningsmoment. Denna lösning skulle ha den fördelen att den skulle garantera rättssäkerhet (exempel 1). Beroende på de harmoniserade reglernas innehåll skulle den också kunna öka parternas valfrihet (exempel 2) och bidra till att finna lösningar som är tillfredsställande för medborgarna (exempel 3). En harmonisering skulle åtminstone delvis kunna minska behovet av att hinna först med att väcka talan SV 6 SV

7 (exempel 5), eftersom varje domstol där talan väcktes skulle tillämpa en äktenskapslag som valts ut på grundval av gemensamma regler. Anknytningsmomenten skulle behöva väljas ut omsorgsfullt för att garantera att det råder rättslig säkerhet och förutsebarhet, samtidigt som man tillåter en viss flexibilitet. Syftet skulle vara att säkerställa att en äktenskapsskillnad handläggs enligt den rättsordning som har närmast anknytning till äktenskapet. Man kan tänka sig flera olika anknytningsmoment, till exempel makarnas senaste gemensamma hemvist, makarnas gemensamma medborgarskap, senaste gemensamma medborgarskap om en make fortfarande innehar det eller lex fori. Fråga 2: Är ni för harmoniserade lagvalsregler? Vad talar för och emot en sådan lösning? Fråga 3: Vilka anknytningsmoment skulle vara lämpligast? Fråga 4: Bör de harmoniserade reglerna endast gälla äktenskapsskillnad, eller även tillämpas på hemskillnad och annullering av äktenskap? Fråga 5: Bör de harmoniserade reglerna innehålla en klausul om ordre public, som ger domstolarna möjlighet att vägra tillämpa en utländsk lag under vissa omständigheter? 3.3. Att ge makarna en möjlighet att välja tillämplig lag En annan möjlighet vore att införa en begränsad möjlighet för makarna att välja tillämplig lag i äktenskapsmål. En sådan möjlighet skulle öka den rättsliga säkerheten och förutsebarheten för makarna, särskilt i fall där de är överens om skilsmässa. En viss valfrihet för parterna skulle också göra reglerna mer flexibla än de nuvarande reglerna, som i princip endast förutser en möjlig lösning. Det skulle slutligen kunna underlätta att få tillträde till domstolar i vissa fall. Denna lösning skulle vara särskilt användbar när makarna är överens om att skiljas, som det portugisisk-italienska paret (exempel 1) och det italienska paret i Tyskland (exempel 2). Principen om valfrihet har använts alltmer i internationella konventioner om lagval på området för avtalsrätt, men i mindre utsträckning inom familjerätt. Det finns dock undantag, som t.ex. den nya belgiska lagen om internationell privaträtt som ger makarna möjlighet att välja mellan lagen i det land där en av makarna är medborgare eller belgisk lag (dvs. lex fori). 6 Att ge parterna obegränsade valmöjligheter skulle kunna leda till tillämpning av exotiska lagar som parterna har liten eller ingen anknytning till. Det tycks därför vara att föredra att man begränsar valmöjligheterna till vissa lagar som makarna har nära anknytning till (t.ex. på grundval av en eller båda makars medborgarskap, senaste gemensamma hemvist eller lex fori). En möjlighet skulle vara att man begränsar valet av lag till forumlandets lag (lex fori) för att se till att domstolarna inte skulle vara tvungna att tillämpa utländsk lag. 6 Artikel 55 2 i Loi portant le Code de droit international privé / Wet houdende het Wetboek van internationaal privaatrecht av den 16 juli 2004, offentliggjord den 27 juli SV 7 SV

8 Hur valet skulle gå till måste naturligtvis utredas ytterligare. Det skulle kunna krävas att valet måste göras uttryckligen och skriftligen samtidigt med att ansökan om äktenskapsskillnad lämnas in. Det måste också övervägas som det skulle krävas särskilda åtgärder för att skydda en make mot otillbörliga påtryckningar från den andra maken att välja en viss lag. Särskilda överväganden kan också bli nödvändiga om makarna har barn. Makarnas val av lag skulle naturligtvis avse valet av den behöriga domstolens materiella regler, inte dess regler om internationell privaträtt (så kallad renvoi, eller återförvisning, är utesluten). I annat fall skulle målet om att skapa rättssäkerhet äventyras. Fråga 6: Bör parterna få möjlighet att välja tillämplig lag? Vad finns det för argument för och emot en sådan lösning? Fråga 7: Bör valet vara begränsat till vissa lagar? Vilka anknytningsmoment skulle i så fall vara lämpliga? Bör valet begränsas till medlemsstaternas lagar? Eller till lex fori? Fråga 8: Bör möjligheten att välja tillämplig lag vara begränsad till äktenskapsskillnad eller även avse hemskillnad och annullering av äktenskap? Fråga 9: Vilka formella krav bör ställas på parternas överenskommelse om lagval? 3.4. Översyn av behörighetsgrunderna i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 Behörighetsgrunderna i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 var ursprungligen utformade för att motsvara behoven på ett objektivt plan, vara anpassade till parternas intressen, innebära en flexibel reglering, vara anpassade till människors rörlighet och hjälpa enskilda utan att rättssäkerheten går förlorad.7 Det kan hävdas att behörighetsreglerna inte uppfyller dessa mål helt. I avsaknad av enhetliga lagvalsregler kan förekomsten av flera alternativa behörighetsgrunder leda till tillämpning av lagar som makarna inte nödvändigtvis har närmast anknytning till (exempel 5). Å andra sidan kan det i vissa fall vara så att behörighetsgrunderna inte är tillräckligt flexibla för att svara mot parternas behov (exempel 3). En möjlighet skulle kunna vara att se över behörighetsreglerna. Man måste dock noga överväga vilka följder en sådan översyn skulle få. En begränsning av behörighetsgrunderna skulle nämligen kunna få skadliga konsekvenser i fråga om flexibilitet och tillträde till domstolar, om inte parterna ges möjlighet att välja behörig domstol (se punkt 3.6 nedan). Att lägga till nya behörighetsgrunder skulle å andra sidan kunna förvärra bristen på rättssäkerhet ytterligare. Fråga 10: Leder enligt er erfarenhet förekomsten av flera behörighetsgrunder till en kapplöpning till domstol? 7 Se punkt 27 i den förklarande rapporten om konventionen av den 28 maj 1998 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (som Bryssel II-förordningen bygger på), EGT C 221, , s. 27. SV 8 SV

9 Fråga 11: Anser ni att behörighetsgrunderna bör ses över? Vilken skulle i så fall vara den bästa lösningen? 3.5. Översyn av regeln om restkompetens i artikel 7 i förordning nr 2201/2003 En annan fråga är om man bör se över regeln om restkompetens i den nya Bryssel IIförordningen. De nuvarande reglerna kan leda till situationer där ingen domstol i EU, eller någon annan stans heller för den delen, är behörig att handlägga en ansökan om äktenskapsskillnad (exempel 4). Om en domstol i ett tredje land är behörig erkänns domen på äktenskapsskillnad inte enligt den nya Bryssel II-förordningen utan endast enligt nationell rätt eller tillämpliga internationella fördrag. Det är troligt att detta leder till problem om paret ansöker om att få äktenskapsskillnaden erkänd i sina hemländer. Fråga 12: Anser ni att behörighetsreglerna bör harmoniseras ytterligare och att artikel 7 i förordning nr 2201/2003 bör strykas eller åtminstone begränsas till fall som inte berör EU-medborgare? Hur skulle i så fall dessa regler se ut? 3.6. Att ge makarna en möjlighet att välja behörig domstol Ett annat förfaringssätt skulle kunna vara att ge makarna möjlighet att välja behörig domstol i äktenskapsmål ( avtal om domstols behörighet ). Att ge parterna möjlighet att avtala att en eller samtliga domstolar i en viss medlemsstat skall ha behörighet i mål om äktenskapsskillnad mellan dem skulle leda till större rättssäkerhet och flexibilitet och vara av särskilt stor nytta i fall där parterna är överens om äktenskapsskillnaden. Avtal om domstols behörighet skulle kunna visa sig användbara även i situationer där makarna inte kan väcka talan vid en domstol i en medlemsstat enligt de nu gällande behörighetsreglerna för att de inte har gemensamt medborgarskap eller hemvist. Till exempel skulle det svensk-finska paret som bor i Irland då kunna avtala om att en finsk eller svensk domstol skulle ha behörighet att handlägga deras äktenskapsskillnad (exempel 3). Det skulle också ge det tysk-nederländska paret som bor i ett tredje land möjlighet att komma överens om en behörig domstol (exempel 4). Den domstol som parterna har utsett skulle tillämpa den lag som följer av domstolslandets nationella lagvalsregler. Möjligheten att välja behörig domstol finns i flera gemenskapsrättsakter. Avtal om domstols behörighet är möjliga enligt artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001. I artikel 12 i den nya Bryssel II-förordningen finns en begränsad möjlighet att välja behörig domstol i frågor som rör föräldraansvar. Avtal om behörig domstol i äktenskapsmål skulle kunna begränsas till domstolar i de medlemsstater som makarna har en nära anknytning till, t.ex. på grund av någon av makarnas medborgarskap eller hemvist eller makarnas senaste gemensamma hemvist. Om makarna har barn bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att säkerställa att sådana regler överensstämmer med regeln om avtal om behörig domstol i artikel 12 i den nya Bryssel IIförordningen. Frågan om hur och när ett val av behörig domstol skulle göras måste naturligtvis utredas ytterligare. SV 9 SV

10 Fråga 13: Vad finns det för argument för och emot att införa en möjlighet att avtala om behörig domstol i äktenskapsmål? Fråga 14: Bör avtal om behörig domstol begränsas till vissa domstolar? Fråga 15: Vilka formella krav bör ställas på parternas avtal om behörig domstol? 3.7. Införande av en möjlighet att överföra ett mål Som förklarats ovan (punkt 2.5) kan en make/maka i vissa fall ha incitament att skynda sig att väcka talan vid domstol innan den andra maken/makan gör det. Detta kan åtminstone delvis förklaras av regeln om litispendens i den nya Bryssel II-förordningen, som har kritiserats för att vara för rigid och ge makarna incitament att slå till först. En möjlig lösning på detta problem skulle kunna vara att införa en möjlighet att under exceptionella omständigheter överföra äktenskapsmål till en domstol i en annan medlemsstat. En sådan möjlighet finns i artikel 15 i den nya Bryssel II-förordningen i frågor som rör föräldraansvar. Man skulle kunna tänka sig en överföring under exceptionella omständigheter och på strikta villkor om en make eller maka ansöker om äktenskapsskillnad i en medlemsstat men svaranden begär att målet skall överföras till en domstol i en annan medlemsstat på den grunden att äktenskapet främst var baserat i den staten. För att garantera rättssäkerhet bör platsen för ett äktenskaps tyngdpunkt fastställas på grundval av en uttömmande förteckning över anknytningsmoment, t.ex. makarnas senaste hemvist, om en av makarna fortfarande bor där, eller makarnas gemensamma medborgarskap. Hur en eventuell mekanism för överföring av mål skulle fungera måste förstås utredas ytterligare, särskilt för att säkerställa att ett sådant förfarande inte skulle leda till otillbörliga förseningar. Det kan bli nödvändigt med ytterligare skyddsåtgärder om äktenskapsmålet har anknytning till ett mål om föräldraansvar, för att säkerställa att reglerna är förenliga med artikel 15 i den nya Bryssel II-förordningen. Möjligheten att överföra ett mål skulle kunna lösa de problem som kan uppstå när en av makarna ensidigt har ansökt om äktenskapsskillnad mot den andra makens/makans vilja. Det skulle till exempel ge den polska hustrun i exempel 5 möjlighet att begära att den finska domstolen överför målet till en polsk domstol på den grunden att båda makarna är polska medborgare och hade sitt senaste gemensamma hemvist i Polen, dvs. tyngdpunkten för deras äktenskap låg i Polen. Fråga 16: Bör det vara möjligt att begära en överföring av ett mål till en domstol i en annan medlemsstat? Vad finns det för argument för och emot en sådan lösning? Fråga 17: Vilka anknytningsmoment bör gälla i fråga om när ett mål kan överföras till en annan medlemsstat? Fråga 18: Vilka skyddsåtgärder skulle behövas för att garantera rättssäkerhet och undvika otillbörliga förseningar? SV 10 SV

11 3.8. En kombination av olika lösningar De idéer som beskrivs ovan är exempel på olika möjliga lösningar. Ingen av dem skulle dock ensam vara tillräcklig för att lösa alla de problem som beskrivs i avsnitt 2. Man skulle därför kunna tänka sig en kombination av olika lösningar. Till exempel skulle man kunna ge makar möjlighet att välja behörig domstol på grundval av någon av makarnas medborgarskap eller deras senaste hemvist. De skulle också kunna ges möjlighet att välja tillämplig lag, åtminstone tillämpning av lex fori. En sådan kombination skulle lösa problemen i exempel 1 4 ovan och vara av särskilt stor nytta när makarna är överens om att skiljas. För att lösa de problem som kan uppstå när endast en av makarna vill skiljas (exempel 5), skulle man kunna tänka sig att införa en möjlighet att överföra ett mål till en annan medlemsstat. Fråga 19: Vilken kombination av lösningar anser ni skulle ge den bästa lösningen på de beskrivna problemen? Fråga 20: Skulle ni föreslå någon annan lösning på de problem som beskrivs i avsnitt 2? SV 11 SV