NUMMER TRE vision och tradition

Transkript

1 NUMMER TRE 2002 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare Press Release FRÅN THE MOLESWORTH INSTITUTE Kompetenceudvikling i praksis AV GITTE LARSEN Kvalitetsbrister AV LARS BJØRNSHAUGE Debatt Jo skönlitteraturen kan hjälpa till! AV LARS ERIK BÖTTIGER OCH JÖRGEN NORDENSTRÖM Student idag imorgon bibliotekarie? AV ANN-SOFIE SKOGLUND OCH HELENA VALLO IKONER Ikoner vision och tradition Ikoner-anmälningar Ikoner-argument Ikoner-artiklar Ikoner-debatter Ikoner-essäer Ikoner-ikoner Icke föranlett någon åtgärd AV BARBRO THOMAS Att välja eller vraka: det är frågan! Och svaret? AV PER RYDÉN På tröskeln till Dostojevskijs kosmos AV CHRISTINA FAGERSTRÖM Framtidsfilerna Ju mer vi är tillsammans AV SVEN NILSSON Ikoner-inlägg Ikoner-kommentarer Ikoner-krönikor Ikoner-ledare Ikoner-notiser Ikoner-uppsatser IKONER-AKADEMIEN Ikoner-Forum Ikoner-konferenser Ikoner-kurser Ikoner-seminarier Nästa nummer skickas den 16 september. Manusstopp den 19 augusti. Ikoner-symposier 2 3/2002 Årgång 5 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Joel Sommerfeldt Grafisk form: Magnus Nilsson, Identitet Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: BTJ Tryck AB, Lund ISSN

3 Isina memoarer Minnen, bara minnen berättar Lars Gyllensten om sin morsa, som hade Ture Rangström till sin brorsa, att hon på gamla dar läste latin för ett par kvinnliga docenter. Hon översatte då, antagligen utan att vara ombedd, Små grodorna till så här. Pröva ska ni få höra!: Ranunculi, ranunculi, quam sunt ridiculi. Non aures, non aures, non caudas habent-hi. Subaquaqua, subaquaqua subaquaquaquaqua. Kanske inte så konstigt egentligen av mamman till halva Jan Wictor. Är sådant här ett utslag av kunnande eller kunskap? Eller är bådadera avtryck av samma sak? Oavsett vilket, i så fall är det inte i något kunskapssamhälle vi lever. För sådant kunnande och sådan fallenhet för kunskap finns inte i det samhälle vi lever i. Ett samhälle kan per definition knappast besitta kunskap. På sin höjd kan inbyggarna i det göra det. Gör de? Nej, säger far! Vad vi i bästa fall är i besittning av är kunnandet om de knappar vi kan knäppa på för att tillgodogöra oss vissa spridda och osorterade delar av det samlade mänskliga vetandet. Knäppeli-knapp! knappsamhället, knäppsamhället. Det finns numera andra metoder för kunskapsbesittning än att vi måste besitta den själva. Vi vet att informationen finns, i bästa fall var, och hur vi ska hitta den. Om vi sedan har tillräcklig kunskap om hur vi förädlar den till kunskap är tveksamt. Så kan vi egentligen någonting själva? Behöver vi kunna något själva när vi tror oss om att veta hur vi kommer åt det andra kunnat, kan och vet? Det förbrukade jordbrukssamhället. Det fanns en gång fler jordbrukare än det finns få jordbrukare nu. Informationssamhället kunde etableras genom mobilisering av i stort sett alla yrkesutövare som bara kom i närheten av begreppet. Inte bara informatörer och informatiker, informationsbärare, informationssökare och informationsinhämtare, utan också alla som skruvade ihop apparaterna, modemen, telefonerna, skärmarna och skrivarna de som fraktade, sålde och ganska snart reparerade dem. Informationssamhället är uttryck för ett särintresse som presenteras som ett allmänintresse, skrev Emin Tengström Och eftersom vi är som vi är och angelägna om att vara det, så gör vi som de vill. De som producerar teknik och varor och som övertygat oss om att vi med tät kontinuitet måste byta ut och byta upp oss. Manicker, manualer, releaser i och till aldrig sinande ström och kostnader. Nu när skärmarna blivit så platta att plattare går inte, är det dags att återgå till de bulligast bulliga som är bäst, rappast, effektivast, mest ekonomiska och ergonomiska. Och i lealösa horder hakar vi på. Det är en briljant affärsidé, fast en smula snopet att ha gått på den. Myten om informationssamhället kom alltså att röra sig om dem som var betjänta av att tjäna på att vi trodde oss vara mindre fullvärdiga samhällsmedlemmar om vi inte accepterade deras syn på vad som borde vara vår livsform. Och då accepterade vi det. Globalt sett är givetvis merparten av oss fortfarande verksamma i industrisektorn. Det rör sig inte så mycket om nya produktionssätt, snarare om en ny fas i industrisamhällets utveckling en förskjutning från hävdvunnen tillverkningsproduktion till servicesamhället. Ett kvardröjande industrisamhälle i så fall, ett postindustriellt tjänstesamhälle låt gå för det möjligen den tredje industriella revolutionens samhällsskick. Ett digitalt tjänstesamhälle. Med tanke på nätverken såväl personliga som tekniska, så är det många som redan föreslagit nätverkssamhället, ibland det lite grumsigare virtuella samhället. Visst är vi fler framför skärmar och knappar men vad gör vi där, vad har vi dem till? Jag tror det är Göran Greider som någonstans använt sig av det industribaserade tjänstesamhället. Det surrar, snurrar och susar i vår värld allt mer och allt mer förvirrat och svåröverskådligt. Allt ska vi vara med på, allt vill vi vara med om uniformt och stereotypt bara det anses gångbart. Alla gör vi samma sak, gärna samtidigt i surroch snurrsamhället. Vi jagar varann och vi jagar inte minst information som vi vill förvandla till kunskap i något som väl i så fall mest kan liknas vid ett motoriserat jägarsamhälle. Idealet i idealsamhället. Konferenssamhället, kompetenssamhället, kompensationssamhället, konsumtionssamhället, kvalitetssamhället, det kvarstående klassiska klassamhället. Ett teknokratiskt utvecklingssamhälle, ett pedagogiskt utbildningssamhälle. Men kunskapssamhälle? Det diversifierade diversesamhället. Ett utmärkande drag i dag är att allt ska gå så fort undan i rapidsamhället. Samtidigt sitter vi där lugnt och stilla och snor varandras texter. Manipulerar dem, skriver om dem och lanserar dem i vagt justerat skick som våra egna. Tjuv-, rackar-, och rövarsamhället, likaväl väl!? Vår benägenhet att gå i takt, vicka på oss likadant och stå stilla i samma led cementerar utblick och originalitet, tid att tänka och formulera sig. Vi har mycket omkring oss, allt och allt mer vill vi vara med om och med på. Detta gäller inte bara i yrkeslivet utan 3

4 också i våra andra liv. Det dagsaktuella privatsociala paradigmet utmäter en sol- och en snösemester, golf och vinprovning, där beträffande det senare ju större expert man anser sig vara desto ljudligare smackar, sörplar och spottar man. Det här är väl närmast reflexer av fordomtima klassmönster med sådana nöjen och excesser som var förborgat bourgeoisier och de högre högfärdiga stånden, de som nu fått se sina fästningar falla. Av oss som vill göra precis samma saker. Inte någonting nytt eller eget, originellt eller personligt samtidigt som vi också måste kryssa rätt bland alla moderna åkommor så att vi får de rätta kryssen i vår sjukjournal utarbetad, sönderstressad, utbränd, in-i-väggen, upp till fotknölarna (eller är det till halsen?) Israel Holmgren, en annan doktor med sitt Mitt liv, skrev 1959 nästan 90-årig: Nu intresserar sådant inte så mycket. Nu går långt framom allt annat intresset för nöjesindustrien i alla dess yttringar, främst sport, bil, radio, television m.m. Det finns inte så mycket ledig plats i hjärnorna sedan. Vår faiblesse för den gängse marschfarten eller möjligen grötlunken - stå stilla i kön och var gärna tyst! föder också andra schabloner och idiosynkrasier. Eftersom vi har så bråttom, ska hinna med så mycket mer än vi hinner med, återverkar detta även på hur vi uttrycker och formulerar oss. Slarvigt, hafsigt, primitivt och många gånger obegripligt. Ett risslande och rosslande utarmat språk. Grodartad guttural gallimatias med pladdrande paddlikt pjoller. Konformt, förutsägbart, repetitivt. Vi kanske fokuserar fokuseringen på fel fokus! Subaquaquaquaqua. Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON The Molesworth Institute 143 Hanks Hill Road Storrs, CT United States of America norman.stevens@uconn.edu Press Release Bengt Hjelmqvist, of Åryd Sweden, has been awarded the 2001 Edmund Lester Pearson Library Humor Award for his short poem, which accompanies Umbrellas, Bicycles, and Robots: A Cautionary Tale Ikoner 4:12-17, 2001 (#5), on a library robot. His poem, which is reprinted in full below, is an excellent sample of Dr. Hjelmqvist s satirical poetry much of which deals with libraries that he has been writing for many years. This is the first ILLUSTRATION: MATHIAS SKÖLD time that the Pearson Library Humor Award has been given to an international librarian of such distinction. In recognition of that fact the Molesworth Institute is making a special grant to the Landsbiblioteket in Växjö, Sweden that is located close to Dr. Hjelmqvist s home. Entries for the Edmund Lester Pearson library Humor Award for 2002 should be submitted on or before February 28, Hurrah! I've constructed a robot, a library robot for you. He takes care of all library duties, and you will have nothing to do. He follows books and umbrellas on their way from cradle to grave. With my robot all will go quickly, and money and time you will save. The librarians? Will they be jobless with this innovation of yours? No! No! They will all be retrained to be repairers of robots of course. Bengt Hjelmqvist i oktober

5 Kompetenceudvikling i praksis i lyset af udviklingen af det hybride bibliotek Gitte Larsen Danmarks Biblioteksskole er en højere læreanstalt under Kulturministeriet. I loven, der sætter rammen om skolens virksomhed anføres, at skolen skal drive grund-, videre- og efteruddannelse indenfor sit fagområde. Skolens mål og opgaver styres af en resultatkontrakt indgået med Kulturministeriet for en 4 års periode ( ). Et af målene i kontrakten er at styrke og udvikle Danmarks Biblioteksskoles efteruddannelsesaktiviteter, indholdsmæssigt og geografisk, og derigennem bidrage til biblioteks- og informationssektorens samlede udvikling Skolens Kursus- og Konsulentafdeling har ansvaret for sammensætte et efteruddannelsestilbud, der lever op til denne målsætning. Det er i denne sammenhæng, vi naturligt gør os en række overvejelser om de kompetencebehov, der løbende opstår og det er en stor udfordring at forsøge at tilrettelægge en systematisk strategi for efteruddannelse af alle typer af medarbejdere i bibliotekerne. På den ene side er det for en læreanstalt vigtigt at være fremsynet og udbyde teoribaseret efteruddannelse, der vil modsvare de udfordringer bibliotekerne står overfor indenfor den kommende 2-3 års horisont. På den anden side styres sektorens akutte behov for kompetenceudvikling også af krav, der stilles til dem fra omverdenen, f.eks. den teknologiske udvikling, brugernes krav og ønsker og ikke mindst de nationale strategier for biblioteksudvikling. Det er ambitionen at sikre forskellige Figur 1: Kompetenceudvikling 6 indgangsvinkler Nye formelle kompetencer vægt på teori og metode Aktuelle bibliotekspolitiske emner Organisationsudvikling: - den enkelte medarbejder - ledelsesgruppen - en afdeling - hele organisationen indgange til kompetenceudvikling gennem: nye formelle kompetencer med vægt på teori og metode nye faglige færdigheder faglige a jourføring ny inspiration udvikling af den enkelte medarbejder og hele organisationen indføring i aktuelle bibliotekspolitiske emner. Biblioteket folke-, fag- og forsknings, organisationer, etc. Nye færdigheder Faglig a jourføring Ny inspiration 5

6 Ser vi f.eks. på de nationale strategier for biblioteksudvikling i danske folkebiblioteker i forbindelse med Lov om biblioteksvirksomhed vedtaget i 2000 har bibliotekerne fået pålagt en række nye krav, herunder: Ligestilling af alle medier. Dette inkluderer at alle biblioteker skal behandle og formidle elektroniske ressourcer på lige fod med trykte medier (udvælge og formidle kvalitetsressourcer på Internet, give adgang til elektroniske tidsskrifter, e-bøger, mv.) Gitte Larsen är bibliotekarie, MPP, chefskonsulent och ledare för Kurs- och Konsulentavdelningen vid Danmarks Biblioteksskole Opbygning af musiksamlinger i alle biblioteker inden 2003, der kan indgå i det nationale lånesamarbejde. Det forventes at mange biblioteker deltager i at opbygge og drive nationale netbaserede tjenester til fælles gavn: fagportaler til børn, musiksamlinger, kilder rettet mod indvandrere, virtuelle referencesamlinger og emneguides til elektroniske ressourcer, drift af landsdækkende netbaseret biblioteksvagt. Udvikling af salgbare ydelser, der kan forøge bibliotekernes indtjening. For nogle få frontløbere i biblioteksvæsenet synes det enkelt at honorere de mange krav til de nationale ambitioner om en biblioteksudvikling i et hastigt tempo. Det er især biblioteker, der har tradition for altid at have udviklingsprojekter i gang - typisk støttet af Udviklingspuljen for Folke- og Skolebiblioteker og som betragter projektarbejde som en væsentlig drivkraft i medarbejdernes kompetenceudvikling. For andre biblioteker er honorering af de mange nye krav til opgaveløsningen derimod ikke så ligetil. Barrierer for biblioteksudvikling I mange biblioteker kan der iagttages en række barrierer for udvikling af de tjenester og tilbud, der burde indgå i det hybride bibliotek anno 2002 i. Det kan handle få små bevillinger eller manglende politisk opbakning. Men ofte er problemet et underskud af faglige kompetencer i organisationen. Her er der brug for at udarbejde en systematisk handlingsplan kompetenceudvikling for den enkelte medarbejder eller afdeling. Det nødvendige faglige kvalifikationsløft kan som regel opnås ved at deltage i relevante kurser, ved selvstudier, leg eller sidemandsoplæring. Det kræver blot, at biblioteket kan afsætte tid/ eller penge til denne kompetenceudvikling. De største udfordringer for mange chefer synes imidlertid at være at få medarbejderne til at tage ejerskab for visionen om hybridbiblioteket, hvor fysiske og elektroniske medier ligestilles og hvor der desuden skabes run til læring, kulturelle aktiviteter og værestedsfunktioner. Forandringsprocesser kan være vanskelige at implementere i organisationerne og vi ser stadig mange biblioteker, hvis tilbud, åbningstider (både den fysiske og de timer, der er elektronisk betjening) bærer tydeligt præg af medarbejdernes præferencer om arbejdstider. Brugernes behov og ønsker baseres undertiden på personalet formodninger til ønsker snarere end på konkrete brugerundersøgelser. Barriererne kan også være, at medarbejderne ikke føler noget behov for forandringer eller har lyst til at udvikle nye tjenester. Mange af bibliotekernes ansatte er statistik faktuelt midaldrende (oftest kvinder), som trives godt med de opgaver og roller, der ligger i forlængelse af traditionel kvindeopdragelse, eksempelvis børnebiblioteksarbejde, betjening af ældre og igangsættelse af traditionelle kulturelle aktiviteter. De ser ikke selv noget behov for egen kompetenceudvikling, der sætter dem i stand til at udvikle elektroniske baserede ydelse eller som sætter dem i stand til at nå nye målgrupper gennem proaktiv formidling og offensiv markedsføring. Mange mener ligeledes, at de ikke har tid til at udvikle nye færdigheder (underforstået, at der naturligvis skal foregå i arbejdstiden). Eller de kan være bange for ikke at kunne leve op til kravene om stadig forandring og udvikling. Kompetencer versus faglige kvalifikationer Når ovennævnte barrierer medtages i denne artikel er det for at tydeliggøre, at kvalifikationer til opgaverne i det hybride bibliotek rummer meget mere end tilførsel af nye faglige færdigheder. Begrebet Kompetenceudvikling er i dansk biblioteksvæsen ofte blevet brugt som synonym for en række nye faglige kvalifikationer, som medarbejderne skulle erhverve - typisk via færdighedsprægede kurser. 6

7 Forskellen på faglige kvalifikationer og kompetencer blev defineret i 1999 af det (selvbestaltede) Kompetenceråd, som blev etableret i Danmark. I rådets første årsrapport lyder definitionen: for lige vigtige for at biblioteksudviklingen skal kunne lykkes. Figur 2: De 3 kompetencedimensioner Kompetencer er noget man har, fordi man ved noget eller gør noget, der lever op til udfordringerne i en given situation. Rapporten introducerede begreberne: Læringskompetence, Forandringskompetence, Relationskompetence og Meningskompetence som væsentlige supplementer til faglige kompetencer. Kompetencerådet beskrev hvorledes kompetencebegrebet anskues fra 4 vinkler, der tilsammen udgør den viden og erfaring, der gør medarbejderen i stand til at handle i hverdagen på arbejdspladsen. Vinklerne er: Fagspecifikke kompetencer, Sociale kompetencer, Handlingskompetencer og Forandringskompetencer. Ser vi på en række af barriererne for en biblioteksudvikling i den hast de nationale strategiske udviklingsplaner samt brugerne ønsker, er det evident, at der må arbejdes med udvikling af alle kompetenceområderne for alle medarbejdere organisationen. De nye krav og opgaver skal jo i udgangspunktet løftes af de medarbejdere, der allerede er i organisationerne. På Danmarks Biblioteksskoles udbyder et stort antal forskellige kurser hvert år og har vi i de senere år sammensat vores programmer, så de afspejler en udvikling af den hele medarbejder, dvs. at vi tilbyder efteruddannelse i både de faglige, de personlige og de sociale kompetencer. De tre dimensioner anser vi Faglige f. eks. IT-kundskaber Viden om Informationssøgning Litterære kundskaber Musikkundskaber Viden om referencetjenester Viden om Børnebiblioteksarbejde Fædigheder i brugerundervisning Viden om projektledelse I andre dele af den offentlige og private sektor. hvor strategiske kompetencer spiller en afgørende rolle for produktudvikling, markedsplacering og organisationsimage ansættes og evalueres medarbejderne ligeligt på de 3 dimensioner af kompetence. De skal kunne demonstrere alle 3 typer kompetencer. Dette er en erkendelse af at selv medarbejdere med stærke faglige kompetencer kan være en kollegial belastning i organisationen, hvis de mangler personlige og sociale kompetencer. Blandt danske bibliotekschefer er der også gradvist opstået en erkendelse af vigtigheden af at afsætte midler på kursuskontoen til udvikling af både den Personlige f.eks. Gennemslagskraft Kommunikation Engagement Forandringsparathed Personlig planlægning Evne til læring Håndtere stress Pædagogiske evner Sociale f.eks. At kunne Videndele Samarbejde Arbejde i teams Håndtere konfliker Udvise humoristisk sans enkelte medarbejders personlige udvikling og på udviklingen af den samlede organisation. Indførelse af den lærende organisation, team organisering har vist et behov for nye redskaber til motivere og fokusere på mere personlige facetter i samarbejdet mellem kolleger. På et projektlederkursus for folkebibliotekarer, som Danmarks Biblioteksskoles Konsulentafdeling holdt i efteråret 2001 bad vi kursisterne brainstorme på de kompetencer, en projektleder skulle besidde i forbindelse med gennemførelse af et lille projekt med Lørdagspasning af børn på biblioteket i butikkernes åbningstid. 7

8 Projektlederens (ideelle) kompetenceprofil kom til at se således ud: mål, er det nødvendigt at udvikle faglige kvalifikationer som for eksempel: Figur 3: (Fra case anvendt på uddannelse af projektledere i folkebiblioteker (2001) brainstorm med 36 deltagere) Kvalifikationer for en projektleder, der skal gennemføre et forsøg med lørdagspasning af børn på biblioteket i butikkernes åbningstid. Faglige kompetencer Børnebibliotekar /bred viden om arbejde med børn og unge Projektledelse Økonomi /administration Fundraising Ledelse Evalueringsmetoder Eksemplet viser, at mange faglige kompetencer, som bibliotekarerne anså for vigtige for en projektleder til denne opgave rummer elementer, der ikke indgår i grunduddannelsen på Danmarks Biblioteksskole eller i det mindste ikke i studeforløbet behandles fra vinkler, som direkte er anvendelige i praksis. Dette ville dog heller ikke være forventeligt af en teoretisk baseret bred uddannelse til informationsspecialist ved en højere læreanstalt og derfor er mulighederne for kurser og efteruddannelse af stor værdi. Der peges i casen endvidere på en lang række faglige og sociale kompetencer, hvoraf nogle kan trænes gennem kurser i personlig udvikling, mens andre ligger i persontypen og derfor kræver anden intensiv træning, der ligger udenfor arbejdssfæren. Ved brainstorm på andre typer af Personlige/sociale kompetencer kan motivere Kan samarbejde har salgstalent er resultatorienteret kan kommunikere kan delegere har diplomatisk sans er fleksibel (både over for opgaver og for personer) er kreativ har humor er modig har gennemslagskraft har overblik er engageret, kan begejstre er kompromissøgende opgaver, f.eks. bibliotekaren som underviser af bibliotekers brugere ville man komme frem til en lignende lang liste af over faglige, personlige og sociale kompetencer, der alle er en forudsætning for at opgaven kan løses tilfredsstillende. Behovet for nye faglige kompetencer Ser vi på de nye faglige kompetencer, der er nødvendige for opfyldelse af den nationale strategi for biblioteksudvikling og målet: at ligestille alle medier, der betyder, at alle biblioteker skal behandle og formidle elektroniske ressourcer på lige fod med trykte medier (wwwressourcer, elektroniske tidsskrifter, og fuldtekstdokumenter beregnet til download i e-bøger, mv.) så rummer det mange krav til medarbejderne. Afhængigt af det ambitionsniveau biblioteket vælger for at leve op til dette Indgående viden om søgeværktøjer på Internet: søgemaskiners opbygning og funktionalitet; strukturerede indeks, emneportaler, intelligente hjælpemidler til at opsamle nye links og checke døde links mv; Fortrolighed om anvendelse af forskellige metoder til kvalitetsvurdering af elektroniske ressourcer; Overblik over elektroniske ressourcer indenfor forskellige emneområder og kendskab til kildernes styrker og svagheder sammenlignet med modsvarende trykte kilder; Praktiske færdigheder i håndtering af formater til download af filer med text, lyd, billeder, videoklip; Viden om kommunikation og formidling af elektronisk information til nettet; Viden om IT- pædagogik og undervisning af brugere på alle niveauer i anvendelse af elektroniske ressourcer. Mange folkebiblioteker nøjes ikke blot med at formidle information der findes på Internet, men producerer selv nye net-baserede informationer og produkter rettet mod forskellige målgrupper. Det kan være arrangementskalendere, litteraturformidling (præsentation af bøger, anmeldelser, litterære diskusssionsfora, præsentation af forfatterportrætter eller sites, der giver fif og hjælp til opgaveskrivning for skoleelever på forskellige niveauer. Vi ser desuden uddrag af lokalhistorisk information formidlet til nettet, bred formidling af lokal kunst og kultur, linksamlinger for børn og sider med samfundsinformation tilpasset den enkelte kommunens borgere. 8

9 At etablere sådanne nye tjenester kræver mange nye faglige færdigheder, som for eksempel at kunne: Etablere databaser og integrere dem i www-miljøet; Håndtere praktisk web-design (værktøjer, viden om funktionalitet, herunder brugbarhed (eng. Usability) og tilgængelighed (eng. Acessiblility) samt de standarder der knytter sig til WWW-design); Katalogisere Internet ressourcer og indeksere dem; Digitalisere billeder og tekstmaterialer; Overholde regler om ophavsret, herunder kopiering og videreformidling af dokumenter i elektronisk form; Etablere og styre adgang til elektroniske dokumenter tilgængelige via WWW, der er rettighedsbeskyttede (undervisningsmaterialer, kommercielle produkter (f.eks. databaser), e-tekster, musik, noder, mv.); Beherske metoder til måling af anvendelsen af elektroniske produkter og tjenester på bibliotekets web-site (f.eks. elektroniske tidsskrifter, linksamlinger, brugen af bibliotekskatalogens redskaber til selvbetjening samt spørge- og kommunikationsfaciliteter); Beherske metoder til måling af brugernes tilfredshed med elektroniske serviceydelser. Danske folkebiblioteker udvikler i fællesskab en række net-tjenester, fortrinsvis ressourceguides og emneportaler og mange deltager aktivt i en eller flere tjenester, f.eks. Folkebibliotekernes netguide (FNG.dk) et struktureret indeks over kvalitetsressourcer af relevans for folkebiblioteker opbygget af fagredaktører i 21 forskellige folkebiblioteker. DotBot.dk - en børneportal med struktureret indeks over kvalitetsressourcer for børn, chat, anmeldelser, spil, mv. Forfatternet.dk (samling af danske forfatterportrætter opbygget gennem bidrag fra mange folkebiblioteker, der har portrætteret forfatterne i deres lokalområde) Musikbibliotek.dk (musikportal) FINFO.dk en fagportal med kilder på mere end 20 sprog og linksamling til informationer for indvandrede om Danmark og danske forhold BibHit.dk - et værktøe til opbygning af struktureeret indeks over kvalitetsressourcer udvalgt beskrevet af folkebiblioteker i samarbejde. Endelig samarbejder omkring. 22 folkebiblioteker om tjenesten Biblioteksvagten.dk en Ask a Librarian tjeneste med indbygget chat-funktion til direkte dialog mellem bruger og vagthavende referencebibiotekar. Disse fælles nettjenester, som drives ved frivillig medvirken kræver naturligvis, at de nødvendige faglige kompetencer er tilstede i deltagerkredsen af biblioteker. Men det påkalder også behovet for nye kompetencer: evnen til at kunne lede store projekter, koordinere, samarbejde, videndele, erfaringsopsamle og fagligt sparre med mange virtuelle kolleger, der er fysisk placeret i alle dele af landet. De nødvendige prioriteringer Ingen biblioteker kan klare at kaste sig ud i løsning af alle de nye opgaver, som den nye teknologi åbner mulighed for. Det er nødvendigt at prioritere og planlægge over en horisont på 2-3 år. Kompetenceudviklingen kan tage udgangspunkt i analyse af fremtidens arbejdsopgaver kortlægning af nuværende kompetencer prioritering af indsatsområder brainstorm på nødvendige kompetencer for at løfte opgaverne (faglige/personlige/sociale) beslutning om læringsstrategierne udvikling af kompetencer I processen med løbende tilpasning af kompetencer til bibliotekernes opgaveløsning er nødvendigt at bibliotekerne selv og i samarbejde (regionsvis? nationalt?) gør sig klart, hvilke former for opgaver det enkelte bibliotek bør kunne løfte selv og hvilke opgaver, der løses bedst på tværs af bibliotekerne eller i samarbejde med andre relevante parter. Det er blot vigtigt at følge to råd. Det første er, at bibliotekerne skal huske at holde fast i visionen om også fortsat at være en central institution i informationssamfundet og sørge for at udvikle sig i overensstemmelse med brugernes behov og teknologiens muligheder. Det andet er, at det er de overordnede strategiske mål for bibliotekernes udvikling i det 21.århundrede og realiseringen af det hybride bibliotek, der skal være styrende for prioriteringen af indsatsområderne og ikke de daglige opgaver og problemer, der skal være styrende for udviklingen. E-post: gl@db.dk i Barrier for udvikling af europæiske folkebiblioteker blev beskrevet allerede for 5 år siden i bogen: Public Libraries and the Information Society By Jens Thorhauge, Gitte Larsen, Hans-Peter Thun and Hanne Albrechtsen. European Commission DG XIII/E4, p. [EUR EN]. Bogen peger vi på flg. Barrierer: insufficinet political awareness, inadequate fund, lack og professional training and unchanging attitudes. 9

10 Kvalitetsbrister inom högskolans informationsförsörjning, eller inom myndighetens kompetens? Lars Bjørnshauge Högskoleverket har gett universitetslektor (f.d. universitetsbibliotekarie) Göran Gellerstam, Lunds universitet i uppdrag att göra en förstudie av Kvalitetsutveckling och kvalitetsmodeller för högskolans bibliotek. Förstudien har publicerats i Högskoleverkets rapportserie 2002:6 R, februari Förstudien är naturligtvis generell till sin karaktär och rymmer iakttagelser baserade primärt på författarens egna erfarenheter och observationer. Rekommendationerna är också rätt allmänna och handlar främst om behovet av ett nationellt kvalitetsprojekt kring högskolans informationsförsörjning. Detta kan naturligtvis vara bra, och jag tänker inte gå djupare in i en diskussion kring detta just nu. Däremot har rapporten gett mig anledning till ett antal reflektioner kring olika aktörers roll inom högskolans informationsförsörjning i Sverige. Här tänker jag främst på Utbildningsdepartementet, Högskoleverket, nationella aktörer på forskningsbiblioteksområdet (Kungl. biblioteket, med dess avdelningar LIBRIS och BIBSAM som samordnande organ), universitet och högskolor och deras bibliotek. Efter nu knappt ett års tjänstgöring i Sverige kan jag å ena sidan fortfarande se problem och utmaningar i den nationella organisationen av informationsförsörjningen på lite avstånd och har jag å andra sidan fått erfarenheter såväl av den lokala interaktionen med universitetsledningen som av nationella kontakter i bibliotekssammanhang. När jag efter en genomläsning av rapporten kommer att tänka på den ringa omfattningen av det lokala arbetet på högskolan avseende kvalitetsutveckling och kvalitetsstyrning och det enligt författaren knappt existerande övergripande intresset från Högskoleverket och Utbildningsdepartementet, slår 10

11 det mig genast att det finns bra förklaringar till det förra att det lokala kvalitetsarbetet inte är särskilt synligt och att det kanske knappt finns belägg för att det senare övergripande initiativ primärt fokuserat på kvalitetsutveckling är det viktigaste att prioritera från Utbildningsdepartementets och Högskoleverkets sida just nu. Däremot finns det behov av en helt annan uppmärksamhet och fokusering på andra områden inom biblioteks- och informationsförsörjningen, som i sin tur kan bidra avsevärt till en kvalitetshöjning inom högskolans informationsförsörjning. De senaste årens utveckling på biblioteks- och informationsförsörjningsområdet har starkt präglats av bibliotekens (och användarnas) anpassning till en dramatisk ökning av tillgången till vetenskaplig information i elektronisk form. Först kom bibliografiska databaser, referensverk m.m. i stort omfång på Internet, och senare blev tusentals vetenskapliga tidskrifter tillgängliga på samma sätt. Detta är i sig naturligtvis bra. Biblioteken har investerat mycket för att få tillgång till dessa resurser (för vilka de årliga prishöjningarna avsevärt överstiger den normala prisutvecklingen) och har varit tvungna att investera ytterligare i den tekniska infrastrukturen, kompetensutveckling m.m. för att användare och egen personal faktiskt skall komma åt dessa värdefulla resurser. Hur har då det centrala övergripande engagemanget i och stödet till dessa processer sett ut? Primärt har det bestått i att personal från BIBSAM har agerat som nationella upphandlare gentemot de internationella databasproducenterna och tidskriftsleverantörerna. Därutöver har staten sedan några få år tillbaka subventionerat speciella avtal om elektroniska tidskrifter i en storleksordning av mkr årligen, vilket motsvarar mindre än 5% av de samlade årliga kostnaderna för tidskrifter vid svenska bibliotek och under alla omständigheter ligger klart under de årliga prishöjningarna. Men hur som helst har detta enbart bidragit till att i begränsad utsträckning reducera men inte alls eliminera bibliotekens finansiella problem. Den dramatiskt ökade tillgången till elektroniska resurser har inneburit helt nya utmaningar för biblioteken. De måste inte bara organisera tillgången till och presentationen av databaser och tidskrifter på ett nytt sätt utan måste också erbjuda en ordentlig organisation och presentation av den explosion av fria resurser på Internet som har växt fram under de senaste åren. Vad finns det då för system och tjänster som kan bidra till den mycket viktiga organiseringen och struktureringen av alla dessa informationsresurser? Traditionellt har bibliotekets katalog varit kärnan i struktureringen av information. I Sverige organiseras arbetet med att registrera och katalogisera bibliotekens medier genom en central katalog, LIBRIS, som drivs av LIBRISavdelningen på Kungl. biblioteket i Stockholm. Biblioteken registrerar direkt i LIBRIS och sedan exporteras posterna till lokala system som i sin tur tar hand om utlån etc. Den centrala och lokala katalogen har tills helt nyligen varit det centrala redskapet för tillgången till information. Så är det definitivt inte längre redan idag är det i stället så att merparten av de dokument användarna vid svenska bibliotek konsulterar nås utan hjälp av den centrala och lokala katalogen. Detta är en helt naturlig utveckling därför att tillgången blir mycket enklare på det sättet. Problemet är snarare att användarna får hantera ett mycket stort antal olika system och gränssnitt för att komma åt de olika databaserna och elektroniska tidskrifterna. I flera år har man diskuterat hur biblioteken ska kunna registrera t.ex. elektroniska tidskrifter i den centrala katalogen. För många mindre högskolebibliotek har det betytt, att där man Lars Bjørnshauge är universitetsbibliotekarie i Lund och var tidigare knuten till Danmarks Tekniske Videncenter, DTV tidigare hade låt säga 400 tryckta tidskrifter har man numera tillgång till 5000 elektroniska tidskrifter. Under ideala omständigheter ska dessa tidskrifter registreras i LIBRIS. På grund av de komplicerade föreskrifterna för registrering i LIBRIS har en sådan registrering bara skett i mycket liten utsträckning. Detta leder i sin tur till att LIBRIS-katalogen vad gäller tidskrifter idag är behäftad med många fel, vilket medför att fjärrlånetrafiken mellan svenska bibliotek fortfarande belastas av transporter av dokument i pappersform trots att biblioteken faktiskt har tillgång till elektroniska versioner av dessa dokument. Slöseri med pengar och personalresurser! Det är ett faktum att organisering av moderna informationsresurser, som 11

12 t.ex. elektroniska tidskrifter, databaser och fria Internetresurser, sker bäst utanför eller i anknytning till de system som primärt är utvecklade för att ta hand om tryckt material. Modern teknologi möjliggör en mycket enkel organisering av tillgången till elektroniska resurser i användarvänliga gränssnitt och med samtidig sökning i olika system, inklusive t.ex. den centrala och den lokala katalogen. Enligt min uppfattning som delas av många av mina bibliotekschefskolleger har de centrala aktörerna (Kungl. biblioteket, inklusive BIBSAM och LIBRIS) visat ett högst begränsat intresse för att ta fram sådana system och tjänster som på en och samma gång förenklar bibliotekens arbetsrutiner och gör forskares och studerandes informationsförsörjning mera komplett och effektiv. Här kan man verkligen tala om behov av kvalitetsutveckling! Varpå grundar sig denna uppenbara brist på intresse för att ta fram redskap som kan effektivisera, förenkla och öka kvaliteten på informationsförsörjningen inom den svenska högskolan? Jag kan omedelbart se två skäl till detta. För det första kan det vara brist på ekonomiska medel. BIBSAM förfogar förvisso över en summa pengar för stöd till utvecklingsaktiviteter på högskolebiblioteken. Dessa medel har emellertid inte en sådan omfattning att de möjliggör ordentliga satsningar. Under årens lopp har medel spritts över svenska bibliotek till ett stort antal mindre projekt, som med enstaka undantag hittills knappast kan sägas ha fått någon bredare nationell effekt. För det andra kan jag peka på en uppenbar brist på kompetens hos centrala myndigheter när det gäller insikter om de faktiska möjligheterna att använda modern teknologi i organisering av elektroniska informationstjänster. Den allmänna uppfattningen som även kommer till uttryck i Högskoleverkets rapport är ju att just biblioteken är det område på universiteten, och även i samhället i stort, där man har kommit längst i användningen av ICT. Detta skulle jag vilja sätta frågetecken för. Jag vill påstå att ICT primärt används för att göra det biblioteksprofessionen alltid har gjort registrera, katalogisera fast på ett annat sätt. Ett bra exempel här är att biblioteken har reagerat instinktivt på uppkomsten av fria elektroniska resurser genom att försöka katalogisera Internet i form av så kallade ämnesportaler. Flera av dessa projekt har stötts av BIBSAM. Sådana tjänster kan dock knappast försvaras om man ser till en jämförelse mellan kostnader och användning. Detta är inte enbart en svensk erfarenhet. Lokalt har t.ex. teknikbiblioteken fattat beslut om att upphöra med sådana tjänster. Detta bör inte tolkas som en kritik av det enskilda bibliotekets agerande utan tvärtom ses som ett påpekande av att användningen av den nya teknologin 12

13 kräver en samarbetsorienterad strategi som gynnar lokalt engagemang i en process som strävar mot övergripande lösningar. När övergripande strategier saknas, tvingas enskilda bibliotek som vill göra nya saker att satsa befintlig kompetens på att trots allt göra någonting. En mera framtidsinriktad prioritering skulle vara att satsa på teknologi som rent faktiskt förenklar bibliotekens arbetsprocesser, effektiviserar utnyttjandet av informationsresurser och förenklar forskares och studerandes tillgång till informationen. Det skulle betyda att man använder teknologin till att göra nya saker och inte enbart gör det man i princip alltid har gjort. Om så inte sker blir konsekvenserna flera. Biblioteken kommer även i fortsättningen att använda sina begränsade resurser fel, användarna kommer att ha svårt att hitta rätt information, de traditionella och personalintensiva tjänsterna kommer att användas där de under andra förhållanden inte skulle behövas. Biblioteken kommer eventuellt att vända sig till internationella systemleverantörer, som tar mycket bra betalt för tjänster som inte nödvändigtvis löser relevanta problem. Den teknologiska utvecklingskompetensen för att ta fram relevanta tjänster och system finns på ett antal universitets- och högskolebibliotek; nya tjänster med nationell potential har redan utvecklats lokalt. T.ex. har Uppsala universitetsbibliotek och Lunds Universitets Bibliotek utvecklat tjänster som förenklar och effektiviserar användarnas tillgång till information. Dessa bör få centralt stöd. Först när detta skett kan det skapas utrymme för ett rejält kvalitetsutvecklingsarbete. Möjligen kan personalresurser då frigöras och därmed bidra till den nödvändiga pedagogiska kvalitetsutvecklingen inom högskolan. Dessutom måste lokala biblioteks och universitets erfarenheter integreras på ett bättre sätt när centrala bibliotekspolitiska och administrativa aktörer (t.ex. Kungl. biblioteket inklusive BIBSAM och LIBRIS) interagerar med centrala myndigheter, i detta fall Högskoleverket och Utbildningsdepartementet. Detta kan till exempel ske genom etablering av regelbundna kontakter mellan centrala myndigheter och företrädare för universitets- och högskolebiblioteken. Man kan rent av diskutera det lämpliga i att det samordnande organet, BIB- SAM, och den verkställande enheten, LIBRIS, ryms inom samma institution, Kungl. biblioteket. Jag skulle faktiskt vilja ifrågasätta den rådande konstruktionen där nationalbiblioteket (KB) som ju egentligen när det handlar om informationsförsörjning, användarvolym etc. är ganska marginellt är huvudman för den nationella samordningen (BIBSAM) och dessutom är huvudman för den verkställande enheten för det gemensamma katalogsystemet (LIBRIS). Det är ju allmänt bekant att denna konstruktion innebär risker för att medel för nationella insatser kanaliseras till andra aktiviteter. Om det inte förekommer mera regelbundna kontakter mellan centrala myndigheter och företrädare för universitets- och högskolebiblioteken, eller rent av en omorganisation bland de centrala aktörerna inom universitetsoch högskolebiblioteken, riskerar vi att få en situation där bibliotekens nödvändiga investeringar i tillgången till elektronisk information även i fortsättningen hanteras på ett mindre effektivt och rationellt sätt, och där ett tresiffrigt antal bibliotekarietjänster över hela landet används för i princip helt överflödiga arbetsprocesser. Om det däremot görs en satsning i den riktning som krävts ovan, kan biblioteken i långt högre grad även engagera sig på viktiga områden, som t.ex. att främja universitetens egen publicering och göra denna synlig och enkelt åtkomlig i internationella sammanhang. Det finns enkla teknologier för detta, men inte heller här har det funnits något starkare centralt stöd och engagemang för att stimulera biblioteken till ett samordnat arbete. Nätuniversitetet blir nästa test på de centrala biblioteksaktörernas inställning till bibliotekens roll inom detta nya utbildningssätt. Just när det gäller nätuniversitetet är det alldeles uppenbart att det finns ett behov av att prioritera tjänster som är nationella i sina perspektiv. När centrala medel för utveckling av bibliotekstjänster med anknytning till Nätuniversitetet skall fördelas, får man hoppas att de begränsade medel som står till förfogande används till stöd för övergripande tjänster som är lätta att integrera i de ICT-applikationer som skall utgöra grundstrukturerna i Nätuniversitetets verksamhet. E-post: lars.bjornshauge@lub.lu.se 13

14 Jag är en passionerad älskare av skönlitteratur. Det är den största o. förnämligaste njutning jag vet. Den som ej läser mycket skönlitteratur får DEBATT I K O N E R Jo skönlitteraturen kan hjälpa till! Lars Erik Böttiger och Jörgen Nordenström ILLUSTRATION: LINDA TEANDER Det är glädjande att vår antologi Å herregud, mitt i semestern har väckt intresse både positivt och negativt även utanför den medicinska världen. Bibliotekarie Greta Renborg har diskuterat den i Ikoner (nr 1/2002) ur bildningsresans synvinkel och framhåller den som ett av flera exempel på hur man idag i flera fackutbildningar har infört, planerat införa eller hoppas få införa läsning av skönlitteratur som ett underlag för bättre förståelse för och inlevelse i fackstudiet. Professorn i Helsingfors Merete Mazzarella är med inlägget Vad förmår egentligen skönlitteraturen? i Ikoner (nr 2/2002) smittad av Renborgs entusiasm men som litteraturvetare kritisk och dessutom nedslagen av negativa erfarenheter efter en kurs i skönlitteratur på Karolinska institutets läkarlinje för några år sedan. Hon anför kritiska synpunkter på urvalet till en antologi som Å herregud, mitt i semestern. Studenterna kände, skriver hon i Tidskrift för litteraturvetenskap (nr 4/2001), olust bl.a. därför att så många av huvudpersonerna avlider, och man värjde sig mot texterna. En av oss ( J.N.) har motsatta erfarenheter från regelbundna seminarier på Karolinska institutet, där antologin använts och studentreaktionerna har varit positiva. Vi tror att vi här talar förbi varandra. Alla kan, hoppas vi, vara överens om att det i alla utbildningar kan vara av värde att blanda det ensidiga fackpluggandet OK, jag läser mitt pensum av facklitteratur, men inte ett ord mer! med ett inslag av klassisk humanism och att detta kan ske genom läsning av skönlitteratur. Inom läkarutbildningen har man på senare år uppmärksammat hur den i och för sig krävande utbildningen just tenderar att sätta skygglappar på studenterna. -Man har t.o.m. kunnat visa att manliga läkarstuderande under de första studieåren minskar sin empatiska förmåga. Undervisningen i dag har under de första åren en stark tonvikt på ett djupt detaljstudium av modern cellbiologi och får senare ett ibland tycks det helt dominerande inslag av teknik med respiratorer, elchockapparater för hjärtstimulering, konstgjorda njurar m.m. Särskilt just manliga studerande 14

15 endast en halv själ. Hur en läkare kan underlåta att studera skönlitteratur förstår jag ej. Man får en ofantligt mycket vidsträcktare o. djupare inblick i människonaturen genom detta studium än på annat sätt Israel Holmgren ( ), professor i medicin på Karolinska institutet , överläkare och direktör för Serafimerlasarettet tycks attraheras av tekniken och bibringas en felaktig föreställning att man med tekniska hjälpmedel kan lösa alla kliniska problem. Trenden och problematiken är internationell. En av Storbritanniens ledande invärtesmedicinare och forskare, David Weatherall i Oxford, har frågat sig och andra: Hur ska vi utbilda dessa supermän? De som skall förbättra vården av patienterna samtidigt som man kräver av dem en mycket mer sofistikerad uppfattning av sjukdomarna på molekylär nivå!? Med början i USA har man på fler och fler medicinska fakulteter börjat inrätta humanistiska avdelningar -och samtidigt märkt att detta inte automatisk ger bättre utbildning, den humanistiska linjen tenderar att gå sin egen väg och ha svårt att bli integrerad i fackutbildningen. Säkert beror detta på att många av facklärarna själva har skygglappar, värnar om sitt eget lilla specialområde och överhuvudtaget inte kan förstå vad man skall med humanism till! Vi har mötts av sådana kommentarer från akademiska lärare på undervisningssjukhuset som säger att det där med humanism det kan väl vara bra för distriktsläkarna men med oss har det ju ingenting att göra! Detta i en utbildning som har till sin huvuduppgift att lära blivande läkare att ta hand om människor, att hjälpa människor på ett mänskligt sätt. Karolinska institutets försök till integrering är den s.k. doktorsskolan, som går som en strimma av humanism genom utbildningens elva terminer. Men det handlar inte primärt om att läsa skönlitteratur, även om läkaren och humanisten Rolf Ahlzén redan för många år sedan skrev att det blir ingen ordning på läkarutbildningen förrän Tolstoj, Mann, Trotzig och Murdoch återfinns på studieplanen. Antologin är alltså i främsta rummet inte en introduktion till litteraturvetenskapliga studier utan ett försök att med hjälp av skönlitteratur och under ledning av medicinskt skolad och engagerad personal inom den ordinarie läkarutbildningen, hjälpa studenterna att sätta sig in i vilka situationer de kommer att möta i sitt arbete, i sina möten med lidande och död hos Lars Erik Böttiger är professor emeritus i invärtes medicin och författare. Jörgen Nordenström är professor i kirurgi patienten, hos de anhöriga och inte minst hos sig själva. Vi återkommer till hur studenterna värjde sig mot att så många patienter dör de bibringas av den moderna tekniken en uppfattning att allting går att bota, att alla patienter kan räddas till livet. Sådant är inte livet! Redan genom att skapa debatt har antologin gjort nytta. Störst nytta gör den om den används för det ändamål för vilket den kommit till, att under medicinsk ledning hjälpa studenterna att inse att de har mycket av mänskligt kunnande att hämta ur skönlitteraturen -av direkt värde för dem som människor och som läkare! E-post: bottiger@swipnet.se ; jorgen.nordenstrom@karo.ki.se 15

16 DEBATT I K O N E R Student idag imorgon bibliotekarie? Ann-Sofie Skoglund och Helena Vallo I artikeln Bildningsresor ett nödvändigt gott!? (Ikoner 1/2002), påtalar Greta Renborg att man inte längre undervisar i skönlitteratur på utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap. Vi är två magisterstudenter vid Bibliotekshögskolan i Borås som, efter att ha läst artikeln, frågar oss om en obligatorisk kurs i skönlitteratur verkligen hör hemma i dagens biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildning. Missförstå oss rätt nu! Självklart är det viktigt att man som bibliotekarie har god kännedom om och intresse för allmänlitteraturen samt en förmåga att förmedla detta. I en utbildning för bibliotekarier, om nu en sådan hade funnits, skulle också en obligatorisk kurs om och med skönlitteratur vara motiverad. Problemet är att vi inte längre utbildas till bibliotekarier utan till biblioteks- och informationsvetare, där tyngdpunkten idag ligger på information snarare än på bibliotek, och informationsförmedling mer än förmedling av skönlitteratur. Vid BHS inleds utbildningen med en gemensam grundkurs på en termin och från termin två är studierna uppdelade i fyra olika inriktningar. Syftet med detta är att vi som studenter skall få en mer fördjupad kunskap inom ett av dessa fyra områden, ha en möjlighet att forma vår egen profil och på så vis erhålla en spetskompetens. Om man tittar på de fyra olika inriktningar som utbildningen består av i Borås så är det inte självklart om och var en obligatorisk litteraturkurs skulle passa in. Det finns flera orsaker till detta. Folkbiblioteken, som vanligtvis är den typ av bibliotek man förknippar med skönlitteratur, är inte lika synliga inom de olika inriktningarna. Utbildningen har breddats och många varken vill eller kommer att arbeta som traditionella bibliotekarier på folkbibliotek i framtiden. Istället kanske man arbetar som informationsspecialist inom en organisation, eller på ett bibliotek, där tyngdpunkten ligger på att söka, hantera och förmedla information. Om man dessutom läser platsannonser får man intrycket att det är IT-kunskaper, pedagogisk och social kompetens som efterfrågas snarare än kunskaper i och om skönlitteratur. Å andra sidan vill och kommer majoriteten av oss att arbeta med böcker i vårt framtida yrkesliv, och intresset för litteratur är stort. Att det inte erbjuds en möjlighet till fördjupning av dessa kunskaper är en av bristerna i utbildningen som den ser ut idag. Ett vanligt argument för att inte ha en litteraturkurs i utbildningen är, som Greta Renborg skriver, att många studenter redan läst kurser i litteraturvetenskap innan de inleder sina studier vid exempelvis BHS. Vi menar att det i detta sammanhang inte är textanalytiska kunskaper och kännedom om den litterära kanon som är det viktigaste i ett arbete på ett bibliotek, utan snarare att besitta kunskaper om den breda litteraturen, människors läsvanor samt förmåga att förmedla läsupplevelser och ge litteraturtips. Det är kunskaper av denna typ som vi efterfrågar och tycker känns viktiga. Som vi ser det är frågan om skönlitteraturens roll i utbildningen egentligen en del av en större problematik. Nämligen förändringen av utbildningen och bibliotekarieprofessionen som sådan. Resonemanget ovan gäller i lika hög grad praktikens vara eller icke vara, liksom huruvida undervisning i katalogisering och klassifikation egentligen behövs. Utbildningen har förändrats på flera sätt vilket medför att några av de ämnen som tidigare varit självklara inte längre är det. Det vi avslutningsvis vill poängtera är således att en obligatorisk kurs i skönlitteratur inte hör hemma i dagens biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildning såsom den numera är utformad. Däremot kan en valbar kurs med sådan inriktning gärna finnas med som ett alternativ för de studenter som vill profilera sin utbildning på detta sätt. E-post: vallohelena@hotmail.com 16

17 Icke föranlett någon åtgärd Barbro Thomas På grund av nådigt bemyndigande den 22 juli 1918 tillkallade chefen för Kungl. ecklesiastikdepartementet sakkunniga för att utreda de bibliotek som utgjorde en mellanform mellan de stora vetenskapliga biblioteken och folkbiblioteken. Dvs. i huvudsak de gamla stiftsbiblioteken och läroverksbiblioteken. Riksbibliotekarien Isak Collijn utsågs att leda kommittén Den 28 februari 1923 överlämnade bibliotekssakkunniga Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek (SOU 1924:7). Det omedelbara upphovet till utredningen är redaktör A. Pers motion daterad den 17 januari 1918 där han konstaterar att de stora statsbiblioteken såsom Kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund liksom folkbiblioteken erhåller statligt stöd. Men mellan dessa kategorier finns de gamla stiftsbiblioteken och lärjungebiblioteken vid de allmänna läroverkan som åtnjuter obetydligt statlig stöd. Han påminner om att riksdagen 1909 gjorde ett uttalande om en tilltänkt allmän utredning angående stiftsbibliotekens och därmed jämförliga boksamlingars tillstånd och behov av tillsyn och vård som inte föranlett någon åtgärd. Pers befarar att det nu föreligger fara i dröjsmål. Stiftsbiblioteken innehåller ofta oersättliga bok- och handskriftsskatter som i många fall saknar sakkunnig vård och därmed riskerar att skadas och förstöras. Pers framhåller att stiftsbibliotekens samlingar inte ska betraktas som gamla reliker. Tvärtom bör de ställas i skolans och folkbildningens tjänst. I motionen betonas vikten av att det finns ett välförsett lärjungebibliotek vid varje skola. Anslagen från läroverkens materialkassor är otillräckligt då den naturvetenskapliga undervisningen kräver stora resurser och inkräktar på bokinköpen. Motionen utmynnar i en begäran om en utredning av den del av landets biblioteksväsende som ligger mellan folkbiblioteken och de vetenskapliga biblioteken. Utredningen bör därför beakta behovet av att lärjungebiblioteken på ett tidsenligt sätt ges möjlighet att betjäna skolorna, att stiftsbiblioteken ges möjlighet att anskaffa facklitteratur så att de kan fungera som ett mellanled mellan folkbiblioteken och de vetenskapliga biblioteken samt att stiftsbibliotekens gamla bokskatter skall få nödig omvårdnad för att undgå förstöring. Yttranden över motionen inhämtades från diverse håll som samtliga motionerar sin käpphäst. Samtliga instanser uttalar sig för att åtgärder vidtas en för bättre omvårdnad och sakkunnig ledning vid stiftsbiblioteken. Därutöver tar man tillfället i akt att tala i egen sak. Pedagogiska sällskapet anser att utredningen också bör omfatta folkhögskolornas bibliotek. ABF anser att studiecirkelbiblioteken ska inkluderas i utredningen. Kommittén beslutar dock att begränsa uppdraget till stifts- och läroverks- 17

18 biblioteken samt de större stads- eller provinsbibliotek som kan tänkas tjäna det i motionen framlagda syftet samt att ägna uppmärksamhet åt lärjungebiblioteken vid läroverken. Barbro Thomas är biblioteksråd i Kungl. biblioteket Förvärvspolicy Sakkunniga går grundligt tillväga. I en inledande historik redovisas utvecklingen av läroverks- och stiftsbiblioteken fram till 1920-talet. Den ger bl. a. en intressant inblick i olika biblioteksepokers förvärvspolicy och förvärvsmetoder. Under 1600-talet höll sig Sverige med en osedvanligt aktiv kulturpolitik. Bibliotekens samlingar utökades genom krigsbyten som kånkades hem från kloster och kyrkor runt om i Europa. Böckerna fördelades i stor utsträckning mellan stiftsbiblioteken. De större stifts- och läroverksbiblioteken har således minnen från denna expansiva period i Sveriges historia. En fredligare förvärvsmetod var att utöka samlingarna genom bestämmelser utfärdade av konsistorierna angående skyldighet för prästerskapet att vid dödsfall, ur sterbhuset, avlämna en bok till biblioteket, alternativt att lämna en viss avgift till bibliotekskassan när man tillträdde befattningen. Med givmildheten tycks det ha varit si och så. Det förefaller att ha varit problem med verkställigheten. På många håll gjordes därför försök att strama upp leveranserna. I Västerås stift t ex beslöts att prästerna skulle avlämna böckerna medan de var vid liv, eller i annat fall lämna en ovillkorlig förskrivning därpå vid dödsfallet. Den enskilda frikostigheten spelade en stor roll vid beståndsuppbyggnaden. En betydande del av samlingarna härrör från donationer av enskilda personer. Visingsö-biblioteket är ett intressant exempel. Biblioteket grundades av Per Brahe d.y. som skänkte att antal böcker. Genom donationer växte samlingen med över 200 band; krigsbyten från trettioåriga kriget och den Gripenhielmska samlingen. Visingsöbiblioteket överflyttades under talet till Jönköping och till stifts- och gymnasiebiblioteket i Växjö. Begreppet bokanslag hade ännu inte inlemmats i vokabuläret. Medlen för regelrätta inköp var knappa. Bibliotekens bokinköp belastade den s.k. materialkassan. Bokinköp fick konkurrera om medel för ved och belysning. I syfte att höja anslagen avsattes en del av elevernas inskrivningsavgift till biblioteken. Därutöver hade man rätt att sälja dupletter för att finansiera nyanskaffning. Duplettförsäljning fick inte ske utan biskopens medgivande talets beståndsinventering Merparten av betänkandet upptas av en redovisning av den beståndsinventering som företogs och som omfattar praktiskt taget varje boksamling i de bibliotek som var föremål för utredning. En inventering som saknar motstycke i noggrannhet och grundlighet. Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek (SOU 1924:7) är därigenom ett ovärderligt dokument för eftervärlden om samlingarnas innehåll som de var vid 1920-talets början. Indirekt är betänkandet en pinsam påminnelse om passivitetens konsekvenser. Om vad intresse och okunskap kan åstadkomma utan medverkan av aktiv handling. Under de ca 80 år som gått sedan sakkunniga gjorde sin beståndsinventering har en stor del av stifts- och läroverksbiblioteken skingrats, kommit bort i hanteringen eller omvandlats till mull. Raden av skolreformer och administrativa reformer tycks här inte ha haft någon gynnsam inverkan. Stifts- och landsbiblioteken Bibliotekssakkunniga redovisar i sin utredning en rad brister i biblioteksorganisationen. Lokalförhållandena är skiftande, ofta usla. Även nybyggda lokaler är i många fall undermåliga. Personalsituationen är kaotisk. Lönerna är så minimala att tjänstgöring i biblioteket snarast ska ses som straffkommendering. Öppethållandet är godtyckligt. Bibliotekens tillgänglighet är därför mycket begränsad. Kataloger saknas ofta. De som finns är föråldrade och har inte uppdaterats på länge. Läroverksbiblioteken är de särklass skralaste. Sakkunniga konstaterar att de är i stort behov av större bidrag till bokinköp och bindning och föreslår därför ett direkt och öronmärkt statsanslag till läroverksbiblioteken. I utredningsuppdraget ingick att presentera förslag till en organisation som mellanled mellan de stora statsbiblioteken och folkbiblioteken. Sakkunnigas förslag blir att de största och till innehållet viktigaste ur läroverksbibliotekskategorin bryts ut och organiseras som självständiga bibliotek med uppgift att fungera som centralbibliotek eller provinsbibliotek. Sakkunnigas förslag till benämning blir landsbibliotek. De gamla stiftsbiblioteken Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Karlstad, Härnösand, Visby men även 18

19 Kalmar föreslås bilda grunden till de nya landsbiblioteken. För att tillgodose norra Sveriges biblioteksbehov föreslås att motsvarande biblioteksresurser byggs upp i Umeå och Luleå. I förslaget till instruktion/reglemente för landsbiblioteken anges huvuduppgiften vara, att förvara och för forskningen tillhandahålla de i dem befintliga gamla boksamlingarna. Det förutsätts vidare att konserveringen av de äldre boksamlingarna och handskrifterna utförs enligt en av biblioteksöverstyrelsen uppgjord plan och att Kungl. biblioteket skall vara tillsynsmyndighet. Stifts- och landsbibliotek inrättades i Linköping 1926 och i Skara Därefter dröjde det fram till 1950-talet då Västerås och Växjö blev stifts- och landsbibliotek 1952 resp Staten som huvudman svarade för driften och värdkommunen ställde lokaler till förfogande. Kungl. biblioteket var tillsynsmyndighet. Mindre stat mera kommun Denna mellanform blev ett kort mellanspel i bibliotekshistorien. Länsbiblioteksorganisationen som hade påbörjats under 1930-talet avslutades under 1950-talet. Kommunreformerna hade förstärkt tron på det kommunala självbestämmandets förtjänster. År 1967 uppdrogs åt Statskontoret att göra en översyn av huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken. Statskontorets rapport, Huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken föreligger strax efter nyåret Rapporten står i bjärt kontrast till bibliotekssakkunnigas betänkande från Statskontorets utredning koncentreras på administrativa, organisatoriska och ekonomiska förhållanden som kunde vara av intresse vid bedömningen om huvudmannaskapsfrågan. De äldre samlingarna berördes men då enbart utifrån de låga utlåningstalen. Statskontorets föreslår att stifts- och landsbiblioteken övergår till ett kommunalt huvudmannaskap. Vilket senare också blir statsmakternas beslut. Med ett penndrag överlåts de historiska boksamlingarna, som representerar stora ekonomiska värden, till de lokala aktörerna. Tidpunkten kunde knappast ha varit sämre vald. Mottagarnas biblioteksintressen inriktas nu alltmer på s.k. utåtriktad verksamhet. Folkbiblioteken blir ett redskap i strävan att utjämna klassklyftorna. Verksamheten skall ut ur bibliotekspalatsen för att uppsöka de grupper som inte kommer. (Samtidigt kulminerar just byggandet av bibliotekspalats). Det politiska intresset för äldre boksamlingar befinner sig i jämnhöjd med fotknölarna. Föranleder ingen åtgärd År 1974 överlämnades stifts- och landsbibliotekens samlingar till värdkommunerna jämte ekonomisk kompensation för vård av boksamlingarna. Många läroverkssamlingar var vid samma tidpunkt stadda i förfall. Efter gymnasiereformen 1966 hade många samlingar skingrats, förflyttats eller magasinerats. År 1999 lät Kungl. biblioteket och Statens kulturråd göra en inventering av äldre boksamlingar i de allmänna biblioteken. Kartläggningen genomfördes av Björn Dal. En enkät skickades till samtliga universitets- och högskolebibliotek och till samtliga folkbibliotek. För att få en helhetsbild gjordes dessutom besök vid 65 bibliotek. Det fanns varken tid eller resurser att göra en lika omfattande inventering som bibliotekssakkunniga gjort vid 1920-talets början. Kartläggningen gav ändå en allsidig belysning av förhållandena. Beståndet av äldre tryck omfattade ca 5 miljoner volymer i Stockholm, Uppsala och Lund. Ca 2 miljoner volymer äldre tryck finns i övriga landet. Det finns således omfattande äldre samlingar i de offentliga biblioteken. 90 bibliotek angav att man hade samlingar från 1600-talet eller tidigare. 169 bibliotek hade samlingar från talet talssamlingarna var än mer omfattande. Ca hälften av de äldre samlingarna är katalogiserade. Resterande hälft är delvis eller inte alls katalogiserad. Då som nu är förvaringen i många fall bristfällig. Ett femtiotal bibliotek hade drabbats av vatten, fukt eller mögelskador. Ca 70 procent av biblioteken saknade personal med särskilt ansvar för de äldre samlingarna. Slutsatsen är att ett omfattande historiskt material är gravt försummat. Det beslut som togs av 1909 års riksdag har så att säga hittills inte föranlett någon åtgärd. Värst är situationen för de gamla läroverkssamlingarna där delar har kastats p g a okunnighet. Många samlingar finns undanstoppade i utrymmen med otillfredsställande ventilations- och temperaturförhållanden. Det förekommer att samlingar utsätts för överdrivet solbadande. Den 1 juli år 2000 skärptes bestämmelser kring utförsel av kulturföremål, inklusive böcker. Man får t ex inte föra ut ur landet svenska böcker som är äldre än 100 år och har ett värde över kr, utan att ansöka om tillstånd. Däremot föreligger inga hinder att förvara historiska boksamlingar under kompostliknande former. Vilket kan förefalla aningen inkonsekvent. E-post: barbro.thomas@kb.se 19

20 Att välja eller vraka: det är frågan! Och svaret? Per Rydén Det finns bara två sorters böcker, säger min vän bokälskaren med det välskötta biblioteket. Det finns böcker som man aldrig finner på sin rätta plats och det finns böcker som man alltid hittar dubbla exemplar av. Ja, ibland kan man få för sig att böcker har sitt eget liv. Kanske sker det en förökning genom delning i bokhyllan om nätterna. Kanske är det något eller någon som går igen ungefär som Stig Claesson berättade i Vad man ser och hedrar härom året: Jag har vaknat av att det spökade. Någonting föll i golvet i kammaren. Att det småspökar är jag van vid och det skrämmer mig inte. Men jag blev väckt och klev ur sängen ungefär klockan sju. En bok hade ramlat ur bokhögen. Det var Axel Liffners tunna diktsamling Semikolon. Något större buller kan detta inte ha åstadkommit. Troligare är att Axel Liffners ande rört vid mig. Det är hans dag. Axel Gustav Adolf Liffners sjuttioettårsdag. Han var en kulturredaktör jag med glädje minns och ännu sörjer. Må vara hur det vill med förklaringarna, men nog finns det böcker av två sorter. Det finns böcker som ständigt är i bruk och böcker som är i vägen. Denna grundläggande upplevelse går igen också hos dem som minst av allt är medvetna om uppdelningen. Vi har alla att välja sida och avgöra om vi ser på böcker som något det finns för lite eller för mycket av. De flesta forskare är vrakare: de tycker att det finns för mycket böcker. Det är möjligen en given ordning. Urval går före vetande. Den som ska borra djupt måste först av allt bestämma platsen för sin brunn och det betyder att han utesluter alla platser utom sin enda. Den som ser sin viktiga uppgift ligga i att dyka djupt i skriften har en ofrånkomlig fallenhet för att betrakta alla andra skrifter som oheliga. Kanon är därför viktig. Alla tar del i utformandet av en kanon. Vi har en uppfattning om vilka böcker som ska ges ut, vilka som ska säljas i stora upplagor, vilka som ska få pris, vilka som ska bli ihågkomna, vilka som är värda att undersökas närmare. Forskaren tar del i den kampen genom att välja vad som är värt att studera närmare och vad som ska finnas med i översiktsverken. Men han kan också studera den process som leder fram till att några få böcker blir klassiker och de flesta glöms bort. Det sker men i alldeles för liten utsträckning. Jämfört med det oerhörda skarpsinne som utvecklas i studiet av texterna, är det också mest aningslöshet som florerar i föreställningarna om vilka texter vi bör ta itu med. Men under 1900-talets sista decennier fick vi i varje fall en intensiv diskussion om vad som ska ingå i kanon. Det hade sin naturliga bakgrund i att underrepresenterade gjorde anspråk på att bli föremål för intresse. Feminister och postkolonialister påtalade försummelserna. Nya genrer knackade på. Ungdomskulturen ville ha sin del av intresset. Högt och lågt var plötsligt inte självklart högt och lågt. Länge och väl kan samstämmigheten vara så stor att vi får för oss att det finns objektiva normer, att klassiker lever ett eget och evigt liv, att böckerna har sitt eget folkhem. Men i vissa skeden lyfter dammet och aktivitetsnivån genom att det blir strid om kanon. I vår egen har man till och med funnit anledning att tala om ett kanoniskt krig. Det har varit som hetast i USA. På den ena sidan fanns 20