BERLIN. Gaykulturens framväxt Middag i mörker 1 maj Bundesligas sämsta lag Graffiti

Transkript

1 Brand. # 1 maj 2008 BERLIN. Gaykulturens framväxt Middag i mörker 1 maj Bundesligas sämsta lag Graffiti

2 Redaktion Daniel Ehlersson Chefredaktör BRAND # 1 Sanna Schiller Reporter 4 På Perlin hyr du ett vinglas för en euro. När du går betalar du vad du tycker att det varit värt. Linda Hammarström Reporter En stad 6 Från Berlins koncentrationsläger var det få som återvände. Möt Kjell som överlevde Sachsenhausen. Lisa Björklund Reporter Pernilla Dahlén Bildansvarig / reporter Erik Glanell Layoutansvarig / reporter i förändring Berlin. När tågdörren öppnas och jag för första gången sätter min fot på historisk mark är det med stor ödmjukhet. Den här staden har gått så många ronder, spillt så mycket blod och lappats ihop så vårdslöst att den borde raderats från kartan för flera decennier sedan. Men Berlin har överlevt, och just nu kokar det av livsglädje och kreativitet. Jag kan inte annat än beundra människorna som lever här. Många gör det med ett historiskt ärr som borde trycka ner dem till hälarna. Men de går rakt. Stolt. Pånyttfött. I det här numret av BRAND har vi försökt fånga en stad i förändring. Mycket av det som har skett och sker här gör det under helt unika omständigheter. Vi har bland annat fördjupat oss i gaykulturens framväxt, tittat närmare på den omdiskuterade prostitutionen och smakat en tårtbit av stadens fotbollskultur. Ur den nyskapande och kreativa delen av Berlin har vi hämtat historier om restaurangbesök i totalt mörker, en vinbar där du själv bestämmer priset och ett hotell där rummen inte påminner om någonting annat. Trevlig läsning! 8 Krönika: Att fira 1 maj i Kreuzberg är inte att leka med. Här möts folkfest för barnföräldrar med kravaller. 10 Fotbollsklubben Tasmania är rekordsämst i Bundesligas historia. Vi har besökt klubben som floppade Hur är det egentligen att äta i totalt mörker? BRAND har besökt Unsicht Bar Berlin. 16 Berlin är en stad fylld med klotter och grafitti. BRAND har samlat ett urval med utsmyckade betongväggar. 18 Följ de homosexuellas mer än hundraåriga kamp mot lagar och förtryck i Berlin. Stefan Johansson Ansvarig utgivare BRAND # 1 maj 2008 Journalistlinjen år 1 Ljungskile folkhögskola Daniel Ehlersson Chefredaktör 22 Den manliga prostitutionen ökar i Berlin. Möt organisationen Subway som gör allt för att hjälpa Omslagsbild: Pernilla Dahlén

3 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj 2008 Perlin vinbaren där du bestämmer priset En vinbar där gästerna själva bestämmer hur mycket de ska betala när de går. Fungerar det verkligen? Följ med till PERLIN så får du se. Text: Linda Hammarström Griebenowstrasse är en liten gata där stadsdelarna Mitte och Prenzlauer Berg möts. Här ligger vinbaren Perlin. Du skulle lätt kunna missa den där den ligger bland bostadshusen. Ingen stor inbjudande skylt, inga speciella erbjudanden som basuneras ut för förbipasserande. Utanför står bord och stolar, våren har kommit till Berlin. Vid ett av borden sitter Heiko Michels och röker en cigarett. Han är manager för baren som öppnades för ett och ett halvt år sedan. Men idén om en bar som saknar fasta priser är inte Heiko Michels. Mannen bakom Perlin heter Jürgen Stumpf och öppnade sin första vinbar I dag driver han tre barer av den typen, alla belägna i samma område i Berlin. Den första baren öppnade han under en tid då det fanns många tomma lokaler och gamla hus i Berlin. Det var lätt att hyra ett rum billigt. Men då liknade verksamheten inte alls de barer han driver i dag. Det var en liten, privat bar för vänner. Hela Jürgens familj gör vin, men Jürgen var inte intresserad av det på det traditionella viset, han ville göra något annat. Han flyttade till Berlin och kom på den här idén. Vi hade en liten vinshop där vi sålde familjens vin och började prata om att laga mat på kvällarna. Jag sa, okej, men vi behöver inte sätta några priser för våra vänner, i stället lägger de vad de vill i ett glas, berättar Heiko Michels. Idén uppskattades bland vännerna. Så småningom blev de fler och baren öppnades för allmänheten. Det som är speciellt är inte bara det att vi inte har fasta priser. Vi är en grupp vänner som gör det här, det ger en speciell atmosfär. Vi är många konstnärer som arbetar här, det är inte någon som har det här som sitt enda jobb. Det gör arbetet enklare, man känner inte att man går till jobbet varje dag. I köket står Caroline du Bled och skär gurka. Kall gurksoppa är en av rätterna som erbjuds i kväll. På bänken intill står ingredienserna till kvällens sallad. Det blir en mixad sallad med tomat, ruccola, ost och färsk basilika. Sedan blir det fisk med basmatiris och en citronsås. Och så glass till dessert. Jag lagar olika rätter beroende på säsong, vi tar mycket från områdena kring Berlin. Caroline jobbar två kvällar i veckan. Menyn ändras varje dag, beroende på vem det är som står i köket. För precis som de andra som arbetar på Perlin gör hon annat vid sidan om. Hon sjunger, spelar teater och ägnar sig åt journalistik. Jag var kund i vinshopen i många år och lärde känna folket. Det fungerar inte så att du kommer hit och frågar om jobb, man lär känna de som arbetar och ibland behöver de någon som hoppar in. Det är en lång utveckling. Perlin rymmer ett 40-tal gäster och är den minsta av de tre vinbarerna. Och det är en hemtrevlig atmosfär här. Klockan är strax före elva. Det är måndag kväll och fullt vid de flesta av borden. Hit går du för stämningen. Bartendern står bakom baren med ett glas vin och röker. Höjer glaset i en skål när en kvinna kommer och fyller på sitt glas. Caroline står med ett glas mousserande vin i handen och socialiserar med de gäster som sitter närmast köket. På ena väggen projekteras Dance of Passion starring Betty Page. Pin-upan från 50-talet känns inte alls malplacerad här. Hon smälter liksom in i allt det andra. Toaletten med sina pin-upglas, underkläder hängandes i taket och kossan med texten U are so sexy. Vi gör precis som man ska. Lägger en euro i den gapande munnen på bardisken, sedan tar vi för oss av de olika vinerna. De röda står uppradade, medan vitt, rosé och mousserande ligger i en stor plåtskål Fakta Perlin En lördag kväll går det åt omkring 40 flaskor vin på Perlin. Om du som gäst dricker 3-4 glas vin och äter något lätt bör du inte betala mindre än 10 euro. Perlin ligger på Griebenowstrasse 5 i centrala Berlin och öppnar klockan 20 varje kväll. Sedan är det open end som gäller. fylld med isvatten. Vi tar plats vid ett av borden. Sippar på vinet. När det börjar bli tomt kommer bartendern och fyller på. En stund senare frågar han om vi vill ha något att äta. Vi tackar nej, och får i stället in oliver, bröd och en flaska vatten. Vid ett av borden sitter Ann och George Blaustein. De är på en kort visit i Berlin och ska åka hem till Boston tidigt nästa morgon. Det här är vårt hotell inatt, säger Ann och skrattar. Det är fantastiskt, väldigt vackert. Men betalningssättet är lite märkligt, man undrar hur det går runt, säger George. På Forum, den största baren, är det annorlunda jämfört med på Perlin och Fra_Rosa. Där serveras ingen mat och personalen kommer inte fram till gästerna. En lördag kväll fyller 200 personer lokalen och personalen gör inte annat än ställer fram nya glas och så får gästerna hämta vinet själva. Men på Perlin är det en annan atmosfär. Här pratar vi mer med gästerna. Vi har inga fasta priser, men jag har ögonkontakt med dem. När någon kommer måste jag prata med dem, jag rekommenderar dem att prova ett vin och sedan säga vad de tycker att det är värt. Det är på ett annat sätt, jag får kontakt med dem. Ibland har vi problem med gäster som inte betalar rättvist och som säger att vi ska skaffa fast priser. Då säger vi till dem att betala tillräckligt eller gå till en annan bar, säger Heiko Michels. Perlin är också den av barerna som passar bäst att ta med sina nära vänner till för att umgås över ett glas. Vinerna kommer från platser runt om i Europa, men nu vill de satsa mer på det tyska vinet. Vi har så många gäster som kommer från andra länder och då är det roligt att be dem testa ett tyskt vin. Tyskt vin blir mer och mer känt. Klockan närmar sig midnatt. Ska ni redan gå? Nej, stanna! Han där ska sjunga, säger Heiko Michels och pekar på en kille i mörkt uppsatt hår. Han ska bara få till ljudanläggningen. De flesta gästerna har gått för kvällen. När vi sedan lämnar Perlin gör vi det till italienska tongångar från mannen som förföriskt sjunger till de kvinnliga gästerna vid sitt bord. Perlin öppnar klockan åtta på kvällen och sedan är det open end. Vi stänger när de sista gästerna har gått, eller när vi själva vill gå hem. Det kan vara klockan tolv på natten eller klockan fyra på morgonen, säger Heiko Michels. Efter att ha lagt en euro i den gapande munnen får vi varsitt vinglas och sedan är det bara att ta för sig av de olika vinerna som finns på bardisken. Med Betty Page på väggen blir det en speciell atmosfär. Och den som sedan besöker toaletten, får en upplevelse.

4 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj 2008 Till vänster: Den hånfulla inskriptionen Frihet genom arbete står fortfarande över ingången till lägret. I mitten: Sex massgravar för de 300 fångarna som dog strax efter att lägret befriats. Till höger: De 19 trianglarna på den 40 meter höga obelisken representerar de nationer fångarna kom ifrån. Sachsenhausen en plats ingen får glömma Text & foto: Lisa Björklund Till vänster: Kjell Baarlid i sin våning vid Korsvägen. Till höger: Överlevare har berättat att madrasserna och filtarna var fulla med löss Jag vande mig vid nazisternas hemskheter och lyckades bli apatisk. Jag gjorde ett medvetet val att inte se för jag ville överleva till varje pris. Kjell Baarlid lutar sig tillbaka i soffan och knäpper sina händer. När han talar hörs spåren av hans norska dialekt, men han har bott i Sverige hela sitt vuxna liv. Här fann han sin livskamrat Margret, efter att han blev räddad av greve Bernadotte och de Vita Bussarna. Han friade efter en vecka, och de har nu hållit ihop i över sextio år. Ett fint slut på den fruktansvärda resa Kjell genomgick under fyra år i olika fångläger efter att tyskarna ockuperat Norge. Redan som 17-åring gick Kjell med i den norska motståndsrörelsen. Hans grupp bestod av åtta män, som lärde sig att sabotera broar, industrier och trupptransporter. Varken familj eller vänner visste att han var aktiv i rörelsen. Jag var inte rädd, snarare förbannad, som så många unga män och ilsken på de tyska invasionstrupperna. Jag var beredd att kämpa. Att det var farligt, nej det tänkte jag aldrig på. Julen 1942 vaknade Kjell av att huset och hela kvarteret var omringat av Gestapo. Alla i Kjells grupp blev tillfångatagna och han skickades till Nr 19, centralfängelset i Oslo. Där utsattes han för ständig tortyr och förhör. Hans ben är fulla med ärr än idag. Efter sex veckor blev han förflyttad. Jag trodde hela tiden att jag skulle släppas fri, det var naivt, säger Kjell. I stället transporterades jag till Grini, Norges värsta koncentrationsläger. Sex män i Kjells grupp blev arkebuserade i Grini. Varför Kjell och hans vän Ove förskonades tror han beror på att de var unga, friska män och skulle vara en bra arbetskraft för tyskarna. En tidig morgon kommenderades jag och 20 andra unga män ner till kajen och in i lastrummet på båten Monterosa. Framme i Kiel föstes männen in i godsvagnar utan fönster tills de stod så tätt sammanpackade att de inte kunde röra sig. Sedan smälldes dörrarna igen. Det var trångt. Alla orkade inte stå. Äldre var tvungna att sätta sig. Då blev det mindre plats för oss andra. De som dog fick vi lägga i ett annat hörn. Det luktade. Efter att inte fått någon mat eller dryck på tre dygn släpptes de ut. Kjell lyckades läsa namnet Sachsenhausen på ett litet stationshus. Arbeit Macht Frei, inskriptionen finns kvar på grinden som leder in till Sachsenhausens koncentrationsläger. Dessa ord får mig precis som många andra besökare att stanna till. Tyst står jag och begrundar falskheten bakom orden. Enligt Heinrich Himmler symboliserade lägret det kompletta nya koncentrationslägret i den moderna tiden, Nazisterna tog min ungdom, och de tog min hälsa Kjell Baarlid vilket ska kunna expandera när som helst. Över hälften av de fångarna som transporterades hit dog. Här internerades också nära skandinaviska fångar, främst norrmän och danskar. Det ursprungliga koncentrationslägret har i stort sett rivits. Efter kriget ville tyskarna utplåna alla bevis på de illdåd som begåtts under nazitiden. Nu är attityden en annan. Delstaten Brandenburg har satsat 50 miljoner euro på att bygga upp lägret. Delstaten ville visa hur det såg ut i lägret, och funktionen Sachsenhausen hade. Utanför murarna finns en park till minne av dem som mist livet i lägret. Sachsenhausen var ett stort läger med ett 50-tal baracker. Som mest rymde det fångar. Den första synen jag möts av i dag är den stora uppsamlingsplatsen där fångarna räknades tre gånger om dagen. Säkerhetssystemet var rigoröst för de intagna. Buntar av taggtråd följdes av elstängsel och slutligen en hög mur. Dessutom patrullerade vakter omkring med schäferhundar. Två av sovbarackerna har återställts. De smala trevåningssängarna står i täta rader. Bäst var att ligga i mitten, det var varmast och man hade alltid filt över sig. Dog någon under natten, gömde man liket under madrassen för att få matransonen, säger Kjell. Spenatsoppa gjord på vägkantsgräs eller soppa gjord på rovor som vanligtvis gavs till kreatur var allt fångarna fick att äta. Kjell gick ner trettio kilo och ler när han säger: Vilken bantningsmetod man än väljer, finns det ingen som slår tyskarnas. Överallt i lägret står stora stenblock för att markera platsen där det tidigare funnits en barack. De är täckta av små stenar som judiska besökare lagt dit för att visa sin sorg över det öde deras släktingar gick till mötes. Den dagliga rutinen i lägret var väckning halv fem, tvättning och rakning i kallt vatten och sedan uppställning och räkning av fångarna. Arbetsuppgifterna i Sachsenhausen varierade, men många arbetade i tegelbruket. Mellan nio och tolv miljoner tegelstenar producerades varje år. Mest eftertraktat var att arbeta i köket, sjukbaracken och skrädderiet. Värst var det för dem som avdelats att testa kvalitén på de tyska skosulorna. De tvingades att springa upp till 40 kilometer längs en 700 meter lång bana i rask takt oavsett väder. Dödligheten var hög, ingen klarade mer än 14 dagar. Besökare har lagt blommor och stenar i början av banan. Fakta När dagen var slut räknades fångarna in igen. Detta var favoritstunden för SS vakterna att terrorisera, prygla, hänga, skjuta och slå ihjäl fångar oftast utan något särskilt skäl. Dag och natt, sommar som vinter hade fångarna samma randiga byxa, jacka och mössa, och den obligatiriska triangeln samt ett nummer. Som politisk fånge bar Kjell en röd triangel. Sedan dess har jag aldrig kunnat ha på mig några randiga kläder. Tack vare att Kjell kunde tyska fick han arbete på ett lager, där stulna ägodelar, främst från judar, skulle administreras. I lägret finns de ursprungliga sjukbarackerna kvar. Jag ryser när jag går i den underjordiska gången mellan barackerna. Här kastrerades alla homosexuella fångar och SS-läkarna utförde de mest fasansfulla rasbiologiska och medicinska experiment. Det var ont om medicin och bedövningsmedel fanns bara för tyskarna. Sachsenhausen ligger tre mil nordväst om Berlin och existerade mellan I augusti användes lägret av den sovjetiska ockupationsmakten. Totalt uppskattas summan döda i Sachsenhausen till drygt Lägret var avsett för motståndare till den nazistiska regimen, såsom kommunister, socialdemokrater, liberaler och fackföreningsfolk, liksom judar, zigenare, vapenvägrare, Jehovas vittnen och homosexuella. Kjell berättade att när han fick vatten i lungsäcken höll fyra medfångar fast honom medan läkaren stack en pipett mellan revbenen utan bedövning för att få ut vattnet. Hade inte läkaren varit norrman hade jag inte levt i dag. Tätt inpå vartannat fick jag difteri, scharlakansfeber, dysenteri och misstänkt tyfus. Läkaren såg till att Kjell blev kvar i sjukbaracken i elva månader. När han var frisk nog fick han jobb som hjälpsjukvårdare. Jobbet innebar städning, att bära ut lik efter natten och skriva journaler på tyska. I lägret fanns ett fängelse, som användes för att straffa fångarna. Fortfarande står de tre pelarna kvar som användes för att hänga upp fången i bakbundna armar i timmar. Station Z, var färdigbyggt Här fanns avrättningsrum för att mörda fångar genom nackskott, fyra krematorier och efter 1943, en gaskammare. I mars 1945 räddades Kjell. Han kom till svensk mark den åttonde maj. Nazisterna tog min ungdom och de tog min hälsa. Jag hade mardrömmar och skrek av ångest varje natt i femton år, avslutar Kjell.

5 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj 2008 Krönika 1 maj Polisbilarna står uppradade likt pansarvagnar. Blåljusen är på, men inte sirenerna. Sakta glider de upp för gatorna. Läget är spänt. Några har parkerat i skuggan, de påminner om vakande lejon, redo att hugga när något går överstyr. Gatorna är fulla av människor som dansar, spelar musik och dricker öl. Det är folkfest i Berlin. Alla har lämnat sina hem för att umgås och uttrycka sina åsikter. Det är första maj och jag befinner mig mitt i Kreuzberg, centrum för firandet. Berlinborna kan fira arbetarnas dag ordentligt. Känslan av att befinna sig i ett hav av glada människor går inte att beskriva på ett rättvist sätt. Alla är ute, alla bryr sig. Jag är lycklig. Men firandet har inte alltid varit en dans på gator i Berlin. Spolar vi tillbaka några årtionden, närmare bestämt till första maj 1933 så såg firandet helt annorlunda ut. Nazistpartiet tog över makten och gjorde första maj till en officiell helgdag, nationella arbetets dag. Det var inte längre tillåtet att vifta med röda fanor och sjunga Internationalen för full hals. Alla fria fackförbund förbjöds. Firandet var slut, det var förbjudet att uttrycka sitt missnöje över orättvisorna i arbetslivet. Makten sa nej tack, vi vill inte höra. Än en gång segrade de onda. Men tyskarna reste sig, vägrade bli nertryckta. Protesterna fortsatte i tysthet. I dag 2008 är firandet helt fantastiskt. Baksidan är sammandrabbningarna, kravallerna. Men det är bara en liten del av folkfesten. Musiken dunkar från högtalare, band uppträder och skriker ut sin frustration. Ett barn skyddas med ett par gigantiska hörselskydd. Det grillas i varje gatukorsning, den stekta lökdoften ligger tung i luften. Dönerkebaben som vanligtvis går att köpa precis överallt är spårlöst försvunnen. Solen steker. Det här är livet. Sanna Schiller Foto: Sanna Schiller Foto: Sanna Schiller

6 10 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Västberlin Kalla kriget har näst intill isolerat staden från omvärlden och den västtyska proffsfotbollen har precis tagit sina första stapplande steg. Det krävdes unika omständigheter för att en klubb skulle tillåtas förlora sig igenom en stolt fotbollsnations högsta serie. Det här är berättelsen om Tasmania Laget som förlorade sig in i historieböckerna Text: Daniel Ehlersson Foto: Richard Kjaergaard Trots Tasmanias rekorddåliga Bundesligasäsong 1965/1966 är 1960 talet den mest framgångsrika perioden i klubbens historia hittills. Utöver en säsong i den högsta divisionen vann laget fem titlar i olika Berlintävlingar. Meddelandet kom oväntat. Med blott två veckor kvar till ligastarten 1965 beslutade det västtyska fotbollförbundet att diskvalificera storlaget Hertha Berlin från spel i Bundesliga. Muren hade gjort det svårt att locka duktiga spelare till den västra sidan av staden och för att kunna ställa upp med ett slagkraftigt lag hade Hertha betalt ut mer än de D-mark varje spelare var tillåten att tjäna per månad. Diskvalificeringen innebar huvudbry; i det rådande kalla kriget-klimatet var det otänkbart för förbundet att låta ligan starta utan en representant från Berlin. Herthas tvångsnedflyttning ledde till en oväntad, och något förvirrad, glädje längre söder ut i staden. Att vi blev uppflyttade kom som en stor överraskning. Klubben var knappast förberedd och spelarna befann sig på semester när beslutet kom. Bundesligastarten låg ju inte långt bort, så för att få hem spelarna i tid gick klubben ut med radioannonser över landet. Dieter Keiler skrattar och blickar ut över Tasmanias naturinringade träningsanläggning där två ungdomslag gör upp på en av de tre planerna. Det är en imponerande grönska som väller fram i utkanten av den ruffiga stadsdelen Neukölln. Väl inne på träningsanläggningen fungerar träden som en ljuddämpare och i stället för stadsmullret Klubben var knappast förberedd. För att få hem spelarna i tid gick klubben ut med radioannonser över landet. Dieter Keiler hörs rogivande fågelkvitter. Och flygplan. Tempelhof, säger Dieter och pekar bortom anläggningens norra ände. Det var här de allierades flygplan landade när de använde luftbron under kalla kriget. Här har han följt klubben på nära håll i flera år. Trots att det nu är drygt 40 år sedan den märkliga säsongen utspelade sig har minnena inte bleknat. I det fotbollstokiga Tyskland finns det alltid någon som vill lyssna till berättelsen om laget som inte hade en chans. Det var inte självklart att det skulle bli Tasmania som tog Herthas plats när de blev nedflyttade, faktum är att Tennis Borussia Berlin presterat bättre än oss under säsongen. Många anser att beslutet var en kompensation för att vi inte fick ingå i Bundesligas startuppställning 1963, då vi faktiskt var bättre än Hertha. Men det hördes aldrig någon kritik mot beslutet. Skandaler tillhör väl fotbollen, säger Dieter Keiler. Fram till Bundesligas födelse 1963 spelades den västtyska fotbollen under amatörmässiga former i fem regionala serier. Förbundet var länge var motvilligt till att följa de europeiska exemplen med ett nationellt seriesystem. Som en jämförelse kan England nämnas, där man använt sig av ett nationellt seriesystem sedan I takt med att det västtyska landslagets resultat blev allt sämre stärktes opinionen för en professionalisering. När så Bundesliga skulle ritas upp tog man fram kalkeringspappret och satte det framför just det England. Fakta Rekordsäsongen 1965/1966 i siffror Tabell: Pos Klubb 1860 München Borussia Neunkirchen Tasmania 1900 Berlin Rekorden som står sig: Minst antal poäng: 8 av 68 möjliga Minst antal segrar: 2 Flest förluster: 28 Sämst målsnitt: 15 gjorda mål och 108 insläppta Enda Bundesligalaget utan bortaseger Flest matcher i rad utan vinst: 31 Flest hemmaförluster: 12 Flest hemmaförluster i rad: 8 S V Säsongen 1965/1966 tog Tasmania inte bara över Hertha Berlins plats i ligan, utan också lagets arena Olympiastadion. Den första matchen spelades inför fulla läktare hemma mot Karlruher SC och publiken fick uppleva någonting som skulle bli en raritet en seger. Under de resterande 33 matcherna skulle fansen få uppleva en seger och fyra oavgjorda matcher. Tasmania fick under säsongen se sig besegrade av alla andra, bortsett från Kaiserslautern som fick nöja sig med två kryssmatcher mot den suveräna jumbon. Bortamatchen mot Kaiserslautern blev den enda där Tasmania kunde vända hem utan en förlust i bagaget. O F GM IM MS P Flest hemmamatcher i rad utan vinst: 15 Flest förluster i rad: 10 Minst antal mål av lagets meste målgörare: 4 (Wulf-Ingo Usbeck) Störst förlustmarginal i en hemmamatch: 0 9 (mot Meidericher SV) Sämst publiksiffra: 827 (hemma mot Borussia Mönchengladbach) Som ett resultat av Tasmanias obefintliga form sjönk också publiksiffrorna. Till den första matchen kom över för att bevittna Tasmanias ligadebut. Trots segern med 3 1 föll åskådarantalet med till nästa hemmamatch, och så fortsatte det. Mot slutet av säsongen gästades den jättelika Olympiastadion blott av ett par tusen tappra supportrar. PSV, Bologna och Sheffield Wednesday. Vimplarna hänger där bland pokaler och bleknande fotografier från den svartvita tidsåldern. Det kunde lika gärna ha varit väggen hos ett europaturnerande storlag. Det är inte från matcher med A-laget. Vi har mött dom i ungdomssammanhang. Thorsten Keiler, Dieters son, tittar stolt mot vimpelsamlingen inne på klubbens kontor. Han arbetar som Tasmanias kassör. Det investerades stora pengar efter att vi åkte ner, klubben ville upp igen och 1971 blev laget Berlinmästare. Vi var också med och kvalade till Bundesliga efter 1966, men det blev inte så mycket mer. Nu är vi en amatörklubb, med ett bra ungdomslag. I mitten på 60-talet stod klubben sida vid

7 12 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Foto: Pressbild Hotellet som ska ge en unik upplevelse erbjuder en rad olika rum. Gästerna kan bland annat få sova i en svävande säng (ovan), i en bur, med möblerna i taket eller i ett rum täckt av speglar (nedan). För den modige finns det också likkistor för övernattning. Sov i likkistor och flygande sängar Överst: Flygplatsen Tempelhof tittar fram bakom träden som omringar träningsanläggningen. Till vänster: Ett av klubbens pojklag genomför ett träningspass på en av anläggningens tre fotbollsplanerna. Till höger: Klubbens vaktmästare Wolfgang Klötzke kan inte hålla sig och kommer ofta fram till Dieter (t.v.) och Thorsten Keiler (t.h.) för att dela med sig av minnen från Ja dom andra stora klubbarna kom hit sida med dagens överlägset största Berlinlag Hertha. Att Hertha vuxit sig till ett stabilt storlag i egna bussar, med egna läkare och proffs samtidigt som Tasmania förpassats till bakgården utrustning. Vi har aldrig riktigt varit där. I dag är fortfarande någonting som irriterar. finns vi heller inte med i den högsta serien. Det Hertha favoriserades av staden, säger kostade för mycket pengar för klubben. Ett lag Thorsten Keiler luttrat. Dom fick hjälp med att som Hertha kan vara med utan problem. Dom sanera sin ekonomi efter att de blev diskvalificerade Dom har alltid Tidigare levde vi i ett haft bättre finansiärer, sponsorer och slags mikrokosmos politiskt inflytande. med en överskådlig Bland pokalerna och fotografierna verklighet. Nu är det från svunna tider finns en signerad landslagströja. Tröjan bars under tuffare konkurrens om en U19-match 2002 av Christan spelarna och pengarna. Thorsten Keiler Ritter. Den unge tysken har knappast exploderat i någon form av kometkarriär sedan har bättre ekonomiska möjligheter, kan köpa in dess, men tröjan är ett bevis på Tasmanias bättre spelare och klarar av reskostnaderna. lyckade ungdomssatsning. När förbundet strukturerade om ungdoms- Thorsten Keiler bevittnar ungdomarna som serierna 2002 placerades Tasmania i den högsta nu spelat klart på en av de tre fotbollsplanerna. divisionen. På planen höll laget också jämna Utsikten över anläggningen är imponerande steg med sina motståndare, men utanför skiljde från klubblokalens takbalkong. det en världsrymd. Thorsten Keiler skrattar när Det är en familjär stämning i klubben, han tänker tillbaka. men den är lite på tillbakagång, säger han och ser fundersam ut. Amatörkulturen är på väg att dö ut. Vi är en av få klubbar som har egna fans med sig på bortamatcher, men dom blir allt färre. Ungdomssatsningen är också svår. Drift kostnaderna har blivit högre i och med murens fall. Tidigare levde vi i ett slags mikrokosmos med en överskådlig verklighet. Nu är det tuffare konkurrens om spelarna och pengarna. Fågelkvittret runt anläggningen försvinner igen ännu ett flygplan landar. Det är mörka tider för områdets identitet. I den här dagens Berliner Zeitung redovisas resultatet av gårdagens folkomröstning om Tempel hof. Sedan staden och landets enande 1990 har flygplatsen blivit mindre viktig och nu vill majoriteten av stadens befolkning att den skall rivas. I närområdet är siffrorna omvända och 70 procent vill ha kvar sin flygplats. Kanske har både klubben och flygplatsen redan spelat ut sina roller i det moderna Berlin? En sak är dock säker av historieböckerna kommer de aldrig glömmas bort. Propeller Island City Lodge är ett annorlunda hotell mitt i Berlin. Det lockar besökare som vill sova i fängelse celler, burar och flygande sängar. Letar man efter ett fräckt hotell är Propeller Island City Lodge ett måste. Det är en upplevelse för både ögat och örat. Varje rum är special designat av den tyske konstnären Lars Strochen och har ett speciellt tema. Färger, material, möbler och framför allt sängarna är valda med tanke att väcka känslor och bli ett oförglömligt minne för besökaren. Många säger att det är som att se rätt in i en tavla när man öppnar dörren Allt på hotellet är unikt. Ingenting finns i mer än ett exemplar. Att det tog fyra år att bygga och inreda rummen är därför inte särskilt konstigt. Idén till Propeller Island föddes när Lars Strochen behövde pengar till sina musikprojekt och hyrde ut två rum i sin lägenhet. Han hängde upp sina egna målningar och installerade högtalare för att kunna spela sin favoritmusik. Rummen blev snabbt populära. Strocher förstod att det fanns en framtid i ett annorlunda hotell byggt på kreativitet och origi nalitet istället för de stora hotellkedjornas koncept med likriktning och anonymitet. På hotellet finns rum för alla smaker. Den som känner för att sova i en fängelsecell med toaletten mitt i rummet kan göra det. Vill man rum pröva på en flygande säng eller att sova i en likkista går det bra. Den narcissistiskt lagde kan sova i ett rum fyllt med speglar. Och kanske bäst av allt det kostar inte en förmögenhet. För 99 euro kan man t ex bo i ett rum inrett som en lada fylld med potatissäckar eller varför inte ett rosaskimrande rum med sängen placerad på en vedstapel. Men hotellet är populärt så gå i god tid in på Internet om du skall få ditt drömrum. Lisa Björklund

8 14 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Svart, svart, och åter svart. Om man någonsin har undrat hur det är att leva som blind, skall man bege sig till Unsicht Bar Berlin. Att äta i totalt mörker är inte bara en upplevelse. Det ger en också en tankeställare. Text & foto: Pernilla Dahlén I matsalen på Unsicht Bar råder totalt mörker allt ljus är förbjudet. Foajen är den enda platsen i restaurangen där ljus är tillåtet. Här kan man även slå sig ned innan eller efter middagen för att ta en drink. Nattsvart middag i Mitte(n) av Berlin Vi leds in i restaurangen, och att säga att det är svart är att underskatta. Det är så svart att man inte ens ser sin hand framför ögonen. Sandy, vår servitris för kvällen, leder oss med vana, snabba steg till vårt bord och hjälper var och en att sätta sig ned. Det är bara att ropa mitt namn, så kommer jag och hjälper er. Om ni behöver gå på toaletten, eller om ni tycker att det blir obehagligt. När man väl satt sig ner gäller det att anpassa sig till mörkret, och försöka orientera sig runt bordet. Att hitta allt verkar lättare sagt än gjort. Samtalet runt bordet handlar mest om hur konstig hela situationen är och frågor om vad det egentligen är vi äter. Smakerna är svårare att känna igen, och Sebastian Wacker som är restaurangchef på Unsicht Bar menar att man blir mer känslig för smaker om man faktiskt ser det man äter. Runt om i lokalen hörs röster från alla håll och kanter, och det är svårt att skaffa sig en uppfattning om hur många som finns på plats. Det skulle kunna vara 50 personer, och det skulle kunna vara 200 personer. Titt som tätt kan man känna en hand stryka försiktigt längs ryggen, det är någon av servitörerna som känner sig fram i mörkret. Ett intensivt En väldigt cool upplevelse som fick mig att fingerknäppande hörs också, och funderingarna över vad de egentligen betyder är många. Det är servitörernas kommunikationssätt i mörkret, berättar Sebastian Wacker. Då kan de höra vart de andra är någonstans, så att de inte krockar med varandra. Men visst händer det att de gör det ändå. tänka om För tio år sedan grundades den första Unsicht Bar i Zürich av Axel Rudolph. Sebastian Wacker startade den första restaurangen i Berlin tillsammans med en kollega för tre år sedan. Den blev snabbt en succé med sitt annorlunda koncept, och restaurangen kan nu ta emot upp till 240 gäster per kväll. Alla som jobbar i restaurangdelen är blinda, eller synskadade, och Unsicht Bar har blivit den största arbetsgivaren för Anna Fischer blinda i Berlin. Det är ett jättebra arbetstillfälle för blinda här, och de får väldigt bra feedback från gästerna. I den mysiga, men moderna foajen gör man sin beställning och servitörerna svarar mer än gärna på frågor och ger information om vad som komma skall. Utanför de stora fönstren finns en lummig och grönskande innergård. Solen håller sakta på att sänka sig över staden och mörkret kommer krypandes, precis som i restaurangen. Det händer att folk får panik inne i restaurangen, och inte är det konstigt. Man får lätt en klaustrofobisk känsla där inne. Mörkret tränger sig på, och man har egentligen ingen aning om hur stort det är i lokalen. Det är inte alla som klarar av en sådan här miljö, av våra gäster i månaden, får kanske 10 stycken panik, säger Sebastian Wacker. Det finns några regler som man som besökare skall följa. Ljus är inte tillåtet i lokalen, vare sig det gäller cigarettändare, eller ljuset från mobiltelefonens skärm. Det förstör upplevelsen och intrycket blir inte detsamma. För att få lokalen så mörk som möjligt har man svartmålade väggar, och fönstren är täckta så att inget ljus skall sippra in. Man uppmanas heller inte att försöka röra sig i lokalen på egen hand, på grund av mörkret kan man lätt skada sig själv, eller någon av de andra besökarna. Det har hänt att gäster försökt röra sig i lokalen, men det är inte så vanligt. De är duktiga med att följa reglerna, säger Wacker. Det finns två Unsicht Bar i Berlin. Men den andra har ett annat koncept: där äter man också i mörkret, men istället för att ägna sig åt konversationer med vännerna runt bordet, får man lyssna till konserter och poesiuppläsning. Det är inget som Sebastian Wacker planerar att införa på sin restaurang. Vi har ett bra fungerande koncept, och både gästerna och vi är nöjda med det. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. Efter mer än två timmar är maten uppäten, och längtan ut i ljuset har blivit allt för stor. Sandy tillkallas, och följer oss ut. Man får sig verkligen en tankeställare, och inser hur tacksam man är för sin syn. I foajen sitter förväntansfulla gäster och tittar sig nyfiket omkring, helt ovetande om vad som väntar dem. Reaktionerna för de som redan varit inne i restaurangen är blandade. När jag insåg hur svart det var där inne fick jag nästan lite panik, och det var verkligen en konstig känsla, lite skräckblandad förtjusning kanske man kan säga, säger Hans Fischer som är på besök i Berlin med sin fru Anna. Jag tyckte däremot att det var en väldigt cool upplevelse, och jag skulle gärna göra om det. Det kändes skönt att veta att man när som helst kunde gå ut ur restaurangen och se igen, och upplevelsen har fått mig att tänka om, säger Anna Fischer Fakta Unsicht Bar Berlin Adress: Gormannstrasse 14 U-Bahn stationen Weinmeisterstrasse (Mitte) Öppet: Onsdag-Söndag Priser: Från 35 och uppåt. På menyn finns en surprise meny där kocken själv bestämmer vad du skall få äta. Middagen tar minst två timmar, då det tar tid för ögonen att anpassa sig till mörkret.

9 Foto: Sanna Schiller 16 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Street art BERLIN Foto: Pernilla Dahlén Foto: Linda Hammarström Foto: Sanna Schiller Överallt i Berlin syns välgjord graffiti, stenciler med olika budskap och sådant som många klassar som klotter. Det är inte konstigt att Berlin kallas för graffitins huvudstad i Europa. Jag skulle nog säga att det gäller i hela världen, men vi säger inte att vi är bäst, säger Michael som jobbar i affären Overkill. Men kollar man på kvaliteten och kvantiteten så är vi bäst i världen. Michael ägnar sig själv åt graffiti till och från, men målar nu bara på lagliga platser i staden. Han säger att Berlin alltid är i topp när man tittar i tidningar och böcker om street art. Berlin är en tävlingsinriktad stad. Det är många djs och musiker som kommer hit för att det bästa finns här. Trots att det inte är lagligt att måla graffiti på stadens byggnader är det en utbredd kultur. I Berlin finns fem affärer som säljer sprayfärg. - Det är inte lätt att måla i Berlin för det finns så många poliser, men folk bryr sig inte. Det är inte heller någon rik stad så det finns inte möjlighet att rengöra allt. Berlin är en storstad, så det är många som gillar det och många som inte gillar det. Men det är många unga som gillar subkulturen. En annan typ av street art som syns i Berlin är stencilmålning. Katrin Winkel och Andreas Gohr ligger bakom websidan Stencil Art Berlin som har samlat ett stort antal av de stenciler som täcker Berlins väggar. Det är intressant hur bilder och påståenden som ibland är komplexa och intensiva kan överföras med en så begränsad konstform. Man ska komma ihåg att de som målar stenciler bara använder en eller två färger och skär ut stencilen från en enda plastbit. Det jag gillar med street art är också hur den återtar det allmänna utrymmet som vanligtvis smutsas ner av reklam, säger Andreas Gohr. Linda Hammarström Foto: Linda Hammarström Foto: Linda Hammarström Foto: Linda Hammarström

10 18 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj StGB förtryckets lag Berlin har länge varit känd som metropol för homosexuallitet. Historien kantas av extrema förhållanden, förtryck och orättvisa. I dag är Berlin återigen en plats där du kan gå hand i hand med vem du vill utan att fördömande ögonkast. Men vägen dit stavas kamp, uthållighet och samarbete. Text & foto: Erik Glanell På museumets 1970-talsvägg hänger flera fotografier, plakat och tidningsartiklar med en tydlig kritisk inställning till lagparagraf 175. I Stadsdelen Schöneberg ligger ett välkänt homokvarter. Utanför nästan varje butik eller café svajar en regnbågsflagga i den ljumma vinden. Berlins största gayklubb och hotell, Connection, ligger på ett hörn och utanför sitter två kärleksfulla män, skrattande, hand i hand. Men här ligger inte bara klubbar, sexshoppar och regnbågskafeer. Längs högtrafikerade Lietzenburger strasse ligger även världens äldsta bokhandel för homolitteratur, Prinz Eisen Herz. Och i år firar den 30-årsjubileum. Skriv första, inte äldsta, jag känner mig så gammal då, säger Roland Müller, bokhandelns butikschef. På bokhandelns hyllor står tusentals böcker, i runda slängar säger Roland Müller. Bokhandeln har precis öppnat för dagen men redan cirkulerar några kunder i butiken, vilka som kommer hit är väldigt blandat. Det är nog det bästa med att driva en bokhandel. Homovärlden är på många sätt uppdelad, men hit kommer jeansbögar, läderbögar både gamla som unga, en väldig blandning, säger Roland Müller. I butiken säljs noveller bredvid porr och skönlitterära verk. Och utanför går ytterligare ett manligt par förbi, hand i hand. Men så här har det inte alltid varit. Berlins kamp för homosexuellas rättigheter är lång... mycket lång. Kampen börjar efter att den tyska regeringen år 1871 inför lagparagraf 175. Lagen förbjuder homosexuell aktivitet som vid tidpunkten jämställs med tidelag. Lagbrott resulterar i fängelse. En motståndsrörelse växer fram och en viktig profil är Magnus Hirschfeld, som 1896 är en av de ansvariga för utgivningen av den första tidningen i världen för homosexuella, Der Eigene, Den egna. Och året därpå är en av grundarna till den första organisationen för homosexuellas rättigheter. Mer än 100 år senare finns allt dokumenterat på Schwules museum i Berlin som är det enda av sitt slag i världen ett museum för homosexuellas konst och historia. Konsthistorikern Jörg Leidig rör sig vant i lokalen för att då och då stanna och dela med sig av sin kunskap. Väggarna med inramade brev, artiklar och tavlor bildar ett kronologiskt pussel i den ljusa vernissagehallen. Från renässans till nutid, en ständigt uppdaterad berättelse om en ständigt kämpande minoritet grundar bland andra Magnus Hirschfeld institutet för sexuell vetenskap. Institutet tjänar till att sprida kunskap om sexuallitet och människans rätt att vara sig själv. Efter effektiv lobbying hade nätvärken i homorörelsen på 1920-talet vuxit sig starka. Trots att lagparagraf 175 fortfarande existerade lades ingen energi på upprättandet av den. Homosexuellas inflytande i Berlins nöjesvärld var stor och folk kom långväga ifrån för att se spektakulära dragshower. Barer, bokhandlar och magasin som riktade sig till homosexuella var vanliga. Acceptansen var hög och många visade öppet sin sexuellitet. Men när det politiska klimatet förändrades sågs varken den fria sexualiteten eller institutet som något positivt. Nazisterna totalförstörde byggnaden. All dokumentation, litteratur och samlad kunskap eldades upp, säger Jörg Leidig. Institutet var inte det enda som förstördes under det nazistiska styret. Det starka nätvärk som homorörelsen byggt upp under många år raserades totalt. Barer, caféer och klubbar för homosexuella förstördes eller stängdes. I många år var Adolf Hitler försiktig med att uttala sig om homosexualitet. En av hans närmaste män, ledaren för den paramilitära styrkan Sturmabteilung (SA), Ernst Röhm, var uttalat homosexuell. Röhm var en skicklig strateg och en stor tillgång i de nazistiska trupperna. Fakta 175 genom historien Fakta Sverige 1871 Lagen förbjuder så kallat onaturligt samlag och innefattar såväl sex mellan två män som sex mellan man och djur Nazisterna gör lagen mer extrem. En man som verkar känslomässigt med en annan man döms till fängelse. Även en andra del av paragrafen införs för brott som anses grövre. Straffet är upp till 10 år på straffanstalt Tyskland är delat och västdelen tar lagen nästan uteslutande som nazisterna utformat den. Fängelsestraffet sänks till 5 år Västtyskland förmildrar lagen till att bara innefatta sex med underårig. Fängelsestraffet är fortfarande 5 år Tyskland är åter enat och med enandet avskaffas lagen mot homosexuellt agerande. Inga lagar reglerar nu sexualiteten Homosexuallitet kriminaliseras Homosexuallitet avkriminaliseras men behandlas istället som sjukdom Socialstyrelsen avdiagnoserar homosexuella.

11 20 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Foto: Pressbild Support your lokal hero. På Berlinerklamotten kan lokala designers sälja sina kläder och smycken. Tidningen Der Eigene, Den Egna, var den första tidningen som riktade sig till en homosexuell publik. Modell av institutet för sexuell vetenskap. Listor över homosexuella män som mördads i koncentrationslägret Sachsenhausen. Lokal stil när 1934 mördades dock Röhm och hans närmaste män, på uppdrag av Hitler, under vad som senare kallats De långa knivarnas natt ändrade nazisterna lagparagraf 175 till en mer extrem lag. Istället för att man som förut behövde bevis för att fälla någon för homosexuellt otukt, kunde man nu fängslas bara efter att intensivt ha tittat på en annan man. På väggen med fönster ut mot den graffitismyckade innegården hänger flera inglasade listor över homosexuella som mördats i koncentrationsläger. Uppgifter om antalet homosexuella som avrättats under andra världskriget varierar. Mellan 1933 och 1945 fanns över namn på den tyska polisens rosa listan. Hälften blev officiellt dömda. Vissa till koncentrationsläger och andra till vanliga fängelser. De flesta homosexuella i Berlin Jörg Leidig, konsthistoriker på Schwules museum. hamnade till slut i koncentrationslägret Sachsenhausen, där endast fåtalet överlevde, säger Jörg Leidig. En tragisk tid för många tar vid Och såren är djupa även en lång tid efter kriget. De homosexuella nätverken är svåra att bygga upp. Och inte långt efter kriget, delas Berlin mitt itu. Efterkrigstiden i de två delarna av staden är inte den andra lik. Inom Västberlins gränser lever lagparagraf 175 vidare i ett format liknande nazisternas med vissa förmildringar. Tidningar är tillåtna och ges ut öppet ihop med andra magasin. Man försöker återskapa samma mentalitet som på 1920-talet, men misslyckas. Fortfarande lever homofobin kvar sedan krigstiden. Trots att lagarna står på de homosexuellas sida, är risken, ännu på 50- och 60-talet, stor att bli utfryst av samhället. I det kommunistiska Östberlin är läget ett annat. Lagparagraf 175 avskaffas och ersätts med en lag liknande 1920-talets. Tidningar och magasin är förbjudna och ingen öppen homosexuell aktivitet var tillåten. Kyrkan hade en helt annan ställning i Östberlin, reglerna för hur man skulle leva var hårdare. Men samtidigt existerade en mentalitet liknande Det som inte finns går heller inte att se, säger Jörg Leidig. I det kommunistiska öst, låtsas man alltså att homosexuellitet inte existerar och därför läggs ingen energi på att rent polisiärt upprätthålla den sexuella statusen. Homorörelsen är paralyserad med stora svårigheter att expandera såväl i öst som i väst, ända fram till 70-talet, när det folkliga engagemanget var på topp. I tidens kamp för de mänskliga rättigheterna fanns också kampen om homosexuellas rättigheter. Det enade engagemanget gjorde gott för homorörelsen som tog sina första stadiga steg på länge fick berlinbaserade dokumentärfilmen, Det är inte homosexuella som är perversa, det är situationen de lever i, ett stort genomslag. Filmen ledde direkt till att flera olika homorättsgrupper bildades. Regissören Rosa von Praunheim har sedan dess varit en viktig pusselbit i historien. 70-talets gipsfasad på museet är full med affischer och tidningsomslag i protest mot lagparagraf 175. En intensiv och framförallt synlig kamp har resulterat i ett Berlin där mångfald återigen är ett ord med positiv klang. Även när det gäller sexuallitet. Men nu finns också nya hot. Hoten i dag är nynazister och homofober, men den ständigt pågående immigrationen bidrar också en hel del, när människor kommer hit med kulturer och religioner som inte accepterar homosexuella, säger Jörg Leidig avskaffades lagparagraf 175 efter att Tyskland återigen fogats samman till en nation. Efter en lång kamp, uthållighet och ständigt förtryck fanns nu inte längre några lagar som begränsade sexualiteten. Men att själva förtrycket har bidragit med något positivt vill Jörg Leidig inte kännas vid. Det är inte förtrycket som resulterat i att vi är där vi är i dag. Det är kampen mot det. den är som bäst I stadsdelen Mitte ligger Berlinerklamotten, en butik som bara säljer lokala designers kreationer. Enda kravet är att designen är nyskapande. Det finns så otroligt många spännande modeskapare i Berlin, staden bubblar av människor som vill visa upp sina verk, säger Lennart Jondral, en av tre managers i butiken. De har alla jobbat inom modebranschen. Lennart Jondral var länge marknadsansvarig på ett stort modevaruhus. Tillsammans med sina två kompanjoner bestämde han sig för att starta en butik för Berlinbaserade designers. Och det har gått bra. Trycket på butiken är stort, affärerna går lysande. Eftersom åtta av tio designers gör kvinnokläder har vi mest kläder för kvinnor. Men vi försöker blanda utbudet så mycket som möjligt, säger Lennart Jondral. Totalt har Berlinerklamotten 140 olika designers som turas om att sälja sina kläder. Varje månad byts två ut och varje sommar/ vinter byts hela sortimentet ut. När vi startade fanns det inget liknande men nu börjar det ploppa upp mer och mer lokala designbutiker. Det är viktigt att sätta de lokala modeskaparna på kartan för att skapa variation, säger Lennart Jondral. Utöver kläder finns både smycken och väskor på de två våningarna i den gamla fabrikslokalen. Vid kassan kan den som vill ta sig en kaffe och vid de två skivspelarna spelas musik hela dagarna. I butiken finns allt från exklusiva aftonklänningar till streetwear. Mixen mellan unga oetablerade designers och välkända märken är stor. Fler frågar efter okända designers vilket känns roligt. Det betyder att vi lyckats med vårt koncept, säger Lennart Jondral. Sanna Schiller

12 22 BRAND # 1 maj 2008 BRAND # 1 maj Droger, sex och tårar en vanlig dag i Berlin Allt fler unga rumänska killar flyttar till Berlin och säljer sig för pengar. Problemen med HIV, droger och misshandel ökar stadigt. Men det finns hopp. Organisationen Subway hjälper utsatta killar att klara vardagen. Text & foto: Sanna Schiller Markus Klien har jobbat på Subway sedan Hans största hinder i arbetet är språket. Många av killarna kan varken engelska eller tyska. Subway försöker föra statistik, nålarna på kartan representerar de killar som väljer att berätta varifrån i Rumänien de kommer. Men mörkertalet är stort. Morgonen är ung och luften ännu kylig. Solstrålarna letar sig ned mellan de klargröna trädkronorna. Några tunnelbanestationer från centrum ligger Berlins gayområde, Schöneberg. Subway har medvetet valt att placera sin verksamhet här, för att finnas till hands. Bara några gator bort ligger det flera barer där prostitutionen är utbredd. En kväll i veckan går vi dit och kollar läget, hör om någon vill prata eller behöver läkarvård. Vi brukar komma i kontakt med ungefär 100 killar varje barrunda, säger Markus Klein, socialarbetare på Subway och pekar ner för gatan. Hans ögon är isblå, men vänliga. Det finns ett lugn över honom och ett fullkomligt engagemang. Markus Klein kommer ursprungligen från Wien i Österrike. När det var dags att skriva examensuppsatsen på Socialhögskolan hörde han talas om Subway och deras arbete för unga manliga prostituerade. I Österrike säger politikerna att det inte existerar några manliga prostituerade och därför finns det inga problem att jobba med. Det stämmer självklart inte, men det är så politikerna väljer att se på verkligheten. Eftersom jag ville jobba med utsatta killar valde jag att lämna mitt hemland. Många människor har en bestämd uppfattning om hur en prostituerad är. Ofta visas bilden av en människa med en barndom fylld av sexuella övergrepp, försummelse och misshandel. Men bakom den bilden döljer sig mycket mer. De flesta killar som söker upp oss kommer från Rumänien. De lämnar ett liv i fattigdom, för droger och pengar. Vi har precis startat ett nytt projekt för att förebygga våldsamma sexrelationer. Markus Klein EU har öppnat gränserna. I dag krävs det inte något uppehållstillstånd för att vistas utomlands. De killar som väljer att flytta till Berlin och andra tyska städer tror att de är medvetna om vad de ger sig in på. Men sällan är de införstådda med riskerna. Verkligheten som prostituerad är tuff. Droger, könssjukdomar och våld hör till vardagen. Många har ingen bostad och tvingas bo hos kunder en längre tid, de blir beroende av kundens välvilja och humör. Något som ofta slutar illa. Vi har precis startat ett nytt projekt för att förebygga våldsamma sexrelationer. En del killar befinner sig i riskzonen och blir misshandlade av sina kunder. Att inte ha tak över huvudet gör att man står ut med både våld och förnedring. Vi försöker höja deras självförtroende. Men det är svårt, säger Markus och hans ansiktsuttryck skiftar, blir allvarligt. Det är varmt på hans kontor, som tidigare varit häktet på en polisstation. Det finns inga fönster. Känslan av att vara instängd är påtaglig. Subways hjälpcenter har öppet fyra dagar i veckan. Det finns åtta sovplatser, två duschar och en tvättmaskin. Eftersom killarna jobbar på nätterna har de möjlighet att sova mellan tio och fem på dagen. De som Markus vet är snabba i duschen får sova en halvtimme längre. Det tar över en timme för dem att fixa håret, varje hårstrå ska ligga perfekt innan det är dags att ge sig ut, säger Markus och skrattar, men skrattet når inte ögonen. En länga med kvadratiska skåp står uppradade intill aktivitetsrummet, där ett pingisbord tar upp all plats. Här kan killarna låsa in sina värdesaker när de jobbar. Utanför, i trädgården, kvittrar fåglarna och solen värmer. Morgonkylan är borta. Markus Klein och hans fyra kollegor på Subway ser mycket smärta. Varannan vecka träffar de en terapeut som lyssnar och kommer med råd. För att vara stark och orka är det nödvändigt att lätta på trycket, för att få perspektiv på jobbiga händelser. För några år sedan var det en kille som tog sitt liv. Kvällen innan hade jag kramat om honom och försökt trösta. När han gick fylldes jag med en känsla av obehag. Något var fel. Jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för att jag inte tog med honom hem. En kille har vaknat, knackar på och vill ha nyckeln till duschrummet. Hans hår är spretigt och otvättat. Sovtröjan är vit, ett otydligt mönster täcker bröstet. Han luktar sömn och ser smärtsamt ung ut. Och vilsen. Han är 17 år, kommer från Rumänien och har varit i Berlin i närmare ett år. Sitt namn vill han inte avslöja. FAKTA Subway Organisationen bildades 1992 som en stiftelse och 1994 startade verksamheten. Det främsta målet är att stoppa spridningen av HIV. Organisationen får varje år bidrag av Drottnings Silvias World Child Foundation. Undersökningar som Subway gjort visar att nästan 80 procent av alla manliga prostituerade i Berlin kommer från Rumänien. De resterande 20 procenten är tyskar. Undersökningen visade också att de manliga prostituerade blir allt yngre. Jag kan inte sova, säger han, men ser helt slut ut. Jag har valt det här själv, det är mitt eget val, säger han på knagglig engelska. Hans röst avslöjar honom, låter tveksam och frågetecknet blir hängande i luften. Våra blickar möts aldrig. Han lyfter inte sitt huvud, utan fäster blicken på en osynlig punkt intill sina fötter. Markus Klein ser sorgsen ut. På Subway arbetar de inte för att stoppa prostitutionen, utan för att hjälpa och stötta. En del killars motto är No risk no fun. Vilket kan få allvarliga konsekvenser. Allt fler smittas av HIV och eftersom de inte har någon försäkring får de ingen sjukvård. I Tyskland kostar bromsmedicinerna mellan och euro i månaden. Den kostnaden har ingen utan sjukförsäkring råd med. Ibland dyker det upp killar som är så sjuka att de måste ha akutvård. Då händer det att kollegorna på Subway kör sin minibuss till Polen. Där har de kontakter med både läkare och socialarbetare som hjälper till och ordnar vård. De killar som överlever och mår bättre återvänder till Berlin för att fortsätta sälja sina kroppar och sprida HIV. Det pratas inte mycket om manlig prostitution. Av någon anledning är det tabu. Kvinnlig prostitution och trafficking diskuteras desto mer. Under de sju åren som Markus arbetat på Subway har tre fall av människohandel uppdagats. Situationen är en helt annan inom den kvinnliga prostitutionen. Manliga prostituerade har inga hallickar. Istället rör sig killarna i grupp och har en ledare, som styr och pratar bäst engelska. Det är honom vi informerar om farorna med oskyddat sex. Ledaren för sedan vidare informationen till sitt gäng. År 2002 legaliserades prostitutionen i Tyskland. Det har inte resulterat i någon större skillnad för manliga prostituerade. Förra året fanns det en manlig registrerad prostituerad i Berlin. En siffra som kan jämföras med de tusentals kvinnor som har registrerat sig. Killarna skäms, de vill inte erkänna att de säljer sig för pengar. Och förtjänsten är dålig när du arbetar lagligt, mycket av vinsten försvinner i skatter och avgifter. De tjänar mer pengar på att sälja sig svart. Det är dags för måndagsbrunchen. Markus Klein kastar ett stressat öga på klockan. I matsalen täcks borden av mörkblåa vaxdukar. På väggarna hänger graffitimålningar signerade av gamla gäster. För en euro får killarna äta sig mätta. Vi försöker laga hälsosam mat, men grabbarna vill bara ha kött. Säger att de inte är några kaniner utan måste ha en stek för att klara dagen, säger Markus Klein, ler och tar fram stekpannan.

13