Vem betalar det svenska producentansvaret. för förpackningar och returpapper? RVF rapport 2006:09 ISSN

Transkript

1 Vem betalar det svenska producentansvaret för förpackningar och returpapper? RVF rapport 2006:09 ISSN

2 RVF Utveckling 2006:09 ISSN RVF Service AB Tryck: Daleke Grafiska 2006 Upplaga: 1000 ex

3 FÖRORD Det svenska producentansvaret för förpackningar och returpapper har funnits i drygt ett decennium. I denna utredning granskas kostnaderna för producentansvaret, dels i form av storlek, dels i form av bärare av kostnaderna. Syftet med utredningen är att utifrån innebörden av det ekonomiska producentansvaret, undersöka om fastighetsägarna och kommunerna har tagit kostnader för insamling av förpackningar och returpapper. Kostnader som i stället borde ha burits av producenterna. Resultatet visar att lagen om producentansvar som ekonomiskt styrmedel är verkningslös. Inte bara undergrävs näringslivets kostnadsansvar, dessutom saknas det stimuli till miljöförbättringar som var producentansvarets ursprungliga mål. Utredningen har gjorts av Olov Mattsson, Conscia AB och är samfinansierad av RVF - Svenska Renhållningsverksföreningen, HSB, SABO och Fastighetsägarna Sverige. Malmö September 2006 Håkan Rylander Ordf. RVF:s Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF 1

4 INNEHÅLL 1. SAMMANFATTNING AV RAPPORTEN 5 2. PRODUCENTANSVARET Bakgrund Producentansvarets svenska innebörd och utformning Producentansvarets organisation för förpackningar och tidningar UNDERSÖKNINGENS UPPLÄGG Syfte Avgränsning Vad är en kostnad Sekretess METOD OCH GENOMFÖRANDE Producentansvarets ekonomiska intressenter Konsumenter och företag Renhållningskollektiv och skattebetalare Hyresgäster och bostadsrättsinnehavare Boende i villor och småhus Förväntade typkostnader Kommuner Fastighetsägare RESULTAT OCH DISKUSSION Kommunerna Återvinningsstationer Återvinningscentraler Fastighetsnära insamling Eftersortering och omlastning Förpacknings- och tidningsavfall i hushållsavfallet Kommentarer från kommuner Materialbolagen Fastighetsägare Anslutningsgrad Ytor och utrymmen Insamling Informationsarbete Lägenhetskostnader Resultatets kvalitet Sammanställning av kostnader 38 2

5 6. SLUTSATSER OCH DISKUSSION Den faktiska kostnadsfördelningen Ansvaret att bekosta den fastighetsnära insamlingen Trend Incitament - det ska vara rätt att göra rätt 44 KÄLLOR 46 BILAGOR UNDERSÖKNINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR 1A RVF PRODUCENTANSVARET - FRÅGEFORMULÄR FÖR FLERBOSTADS- HUS 1B UNDERSÖKNING AV PRODUCENTANSVARET I FLERFAMILJSHUS STELACONS SLUTRAPPORT JUNI C SNABB INVENTERING TILL KOMMUNER OM FASTIGHETSNÄRA INSAMLING AV PA 2A URVAL AV DELTANANDE KOMMUNER I INTERVJUUNDERSÖKNING 2B INTERVJUUNDERLAG TILL KOMMUNER 2C 3

6 4

7 1. SAMMANFATTNING AV RAPPORTEN Syftet med de undersökningar som denna rapport redogör för, är att utifrån innebörden av den ekonomiska delen av producentansvaret, undersöka i hur stor grad bärarna av det svenska producentansvaret när det gäller förpacknings- och tidningsavfall - producenterna - har tagit kostnaderna för det och i hur stor grad andra samhällsgrupper har gjort det. Producenter är i lagens mening importörer 1, handel och tillverkare av förpackningar eller varor som är inneslutna i dessa förpackningar samt tillverkare, importörer och tryckare av tidningspapper. Lagstiftningen om det svenska producentansvaret är tänkt som ett ekonomiskt styrmedel som syftar till att påverka producenterna att miljöanpassa sina produkter så att miljöbelastningen och resursförbrukningen minimeras i ett helhetsperspektiv. Det framgår av regeringens s k 2.a kretsloppsproposition Författningarna som reglerar producentansvaret innebär att producenterna ska se till att förpacknings- och tidningsavfall samlas in, transporteras bort och tas om hand på miljömässigt godtagbart sätt. Det senare är reglerat så att producenterna ska uppnå vissa återvinningsgrader med fastställda miniminivåer för materialåtervinning. Insamlingen ska vara lättillgänglig, ge god service och underlätta för den som lämnar förpacknings- och tidningsavfall. I förarbetena till författningarna framgår att det är fastighetsnära insamling som därmed avses och ska eftersträvas. De samhällsgrupper som befanns intressanta att närmare studera var dels renhållnings- och skattebetalare genom kommunerna och dels boende i flerfamiljshus genom deras fastighetsägare. Kostnaderna för renhållnings- och skattebetalare i kommunerna undersöktes genom intervjuer med ansvariga i 20 kommuner med ca 10% av befolkningen samt storstäderna Göteborg, Malmö och Stockholm. Boendekostnaderna i flerfamiljshus undersöktes genom slumpvis utvalda fastighetsägare ur Lantmäteriets Fastighetsregister och genomfördes av ett externt undersöknings- och analysföretag. Kostnader för producentansvaret när det gäller förpacknings- och tidningsavfall, drabbar boende i flerfamiljshus som är anslutna till fastighetsnära insamling av förpacknings- och tidningsavfall. Denna grupp utgör ca 46% av samtliga som bor i flerfamiljshus. För dem uppgick kostnaden under 2005 som ett genomsnitt till 769 kr per lägenhet. Denna siffra har analyserats 1 Till gruppen producenter hör också producenter av varor som innesluter sina produkter i förpackningar samt i senare led försäljer dessa produkter. 5

8 statistiskt och anses tillförlitlig. Hushåll i flerfamiljshus kan med nuvarande utformning av producentansvaret på förpackningar och tidningspapper, få vara med och betala för detta ansvar upptill 3 gånger - som konsumenter, som hyresgäster och slutligen som skattebetalare. Den svenska lagstiftningen om producentansvar på förpackningar och tidningspapper är inte effektiv. Som ekonomiskt styrmedel slår den fel. Undersökningarna har visat att andra, bl a boende i flerfamiljshus, tar närmare 0,9 miljarder av de totala kostnaderna på 1,6 miljarder kr för detta producentansvar, medan bärarna av ansvaret, industrin och handeln, endast tar en mindre del av kostnaderna, ca 0,7 miljarder eller 44%. Kommunsektorn i form av renhållnings- och skattebetalare, betalar för ca 4% av producentansvarets kostnader. Då har emellertid endast en mindre del av det förpacknings- och tidningsavfall som finns i hushållsavfallet tagits med. Skulle allt förpacknings- och tidningsavfall som finns i hushållsavfallet tas med, står kommunsektorn för 23% eller närmare en halv miljard av producentansvarets kostnader. En besvärande omständighet med producentansvarets nuvarande utformning är att utvecklingen mot mer fastighetsnära insamling, vilket sker helt enligt lagstiftarens önskan, leder till att effektiviteten blir ännu sämre. Uppnås mycket stor anslutning till fastighetsnära insamling, blir lagstiftningens bärande princip om ekonomiskt ansvar i stort sett innehållslös. Boendesektorerna kommer då att närma sig 90% av producentansvarets kostnaderna. 6

9 2. PRODUCENTANSVARET 2.1 Bakgrund Grunden i producentansvaret är att den som producerar en vara har ansvar för den negativa miljöpåverkan som varan ger upphov till. Tanken är att producentansvaret ska fungera som ett ekonomiskt styrmedel snarare än ett sanktionssystem byggt på straffsatser. Polluter Pays Principle (PPP) bygger på ett ekonomiskt producentansvar. Denna princip fick sin internationella och etablerade tyngd genom Agenda 21 från Riodeklarationen Sitt stora genombrott i Sverige fick producentansvaret året efter, 1993, genom den s k 1.a kretsloppspropositionen Om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (Regeringens proposition 1992/93:180). Propositionen kan nog sägas ha inneburit ett trendbrott inom många områden i svensk miljöpolitik. Samhället fick på allvar och i bredare mening stifta bekantskap med begrepp som livscykelanalys, hållbar utveckling, förnybara resurser, Agenda 21 och inte minst kretsloppssamhälle. Konkret infördes ändringar i 4 lagar - renhållningslagen, VA-lagen, lagen om dryckesförpackningar samt plan- och bygglagen. Inom avfallsområdet innebar propositionen att kommunerna inte längre fick styra avfallshanteringen med samma suveränitet som tidigare. Nya aktörer, s k producenter i form av tillverkare och importörer 1 av vissa slags konsumtionsförpackningar, papper för vissa ändamål samt däck, kom in och fick ansvar för de delar av avfallet som utgjordes av deras produkter. Följden blev att kommunernas och producenternas nya ansvarsområden gick in i varandra. Det den ene gjorde påverkade den andre och vice versa. Dessa två sidor från helt olika kulturer och med få eller inga kontaktytor sedan tidigare, blev nu tvingade att börja samverka. Det var inget väloljat maskineri som nu skulle starta. Samarbetet präglades av misstänksamhet, missnöje, oförståelse och - får man tyvärr säga - ovilja att lyssna på den andra parten. Man hade helt enkelt inte samma mål. Där Producenterna såg återvinningsprocent såg kommunerna avfallslämnare, där kommunerna såg källsortering och Agenda 21 såg Producenterna rationalitet och ekonomi. I 1.a kretsloppspropositionen talades om dels ett fysiskt producentansvar och dels ett ekonomiskt. Det fysiska producentansvaret formulerades i propositionen.. att den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller bedriver verksamhet som ger upphov till avfall, skall se till att avfallet bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. 7

10 Ekonomiskt producentansvar innebar i 1.a kretsloppspropositionen att Producenten har.. skyldighet att helt eller delvis täcka kostnaderna för bortforsling, återanvändning, återvinning eller slutligt omhändertagande på annat miljömiljömässigt godtagbart sätt. Producenten blev alltså skyldig att organisera avfallshanteringen och bekosta den i den utsträckning som behövdes. 2.2 Producentansvarets svenska innebörd och utformning De senaste mer omfattande ändringarna i lagstiftningen om producentansvaret föregicks under 2003 i den s k 2.a kretsloppspropositionen (Regeringens proposition 2002/03:117) med målet att göra systemen och reglerna tydligare och mer trovärdiga. Lagändringarna som följde trädde i kraft 1 januari Fokus sattes på konsumenterna, miljöriktig hantering och hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Konsumentperspektivet innebar att det skulle bli enklare för hushållen att sortera och enklare för dem att lämna sitt förpacknings- och tidningsavfall. Tydlighet, tillgänglighet och service skulle öka. Regeringen menade, och får man förmoda menar, att detta uppnås genom att kommunernas och producenternas olika system för insamling av avfall från hushållen samordnas. Det är också tydligt att regeringen i den 2.a kretsloppspropositionen därmed menar att det är producenterna som mer ska anpassa sig till kommunernas system än omvänt. Fastighetsnära insamling av förpacknings- och tidningsavfall är det som i större utsträckning ska gälla framöver i stället för hämtning vid återvinningsstationer som nu är den vanligaste insamlingsformen inom producentansvaret. Hämtning av hushållsavfall, som alltså är kommunernas ansvar, sker så gott som alltid fastighetsnära. En sådan förskjutning mot fastighetsnära insamling anses främja tillgängligheten för hushållen samtidigt som ökad samordning både ökar servicen och - inte minst viktigt - allmänhetens förståelse och därmed motivation för avfallsmålen. Helst ska systemen uppfattas som ett. Kommunerna har i stort sett ända sedan producentansvarets tillblivelse i början på 90-talet, ifrågasatt det lämpliga i att producenterna har det fysiska ansvaret för insamlingen då man efterlyst just den tydlighet, service till hushållen och samordning av insamlingssystem som regeringen i sin proposition 2002/03:117 tar fasta på. När det gäller själva grunderna i ansvarsfrågan för hanteringen av förpacknings- och tidningsavfall klargör emellertid regeringen att producentansvaret inte bara ligger fast utan också bör tydliggöras. Syftet med producentansvaret, påminner regeringen om, är att påverka producenterna att miljöanpassa produkterna så att miljöbelastningen och resursförbrukningen minimeras i ett helhetsperspektiv. För att uppnå det ska produkter utformas så att de kan återanvändas eller återvinnas. Genom lämpligt utformade incitament ska producenterna självmant driva denna utveckling. Därför har producenterna ålagts ekonomiskt producentansvar. Det anses då också viktigt att producenterna har frihet att kunna påverka sina kostnader genom att de även har det fysiska ansvaret för hanteringen. Producenterna ska alltså enligt regeringen ha det fortsatta ansvaret för att organisera 8

11 hanteringen av sitt avfall - och det inbegriper även insamlingen. Samtidigt som insamlingsansvaret ligger fast klargörs det att det är producenterna som har ansvaret att förbättra insamlingssystemets tillgänglighet för konsumenterna. Det sägs rent ut att det är fastighetsnära insamling som dämed avses och ska eftersträvas. Detta uppfattar producenterna också tidigt i lagstiftningsprocessen genom ett frivilligt åtagande att före 2003 års utgång uppnå fastighetsnära insamling för minst 25% av hushållen. Regeringen svarar i den 2.a Kretsloppspropositionen att detta inte är nog utan menar att alla hushåll har rätt till en fullgod service. Producenternas åtagande kompletteras emellertid med en skrivelse från branschföreningen Återvinningsindustrierna som menar att den fastighetsnära insamlingen ska fortsätta att vara en fri marknad samtidigt som de redovisar ett åtagande från producenternas insamlingsentreprenörer om att verka för att minst 75% av landets alla flerfamiljsfastigheter ska vara anslutna till fastighetsnära insamling senast vid utgången av år Även detta senare åtagande hinner komma med och redovisas i den 2.a kretsloppspropositionen I nuvarande lagstiftning formuleras producentansvaret för förpacknings- och tidningsavfall i sina centrala delar enligt följande. I miljöbalken (SFS 1994:808), 15 kap, 6 läggs grunden för det svenska producentansvaret. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver. Förordningarna om producentansvar för förpackningar (SFS 1997:185) och returpapper (SFS 1994:1205) ålägger producenter av förpackningar respektive tidningar just detta. Förordningarna säger också något om vad som ska gälla för insamlingssystemen: En producent skall se till att det finns ett lämpligt insamlingssystem för förpackningar som är hänförliga till producenten. Ett insamlingssystem skall anses som lämpligt om det är lättillgängligt, underlättar för den som innehar förpackningsavfall att lämna ifrån sig detta och i övrigt ger god service åt dem som skall lämna förpackningsavfall till systemet. Vid bedömningen av om insamlingssystemet är att anse som lämpligt skall särskilt beaktas vad som vid samråd enligt 5 a framkommit om förhållandena i kommunen. (SFS 1997:185, 4 ) 9

12 2.3 Producentansvarets organisation för förpackningar och tidningar 2 Producent i lagens mening är den som tillverkar, importerar eller försäljer en förpackning eller en vara som är innesluten i en sådan förpackning (SFS 1997:185, 3 ). Med förpackningar åsyftas de som är tillverkade av plast, metall, papper eller well. Producent är också den som tillverkar eller importerar tidningspapper och den som trycker eller importerar tidningar (SFS 1994:1205, 3 ). För att uppfylla kraven i producentansvaret, nämligen att samla in och återvinna respektive förpacknings- och tidningsavfall, har många av producenterna gått ihop och bildat 5 s k materialbolag. Materialbolag Plastkretsen Returkartong Metallkretsen Pressretur GlasÅtervinning Vara förpackningar av hårdplast förpackningar av mjukplast förpackningar av papper förpackningar av well förpackningar av metall tidningar och tidningspapper förpackningar av glas Varje materialbolag svarar i praktiken för det svenska producentansvaret avseende sin vara genom att organisera det: bygga upp infrastruktur i form av insamlingssystem och återvinningsstationer, anlita insamlingsentreprenörer, anlita materialutvinnare och försälja det återvunna materialet på marknaden. I styrelserna för materialbolagen sitter företrädare från respektive bransch, eller kanske bättre uttryckt, från respektive producentled fördelat mellan råvaruproducenter, förpackningstillverkare, fyllare och handel. Det innebär att materialbolagen är sinsemellan suveräna och oberoende. Varje materialbolag fattar beslut och agerar utifrån sina egna intressen. Eftersom förpackningsslagen ibland kan vara varandras substitut kan man t o m tänka sig att det finns förutsättningar för viss inbördes konkurrens mellan materialbolagen. Detta bejakas också som en medveten strategi av företrädare för producenternas materialbolag. Intäkterna från försäljning av det återvunna materialet täcker vanligtvis inte kostnaderna för att återvinna det. Underskottet får då täckas med avgifter som producenterna betalar in till systemet. För att administrera avgifterna har materialbolagen Plastkretsen, Returkartong och Metallkretsen tillsammans bildat REPA - Register för producentansvar. Avgifterna baseras vanligtvis på vikt och ibland även med ett påslag om förpackningens mått överstiger de vanli- 2 Detta avsnitt bygger till stora delar på Naturvårdsverkets rapport 5408, 2004, Marknaden för avfallshantering. 10

13 gaste måtten på inkastluckan på återvinningsstationens containrar. Pressretur och GlasÅtervinning står utanför REPA och uppbär således sina avgifter direkt från producenterna. För att lösa uppgiften att bygga upp infrastruktur i form av insamlingssystem och återvinningsstationer och svara för löpande frågor om återvinningsstationernas skötsel, har Plastkretsen, Returkartong, Metallkretsen och Pressretur gått ihop och bildat Förpacknings- och Tidningsinsamlingen - FTI. Det skedde för bara ett par år sedan som en följd av kommunernas kritik mot bristen på intern samordning mellan materialbolagen som i sin tur bl a ledde till problem med städning på dåligt skötta återvinningsstationer. Praktiskt sett anlitar FTI s k 11

14 samordningsentreprenörer för skötseln av återvinningsstationer och kontakterna med kommunerna sköts av 6 regionalt utspridda representanter för FTI. Insamlingsentreprenörer anlitas av vart materialbolag för sig. Det är främst insamlingen från återvinningsstationer som engagerar materialbolagen medan den fastighetsnära insamlingen mer är överlämnad till entreprenörer att själva verka i efter eget gottfinnande. Fastighetsnära insamling blir på så sätt en fråga mellan fastighetsägare och insamlingsentreprenör om bl a hur mycket fastighetsägaren ska betala insamlingsentreprenören. Insamlingsentreprenörena får därutöver i andra änden, från materialbolagen, vikt- och kvalitetsbaserad ersättning för insamlat material. Ersättningens storlek påverkas i princip inte av om materialet samlats in på återvinningsstationer eller fastighetsnära. Insamlingsmarknaden är inte en helt konkurrensstyrd marknad. Den är både styrd av materialbolagens huvudentreprenörer och av det inpris som betalas ut när materialet lossas. Ytterst tillhör insamlat förpacknings- och tidningsavfall materialbolagen. Allt sådant avfall måste alltså gå till dem och de kan sätta det pris som de själva finner lämpligt. Priset är betalning för utförd insamling och materialbolagen har därför ingen anledning att betala enligt markands-noteringar om dessa är högre än det pris de behöver betala för att få insamlingen utförd. Marknaden för insamlat avfall under producentansvar är alltså ett privat-monopol som skyddas av den svenska lagstiftningen. Insamlat förpacknings- och tidningsavfall hamnar så småningom hos materialutvinnare där avfallet efter mer eller mindre omfattande process återvinns till råvara. Den återvunna råvaran säljs och intäkten lägger som sagt grunden i finansieringen av respektive materialbolag. Figur 2. Anger de totala kostnaderna för insamlingen och bearbetningen av förpackningar (returwell, papper, kartong, plast, metall och glas). Källa: Naturvårdsverket 2004 / IBM Consulting

15 Figur 3. Anger de direkta kostnaderna per materialbolag, per år. Källa: Naturvårdsverket 2004 / IBM Consulting 2003 Materialbolagens samlade kostnader för förpackningar och papper uppgick 2002 till 927 Mkr. Siffrorna är för gamla för att vara relevanta i denna undersökning men visar fördelningen mellan olika aktiviteter. Hushållsinsamlingen stod för närmare 67% och avsåg sannolikt till större delen insamling på återvinningssstationer (bringsystem). Företagsinsamlingen drog 11% av kostnaderna och bearbetning av insamlat material 14%. Övriga kostnader tycks ha avsett administration i olika former av producentansvaret och uppgick till 8%. 13

16 3. UNDERSÖKNINGENS UPPLÄGG 3.1 Syfte Kommuner och fastighetsägare har ofta varit villiga att gå längre när det gäller lättillgänglighet och service för avfallslämnande hushåll än vad producenterena varit villiga till eller sett någon anledning till. I det rum som uppstår mellan dessa olika ambitionsnivåer har utrymme skapats för såväl olika tolkningar av vad producenternas ansvar egentligen ska omfatta som förhållandet att kommuner och fastighetsägare själva tar tag i och organiserar insamling samt bär kostnader som istället bör bäras av producenter. Betydande kostnader för kommuner och fastighetsägare relativt producentansvarets egna kostnader, visar på att lagen inte fungerar som avsett och att det således finns behov av större tydlighet i lagstiftningen. Också när förpacknings- och returpappersavfall läggs i insamlingsbehållare för hushållsavfall uppstår kostnader för insamling och behandling av förpacknings- och returpappersavfall som kommunerna får ta men som de menar bör belasta producenterna med hänvisning till producentansvaret. Kostnaderna överförs till fastighetsägarna, antingen direkt eller indirekt beroende på om insamling och taxa t ex beaktar lämnad avfallsmängd eller inte. Är dessa kostnader betydande i förhållande till totala behandlingskostnaden för hushållsavfall eller i förhållande till totala kostnaden för producentansvaret som de olika aktörerna har, kan även det ses som indikation på behov av klarare och kanske mer incitamentsdriven lagstiftning. Syftet med denna undersökning är att utifrån innebörden av det ekonomiska producentansvaret, undersöka huruvida kommuner och fastighetsägare har tagit kostnader för insamling av förpackningsavfall och returpapper som i stället borde ha burits av producentansvarets huvudmän materialbolagen. 3.2 Avgränsning Rapporten beaktar inte värdet av insatser som företas av alla som är berörda av producentansvaret då syftet inte är att ta ställning till producentansvaret som samhällsnytta. Sålunda åsätts inte värden på hushållens arbetsinsatser och andra fiktiva samhällskostnader. Avsikten med rapporten är inte att producera exakta belopp när det handlar om kostnader. Merarbetet skulle i många avseenden bli betydande utan att tillföra något större värde för rapportens syfte. Det har i allmänhet ansetts tillräckligt om verkliga kostnader ligger i samma storleksordning som de som skattas i rapporten. 14

17 Det lagstadgade producentansvar omfattar fler varugrupper än de som särskilt studeras i denna rapport. Elektriskt och elektroniskt avfall, däck och bilar ingår inte i studien trots att även dessa produkter omfattas av producentansvaret. De uppstår inte kontinuerligt som avfall för en större grupp avlämnare och hanteringen förväntas därmed inte ge upphov till så stora kostnader utanför kretsen av producenter. Det är heller inte tydligt var kostnader som landar utanför producenterna kan förväntas finnas. Undersökningar på dessa varugrupper med producentansvar blir svåra att planera och kan därför bli kostsamma utan att tillföra rapporten något större mervärde. Vi har valt att studera förpacknings- och tidningsavfall därför att de tvärtom uppfyller önskade kriterier: påverkar många människor, uppstår kontinuerligt i ansenliga mängder och det är lättare att förutse var kostnader kan uppstå. Fastighetsnära insamlingssytem kan täcka fler eller färre av de olika förpackningsslagen som ingår i producentansvaret. Kostnaden blir generellt större om insamlingen är mer omfattande. Ändå är det inte ett syfte att kartlägga vilka insamlingssystem som förekommer. Storleken på kostnaden för fastighetsnära insamling räknar vi med att finna vilket är tillräckligt för rapportens syfte. Det är på sina håll ett känt förhållande att förpackningsavfall som uppkommit i företag spiller över till kommunerna genom företagare som utnyttjar öppna kommunala insamlingssystem avsedda för privat-hushåll. Den kostnad som därmed uppstår för kommunerna är förvisso inte önskvärd och kan ses som ett systemfel (se avs 3.3) men är sannolikt mycket svår att uppskatta. Det är heller inte säkert eller troligt att storleken på kostnaderna är nämnvärda i jämförelse med andra kostnader i producentansvaret. Vi avstår därför att analysera dessa kostnader närmare. 3.3 Vad är en kostnad Olika betraktare kan mena olika saker med kostnad. I allmänhet menar vi i det här sammanhanget merkostnad, dvs differensen i total kostnad mellan om en viss vara eller tjänst konsumeras eller inte. I det begreppet ryms också alternativa intäkter om sådana kan påvisas. Exempelvis torde det i de flesta fall tillföra en fastighet ett mervärde om yta som upptas för förpacknings- och tidningsavfall i stället kan nyttjas för något annat ändamål, t ex som förråd för boende. Samma synsätt måste gälla för materialbolagens kostnader. Är avfallets materialvärde minskat med kostnaderna för att ta fram detta värde positivt, borde nettokostnaden för producentansvaret vara lågt. Pressretur som ansvarar för tidningar och trycksaker, behöver inte belasta producenterna med några avgifter alls eftersom värdet på det insamlade returpappret kan bära alla kostnader producentansvaret för med sig. Vi räknar därför bara in kostnaden för att hålla igång själva materialbolaget Pressretur som en kostnad för producentansvaret. För övriga materialbolag borde avgiften som tas ut av producenterna, minskad med ev överskott, vara en 15

18 ganska god måttstock på kostnaderna för producentansvaret eftersom materialbolagens inställning är att i första hand finansiera verksamheten med vad det återvunna materialet kan inbringa på marknaden. Kostnader kan bestå av i lagens mening förväntade kostnader och kostnader som inte förväntas av lagstiftaren. Naturligtvis i den utsträckning detta går att utröna med rimliga insatser. Materialbolagens kostnader är t ex tydligt förväntade då de uppkommer som en direkt följd. Kommunerna kan ha kostnader för information och övergripande planering samt viss tillsyn. Därutöver ska de i idealfallet inte ha fler kostnader. Så är det nu inte, det vet vi på förhand utan undersökningar. I hushållsavfallet följer t ex ständigt en ström av förpackningar och tidningar med. Kostnader har också olika karaktär. Kostnader som uppstår därför att producentansvaret inte fungerar som det var avsett kan ses som systemfel. De bör tas med i en undersökning som syftar till att just visa på kostnader som kan ifrågasättas. Kostnader som däremot uppstår hos en part därför att denne träffar affärsmässigt mindre lyckade uppgörelser är mer tveksamma. Vi förutsätter förstås då att han har haft praktisk möjlighet att avstå från uppgörelsen. Besparingar kan ses som ett mervärde av en åtgärd. Vid fastighetsnära insamling uppstår ofta ett mervärde i form av minskade behandlingskostnader för övrigt avfall som samlas in på fastigheten. Vi anser inte att den besparingen ska ingå i kalkylen för fastighetsnära insamling i det här sammanhanget. Grundtanken med producentansvar är bl a bättre resurshushållning. Att avfallsmängden därmed minskas, är alltså en av idéerna bakom producentansvaret liksom att producenterna ska ansvara för det. Vårt syfte är att visa på förhållanden som inte ligger i linje med intentionerna bakom producentansvaret och då också ge en uppfattning om vilka effekter detta fått. Besparingar i behadlingskostnader för avfall är inte en sådan oförutsedd effekt och ska därför inte ingå i kalkylerna menar vi. Däremot kan det diskuteras om ansvaret för insamlingen ligger rätt i förhållande till intentionerna när andra än producenterna tar det och då tycker vi det är rimligt att ta med dessa kostnader. Värdet av material som uppstår som en följd av att förpacknings- och tidningsavfall sorteras ut, förutsätts i producentansvaret tillfalla producenterna. I den fastighetsnära insamlingen kan detta värde användas som en subvention för att minska kostnaden. Det inträffar t ex när kommunen ersätts av producenterna med värdet av materialet som samlats in. I de lägena har producenterna bidragit till kostnaden för den fastighetsnära insamlingen vars merkostnad på så vis blir lägre. 16

19 3.4 Sekretess Det har ansetts värdefullt att tjänstemän på kommuner och fastighetsägare känner att de kan lämna uppgifter utan att behöva tänka på om uppgifterna senare kan användas mot deras arbetsgivare. Enskilda svar och uppgifter som givits under sådana intervjuer återges därför inte på ett sådant sätt att det går att utläsa vilken kommun eller fastighetsägare som har lämnat dem. 17

20 4. METOD OCH GENOMFÖRANDE 4.1 Producentansvarets ekonomiska intressenter Med ekonomiska intressenter menar vi här de grupper i samhället som är ekonomiskt berörda av det svenska producentansvaret för förpackningar och tidningar. Följande grupper är möjliga. Konsumenter genom Producenterna i lagens mening Företag genom Producenterna i lagens mening Renhållningskollektiv och skattebetalare genom Sveriges kommuner Hyresgäster och bostadsrättsinnehavare i flerbostadshus genom fastighetsägare Boende i villor/småhus Konsumenter och företag De två första grupperna blir berörda när Producenten måste ta ut kostnaderna för insamling, transporter och bearbetning/förädling av förpacknings- och tidningsavfall i priset för produkten. Själva vitsen med det svenska producentansvaret är att dessa grupper ska drabbas vid inköpstillfället. Blir hanteringen dyr är förhoppningen att det har samband med svårigheter att uppfylla producentansvarets mål. Är t ex resursförbrukningen i material hög är det meningen att Producenten, för att förbättra konkurrenskraften på den producerade förpackningen, ska välja att bättre anpassa produkten till målen med producentansvaret genom att minska spill och eller materialåtgången i produkten. Målen som regeringen uttrycker dem är att påverka producenterna att miljöanpassa produkterna så att miljöbelastningen och resursförbrukningen minimeras i ett helhetsperspektiv. Ur lagstiftarens synvinkel är inte dessa kostnader konstiga eller anmärkningsvärda. De är tvärtom helt väntade och förhoppningsvis betydande relativt övriga gruppers kostnader Renhållningskollektiv och skattebetalare Det har aldrig varit meningen att dessa grupper skulle ta betydande kostnader för producentansvaret. Skulle det visa sig att de ändå gör det urholkas det svenska producentansvaret och måluppfyllelsen riskerar att minska. Det är i sammanhanget avfallshantering relevant att säga att dessa grupper ÄR Sveriges kommuner. 18

21 Det har länge funnits en föreställning bland kommunerna att materialbolagen inte lever upp till sitt ekonomiska ansvar fullt ut och att kommunerna får ta konsekvenserna. Många kommuner ser också förpacknings- och tidningsavfall som en nödvändig del i sitt eget koncept på god avfallshantering, både för att uppnå bättre service t ex genom fastighetsnära insamling och för att uppnå miljö- och kostnadsmål genom att t ex få bort sådant avfall från det avfall som går till olika former av kommunal behandling. Kommunernas ekonomiska kopplingar till producentansvaret ska av de skälen undersökas Hyresgäster och bostadsrättsinnehavare Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, räknar själva med att en miljon hushåll i flerbostadshus är anslutna till fastighetsnära insamling. Med vetskap om att insamlingsentreprenörerna tar betalt av fastighetsägarna för denna insamling är det rimligt att anta att betydande kostnader för hanteringen av förpacknings- och tidningsavfall kan ligga på boendet. Fastighetsägare av flerbostadshus är en naturlig grupp att undersöka närmare Boende i villor och småhus I fortsättningen kallar vi denna grupp för villahushåll. Villahushåll som grupp kan bara vara belastade med nämnvärda särkostnader för producentansvaret om de i större antal är anslutna till fastighetsnära insamling av förpacknings- och tidningsavfall. Än så länge har såvitt känt inte villahushåll varit en målgrupp för insamlingsentreprenörerna och det är endast ett fåtal kommuner som organiserar sådan insamling för villahushåll. Få villahushåll anslutna till fastighetsnära insamling genom att de själva tagit initiativ och kontakat någon kommun-oberoende insamlingsentreprenör är därför att vänta. När de är anslutna till fastighetsnära insamling är de det genom insamling som kommunen organiserar och de bör då kunna nås som renhållningskollektiv om undersökningen av kommuner läggs upp så att villahushåll med fastighetsnära insamling fångas in. Villahushåll undersöktes alltså inte i särskild ordning. 4.2 Förväntade typkostnader Undersökningarna inriktades på tre huvudgrupper där olika slags kostnader för producentansvaret kan förväntas uppstå, materialbolag, kommuner och fastighetsägare. Materialbolagen har direkta kostnader som framgår i avsnitt 2.3 och Figurerna 1, 2 och 3 på sidorna Dessa kostnader har kartlagts i öppna källor som årsredovisningar och publikationer samt i intervjuer i den utsträckning de öppna källorna inte har räckt till. 19

22 De övriga två huvudgrupperna, kommunerna och fastighetsägarna, kan antas ha följande typkostnader. Indelning Kostnadsbärare Fastighetsägare Kommuner LOKAL Iordningställande, uppförande, an skaffning av yta, utrymme och/eller lokal på fastighet. T ex uppställningsplats, soprum och sophus (K) Behållare: kärl, containers etc (K) Uppvärmning, el och underhåll (D) Upplåtelse av mark till ÅVS/ÅVC (D) Iordningställande av yta på ÅVS/ÅVC inkl bygglov (K) Iordningställande av yta och lokal för omlastning eller eftersortering samt anskaffning av utrustning för dessa ändamål (K) STÄD Städning och eftersortering av FT på uppställningsplatser, soprum och sophus (D) Städning, snöröjning och/eller löpande underhåll på ÅVS (D) FNI = personal och fordon (egna eller entreprenörers) för insamling på/vid fastighet (D) Personal och fordon för FNI (egen eller entreprenörs) för insamling på/vid fastighet (D) HÄMTNING Information till boende om FT (D) Egen personal och fordon för insamling på ÅVS (D) Eftersortering, omlastning och/eller transport till PA-mottagningsplats (D) Figur 4 (egen). Förkortningar: FT = Förpacknings- och tidningsavfall, ÅVS = återvinningsstation, ÅVC = återvinningscentral, K = kapitalkostnad, D = driftskostnad, FNI = fastighetsnära insamling 4.3 Kommuner Vi bedömde att arten av de frågor vi avsåg att ställa till kommuner var sådana att de inte lämpade sig i enkät-form. Frågorna går in på avfallshanteringens ekonomi och är därmed svåra att definiera enhetligt. Olika kommuner kan mena olika med samma begrepp. Dessutom kan det kännas besvärande för kommuner att vi rör oss med kostnader som av andra kan bedömmas ligga utanför de kommunala angelägenheterna. Samtidigt som vi pekar ut Producenternas ansvar pekar vi ju ut områden där kommunerna inte längre har ansvar. 6 a i förordningen om producentansvar kan ju tyckas tydlig när den säger att ingen annan än produceneten eller den producenten anlitar, får befatta sig med utsorterade förpackningar som ska transporteras ge- 20

23 nom en producents försorg. Av samma skäl som ovan bedömdes även telefonintervjuer som olämpliga och därför bestämdes att intervjuerna skulle genomföras vid möten. Att besöka alla kommuner bedömdes inte realistiskt. Ett urval av deltagande kommuner måste då ske med omsorg för att det med ledning av förhållandena i de utvalda kommunerna ska vara möjligt att dra hyfsade slutsatser om hela kommun-sektorn. Till grund för urvalet gjordes ett par antaganden. Villahushåll med fastighetsnära insamling förekommer i stort sett bara i kommuner som erbjuder sådan insamling (1). I kommuner som erbjuder mer omfattande fastighetsnära insamling är utgiften för detta betydande i jämförelse med andra utgifter för producentansvaret som en kommun kan ha (2). Det är inte meningsfullt att välja ut kommuner som inte erbjuder fastighetsnära insamling eller som inte utför regelbundet arbete på återvinningsstationer då de heller inte har nämnvärda utgifter för producentansvaret mer än vad som kan inhämtas i kommuner som erbjuder sådan insamling eller utför sådant arbete (3). Av antagandena framgår att urvalet ska ske bland kommuner som har ett aktivt förhållningssätt till producentansvaret enligt ovan (3) och att prioriteringen ligger i att få med kommuner som erbjuder fastighetsnära insamling för villahushåll (1) samt kommuner med många anslutna flerbostadshushåll (2). Problemet var att vi inte hade aktuella uppgifter om exakt vilka dessa kommuner är. För att få vetskap om detta genomfördes en snabb inventering per telefon omfattande alla kommuner. Den utfördes av RVF i januari. Frågorna ges i bilaga 2a, resultaten i avsnitt 5.1 och bilaga 2b. Det ansågs också önskvärt att kommunerna om möjligt, i övrigt också är representativa sett till struktur och befolkningstal. Utifrån resultatet av snabb-inventeringen och baserat på SKL s (Sveriges Kommuner & Landsting, f d Kommunförbundet) kommungruppsindelning, valdes 20 kommuner ut för intervjuer och mer ingående undersökning. I denna grupp ingår kommuner som erbjuder fastighetsnära insamling av förpacknings- och tidningsavfall till villahushåll och där anslutningen är omfattande samt kommuner där andelen hushåll i flerbostadshus med fastighetsnära insamling överstiger 65 %. Befolkningstalet i de 20 utvalda kommunerna är vilket motsvarar ca 10% av landets befolkning exklusive storstäderna. Representationen är jämnt fördelad mellan olika typkommuner utom för glesbygdskommuner och storstäder. De saknar kommuner som uppfyller kriterierna. I övriga kommungrupper ingår utvalda kommuner med ungefär lika stor befolkningsandel av alla utvalda kommuner som kommungruppen utgör av hela landets befolknig. När det gäller storstäderna, Göteborg, Malmö och Stockholm, valdes även dessa ut då de utgör ca 17% av befolkningen som därmed kan täckas av undersökningen till relativt liten in- 21

24 sats. Se bilaga 2c. Intervju-undersökningarna utfördes i februari och mars 2006 på grundval av frågor sammanställda i bilaga 2d. 4.4 Fastighetsägare Vi talar inte om en homogen grupp när det gäller kostnader för hantering av förpackningsoch tidningsavfall. Fastighetsägare varierar i storlek, typ och ambitionsnivå och därmed kan de förväntas uppvisa stor bredd i storleken på sina kostnader. För att kunna uttala sig med någorlunda säkerhet om storleken på de totala kostnaderna som gruppen fastighetsägare har för förpacknings- och tidningsavfall, bedömde vi att en statistiskt upplagd undersökning var nödvändig att genomföra. För själva genomförandet anlitades ett professionellt undersökningsföretag, AB Stelacon. Resultaten av undersökningen preseneteras i avsnitt 5.3. Undersökningen genomfördes under maj månad 2006 genom telefonkontakter med företrädare hos slumpvis utvalda fastighetsägare av flerbostadshus. Urvalet gjordes i Lantmäteriets Fastighetsregister baserat på Stelacons bedömning att 500 svar uppfyller våra krav på statistisk säkerhet. De svarande kunde välja att svara muntligt i intervju eller gå in på ett webbaserat frågeformulär och besvara frågorna där. Svårigheterna med statistiska undersökningar som omfattar kostnader är många. Svaren kan uppvisa stor variation, svarande tycker det är svårt att ta reda på kostnaden och inte minst - de menar olika sak med en viss kostnad och rör sig dessutom med egen eller olika terminologi. För att testa av de frågor vi ville ställa, föregicks den större undersökningen av ett test där vi själva skickade frågorna till 7 fastighetsägare som valdes ut av SABO och HSB. De svarande i testgruppen förstod frågorna väl och kunde besvara i stort sett alla frågor. I samråd med Stelacon gjordes därför endast mindre justeringar i frågorna. De slutligen ställda frågorna redovisas i bilaga 1b. En oväntad svårighet inträffade då registrets förteckning över kontaktpersoner visade sig vara inaktuellt och vid många tillfällen också direkt missvisande. Ca 30% av uppgifterna visade sig vara felaktiga. Detta fördröjde undersökningen med ett par veckor och försvårade genomförandet till mer än ringa del för Stelacon. 22

25 5. RESULTAT OCH DISKUSSION 5.1 Kommunerna I utförda studier, undersökningar och intervjuer har följande framkommit. Se också bilaga 2d. Följande kommuner deltog i den fördjupade studien med intervjuer. Söderköping Stockholm Gotland Kungsbacka Orust Strömstad Tibro Göteborg Mölndal Älmhult Hässleholm Klippan Perstorp Nybro Kalmar Torsås Karlshamn Helsingborg Höganäs Båstad Malmö Sala Gävle De kommuner som ingått i det studerade urvalet är dels storstäderna Göteborg, Malmö och Stockholm med 17% av landets befolkning, dels kommuner som organiserar fastighetsnära insamling. Med organiserar menar vi kommuner som tar aktiv del och som minst stödjer insamlingen med insats av kommunala resurser. Den senare gruppen finns representerade i 7 av 8 av SKL s (Sveriges kommuner och Landstings) kommungruppsindelning med ungefär samma andel som kommungruppens andel av hela landets befolkning. Den 8.e gruppen som inte återfinns i urvalet, är glesbygdskommuner. I den gruppen kunde vi inte finna någon kommun som uppfyllde kriteriet för fastighetsnära insamling. Befolkningsandelen i urvalet av kommuner exklusive storstäder i jämförelse med samtliga kommuner i landet exklusive storstäder uppgår till ca 10%. Se tabell 1. 23

26 Samtliga kommuner i studien andel av tot Invånare ,7% Småhus ,2% Lägenheter Fb ,9% Totalt lägenheter ,9% andel av motsv Storstäder indelning i riket Antal inv % Småhus % Lägenheter Fb % Totalt lägenheter % Kommuner utom storstäderna andel av motsv ingår i studien, organiserar FNI indelning i riket Antal inv ,5% Småhus ,7% Lägenheter Fb ,1% Totalt lägenheter ,4% Tabell 1. Befolkningstal för kommuner i studien. FNI = fastighetsnära hämtning av tidnings- och förpackningsavfall. Fb = flerbostadshus Återvinningsstationer Antalet återvinningsstationer i landet uppgår enligt Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, FTI, till ± 50 stycken. De upptar en sammanlagd yta av m 2. I storstäderna upptar varje återvinningsstation 46 m 2 medan de i övriga riket i snitt ligger på 152 m 2. Det har stor betydelse om gator, torg och fungerande parkeringsplatser kan utnyttjas för lastning, lossning och avlämning. I storstäderna är det vanligt medan återvinningsstationerna i övriga landet ofta reserverar tillfartsytor som inte kan användas till annat. Antalet återvinningsstationer i samtliga kommuner exklusive storstäder är Det ger 1429 invånare per återvinningsstation. I urvalsgruppen med fastighetsnära insamling är antalet återvinningsstationer betydligt glesare, det går 2073 invånare på varje återvinningsstation. Vi har då, liksom FTI i sin statistik, utelämnat platser med ensamt stående behållare för främst glas (135 st). Se tabell 2. 24

27 Samtliga kommuner i studien Hela riket Antal ÅVS Invånare Antal kvm ÅVS ÅVS enl FTI Invånare/ÅVS Storstäder (samtliga ingår i studien Antal ÅVS 756 Antal kvm ÅVS Kvm/ÅVS 46 Kommuner utom storstäderna hela Kommuner utom storstäderna riket, organiserar vanligen inte ingår i studien, organiserar FNI FNI Antal inv Invånare Antal ÅVS 344 Antal ÅVS Invånare/ÅVS Invånare/ÅVS Antal kvm ÅVS < skattning > Antal kvm ÅVS Kvm/ÅVS 152 Tabell 2. Återvinningsstationer (ÅVS) Ersättning för markupplåtelse, eller om man så föredrar, hyra för den yta som återvinningsstationen disponerar, är mycket ovanlig. Endast två kommuner i studien uppbär sådan ersättning. Det finns anledning att betvivla att det överhuvudtaget är fler kommuner i landet som uppbär sådan ersättning. I dessa två kommuner har FTI insisterat på att ersättningen ska kallas för något annat i avtalet än vad den i verkligheten avser. Med ledning av den ersättning dessa kommuner uppbär skulle ersättning för markupplåtelse uppgå till 13,9 mkr i hela landet, eller 2321 kr/återvinningsstation. Kommunerna själva, när de ser FTI som näringsidkare vid sidan av andra näringsidkare, anser att markupplåtelsen ska värderas till 26 mkr per år, 175 kr/m 2 i storstäder och 25 kr/m 2 i övriga kommuner. I Stockholms stad finns fastställda taxor för containers etc i samband med byggnation. Den varierar mellan 1070 upptill 3500 kr per m 2 och år beroende på läge. På principiella grunder kan man diskutera om inte också Producenterna ska bära sådana kostnader när marken är mycket attraktiv för andra ändamål. I Stockholm pågår för närvarande diskussion om att placera återvinningsstationerna under jord med endast inkastluckor ovan jord. Kostnaden blir naturligtvis mycket hög men det är också värdet på marken. Se tabell 3. Markhyra baserad på bef uppgörelser Kommunernas uppfattning om markhyra Per kvm 51,91 Per kvm storstad 175,00 Per ÅVS Per ÅVS storstad Uppskalat för < skattning Per kvm övr hela riket kommuner 25,40 Per ÅVS övr skattning > Hela riket Tabell 3. Markupplåtelse och hyror Andra kostnader för återvinningsstationer som kommuner kan ha regleras och ersätts vanligen i avtal med FTI. Ersättningar kan utgå för att kommunen iordningställt och håller återvin- 25

28 ningsstationen i skick och för att kommunen svarar för tillsyn, städning och snöröjning (samordning). Vid bestämning av ersättning för iordningställande och hållande av återvinningssstationer används ofta standardiserad ersättningsmodell som utgår från hur återvinningsstationen är utformad. Ersättningens storlek förefaller inte vara specifikt kopplad till kommunens faktiska kapital- och underhållsostnader utan mera utgå från belopp som FTI tillhandahåller. Kommunerna å sin sida kostnadsför ofta den typen av investeringar direkt, på ett år, och har därför inga bokföringsmässiga kostnader för investeringarna på återvinningsstationer. Under året som kostnadsföringen sker blir naturligtvis kostnaden för återvinningsstationen å andra sidan avsevärd. 9 av de 23 kommunerna i hela urvalet hade avtal om tillsyn, städning och snöröjning. Den andelen är sannolikt inte representativ för landets kommuner då urvalet medvetet gick ut på att utöver storstäder, hitta kommuner med stort engagemang i insamling av förpacknings- och tidningsavfall. Dessa uppgifter benämns parterna emellan för samordningsansvar och går ut på att kommunen tar över ansvaret för hur återvinningsstationen ser ut, bl a att behållare töms innan de blir överfulla. En kommun har kostnader för iordningsställande och hållande av återvinningsstation utan att ha avtal om det. Två kommuner är tvungna att sätta in resurser ur allmän ordningssynpunkt för att städa och övervaka återvinningsstationer trots att de inte har avtal om något sådant ansvar. Irritationen över bristerna är avsevärt större än över kostnaden för att rätta till bristerna i alla de tre kommunerna. Se tabell 4. Samtliga kommuner i studien Uppskalat hela riket Iordningställande Totalt Regelb. arbete Totalt Insamling Totalt TOT utom avtal Tabell 4. Kostnader som kommuner utan avtal med FTI har på återvinningsstationer för att åtgärda brister I 104 av 234 kommuner, 44%, utför kommunen någon form av regelbundet återkommande arbete på återvinningsstationer. (Källa: Snabb-inventeringen, jan 2006). Då det sannolikt endast är en mindre del som har reglerat samordningsansvar i kommuner som är engagerade i förpacknings- och tidningsinsamlingen, är det rimligt att anta att många av de 104 kommuner som utför regelbundet arbete på återvinningsstationer, gör det utan att ha avtal om det. Av kommuner som både sköter insamling på återvinningsstationer och utför fastighetsnära insamling, är det få som särredovisar kostnader och intäker på respektive insamling. Ofta går de dock att härleda med ungefärlig precision. De kommuner som har avtal om återvinningsstationerna inkl insamling gör sammantaget ett noll-resultat av verksamheten, dvs går jämnt ut. Se tabell 5. 26

29 Samtliga kommuner i studien Uppskalat hela riket Iordningställande (underskott) Totalt Regelb. arbete (underskott) Totalt Insamling (överskott) Totalt TOT enl avtal Tabell 5. Över- resp underskott av avtalsreglerad verksamhet på återvinningsstationer Återvinningscentraler På samtliga återvinningscentraler i studien samlas förpacknings- och tidningsavfall för producentansvarets räkning in. Återvinningscentralerna är viktiga hörnpelare i kommunernas renhållningsansvar. På återvinningscentralerna, där allmänheten kan lämna grov- eller s k skrymmande avfall, miljöfarligt avfall, elektriskt och elektroniskt avfall samt avfall som sorterats i återanvändbara eller återvinningsbara fraktioner. T ex kläder och möbler, metallskrot och trädgårdsavfall. Kommunerna ersätts inte för iordningsställande, hållande, städning, skötsel och samordning på återvinningscentraler till den del som hör till producentansvaret för förpackningar och tidningar med undantag för ett enstaka fall då det inte alls i övrigt finns återvinningsstationer i kommunen. Att ersättning inte utgår motiveras med att insamlingen bedrivs innanför grindar och därför bara kan nås under återvinningcentralens öppettider. Det anses begränsa tillgängligheten så pass att ersättning inte ska utgå. Andra faktorer, som att tillgängligheten främjas av att annat avfall kan lämnas samtidigt eller hur stor den faktiskt insamlade mängden på återvinningscentralen är, tycks inte ha betydelse i bedömningen om ersättning ska utgå. Det beräknas finnas kring 550 återvinningscentraler med insamling av förpacknings- och tidningsavfall för producentansvarets räkning. Ytan till den del som hör till producentansvaret för förpackningar och tidningar uppgår till m 2 vilket är 14% av återvinningsstationernas sammanlagda yta. Med värderingen 25 kr/m 2 kan markuplåtelsen uppskattas till 3 mkr. Kommunernas kostnader för iordningsställande, hållande, städning, skötsel och samordning på återvinningscentraler till den del som rör förpackningar och tidningar kan uppskattas till 4 mkr. Se tabell 6. Samtliga kommuner i studien Hela riket Utom storstäder 52 < skattning > Utom storstäder 547 I storstäder 10 I storstäder 10 ÅVC med FT 557 Kvm för FT/ÅVC 210 < skattning > Yta för FT kvm Kostnader för FT < skattning > Kostnad för FT-del Tabell 6. Återvinningscentr. (ÅVC) med insamling av förpacknings- och tidningsavfall (FT). 27