Ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPA-larm

Transkript

1 Fakulteten för Samhälls- och livsvetenskaper Avdelningen för Omvårdnad Daniel Andreasson Magnus Lundin Ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPA-larm The paramedics experiences of working with the rescue services as an extra resource Examensarbete 15 högskolepoäng Specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård Datum: Handledare: Rikard Eriksson, Sten-Ove Andersson. Examinerande lärare: Barbro Renck

2 Sammanfattning Titel: Fakultet: Kurs: Författare: Handledare: Examinerande lärare: Antal sidor: Ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPAlarm The paramedics experiences of working with the rescue services as an extra resource Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper, Karlstads universitet Examensarbete inom ambulanssjukvård, 15 hp Daniel Andreasson och Magnus Lundin Rikard Eriksson och Sten-Ove Andersson Barbro Renck 27 inklusive bilagor Månad och år för examination: Oktober 2009 Svenska nyckelord: Ambulanspersonal, samverkan, IVPA, räddningstjänst, upplevelser Sverige är ett land där infrastrukturen varierar mellan olika landsdelar. I vissa delar av landet är insatstiden för ambulansen relativt kort medan den i stora delar av landet är ganska lång. För att förkorta denna väntan på hjälp, har många kommuner infört IVPA-larm för sina kommuninvånare. Denna organisation går ut på att räddningstjänsten åker ut på de ambulanslarm som gäller prio-1, d.v.s. de mest brådskande. Författarna vill med denna studie undersöka hur ambulanspersonalen upplever och erfar detta samarbete med räddningstjänstens personal eftersom ingen utvärdering om ämnet har hittats som belyser ambulanspersonalens åsikter. Studien genomfördes med hjälp av kvalitativa intervjuer och sex medarbetare inom ambulansorganisationen i Värmlands och Gävleborgs län intervjuades. Intervjuerna spelades in på band och bearbetades sedan med en kvalitativ innehållsanalys. Detta resulterade i att författarna fann sju olika kategorier. Resultatet visade att ambulanspersonalen är positivt inställda till IVPA-larm och ser många fördelar med dessa typer av larm. Några nackdelar framkom också, men de positiva upplevelserna övervägde. Justerad och godkänd. Datum Examinerande lärare: Barbro Renck

3 Abstract Title: Faculty: Course: Authors: Supervisors: Examinator: Pages: The paramedics experiences of working with the rescue services as an extra resource Faculty of Social and Life Sciences, Karlstad University Degree project in prehospital nursing, 15 ECTS Daniel Andreasson and Magnus Lundin Rikard Eriksson och Sten-Ove Andersson Barbro Renck 27 including enclosures Sweden is a country with big differences in the infrastructure. In some parts of the country, the time for ambulance to reach a patient in need is relatively short, the ambulance arrives to the patient in less than ten minutes, but in other parts of the country, the time it takes for the ambulance to reach the patient is longer than ten minutes. In purpose to help a patient in need that lives far from the nearest ambulance, some regions have a system where local rescue workers are called to the patient while waiting for the nearest ambulance to get there. This organization is used on emergency calls with a priority- 1, the emergency calls that means are most urgent for example a patient that feels chest-pains. The authors wanted with this study investigate how the ambulance-staff experience this collaboration with the local rescue workers since there is evaluation found that focus on the ambulance staffs views about this subject. The study was made with help of qualitative interviews of six members of the ambulance staff within the ambulance organization in Värmlands and Gävleborgs province. The interviews were recorded on tape and worked through with a qualitative content analysis. This resulted that the authors found seven categories. The result showed that ambulance-staff have positive experiences of meetings with local rescue worker and sees many advantages with this type of calls for the patient and for themselves. A few disadvantages were also recognized but the positive experiences among the ambulance staff were dominated.

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INTRODUKTION Historik...5 Samverkan mellan ambulanssjukvården och räddningstjänsten... 5 IVPA i övriga nordiska länder samt USA 6 Insatstider för ambulanssjukvården...6 IVPA-personalens vanligaste sjukvårdsinsatser.7 Tidsaspektens betydelse för ambulanspersonalen och patienten... 7 Gemensamt för Värmlands och Gävleborgs län 7 Psykiska hälsorisker för ambulanspersonal 8 Koppling till omvårdnad Problemformulering... 9 SYFTE...10 METOD.. 10 Urval...10 Datainsamlingsmetod...10 Dataanalys.. 11 Forskningsetiska överväganden. 12 RESULTAT Social trygghet för patienter och anhöriga Assistans till ambulanspersonalen Tidsvinst för patienten och ambulanspersonalen Specifik omvårdnad till nytta för patienten Vägbeskrivning som underlättar för ambulanspersonalen Hjälpmedel. 16 Transport av patient till ambulans..17 Resultatsummering DISKUSSION Resultatdiskussion...18 Metoddiskussion Konklusion 20 Förslag till framtida forskning REFERENSLISTA...22 BILAGOR Bilaga 1: Brev till verksamhetschefer för länsverksamhet Ambulans Bilaga 2: Brev till stationschefer Bilaga 3: Intervjufrågor

5 INTRODUKTION Personal inom ambulanssjukvården möter i sin yrkesutövning patienter samt annan hälso- och sjukvårdspersonal. Ambulanspersonalen möter och samarbetar även med personal från räddningstjänsten, framförallt vid gemensamma räddningsinsatser såsom trafikolyckor men även när patienter drabbas av allvarlig sjukdom och behöver ambulans men ambulansen med dess besättning befinner sig långt bort från den drabbade patienten. Då har SOS möjlighet att larma ut räddningstjänsten på ett så kallat IVPA-larm. IVPA betyder I Väntan På Ambulans. Det innebär att SOS-centralen bedömer ett sjukvårdslarm från en patient eller dennes närstående som allvarligt och det bedöms att närmaste ambulans har för lång framkörningstid till patienten. Då larmas räddningstjänsten ut till den adress där patienten befinner sig och gör det initiala omhändertagandet av patienten i väntan på ambulansen. IVPA-personalen från räddningstjänsten förfogar över syrgas med tillhörande mask, förbandsmaterial samt en defibrillator som används vid hjärtstillestånd för att kunna återställa patientens normala hjärtrytm och hjälpa patienten att kunna få tillbaka sin andning. Syftet med IVPA-larm är att rädda liv samt att minska onödigt lidande för patienten på grund av att närmaste ambulans bedöms vara för långt bort sett till patientens tillstånd (SOSFS, 2008). Historik Enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL, 2001) startades ett glesbygdsprojekt i Torsby kommun, Värmlands län, initierat av Räddningsverket. Detta försök, som påbörjades år 1992, syftade till att ytterligare samordna ambulanssjukvården och räddningstjänsten och startades därför att det redan då fanns formella och informella överenskommelser mellan kommuner och landsting och det fanns ett behov att starta ett mer organiserat samarbete, framförallt ute i glesbygd, mellan ambulanssjukvården och räddningstjänsten. Projektet innebar att räddningstjänsten, efter det att dess personal fått 15 timmars sjukvårdsutbildning, skulle larmas ut på IVPA-larm i de områden där räddningstjänsten antogs komma fram till patienten före närmaste ambulansbesättning. Räddningstjänsten utförde basala åtgärder innefattande framstupa sidoläge, skapa fri luftväg och stoppa blödningar för att patientens tillstånd inte skulle förvärras innan ambulanspersonalen kom till platsen. En utvärdering gjordes av Räddningsverket 1993 då cirka 80 IVPA-insatser granskades. Den visade bland annat att räddningstjänsten var på plats i genomsnitt tolv minuter innan ambulansen med dess besättning kom fram (SKL, 2001). År 1993 startade ett projekt i Uppsala län med syfte att förkorta väntetiden för svårt sjuka patienter på landsbygden. Detta projekt liknade det i Torsby kommun. Deltidsbrandmän utbildades i basala första hjälpen-kunskaper och utnyttjades för en första insats hos patienten i väntan på ambulans. Erfarenheterna av detta projekt var goda och efter kompletterande utbildningar gällande exempelvis hjärt- och lungräddning (HLR) samt regler kring tystnadsplikten utvidgades verksamheten till att bli en länstäckande organisation år 1995 (SKL, 2001). Samverkan mellan ambulanssjukvården och räddningstjänsten De två verksamheterna ambulanssjukvård och räddningstjänst har historiskt sett alltid samverkat i samband med exempelvis olyckor och brandtillbud. Det har inneburit beröringspunkter mellan landsting och kommun som har skapat ytterligare behov av samordning, inte minst då det har förekommit formella och informella överenskommelser mellan landsting och kommun som har inneburit att räddningstjänsten har fått rycka ut även vid sjukdomsfall (SKL, 2001). Detta kan ses som ett första steg mot IVPA-avtal. Följden blev att det på hösten år 2000 tillsattes en arbetsgrupp med representanter från Sveriges kommuner 5

6 och landsting för att se över och redovisa erfarenheter av denna samverkan där räddningstjänsten hade ryckt ut på sjukvårdslarm Detta resulterade i en rapport som gavs ut 2001 och som Socialstyrelsen ställde sig positiv till med det förbehållet att räddningstjänsten skulle syssla med första hjälpen-insatser och inte hälso- och sjukvård (SKL, 2001 ). Samhället har en skyldighet att snabbt kunna ingripa om det inträffar en olycka alternativt om en enskild person blir svårt sjuk. Sveriges infrastruktur med mycket glesbygd, inte minst i Värmlands och Gävleborgs län, innebär att det kan vara långa avstånd mellan närmaste ambulans och den som drabbats av svår olycka eller sjukdom. Detta ökar kraven på samordning mellan ambulanssjukvård och räddningstjänst. Därför har många landsting och kommuner en samverkansorganisation mellan ambulanssjukvården och räddningstjänsten. Detta för att på bästa sätt utnyttja respektive organisations resurser i syfte att underlätta det medicinska omhändertagandet för att därigenom öka medborgarnas trygghet. IVPA i övriga nordiska länder samt USA Enligt före detta verksamhetschefen för ambulanssjukvården i Gävleborgs län, P. Bergh (personligt meddelande, 29 maj 2009) besöktes Finland när avtal om IVPA skulle upprättas med kommunerna i Gävleborgs län. Enligt Bergh uppvisade Finland genom avtal med räddningstjänsten och det SALSA-projekt som genomfördes, mycket goda resultat när det gällde HLR. Salsa-projektet gick ut på att utbilda räddningstjänsten i D-HLR, det vill säga hjärt-lungräddning inkluderande en automatisk defibrillator. I de övriga nordiska länderna har också ambulanssjukvården ett nära samarbete med räddningstjänsten, detta gäller inte minst Island. Där är ambulanssjukvården vanligtvis stationerad tillsammans med räddningstjänsten som ofta kallas ut på sjukvårds- och traumalarm tillsammans med ambulanssjukvården. Enligt ambulanssjukvårdare Tomas Hildingsson vid ambulanssjukvården i Gävleborgs län och med mångårig erfarenhet av arbete inom ambulanssjukvården i Norge (personligt meddelande, 28 maj 2009) existerar inga IVPA-avtal i Norge, delvis beroende på att ambulanshelikopter används i större utsträckning där på grund av landets infrastruktur med långa avstånd och många små vägar men också på grund av att där inte existerar några landsting. I USA finns det vad man kallar volontärer, det vill säga frivilliga som tillhör en organisation, till exempel Röda Korset. Dessa volontärer är utbildade i att använda automatisk defibrillator, ge syrgas till patienten, fixera patientens nacke med hjälp av halskrage samt mäta patientens blodtryck. De kan således understödja ambulanspersonalen och göra ett första omhändertagande innan ambulansen når fram till patienten (Wireklint-Sundström, 2005). I andra delar av USA har ambulanspersonal och räddningstjänst en nära koppling genom att dessa enheter larmas ut av samma larmcentral. Personalen inom räddningstjänsten får anses välutbildade i ABCsjukvård, det vill säga hjälpa patienten att andas, stoppa blödningar samt att i övrigt understödja patientens cirkulation. De hjälper och understödjer på detta sätt ambulanspersonalen i deras dagliga arbete. Det är vanligt i USA att räddningstjänst larmas ut tillsammans med ambulans, framförallt när det gäller trauma men även när det gäller akuta sjukdomsfall som bedöms som allvarliga (NAEMT, 1999). Insatstider för ambulanssjukvården Enligt Socialstyrelsen är en rimlig insatstid 10 minuter (SOS, 1990:10). Med insatstid menas den tid det tar för en ambulans att nå fram till en patient med ett akut livshotande tillstånd. Denna insatstid är svår för ambulanssjukvården i Sverige att uppfylla med tanke på Sveriges geografi med mycket glesbygd, framför allt i de mellersta och norra delarna av vårt land (Socialstyrelsen, 2001). Försöksprojekt med IVPA-larm redovisade också positiva erfarenheter. Därför tillkom IVPA-larm som utnyttjas vid prio 1-larm där insatstiden för närmaste ambulans överstiger 10 minuter. När en patient har drabbats av ett hjärtstillestånd med defibrillerbar rytm är det viktigt att patienten bli defibrillerad så tidigt som möjligt. Ju 6

7 tidigare detta kan ske desto större chans att patienten klarar sig med små skador på hjärtat (Nichol et al, 1999). Detta är en insats som deltidsbrandkårerna ute i länen kan bidra med i väntan på ambulansens ankomst till patienten. IVPA-personalens vanligaste sjukvårdsinsatser Vanligaste medicinska åtgärderna som utförs av IVPA-personalen innan ambulansens ankomst är att ge syrgas, mäta puls och saturation, placera patienten i hjärtläge och att ge HLR (Karlsten, 2000). Vid flertalet av de tillstånd som drabbar patienter som räddningstjänsten åker till är syrgasbehandling en viktig första åtgärd. Otillräcklig syrgasbehandling kan leda till exempelvis hjärtarytmier, vävnadsskador och hjärnskador. När detta behov är tillgodosett kan ambulanspersonalen fortsätta att behandla den bakomliggande orsaken till patientens hypoxi, det vill säga syrebrist i kroppens vävnader. (Murphy et al, 2001). Andra åtgärder är till exempel att lägga tryckförband, hålla fria luftvägar samt övriga åtgärder inom första hjälpen (Räddningstjänsten Torsby, 2008). Personalen utbildas av ambulanssjukvårdens instruktörer eller av egna instruktörer inom räddningstjänsten i basala första hjälpen-kunskaper och efter godkänd genomgången utbildning får räddningstjänstens personal delegation att administrera syrgas och använda defibrillator. Tidigare studier har visat att tidig defibrillering vid hjärtstopp ökar överlevnaden för patienter som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhuset. Defibrillatorn är halv- eller helautomatisk och finns idag i större städer, utplacerade vid exempelvis flygplatser, köpcentrum och tågstationer (Walker et al, 2003). Räddningstjänstens personal får ge syrgas på delegation från ansvarig läkare inom kommunen eller ambulansorganisationen. Delegering ges till personer med formell eller reell kompetens när detta är förenligt med god och säker vård. Det vill säga att de personer som ges delegering har uppvisat de kunskaper som krävs för mottagande av en delegering. En delegering kan ges högst ett år i taget. (SOSFS 1997:14). Tidsaspektens betydelse för ambulanspersonalen och patienten En viktig komponent vid trauman som styr utgången och hur länge patienten stannar på sjukhus är tiden till dess att patienten kommer till sjukhus (Sampalis et al, 1999). I glesbygd kan patienten vinna tid genom att räddningstjänstens personal kommer fram först och kan göra ett första omhändertagande samt bistå med transportmöjligheter när en sjukdoms- eller skadeplats ligger i glesbygden utanför en tätort. Många presumtiva patienter bor och befinner sig i glesbygden, eller i mindre tätorter utan sjukhus med definitiv vård, det vill säga möjligheter till operation av patienter som utsatts för svårt trauma. Detta innebär att tiden från olyckstillfället till att patienten har transporterats till närmaste sjukhus, som erbjuder definitiv vård, måste bli så kort som möjligt för att fler skall överleva (Cioffi et al, 2005). Räddningstjänstens basala sjukvårdsinsatser kan spara tid för ambulanspersonalen när de kommer till adressen eller olycksplatsen där den drabbade befinner sig. Ambulanspersonalens mer avancerade arbete på en olycksplats med en kritisk patient, exempelvis skapandet av en fri venväg och vätskebehandling av patienter som blöder kraftigt, har ej visat sig kunna kompensera patientens blodförluster. Därför är tiden till att patienten kommer till sjukhus helt avgörande (Liberman et al, 2003). Gemensamt för Värmlands och Gävleborgs län Det som förenar de båda länen Värmland och Gävleborg är det faktum att svårt skadade och/eller sjuka patienter först transporteras till det mindre sjukhuset för en första bedömning och därefter till det större universitetssjukhuset alternativt regionsjukhuset som ligger utanför det egna länet eller långt ifrån lokalsjukhuset. Studier har visat att tiden från olyckan/insjuknandet till definitiv vård på universitetssjukhus/regionsjukhus kan vara 7

8 livsavgörande för patienten (Cioffi et al, 2005). Den definitiva vården som omnämns är den vård som i allmänhet bedrivs på intensivvårdsavdelningar, men det finns även studier som påvisar att inneliggande patienter på sjukhusens vårdavdelningar som blir försämrade i sitt tillstånd och ej blir förflyttade till intensivvårdsavdelningen i rätt tid har en ökad dödlighet (Fisher et al, 2003). I Gävleborgs län med Gävle som länshuvudstad ingår samtliga kommuner i ett formellt avtal om IVPA. Detta startades i början på 2000-talet, efter utredningen och rapporten från Sveriges kommuner och Landsting som kom år Värmlands län var som tidigare nämnts pionjär, med Torsby kommun först ut redan på tidigt 90-tal och avtal finns med alla kommuner utom en. De flesta avtalen med kommunerna i Värmlands län har arbetats fram på 2000-talet. Statistik från Värmlands län visar att det år 2005 var 188 stycken IVPA-larm och år stycken IVPA-larm i Torsby kommun (Räddningstjänsten Torsby, 2008). I hela Värmland var den siffran 312 respektive 421 stycken IVPA-larm (Statens räddningsverk, 2008). Statistik från Gävleborgs län visar 197 stycken IVPA-larm år 2005 samt 155 stycken IVPA-larm år 2006 (Räddningstjänsten Bollnäs, 2008). I ambulanssjukvården såväl som i allt sjukvårdsarbete tar vi hand om våra patienter ur ett helhetsperspektiv (Eriksson, 1992). I vårt arbete, som alltså innebär att ge patienterna en god omvårdnad på plats och under transport till sjukhus, finns det ibland tillfällen då IVPApersonal kan vara behjälplig i den totala omvårdnaden av patienterna sett ur deras helhetsperspektiv. Till exempel om en anhörig skulle bli illa berörd av patientens sjukdomstillstånd, kan IVPA-personalen stanna kvar hos vederbörande för att bidra med stöd och hjälp, vilket är viktigt i den situationen (Dulong & Poulsen, 1993). IVPA-personalen kan vara behjälplig på många olika sätt. De kan se till patientens hund om ingen annan kan göra detta när patienten transporteras till sjukhus. Andra exempel kan vara att se till att fastigheten är låst när patienten åker iväg med ambulansen till sjukhus. Det är för den enskilde patienten ofta väldigt viktiga saker som IVPA-personal kan vara behjälplig med och som minskar patientens stress. På detta sätt kan den totala omvårdnaden av patienten än bättre ske ur ett helhetsperspektiv. Psykiska hälsorisker för ambulanspersonal Studier har visat att ambulanspersonal löper risk att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa i större utsträckning än andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Alexander & Klein (2001) visar att en av riskerna var att ambulanspersonal till exempel ibland kände en hjälplöshet när de bara var två på plats och saknade uppbackning från kollegor. Cassidy (2003) menar att stressfaktorer som har att göra med arbetets art rör bland annat arbetets kvalitet, kvantitet och miljöfaktorer som ljudnivå, belysning och utformningen av arbetsmiljön. Miljöfaktorer som ambulanspersonalen inte kan påverka så mycket då arbetsplatsen utgörs utav den miljön som patienterna befinner sig i. Forskning visar tydligt att socialt stöd mildrar effekterna av stress och förstärker känslan av kontroll. Detta stöd kan se ut på ett antal sätt och ges på flera olika nivåer och dimensioner. Vi måste dock vara medvetna om att stress är individuellt och det som inte upplevs som stressande för en individ mycket väl kan vara det för en annan (Cassidy, 2003). Om IVPA-personalen är på plats finns det extra resurser i form av räddningstjänstpersonal och det kan eventuellt underlätta för ambulanspersonalen och reducera deras känsla av att inte ha någon uppbackning och därigenom minska arbetsstressen. 8

9 Koppling till omvårdnad Inom all hälso- och sjukvård där ambulanssjukvården ingår skall man arbeta utifrån ett helhetsperspektiv för patienten sett ur dennes fysiska, psykiska, sociala samt andliga behov och ambulanspersonalen inleder vid framkomst till patienten en vårdrelation med den drabbade. Detta är det första steget i omvårdnadsprocessen (Eriksson, 1992). När det gäller patienter som hastigt insjuknar och behöver hjälp av ambulanssjukvården är det oftast dennes fysiska behov som kommer i centrum (Eriksson, 1992). Det finns studier som visar att ju längre tid det tar från det att patienten drabbas av ett akut insjuknande i exempelvis en hjärtinfarkt eller ett svårt trauma, till patienten når definitiv vård i form av en operation med efterföljande vård på intensivvårdsavdelning på ett akutsjukhus, desto större är mortaliteten (Fisher et al, 2003). Problemformulering Författarna tycker sig ha sett betydelsen av IVPA-personalens arbete för patienten. Personalen påbörjar det så viktiga första omhändertagandet av patienten och skapar en kontakt vilket i sig oftast har en lugnande effekt på patienten. Detta är viktigt då ett korrekt omhändertagande har stor betydelse för att minska eventuella verkningar av skadan eller sjukdomen. På så sätt kan även sjuk- och rehabiliteringstiden för vårdtagaren förkortas (Axelsson, 1997). IVPApersonalens insatser underlättar ambulanspersonalens arbete. De får en omedelbar rapport om patientens tillstånd och kan inleda en mer avancerad behandling med exempelvis läkemedel om det behövs. Fler positiva effekter av IVPA-larm är att räddningstjänstens personal ofta har god lokalkännedom, framför allt deltidsbrandkårer i glesbygden, och det är inte sällan de känner till patienten personligen I länen Värmland och Gävleborg har ambulansen ofta en insatstid som överstiger minuter. Det kan alltså vara av stor vikt att IVPA-personal från räddningstjänsten är på plats före ambulansen. Enligt statistik från räddningstjänsten Torsby (2008) är tidsvinsterna vid utryckningar av Östmarks och Vitsands deltidsbrandkårer 11 respektive 10 minuter i jämförelse med ambulansens insatstid. Författarna upplever själva IVPA-larm och mötet med dess personal som överlag positiva, de upplever att de tjänar tid, en tidsvinst som definitivt är gynnsam för den drabbade patienten. Det finns även andra åsikter om IVPA-personal bland ambulanspersonalen, bland annat den åsikten att IVPA-personalen stör och till och med fördröjer ambulanspersonalens arbete. Författarna ser det därför som ett problem att det råder oklarheter kring nyttan med dessa typer av larm. Egna erfarenheter att som ambulanspersonal komma fram till en akut dålig patient när räddningstjänstens personal redan är på plats är överlag positiva. Vi kan se att de flesta larm där räddningstjänsten larmas gäller bröstsmärtor, andningsproblem, medvetslöshet och kramper (Räddningstjänsten Torsby, 2008). Detta stöds också av Karlsten (2000) i hans artikel. Detta är intressant eftersom att dessa sjukdomsfall, i likhet med traumapatienter, medför tillstånd där första behandlingen är att ge syrgas och att säkerställa fria luftvägar (Brambrink & Korner, 2004), det vill säga moment som räddningstjänstens personal har såväl delegering (gällande syrgasadministration) samt utbildning på. När IVPA-personal säkerställer fri luftväg hos patienten använder de aldrig någon form av hjälpmedel utan lägger patienten i framstupa sidoläge eller håller upp hakan. Tidigare studier har dock påvisat att intubation av patienter är förenat med ökade risker om det görs utanför sjukhuset (Brambrink & Korner, 2004). 9

10 SYFTE Studiens syfte var att undersöka ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPAlarm i två län i mellansverige. METOD I studien har en kvalitativ forskningsansats använts. Genom att använda en kvalitativ ansats görs tolkningar av det observationsmaterial som samlats in genom till exempel intervjuer. På så vis ägnar sig forskningen mer åt beskrivningar och subjektiva upplevelser än åt siffror och statistik (Polit et al, 2001). Den kvalitativa forskningen försöker förstå den mening som andra personer och individer lägger i en upplevelse (Notter & Hott, 1996). Kvalitativa intervjuer genomfördes för att fånga respondenternas upplevelser av IVPA-larm då denna metod passar bra för att förstå och beskriva mönster i personers upplevelser av en händelse (Hansagi & Allebeck, 1994). Intervjuerna har, efter att ha skrivits ner, analyserats med en kvalitativ innehållsanalys för att därigenom kunna tolka respondenternas svar (Granheim & Lundman, 2004). Vid meningskoncentrering sammanfattas respondenternas uttalanden i kortare och mer koncisa meningar och ord (Kvale, 1997). I sökandet efter tidigare publicerat vetenskapligt material inom valt studieområde användes olika databaser på Internet såsom MEDLINE, Cinahl och PubMed. Det gick till på det sättet att olika kriterier som användes formulerades om till sökord och skrevs in i valda databaser. När författarna fick träffar på sin sökning lästes abstractet igenom och relevant vetenskapligt material valdes ut. Urval För att få fram deltagare till studien användes strategiskt urval. Detta innebär att urvalet görs utifrån de teorier som är aktuella vid starten av arbetet (Holme & Solvang, 1997). För att få fram strategiskt utvalda deltagare bad respektive författare tre stationschefer, efter godkännande från verksamhetschefen (Bilaga 1), inom sina respektive organisationer i Värmland och Gävleborg, att fråga en medarbetare om deltagande i studien (Bilaga 2). Detta för att få en geografisk spridning på deltagarna i Värmlands och Gävleborgs län. En variation när det gäller kön och utbildning var också viktigt. Det ger forskaren chans att titta på eventuella likheter och skillnader mellan informanterna (Polit et al, 2001). Kriterierna för att få deltaga i studien var att personen var tillsvidareanställd och hade erfarenhet från larm på orter där IVPA-larm används. Det andra kriteriet gjorde att urvalet begränsades till stationer där erfarenhet från IVPA-larm fanns. Ingen exkluderades på grund av ålder eller antal tjänsteår på ambulansen. Däremot exkluderades intervjupersoner som var tillsvidareanställda inom ambulanssjukvården i Värmland eller Gävleborg men som ej kunde ställa upp på att bli intervjuade under sin fritid. Detta resulterade i att fem sjuksköterskor och en ambulanssjukvårdare tackade ja till att delta i studien. Samtliga tillfrågade valde att delta och ingen av respondenterna hoppade av under arbetets gång. Fyra medverkande var kvinnor och två var män och två hade vidareutbildning i ambulanssjukvård. Åldersintervallet för gruppen låg mellan 38 och 58 år. Datainsamlingsmetod För att få svar på frågeställningen i syftet användes kvalitativa intervjuer. Denna metod passar bra när det gäller att förstå och hitta mönster i personers upplevelser och erfarenheter av ett område (Hansagi & Allebeck, 1994). Intervjuerna skedde på platser som bestämdes av den intervjuade; i hemmet eller på jobbet. Innan intervjun startade informerades respondenten kort om upplägget av intervjun och syftet med intervjun. Intervjuerna inleddes med en öppen fråga där respondenterna ombads beskriva sina upplevelser av IVPA-larm. För att ha ett underlag för fortsatt diskussion kring ämnet använde sig författarna av en intervjuguide. (Bilaga 3). 10

11 Under hela intervjun ombads respondenterna att utveckla sina svar för att på så vis få ett större djup i svaren. Intervjuerna spelades in på band och tog i genomsnitt 25 minuter. Av avståndsmässiga skäl hade båda författarna inte möjlighet att delta vid alla intervjuer, utan respektive författare genomförde sina tre intervjuer själv med bara respondenten närvarande. En provintervju genomfördes som inkluderades i materialet. Bakgrundsfrågor, som t ex vilken yrkestitel och antal tjänstgöringsår inom ambulansen, skrevs ner innan intervjun. Detta för att få mindre text att renskriva (Kvale, 1997). Varje intervju avrundades med frågan om respondenterna hade något att tillägga innan intervjun avslutades. Detta ger respondenten tillfälle att reflektera över frågor som dykt upp under intervjun (Kvale, 1997). Dataanalys Kvalitativ innehållsanalys innebär att texten läses igenom ett flertal gånger för att därigenom få en känsla för vad som sägs i texten. Därefter plockas meningar och fraser som är relevanta för frågeställningen ut till meningsenheter. Dessa meningsenheter kortas ner till kondenserade enheter som kodas och grupperas i kategorier. Kategorierna utgör det manifesta innehållet i arbetet (Granheim & Lundman, 2004). Det som kännetecknar den manifesta ansatsen är att fokuseringen sker på det som en text verkligen säger medan den latenta ansatsen utgörs av det underliggande budskapet i texten (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna har efter genomförda intervjuer, var för sig, skrivit ner intervjuerna och därefter analyserat dessa med meningskoncentrering. Författarna identifierade det textinnehåll som innehöll sådan information som svarade upp mot syftet varefter texten koncentrerades till meningsenheter. Utifrån meningskoncentrationen och dess koder har författarna identifierat sju olika huvudkategorier som svarade upp mot studiens syfte. Exempel på hur meningskoncentreringens olika steg såg ut efter inspiration av Graneheim & Lundman (2003) redovisas i figur 1. Meningsbärande Kondenserad enheter meningsenhet Sen upplevs det Lugnar patienter och väldigt positivt, för anhöriga. jag tycker patienten är väldigt lugn när man kommer, i de flesta fall, och även anhörig tycker jag. Så känner nog jag Trygghet för för patienten när patienten. dom kommer. Att det är det som är det viktiga, att dom kommer med tryggheten..utan jag tycker Tacksam att någon patienten oftast är kommer. väldigt tacksam för att det kommer någon och att även anhörig tycker det är bra att ha någon. Figur 1. Exempel från analysprocessen. Koder Lugnande. Lugnande Lugnande 11 Kategori Socialt

12 Forskningsetiska överväganden. Informationskravet samt kravet på samtycke och konfidentialitet enligt etiska riktlinjer för omvårdadsforskning i Norden har beaktats (Northern Nurses Federation, 2003). Eftersom intervjuerna gjordes med medarbetare inom ambulansorganisationen och inte med patienter behövdes inget tillstånd sökas hos universitetets forskningsetiska kommitté. Dock söktes skriftligt tillstånd hos verksamhetscheferna inom ambulansorganisationen. Medverkan i studien var helt frivillig för intervjupersonerna och de informerades om att ingen kommer att lämnas ut med namn, ålder eller kön i studien. Deltagandet i studien fick även avbrytas om så önskades. Efter att intervjuerna var genomförda och nedskrivna avmagnetiserades banden för att ingen obehörig skulle komma åt materialet. Det nedskrivna materialet förvarades så att ingen utomstående kunde komma åt det. RESULTAT Analysresultatet mynnade ut i sju olika kategorier; social trygghet för patienter och anhöriga, assistans till ambulanspersonalen, tidsvinst för patienten och ambulanspersonalen, specifik omvårdnad till nytta för patienten, vägbeskrivning som underlättar för ambulanspersonalen, hjälpmedel, transport av patient till ambulans. Varje kategori har belysts med citat från intervjuerna. Social trygghet för patienter och anhöriga Alla respondenterna i studien ansåg att en stor fördel med IVPA-larm var att patienten och anhöriga får en trygghet i att det kommer någon som de kan lämna över ansvaret till. Det gör att de ofta är lugna när ambulanspersonalen kommer. Den ambulanspersonal som intervjuades i studien var samstämmig i det faktum att IVPA-personalens närvaro på plats hade en lugnande och god social effekt i vårdsituationen innan ambulansen var på plats. En av respondenterna menade att ambulanspersonalen kunde fokusera mer på patienten eftersom det fanns personal som tog hand om och lugnade den anhörige. Ja, och framför allt anhöriga; nu är de inte ensamma liksom. Så det tycker jag också är väldigt bra liksom, för oss. För kommer man först till ett ställe och anhöriga är helt i upplösningstillstånd, då har man ju dom också som vi måste ta hand om på något vis. Respondenterna menade i intervjuerna att det var en trygghet för patienterna och deras eventuella anhöriga att det kom någon relativt snabbt, framförallt när de visste att det kunde ta en stund för närmaste ambulans att vara på plats då de bodde ute i glesbygden. En av respondenterna menade att det kunde påverka mötet med IVPA-personalen i positiv riktning för att patienterna och dennes anhöriga var lugnare och mer lättade när ambulanspersonalen kom. I intervjuerna framkom det att ambulanspersonalen upplevde att patienterna och deras anhöriga kände en trygghet när det kom människor utifrån och hjälpte dem tills ambulansen hunnit fram. Framförallt trodde respondenterna att det var en trygghet för de anhöriga om någon kom och hjälpte dem med den sjuke när de visste att ambulansen hade lång sträcka att åka innan de skulle komma fram. För dom kommer ju till patienten snabbare oftast än vad vi gör då. Och det gör ju att patienten blir lite lugnare. Känner att det är någon som hjälper dom. Jag vet aldrig att någon patient INTE blir mer lugn av att dom kommer. 12

13 En annan fördel som kom fram var att räddningstjänstens personal kan stanna kvar om det behövs efter att ambulansen åkt iväg med patienten. Detta underlättar dels för patienten om denne har djur som inte kan lämnas ensamma, men också för anhöriga som kan uppleva det jobbigt att en närstående blir sjuk och måste åka till sjukhus. Två av respondenterna menade att IVPA-personalen kan hjälpa till att ta hand om till exempel hundar och även stanna kvar för att ta hand om oroliga anhöriga. För det kan vara jättetraumatiskt om man har en make eller maka som blir sjuk och så kommer det en ensam ambulans och så hämtar man den här patienten och sen blir respektive sittande själv och har ingen att fråga eller att prata med och då är det jättebra att ha räddningstjänsten, att dom kan ta det här efteråt. Respondenterna talade även om i intervjuerna att det ibland hände att den drabbade patienten bodde själv med husdjur, exempelvis en hund eller katt som naturligtvis inte kunde följa med i ambulansen Då kunde IVPA-personalen ta hand om detta husdjur, vilket kunde ha en lugnande effekt för patienten. Några utav respondenterna hade upplevt att patienter avböjt hjälp av räddningstjänsten vid samtal med SOS eller inte släppt in dem. En av respondenterna berättade att en del patienter vägrade att släppa in räddningstjänsten och menade att det kunde vara ett stressmoment att räddningstjänsten kommer till patienten. En annan av respondenterna berättade om ett uppdrag där IVPA-personal från räddningstjänsten var på plats före ambulansen och då trodde patienten och dennes anhöriga att samtalet till SOS varit fel och tyckte att det var lite konstigt att personal från räddningstjänsten hade kommit istället för ambulanspersonal när det var ambulanspersonal som var tillkallad. En av de intervjuade berättade att vissa tjänstemän försökte föra fram tanken att IVPA-larm kunde ersätta ambulanser som en besparingsåtgärd vilket respondenten ansåg vara ett helt felaktigt uttalande..någon gång så finns ju så här när de säger till larmcentralen: jag vill inte att brandkåren ska komma. Ett par av våra tjänstemän uttalade sig om att en ambulans kunde ersättas av IVPA..men det är helt fel IVPA har ej vår utbildning, kompetens också vidare de kör aldrig in en patient..de får de inte.det är att luras från tjänstemannahåll. Assistans till ambulanspersonalen Respondenterna upplevde överlag att räddningstjänstens personal gärna assisterade och hjälpte till i arbetet runt patienten. Denna hjälp upplevdes som viktig då ambulanspersonalens arbete kunde koncentreras på patienten. Vid vissa tillfällen behövdes även extra resurser i ambulansen och när det inte finns hjälp att få av en extra ambulans kan personalen följa med som hjälp till ordinarie ambulansbesättning. En av respondenterna berättade att IVPApersonalen ofta var behjälpliga med att bära in båren. Respondenten förklarade vidare att det var till stor hjälp med anledning av att det finns så mycket annan utrustning som ska in till patienten. För övrigt hjälper de oss att hämta utrustning, till exempel spine-board, i vår ambulans om den behövs, de flyttar undan grejer för att göra plats för oss, de är jättepositivt inställda, arbetsvilliga och hjälper till med förflyttning av patienten. 13

14 .dom brukar vara väldigt med att dom frågar: vill ni ha hjälp med någonting, vad ska vi göra? Och säger vi till dom: stanna kvar så får vi se, vi kanske behöver bärhjälp eller vi kanske behöver fixa med nycklar till huset eller någon hund eller någon katt eller.sånt där kan man ju ta dom till hjälp med. och så följer de med och hjälper en då, för det går ju inte att vara ensam. De intervjuade menade att de som ambulanspersonal kunde ägna sig mer åt det rent sjukvårdsmässiga, som exempelvis tolkning av patientens symtom och lämpliga åtgärder för detta, medan IVPA-personalen kunde sköta rent praktiskt arbete, exempelvis flytta möbler om det var trångt eller hämta in båren från ambulansen. Detta kunde spara mycket tid i omhändertagandet av patienten enligt respondenterna. Respondenterna belyste entydigt IVPA-personalens vilja att assistera och hjälpa till. Två av respondenterna tyckte att IVPA-personalens entusiasm ibland kunde vara lite till besvär för dem som ambulanspersonal. De här respondenterna menade dock att denna, som de uttryckte det, överdrivna arbetsvilja hos personalen från räddningstjänsten ej hindrade dem som ambulanspersonal i deras yrkesutövning, utan det innebar ändå en tidsvinst i omhändertagandet av patienten att räddningstjänsten var på plats. För det kan bli ibland lite så här att dom vill så jäkla mycket så att det blir så himla mycket hjälp. Det har väl hänt ibland att räddningstjänstens personal tycker att dom vet bäst när det gäller det rent medicinska och i dom fallen så har dom nästan gett order till vad vi ska göra. En av de intervjuade berättade att i undantagsfall ställde de som ambulanspersonal sig frågande till varför IVPA-personalen hade gjort en åtgärd gällande patientens omvårdnad, som de som ambulanspersonal ej bedömde vara nödvändig. Tidsvinst för patienten och ambulanspersonalen Flera respondenter menade att man som ambulanspersonal tjänade tid i omhändertagandet av en patient ute på den adress där patienten befann sig. Detta tyckte de intervjuade var viktigt, framförallt när patienten bedömdes vara i dåligt skick och man snabbt ville göra adekvata åtgärder på plats för att kunna komma ut till ambulansen och fortsätta omvårdnaden av patienten under transporten in till sjukhus. En av respondenterna menade att det, i sådana fall där patienten var riktigt dålig och exempelvis hade svåra bröstsmärtor, var av stor betydelse om IVPA-personal var på plats hos patienten, framförallt om det var lång insatstid för ambulansen till patienten. Det sparar tid för oss..ivpa-personalen har gett patienten syrgas och satt denne i hjärtläge och då kan vi sätta venflon och koppla EKG på patienten, det går fortare. dom ringer ofta upp oss på telefon när de har kommit fram och sett hur det ser ut och så får man en första eehh överblick över vilken utrustning man ska ta med. 14

15 Respondenterna menade att det spelade stor roll för dem om det var längre sträckor ut till patienten att IVPA-personal var på plats och inledde omhändertagandet av patienten. Två av de intervjuade pekade på det faktum att patienter ute i glesbygden som behöver ambulans relativt ofta, exempelvis på grund av ett sviktande hjärta, var kända av ambulanspersonalen, och de visste att dessa patienter oftast var i väldigt dåligt skick när de larmade ambulans. Det kändes då bra att som ambulanspersonal veta att IVPA-personal var på plats före ambulansen. De menade att det gjorde framkörningen till patienten lugnare. När man på larmet förstår att patienten är väldigt dålig.som man ibland om det är en känd patient känns det bra om man vet att IVPA är på plats då tar man kontakt med dem..får upplysningar samt kan ge instruktioner. I intervjuerna berättade respondenterna att det var vanligt att patienter som bor långt ute i glesbygden och som har långt till sjukhus i det längsta undviker att ringa efter ambulans trots att de var väldigt sjuka. Respondenterna berättade att det ofta var patienter som var i behov av syrgas akut och att det ombesörjdes av räddningstjänsten i väntan på ambulansen genom att det utgick ett IVPA-larm. Specifik omvårdnad till nytta för patienten. Ambulanspersonalens upplevelser kring den medicinska fördelen för patienterna handlade bland annat om att man får en chans att tidigt få reda på patientens status i och med att telefonkontakt kan tas mellan IVPA-personalen och ambulanspersonalen. I och med detta upplevde respondenterna att de kunde förbereda sig bättre på vad de skulle möta. En av respondenterna menade att man som ambulanspersonal får en bättre uppfattning om patientens tillstånd vid telefonkontakt med IVPA-personal jämfört med en anhörig. Detta beror enligt respondenten på att den anhörige är mer stressad över situationen...sedan kan man ju ringa till dom under tiden och fråga hur patienten mår, tycker jag också. Så får man lite rapport hur mycket syrgas, eller hur mycket saturationen var när dom kom och..ja. Respondenterna belyste även fördelarna med tidig syrgasadministration och chanserna till att tidigt stoppa blödningar och skapa fria luftvägar om så behövs. Något som också kom fram under intervjuerna var möjligheten till tidig defibrillering, eftersom räddningstjänsten är utrustade med defibrillator och att ambulanspersonalen fick hjälp av fler personer vid hjärtstopp. En av respondenterna berättade att man turas om med IVPA-personal att göra hjärtkompressioner eftersom varje person ej orkar göra effektiva kompressioner i mer än två minuter. Dom kan ju påbörjat till exempel syrgasbehandling och det är ju jättepositivt. Är det ett hjärta till exempel så ska dom ju ha syrgas, oavsett. De som intervjuades i studien nämnde att IVPA-personalen hade kunskaper om hur de skulle stoppa större blödningar samt hålla patientens luftvägar fria genom att exempelvis lägga en patient i stabilt sidoläge vilket var värdefullt både för den drabbade patienten och för dem som ambulanspersonal. 15

16 Respondenterna menade att räddningstjänstens personal gjorde patientbedömning utifrån sin utbildnings- och kunskapsnivå. Detta medförde exempelvis att IVPA-personalen var duktiga på att snabbt ge syrgas till patienter med bröstsmärtor samt andningssvårigheter och att detta var viktigt och oftast gjorde patienten bättre. De ger syrgas väldigt fort vilket är viktigt vid bröstsmärtor och andningsproblem En av respondenterna berättade under intervjun att IVPA-personalen en gång hade varit först framme hos en patient med hjärtstopp och att de då använde sin defibrillator. IVPApersonalen hade den gången en helt livräddande funktion. Vägbeskrivning som underlättar för ambulanspersonalen De intervjuade ansåg att de ofta hade nytta av att IVPA-personal var på plats hos patienten om de själva var osäkra på snabbaste vägen till patienten. En av respondenterna menade att IVPA-personalen var lokal och bodde själva på de mindre orterna ute i glesbygden, annars skulle de inte jobba på räddningstjänsten. De har kort tid på sig innan de skall vara på stationen och göra en utryckning på exempelvis ett sjukvårdslarm. En av de intervjuade förklarade att det ibland kunde vara väldigt svårt att hitta fram till t.ex. en olycksplats. Då var det värdefullt om räddningstjänsten ställde ut en personal som vägvisare eller placerade ut något som markerade vilken väg man skulle åka in på. För oss som jobbar på en mindre ambulansstation och inte bor på orten är det väldigt värdefullt att vi kan kontakta IVPA-personalen, för våra larm är ibland på gårdsnamn istället för en adress och då kan det vara svårt. Respondenterna menade att IVPA-personalen oftast kände till hela bygden och då kunde man som ambulanspersonal, få bra hjälp att hitta fram till patienten. De intervjuade föredrog att få vägbeskrivning av IVPA-personal ute i glesbygden istället för patienten själv eller anhöriga därför att de kunde vara mer stressade. En av respondenterna sade under intervjun att man som ambulanspersonal kunde förbereda sig bättre på vägen ut till patienten, när man fick en exakt vägbeskrivning av IVPA-personal. De kunde dessutom berätta var på adressen det var lämpligt att ställa ambulansen för att göra avtransporten av patienten på ett lämpligt sätt. På vissa större gårdar finns det mer och mindre lämpliga platser för att ställa ambulansen för att kunna ta ut och lasta patienten på bästa möjliga sätt IVPA-personal som samarbetat med ambulanspersonal tidigare ser detta och kan ge förslag på var man kan ställa ambulansen på gården. Hjälpmedel De intervjuade berättade att IVPA-personalen, förutom syrgas, saturationsmätare och defibrillator även på vissa stationer hade hjälpmedel för att påbörja immobilisering av patienter med misstänkta spinalskador efter trauman, exempelvis vid fall från hög höjd. Det kunde vara alltifrån nackkragar till vacum-kuddar för fixering av eventuella benbrott. Respondenterna beskrev då mötet med IVPA-personalen som väldigt positivt, sett till det faktum att när man immobiliserar en patient krävs det ofta att man är flera personer. En av de som intervjuades menade att det kunde vara värdefullt att IVPA hade dessa hjälpmedel, för att då kunde immobliseringen av patienten påbörjas tidigt och man behövde inte ta all utrustning 16

17 ur ambulansen. En annan respondent talade om den respekt hon/han upplevde att IVPApersonal hade fått för ambulanssjukvården relaterat till den kompetenshöjning som har skett inom ambulanssjukvården på senare tid. Sen är det bra.för IVPA-personalen som jag träffat på är väldigt bekväm med funktionen på sina hjälpmedel och utrustning, vilket gör att det hela allt som oftast går väldigt smidigt. De ser lite grann upp till oss de vet att vi är sjuksköterskor och har mycket utbildningar internt, det gör att de lyssnar på oss exempelvis när vi immobiliserar en patient och följer våra uppmaningar. Transport av patient till ambulans Respondenterna berättade att IVPA-personalen ibland var till hjälp vid transport av patient. Två av de intervjuade berättade att i glesbygden var det inte alltid möjligt att ställa ambulansen i omedelbar närhet till patienten och då var IVPA-personalen till god hjälp. En intervjuad berättade att det ofta var stora gårdsplaner ute på landsbygden med små stigar upp till husen, vilket innebar att man som ambulanspersonal måste transportera patienten en sträcka till fots innan man kunde placera denne i ambulansen. Det är ibland små kullar ibland med gamla trappor ute på glesbygden som man måste ta sig förbi med patienten på båren.då är det ibland bra att vara några händer till som kan hjälpa till och även flytta på trädgårdsmöbler exempelvis En av respondenterna berättade att när de hämtade patienter i olämplig terräng, exempelvis ute i skogen en bit från en farbar väg för ambulansen, var det en fördel att ha räddningstjänsten med sig med tanke på transporten av patienten. Den respondenten påpekade också att uppdrag i olämplig terräng inte nödvändigtvis behövde vara en patient som råkat ut för något trauma, utan det kunde också vara ett larm av medicinsk karaktär, exempelvis en bärplockare som hade fått ont i bröstet av ansträngning. Under en av intervjuerna berättade respondenten om värdet av att IVPA-personalen exempelvis hade tillgång till en fyrhjuling. Respondenten berättade att de vid ett tillfälle fick hämta en patient med misstänkt hjärtinfarkt ute i skogen och det hade varit svårt att få fram patienten till ambulansen utan hjälp av den fyrhjuling som räddningstjänsten hade tillgång till. Om vi inte hade haft tillgång till fyrhjulingen från räddningstjänsten då vet jag inte hur det hade gått för patienten var dålig, svarade inte så bra på våra läkemedel och vi ville fort in till sjukhuset. vi tog oss inte fram till patienten så vi blev körd i deras bil och för våran bil tar sig inte överallt och deras tar sig överallt. Resultatsummering. Studien visar att ambulanspersonalen överlag är nöjda med IVPA-personalens arbete och menar att deras insatser är positiva för ambulanspersonalen, men också för patienten och dess anhöriga. Socialt innebar det att IVPA-personalen bidrog med trygghet till patienten. Detta var till stor hjälp när ambulanspersonalen anlände eftersom de då kunde jobba i en lugn miljö med en gång. Det framkom också att de många gånger var till stor hjälp efter att ambulansen hade lämnat platsen med patienten. Det kunde handla om att ta hand om oroliga anhöriga eller titta till eventuella djur som fanns på gården eller ta hand om nyckeln till bostaden och se till att huset var igenbommat. Vissa patienter ville inte ta emot räddningstjänsten av olika 17

18 anledningar men det hörde inte till vanligheterna. Varför det var så hade ingen något svar på men någon menade att det kunde utgöra ett stressmoment för patienten att räddningstjänstens personal stod och knackade på dörren. Respondenterna upplevde att IVPA-personalen gärna assisterade och hjälpte till när de tillfrågades. Detta gjorde att ambulanspersonalen kunde koncentrera sig på arbetet med den sjuke medan de fick hjälp med arbetet runt omkring. Det fanns exempel på när räddningstjänstens personal följt med i ambulansen för att assistera vårdaren. Dessutom fanns det extra resurser till hands när så krävdes, till exempel vid immobilisering av patienten eller besvärligt underlag och längre bärsträcka. Dock framkom det exempel på att IVPApersonalen ibland ville för mycket och kunde vara i vägen eller ansåg sig veta bättre än ambulanspersonalen som var på plats. Detta upplevdes dock inte som ett stort problem utan var marginella händelser. Det upplevdes också lugnande för ambulanspersonalen att kända, sjuka patienter fick hjälp och inte behövde vänta tills ambulansen kom innan de fick en första hjälp med till exempel syrgas. Intervjuerna visade även på fördelen för patienterna med tidig administrering av syrgas och defibrillering vid hjärtstopp. Lokalkännedomen hos IVPA-personalen upplevdes som mycket god av respondenterna. Detta var till fördel när vägbeskrivningarna från SOS var tveksamma. Genom att ringa upp räddningstjänsten under framkörningen fick ambulanspersonalen oftast en korrekt vägbeskrivning eller möjligheten att bli mött av personal från räddningstjänsten DISKUSSION Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPAlarm i sitt arbete, i två mellansvenska län. I intervjuerna framkom det tydligt att ambulanspersonalen uppfattade mötena med IVPA-personalen som positiva, både för sig själva som ambulanspersonal och för den drabbade patienten. När intervjuerna sammanställdes och analyserades framkom det tydligt att respondenterna talade mycket om vilken betydelse dessa möten kan ha för patienterna. Detta tydliggör hur ambulanspersonal samt övrig sjukvårdspersonal ser på sin yrkesroll att de är till för patienterna som behöver dem. Resultatdiskussion I alla intervjuerna framkom det att IVPA-larm fyller en stor funktion genom att lugna och minska oron hos patienterna, dess eventuella anhöriga eller bekanta när det kommer någon som de kan lämna över sin oro till. Enligt Ahl et al, (2006) innebär ett samtal till larmcentralen en önskan om att snabbt få hjälp. Tiden tills patienten får hjälp präglas av egen eller personer i dess närhets oro och rädsla. Dessa känslor som kommer av sjukdom eller liknande händelser är i sig helt normala och uppstår av normala överlevnadsinstinkter (Bowman, 2001). Eftersom ambulansen har lång framkörningstid i vissa delar av vårt land är det till stor nytta för patienterna när räddningstjänstens personal kan vara på plats före ambulansen och därigenom göra patienten mindre orolig och rädd. Detta faktum gör enligt respondenterna att ambulanspersonalen har en mindre stressad situation att jobba i när de kommer. För ambulanspersonalen framkommer det i intervjuerna att de har en ökad känsla av uppbackning när räddningstjänstens personal är på plats. De kan ta hand om de anhöriga, man är fler på plats som delar upplevelsen när det gäller det specifika vårdtillfället och omhändertagandet av patienten. Detta är viktiga faktorer för ambulanspersonalens upplevelser av mötet med IVPA-personalen. Det är av stor vikt att ambulanspersonalen känner en god uppbackning. Ambulanspersonal som inte känner någon uppbackning i sitt yrkesutövande 18

19 löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa (Alexander & Klein 2001). Författarna upplever detta som en god förklaring till att det i resultatet, i den sociala kategorin, framkom att respondenterna upplevde mötet med IVPA-personalen som något positivt och att de själva som ambulanspersonal kunde känna sig utsatta ibland när de bara var ett ambulansteam med två ambulanspersonal. Coping kan definieras som den kognitiva och beteendemässiga process som hanterar de inre och yttre krav som uppstår i transaktionen mellan person och dess omgivning och som är påfrestande och överstiger personens resurser (Cassidy, 2003). Hur människor hanterar stress beror på vilka copingstrategier varje individ har. Som tidigare har nämnts kan två personer i en ambulansbesättning uppfatta och stressas av en händelse på olika sätt beroende på hur situationen tolkas och utifrån personernas copingstrategier. Dessa copingstrategier speglar i mångt och mycket vilken livsstil som individen har. En del copingstrategier är lika från gång till gång medan andra är beroende av den aktuella situationen. Hur effektiv en copingstrategi är beror på situationen, personen och resultatet som vill uppnås (Cassidy, 2003). Tidsvinsten, som respondenterna upplevde, relaterade de bland annat till att patienten kunde få tidig administration av syrgas. Vid hjärtinfarkt spelar detta stor roll eftersom syrgas dels lindrar patientens smärta men också minskar den hypoxi som sker i hjärtat (Andersson & Nors, 2006). Räddningstjänstens tidiga administration av syrgas medförde alltså att ambulanspersonalen snabbare kunde koncentrera sig på patienten och eventuella behandlingar eller åtgärder, till exempel koppla och skicka EKG eller sätta intravenös nål, vilket gagnar patienten i längden. Vikten av tidig tillförsel av syrgas finns bekräftat i tidigare studier (Murphy et al, 2001) och det betydde, menade respondenterna, att ambulanspersonal kunde göra det övriga och mer kvalificerade omhändertagandet av patienten fortare och i slutändan betydde detta att patienterna tidigare kom under sjukhusvård. Det som räddar liv och ökar överlevnaden vid hjärtstopp utanför sjukhus är tidig defibrillering (Walker et al, 2003). Detta hade en av respondenterna erfarenhet av då IVPA-personalen hade startat ett hjärta med hjälp av sin defibrillator innan den tillkallande ambulanspersonalen hade hunnit fram till patienten. En sådan händelse blir en positiv erfarenhet i upplevelsen av mötet med IVPA-personal menade den respondenten. Räddningstjänstens personal behärskade även att stoppa större blödningar och hålla en patients luftvägar fria i väntan på ambulanspersonalen. Det var mycket viktigt enligt respondenterna för det innebar att ambulanspersonalen hade en tidsvinst redan vid framkomst till patienten. Vikten av att hålla en patients luftvägar fria samt att kunna stoppa en större yttre blödning hos en patient är sedan tidigare väldokumenterad när det gäller omhändertagandet av en patient utanför sjukhuset (Brambrink & Korner, 2004). I sådana situationer menade respondenterna att räddningstjänstens insatser var viktiga och bidrog till att de som ambulanspersonal upplevde mötet med IVPA-personalen som positivt både för dem själva och för den drabbade patienten. Samtliga respondenter, som deltog i studien, menade att det är en stor fördel att de får bra vägbeskrivningar av räddningstjänstens personal när så behövs. Detta faktum är viktigt eftersom många som ringer larmcentralen och ber om en ambulans är oroliga över att ambulansen inte kommer i tid eller inte ska hitta fram till patienten (Ahl et al, 2006). Metoddiskussion Avsikten med studien har varit att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och erfarenheter av IVPA-larm och arbetet med räddningstjänstens IVPA-personal. Utifrån syftet har författarna valt intervju som metod och kvalitativ innehållsanalys för dataanalys. Med denna metod följer fördelar likväl som nackdelar. En fördel är att det inte finns någon standardteknik eller regler för en intervjuundersökning (Kvale, 1997). För att mäta respondenternas 19

20 upplevelser av ett fenomen används intervjun för att därigenom kunna tolka intervjupersonernas mening. Olika metoder finns för att analysera den data som intervjun ger. Författarna till denna studie har valt att analysera med meningskoncentrering, vilket har underlättat arbetet med att tolka respondenternas svar. En annan metod som hade kunnat användas för att tolka dessa data som kom fram i intervjuerna är meningskategorisering. Denna metod innebär att långa texter reduceras till enkla kategorier. Detta resultat presenteras sedan i tabeller och figurer (Kvale, 1997). I studiens resultat användes citat under respektive rubrik för att belysa det bearbetade materialet då läsaren lättare kan ta del av respondenternas tankegångar. Det finns ett antal invändningar till intervju som datainsamlingsmetod. Bland annat menar vissa att intervjustudier inte är generaliserbara då det finns för få intervjupersoner (Kvale, 1997). Det är därför viktigt att påpeka att författarna till denna studie inte menar att åsikterna som presenteras i materialet gäller för hela ambulanskåren. Antalet respondenter i studien var sex, vilket gör att det är en liten del av populationen som är undersökt. Detta gör i sin tur att det inte går att generalisera resultatet på hela ambulanskåren, utan det är de sex personernas åsikter som redovisas i studien. Det kan vara så att det lilla antalet deltagare i studien ger en felaktig bild av ambulanspersonalens åsikter som helhet. Men det faktum att respondenterna är utspridda över ett större område och inte har daglig kontakt med varandra gör ändå att generaliserbarheten till hela ambulanskåren blir större än om deltagarna i studien hade kommit från ett avgränsat geografiskt område. Dock upplevs det som att de resultat som redovisas i studien även gäller för flertalet av personalen som har erfarenheter och upplevelser av att arbeta med räddningstjänstens personal på IVPA-larm. Detta resonemang styrks utav den samstämmighet kring upplevelserna av IVPA-larm som rådde mellan flera utav respondenterna. Vid en intervju är inte de båda parterna jämställda, utan intervjuaren befinner sig i en maktposition gentemot respondenten (Kvale, 1997). Vid intervjutillfällena har endast en intervjuare deltagit tillsammans med respondenten, vilket kan göra att respondenten känt sig tryggare än om det funnits två intervjuare på plats. Det faktum att samtalen har skett ambulanskollegor emellan kan också bidra till att respondenterna känt sig trygga i situationen. En nackdel med bara en intervjuare är att det blir dennes tolkning av intervjusituationen som kommer fram i resultatet och inte resultatet av en dialog intervjuarna emellan. När två intervjuare deltar kan den ene föra anteckningar under tiden vilket var svårt som ensam intervjuare eftersom uppmärksamheten på respondenten kräver koncentration. För att dokumentera intervjuerna har samtalen spelats in på band och därefter skrivits ner för hand. Fördelen med denna metod är att intervjuaren kan koncentrera sig på ämnet och flödet i intervjun. Nackdelen är att deltagarnas visuella uttryck som ansikts- och kroppsuttryck inte kommer med. Andra metoder som kan användas för att dokumentera samtalet är videoinspelning, anteckningar eller att hålla i minnet (Kvale, 1997). För och nackdelar finns med alla metoderna och att spela in intervjuerna på band har i detta sammanhang ansets lämpligt eftersom det är lätt att bearbeta den data som finns på banden och ingen information går förlorad i och med att samtalen finns lagrade på band. Konklusion Vad som utmärker resultatet av studien är hur övervägande positivt ambulanspersonalen upplevde sina möten med IVPA-personal i samband med larm. Det kan betyda att ambulanspersonalen ibland känner sig lite utelämnade, ensamma samt att de ibland upplever att de är för lite folk på plats hos en patient när de bara är två personer ute på larm. I de samlade intervjuerna framkommer det att ambulanspersonalen tycker att det oftast är en positiv faktor att räddningstjänstens personal möjliggör ett snabbare omhändertagande på plats hos patienten för ambulanspersonalen. Det pekar på att den ambulanspersonal som har 20