Förord. Inledning. Utvandringen

Transkript

1 Förord Denna bok är en fortsättning på den av Huddinge Hembygdsförening tidigare utgivna Torp och gårdar i Huddinge. Som framgår här nedan tillkom egnahemsrörelsen som alternativ till utvandring och hade till uppgift att underlätta för mindre bemedlade att anlägga ett småbruk på landsbygden eller en egen bostad i tätorter. För Huddinges del innebar det att båda kategorierna kom till stånd. Villabebyggelsen har här av naturliga skäl utelämnats då den skulle fylla åtskilliga spaltkilometer. En del av dessa fastigheter såldes under benämningen småbruk, då deras arealer var rejält tilltagna i dagens mått mätt. Eftersom man på dessa småbruk dock inte ägnade sig åt jordbruk mer än i bemärkelsen trädgårdsodling för husbehov är de inte med. Däremot har vi tagit med jordbruk och arrendegårdar som visserligen inte alltid omfattades av egnahemslånen men som avstyckades från de före detta säterierna i samband med att småbruken bildades. Stadstvättare är representerade av samtliga som tvättade på förtjänst, oavsett om man bedrev verksamheten som huvud- eller bisyssla, eller om den var den enda inkomstkällan. Inledning Utvandringen Skriften ristad på en berghäll vid Fullersta Kvarn av amerikafararen August Andersson, dräng i Fullersta Kvarn. Foto: Harry Claëson Orsakerna till att så många lämnade Sverige var många. Till en början var svälten och de usla bostäderna, både på landsbygden och i städerna, samt förföljelsen av religiöst avvikande de helt övergripande skälen. Senare kom även möjligheten till en drägligare tillvaro i allmänhet att överväga då det var pigor, drängar och industriarbetare som utgjorde majoriteten av de utvandrade. Från 1901, då allmän värnplikt infördes, kom även orsaken att slippa det militära att anges som utflyttningsorsak, dock inte i kyrkboken men väl i brev till släktingarna där hemma. De första utvandrarna var huvudsakligen jordbrukare som kunde bekosta resan genom att sälja sina gårdar. När de började få överskott på sina jordbruk i USA bekostade de övrig släkt

2 och vänners överresa genom att låna ut erforderligt kapital. Dessa lån återbetalades förvånansvärt snabbt, majoriteten var skuldfria inom ett år i det nya landet. De bekostade sedan i sin tur sina bekantas överresor och så fortsatte det i allt vidare kretsar. När de verkligt svåra svältåren inträffade i Sverige på och 70- talet påbörjades en fullständig lavin av utflyttningar, från 1850 till 1920 utvandrade nära en tredjedel av Sveriges befolkning vilket naturligtvis oroade statsmakterna. I ett försök att hejda utvandringen startades egnahemsrörelsen. Huruvida det var den eller de försämrade konjunkturerna i USA som fick stopp på de presumtiva utvandrarna kan diskuteras, men egnahemslånen fick i varje fall Huddinge att byta skepnad. Egnahem Vad är ett egnahem? Vad var egentligen ett småbruk och hur skiljde det sig från småhusbebyggelse? Frågorna besvaras bäst av Svensk uppslagsbok Egnahemsverksamheten har till uppgift att ge mindre bemedlade på landsbygden möjlighet till drägligt boende och försörjning och för mindre bemedlade i städer och tätorter att anskaffa egna bostäder. Detta för att förhindra den för riket allt för stora emigrationen och samtidigt, genom att ytterligare mark vinnes, utveckla landets jordbruk. Förverkligandet har skett genom att Statens egnahemslånefond inrättades 1904, de första lånen beviljades 1905, och den därmed sammanhängande Jordförmedlingsfonden grundades För att kunna samordna lånegivningen startades 1909 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa vars uppgift var att ge primärkrediter till byggnadsföretagarna. Med jordbruksfastighet avses en sådan som kan föda minst 2 kor. Andra fastigheter på landsbygden må ägnas även åt annan verksamhet än rent jordbruk för att ge dräglig försörjning, såsom trädgårdsmästeri eller dylikt, arealen bör dock icke understiga 2 tunnland (c:a 1 ha). För lånets erhållande får fastighetens värde i färdigt skick icke överstiga kronor, (i undantagsfall ) kronor vid obebyggd jordbruksfastighet och för redan bebyggd fastighet kronor (i undantagsfall kronor). För enbart bostadsfastighet är det maximala marknadsvärdet kronor. Motsvarande lån kan erhållas för friköpande av torp och arrendeställen. I dessa fall kan även ett extra premielån om kronor beviljas för nyodling, uppförande av uthus, grundförstärkning med mera. Den 1918 införda ensittarlagen ger samma möjligheter till förvärv med hjälp av ovannämnda lån för fastigheter som brukats och på vilken det finnes ett av brukaren tillhörigt bostadshus. Egnahemslån utgår med minst hälften och maximalt 5/6 av det beräknade värdet för jordbruksfastigheter och maximalt ¾ av bostadsfastigheten. Allt här ovan angivet i 1926 års penningvärde. Mellan 1905 och 1929 grundades småbruk på detta sätt i riket varav några hundra i Huddinge. Naturligtvis gick det inte att leva enbart på jordbruk som endast omfattade 1 ha, utan man måste hitta en biinkomst för att få ett någorlunda drägligt liv. Trädgårdsmästeri var en lösning men i Huddinge blev det framför allt tvätteriverksamheten som gjorde att man klarade sig på sina små jordlotter. Det kanske bör tilläggas att det minsta småbruket i Huddinge var på omkring 1 ha.

3 Vykort i Lars E. Erikssons samling. Tecknat av Elsa Beskow. Aktiebolaget Hem på landet Namnet på fastighetsbolaget är till hälften lånat från Nationalföreningen mot emigration som gav ut en tidning med namnet Hem i Sverige. Med början 1907 förvärvade bolaget jordarealer på Södertörn för bostäder och småbruksrörelse. Som framgått här ovan framträdde vid ungefär samma tid statsmakternas intresse för att mera verksamt stödja egnahemsbildningen. Sedan lättnader i jordstyckningslagstiftningen under senare hälften av 1800-talet vidtagits, bereddes möjligheter för en längre gående uppdelning av den svenska jorden. Samtidigt hade förbättrad jordkultur och boskapsskötsel samt den tekniska utvecklingen bidragit till att höja de mindre jordbrukens lönsamhet. Hem på landet köpte flera egendomar söder om Stockholm, bland annat Lissma (1916) vilket delades i ett stort antal lotter varav 68 fastigheter försåldes. Därigenom öppnades möjlighet för dem, som sökte ordna sin bostadsfråga i form av ett eget hem, att också få sin inkomst helt eller delvis genom småbruk eller bisysslor. Staten beredde genom en särskild jordförmedlingsfond möjlighet för bland annat aktiebolag, vilkas verksamhet bedrevs på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt, att på förmånliga villkor få disponera förlagslån ur samma fond för att befrämja bildandet av småbruksegnahem, vilket naturligtvis passade Hem på landet utmärkt. Småbruksrörelsen kom att alltmer sätta sin prägel på bolagets arbete. En särskild konsulent anställdes för att kunna biträda de nya småbrukarna med rådgivning. Under första världskriget och åren närmast därefter medförde de höjda priserna att stora ekonomiska svårigheter uppstod för kolonister på obebyggda tomter. Bolaget lämnade därför lån för inköp av kreatur, inventarier, utsäde med mera och då förhållandena tidvis blev extremt svåra för en del av småbrukarna hjälpte konsulenten dem även med kontakter för att de skulle få vägarbeten och skogskörslor på sin lott. Detta till trots fick somliga, svårt skuldsatta, lämna sina småbruk under depressionen i slutet av och i början av 1930-talet.

4 På samma sätt som i Lissma kom de andra gårdarna i Huddinge att styckas, även om fastighetsbolagen som köpte in Fullersta, Segeltorp, Snättringe, Stuvsta och Tomtberga (kyrkans mark) i huvudsak inriktade sig på mindre enheter för egnahem mer lämpliga för villabebyggelse och klart olämpliga för jordbruk. Prov av motorsågen Sector i Glömsta i mars Konsulenten hjälper till. Sågarna i Lissma Lissma var omtalat för sina skogar som var gamla och grova. All skog över 10 tum, i brösthöjd, sålde AB Hem på landet till Bråvikens trävarubolag omkring Bråviken hade 4 sågar i gång i cirka tio års tid, så skogarna som småbrukarna fick ta över var bara ungskogar. Dessa gick ju inte att använda till byggnadsmaterial och i och med att de flesta var tvungna att bygga några hus, det fanns inte det på alla småbruken, gav många upp helt och hållet. Man kunde köpa tillbaka skog eller sågat virke av Bråvikens trävarubolag. Hushållningssällskapen Under första hälften av 1800-talet bildades hushållningssällskap i varje län i Sverige. Stockholms läns hushållningssällskap grundades av Axel Odelberg på Enskede gård som ordförande och Pehr Pettersson på Fullersta blev dess sekreterare. Hushållningssällskapen kan beskrivas som en kombination av förvaltningsmyndighet och medlemsorganisation. Uppgiften var att med olika medel arbeta för jordbrukets, trädgårdsodlingens, skogsbrukets och fiskets utveckling. Verksamheten tog fart från och med 1850-talet med hjälp av generösa statsanslag. Hushållningssällskapen hade också i uppdrag att samla in underlag till den offentliga jordbruksstatistiken. I början av 1900-talet tilldelades de nya uppgifter som förmedling av egnahemslån och premiering av välskötta småbruk. Hushållningssällskapens ursprungliga syfte var att stimulera till en ökad och rationell livsmedelsproduktion. Senare breddades syftet väsentligt och innefattade en rad uppdrag för

5 samhällets allmänna utveckling. Hushållningssällskapen var den första landsbygdsorganisationen och startade bland annat de första lantbrukskooperativa föreningarna. Hushållningssällskapens uppdrag var lån- och bidragsverksamhet. SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR ANORDNANDE AF UNDERVISNINGSKURSER FÖR MINDRE JORDBRUKARE I STOCKHOLMS LÄN (1907, utdrag). 1) Kurserna som anordnas i enlighet med Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande af det mindre jordbruket den 5 oktober, skola vara för deltagarna kostnadsfria och tillgängliga såväl för män som kvinnor. 2) Hvarje kurs skall fortgå under minst sex dagar och hvarje dag hållas minst tre föreläsningar. 3) Undervisningen skall omfatta följande ämnen, nämligen: a) Jordbrukslära (omkring 6 timmar) t.ex. Åkerjordens afdikning 1 timme bearbetning 1 gödsling (naturliga gödslingsmedel) 1 (konstgjorda ) 1 Utsäde och sådd 1 Rotfruktsodling 1 b) Husdjursskötsel (omkring 6 timmar) t.ex. Hästskötsel 2 Nötboskapens utfodring och vård 1 Nötboskapsafveln 1 Svinskötseln 1 Fjäderfäskötsel 1 c) Mjölkhushållning 1 d) Skogshushållning 1 e) Trädgårdsskötsel 1 f) Bokföring 1 g) Biskötsel 1 h) Huslig ekonomi eller huslig hygien 1 Äfven andra ämnen såsom fiske, husslöjd m.fl. kunna upptagas, där så synes lämpligt, och må mindre ändringar i förestående plan jämväl göras. 4) Det närmaste bestyret med de åtgärder, som på Hushållningssällskapet bero, handhavas af en af Hushållningssällskapets Förvaltningsutskott utsedd undervisningskommitté.

6 Stadstvättarna Mot slutet av 1800-talet började torpare och annat småfolk på Södertörn att ta över en del av det arbete som Stockholms tvättmadammer tidigare skött vid bykkar och klappbryggor utmed huvudstadens kajer och stränder. Detta var långt före tvättmaskinernas tid och att tvätta var ett tungt, tidskrävande och besvärligt arbete, inte minst om man bodde i en lägenhet inne i stan. De som hade råd lämnade därför bort sin tvätt. I ett torparkontrakt från Ågesta gård 1899 som skulle gälla framåt på obestämd tid står följande angående tvätteriverksamhet: För tvättning av främmande kläder mot betalning skall torparen göra 10 st karldagsverken och 8 st hjondagsverken i skördetid mot betalning av 150 öre per dag för den förre och 75 öre per dag för den senare. (Hjonet var hustrun.) Tvättverksamheten på Södertörn expanderade under 1900-talets första årtionden. En av orsakerna var att Hammarby sjö, som varit stockholmarnas tvättbalja i många hundra år, hade blivit allt sämre. Detta beroende på att sjön samtidigt använts som sopstation och för utsläpp från fabriker som låg i dess närhet. I november 1921 började länsningen av Danvikskanalen och Hammarby sjö, vattnet pumpades ut och insjön blev för lång tid förvandlad till ett tidvis stinkande träsk. Försommaren 1922 var kanalen och större delen av den gamla Hammarbysjön torrlagda och därmed var tvätteriernas på Södertörn lycka gjord. I synnerhet som den friska vinden på Södertörn, som tvätten fläktade i, av stockholmskorna ansågs vara sällsynt sund och hälsobefrämjande. Tvätten hämtades och lämnades i Stockholm. En mycket stor del av tvätterierna fanns i Haninge och Huddinges östra delar. Det finns väl omvittnat hur oändliga köer ringlar in mot staden längs Dalarövägen (nuvarande Nynäsvägen) redan vid fyratiden på lördagsmorgnarna. Transportmedlet var dragkärror, eller vid vinterväglag stora kälkar, ytterst få dagsverkstorpare hade häst till sitt förfogande. Beroende på omfattningen hade man skaffat sig ett kontaktnät som gjorde att man i de flesta fall behövde uppsöka förhållandevis få adresser. I allmänhet var dessa tvätt- och strykinrättningar eller s.k. mangel belägna på Östermalm eller i Vasastaden dit de egentliga kunderna vände sig i sin tur. Även om skiftning från ren lämnad tvätt till hämtad smutstvätt gick smidigt så tog transporterna mycket tid, torparna i Huddinge kom ofta inte hem förrän vid tiotiden på kvällen. Var torpet under en bra gård kunde man kombinera resan med försäljningsverksamhet och därmed ytterligare spä på inkomsterna, så förekom det således att barnen i familjen fick medfölja för att sälja blommor, bär och ris. I Huddinge var det dock ytterst få gårdar som tillät torparna detta, tvärtom förbjöds dessa att plocka bär, blommor och levande ris. Kring sekelskiftet började de stora gårdarna styckas upp i normala jordbruk, arrendegårdar och småbruk. Dessvärre hade småbruken i allmänhet så liten areal att det var omöjligt att försörja en familj enbart på vad jorden gav. En vanlig form av bisyssla var tvätteriverksamhet. Många av de nya småbrukarna var desamma som de tidigare torparna, de hade med andra ord ett upparbetat kundnät i Stockholm för tvätteriverksamhet. Småbrukaren behövde dessutom inte riskera någon form av extra dagsverken eller andra repressalier. Därtill hade de möjlighet att skaffa en egen häst vilket gjorde att de kunde åta sig betydligt större mängder tvätt, ett lass

7 på 600 till 800 kilo var inte ovanligt. Ersättningen var från slutet av 1800-talet 20 öre per kilo torr tvätt fram till första världskriget då den ökade till 60 öre kilot, bland annat beroende på enormt ökande priser på allt från lutpulver till hästar. Lutpulver och såpa var de vanliga tvättmedlen på den tiden. Alla köpte inte sina småbruk, en ganska vanlig form var att man arrenderade en jordlott eller ett torp där man som bi- eller huvudsyssla bedrev tvätteriverksamhet, ibland även med några anställda. I detta sammanhang börjar en del hjälpmedel att användas, t.ex. en enkel form av handdriven tvättmaskin (vagga eller stötlåda). Arbetet var dock fortfarande mycket tungt. Kvinnorna slet ut sina ryggar precis som tidigare och fick i relativt unga år söndervärkta händer. Vintertid hände det att kjolarna frös fast i iskanten. Sköljningen var ett tidskrävande arbetsmoment, någon tid att lämna isvaken och värma sig eller åtminstone få tina upp kläderna fanns inte. Stordriften började göra sig gällande när det var möjligt att med maskiners hjälp konkurrera med de små familjetvättarnas låga priser. Speciellt runt Albysjön samlades den nya tidens tvättar, tre ångtvättar med mellan 10 och 30 anställda fanns här. Men här höll även de små familjetvättarna stånd, ett av dem var Hagalund. Dess torklada är i dag ett tvätterimuseum som drivs av Vårby-Fittja Hembygdsförening där man har samlat en mängd utrustning och tillbehör från tvätterierna i trakten. Tvätteriepoken nådde sin kulmen under andra världskriget. Därefter gjorde tvättmaskinerna sitt intåg, till en början som stora tingestar i gemensamma tvättstugor, men ganska snart även för enfamiljsbruk. Med i denna bok är förutom familjetvätterier även rena tvättinrättningar. Oskar Karlsson i Lissma. Lissma var Huddinges tvättstuga Här tvättade en enda familj kilo om dagen under sommartid för hand vid sidan om jordbruks- och hushållsarbete. På vintern tvättade man vanligen omkring 60 kilo om dagen.

8 Lissmakvinnorna skötte både hem, barn och kreatur på samma gång som sin tvätt. Och männen fick stå för de oerhörda mängder ved, som gick åt till byken, och den kvinnliga hjälpen utomhus fick de klara sig utan. Orlången var Huddinges tvättbalja Från slutet av 1630-talet hade Vidja lytt under Balingsta sålde apotekare Pripp, patron Pripp, egendomen till dåvarande häradshövdingen, sedermera kanslisekreteraren Gustaf Norström. Han sålde Vidja 1909 varefter egendomen styckades i 36 delar, vilka omfattade hemmanen Stora Vidja, Vidja Norrgård, Axnäs, Ringsättra och Långvik samt strandtomter med landstvätterier. Dessa var ämnade för småbruk för obemedlade, vilka kunde få lån från egnahemsrörelsen. Den vanliga arealen för dessa fastigheter var omkring 2 ha och tvättandet var den huvudsakliga inkomstkällan för de flesta av småbrukarna. Så här har en tvättarfamiljs dotterson, Karl Sigvard Thorsell, beskrivit tvättandets vardag på 1930-talet: Alla barnen fick hjälpa till i tvätteriet. Vid den tiden fanns inga maskiner utan det var handtvätt som gällde. Vattnet fick de bära från Orlången, senare skaffade man en pump. De började med att lägga tvätten i blöt och sedan skölja den i sjön. Därefter kokades tvätten i stora grytor/pannmurar som eldades med ved eller kol. Tvättmedlet som användes kallades för lutpulver, en lösning som innehöll natronlut eller sulfitlut. Med andra ord var det kolossalt starkt och miljöfarligt, dessutom slet det hårt både på tvätt och fingrar. Tvätten var oftast så hårt nersmutsad att man inte fick den ren med såpa eller tvål. De mest nedsmutsade plaggen plockades ur när man synade tvätten. Sedan borstades plaggen rena i en s.k. borstbunke med borste och tvättbräda. Det var ett drygt och påfrestande arbete, som kändes både i rygg och nacke. Man bar sedan ut tvätten på bryggan och sköljde den direkt i sjön. Detta gjorde man även under den kalla vintertiden då det ofta var mycket snö och halt. Man hade endast träskor på fötterna och risken för att halka var mycket stor. Den upphuggna vaken frös ofta igen mellan sköljningarna. Man hade inga handskar utan måste skölja med bara händer. Tvätten lades sedan i en vridmaskin som drogs för hand. Därefter hängdes den upp på tork i en torklada som var försedd med luckor, som gick att öppna och stänga vid olika slags väderlek. Under vintertid använde man dessutom så kallade varmtorkar som bestod av en lada (uthus). I själva varmtorken fanns stora kaminer och långa rör som var lika långa som byggnaden. Från Karlsborg (Vidja) in till Stockholm var det ca två mil och den sträckan kördes med häst och vagn för att hämta och lämna tvätt varje lördag. För att hinna hem före midnatt, startade man redan vid tretiden på morgonen, ändå var man inte hemma förrän vid 22-tiden. Var vagnen tungt lastad kunde det ta längre tid. För att komma in till Stockholm måste man köra över Ågesta pontonbro. Bron hade ingen större bärighet, när en tungt lastad vagn körde över så sjönk bron ner och överspolades med vatten. Ibland vågade inte hästen gå, då fick man gå bredvid och leda den i betslet. Under vintertid gick det inte att ta sig fram med vagn hela vägen. Första milen kördes med släde och sedan lastade man om till vagn.

9 Ågesta bro Man hade dock, speciellt ungdomar, vissa fördelar med att på lördagens kväll ha säckar fulla med tvätt från de bättre bemedlade i Stockholm. Det skulle ut och dansas. Då kunde man passa på och låna en fin skjorta eller klänning till kvällens begivenheter. Allt skulle ju tvättas ändå! Päivi Järvensivu/Ellert Ström.