Att återskapa historiska våtmarker i Kävlingeåns avrinningsområde - möjligheter, hinder och praktiska erfarenheter

Transkript

1 Att återskapa historiska våtmarker i Kävlingeåns avrinningsområde - möjligheter, hinder och praktiska erfarenheter på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län Programberedningen för Kävlingeå-projektet

2 Tom- sida

3 1 Att återskapa historiska våtmarker Att återskapa historiska våtmarker i Kävlingeåns avrinningsområde - möjligheter, hinder och praktiska erfarenheter Rapporten är upprättad av: Tette Alström och Johan Krook Granskning: David Reuterskiöld Uppdragsgivare: Länsstyrelsen i Skåne län och Programberedningen för Kävlingeå-projektet Omslagsbild: Askeröds mosse i Hörby kommun, foto Cecilia Holmström, Landskrona EKOLOGGRUPPEN Totalt antal sidor i huvuddokument (inkl omslag): 34 Antal bilagor: 6 Utskriftsversion: Wordfil: storvatmarker_rapport.doc

4 Att återskapa historiska våtmarker 2 Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 Introduktion... 5 Bakgrund... 5 Syfte med studien... 5 Metodik... 6 Tolkning av Skånska rekognosceringskartan... 6 Bedömning av våtmarksområden talets våtmarksområden i Kävlingeåns avrinningsområde... 8 Tidigare utbredning av våtmarksområden... 8 Vad karakteriserar de historiska våtmarksområdena?... 9 Urval vid återskapande av våtmarker Steg 1 och 2 - urval på kartan och fältkontroll Steg 3 bedömning av miljönyttan och tekniska förutsättningar Steg 4 resultat av fördjupad utredning Återskapade våtmarker inom historiska våtmarksområden Erfarenheter av att återskapa historiska våtmarker Synpunkter på urvalsprocessen Praktiska synpunkter på anläggning av större våtmarker Bilagor 1. Klingavälsån 2. Uppströms Vombsjön 3. Kävlingeån, uppströms Bråån 4. Kävlingeån, nedströms Bråån 5. Bråån, övre 6. Bråån, nedre

5 3 Att återskapa historiska våtmarker Sammanfattning Föreliggande rapport är baserad på data som insamlats och bearbetats inom ramen för Kävlingeå-projektet. Det övergripande målet har varit att finna lägen där större historiska våtmarker kan återskapas. Sammanställningen av rapporten har finansierats av länsstyrelsen i Skåne län och syftar till att lättillgängligt presentera den data som insamlats samt att redovisa och diskutera de erfarenheter som erhållits. Arbetet har genomförts inom Kävlingeåns avrinningsområde (1 200 km 2 ), som sträcker sig från mellersta Skåne till Öresund i väster. Sammanlagt har 200 historiska våtmarksområden, större än 5 hektar, identifierats från Skånska rekognoscerings kartan ( ). I början av talet var ca 13 % (ca ha) av avrinningsområdet täckt av våtmarker. Under de senaste 200 åren har mellan % av dessa våtmarker dikats ut och används idag främst som åker- eller betesmark. Områdena har genomgått en urvalsprocess som grundat sig på bedömning av hinder, tekniska förutsättningar samt miljönytta. Förutsättningen vid bedömningen har varit att det ska vara möjligt att återskapa en minst 5 hektar stor våtmark genom dämning i ett område som tidigare varit våtmark. Ett fåtal av de 200 historiska våtmarksområdena visade sig lämpliga att återskapa och inom dessa håller det på att återskapas drygt 200 hektar. Den övergripande orsaken, till svårigheten att återskapa våtmarker, är de förändringar som skett i landskapet de senaste 200 åren. Sänkning av vattennivåerna genom fördjupning av vattendrag och dikning av jordbruksmark har medfört nya förutsättningar för vattenavledningen som infrastruktur, bebyggelse och jordbruk anpassats till. Nya naturvärden har också uppstått som i sig är värda att bevara från naturvårdssynpunkt, liksom landskapavsnitt som är påverkade av utdikning men i övrigt har en lång kontinuitet som kulturlandskap och därmed betingar ett kulturhistoriskt värde. Det konstaterades också att alla historiska våtmarkslägen inte har ett tillrinningsområde som gör dem till optimala närsaltfällor. Naturvårdsnyttan var mer uppenbar men inte alltid självklar då den ställs mot områdenas naturvärden idag. Den urvalsmetod som tillämpats har varit tidskrävande eftersom en stor andel av de historiska våtmarkerna (145 stycken) bedömts genom fältkontroll. Fältkontrollen tillförde framför allt en bättre bedömning av topografin och därmed konsekvenserna av en dämning, men även erfarenheter som kan användas för att utveckla bedömningen av t ex kulturmiljövärden och förutsättningar i olika typer av landskap. För att minska tidsåtgången förespråkas en metodutveckling för att bättre utnyttja tillgängligt digitalt kartmaterial innan fältkontrollen. Förutom att identifiera motstående intressen så lång möjligt, bör metoden även innefatta en bedömning av vilka områden som bör prioriteras för våtmarker mot bakgrund av närsaltläckage och naturvård. I detta arbete har inte bedömts om förutsättningarna att återskapa våtmarker i Kävlingeåns avrinningsområde kan jämföras med andra svenska jordbrukspräglade avrinningsområden. Klart är att landskapets storskaliga karaktär har betydelse och är viktigt att beakta när man läser föreliggande rapport. På den praktiska detaljnivån har konstaterats att av 14 återskapade våtmarkerna som beskrivits utnyttjades dämning som huvudsaklig lösning i fyra fall. I majoriteten av våtmarkerna tillfördes vatten genom en omledning från intilliggande vattendrag. Svårigheten med dämning är att den i många områden ger stora influensområden som varken kan utnyttjas som åkermark eller definieras som våtmark. Ett dilemma som nuvarande stöd, inom ramen för lantbrukets miljöstöd, inte tar hänsyn till. Vidare påtalas att återskapade grunda våtmarker är helt beroende av hävd för att de önskade naturvärdena skall säkras och i vissa fall

6 Att återskapa historiska våtmarker 4 kan en förhöjd grundvattenyta försvåra en hävd genom t ex bete. Problematiken kan avhjälpas genom att våtmarkernas vattenstånd kan regleras under året, men kräver då en skötselinsats från markägare eller arrendator. Den avgörande faktorn vid alla projekt är markägarnas välvilja att avsätta mark. De ökade priserna på lantbrukets produkter kan minska detta intresse och ersättningsnivåerna måste anpassas till denna situation om anläggning på lämpliga platser ska kunna ske på frivillig basis. För att underlätta åtkomsten av mark är det viktigt att pröva andra möjligheter, såsom att köpa mark med god potential för våtmarksrestaurering eller köpa likvärdig mark i närheten, som kan användas som inbyte. Samhällets engagemang via stat eller kommun är här nödvändig, i kombination med en långsiktig planering. En annan viktig erfarenhet är att många projekt (9 av 33 prövade) föll bort i ett sent skede, efter mer eller mindre långa projekteringsprocesser. Detta understryker vikten av att det måste finnas tillgång till riskkapital för anläggning av större våtmarker. Vi efterlyser även en tydligare satsning på uppföljning av såväl miljönyttan som naturvärdena inom de våtmarker som återskapas. Preliminära mätningar indikerar att när dränerade torv- och gyttjejordar översvämmas sker ett utläckage av såväl humusämnen som fosfor. Trots tveksamheter, både när det gäller miljönyttan och de praktiska möjligheterna, så kan sannolikt fler av de historiska våtmarkerna inom Kävlingeåns avrinningsområde återskapas. Denna studie visar dock att de riktig optimala lägena är få. Det är därför viktigt att i ett tidigt planskede identifiera och reservera potentiella våtmarksområden. Viktiga verktyg i detta sammanhang är kommunernas fysiska planering samt de förvaltnings- och åtgärdsplaner som nu tas fram inom ramen för vattendirektivet. Det som framförts ovan och som i detalj finns beskrivet och underbyggt i denna rapport kan sammanfattas med följande slutsatser: I början av 1800-talet var ca 13 % (ca ha) av avrinningsområdet täckt av våtmarker som var större än 5 hektar. Under de senaste 200 åren har % av dessa våtmarker dikats ut och används idag främst som åker- eller betesmark. Genom en omfattande urvalsprocess har 200 historiska våtmarksområden bedömts med avseende på förutsättningar för återskapande. Hinder såsom infrastruktur, stora influensområden vid dämning samt natur- och kulturvärden har identifierats. Knappt hälften av de 200 historiska våtmarkslägena är tveksamma som närsaltfällor då de har ett tillrinningsområde som är mindre än 200 hektar. Naturvårdsnyttan är tydligare men inte alltid självklar då den ställs mot områdenas nuvarande naturvärde Dämning ger ofta stora influensområden som varken kan utnyttjas till rationellt åkerbruk eller definieras som våtmark. Det är viktigt att det statliga miljöstödet kan utnyttjas även för dessa områden. En tydlig definition efterlyses. Många våtmarksprojekt faller bort i ett sent skede. Det är därför viktigt att det finns tillgång till riskkapital, inom ramen för samhällets stöd till våtmarksanläggning. Markköp och markbyten bör prövas för att underlätta åtkomsten av mark för att återskapa våtmarker. En ökad satsning på uppföljning av såväl miljönyttan som naturvärdena i återskapade våtmarker efterlyses. Optimala lägen för att återskapa våtmarker är få och därför bör det prövas om dessa kan reserveras i den kommunala översiktsplaneringen och i förvaltnings- och åtgärdsplaner inom ramen för vattendirektivet.

7 5 Att återskapa historiska våtmarker Introduktion Underlagsmaterialet till föreliggande rapport är framtaget inom ramen för Kävlingeå-projektet 1 i syfte att identifiera lämpliga områden där historiska våtmarker skulle kunna återskapas. Föreliggande rapport är en redovisning av två delprojekt till länsstyrelsen i Skåne län; Sammanställning av resultat från storvåtmarksutredningen samt Sammanställning av erfarenheter från restaurering av större våtmarker. Bearbetningen av underlagsmaterialet och sammanställningen av rapporten har finansierat av länsstyrelsen inom ramen för anslaget Medel för planeringsunderlag och för uppsökande och/eller samordnade verksamhet för att återskapa våtmarker i odlingslandskapet. Bakgrund I bl a miljömålet Myllrande våtmarker påtalas behovet av att anlägga och återskapa stora våtmarker. Den övergripande målsättningen är att det inom Sveriges odlingslandskap skall anläggas och återställas hektar våtmarker t o m år I Skåne är målet att återskapa hektar till år 2010 och ytterligare hektar till år År 2006 hade det anlagts och återskapats ca 900 hektar i Skåne län. Att återskapa stora sammanhängande områden med höjd grundvattenyta och vattenspeglar är på många sätt positivt. De främsta skälen är att det gynnar hotade djur- och växtarter som blivit undanträngda i dagens landskap. Att anlägga och återskapa våtmarker genom dämning av stora områden blir dessutom i många fall mer kostnadseffektivt, sett per hektar nyskapad våtmark, jämfört med våtmarker som anläggs genom större schaktning. Inom Kävlingeå-projektet finns en ambition att anlägga fler stora våtmarker under projektets tredje etapp. Målsättningarna är tydliga och viljan är stor att åstadkomma större våtmarksprojekt, men hur är det i realiteten med förutsättningarna att göra detta och går de att återskapa där de en gång legat? Denna fråga är dåligt utredd och samtidigt mycket viktig för att man överhuvudtaget skall nå den höga ambitionsnivå som finns för anläggning av våtmarker. Mot bakgrund av nationella, regionala och kommunala målsättningar har en sammanställning gjorts av de potentiella våtmarksområden som undersökts, och vi kan nu ge en bild av möjligheten att återskapa de våtmarker som fanns inom Kävlingeåns avrinningsområde i början av 1800-talet, dvs. före den stora utdikningen av jordbruksmarken. Syfte med studien Syftet med studien har varit att: 1. identifiera och beskriva historiska våtmarker inom Kävlingeåns avrinningsområde 2. bedöma möjligheten att återskapa historiska våtmarker 3. identifiera de faktorer som påverkar möjligheten att återskapa historiska våtmarker 4. återskapa våtmarker där förutsättningarna är bäst 5. redovisa erfarenheter från arbetet med att återskapa historiska våtmarker 1 Kävlingeå-projektet är ett samarbete mellan kommunerna i avrinningsområde. Läs mera på

8 Att återskapa historiska våtmarker 6 Metodik Tolkning av Skånska rekognosceringskartan Varför Skånska rekognosceringskartan? Skånska rekognosceringskartan är den enda karta som är heltäckande över Kävlingeåns avrinningsområde och framställd innan de stora utdikningarna av jordbrukslandskapet påbörjades. Eftersom den är framtagen i militärt syfte, där det varit angeläget att belysa framkomligheten är teckenförklaringen till våtmarksområdena indelad efter fuktighetsgrad snarare än vegetationsslag, se figur 1. I en artikel av Emanuelsson och Bergendorf (1983) 2 finns en detaljerad genomgång av hur kartan kan användas för tolkning av olika markslag. Vi har i denna studie använt Emanuelsson och Bergendorfs klassningsförslag och avgränsat följande markslag som våtmark; kärr, fukthed, fuktäng, mosse, sankt kärr och gungfly. Kartan finns numera tillgänglig i digital form Figur 1. Bilden visar teckenförklaringen till Skånska rekognosceringskartan och de olika typer av våtmarker som har identifierats från denna karta. Identifiering av våtmarksområden Identifieringen (digitaliseringen) av våtmarksområden från Skånska rekognosceringskartan har utförts i dataprogrammet MapInfo. Den digitala versionen av Skånska rekognosceringskartan har inköpts från Riksantikvarieämbetet. Kartan är scannad och grovt rektifierad (överförd till rikets koordinatnät) med hjälp av kyrkor som fasta punkter. Vid jämförelse mot dagens ekonomiska karta överensstämmer inte alltid de geografiska lägena och en justering av våtmarkernas läge på dagens karta har varit nödvändig. Justeringen har gjorts efter terrängformer och lägen för vattendrag, kulvertar, vägsträckor mm. Som underlag för denna justering har en rasterversion av ekonomiska kartan med höjdinformation använts samt digital information om dikningsföretagens utbredning. Då studien varit inriktad på stora våtmarker har våtmarksområden mindre än 5 hektar ej beaktats vid identifieringen. Det skall därför observeras att all statistik som presenteras i rapporten avser våtmarker större än 5 hektar. 2 Emanuelsson U & Bergendorf C. (1983): Skånes natur vid 1800-talets början en växtekologisk utvärdering av den skånska rekognosceringskartan. Ale Historisk tidskrift för Skåneland 4/83:18-40

9 7 Att återskapa historiska våtmarker Bedömning av våtmarksområden Arbetsgången för bedömning av de våtmarksområden som identifierats från Skånska rekognosceringskartan kan indelas i fyra steg, se figur 2 och figur 9. Figur 2. Arbetsgång vid bedömning och urval av historiska våtmarksområden som kan återskapas. Röda ovaler symboliserar de våtmarkområden som avskrivits vid de olika stegen. Steg 1 bedömning vid kartstudier Samtliga historiska våtmarksområden studerades, med avseende på dagens situation, med hjälp av digitalt kartmaterial, såsom ekonomiska kartan och olika informationsskikt från länsstyrelsen (dikningsföretag, naturskydd, ängs- och betesmarksinventeringen, kulturmiljö). Därefter gjordes en bedömning av möjligheten att genom dämning återskapa större våtmarksytor med hänsyn till, befintliga kultur- och naturvärden, bebyggelse, dagens markanvändning och infrastruktur. Även uppgifter om tillrinningsområdenas storlek, antal fastigheter vägdes in i detta skede. De våtmarksområden som vid denna första bedömning av olika skäl ansågs svåra att återskapa avskrevs. Steg 2 bedömning vid fältbesök Vid inventering i fält dokumenterades djup på befintliga öppna vattendrag och kulvertar samt topografi (påverkansområde vid dämning) i varje våtmarksområde. Vidare gjordes en noggrannare bedömning av konflikterna mellan våtmarksrestaurering och infrastruktur, bebyggelse, natur- och kulturvärden samt markanvändningsintressen. De områden som ansågs för tekniskt komplicerade eller där andra värden ansågs väga tyngre avskrevs i detta steg. Alla uppgifter dokumenterades i fältprotokoll.

10 Att återskapa historiska våtmarker 8 Steg 3 bedömning av miljönyttan I steg 3 gjordes en bedömning av de kvarvarande områdenas nytta för rekreation, naturvärden och närsaltreduktion vid återskapande av en större våtmark. Området gavs en miljönytta i tre klasser (stor/måttlig/liten nytta). De tekniska förutsättningarna delades in i två klasser (bra/ mindre bra). En sammanvägning av dessa klassningar utmynnade i en ny bedömning där områdena antingen avskrevs eller gavs en genomförande prioritet mellan 1 (högst) och 3. Steg 4 fördjupad utredning De områden som prioriterats högst i steg 3 och därmed bedömdes möjliga att återskapa samtidigt som de gav någon form av miljönytta genomgick sedan en fördjupad utredning. För dessa områden inhämtades och studerades dikningsföretagshandlingar, med detaljerad höjdinformation som möjliggjorde en detaljerad utredning av konsekvenserna vid en dämning. Markägarkontakt togs i de fall en dämning eller någon annan teknisk lösning ansågs möjlig. I de fall markägarna var positiva påbörjades en projektering för att återskapa ett våtmarksområde. Sammanställning och redovisning Resultat och bedömningar sammanställdes i informationstabeller kopplade till en digital karta i MapInfo. Resultatet av bedömningarna samt läget för de olika våtmarksområdena i hela Kävlingeåns avrinningsområde kunde därmed presenteras lättillgängligt och överskådligt. Informationstabellerna överfördes även till Excel där statistisk bearbetning och bedömning av resultaten utfördes. Statistik sammanställdes över de historiska våtmarkernas utbredning och läge i avrinningsområdet, samt markanvändning och fastighetsstruktur i områdena i dag. För våtmarksområden som avskrivits sammanställdes även statistik över orsaken till att de sorterats bort. Vidare har uppgifter sammanställts för de områden som bedömdes i steg 3. För dessa områden har vi tagit reda på hur de olika nyttorna sammanfaller med tekniska förutsättningar i områden med historiska våtmarken. Undersökningsperiod Arbetet med att identifiera och välja ut intressanta våtmarksområden genom den urvalsprocess som beskrivits ovan påbörjades under våren 2005 och pågår fortfarande i form av projektering och praktisk anläggning av våtmarksområden inom ramen för Kävlingeå-projektet talets våtmarksområden i Kävlingeåns avrinningsområde Tidigare utbredning av våtmarksområden Enligt den kartering som utförts i föreliggande undersökning upptog våtmarkerna i början av 1800-talet knappt 158 km 2 ( hektar) eller cirka 13 % av Kävlingeåns avrinningsområde (1200 km 2 ), se figur 4. I en sammanställning från 1983 har Emanuelsson och Bergendorf, inom samma område och utifrån samma bakgrundsmaterial, uppskattat våtmarksarealen till ca 165 km 2. Med tanke på svårigheten att tolka och avgränsa områdena får dessa resultat ses som mycket väl överensstämmande. I slutet av 1970-talet var arealen våtmarksyta inom avrinningsområdet ca km 2 (Emanuelsson och Bergendorf, 1983) vilket motsvarar en minskning med

11 9 Att återskapa historiska våtmarker %. En annan sammanställning ( ) visar att % av den ursprungliga våtmarksarealen inom Brååns respektive Tranåsbäckens avrinningsområden har dikats ut, vilket ytterligare understryker den stora förändring som avrinningsområdet har genomgått. De identifierade våtmarksområdena varierade i storlek från 5 hektar till som mest ett sammanhängande område på hektar. De största områdena låg inom Klingavälsåns dalgång (totalt ca 3600 hektar), i Kävlingeåns nedersta delar ( Löddeåns dalgång, ca 470 hektar), vid Sandby mosse (ca 400 hektar) samt inom ett område i backlandskapet (Frörum, ca 400 hektar). De flesta karterade våtmarker var mindre än 100 hektar (75 %), men 42 områden var större än 100 hektar och tillsammans motsvarade dessa drygt 60 % av den totala våtmarksytan. Antalet våtmarker i de olika storleksklasserna framgår av figur 3. Storlek på historiska våtmarker Antal våtmarker ha ha ha ha ha Storleksklasser (hektar) Figur 3. Antal våtmarker (>5 hektar) fördelat på olika storleksklasser inom Kävlingeån avrinningsområde enligt tolkning av Skånska rekognosceringskartan ( ). Vad karakteriserar de historiska våtmarksområdena? För att få en översiktlig bild av hur lämpliga de historiska våtmarksområdena är att återskapa, sammanställdes statistik över tillrinningsområdenas storlek, nuvarande markanvändning och fastighetsstruktur. Tillrinningsområdets storlek visar om områdets läge är lämpligt för närsaltreduktion. Markanvändningen ger en indikation om möjligheten att kombinera den nuvarande markanvändning med en högre grundvattenyta och fastighetsstrukturen ger upplysning om hur omfattande markägarförhandlingarna kan bli. Hur stora är tillrinningsområdena? För att en återskapad våtmark skall ge en märkbar nytta för reduktion av närsalter bör tillrinningsområdet domineras av åkermark och vara åtminstone ca 200 hektar (med beaktande av att den återskapade våtmarken skall ha en yta på minst 5 hektar). Av figur 5 framgår att ca hälften av alla våtmarker, med en yta större än 5 hektar, som funnits i avrinningsområdet hade ett tillrinningsområde som var mindre eller omkring 200 hektar. Arealmässigt omfattade dessa ca 5000 hektar dvs ca en tredjedel av den totala våtmarksarealen från tidigt 1800-tal Vattenvårdande åtgärder för delar av Kävlingeåns avrinningsområde

12 Att återskapa historiska våtmarker 10 Utbredning av större våtmarksområden inom Kävlingeåns avrinningsområde från Skånska rekognosceringskartan Figur 4. Historiska våtmarksområden inom Kävlingeåns avrinningsområde identifierade från Skånska rekognosceringskartan som karterades mellan åren Våtmarkerna är inlagda på dagens karta.

13 11 Att återskapa historiska våtmarker Tillrinningsområde till historiska våtmarker Antal tidigare våtmarksområden ha ha ha > ha hektar tillrinningsområde Figur 5. Tillrinningsområde till de våtmarker (>5 hektar) som identifierats inom Kävlingeåns avrinningsområde från Skånska rekognosceringskartan. Kvarvarande ca hektar (ca 100 objekt) historiska våtmarksområden har ett tillrinningsområde som är större än 200 hektar. Förutsatt att markanvändningen i området domineras av åkermark, är dessa intressanta att återskapa i syftet att reducera närsalter. Vilken markanvändning dominerar idag? Den kanske viktigaste faktorn för möjligheten att återskapa forna våtmarker är den markanvändning som f n råder inom området. Ungefär 50 % (7 400 hektar) av den historiska våtmarksarealen domineras idag av åkermark med mer eller mindre stort inslag av annan markanvändning (främst öppen gräsmark eller skog). I dessa områden kan man riskera att hindras av jordbruksintresset om man vill återskapa större våtmarker. Cirka 40 % av områdena domineras istället av gräsmarker (betesmark, ohävdad öppen mark mm) med mindre inslag av skog eller åkermark. I dessa områden bör återskapande av större våtmarker generellt sett innebära en mindre kraftig konflikt med dagens markanvändning. Dominerande markanvändning inom historiska våtmarksområden (ha) bebyggelse skog 5% övrigt 3% gräsmark 1% åker/gräsmark/ skog 24% åker/skog 7% åker 15% gräsmark/skog 11% gräsmark/åker 34% Figur 6. Dominerande markanvändning i de våtmarker (>5 ha) som identifierats inom Kävlingeåns avrinningsområde från Skånska rekognosceringskartan.

14 Att återskapa historiska våtmarker 12 Figur 7. Den vanligaste typen av markanvändning inom historiska våtmarksområden är åker och betesmark. Exemplen är hämtade från två områden, i Hörby kommun, där våtmarker har dikas ut. Vilken fastighetsstruktur finns inom våtmarksområdena? En annan betydelsefull faktor för möjligheten att återskapa större våtmarksområden är hur många markägare som berörs av en restaurering. Så som arbetet bedrivs idag anläggs de flesta våtmarker på privat mark, vilket medför förhandling om markersättning och överenskommelser om framtida skötsel mm. Generellt gäller därmed att ju färre berörda markägare desto lättare att nå en överenskommelse. I områden med stora fastigheter är det därför betydligt lättare att få till stånd restaureringar. Inom Kävlingeåns avrinningsområde är andelen våtmarksområden med små enheter relativt liten och det finns en hel del tidigare våtmarkområden där fastigheterna är stora och har ett fåtal markägare. Dominerande fastighetsstruktur inom historiska våtmarksområden varierande 8% stora enheter 32% normal 55% små enheter 5% Figur 8. Dagens fastighetsstruktur i de våtmarker (>5 hektar) som identifierats inom Kävlingeåns avrinningsområde från Skånska rekognosceringskartan.

15 13 Att återskapa historiska våtmarker Urval vid återskapande av våtmarker I nedanstående figur illustreras de olika stegen i den urvalsprocess som vi använt vid identifiering av historiska våtmarksområden inom Kävlingeåns avrinningsområden där restaurering skulle kunna vara möjlig. Figur 9. Urval av våtmarksområden som kan återskapas inom Kävlingeåns avrinningsområde. Figuren visar de olika urvalssteg som de historiska våtmarksområdena genomgått. Röda ellipser symboliserar avskrivna våtmarksområden och blåa de som passerat vidare i urvalsprocessen.

16 Att återskapa historiska våtmarker 14 Steg 1 och 2 - urval på kartan och fältkontroll Av de 200 identifierade historiska våtmarksområdena sorterades 55 bort efter bedömning utifrån tillgängligt kartmaterial (se metod på sidan 7). Fältkontroll genomfördes därefter i 145 områden och ytterligare 86 områden avskrevs. Sammanlagt avskrevs därmed 141 av 200 historiska våtmarksområden i steg 1 och 2. I dessa fall bedömdes av olika skäl att en restaurering skulle innebära stora kostnader eller medföra för stora konflikter med andra intressen. Även områden som inte genomgått någon större förändring, dvs kvarvarande våtmarker, avskrevs i detta steg. För att förtydliga vår bedömning har varje våtmarksområde tilldelats en eller flera avskrivningsorsaker. En sammanställning av dessa orsaker finns i figur 10. En diskussion om urvalet och de bedömningar som gjorts finns i kapitlet Synpunkter på urvalsprocessen. Skillnader i bedömning mellan steg 1 (kartstudier) och 2 (fältbesök) Fältkontrollen (steg 2) var ett mycket tidskrävande men värdefullt moment då den resulterade i betydligt bättre information om intressekonflikter och tekniska komplikationer jämfört med kartstudierna. I figur 10 görs en jämförelse mellan historiska våtmarksområden som avskrivits i steg 1 respektive steg 2. Figuren visar att områden med höga naturvärden tydligt kunde identifieras från de digitala skikten. Många av dessa områden domineras helt av skog med våtmarkskaraktär eller har de en mycket blandad markanvändning med inslag av skog och betesmarker. Även en del tydliga konflikter med infrastruktur upptäcktes via kartmaterialet liksom de områden där landskapets brutna karaktär eller för små ytor för att återskapa våtmarker var ett hinder. Ett exempel, där en historisk våtmark avskrivs genom kartstudier, är den våtmark som låg där delar av Flyinge samhälle ligger idag, se figur 11. Området domineras idag av bebyggelse och vägar (infrastruktur). Fältkontrollen (steg 2) medförde framförallt att landskapets höjdskillnader blev tydligare. Därmed blev svårigheten att dämma tydligare i förhållande till infrastruktur som mindre vägar och enskilda fastigheter. Det blev även lättare att identifiera områden där en dämning skulle ge en Orsak till avskrivning för fältkontrollerade respektive inte fältkontrollerade historiska våtmarker Antal avskrivna (st) Fältkontrollerade områden Ej fältkontrollerade områden Infrastruktur Landskap med bruten karaktär Naturvärden Kulturlandskap Stort influensområde För små ytor Orsak till avskrivning Figur 10. Skillnaden mellan orsak till avskrivning av våtmarker före och efter fältkontroll. En eller flera orsaker har noterats för varje område.

17 15 Att återskapa historiska våtmarker Figur 11. Inom det markerade området låg ett våtmarksområde enligt Skånska rekognoseringskartan. Området har sedan början av 1800-talet dränerats och bebyggts. stor allmän påverkan. Fältkontrollen innebar vidare att områden med ett väl bevarat kulturlandskap och höga kulturvärden blev tydligare och tveksamheten inför att återskapa ett historiskt våtmarksområde stärktes. Hinder för anläggning av våtmarker För att konkretisera hur vi resonerat vid urvalet av våtmarksområden följer här en beskrivning av olika hinder som gjort att 144 områden avskrivs i steg 1 och 2. Stort influensområde I 27 historiska våtmarksområden har en dämning bedömts ge en stor allmän påverkan i omkringliggande landskap, dvs de har ett stort influensområde. I dessa fall ligger vattendraget/ kulverten som dränerar våtmarksområdet djupt, fallet utmed dess sträckning är litet och anslutande marker är flacka. Detta innebär att en dämning påverkar stora arealer uppströms i vattensystemet såväl som vid sidorna av vattendraget. Att återskapa ett våtmarksområde utifrån dessa förutsättningar innebär att stora områden jordbruksmark får en otillräcklig dränering, då grundvattenytan höjs, samtidigt som den faktiska återskapade våtmarksytan blir förhållandevis liten. Ett exempel är ett större våtmarksområde söder om Bjärsjölagård, i Sjöbo kommun, där dikesbotten idag ligger ca 3 m under marknivån, se bild. En dämning för att återskapa våtmarken i detta område skulle t ex kräva flytt eller rivning av minst ett hus samt höjning av en väg på en sträcka av flera hundra meter, förutom att stora arealer jordbruksmark påverkas. Figur 12. För att dränera ut detta flacka område, söder om Bjärsjölagård i Sjöbo kommun, har ett ca 3 m djupt dike grävts. En höjning av vattenytan upp till marknivå påverkar mycket stora områden.

18 Att återskapa historiska våtmarker 16 Infrastruktur Infrastruktur har ansetts vara ett hinder i de fall en dämning i området innebär påverkan på byggnader, vägar eller andra anläggningar. Mindre markvägar är undantagna men enskilda vägar till gårdar har ansetts som betydande hinder. I 44 av de avskrivna områdena finns en konflikt med nuvarande infrastruktur. I sju av dessa har infrastruktur varit ensam orsak till en avskrivning. I figur 13 ges exempel på ett område där en dämning skulle påverka ett stort område och stå i tydlig konflikt med infrastruktur. Den nedre kartan visar dagens landskap där våtmarksområdet, som syns i den översta kartan, är utdikat genom en kulvert (blå streckad linje) som avleder vattnet. Större och fler vägar samt bebyggelse har tillkommit i området samt ett reningsverk som kopplats till kulverten. De flesta av dessa nya anläggningar (vägtrummor, avloppsledningar, källare m.m.) är beroende av dagens låga grundvattennivåer. Dessutom är dagens jordbruksdrift helt beroende av de avsänkta vattennivåerna i området. Figur 13. Kartorna visar ett område, öster om Löberöd i Eslövs kommun, med ca 200 års mellanrum. Om vattennivån höjs för att återskapa det historiska våtmarksområdet (mörkt streckat i den övre kartan) påverkas både infrastruktur och jordbruksdrift radikalt.

19 17 Att återskapa historiska våtmarker Utdrag ur fältanteckningar: Tillflödena till mossen utgörs av förhållandevis grunda diken som ute i mossen blir ännu grundare och mer eller mindre diffusa. Under högre flöden sprids vattnet därmed ut i mossen. Mossen bedöms fungera ganska bra som närsaltfälla redan idag. Mossen utgörs av en lövsumpskog med ganska trevlig och varierad flora. Figur 14. Eggelsta mosse är en av de historiska våtmarker som påverkats av både utdikning och torvtäkt, och där en dämning bedöms påverka de befintliga naturvärden negativt. Bilderna visar utsnitt från Skånska rekognoseringskartan 1820 (vänster) och samma område på dagens fastighetskarta (höger). Naturvärden Drygt en fjärdedel (58 stycken) av de historiska våtmarksområdena har bedömts som tveksamma att återskapa för att de idag har stora naturvärden. För 41 stycken av dessa områden har naturvärdet varit ensam orsak till avskrivning. Många av dessa områden är idag dominerade av skog med inslag av kvarvarande våtmarksrester. De befintliga värdena är höga även om de helt eller delvis är påverkade av utdikning. Till denna kategori hör mossar som efter utdikning och eventuell torvtäckt beskogats eller vuxit igen (se figur 14) och översvämningsområden utmed sänkta vattendrag. Även mindre å- och bäcksträckor som efter en reglering fått utvecklas fritt, och idag är värdefulla miljöer kantade med trädridåer och fuktmarker, tillhör områden som bör lämnas som de är. Figur 15. Exempel på två oreglerade bäcksträckor i Sjöbo kommun som avskrivits som restaureringsobjekt, där omgivande våtmarksområden är mer eller mindre opåverkade.

20 Att återskapa historiska våtmarker 18 Kulturlandskap I ett fåtal (17 stycken) av de historiska våtmarksområdena har landskapets historiska värde, ofta i kombination med naturvärden (9 fall), gjort det svårt att återskapa en våtmark. Exempel på denna typ av områden finns kring Heinge i Sjöbo kommun, se figur 16. Den förändring som områdena genomgått sedan början av 1800-talet har inneburit en viss utdikning men samtidigt kvarstår en varierad markanvändning med betesmarker kring ån. I denna typ av områden har det inte ansetts motiverat att lägga resurser för att återskapa tidigare vattennivåer. Områdena har höga kvalitéer så som de är. Landskap med bruten karaktär I knappt en fjärdedel av de historiska våtmarksområdena har landskapets karaktär setts som ett hinder p g a de topografiska förhållandena eller genom markanvändningens huvuddrag. Topografi med bruten karaktär återfinns t ex i backlandskapet i östra delen av Kävlingeåns avrinningsområde. Markanvändningen i mellanbygderna som angränsar mot Linderödsåsen och Romeleåsen är exempel på områden där en bruten (uppsplittrad) markanvändning försvårar anläggning av våtmarker. Figur 16. Ån som rinner genom Heinge i Sjöbo kommun har sannolikt sänkts genom ett dikningsföretag. De fuktiga ängarna kring ån är idag betesmarker och en höjning av vattennivån skulle kanske försvåra möjligheten att hålla området öppet via bete. Utsnitt från Skånska rekognoseringskartan 1820 (övre) och samma område på dagens fastighetskarta.

21 19 Att återskapa historiska våtmarker I backlandskapet, se figur 17, gör de oregelbundna och snabbt varierande höjdförhållandena att det kan vara svårt att förutse hur en höjning av vattenytan påverkar omkringliggande marker. Utdikning har inneburit avledning av vattnet i större kulvertar (streckade blå linjer). Bebyggelsen har lagts på höjderna och de historiska våtmarksområdena genomkorsas ofta av enskilda vägar. En höjning av vattenytan skulle innebära att ett rationellt utnyttjande av området till åkerbruk skulle bli svårt och alla mindre vägar som leder till bebyggelsen på höjderna skulle behöva höjas för att klara en högre vattenyta. Denna typ av våtmarkslandskap bedöms som svårt och kostsamt att återskapa. I mellanbygden, med en sämre jordmån än i slättbygderna, har inte all mark odlats upp utan mindre brukningsenheter gör att ett tidigare våtmarksområde kan innefatta både skog, åker och betesmarker. Inte sällan är dessa brukningsenheter rester av ett äldre kulturlandskap som uppodlats i slutet av 1800-talet och av den anledningen värda att bevara. Det är även i dessa områden man finner rester av botaniskt värdefulla betesmarker och långa sträckor bevarade stengärdsgårdar. Värdet av att bevara denna typ av småskaligt landskap gör det svårt att höja vattenytan över stora sammanhängande arealer, se exempel i figur 18. Figur 17. Kartorna visar ett område i backlandskapet i östra delarna av Sjöbo kommun med ca 200 års mellanrum. Om vattennivån höjs för att återskapa det historiska våtmarksområdet (mörkt steckat) i den övre kartan) påverkas både infrastruktur och jordbruksdrift.

22 Att återskapa historiska våtmarker 20 Figur 18. Landskapet kring Vallarum i Sjöbo kommun är exempel på ett område i mellanbygden på Linderödsåsens sluttning. Våtmarksområdet i övre vänstra hörnet på utsnittet från Skånska rekognoseringskartan är idag (nedre kartan) utdikat och har en blandad markanvändning. Steg 3 bedömning av miljönyttan och tekniska förutsättningar Efter steg 2 kvarstod 59 historiska våtmarksområden, se figur 9. I steg 3 har ytterligare en granskning genomförts där nyttan med att återskapa den historiska våtmarken (närsaltreduktionen, naturvärdena eller rekreationen) stämts av mot de tekniska förutsättningarna, se metod sidan 6. Förutsättningarna att återskapa de historiska våtmarkerna skiljer sig åt mellan de 59 områden som granskats. Av diagrammet (se figur 19) kan man tydligt se att i majoriteten (44 stycken) av de 59 områdena sammanfaller en förbättrad miljönytta (måttlig stor nytta) med bra tekniska förutsättningar (blå stapel). 15 stycken områden har avskrivits i detta steg, då miljönyttan är liten eller de tekniska förutsättningarna inte är bra (röd stapel).

23 21 Att återskapa historiska våtmarker Miljönytta kontra tekniska förutsättningar i 59 våtmarksområden Antal historiska våtmarksområden Stor nytta Måttlig nytta Liten nytta Mindre bra tekniska förutsättningar Bra tekniska förutsättningar Figur 19. Diagrammet visar i hur många, av de 59, historiska våtmarksområden som värdet ökar för naturvård, närsaltretention och /eller rekreation samtidigt som det finns en tekniskt möjlighet att återskapa en våtmark. Hög reduktion av närsalter Om man enbart tittar på närsaltnyttan (se definition nedan) i de 59 områdena har 30 områden stor eller måttlig närsaltnytta, och samtidigt bra tekniska förutsättningar. Riktigt bra förhållanden (stor närsaltnytta) finns det dock bara i sju av områdena, se figur 20. Efter bedömningen i steg 2 kvarstår endast 10 av de 200 historiska våtmarkerna som uppfyller målsättningen att tjänstgöra som bra närsaltfällor (stor närsaltnytta) om de återskapas. Högre naturvärden Av de 200 bedömda områdena kvarstår i detta steg knappt en fjärdedel (44 stycken) där bra tekniska förutsättningar sammanfaller med stor eller måttlig naturvårdsnytta (figur 21). Närsaltnytta kontra tekniska förutsättningar i 59 våtmarksområden Antal historiska våtmarksområden Stor närsaltnytta Måttlig närsaltnytta Liten närsaltnytta Mindre bra tekniska förutsättningar Bra tekniska förutsättningar Figur 20. Diagrammet visar den bedömda närsaltnyttan i de 59 utvalda historiska våtmarksområdena i Kävlingeåns avrinningsområde, samt de tekniska förutsättningarna att återskapa en våtmark.

24 Att återskapa historiska våtmarker 22 Naturvårdsnytta kontra tekniska förutsättningar i 59 våtmarksområden Antal historiska våtmarksområden Stor naturvårdsnytta Måttlig naturvårdsnytta Liten naturvårdsnytta Mindre bra tekniska förutsättningar Bra tekniska förutsättningar Figur 21. Diagrammet visar den bedömda naturvårdsnyttan i de 59 utvalda historiska våtmarksområdena i Kävlingeåns avrinningsområde, samt de tekniska förutsättningarna att återskapa en våtmark. Förbättrad rekreation I en mindre del (22 stycken) av de 200 bedömda områdena sammanfaller bra tekniska förutsättningar med en möjlighet till förbättring av rekreationsmöjligheterna om ett historiskt våtmarksområde återskapas. I hälften av de 59 utvalda områdena ger en återskapad våtmark endast en marginell ökning av rekreationsmöjligheterna. Jämfört med de andra värdena av att återskapa våtmarksområden så ger en restaurering en ökad närrekreationsmöjlighet inom ett begränsat antal områden. Den främsta orsaken är ett stort avstånd till närmaste tätbebyggelse. Definition närsaltnytta: Stor närsaltnytta: Områden med 40 % - 90 % åkermark i tillrinningsområdet.de områden där tillrinningsområdet haft mindre än 70 % åker har varit större än 2000 hektar Måttlig närsaltnytta: De flesta tillrinningsområden i denna kategori har mindre än 70 % åkermark. Tillrinningsområdenas storlek varierar mellan tals hektar och bedömningen är en sammanvägning mellan markanvändning och tillrinningsområdets storlek. Liten närsaltnytta: De flesta tillrinningsområden i denna kategori har mindre än 50 % åkermark eller är relativt små ca 100 hektar eller mindre Definition naturvårdsnytta: Stor naturvårdsnytta*: Områden som idag är åkermark med/eller utan inslag av bete och stor del vallodling, sänkta vattendragsträckor som skulle vinna mycket på att återmeandras i kombination med en höjning av dikesbotten eller en dämning Måttlig naturvårdsnytta*: Områden som idag är igenväxta myrar och utdikade kärrområden Liten naturvårdsnytta: Områden som har ett visst naturvärde i alla markanvändningskategorier *Förutsättningen för att naturvärdena ska öka i grunda dämda våtmarker är att de hävdas Definition nytta för rekreationen: Stor nytta för rekreationen: Högst 2 km till samlad bebyggelse eller tätort Viss nytta för rekreationen: Högst 4 km till samlad bebyggelse eller tätort Ingen nytta för rekreationen: mer än 5 km till samlad bebyggelse eller tätort OBS! Bedömningen är gjord med utgångspunkt från att man går eller cyklar till våtmarken

25 23 Att återskapa historiska våtmarker Steg 4 resultat av fördjupad utredning Av de 59 utvalda områdena har 33 stycken gått vidare till en fördjupad studie, se figur 9. Urvalet har dels baserats på den bedömning som gjorts beträffande tekniska förutsättningar och nytta, dels utifrån möjligheten att inom en rimlig tidsperiod (2 år) kunna genomföra projekten. Kontroll av tekniska förutsättningar och markägarkontakter I alla utom fem områden kunde vi utnyttja handlingar från dikningsföretag. På dessa finns angivet både bottennivåer för nuvarande dike och detaljerade marknivåer på angränsande mark. Utifrån dessa handlingar bedömdes hur en dämning upp till markytan skulle påverka omkringliggande marker, vilket resulterade i att ytterligare 7 områden uteslöts, se tabell 1. Ett exempel Figur 22. Exempel på ett historiskt våtmarksområde där en dämning av vatten upp till marknivå skulle påverka relativt stora områden med jordbruksmark utanför den del av området som skulle kunna övergå till våtmark. visas i figur 22. Av illustrationen framgår att en dämning med 2,5 m ger ett våtmarksområde på ca 60 hektar (vatten i nivå med markytan (alternativ A). I det fallet skulle man påverka möjligheten att odla på åkermark inom ett område på ytterligare ca 40 hektar och påverka vattenavledningen i ca 1 km av vattendraget uppströms. Om man prövar möjligheten att dämma 2 m istället blir våtmarken betydligt mindre (ca 2 ha) medan området där jordbruksmarkens odlingsbetingelser påverkas blir ca 70 ha. Eftersom vattendraget inom området har ett dåligt fall och dalgången är relativt flack bedöms påverkan på omgivande marker bli för stor i förhållande till den våtmarksyta som kan återskapas. Att schakta sig ner till dagens vattennivåer är uteslutet då de ligger drygt 2 m under marknivån. Området har avskrivits som allt för tekniskt komplicerat.

26 Att återskapa historiska våtmarker 24 Tabell 1. Sammanfattning av anledningar till att historiska våtmarksområden avskrivits under den fördjupade utredningen. Totalt avskrevs 24 av de 33 områden där en fördjupad studie gjordes. Huvudorsak till avskrivning Antal områden Tekniskt komplicerat 7 För små tillgängliga områden 2 Markägarintresset 9 Höga naturvärden 1 Inte rimligt att genomföra på två år 5 Inom de områden där det efter detaljerad kontroll ansågs tekniskt möjligt att återskapa en våtmark kontaktades de berörda markägarna. Efter kontakt med markägare avskrevs ytterligare 9 våtmarksområden. I vissa fall gjordes ytterligare tekniska utredningar, för att se hur markägarna inom ett område skulle komma att påverkas, innan områdena avskrevs. Sammanlagt avskrevs 24 stycken våtmarksområden under steg 4 medan nio stycken har återskapats eller håller på att återskapas. Historiska våtmarksområden som har återskapats Urvalsprocessen som beskrivits ovan har pågått sedan våren 2005 och varit integrerad med arbetet inom ramen för Kävlingeå-projektet. En del av de projekt som tidigt kunde påbörjas har redan genomförts, medan andra beräknas bli färdigställda under hösten Nio områden har vaskats fram genom den urvalsprocess som beskrivits ovan och som finns sammanfattad i figur 9. En närmare beskrivning av dessa områden följer i nästa kapitel. Förutom dessa nio områden finns det inom Kävlingeåns avrinningsområde ytterligare våtmarker, som återskapats inom historiska våtmarksområden, men som fallit utanför ramarna för den urvalsprocess vi valt att arbeta efter. Även dessa fyra områden beskrivs i nästa kapitel. På så vis kan en helhetsbild ges av det praktiska genomförandet av större våtmarker som återskapats inom historiska våtmarksområden i Kävlingeåns avrinningsområde.

27 25 Att återskapa historiska våtmarker Återskapade våtmarker inom historiska våtmarksområden Inom 13 av de 200 identifierade historiska våtmarksområdena i Kävlingeåns avrinningsområde är restaurering av våtmarker större än fem hektar genomförda eller påbörjade. Den sammanlagda ursprungliga våtmarksytan för dessa områden uppgick till ca hektar. Av denna areal håller det på att återskapas ca 255 hektar (ca 13 %). Tabell 2. Tekniska lösningar för att få ut vatten i höjd med markytan i de återskapade våtmarksområdena Utnyttjad teknik Antal våtmarker Återskapad yta (ha) Dämning Omledning från högre höjd 8 90 Pumpning 1 10 Schaktning 1 8 Inom ett av de historiska våtmarksområdena har två separata våtmarker återskapats. Av denna anledning beskrivs 14 olika projekt i tabell 2 ovan. I endast 4 av de 14 återskapade våtmarkerna har dämning kunnat utnyttjas som huvudsaklig teknik för att höja vattnet till markytans nivå. Dämningen har i tre av områdena åstadkommits genom en kombination av höjning av bottennivån på nyrestaurerade vattendragssträckor och uppförandet av regelrätta dämmen i vattendragen. Två av dessa projekt utgörs av restaureringen av Klingavälsåns nedre lopp på Vombs ängar, som sammanlagt innebär en höjd grundvattenyta på en areal av ca 130 hektar. De två andra dämda våtmarkerna har anlagts vid Hjularöds gods (Eslöv och Hörby kommuner), se figur 23, respektive vid Tågra gård (Sjöbo kommun). Figur 23. Större våtmarksområde vid Hjularöds gods markerat på Skånska rekognosceringskartan (röd linje). Den del som kunde återskapas genom dämning utgör ca 20 % av den forna våtmarksytan (blå linje).

28 Att återskapa historiska våtmarker 26 Figur 24. Vid Askeröd har en mindre del av den historiska våtmarken återskapats genom att vatten hämtats via en kulvert från vattendraget längre uppströms. I de flesta fall (8 av 14) utnyttjades tekniken att hämta vatten från en högre höjd via en öppen kanal eller en rörledning, för att sedan släppa ut vattnet i nivå med markytan inom våtmarksområdena. Denna metod är mindre konfliktfylld då influensområdets storlek bättre kan kontrolleras. Omledningen av vatten sker vanligen genom ett öppet dike, men i två fall leds vattnet till våtmarksområdet via rör. Vid Askeröds mosse, se figur 24, har vatten hämtats via en kulvert på ena sidan av ett ca 2,5 m djupt dike. Kulverten har sedan via en dykarledning letts under diket för att vattnet till sist ska nå våtmarksområdet. Två av våtmarksområdena har tidigare utnyttjats till s k ängavattning och vatten avleds från huvudvattendraget på ungefär samma sätt som när ängavattningssystemen var i bruk. I figur 25 visas ett av dessa områden vid Omma i Sjöbo kommun som från slutet av talet till Figur 25. Kartorna visar ett område vid Omma by i Sjöbo kommun som inramas av den slingrande Björkaån. Den högra kartan är en teknisk ritning från 1870 över den översilning som sedan togs i drift. Kanalen som åter kommer att tas i drift är markerad som ett blått streck från ån till översilningsområdet. Kartan till vänster visar området på 1920-talets Ekonomiska karta.

29 27 Att återskapa historiska våtmarker 1950-talet användes för översilning. Inom området projekteras nu ett våtmarksområde som kommer att förses med vatten via den kanal som byggdes i slutet av 1800-talet för att leda vatten till översilningen. Även en del av de äldre översilningsdikena kommer att återställas. I ett område hämtas vatten från vattendraget (Kävlingeån) via en el-pump. Den ursprungliga avsikten var att använda en vinddriven pump, vilket dock ogillades av närboende. I ett fall har en våtmark också återskapats genom enbart schaktning. Åtgärden var från början planerad som ett dämningsprojekt och omfattande hydrologiska beräkningar genomfördes. I figur 26 ges exempel på hur vattenståndsfluktuationerna inom området illustrerats. Efter en lång process av förhandlingar med 10 olika fastighetsägare samt omfattande tekniska beräkningar fick dämningsförslaget överges då överenskommelser inte kunde nås med alla markägare. Figur 26. Vattennivåerna i en våtmark kan regleras för att skapa goda förutsättningar för bete och fågelliv. Figuren illustrerar hur olika flödessituationer påverkar markerna kring en våtmark och användes för att beskriva för markägarna hur de skulle påverkas av en dämning. Erfarenheter av att återskapa historiska våtmarker Utgångspunkten i denna studie har varit att hitta historiska våtmarksområden som är möjliga att återskapa. Tillvägagångssättet har varit att genom en urvalsprocess sortera bort de områden där ett återskapande bedömts för svårt på grund av hinder av olika slag eller där miljönyttan bedömts som tveksam. Urvalsarbetet har inneburit många diskussioner och har inte alltid varit lätt. Även det praktiska genomförandet har inneburit att ett antal viktiga frågeställningar lyfts fram. Här förs därför en avslutande diskussion för att sammanfatta erfarenheter och tydliggöra frågeställningar.

30 Att återskapa historiska våtmarker 28 Synpunkter på urvalsprocessen Resultatet av urvalet visar att en förhållandevis liten areal av de historiska våtmarkerna kan återskapas med enkla medel (dämning) och samtidigt uppfylla kraven på miljönytta. Det skall dock betonas att de bedömningar som utförts i urvalsprocessen har skett med föresatsen att genom enkla medel skapa stora våtmarksområden, större än 5 ha. I många av de avskrivna områdena, som ofta är mycket stora, kan det mycket väl förekomma lägen som är möjliga att med annan teknik än dämning åstadkomma mindre våtmarker eller dammar. Orsaken till de praktiska problemen, att åstadkomma våtmarker genom dämning, står att finna i de förändringar som skett i landskapet de senaste 200 åren. Sänkning av vattennivåerna genom fördjupning av vattendrag och dikning av jordbruksmarken har medfört nya förutsättningar för vattenavledningen, vilket gäller för såväl infrastruktur, som bebyggelse och jordbruk. Ibland har också nya naturvärden uppstått på de dikade markerna som i sig är värda att bevara ur naturvårdsynpunkt. Detsamma kan gälla landskapavsnitt som är påverkade av utdikning men i övrigt har en lång kontinuitet som kulturlandskap och därmed betingar ett stort kulturhistoriskt värde. Bedömningsgrunder En svårighet vid utsorteringen av mindre lämpliga områden har varit att bedöma hur tungt våtmarksintresset skall väga gentemot andra intressen. I avsnittet som behandlar hinder för anläggning av våtmarker, se sidan 15, klargörs hur denna bedömning är gjord. Naturligtvis kan dessa ställningstaganden ifrågasättas beroende på hur viktigt det är att, av olika skäl, återskapa våtmarker där de en gång legat. Man kan t ex fråga sig vilket kulturlandskap som är mest värt. Är det ett outdikat våtmarkslandskap från början av 1800-talet eller är det ett landskap med en uppsplittrad markanvändning med betesmarker och åkertegar avgränsade av stengärdsgårdar? Lika viktig är frågan om vilka naturvärden som skall sättas högst. Är ett delvis utdikat kärr med sumpskog mindre värt än ett betat kärr med högre grundvattenyta. I ett skånskt perspektiv där bägge naturtyperna är relativt ovanliga är det inte lätt att välja. En annan viktig frågeställning är hur mycket en återskapad våtmark ska få kosta. Skall man överväga att höja vägbankar och flytta hus för att återskapa ett stort historiskt våtmarksområde? I denna studie har bedömningen utgått från den finansieringsmöjlighet som erbjudits genom statliga miljöersättningar och kommunernas bidrag. Därmed har kostnadskrävande åtgärder av ovan nämnda slag inte ansetts möjliga. En annan synpunkt som bör lyftas fram är möjligheten att uppfylla den miljönytta som tillskrivs återskapade våtmarker. Detta har behandlats i avsnittet om miljönyttan på sidorna När det gäller närsaltreduktionen så visade det sig att många historiska våtmarksområden inte kan uppfylla denna nytta, eftersom de inte kan belastas med höga halter av närsalter från sitt tillrinningsområde (se även figur 5). Det är därför viktigt att i ett tidigt planskede identifiera de områden som har potential att reducera närsalter om denna miljönytta skall väga tungt. Vidare är naturvärdet inte alltid självklart, vilket även framhållits ovan. När det gäller bedömningen av områdenas nytta för rekreationen kan den avgränsning som gjorts naturligtvis ifrågasättas. Många väljer att ta sig med bil till större våtmarker och för de som har ett ornitologiskt intresse är dessa miljöer alltid värdefulla. Svaren på ovanstående frågeställningar handlar dels om värderingar och dels om hur mycket samhället är villigt att satsa på att uppfylla de uttalade målen. Sammanfattningsvis konstateras att det finns ett behov av en realistisk diskussion kring de svårigheter som uppenbarligen finns när det gäller att återskapa historiska våtmarker och en tydlig vägledning för hur arbetet bör bedrivas.