Något utöver det givna

Transkript

1 SAMTALET: Kjellander & Sjöberg Något utöver det givna Kjellander & Sjöberg firar tio år som arkitektkontor. Under de åren har de ritat mycket bostäder. De har tagit fasta på samtida krav och ruckat på bilden av en svensk bostad fast i funktionalismens ideal. Upplevelse är också funktion, konstaterar de. Tomas Lauri har träffat delägarna Ola Kjellander (OK), Stefan Sjöberg (SS) och Mi Inkanen (MI) för ett samtal. Hur börjar ni ett projekt och kommer fram till vad som är viktigt? SS: Mycket går ut på att vi gör en iakttagelse i varje projekt som vi tar fasta på och låter styra processen. Det är olika från projekt till projekt när den kommer. Ibland är det ögonblickligen, ibland en bit in i projekten. Det gör att ingen process är riktigt den andra lik. MI: Själva arbetet inleder vi oftast med ett samtal. Vi lyssnar på varandra och ser vilken inställning vi har och försöker identifiera frågeställningen. Sedan handlar mycket om att undersöka förhållandena, samla relevanta fakta. OK: Att samla fakta är att undersöka, inte att bara studera historik, söka referenser eller programmet. Fakta är att skissa, bygga modell och pröva hypoteser. Att identifiera de förutsättningar som är viktiga. Vilka förutsättningar är möjliga att bearbeta, vilka är det inte. Helt enkelt: att komma fram till hur stort manövreringsutrymmet är. Hur går era undersökningar till i praktiken? OK: Vi jobbar gärna med 3d-modeller och fysiska modeller för att kunna avgöra vad som är bra och dåligt. 3d för att det är snabbt och bekvämt. Fysiska modeller för att de tvingar en att abstrahera på ett bra sätt. Man ser de stora och tydliga linjerna i projektet. SS: Det sitter ofta långt inne att välja en funktionell och planmässig rationalisering före en tredimensionell komplexitet. Men det är viktigt för oss att kunna motivera varför en form kommit till. Vi sysslar inte med 3d för sakens skull. MI: Tvådimensionella svar är också relevanta. Parallellt med modellbyggande sitter ju någon på kontoret och gör ritningar, prövar snitt och planer. Att växla mellan olika medier är ett sätt att få perspektiv och kunna göra en korrekt analys. Ni talar om en iakttagelse ni gör i projekten. Är den här iakttagelsen lika i alla projekt? Kan ni se att ni tar fasta på samma saker i projekten? SS: De flesta projekt är specifika. Förutsättningarna skiljer sig åt och vi utgår från det. Men vi försöker också alltid utveckla förutsättningarna, ta dem ett steg längre. Det stärker det projektspecifika. Som i Stora Katrineberg. I grunden är det ett infill-projekt. Tomten är djup. Byggrätten var avsedd för ett kontor. Ett konventionellt sätt att lösa det på hade varit att göra någon form av gård eller u-form. Men det visade sig svårt att få till trapphus och tillräckliga ytor. Ett djupt bostadshus blev i stället ett intressant problem att lösa. Projektet har sedan fallit ut utifrån den iakttagelsen. Därför är det genomsiktlighet, loftgångar, terrasser med mera. MI: Vårt projekt på Järvafältet är också det knutet till en iakttagelse. Men av en annan art. Idén att expandera programmet till en större social helhet fanns där redan från början. Vår slutsats var att projektet till stora delar handlade om tvärförbindelser, kontakter och levande stråk, platser där människor vistas, arbetar och 54 ARKITEKTEN februari 2009

2 Foto: Magnus Bergström Mi Inkanen, Ola Kjellander och Stefan Sjöberg sätter gärna in sina byggnader i ett större sammanhang för att förankra, förtydliga och stärka dem, säger de. ARKITEKTEN februari

3 Foto: Magnus Bergström I förgrunden en modell från ett bostadsprojekt på Kistahöjden i Stockholm. 56 ARKITEKTEN februari 2009

4 Vid en överdäckning av E 18 vid Rinkeby har Kjellander & Sjöberg föreslagit slingrande lamellhus (bild nedan). I sockeln under dem, som bildar en slänt mot Järvafältet, har de placerat olika fritidsaktiviteter (ovan). Idag har vi börjat försöka flytta fokus, gå mot det annorlunda, undersöka, pröva. Vi har börjat om kan man säga. Ola Kjellander bor. Det gällde, i stället för att bygga igen Järvafältet, att bygga en port, en öppning till det. Formen på husen vi har ritat i Rinkeby, där E 18 är tänkt att däckas över, är en direkt följd av den iakttagelsen. De sträcker ut sig mot fältet. I den stora gröna slänten mellan fältet och Rinkeby som husen står i har vi adderat funktioner som inte fanns med i programmet. Det är stadsdelsrelaterande funktioner, som idrott och utbildning. Varför vidgar ni gärna tomten, ser ett större sammanhang? SS: Ett större sammanhang förankrar byggnaden, förtydligar och motiverar den. Det handlar också någonstans om att det är svårt att se var en byggnad börjar och slutar. Det ger inte alltid tillräckligt att stanna vid dess ytterväggar. Konsekvensen, som i Rinkebyterrassen, är att ni gärna manipulerar både landskap och byggnad. I en mer tät stadsnära situation är det inte så lätt att göra det. Hur går ni tillväga där? SS: Det finns alltid förutsättningar i ett projekt som går att utveckla. Stora Katrineberg är till skala och proportioner en del av stadsmassan. Men, för att ett projekt ska lyfta, krävs att det specifika bearbetas. Det gör oftast att ett projekt måste kunna avvika från sitt sammanhang. Det kan vara som här där sydfasaden har glasade fasader och terrasser, med en knäckt geometri och lätta längsgående balkonger. Är processen densamma när ni ritar offentliga hus och privatbostäder? OK: Visst kan man bryta ut vissa typer av offentliga byggnader och säga att vårt angreppssätt är annorlunda där än när vi ritar bostäder. Ta ett naturrum, som det i Lancashire. Det är ju en byggnadstyp som egentligen inte finns. Ett svenskt radhus är ju från början en relativt given typologi. Det gör att möjligheten till experiment, nytt tänkande, måste definieras lite annorlunda. Men det går inte heller att säga att bostäder generellt är en mer snäv genre. SS: Vi frågar oss alltid hur långt vi kan gå. Vad kan beställaren tolerera? Vad tål programmet? Det går alltid att påverka, förändra, förädla ett projekt i någon riktning, helt enkelt prägla det. Det vi vill är att göra något som berättar något utöver det givna, en byggnad där möjligheterna är expanderade. OK: Bostäder är så experimentella som den kultur som vill ha dem. Vi har en bostadskultur, och då menar jag bostadsbranschen snarare än bostadsmarknaden, starkt präglad av funktionalistiska ideal. Det finns ett glapp mellan den internationella frontlinjen och vad man diskuterar som nytt inom svenskt bostadsbyggande. Men vi upplever att brukarna efterfrågar mer nytänkande än vad som ryms inom vanliga bostadsprojekt. Vi hör ofta att våra projekt är moderna, även om vi inte alltid tycker att vi tagit i särskilt mycket. De samtida kvaliteterna gör att våra projekt blir populära och säljer. SS: Jag kan bara snegla på länder där hantverkstänkandet har levt kvar i högre grad, som i Schweiz eller till ARKITEKTEN februari

5 Sparsamheten, ett radhusområde i Pungpinan söder om Stockholm, räknar Kjellander & Sjöberg som ett av sina mest lyckade bostadsprojekt. Planen till undervåningen består bland annat av ett stort allrum uppdelat i flera funktionszoner. På övre planet finns en vistelseyta som har öppet ner mot allrummet. och med Danmark, där det finns fler mindre producenter som är intresserade av att göra mindre serier. Ett sådant tänkande gynnar arkitekturen. Vilka konsekvenser får branschens begränsningar för er? Anpassar ni er? OK: För några år sedan var vi inne i en fas där vi försökte arbeta med de förutsättningar som finns i branschen, utan att reflektera eller ifrågasätta till exempel byggmetod eller målgruppsanalys. Det har varit en läroperiod. Idag har vi börjat försöka flytta fokus, gå mot det annorlunda, undersöka, pröva. Vi har börjat om kan man säga. Mycket tack vare influenser från medarbetare från andra länder. Det har fått oss att skärpa blicken. Det är inte vår avsikt att skapa ett kontor där alla vet hur ett K+S-projekt exakt ska se ut och genomföras. Det enda vi förmodligen lyckas med då är allt renare lösningar som slutar med att vi en gång för alla uppfinner det perfekta sättet att fästa in en balkongplatta eller införliva trycken och armaturer i väggen. Det är bättre och ganska naturligt att vi pendlar i nivå och konceptualitet mellan projekt. Det är en del av vårt arbetssätt. Hur mycket betyder en beställare? MI: De egna projekt som vi gillar mest har nästan alla haft en bra process. Det innebär oftast att man som arkitekt får vara med tidigt och att man får gehör för det man föreslår, men också att det finns en samsyn i projektet, att beställaren är på samma våglängd. En ömsesidig respekt. Det man kallar en bra dialog. SS: Sparsamheten är ett sådant exempel. Vi har haft en klar och förankrad idé om hur det sociala livet ska levas och sedan har vi kunnat forma husen efter det. OK: Det måste finnas en vilja att genomföra ett projekt. Det räcker inte bara med att ha en projektledare som förstår en. Idéerna måste vara förankrade i hela beslutsorganisationen. MI: Det viktiga är att förstå att beslut om budget inte alltid är ekonomiska beslut, utan även ideologiska. De går tillbaka på estetiska ideal och tradition. Vårt projekt Stora Katrineberg är en dansk beställares första projekt. De ville att projektet skulle upplevas som danskt sticka ut i en svensk kontext. Vi har ett bostadsbyggande som fortfarande är starkt präglat av funktionalismen. Ni bryter på flera punkter mot den traditionen. Det har gjort att ni också har blivit kritiserade för att inte rita funktionsriktigt. OK: För att kunna svara på en sådan fråga måste man definiera vad man menar med funktion. Funktion är något som förändras. Det går inte att hävda att funktionen en gång för alla slogs fast Vi motsätter oss därför inte funktionskrav. Sådana är viktiga att tillgodose. Men det är ett problem om till exempel Boverkets 58 ARKITEKTEN februari 2009

6 Foto: Magnus Bergström riktlinjer inte stämmer överens med hur en modern familj egentligen vill ha det. Vi gör en hel del avsteg från det gängse i våra bostadsplaner. Men det är medvetna avsteg i syfte att uppnå något annat. Vad är det ni uppnår? SS: Ett sätt att använda en bostad som stämmer överens med samtida efterfrågan och behov. Men också en annan upplevelse. OK: Jag skulle vilja knyta an till ett begrepp som jag tycker är viktigt: estetisk funktionalism. Det är inte bara hur en sak fungerar utan även hur man upplever den som avgör värdet av en funktion. Kan ni ge ett exempel på en sådan upplevelse? SS: Rum får inte kännas alltför officiella eller alltför rigida eller trånga. Det finns lägenheter med stora hallar där den bästa delen av en fest har hållits. En stor hall kräver en stor yta. Men man kan också skapa allrum med samma lediga känsla. För att åstadkomma det måste vissa inslag rationaliseras bort, så att rätt känsla renodlas. Vi är ofta mer intresserade av rumssekvenser och rum-i-rummet än enskildheter och uppdelning. Rumslig flexibilitet och kontinuitet genererar bra brukbarhet och en upplevelse som gör att bostaden känns större, ljusare eller inspirerar till att användas på mer än ett sätt. Som när ni skapar ett stort genomgående allrum dit alla andra rum kan mynna, även badrum? SS: Ja det är ett sådant exempel. Olika typer av aktiviteter kan pågå samtidigt och parallellt utan att man rangordnar dem. Det är inget konstigt i många offentliga miljöer. Det hela ger ett slags lager på lager-effekt. Det bygger samtidigt på viktiga rumsliga kvaliteter som att rummet är genomgående och har ljus från två sidor. Det handlar också om att strukturera den öppna ytan. Det är inte bara att göra den öppen och generell. I Sparsamheten består bottenvåningen av ett genomgående allrum. Det är uppbyggt av olika väldefinierade funktionszoner som gör att olika aktiviteter kan pågå samtidigt. Ni kopplar ihop estetik och funktion. Ert sätt att bearbeta detaljer kan föra tankarna till dekoration. OK: Vad kan man hitta för annat ord än dekoration? MI: Kanske ska man kalla det artikulation i stället. OK: Precis. Jag skulle vilja återknyta till det jag sa om estetisk funktion. Hur får man till exempel en lång fasad intressant och värdig? Genom att arbeta med olika frågeställningar kan man få en effekt. Vi ritade en lång fasad som vi behandlade som ett oregelbundet mönstrat tyg. Vi jobbade också med livskillnader i fönstersättningen och reliefverkan. Allt det här skulle man kunna säga är dekoration. Samtidigt är ARKITEKTEN februari

7 Naturrum i engelska Lancashire. Kjellander & Sjöberg var ett av tio kontor som gick vidare i den öppna internationella tävlingen. Bostadshuset Stora Katrineberg på Liljeholmen i Stockholm är ritat för en dansk beställare. Den danska beställaren ville ha ett danskt projekt, inte ett som följde svenska ideal. (Ovan och till höger.) det en detaljering som man inte upptäcker vid första anblick. Den kommer till en med tiden. Då kommer man inte bara att se att fasaden har flera uttryck, utan också att den skiftar från timme till timme under dygnet. Och människorna som bor där hjälper naturligtvis till genom sitt sätt att agera över dygnets olika faser. SS: Sedan finns det andra nivåer. Våra fasader antyder också något om insidan hur rum är organiserade. En vanlig organisationsprincip är fängelset, skolan, kontoret, hotell, en korridor med rum på båda sidor. Det är mycket roligare att möta en annan rumsföljd. Du vet annars vilken upplevelse du kommer att ha av det femtionde rummet. I en byggnad eller bostad är det inte särskilt intressant att ge alla lägenheter och rum exakt samma karaktär, vilket ger ett linjärt förhållningssätt. Det som är intressant är att olika delar har ett fritt uttryck och inte förhåller sig så strikt till en central idé. Ett sätt att åstadkomma det är att låta ett och samma rum ha olika ljusinsläpp i olika lägenheter. Det går att ta det ännu längre. I vårt tävlingsförslag till ett bad i Helsingborg delade vi in en ganska lång rektangulär byggnad i fem fasadprinciper. Badet byggde också på lika många rumsprinciper och tektoniska förhållningssätt. Det fanns lika många landskapszoner utanför huset. Badet var en behållare av olikheter. Vad betyder materialvalen för fasadens uttryck? SS: Det är oerhört intressant med material som understryker idén. Det gäller att se till att fasaden korresponderar med själva idén och vice versa. MI: Fasaden behöver inte hänga ihop entydigt med insidan. Det blir ofta alldeles för tråkigt. Hellre då att fasaden tillför något komplext och intressant, att den är lite svårtolkad, inte så direkt. SS: Det är svårt att tänka sig ett neutralt material. Materialen är alltid starkt förknippade med associationer och har grader av taktilitet. I Sparsamheten används inslag av brons för att ge ett gediget intryck, tyngd. Det leder in och välkomnar dem som kommer in på gården. Det är ett klassiskt material som också refererar till Asplunds och Lewerentz arkitektur på Skogskyrkogården alldeles intill. Ni betonar skillnader och detaljer genom ert val av material. Ni använder sällan bara ett material, eller en färg. Varför? SS: Det skulle på något sätt betyda att allt är materiellt och rumsligt likvärdigt. Vi är intresserade av bearbetning och olikheter. Vi gör kedjor av detaljer och material. Allt hänger ihop. När det ena blir så måste det andra bli så, och så vidare. Det är inte roligt att lämna något obearbetat, utan mening. n 60 ARKITEKTEN februari 2009

8 ARKITEKTEN februari