Oceanseglaren

Transkript

1 Oceanseglaren

2 2 2 Innehåll nr 4/2013 Tema i detta nummer: Dramatiska händelser Omslag: Caleta Beaulieu. Foto: Paulin/Bahrenberg. Inne i tidningen Tema: Dramatiska händelser l De träffades av blixten 4 l Höga vågor 5 l Dramatiska minnen 6-7 Resebrev l Resebrev från S/Y Orca 8-13 Artiklar l Från seglare till båtbyggare 14 l Porträtt: Långseglande kvinnor l ARC-seglare planterar träd 18 l Första atlantseglingen 18 l Mellan två kontinenter 19 l Som däckslast på fartyg 20/21 Evenemang & föredrag l Jorden runt del 2 22 l Med S/Y Lady Glion 24 l Europas inre vattenvägar 24 l Om självstyrning och båttransport 25 l Om S/Y Kvasthildas färder 26 l Sjukvård ombord 27 l S/Y Jennifer hemma i Stockholm 28 l HMS Carlskrona i piratvatten 28 Alltid i tidningen Långfärdssegling 3 Positionsrapporter 29 Klubbsidor Ordförande har ordet 30 Vårprogram Ny medarbetare Kontaktlista Meddelanden från styrelsen 31 Det här är mitt sista nummer som ansvarig redaktör för Oceanseglaren. Eva Sintorn, Hans Rosendahl och jag började 2004 som oerfarna tidningsmakare, men Micke Westin stöttade i bakgrunden och det kändes tryggt. Så här, tio år senare, blir det tydligt hur tidningen har utvecklats både till utseende och innehåll. Framförallt fungerar den idag som ett viktigt forum för det mentorskap som är en bärande del i OSK. I klubbens kretslopp börjar man med långseglarplaner, går med i avseglargrupp, vinkas av, seglar en tid och återkommer som erfaren mentor för andra som vill i väg. I tidningen har vi kunnat följa långseglarlivets olika steg tack vare dessa medlemmars villighet att dela med sig av det de upplevt. Vi har fört en ständig dialog med dem som jobbat på projekt Drömresan. Vi har fått förstahandsskildringar av hur det blev i verkligheten och handfasta praktiska råd om hur man klarar sig där ute. Genom kontakten med dem som kom iväg och genom närvaro vid möten och föredrag har vi hållit koll på det mesta som rör sig inom OSK och spritt det via tidningen. Jag känner mig nöjd och glad över att ha fått vara med och bidra i arbetet med tidningens och klubbens utveckling. I den sista fasen av långseglaräventyret, hemkomsten, och anpassningen till vardagslivet på land har OSK en viktig roll. Ofta har omvärlden liten förståelse för våra aparta långseglarplaner och den orkar inte lyssna till berättelser om våra erfarenheter från tiden borta. Att engagera sig i klubbens arbete och behålla kontakten med dem som seglar är ett bra sätt att klara övergången. Det gjorde jag genom tidningen, och det gav mig mycket tillbaka. Jag vill avsluta med att tacka för gott samarbete genom åren i vår redaktion, där senare Jerk Oldenburg och nu Eva Furhoff delar layoutuppgiften med Hans Rosendahl. Samtidigt välkomnar jag de nya medarbetarna Lotta Logård, Ulla Lilja-Berg, Nikola Leijon och Anders Rapp. Lycka till med Oceanseglaren! Nya medlemmar med drömmar ansluter sig ständigt till klubben och från dem kommer så småningom nya seglarberättelser. Jag lovar att det är ett fantastiskt, unikt material som ni får att jobba med! Ingegerd Lindén Oceanseglaren är organ för Svenska Oceanseglingsklubben (OSK). Tidningen utkommer med fyra nummer per år. Material till tidningen skickas helst med e-post till redaktion@osk.org. I andra hand kan material skickas per post till c/o Hilkka Iivonen, Allfadersvägen 1, Huddinge. Ansvarig utgivare: Christer Lefvedahl. Redaktör för detta nummer: Ingegerd Lindén. Tema: Eva Sintorn. Oceanseglarens redaktion: Eva Furhoff, Barbro Karlsson, Pekka Karlsson, Nikola Leijon, Ulla Lilja-Berg, Ingegerd Lindén, Lotta Logård, Anders Rapp, Hans Rosendahl, Börje Sigfridson och Eva Sintorn. Layout: Eva Furhoff och Hans Rosendahl. Omslag: Hans Rosendahl. Tryck & efterbehandling: Exaktaprinting, Malmö. Miljöcertifierat (ISO14001). Priser för annonsering under ett år (4 nummer): Format Sv/vitt 4-färg 4-färg/baksida. 1/1-sida /2-sida /4-sida /8-sida Helsida: 286 x 216 mm inkl. utfall 3 mm åt alla håll. Annonsmaterialet bör vara högupplöst, cmykad pdf (alla typsnitt bifogas). Ingen moms på annonskostnaden. Leverera gärna per e-post till redaktion@osk.org eller på CD. Oceanseglingsklubben Upphovsrätten för artiklar/resebrev tillkommer respektive författare. Åsikter som framförs i tidningen är inte nödvändigtvis klubbens officiella utan speglar enskilda medlemmars uppfattning. Vi förbehåller oss rätten att göra redaktionella ändringar i insänt material. Svenska Oceanseglingsklubben, plusgiro: Oceanseglaren

3 Nya böcker Ensamseglare jorden runt av Joshua Slocum. Den förste att s e g l a e n s a m jorden runt var inte bara en erfaren skeppare och skicklig båtbygg a r e, h a n v a r också en stor författare! På egen hand byggde Joshua Slocum om en 36 fots slupriggad fiskebåt vid namn Spray och den 24 april 1895 kunde han hissa segel i Boston. Mer än tre år senare återvände han till Newport, Rhode Island. Då hade han seglat jorden runt, km. År 1899 beskrev han sin resa i boken Sailing Alone Around the World, numera betraktad som en klassiker inom sin genre. Norstedts publicerar nu boken i nyöversättning av Ulf Gyllenhak. Havet håller oss samman av Elisabeth Fernström. Något har hänt under de senaste månaderna. Vi lever tätt samman och i denna närhet också åtskilda. Vi sitter nära, vi tar i varandra när vi passerar, sängen är smalare än den hemma. I tiden finns utrymme för ensamhet som heter tystnad och den är inte längre hotfull. Den livnär sig på samhörighet. Dragningen ut mot fjärden, den som förenar sig med det stora havet, följer Elisabeth från barnsben, och många år senare står hon och Ulf på bryggan för att kasta loss. Men det känns oväntat svårt. I Havet håller oss samman följer vi Elisabeth och Ulf på Cassiopeias färd från Ingarö till Israel. Äventyren är många medan de långa, tysta timmarna ombord väcker minnen hos Elisabeth och frågor om vem hon är. Harald Treutiger gör TVserie om atlantsegling Drömmen om Atlanten är en programserie om äventyret att delta i ARC 2013 och korsa Atlanten för egna segel. Vi kommer att få följa Harald Treutiger i hans förberedelser inför racet och hans upplevelser längs vägen. Läs mer på: ewaluvan.se/harald-treutiger-gor-tv-serie-om-atlantsegling/ Följ Haralds blogg på: fredriksson.tv/ Varning för valar i mobilen Sjöfarare som inte vill stöta sig med valar längs Kaliforniens kust ska snart kunna använda sig av en app i telefonen. Den kommande appen heter Whale Spotter. För delar av Atlanten finns sedan tidigare en liknande app, Whale Alert. Källa: DN/TT-Reuters Ny projektchef för Allt för sjön Hanse Thorslund, nybliven världsmästare i segelbåtsklassen X35, blir ny projektchef på Allt för sjön. Han kommer att efterträda Thomas Sandberg som går i pension till sommaren. Hanse ser Stockholmsmässan som en mycket intressant medie- och marknadsplats och ser fram emot att arbeta med upplevelsemediet, som han tycker blir allt viktigare. Inte minst i en stadigt ökande digitaliserad värld. Mat ombord Praktiskt båtägande nummer 1 2, , h a r mat ombord som tema. Här får vi tips om vad man bör ha i skafferiet, olika typer av spisar, hur m a n b u n k r a r smart samt några recept på totalt tio sidor. Långseglarfamiljen på S/Y Mary af Röfvarhamn med fyra personer ombord har provianterat för två månader, vilket Linda Hammarberg detaljerat beskriver. Många bra tips för dig som planerar för långsegling. Båttidningskris Det råder ju inga tvivel om att det varit svåra tider både för båtmarknaden och båttidningsbranschen de senaste åren. Nu är det klart att LRF säljer Båtnytt och Vi Båtägare och lägger ner Segling. Källa: Hamnen.se/ nyhetsbrev oktober Dokumentär om 16-årig jordenruntseglare Om du har Netflix kan du se dokumentären om 16-åriga Abby Sunderland, som ville bli den yngsta att segla jorden runt non stop. Filmen heter Wild Eyes: The Abby Sunderland Story. Mycket sevärt om en mycket modig och kanske dumdristig liten flicka i en stor båt. Hälsningsord för långseglare Hans Rosendahl föreslår några nya hälsningsfraser för oss långseglare: Haj då... Mås så bra... Eller varför inte de internationella: Sea You... Good Bay... Dags att betala medlemsavgiften! Med det här numret följer ett inbetalningskort för år För att få Oceanseglaren även kommande period ska medlemsavgiften betalas senast 31 december Årsavgiften är 300 kronor. Vid utebliven betalning får du heller inte tillträde till webbsidan. Var noga med att ange namn och adress på talongen. Oceanseglaren

4 Tema: Dramatiska händelser... och sen Hur väl förberedd man än är händer det oönskade saker. Vi har bett några som råkat ut för svåra situationer att kort berätta om det. Vårt syfte är att få veta vad som hände sen och hur det påverkat efteråt och på sikt. Vi önskar även att flera av er som varit med om obehagliga situationer vill delge oss andra detta och berätta om hur ni hanterat reaktionerna på era upplevelser. Mejla till De träffades av blixten Det bara small till, mitt i natten, cirka 300 sjömil väster om Vanuatu. Vi var träffade av blixten och allt ljus ombord försvann. Lukten av ozon fyllde luften. När vi konstaterat att båten inte läckte in vatten och att vi inte omedelbart behövde hoppa i livflotten, kunde vi konstatera att all elektronik och el ombord hade förstörts och gick inte att använda, inte ens kompassljuset. Då kom åskfronten med stormbyar och regn och vi tappade bort den amerikanska båten S/Y Imagine, som vi seglade tillsammans med, ur sikte (de hade skörat storseglet och drev med vinden). De berättade senare att Ambika sett ut som ett eldklot när hon blev träffad. Det blev en jobbig resa till Cairns med handstyrning i 900 sjömil, dygnet runt i sju dygn, genom Korallhavet som är fullt av grunda rev. S/Y Imagine visade vägen och hade både ankarlanterna och ankarljuset på natten för att vi skulle kunna bedöma avståendet, orientera oss och följa efter dem, i deras spillvind. När vi kom till Cairns visade det sig att halva förstaget hade brunnit upp och att vi hade väldig tur att masten höll hela vägen. Efter den första chockartade reaktionen vid blixtnedslaget och dramatiken innan vi visste att Ambika inte skulle sjunka, var resan till säker hamn visserligen jobbig men inte livshotade. Även när nedslaget kom var det så mycket som MÅSTE göras att vi inte hann bli rädda för våra liv. Efteråt var det mentalt tryggt att ha S/Y Imagine i närheten även om vi med vår extra navigeringsutrustning, som låg i ugnen när blixten träffade oss, kunde ha klarat oss på egen köl. Vi har just landat i Richards Bay efter många dagar till sjöss. Landfall måste ju alltid firas! Ambika reparerades på varv i Cairns under cirka en månad och all elektronik, el och hela riggen byttes ut under vårt överinseende. Om vi inte hade varit på plats, med kunskap om alla system, hade Ambika legat kvar mycket längre och vi hade missat vår planerade eskader från Darwin genom Indonesien. Ett och ett halvt år senare Nu känns det inte dramatiskt att tänka på eller att skriva om det som hände. Dock, när vi seglade från Sri Lanka till Maldiverna och råkade mitt in i väldiga åskfronter och blixtarna slog ner nära oss, då var det riktigt kusligt och minnet av händelsen utanför Vanuatu kändes i magtrakten. Det som är positivt med händelsen är att vi bägge känner att vi kan klara av svåra situationer utan att gripas av panik och det var aldrig tal om att avbryta resan i Cairns på grund av blixtnedslaget. Vi vill gärna ge en eloge till Göteborg Sjöräddning som vi ringde med vår sattelittelefon efter blixtnedslaget för att förvarna dem om att OM vi aktiverade Epirben skulle det vara skarpt läge och då skulle de genast sätta igång räddningsaktiviteter. De agerade mycket professionellt och förvarnade också australiska kustbevakningen om att vi seglade i deras farvatten utan lanternor. Vi har Göteborg sjöräddning som kortnummer på sattelittelefonen om något skulle hända, för vi vet att då kan vi få snabbt och relevant stöd istället för att anropa kustbevakningen i länder som inte ens pratar engelska och som inte bevakar nödradiokanaler. Nästa stora eloge vill vi ge vårt försäkringsbolag, Pantaenius. Tommy Olsson agerade snabbt och förhandlade direkt med varvet Norship Marine. Alla system er - sattes med nya. De ersatte även system som inte direkt var skadade, för visa av erfarenhet, har ett blixtnedslag påverkan på system långt efter händelsen, vilket vi också fått erfara med motorpanelen som gick sönder och inte var utbytt i Cairns men som Pantaenius ersatte när vi kom till Darwin. Vi kom helt ekonomiskt skadelösa ur situationen och hann också med vår eskader i Indonesien. Händelsen har inte påverkat vår jorden-runt-segling (vi har nu hunnit till Sydafrika) och vi känner oss trygga med vår båt och med att vi kan agera rationellt i situationer som denna. Vi kan nästan säga att vi stärkta ur händelsen men vill INTE att det ska inträffa igen. Och vad är oddsen? Text och foto: Lars och Erja Ödmark odmark@live.se PS! Vi är fortfarande helt nöjda med att bara ha elektroniska sjökort. Vi har sjökort på ipad (inkl GPS) och i tre datorer plus att vi har en gammal Garmin GPS 76 så att vi alltid vet var vi är. 4 Oceanseglaren

5 Tema: Dramatiska händelser... och sen Höga vågor Om konservöppnare och brutna revben Atlantöverseglingen med S/Y Sigerlinn gjordes i december 1994 med Kåre och Eva Sintorn. I två år var de ute och seglade till Venezuela och ABC- öarna och åter. I december 1994 lämnade vi Puerto Mogan på Kanarieöarna. Vi seglade på två och var independent, det vill säga vi gick inte med i ARC. Fem dagar senare ankrade vi upp i Porto Grande i Mindelo. Den 18 december seglade vi vidare mot Västindien. Tre dagar ut från Mindelo hade vi fullmåne, hård vind och höga vågor. Jag tog fram en norsk konserv, en burk köttbullar som jag skulle värma till middag. Vågen kom från fel håll Plåten var ovanligt hård, så jag lyckades inte att med den manuella konservöppnaren öppna burken utan ropade ner Kåre från sittbrunnen och bad om hjälp. Han ställde sig i pentryt framför spisen, balanserade så gott han kunde och började öppna och använde båda händerna. Då kom VÅGEN, från fel håll kändes det, och båten förflyttades i sidled. Jag, som stod bredvid, såg Kåre i sin tur med stor kraft slungas tvärs båten och landa långt upp under navigationsbordet. På honom, på durken och på skotten var det rött av blod? Allt var nersölat! Kåre var tack och lov kontaktbar och tillsammans lyckades vi så småningom få upp honom på benen. Varifrån blödde han, vilka skador hade han fått? Tillsammans konstaterade vi lättade att blodet var tomatsås från burken! Väl på benen försökte vi diagnostisera skadorna. Brukar jag se ut så här frågade han. Hela bröstkorgen var vriden 90 grader! Det såg mycket besynnerligt ut. Smärtan i bröstet var intensiv och han konstaterade efter en stund att han sannolikt brutit alla revben. Men det viktigaste var att han var vid fullt medvetande. Nu började vi fundera kring vilka övriga inre skador som han kunde ha åsamkats. Sprucken mjälte eller punkterad lunga? Eller? Med gemensamma krafter lyckades vi få omkull honom i styrbordskojen och några timmars spänd observation följde kring eventuella allvarliga symptom. Jag gjorde ett allmänt anrop ut i mörkret, medan båten seglade sig själv. All ships, all ships! Jag hade ett behov att få prata med någon sjukvårdskunnig. Intet svar, total tystnad i etern! Nästa morgon hade bröstkorgen återtagit sin vanliga plats. De följande dagarna växlade färgerna på Kåres högra sida, axel, arm, bål, ben från blått till gult till grönt, det vill säga att han var rejält rådbråkad med ömmande smärtor och med stora svårigheter att röra sig. Fick segla själv Nu blev jag ensamseglare i ett par dygn. Som väl var hade han huvudet i behåll, så vi kunde diskutera navigationen, det kändes oändligt bra. Men jag blev ensam om vakterna och då vi seglade med två spirade försegel fick jag gå fram på fördäck och jippa när det behövdes. Som väl var avtog vinden och vågorna efter hand. Jag sov i 20-minuters pass med äggklockan i handen, noterade vår position varje timma, spanade av horisonten och kröp åter till kojs. Andra natten somnade jag ifrån alltihop på efternatten! Kåre vaknade av att något var fel och lyckades krångla sig upp och konstaterade i loggboken att jag inte Eva och Kåre några år senare hållit uppsikt på flera timmar. Då insåg han att det var dags att röra på sig. Julaftonen firades på ett spegelblankt hav. Det kändes helt underbart när vi till och med kunde äta julmiddag på bordet i sittbrunnen, som Kåre lyckades ta sig upp till. Efter ytterligare tio dagars segling kom vi den tredje januari till Barbados. Där fanns tillgång till fri sjukvård, men vi konstaterade att skadorna sannolikt begränsade sig till de brutna revbenen, som vi visste tar tid att läka. Det tog flera månader innan Kåre kunde lyfta armarna och dyka. Jag kände ingen större glädje när vi kom fram till Västindien. Vi låg på svaj, det var gungigt och svårt att ta sig iland, det fanns inte ens en jollebrygga. Först efter en månad när vi seglat vidare till St Lucia började jag trivas och konstaterade att jag hade varit deprimerad de första veckorna efter ankomsten, en logisk reaktion. Riktigt bra kändes det dock först när de första vännerna kom på besök, det var efterlängtat och vi kunde berätta om och bearbeta allt vi varit med om. Slutsatser: Köp inte norska köttbullar. Nils Johans konservöppnare monterades äntligen på ett skott (den hade legat i en låda, för den var så ful!) En stång monterades i pentryt så att vi kunde koppla livselen vid de tillfällen då vi behövde båda händerna. Efteråt insåg jag att jag klarat av mycket mer än vad jag trodde mig kunna göra. Text och foto: Eva Sintorn Oceanseglaren

6 Tema: Dramatiska händelser... och sen Dramatiska minnen Lars Åkerholm och Birgitta Nordström Åkerholm seglade runt på jorden under åren med sin båt S/Y Fragancia, en Hallberg Rassy 38. Birgitta har i många år varit aktiv i OSK och i redaktionen. Här berättar hon några dramatiska minnen från långseglingen. Att långsegla hade under många år varit Lars stora dröm vid sidan om flygningen. Jag var inte svårövertalad vad gör man inte för kärleken! Lars hade seglat i många år. Jag var rädd för åska, mörker, knappt simkunnig och kunde bli väldigt sjösjuk. Ja, jag visste inte ens att en segelbåt lutade när vi träffades och började planera! Men iväg kom vi. Två år skulle vi vara borta, det blev tio! Men oj, så mycket roligt och spännande vi haft och så många underbara och intressanta människor vi mött. Och så många fantastiska naturupplevelser både till lands och till sjöss vi fått njuta av. Man kan förstås tänka sig att med en så oerfaren gast som jag ombord blir det mesta katastrof. Det var ju vad de flesta antydde när vi berättade. Vi arbetade båda som chefer på SAS Flight Academy och fick förmånen att åka till Disney University i Florida för att lära nytt om ledarskap. Där fick vi med oss Disney s framgångsdevis: If you can dream it you can do it. Och vi fick kraft i vårt beslut att ge oss av. Jag var rätt stryktålig och tänkte inte ge upp så lätt. Lars var dessutom en skicklig flygkapten och en van seglare, som av naturliga skäl kunde allt om navigation och kommunikation. Och visade sig vara en strålande trygg och kunnig sjökapten på vår lilla skuta S/Y Fragancia. Så jag kände mig trygg! Hur blev det då? Vad hände som var minnesvärt? Tio år är en lång tid och jag väljer att kort nämna några saker. Redan i Engelska kanalen fick vi ett rejält oväder över oss. Man stäng de till och med marinan i Dover. Många båtar drabbades av manfall bland besättningen. En svensk båt med en ung och oerfaren besättning hade inte lärt sig skillnaden mellan knop och sekundmeter, och blev rejält överraskade och chockade när de fick kämpa i stormen. Tjejerna grät och ville kliva av i Dover. De två kämpande killarna ombord var stela av trötthet och kyla. Kommer också ihåg en katamaran som höll på att kapsejsa. Den ställde sig på högkant enligt en kvinna, som vägrade segla vidare och resolut lämnade båten utan ett ord och åkte hem. Jag kan förstå henne. Vi hade själva ett par gånger i Stilla havvet en våghöjd på 5-6 meter. Inte roligt, men då är samarbetet och stämningen ombord viktig. Dåligt väder på Biscaya När man går över Biscaya grundar det upp ordentligt då man kommer nära land och vågorna, som kommer från andra sidan av Atlanten, bygger upp sjö. Det dåliga väder vi drabbades av i kanalen fanns kvar när vi gick över Biscaya. Vi klarade det fint trots att våra magar inte mådde så bra. Men mitt ute på Biscaya låg en fransk båt guppande. Vi trodde att de fått problem med både motor och segel eftersom de hängde fladdrande. Ombord satt en dam som i trance och bara stirrade. De hade haft en tuff överfart och hon ville bara bort. Mannen var också i panik och ropade till oss att vi skulle bogsera dem till spanska fastlandet, många, många sjömil bort, vilket vi meddelade dem att vi inte kunde i den grova sjön. Vi talade dock om att vi kontaktat sjöräddningen, som Just när Fragancia var på väg in i klipporna blev de uppvaktade av delfiner. Foto: Erja och Lars Ödmark skulle komma till undsättning. Men det gillade kaptenen tydligen inte för då plötsligt startade han motorn och hissade segel! Så förvånade vi blev! Vår båt drabbades av ett rejält motorbortfall en gång när vi närmade oss land. Vi tog in vatten i motorn (kunde först lagas i Karibien på en Volvoverkstad) och gång på gång stannade den. Men när det var som allra mest dramatiskt och vi i totalt vindstilla riskerade kollidera med rev och klippor blev vi uppvaktade av massor med delfiner. Som på något vis ville säga att: no worries, vi finns här till er hjälp. Kanske var det en alltför positiv tolkning av mig, men det kändes faktiskt så. Vi blev förälskade i San Blas och dess kunaindianer. Jag fick något, som Lars beskriver som Mola Madness och blev helt begeistrad i deras hantverk. Vi spenderade många månader i Kuna Yala och skrev en bok, A Cruising guide of San Blas and the Pacific Islands. På väg till Cartagena upplevde vi en elektrisk storm. Blixtarna slog ner i vattnet som eld från en 6 Oceanseglaren

7 Tema: Dramatiska händelser... och sen från tio års segling kulspruta. Det fräste runt båten. Det var mitt i kolsvarta natten men blixtarna lyste upp hela himlen till dagsljus, och man kunde se kusten flera sjömil bort. Det var mycket obehagligt, då vi visste vad som kunde hända med ett blixtnedslag i en båt. Många båtar fick också sina instrument helt utslagna och förstörda. En båt sjönk, då blixtarna gjorde massor med hål i båten och durken blev till såll och vattnet forsade in. Men vi kom fram till den oerhört vackra gamla staden Cartagena i Colombia och tillbringade flera veckor där. Birgitta och Lars hemma igen. Värsta minnet Min utan konkurrens obehagligaste upplevelse hade jag när vi låg i Panama. I den amerikanska zonen (som fanns då) kände man sig helt trygg, omgiven av amerikanska soldater. Vi hade varnats för stölder och överfall i själva Panama City, men inget hade hänt trots nattliga vandringar på osäkra gator. Jag skulle ringa hem till Sverige, vilket bäst gjordes i den telegraf som fanns i zonen. Utanför satt alltid en vakt med gevär. Men när jag står i telefonkuren blir jag överfallen, slagen, sparkad och rånad av två pistolbeväpnade män. Det visade sig att vakten var i maskopi med rånarna! Jag vågade mig så småningom ut ur telegrafen och tog mig gråtande och skadad och skakad tillbaka till båten. Efter alla år kan jag minnas hur det kändes. Jag reagerar fortfarande på ljud och saker, som påminner om den händelsen. I dag benämner man sådant som posttraumatiskt syndrom. Men då var det bara att bita ihop och segla vidare. Lars stora skräckupplevelse, som han aldrig glömmer, var när vi mitt i natten utanför Tonga höll på att bli påseglade av ett stort japanskt fiskefartyg eller snarare fiskefabrik. Vi var på kollisionskurs och hur vi än försökte väja kom den stora svarta jättebåten mot oss. Vi ropade på radion men ingen svarade. Det visade sig senare, att när man jobbar med fiskrensningen, blir navigeringen sekundär. Det gick bra denna gång, men jag har aldrig sett Lars så skakad. Denna gång var det nära. Men nära räknas ju inte tack och lov! Har vi varit med om någon storm (utöver de vågor jag nämnt)? Nej, men kommer ihåg att när vi anlände till Franska Polynesien ankrade vi bland många båtar i viken, mycket trötta efter en lång seglats. Vi var oroliga över att vi eventuellt kunde vara alltför nära en annan båt, men orkade inte ankra om. När vi vaknade nästa morgon var vi den enda båten i viken! Det hade gått ut en tsunamivarning precis innan vi anlänt! Men turen var med oss också här och det blev bara en liten ökad Foto: Privat våghöjd, som inte ställde till något. Jag nämner ordet tur. Kanske har man en viss tur när båtar och manskap bra klarar av tuffa seglatser, som sträcker sig över tio år. Men det viktigaste är dock god planering och kunskap om allt som gäller seglingsvärlden. Inte minst viktigt är utbytet med andra seglare. Tillfällen när man kan jämföra planer och tankar. Ett gott kamratskap ombord gör seglingen till en fantastisk upplevelse. Inte minst är alla nattvaktsnätter i månskenet något man bär med sig resten av livet och är tacksam för att ha fått uppleva. Tyvärr var det svårt att beskriva denna resa för dem som inte seglat och aldrig kan tänka sig vara ute på ett äventyr som sträcker sig över så många år. Avslutar med ett anonymt poem som cirkulerade bland de seglare vi mötte. Birgitta Nordström-Åkerholm S/Y Fragancia On an ancient wall in China where a brooding Buddha blinks. Deeply graven is the message it is later than you think. The Clock of time is wound but once, and no man has the power. To tell just when the hand will stop. At late or early hour. Now is all the time you own.the Past a golden link. Go cruising now my brother it is later than you think Oceanseglaren

8 Resebrev från S/Y Orca På upptäcksfärd bland Den 7 augusti i år lämnade Ann Paulin och Udo Bahrenberg på S/Y Orca Puerto Williams i södra Chile för att segla norrut i den chilenska skärgården. Efter 1380 sjömil och 40 ankringsvikar befinner de sig nu i Puerto Aguirre, sydost om ön Chiloé. De avseglade från Sverige 2010 och seglar sedan två år tillbaka i Sydamerika. Äntligen kunde vi lägga loss från segelklubben Micalvi i Puerto Williams och påbörja den långa seglats en mot Puerto Montt. I strålande sol och svag vind motorseglade vi västerut i Beaglekanalen till vår första ankarplats Caleta Letier. Där stannade vi två nätter och njöt av tystnaden och friden, promenerade och grillade korv på stranden. Den sista veckan i Puerto Williams hade varit hektisk. Proviantering av diesel och mat, ta hand om livsmedel och stuva allt. Fem gånger var vi i kommunhuset för att försöka ordna en förlängning av våra uppehållstillstånd i Chile. Den tjänstgörande immigrationspolisen var väldigt motvillig och menade att det inte gick. Först fick vi hjälp av Alejandro från Micalvi som ringde till centrala immigrationsmyndigheten i Santiago och sedan av Denis, som är anordnare av vandringsturer, för tolkning och mer telefonkontakter innan vi kunde få den eftertraktade stämpeln i passet. Nu visste vi att vi kunde stanna fram till januari 2014 i Chile. Hos hamnmyndigheten hade vi fått vår zarpe, det vill säga tillåtelse att segla i de auktoriserade kanalerna och med preliminär ankomst i Puerto Montt den 20 december. Från Caleta Letier seglade vi vidare mot Caleta Olla. Precis som förra gången vi var i Olla blev vi liggande i nästan en vecka för att vänta på bättre väder. Det var blåsigt, regnade och snöade om vartannat. En dag med något bättre väder kunde vi i alla fall vandra upp till glaciären Ventisquero Holanda. I Chile har alla fartyg skyldighet att uppge position dagligen till närmsta kustradiostation. Vi rapporterade till de lokala stationerna söder om Tierra del Fuego. Efter en vecka fick vi sms på satellittelefonen från min bror som undrade om allt var väl ombord. Vi hade uppgett honom som kontakt på land och han hade fått e-post från MRCC i Chile som ville veta vår position. Det räcker alltså inte att kontakta de lokala stationerna, utan man måste antingen via e-post eller via kortvågsradio rapportera direkt till MRCC i Puerto Montt. Runt Tierra del Fuego Så småningom lugnade sig vinden och vi kunde fortsätta seglingen västerut i Brazo Nordoeste söder om fastlandet Tierra del Fuego. Det är ett fascinerande land skap med fjordar, höga snöklädda berg och glaciärerna från Cordillera Darwin, som ofta når ända ned till sundet. För att vara i södra Patagonien var vädret ganska bra med mestadels måttliga eller svaga sydliga eller sydvästliga vindar. Vi hade relativt mycket sol, men också korta, intensiva snöbyar med dålig sikt och använde vår radar flitigt. Bortsett från enstaka fiskebåtar finns det nästan ingen trafik, men sjökorten är ofta inte i överensstämmelse med gps-position och radarn behövs framför allt för att bestämma exakt position och avstånd till land. I fjorden Seno Pia fick vi vår första erfarenhet av de starka fallvindarna williwaws som finns här nere. En bit in i fjorden flög vattnet över vattenytan med vindar på 30 m/s. Vi stod i princip stilla och kunde Fiordo Alakaluf, Seno Chico, Tierra del Fuego. göra framfart med motor endast mellan byarna. Det blev problematiskt att lägga till i viken inne i fjorden, eftersom vinden studsade mot fjällväggen och skapade ostliga vindbyar som för oss innebar pålandsvind. Efter ett par timmars jobb med tilläggning lugnade sig 8 8 Oceanseglaren

9 Resebrev Resebrev från Flying från S/Y Penguin Orca glaciärer och caletas vinden och de närmsta två dagarna kunde vi njuta av omgivningarna runt glaciären. I nästa ankringsvik fick vi besök av en fiskebåt. De fiskar centollas kungskrabbor som är delikatessen nummer ett i södra Patagonien. Med öl, frukt och kakor bytte vi till oss några krabbor och sedan blev det fest på Orca. Krabborna kokas i havsvatten och man äter endast de matiga benen och klorna. Det smakar förträffligt gott med aioli och färskt bröd. Musslor som det finns mängder av kan man tyvärr inte äta. I hela Patagonien söder om 44:e breddgraden bär de på en sjukdom, marea roja, som innebär ett dödligt gift för människor även efter kokning. I solsken på ett spegelblankt hav med en svag rullande dyning navigerade vi mellan de små skären utanför Tierra del Fuegos västra udde. Oceanseglaren

10 Resebrev från S/Y Orca Södra Stilla Havet var nästan overkligt lugnt och förhållandena var perfekta för den ökända sträckan till Canal Cockburn och Tierra del Fuegos norra kust. Det var ungefär som att vara i ytterskärgården i Sverige, fast med kelp (kraftig tång med stora blad) som hjälp för att identifiera grundflaken. Vi fortsatte i solen österut i Canal Cockburn och kom ända till Puerto King, där Canal Magdalena går norrut till Magellansundet. I Puerto King blev vi liggande i fem dagar i dåligt väder. Det var knappast möjligt att gå iland på grund av höga klippor och regnskogsliknande vegetation och det blev ganska tråkigt att vara inne ombord. Annars har vi ofta tyckt att det är skönt med mellandagar utan segling. Seglingsdagar innebär tidiga mornar med väckarklocka, ofta intensiv navigering och aktiv segling med ständig växling av segelytan för att anpassa till vindarna. De första veckorna gick humöret upp och ned ungefär som vädret, men efter en tid vande vi oss med svårigheten att planera och det gick bättre och bättre att ta en dag i sänder och fatta beslut efter hand. Vinter i södra Patagonien ska, enligt vad vi hade hört, innebära bra väderförhållanden med något stabilare väder och längre perioder med svaga vindar. Jämfört med segelbeskrivningar vi läst, är vi benägna att hålla med, och generellt sett hade vi bra väder för dessa trakter. Snö, is, kyla Problemet är förstås kylan. Det är kallt om händerna trots dubbla vantar och gummihandskar. Det går också långsammare att jobba på däck när man är påbyltad och man måste se upp så man inte halkar. Ofta lade sig isen i ett tunt lager på natten. Med vår stålbåt är det inga större problem att gå genom centimetertjock is, men det blir krångligt om de långa linorna till land fastnar i isen. Av och till har vi haft ganska mycket snö på däck och har fått börja morgonen med att skotta. Det är lite besvärligt, men vi föredrar egentligen snö framför regn, och vi har haft några mycket stämningsfulla upplevelser med segling i snöfall. En av de mest dramatiska segelbeskrivningarna härifrån är Joshua Slocums berättelse om sin segling genom Magellansundet för att komma ut i Stilla havet. För honom tog det två månader att ta sig västerut till öppet hav. Vid första försöket drevs han söderut av en storm och han fick gå in i Canal Cockburn och börja om från början. I jämförelse med Slocum har vi rena lyxseglingen. Vi har förutom bättre väder haft motor, detaljerade sjökort, väderleksrapporter som stämmer någotsånär och vi behöver inte vara rädda för vilda indianer. I södra Patagonien har det funnits invånare som levt på jakt och fiske under lång tid. Tyvärr är historien densamma som på många andra platser att den vite mannen kom med våld, alkohol och sjukdomar och det finns i princip ingenting kvar av den indianska kulturen. Innan vi skulle gå norrut i Canal Magdalena ville vi gå in i Seno Chico och till Fiordo Alakaluf. Vi hade svag vind, men dålig sikt och navigerade försiktigt in i fjorden. Längst in i Alakaluf finns en spektakulär glaciär. Den är inte så stor, men ovanligt brant och där den slutar ner i fjorden är det möjligt att gå ända intill med båten. En halvtimme innan vi kom fram till glaciären slutade det snöa och solen sken på isen som skiftade i alla blå och vita toner. Det var en magisk upplevelse och vi cirklade runt och njöt av äventyret. Allt fick ett abrupt slut då vi plötsligt inte längre hade någon styrfart. Det visade sig att propelleraxeln hade lossnat! På något sätt måste vi ha fått en isbumling mellan rodret och propellern. Lyckligtvis konstaterade vi att propellern var oskadd. Våra vänner på Santana kom snabbt till undsättning och kunde långsamt bogsera oss bort från isen. Udo klarade av att få fast axeln och efter en halvtimme gick vi för egen maskin. Allt gick bra, men läxan var att aldrig backa om det finns risk för is. Ann på däck, väl påklädd. Kylan var ett problem för besättningen på Orca. Vissa mornar fick de börja dagen med att skotta snö innan de kunde ge sig i väg. Estrecho de Magallanes Magellansundet nådde vi strax söder om Punta Arenas och efter fyra dagsseglingar var vi på södra kusten vid mynningen mot Stilla havet. Det var som vanligt mest västvindar och motström, men vin- 10 Oceanseglaren

11 Resebrev Resebrev från Flying från S/Y Penguin Orca S/Y Orca är en 45 fot segelbåt i stål. Modell: Modifierad Super Secura. Konstruktör: Reinke. 17 ton, 1,20/2,80 djupgående, 14 m LÖA. darna var relativt svaga och vi tog oss fram med motor. Det blir lite tradigt att timme efter timme gå för motor, men det finns flera fina ankringsvikar utefter sundet. Att lägga till i de små caletorna (caleta betyder ungefär liten vik) kan vara knixigt och ställer en del krav på samarbetet ombord, men så småningom fick vi bra rutin på tilläggningarna. Först går vi in och gör några rundor för att i lugn och ro bestämma hur vi vill lägga till och därefter lägger vi i jollen. Jag står till rors medan Udo lägger i ankaret. Vi backar sedan in ankaret med aktern mot land och därefter ror Udo i land med linor. När man väl fått en lina i land kan man stänga av motorn och ordna resten av linorna. Vi har två linor på 120 meter vardera samt tre linor på cirka 60 meter och oftast har vi två till fyra linor iland. Linorna sitter på fyra rullar, två strax för om masten och två i aktern, så det går smidigt att rulla ut och in. Från Tierra del Fuegos sydvästra spets gick vi över Magellansundet norrut mot Canal Smyth. Väderleksutsikterna var bra med måttliga ostliga till nordostliga vindar. Det visade sig inte stämma vad gällde vindstyrkan och i korssjön mellan den sydvästliga dyningen och vindvågor från ost åkte vi berg- och dalbana i en ständigt ökande vind. I vindar över kulingstyrka seglade vi bidevind in i Canal Smyth och kunde utan större problem lägga till. Tillbaka till östra sidan Angostura Kirke är ett trångt, vindlande sund som är en av två möjligheter att ta sig till den östra sidan av patagonska bergskedjan. Efter att noggrant ha studerat segelguiden och tidvattentabeller seglade vi igenom det strömmande sundet med vändande tidvatten. På andra sidan mötte oss ett helt annorlunda landskap med torra slätter och bergslandskap. Från östra sidan av Cordillera des Andes sträcker sig pampas ända mot Argentina och Atlanten. Vi hade god vind i seglen och ankrade på västra sidan i sundet mittemot staden Puerto Natales. Morgonen efter lade vi i jollen och tog oss över sundet som är cirka en sjömil brett. Först och främst besökte vi hamnmyndigheterna, Capitania del Puerto, för att fylla i alla papper och småprata med den trevliga personalen och sedan tog vi en promenad runt för att orientera oss. Det var omtumlande till att börja med. Vi hade varit mer än sex veckor i ödemark och med alla människor, bilar, hus och flygplan blev det nästan för mycket intryck att ta in. Den lätt förvirrade känslan gick dock fort över och dagen efter kunde vi beställa diesel, börja proviantera, använda internet och uppskatta bekvämligheten i civilisationen. Varje morgon deltar vi i radionätverket Patagonien cruisers net på kortvågsradion. Genom nätverket visste vi att det finns ett schweiziskt par som sedan några år tillbaka bor på en katamaran i Puerto Consuelo, cirka 15 sjömil från Natales. Vi kontaktade dem på VHF:en när vi kom till Natales och bestämde oss för att gå dit. I två veckor låg vi i Puerto Consuelo och hade semester från Patagonienseglingen. Tillsammans med besättningen från katamaranen åkte vi några dagar till nationalparken Torres del Paine och tältade och vandrade vid glaciärsjöarna. Vi hade torrt, vackert väder och Oceanseglaren

12 Resebrev från S/Y Orca kunde tvätta och torka ur vår fuktiga båt och solen värmde våra vinterfrusna kroppar. Natales är bara 25 kilometers bilväg från Consuelo och med taxi eller lift kunde vi lätt komma till stan när vi ville handla eller äta god mat på restaurang. Norrut i kanalerna Efter vår avstickare till Puerto Natales återvände vi västerut och fortsatt norrut i kanalerna. Flera seglingsbeskrivningar från Patagonien vi läst om hade beskrivit det dåliga vädret, men vi kunde inte riktigt instämma i det tidigare. Under veckorna vi seglade upp mot Puerto Eden fick vi dock vår beskärda del. Vi hade många dagar med motvind, motström och regn. De bra dagarna var dagar med endast två av de tre faktorerna uppfyllda. Vi kryssade, gick för motor eller låg i någon av de många vackra vikarna och väntade. Det är ett otroligt frodigt landskap med en djungelliknande skog som är i det närmaste ogenomtränglig. Skogen växer dessutom nästan lodrätt uppför bergsväggarna. Med våren på väg blommade buskar och träd och fåglarna började sjunga i gryningen. Att vandra i denna typ av landskap betyder oftast att plumsa omkring i mossa och klättra över eller under buskar och nedfallna träd. Det finns inte några större landdägg djur som trampar upp stigar och urskogen gör skäl för sitt namn. I Puerto Mayne kunde vi komma igenom den strandnära skogen och upptäcka Isla Evans fjällandskap med sjöar och vattenfall. Glädjen över att vara i orörd mark och komma till en vacker bäck eller en fors är mycket starkare än det vi erfarit i organiserade turistbesökta nationalparker. Söder om Puerto Eden går fjorden Seno Eyre norrut mot en av Chiles största glaciärer och vi ville gärna se den meter breda Ventisquero Pio XI. Jag tycker att något av det mest fascinerande när man seglar i vatten nära glaciärer är färgerna. Det klara svarta Lago Gray i nationalparken Torres del Paine. eller djupblå vattnet blir grönt och mjölkaktigt och om det inte blåser är det som att segla på glas. Isbumlingarna som flyter omkring har alla färgtoner från vitt till turkost till svartbrunt. Vid Pio XI finns det så mycket sediment att vattnet närmast glaciären är helt grumligt har en vitgrå ton. Puerto Eden har knappt hundra invånare, varav en eller två familjer med ursprunglig härkomst från Kaweskarindianerna. Det finns inga vägar, däremot träbryggor, som utefter stranden bildar gata mellan husen, men de små motorbåtarna av trä är huvudsakliga transportmedel. Livlinan till övriga Chile är färjan som anländer två gånger per vecka i sin rutt mellan Puerto Natales och Puerto Montt. Färjan gör bara ett kort stopp för ankar, medan de små fiskebåtarna samlas runt omkring för att lämna och hämta proviant eller passagerare. Byinvånarna var väldigt trevliga och hjälpsamma. Det är sällsynt med turister i Puerto Eden och de få segelbåtar som stannar här innebär ett välkommet avbrott. I skolan kunde vi använda internet och vi hade möjlighet att handla begränsade mängder med färska grönsaker och frukt, samt köpa färskt bröd bakad i vedeldad ugn. Vi tror att invånarna för sin försörjning är mycket beroende av Santiago. Det pågår nybyggnad och reparationer av träbryggor, kajer och hus, men vad vi fick höra finns i princip inget fiske. Om det beror på att det inte finns någon fisk eller om det har andra orsaker vet vi inte. Vi har i alla fall inte lyckats fånga någon fisk, men vi ser ofta delfiner och säl så det borde finnas en del tycker man. Utanför huvudfarlederna Från familjen på Camiros, en tysk båt vi träffade i Puerto Williams, hade vi fått tips om möjligheten att gå i fjordar och kanaler längre österut än den sedvanliga farleden. Vi hade några gps-punkter, men för övrigt ingen information. Området är inte djupmätt och det finns inte detaljerade sjökort, men korten visade sig stämma relativt bra då det gällde kustlinjen. Navigationen var inte något större problem och det är djupt nästan överallt alldeles intill strandkanten. Vi kan verkligen rekommendera andra som seglar här att gå utanför 12 Oceanseglaren

13 Resebrev Resebrev från Flying från S/Y Penguin Orca huvudfarlederna. Det är inte svårt att hitta bra ankringsvikar och efter ett tag lär man sig vad som ger bäst skydd. Det bästa är om man hittar en liten vik med skogklädd strand och inte för höga berg. Om det finns en stenstrand längst in innebär det oftast att det grundar upp, vilket innebär att man kan lägga ankaret på ett rimligt djup. Bortsett från Puerto Eden hade vi inte sett ett enda hus på en månad så vi blev mycket förvånade då vi inne i Fiordo Bernardo, nästan framme vid glaciären, såg en grå liten stuga. Vi gick nyfiket närmare och blev mötta av en gummijolle med utombordare. I jollen satt Fernando som arbetar som vakt för nationalparken Bernardo O Higgins. Fernando bor med sin familj i stugan och blev väldigt glad för besöket. Vi var välkomna att ankra utanför stugan, men tyvärr var det bara några timmars dagsljus kvar och eftersom vi väntade sämre väder ville vi hinna till en mer skyddad plats. Bekvämlighet ombord Det bästa med att segla i kalla vatten är att mat håller sig länge. Allt som kan förvaras utomhus eller under durkarna håller kylskåpstemperatur. Vi använde knappt några konserver utan hade kött, ost och grönsaker i minst fem veckor. Även känsligare grönsaker som till exempel paprika håller sig dubbelt så länge som när vi varit i tropiskt klimat. Äpplen, apelsiner, pumpa, kål kan förvaras nästan hur länge som helst. Kött och ost vakuumförpackar vi och då kan vi ha kött i tre till fyra veckor. Färskvatten är inte något problem i Patagonien. I de flesta vikar går det att fylla dunkar med gott, friskt källvatten från forsar och vattenfall, på några ställen direkt från jollen. Eftersom det regnar upp till millimeter per år på vissa ställen kan man också lätt samla regnvatten för att fylla tanken med. Värme ombord är förstås viktigt. Vi har en Webasto airtop som går på diesel med varmluft. Den har fungerat tillfredsställande, men har behövt ganska mycket underhåll. Om vi skulle byta ut värmesystemet skulle vi ha en kamin typ Reflex som är enkel, inte kräver någon ström och i princip är underhållsfri. Ett annat alternativ är en traditionell liten vedkamin. Det finns mycket torra träd för ved och kan man lösa förvaringen av vedsäck är det antagligen billigast och bäst. När vi går för motor har vi en värmefläkt som värms upp av motorns kylvatten. Det fungerar mycket bra och fläkten ger effektiv luftcirkulation. Ständig kamp mot kondens Största problemet för oss och alla segelbåtar vi träffat är hur man gör med fukt och kondens ombord. Den väsentligaste orsaken till kondens är temperaturskillnaderna. När vi kom längre norrut och medeltemperaturen gick från cirka noll till åtta grader per dygn minskade kondensen betydligt, trots att det regnade mycket ibland. Orca är välisolerad från början, men det verkar inte hjälpa hur bra isolerad båt man än har, det finns alltid ställen där kondens bildas. Orca har ganska stora ventiler och där har vi gjort innerfönster med kapellplast som hålls på plats med hjälp av lister och det har fungerat bra. Att undvika kondens på våra fem skylightfönster har varit svårare. Vi har klippt till bubbelplast, som används till förpackning, och tejpat med luftspalt emellan. Det hjälper ett tag, men blir det tillräckligt mycket fukt så släpper tejpen i alla fall. Stuvutrymmen mot skotten är svårast att åtgärda eftersom det inte blir tillräckligt med luftcirkulation. Vi har gjort extra isolering inifrån med liknande material som används till liggunderlag. Det fungerar hjälpligt, men känsliga saker som sängkläder, handdukar och extra täcken har vi lagt i vakuumpåsar. Rätt vad det är upptäcker man nya ställen där det droppar vatten. Det värsta var nog när vi upptäckte att våra loggböcker från fyra år tillbaka var alldeles fuktiga. De går fortfarande att läsa som tur är, även om själva pärmarna har blivit uppblötta. Två båtar genom Patagonien Den holländska segelbåten Santana med besättningen Trees och Jan har vi träffat av och till sedan vi var på Kap Verde. När vi visste att vi hade ungefär samma tidsplan och målsättning för att segla norrut i Chile bestämde vi oss för att segla tillsammans. Vi hade inte planerat för att segla hela sträckan ihop, men det har fungerat så bra att vi har fortsatt. Främsta anledningen var nog till en början att det känns tryggare att vara två båtar och man kan hjälpa varandra om något händer. Det har varit roligt att ha flera att umgås med och göra upptäckter tillsammans. Lika viktigt är att respektera att man vill vara i fred och det har gått dagar då vi inte träffats utan endast haft radiokontakt. Denna seglingsetapp genom Patagonien har varit det bästa vi gjort sedan vi lämnade Sverige. Det har ibland varit krävande fysiskt och psykiskt, men det har uppvägts många gånger om av fantastiska naturupplevelser. För oss var det också en alldeles speciell erfarenhet att vara så långa tider i obebodda trakter. Vår slutsats, efter egna erfarenheter och efter att ha pratat med andra som gjort denna segling, är att det är väsentligt att ha gott om tid på sig. Det innebär att man kan invänta bra väder i lugn och ro och det finns utrymme att göra utflykter till intressanta områden. Nu ska vi gå till Chiloé och hitta ett bra ställe för några arbetsmånader på Orca. Vi har ganska mycket underhåll som ska göras innan vi känner oss redo att gå över Stilla havet till Franska Polynesien dit vi vill komma i maj Text: Ann Paulin Foto: Jan van Weeghel och Ann Paulin www. sy-orca.com. Oceanseglaren

14 Artikel: Från seglare till båtbyggare Från seglare till båtbyggare Alla seglare har väl någon gång tänkt att Om jag fick bygga min egen båt så skulle den ha större/mindre/mer/fler etcetera. Precis sådana tankar och idéer har i alla fall vi och sommaren 2014 ska vår ideala segelbåt vara färdigbyggd. Bo Gummeson och Birgitta Lidgren, berättar om sitt målinriktade projekt. Som vanligt började allt mycket tidigare. Bosse har ritat båtar, seglat, konstruerat och funderat ut fiffiga lösningar sen barnsben, men riktigt på allvar blev det först 2004 när vi köpte en begagnad 37 fots Bavaria. Då bestämde vi oss för att grundligt utforska våra behov och ta reda på vilka lösningar som verkligen tillför något och vad som bara var fiffigt. Det innebär att vi har seglat, skruvat i och skruvat ur, installerat och avinstallerat, provat, funderat, ändrat och provat igen. Vi har besökt åtskilliga båtmässor, gått milslånga bryggpromenader och tittat på båtar, lyssnat på föredrag, bland annat i OSK:s regi, deltagit i OSK:s Utsjöskepparkurs, läst seglingsberättelser, pratat med andra seglare, studerat hemsidor, diskuterat med leverantörer av båtar och tillbehör och pratat med allsköns övriga förståsigpåare. Parallellt har den ideala båten växt fram. Tidigt var vi på det klara med att båten ska vara byggd i aluminium, den ska vara snabbseglande och säker, även med liten besättning, och jollen ska få plats inne i skrovet. Båten ska vara robust, ha ett minimalt underhållsbehov och med en tekniknivå utöver det vanliga. Vi vill vara självförsörjande på el och vatten och ha stora dieseltankar. Vi vill kunna komma in på grunda vatten och kunna torrsätta båten vid lågvatten. Inredningen ska ha Oruststandard och vara modern, bekväm och praktisk. En ganska diger kravlista med andra ord! För att nå det resultat vi ville ha behövde vi hitta specialiserade varv, som kan tillverka eller leverera de delar som just de är bäst på. Önskeläget var små specialinriktade varv där ägaren själv är med i produktionen. Ett krav var gott renommé och tidigare erfarenhet av motsvarande uppdrag. Ett annat centralt krav var att varven ska vara öppna för ett nära samarbete både med oss som beställare och de olika aktörerna sinsemellan. Efter åtskilliga timmar framför CADmodellen hemma i arbetsrummet började vi med att söka efter ett specialiserat aluminiumvarv. Blicken gick tidigt mot Holland och Tyskland och vi fastnade till slut för ett litet varv i Emden i norra Tyskland. Genom varvet fick vi kontakt med en konstruktör i Kiel, Martin Menzner hos Berckemeyer Yacht Design. Martin är tävlingsseglare och har ritat åtskilliga aluminiumbåtar. Under 2012 arbetade Bosse och Martin intensivt tillsammans för att förena våra ritningar, idéer, krav och önskemål med professionella kunskaper och erfarenheter kring båtkonstruktion. Vid årsskiftet 2012 hade vi ett konstruktionsunderlag. I mars 2013 var det dags att börja svetsa och i slutet av september lämnade skrovet aluminiumvarvet och transporterades vidare till Barssel i Tyskland. Där har nästa varv som är specialiserat på lackering och tekniska installationer nu tagit vid. Lika säkra som vi var på skrovmaterialet är vi på att inredningen ska vara svensktillverkad. Vi har valt att samarbeta med Orust Yacht Service i Henån på Orust, i praktiken gamla Najads snickeri. Dit räknar vi med att transportera båten i månadsskiftet februari/ mars Däcksutrustning, rigg, segel och navigationsinstrument kommer från kända tillverkare med service worldwide. Båten blir 55 fot, har dubbla roder, lyftköl, bogpropeller, jollegarage och hydraulik för bland annat winchar och ankarspel. Inredningen är anpassad för ett par som ska bo bekvämt ombord för längre perioder. Alltså precis en sådan båt som vi efter allt grunnande skulle beskriva som den ideala båten! Under resans gång bestämde vi oss för att driva hela projektet i företagsform. Vi tror att det kan finnas fler som delar våra idéer runt hur en optimal långfärdsbåt skall se ut. Om det är så, varför inte hjälpa andra att förverkliga sina drömmar? Namnet Adventure Yachts valde vi för att vi tycker att det beskriver konceptet på ett tydligt sätt. Vi har också ansökt om och beviljats medlemskap i Sweboat, Båttillverkarna. Planen är att vi ska premiärvisa båten på Öppna Varv på Orust i augusti Båten blir givetvis CE-certifierad, ett krav för att kunna saluföras på marknaden. I ärlighetens namn ska väl sägas att både en och annan har skakat på huvudet och sagt att det verkar vansinnigt att ge sig på ett sådant här projekt, i alla fall just nu. Trots allt upplever vi en större och större tro på projektet. Vi är mycket nyfikna på hur vår Adventure 55 skall bli mottagen av seglare och branschfolk och väntar spänt på att båten skall bli färdig. Text och foto: Bo Gummeson och Birgitta Lidgren 14 Oceanseglaren

15 Hallberg-Rassy 64 Ekonomisk styrka, tid, hälsa För att genomföra Dina drömmars långfärdssegling, behöver Du den ekonomiska styrkan att göra så. Många som har den styrkan vill tro att de inte har tiden att genomföra en sådan segling. Och dagen de har både ekonomin och tiden, inser de att de inte längre har hälsan. Så är Du i den lyckliga situationen att Du har både ekonomin, tiden och hälsan, tveka inte, go for it! Låt Dina drömmar bli sanna i en Hallberg-Rassy. En Hallberg-Rassy tar Dig vart som helst, i vilket väder som helst, bekvämt och lätthanterligt. - Etablerat Hallberg-rassy 310 Hallberg-rassy 342 Hallberg-rassy 372 Hallberg-rassy 40 nyhet 2012! Hallberg-rassy 412, 1 eller 2 akterkabiner Hallberg-rassy 43 Mk ii nyhet 2014! Hallberg-rassy 48 Mk ii nyhet 2013! Hallberg-rassy 55 nyhet 2011! Hallberg-rassy 64 Hallberg-rassy VarVs ab, Hallberg-rassyVägen 1, ellös Tel reservdelar och TillbeHör: Hallberg-rassy ParTs ab, edebacken 2, ellös Tel norge: Pollen MariTiMe as, danmark: MarineParken yachts aps, Finland: oy HellMan yachts ab, öppet VarV augusti 2013 Oceanseglaren

16 Evenemang & föredrag Porträtt: Långseglande kvinnor I tidigare nummer har långseglande kvinnor berättat om sig själva, hur deras intresse för båtliv började och vad seglingen betyder för dem. Nu är det dags för två nya porträtt, båda av kvinnor som hade gedigen seglarerfarenhet innan de satsade på långfärd tillsammans med maken. Ger en frihetskänsla men viktigast för Lisa Lempert Reimerson är mötena med människor Jag har sålt min egen privata tandläkarpraktik och arbetar som vikarie för att kunna vara ledig under längre perioder. I mitt yrke är det lätt att få jobb just nu, så jag jobbar sommar och vinter och seglar vår och höst. För mig är seglingen en livsstil. Jag kan känna mig sugen på att segla ännu längre perioder, men det får bli senare. Som vår situation är idag är jag nöjd med blandningen av segling och arbete under delar av året, och det är skönt att det är enkelt idag att ha bra kontakt med människor, oavsett geografiskt avstånd. Jannes och mitt pågående projekt började 2010 i maj. Då seglade vi från Västerås via Danmark, Skottland, Irland, England och Frankrikes kanaler till Medelhavet. Just nu ligger Sally Ruth i Orei på ön Evvia i Grekland. Vi är fortfarande på väg österut och hoppas nå Istanbul nästa år. Jag började i sjöscouterna i Malmö när jag var omkring 10 år och där blev jag så småningom ledare. Det var en bra seglarskola. Vi fick lära oss mycket och det var ett fantastiskt kamratskap. För att få segla som skeppare måste vi varje säsong segla upp för att visa att vi klarade av båtarna. Jag seglade mest mindre båtar utan motor och slutade som skeppare på en B31. På somrarna gjorde vi långseglingar till Danmark, Tyskland, Holland och svenska västkusten. När jag var 22 år köpte jag en egen kogg, en gaffelriggad klinkbyggd träbåt. Den var sex meter lång och tre meter bred. Sedan ägde jag under några år en tredjedel i en stor träbåt, också den med gaffelrigg. Den vägde 9 ton, var 10 meter Lisa Lempert Reimerson har seglat sedan hon var liten och länge burit på tankar om långsegling. Foto: Privat lång och hade en fyra meters peke. Jag har länge varit inställd på att prova livet som långseglare. När jag 1978 träffade Janne, min man, var jag så inriktad på detta att jag sa att det nog inte kunde bli något mellan oss. Jag skulle nämligen ut och segla. Han frågade då om han kunde få följa med. Ett sånt frieri! Det blev jag verkligen glad för. Köpte båt för tio år sedan Så vi blev ett par, utbildade oss, fick tre barn och flyttade runt i landet. Vid ett par tillfällen hyrde vi segelbåt, men det var först för tio år sedan som vi köpte en båt tillsammans. Vår nuvarande båt, en Comfortina 38, köpte vi Vi musicerar ofta. På ön Evvia i Grekland mötte vi ett engelskt och ett holländskt par på varsin båt. Janne, som är en rutinerad musiklärare, höll ihop det hela och inblåsta under fem dagar träffades vi varje dag och spelade. Vi hade väldigt kul! Några enstaka gånger har vi gäster ombord. Jag är van att umgås med mig själv, det har jag tränat på i hela mitt liv. Janne och jag har roligt ihop. Vi musicerar, läser, fixar med båten, planerar. När vi är i land ser vi till att röra på oss och samtidigt se något av platsen vi är på. Vi cyklar, går eller joggar. Vi försöker dela så mycket som möjligt. I början, när jag var den erfarnare, var jag angelägen om att Janne skulle bli lika bekväm som jag med att hantera båten. Nu har han kommit ikapp och väl det. Jag har nog upplevt fler besvärliga situationer på sjön än vad Janne har, speciellt då jag seglade med båtar utan motor. Det innebär att jag ibland lite snabbare har ett par alternativa lösningar för en uppkommen situation. Å andra sidan är Janne duktig på det mesta. Han sätter sig in i, och förstår, hur saker och ting fungerar, både vad gäller segling, motor och annat. Nu upplever vi situationerna tillsammans och lär av dem. Det känns som en bra kombo. Jag älskar segling för att det är en sådan fantastisk frihetskänsla när man kommer ut på havet, får upp seglen, slår av motorn och drar iväg. Javisst ja, det var ju så här underbart det kändes, tänker jag då. Jag tycker också mycket om att komma till nya ställen, träffa nya människor, se nya saker. Om jag ska välja en enskild sak som är viktigast av allt så är det mötena med människor. Det kan vara korta möten i brödaffären i Grekland, eller nyvunna vänner som vi kan prata med om det mesta redan efter kort tid tillsammans. OSK har också gett oss nära vänner som betyder väldigt mycket. Lisa Lempert Reimerson 16 Oceanseglaren

17 Porträtt: Evenemang Långseglande & föredrag kvinnor Ett härligt barfota liv Nina Olofsson ser seglingen som en livsstil hon alltid vill behålla Jag är inte alls uppvuxen med segling. När jag och min man 1977 köpte vår första båt, en Vega, hade ingen av oss varit ombord på en segelbåt i vuxen ålder. Säljaren var hygglig och följde med oss ut den första gången och visade hur man skulle sätta segel och vad alla tamparna skulle användas till. Vi blev bitna direkt och har därefter seglat så mycket som möjligt varje år. Det första året, vår son var bara fyra år då, seglade vi i skärgården med korta dagsetapper varje dag. Men redan året därpå ökade vi aktionsradien och började resa med båten till länderna runt Östersjön Vi hade bara vår semester och seglarlivet tog slut efter 4-6 veckor varje år. Därefter var det jobb, båten på land och väntan till nästa sommar. Under åren har vi bytt båt några gånger och seglar nu en HR 36. Jag tror att alla som älskar att segla någon gång har fantiserat om hur det skulle vara att segla iväg och vara borta länge. Vi har ju förstås läst de flesta långseglarberättelser som givits ut och fascinerats av de upplevelser seglandet bjuder på. Våra egna långseglardrömmar tilltog med åren och då Pär uppnådde pensionsåldern slutade även jag att arbeta cirka 1,5 år före 65 års ålder. Vi behöll hus och hem och rustade den båt vi redan hade. För oss har det känts viktigt att veta att vi bara kan sätta oss på ett flygplan och åka hem om något skulle hända med oss eller vår son och hans familj. Vi förberedde båten och oss de sista två åren medan vi jobbade genom att vara med i OSK:s avseglargrupp, skaffa oss formell nautisk kompetens (blå boken), komplettera båten och göra henne klar för stora hav. Vi har alltid gillat Nina Olofsson och hennes man brukar göra reparationer tillsammans. båtpyssel och oftast gjort alla förbättringar och reparationer tillsammans. Det innebär att vi båda kan båten. Vi lämnade Sverige 2010 för att segla några år och målet var att spendera några år i Västindien. Oftast är det bara vi två ombord, så vi delar på de flesta uppgifter och beslutar gemensamt hur seglingen ska planeras. Pär sköter och ansvarar för navigationen. Jag ansvarar för bunkring och matlagning, eftersom jag är bra på att hantera kastruller även i svår sjögång. Vi är båda matroade, och jag tycker uppriktigt att matlagning till sjöss är roligt. Umgås med andra seglare Man skulle kunna tro att det skulle vara enformigt att bara vara hänvisad till sin livskamrat under långa perioder men det har inte vi känt av. Under överseglingarna träffar man knappt varandra, den ena sover och den andra har vakt. Man byter några ord i samband med vaktombytet. Vi brukar försöka vara vakna och äta middag ihop en gång om Foto: Privat dagen. I hamnar och på ankringsplatser umgås man mycket med andra seglare från hela världen. Man har alltid jättemycket att prata om. Vår segling gick via Nordsjön till Skottland och Caledonien Canal till Irland och via Biscaya till Spanien, Portugal, Madeira, alla Kanarieöarna, Cap Verde och till Martinique under det första året. Vi har varit hemma i Sverige under två somrar och lämnat båten på Grenada för att återvända när höstrusket börjar bli besvärande i Sverige och fortsatt segla i den Karibiska ökedjan. Ett härligt barfota liv! För mig är segling en livsstil, något som jag aldrig kommer att vilja sluta med. Det finns inget som är så starkt som att stå ensam i sittbrunnen under stjärnorna under långa överseglingar. Man känner sig stor och liten på samma gång och upplever ofta en inre stillhet som aldrig kan upplevas på annat sätt. Båten ligger nu i Medelhavet och nästa års segling kommer att vara i europeiska farvatten. Nina Olofsson Oceanseglaren

18 Rapport från Gran Canaria ARC-seglare planterar 200 träd Omkring tjugo avseglare i ARC+ har deltagit i ARC Forest Project och planterat 200 träd i bergen på 600 meters höjd i Los Chorros nära Firgas. Det sker i samarbete med den lokala organisationen Foresta. Liknande projekt pågår också på St. Lucia. Det har pågått sedan ARC:s 25-årsjubileum 2010 och nu har vi planterat 600 träd, säger projektledaren Pascal. Man kan tycka att det inte är seglare som svarar för de största utsläppen av koldioxid, men alla seglare måste ändå använda diesel för att generera el. Målet är att skogen ska täcka hektar, vilket ska förbättra den biologiska mångfalden, förhindra jorderosion och minska översvämningar. Växten som man planterar heter Laurisilva och är numera en sällsynt skogsart, men den finns kvar på Madeira och La Informationstavlan för Seglare planterar träd. Gomera. För dem som aldrig varit med om skogsplantering är det en intressant upplevelse. Man gräver ett hål, sätter ner plantan och skyddar den med ett nät, så att plantan inte ska bli uppäten av kaniner. Den får vatten från fukten som bildas under nätterna samt från de regnskurar som kommer ibland Utflykten avslutades med en trevlig picknick. En av de tre svenska båtarna som seglar med i ARC+ är S/Y Balance med Staffan och Kerstin Agnetun från Bohus Malmön. De är nya medlemmar i OSK och är även med i JRSK (Jordenruntseglarklubben). De seglade från Sverige för ett år sedan och hade inte alls några planer på att segla över Atlanten. Balance är en HR 39, som de köpt i Holland för ett par år sedan. Det är första gången som Staffan och Kerstin är ute på långfärd, men de är inte några nybörjare vad gäller segling. De har seglat i tjugo år och har haft tre båtar tidigare: en Bohusjolle, en Maxi 68 och en Murena. De har seglat omkring i Sverige, Norge och Danmark men har länge haft en tanke att ge sig ut på lång- Staffan och Kerstin Agnetun. färd och har nu gått i pension lite tidigare för att kunna segla. Tidigare har de åkt motorcykel på långfärd genom hela Europa samt på Route 66 från Chicago till Los Angeles. Det är stor skillnad på att åka motorcykel med 100 km/timmen och att segla i fyra knop, säger Staffan. Det sägs ju att man ska göra tre saker i sitt liv: få ett barn, skriva en bok och plantera ett träd, säger Pascal. Så här har ni chansen att plantera ett träd. Det skulle vara intressant att komma tillbaka om ett år och se hur ARC-skogen har utvecklats. Text: Barbro Karlsson Foto: Pekka Karlsson Första Atlantseglingen med S/Y Balance De hade tänkt segla till Medelhavet men kom på att där är det kallt på vintern. Kerstin, som förut inte ville segla över stora hav, ändrade sig. Skräcken försvann när det gick så bra att ta sig över Nordsjön och Biscaya, berättar hon. De brukar inte vilja binda sig utan hellre ta ett steg i taget och inte bestämma så långt i förväg. Efter seglingen med ARC+ till Kap Verde och Västindien har de tre alternativ: Att segla tillbaka till Kanarieöarna eller Sverige, att lämna båten i Karibien och flyga till Sverige under sommaren och sedan fortsätta segla bland öarna i Karibien eller att gå genom Panamakanalen och vidare jorden runt. Text: Barbro Karlsson Foto: Pekka Karlsson 18 Oceanseglaren

19 Kap Verde Mellan två kontinenter Vi deltar i det första ARC+ (Atlantic Rally for Cruisers) från Las Palmas, via Kap Verde, till Västindien, som startade den 10 november i Las Palmas. Nu har vi klarat av den första etappen till Kap Verde och håller på att rusta båten inför avseglingen till St. Lucia. Corona Aq, vår L32, ligger preliminärt på 17:e plats efter första etappen och är näst minst bland de 50 båtarna som startade. Liksom förra gången, år 2001 då vi deltog i ARC, är vännen och seglarkompisen Tomas Nilsson den tredje besättningsmedlemmen. Tomas har kappseglat mycket i sina dagar, så därför kan vi hålla jämn takt med övriga båtar, som är omkring 50 fot. Eftersom vi inte varit på Kap Verde förut kändes det trevligt att komma dit och se något nytt. Det känns också bra att dela upp den långa distansen till Västindien på 2800 sjömil i två delar. Det här är fjärde gången vi är med i ARC och många frågar varför vi envisas med att vara med, vi skulle väl kunna åka över ändå. Men faktum är att det är väldigt trevligt att träffa seglare från många olika länder, att delta i seminarier, utflykter och fester. Ensamma på havet Vi seglade förbi Marockos, Mauretaniens och Senegals kuster och kom fram till Kap Verde efter en vecka. Vi såg inga andra båtar på hela tiden. Det har blåst ganska hårt, upp till 20 knop, nästan hela tiden. Månen lyste upp ibland på nätterna. Det var först den sista dagen som det blev soligt och varmt i luften och vi fick se delfiner hoppa omkring båten. Den enda kontakten med omvärlden var pratstunderna på SSBradion, först med ARC, som gav en väderprognos, och sedan med Starten i Las Palmas. Pekka och Tomas ombord på Corona Aq. Foto: Privat. det skandinaviska nätet med Mats, Gustav och Helge. Kap Verde består av tio små öar. Marina Mindelo på ön São Vicente är den enda marinan på Kap Verde. Landet upptäcktes av portugisiska sjöfarare på 1400-talet och var portugisiskt till Kulturen är en blandning av portugisiskt, brasilianskt och afrikanskt. Många från Kap Verde har emigrerat till USA och Latinamerika och skickar hem pengar till dem som bor kvar. Det är ett fattigt land som får stöd av många länder i EU. Många musikställen Det som Kap Verde är mest känt för musiken och barfotasångerskan Cecarea Evora, som bodde i Mindelo och dog Musiken är en blandning av afrikanskt och brasilianskt. Mindelo lever upp på nätterna och det finns många ställen där man kan lyssna på musik. Upplevelserna har varit många under de tre dagar som gått sedan vi kom hit. Välkomstpartyt i lördags kväll missade vi tyvärr, eftersom vi hade svårt att hitta fram i mörkret och kom först vid tretiden på söndagsmorgonen. Det måste ha varit en stor planeringsmiss av ARC, eftersom vi inte var den enda som kom för sent. I portugisisk stil Staden Mindelo är byggd i gammaldags portugisisk stil med färgglada husfasader. Det finns lite småbutiker men inte särskilt mycket att köpa. Vatten är en bristvara, så vi fick inte spola av båten, bara skrubba av däcket med en hink och borste. Idag har vi varit på en utflykt uppe i bergen och tittat på havsutsikten samt på ett beach party, där vi smakade traditionella maträtter och dansade barfota i sanden. I morgon är det Skipper s meeting och nästa dag, den 20 november, startar nästa etapp mot St. Lucia. De som vill se hur det gått med vår segling kan gå in på vår blogg: Text: Barbro Nilsdotter Karlsson Foto: Kierer Higgs Oceanseglaren

20 Artikel: Som däckslast på fartyg Ett bekvämt och säkert sätt att segla hem från Karibien I Francis Bay på St John, i US Virgin Islands, samlades i april 2013 de svenska OSK-båtarna S/Y Osophine, S/Y Vagabond och S/Y Loupan. Vi var alla tre på väg hem mot Europa, men i motsats till de flesta andra hemvändare hade vi av olika skäl valt att inte segla hem båtarna, utan de skulle gå som däckslast på handelsfartyg från St Thomas. S/Y Osophine och S/Y Vagabond var på väg mot Genua i Italien och S/Y Loupan till Southampton i England. Alla tre båtarna kom helt oskadda till sina destinationer och vi var mycket nöjda med transporternas genomförande, men en hel del frustration hade kunnat undvikas inför transporten om vi varit bättre införstådda med hur affärsmodellen kring den här typen av transporter är utformade. Part charter business Vi hade alla tre valt så kallad Lift on lift off transport. Det innebär att båtarna lyfts ombord respektive lossas med hjälp av fartygets kranar. Det är det billigaste alternativet om du vill låta skeppa båten. Jämfört med andra sätt att transportera hem båten, som till exempel Sail on-sail off med specialbyggda fartyg eller genom att anlita en transportbesättning, så blir de två senare alternativen cirka 2,5-3 gånger dyrare. Affärsidén går ut på att ett handelsfartyg som varit och hämtat annan last passar på att fylla upp med däckslast, i form av fritidsbåtar, på vägen till sin destination med huvudlasten. Denna modell kallas part charter business. Det finns ett antal rederier som gör den här typen av transporter. Många av transportörerna använder sig också av mäklare för försäljning och för att hålla kontakt med kunderna när plats har bokats. S/Y Osophine och S/Y Vagabond hade kontakt med agenten Yachtshipping, medan S/Y Loupan hade fått kontakt med agenten Peters & May via sitt deltagande i ARC. Båda agenterna representerade Sevenstar. Priserna kan variera något beroende på vilken agent som används, men vi har inte uppfattat att det är några stora prisskillnader. Som en del av affärsmodellen part charter business kan inte transportör och mäklare lämna exakta datum för när båten ska lastas. Det är med andra ord inte som att köpa en flygbiljett! Vid bokning ges ett intervall på cirka 14 dagar, men det kan komma att ändras beroende på vilka handelsfartyg och laster som verkligen går i anslutning till de valda lastningsplatserna och destinationerna. I S/Y Loupans fall blev det ett lastdatum cirka tio dagar före ursprungsplan och för S/Y Osophine och S/Y Vagabond lastades båtarna nästan en månad efter ursprungsplan och de hade hunnit få tio (!) olika preliminära lastningsdatum innan dess. Inte undra på att det för S/Y Osophine och S/Y Vagabond blev viss frustration innan fartyget kom! Soluppgång i Gibraltar Peters & May var tydliga redan från början med hur affärsmodellen fungerade, det vill säga att det kunde bli avvikelser i lastningsdatum, vilket inte var lika tydligt för S/Y Osophine och S/Y Vagabond, som hade kontakt med Yachtshipping. Cirka två veckor före lastningsdatum fick vi namnet på fartyget vi skulle skeppas med och sedan var det lätt att följa det på Marinetraffic. com, vilket kändes bra. Då visste vi ju att det fanns ett fartyg och att det var på väg! Vi fick också lära oss innebörden av förkortningen AGWWP All Goes Well Weather Permit, som stod i all mailkonversation om ankomstoch lastningstider. Proffsig lastning Ett par dagar före lastningen kontaktades vi av rederiets loadmaster, vars uppgift var att säkra att alla lastades på ett säkert och bra sätt. Vi rekommenderades att montera ner eller ta bort allt löst, då våra kära båtar skulle stå i kraftig vind under den tid transporten varade. Det var bara att addera fartygets hastighet med tänkt vindhastighet, så insåg vi att det handlade om stormstyrka under de två veckor transporten skulle pågå, och då kan ju det mesta som är löst fladdra sönder. Tips är att: Sjöstuva noga. Avlägsna allt som kan bli vindfång och stuva under däck. Straffa förstagsprofiler samt stor- och mesanbom. Lås luckorna. Avlägsna allt stöldbegärligt från däck. På själva lastningsdagen fick man en tid då man väl avfendrad skulle köra upp långsides med fartyget. Loadmaster kom ombord, textilremmar fästes i alla knapar 20 Oceanseglaren