Döden i havsbandet. Tomas Ahlbeck. Ebokförlaget Serum ISBN

Transkript

1 1

2 Döden i havsbandet Tomas Ahlbeck Ebokförlaget Serum ISBN

3 3

4 Döden i havsbandet Tomas Ahlbeck DEL 1 kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 4

5 Döden i havsbandet Tomas Ahlbeck DEL 2 kapitel 12 kapitel 13 kapitel 14 kapitel 15 kapitel 16 kapitel 17 kapitel 18 kapitel 19 kapitel 20 5

6 Döden i havsbandet Tomas Ahlbeck DEL 3 kapitel 21 kapitel 22 kapitel 23 kapitel 24 kapitel 25 kapitel 26 kapitel 27 kapitel 28 EPILOG 6

7 Del 1 Konsten att tråka ut är att berätta allt Voltaire 7

8 Kapitel 1 Heter du Amandus, säger du? Amadeus. Amadeus Nordin. Vilket larvigt namn. Det låter som en hund eller nåt. Amadeus suckade inombords. Norrland hade naturligtvis sin charm, och här ute vid kusten så var det fortfarande väldigt mycket Lubbe Nordström över bygden. Ibland verkade det som om tiden om inte stått stilla så i alla fall lunkat fram i ett mycket lugnare tempo än tiden gjort på andra ställen. Fabriken var stängd men mentaliteten var kvar. Och nu hade han alltså tydligen hamnat vid ett bord hos byns original. Hur skulle han ta sig ur det här då? Och du vill att jag ska berätta om morden? Vilka mord? På ön så klart. Vilken ö? Vill du inte höra om morden på ön? Varför sätter du dej vid mitt bord då? Förlåt. Jag visste inte att det var ditt stambord. 8

9 Jag har inte varit på det här stället förut. Nä, det vet jag nog. Annars skulle jag väl ha kännt igen dig. Jag har suttit här vareviga kväll sen i september, alltid vid det här bordet. Ja, ursäkta. Jag menade inte att tränga mig på. Det är ålrajt, bara du bjuder på en bärs så. Amadeus reste sig och tog sin ölsejdel. Vart han än tittade verkade det vara fullspikat. Lördagkväll, klart att hela bygden skulle ramla in just här och just i kväll. Inte verkade det vara särskilt noga med åldersgränsen heller. De där småbrudarna vid bardisken kan inte ha varit mer än typ år. De hade i alla fall lagt på sig makeup på det sätt som femtonåriga landsortstjejer ibland gjorde för att se äldre ut - men som sällan lurade någon annan än mindre nogräknade bartenders. En variant på siouxernas anfallsmålning vid Little Big Horn, bara lite mer färg. Han såg sig om än en gång, suckade och fann att han skulle vara tvungen att stå upp och dricka i kväll. Antingen det eller sitta hos originalet. Sätt dej du ner, Sa gubben. Det är klart att jag ska berätta om du nu så gärna vill. Men då får du först bjuda på en stor stark. 9

10 Han var väl egentligen måttligt intresserad av att höra på en massa gamla skrönor hela kvällen, men alternativet var att stå upp hela kvällen eller svepa pilsnern och gå hem, så han ställde ner sitt glas och gick fram till baren för att beställa en runda till. Det var kö och ingen chans att tränga sig fram till disken. En av de lokala småtjejerna blinkade ogenerat med sina lösögonfransar och plutade med munnen. Med ena armen klängde hon fast vid en finnig men långväxt sak i svart skinnpaj som stod i kön och väntade på sin beställning. Den finnige vände sig om för att se vad som tilldrog sig hennes intresse. Ööhh, du ska ge jävlen i att stöta på min brutta, jävla stassbo. Passa dej så du inte åker på en jävla smäll. Amadeus försökte förklara för honom att han inte var det minsta intresserad av flickvännen, men det gjorde inte saken bättre... alls. Jasså, våra brudar duger inte åt dej? Inte fina nog förståss. För mycke lantisar för en stassbo som du. Egentligen skulle du ha en jävla smäll. Kom Synnöve, och ge faan i att glo på han så förbannat! Den finnige drog med sig flickan med Pocahontassminkningen mot ett bord där tydligen resten av 10

11 samhällets motorburna ungdom residerade. Han sa någonting till dem, de tittade åt Amadeus håll och garvade rått. Säkert hade han sagt något vackert om de där förbannade stassborna. Så du har råkat på Storfiskarn?, konstaterade en man intill. Han vill väl berätta för dig om morden förståss? Ute på ön? Han nämnde någonting ditåt. Det har han hållit på med hela vintern. Mannen bredvid stod vänd emot baren och kastade bara då och då en blick i spegeln mot den gamle vid bordet, som om han inte ville att denne skulle se att det var honom han talade om. Alla som brukar gå hit håller sig borta från det bordet. Bara som ett råd alltså. Bartendern fick nu äntligen tid. Medan han pumpade upp ölen, väntade på att skummet skulle sjunka undan för att sedan fylla på vidare, studerade Amadeus spegelns bild av den gamle mannen. Det vill säga så mycket det gick att skymta av honom i gliporna mellan de trängande massorna. 11

12 Han såg ut att vara i 85-årsåldern, satt och krokig men robust som en tall i en spricka på kalberget. Någon ölgubbe såg han inte ut att vara. Skäggväxten täckte hela ansiktet från kindknotorna och ner, men det var bara stubb. Ungefär som om han var ovan att raka sig mer än en gång i veckan. Håret var inte heller särskilt ovårdat, säkert klippt en gång i halvåret. Skinnvästen var välanvänd men ren. Han har bott där ute på ön i hela sitt liv, och släkten hans före honom sedan Adams tid, sa mannen bredvid. Men nu är det så ensamt där ute så här års, så han har flyttat in till servicehemmet över vintern. Där är väl inte så roligt jämt heller. När han väl hade upptäckt det här stället så vande han sig med att gå hit. Men folk tröttnar på hans prat. Fiskarna simmar vidare till andra bankar när han haft dom på kroken ett tag. Efter denna i hans tycke lyckade liknelse tystnade mannen och sög eftertänksamt i sig en klunk, efterlämnande en tunn skummustasch som han slickade i sig med tungspetsen. Sedan petade han i sig några jordnötter och tog en klunk till. Bartendern räckte över de två ölen och Amadeus 12

13 återvände mot gubben. Det var medlidandet med ensamma gamla som fick honom att välja det yrke han hade, vårdbiträde i öppen vård - eller vårdare. Det, plus möjligheten att få ett jobb här i samhället på lagom avstånd från stan och ändå precis i knät på naturen. Så om det inte var någon annan som ville lyssna på den ensamme gamle så tänkte i alla fall han göra det. Lite självisk var han väl också, det var i alla fall roligare än att stå för sig själv i ett hörn en hel kväll och trycka med stämpeln utböling skriven med neon i pannan. Gubben sa tack när Amadeus satte fram ölen till honom, men det var mest som ett erkännande att han hade sett den. Han verkade ta den som en självklarhet. Det var en väldans trängsel här i höstas, sa han. Så vi var tvungna att slå ihop borden. Skönt att det har lugnat ner sig så man får vara i fred. Men du är inte ovälkommen. Han drack ur hälften av halvlitersstopet utan att sätta ner det mellan klunkarna. Sedan rapade han, klappade sig på magen och flinade. Husha! I kväll var jag odrucken. Varför är du så intresserad av ön då? 13

14 Vilken ö? Den du vill jag ska berätta om. Jasså den. Joo då, berätta om den du. Amadeus visste inte vad han gav sig in på. 14

15 Kapitel 2 Dan före det första mordet, berättade den gamle. * * * Dagen före det första mordet satt han på gästhamnens brygga. Det började närma sig lunchtid, vilket på sommaren innebar att klockan började närma sig elva. Under den långa, svarta och kalla vintern hade befolkningen ingen större lust att stiga upp tidigt, utan låg ofta och drog sig ända till halv sex på morgonen. Detta försköt hela dagschemat så att lunchen inte intogs förrän framåt tolvsnåret. Men nu var det sommar och man klev för det mesta upp kring halv fem. Därmed avnjöts lunchen vid elvatiden. Det vill säga bland de bofasta. Turisterna klev upp lite när de ville, vilket innebar att pensionatet var tvunget att servera lunch mellan elva och ett. * * * 15

16 Hänger du med så här långt?, undrade den gamle. Hittills hänger jag nog med, intygade Amadeus. Säg till om jag går för fort fram. Vi har hela vintern på oss. Gubbens kommentar fick honom att känna mig lätt orolig. Jahaja, och varför hade han inte lyssnat på mannen vid baren när han blivit varnad? * * * Den gamle Storfiskarn satt alltså på gästhamnsbryggan och såg på turisterna, och det närmade sig lunchtid. Han såg på turisterna när de gick förbi till båten, antingen deras egen eller Gustavssons gamla lastpråm. Det var ett åbäke som hade byggts om för att kunna ta turister till de fiskevatten där ingen av de bofasta skulle kasta bort sin tid på att prova att fiska. Det var också ytterst sällsynt att någon av Gustavssons passagerare fick någon större fångst. Ändå betalade de gladeligen och dagligen en massa pengar för att få åka ut i två timmar och dra upp några småtorskar. Storfiskarns föräldrar var bland de första bofasta 16

17 på ön i slutet av förra seklet. Hans storasyster brukade berätta hur den siste av de så kallade Gävlefiskarena, Anton Svens, reste från ön sommaren 1906 för att aldrig komma tillbaka. Svensarna hade varit på ön varje sommar sedan mitten av 1600-talet påstods det, långt innan det fanns någon bofast befolkning på ön, så det hade varit en epok som gått i graven. Fortfarande fanns det många minnen kvar från den tiden, till exempel på kyrkogården. Hans egen far hade kommit upp hit som dräng hos Svens en gång i tiden. När Svens den tredje sommaren på 1880-talet gjort sig klar för att resa tillbaka till Gävle hade Storfiskarns far stannat kvar i Utanskog. Där hade han skaffat sig ett torp och gift sig med Storfiskarns mor, en piga i Holm. Den därpå följande sommaren flyttade de ut till ön. * * * Så vi hade inte bott där så länge som folk säger, sa Storfiskarn. Bara hundra år och lite till. * * * 17

18 Han mindes sin fars historia om varför han hade hamnat där uppe. Den kom upp varje gång som fadern hade fått sig några kalla innanför västen, som han sade. Eftersom fadern fick några kalla innanför västen tämligen ofta hade Storfiskarn lärt sig historien utantill redan vid tidig ålder. Hans far hade varit menig soldat i Stockholm och en dag hade han gått vakt vid slottet. En god vän hade kommit förbi med en flaska hemkört eftersom det var kallt, och de hade delat flaskan emellan sig. Givetvis hade ett befäl lagt märke till vad de sysslat med, och Storfiskarns fars ansträngt stirrande blick och sluddriga tal hade undanröjt allt tvivel. Inför hotet att hamna i arresten, och stärkt i sin övertygelse om sin egen styrka av brännvinet, hade han slagit ner befälet och vinglat hem. När han börjat nyktra till hade han insett vad han ställt till med. Han insåg att han nu riskerade mer än ett par dagar i arresten så han bestämde sig för att så fort han kunde fly från Stockholm. På den tiden var man tvungen att ha pass för att kunna resa inom landet. Han hade därför stulit sin brors pass och begivit sig norrut. När han nått Gävle fick han jobb hos Anton Svens, och där stannade han i fyra år. Sedan blev 18

19 han kvar här uppe. Men när han skulle gifta sig med Storfiskarns mor blev han tvungen att uppge sitt rätta namn och då dömdes han till fängelse för att ha deserterat fem år tidigare. Det ändrades ganska snart till villkorligt och när familjen flyttat ut till ön och börjat växa till sig föll hela saken i glömska från myndigheternas sida. Själv älskade dock Storfiskarns far att berätta historien, speciellt när han kom hem från sina resor till marknaderna i Åsele eller Jokkmokk. Där representerade han ofta både öborna och fastlänningarna i Holmtrakten, sålde deras varor och köpte hem vad de beställde. Han brukade komma hem med de mest osannolika tyger som Storfiskarns mor sedan gjorde klänningar av. Dem sålde hon på ön. Öborna var därför sedan länge kända för att vara välklädda, om än fastlänningarna tyckte att de många och starka färgerna speciellt i damernas klänningstyger inte tydde på någon större gudfruktighet. Men där hade de fel. Öborna var väl så gudfruktiga som fastlänningarna, det var bara det att Gud bestämt sig för att kompensera deras svåra levnadsvillkor med fina färgglada kläder. Storfiskarn kunde också komma ihåg den tid då 19

20 öns befolkning från att ha varit en liten samling på tre familjer med brokiga levnadsöden hade vuxit till att bli närmare 150 personer. Han hade varit i sina bästa år när ungdomarna hade flyttat från ön i efterkrigstidens strävan att samla hela Sveriges befolkning kring storstäderna. Nu när han närmade sig livets skymning fick han uppleva att de utflyttade och deras barn kom tillbaka till ön. Visserligen flyttade de bara dit över sommaren, men så hade det ju även varit när hans föräldrar flyttat dit för hundra år sedan. Kanske var det bara som det skulle nu egentligen? Kanske var det så ön ville ha det? Ändå hade han svårt att förlika sig med alla dessa fastlänningar, även om de nu hade sina rötter på ön. För dem var fisket bara en ursäkt för att komma iväg från stan och rekreera sig, som de sade. Riktigt fiske var banne honom ingen rekreation utan ett hårt arbete för en hård karl! Och inte fick fiskarenas fruntimmer vara några blekfisar de heller, för den delen. Livet som fiskarehustru var nog inte så lätt alltid. Att varje dag ta hand om den fångst som männen kom hem med. Att varje morgon se båtarna tuffa ut ur viken och inte veta 20

21 om de skulle komma tillbaka allesammans eller om någon skulle saknas. Hans storebror Efraim hade varit saknad i sextio år nu, och flera med honom. Det fanns nog inte någon familj på ön som inte blivit av med åtminstone en karl på sjön någon gång. Nu, dagen före det första mordet, satt han alltså på gästhamnens brygga och såg på turisterna. Ut från gästhamnens café klev en yngling iklädd vadarstövlar, fjällrävenbyxor, fiskeväst, jaktkniv, storrutig skjorta och en liten så kallad Beppehatt fullhängd med drag och flugor. I händerna bar han ett sprillans nytt kolfiberspö, snyggt men underdimensionerat för såväl kust- som havsfiske. Dessutom hade han med sig ett flugspö - vad han nu tänkt ha det till ute till havs - två dragväskor, en håv, en huggkrok och en tygväska som verkade vara det enda han inte inhandlat på den mest välsorterade sportaffären i stan. Hejsan, sa ynglingen hurtigt och satte sig ner bredvid Storfiskarn. Vet du av något bra ställe där jag kan testa mitt nya spö? Kunnan Graphite. Fick det extra billigt. Utgången modell. * * * 21

22 Jag teg, berättade Storfiskarn. Nog fasen visste jag om bra ställen där man kunde pröva vilket spö som helst, men inte tänkte jag säga nåt till en sån fjant. * * * Förra helgen var jag på Storskär och fiskade, sa ynglingen (Storfiskarn hade nu återupptagit sin berättelse). Det gick riktigt hyfsat. 14 sikar, den största på ett och nio. Det är mycket bättre vid Gråkläppan. Gråkläppan? Har de inte en laxodling där? Lättfiskat för turister är det i alla fall. Min kompis som jag snart ska ut med - ja, han åker in med båten i eftermiddag så vi skulle hinna med att provkasta där borta vid udden bara - han fick en öring på fyraochsex där borta förra veckan, vid Maschagrundet. Inte så illa, eller hur? Säkert nån som rymt från odlingen. Men det heter inte Maschagrundet. Det heter Masagrundet. Långt Aaaa. Masagrundet. * * * 22

23 Storfiskarn hade druckit ur ölen och Amadeus erbjöd sig att bjuda på en till. Nä, det räcker för ikväll, sa han. Men kom tillbaka i morrnkväll så ska jag berätta för dig varför det heter Masagrundet. Krokig men med absolut rak och fast kurs seglade han mot dörren. Amadeus kände sig lite sårad. Han hade ju pratat med gubben för att göra en vårdinsats. Det var inte riktigt sjysst av honom att inte behöva någon vård. 23

24 Kapitel 3 Dagen därpå hade Veronika, som gick på skiftet efter Amadeus, blivit försenad eftersom hennes yngste unge hade påssjuka och hennes gubbe varit tvungen att jobba över. Klockan hade nu hunnit bli halv åtta när han steg in genom dörren till puben. Han gick direkt fram till bardisken och beställde en stor stark. Därefter såg han sig omkring. Det var färre människor där idag. Amadeus drog sig till minnes att ha sett en affisch utanför vid bussstationen. Visst fasen, det var ju dans i Krogsjö Medborgarhus i kväll. Klart alla var där, det skulle nog bjudas på både hembränt och slagsmål. Det fascinerade honom, trots att han var född och uppvuxen i trakten, att folk orkade fara omkring så långt som de gjorde bara för att gå på dans. Han hade några år pluggat i Lund, och när han sedan flyttat upp hit igen hade han följt med några jobbarkompisar på dans. De hade kört och kört, och tvåochenhalv timme och trettio mil senare hade de kommit fram. Hela tiden hade det druckits friskt i baksätet, och när de kom fram var de flesta utom 24

25 chauffören dyngraka. Och sedan dans i tre timmar, det obligatoriska slagsmålet mot folket från Flatraken, och sedan hem igen. Och så höll de på - helg ut och helg in. När Amadeus berättat det för sina kompisar söderut, att de åkte lika långt som mellan Malmö och Göteborg för att gå på Medis eller Folkparken, det vill säga de helger det inte var dans i Holm eller i stan, trodde de att han drev med dem. I alla fall var det tomt i lokalen. Han satte sig ner vid jukeboxen, plockade fram några kronor och petade i dem. Det fanns inga skivor han ville höra. Han tryckte på returknappen men inga pengar kom tillbaka. Alltså var han dömd att spela för pengarna. En snabb titt på låttitlarna visade att ingen bytt ut skivorna sedan 1982, förmodligen samtidigt som de målade om i vestibulen. Uppgivet tryckte han lite på måfå. Jukeboxen surrade till, och Sten-Bennys orkester spelade upp till dans. Han såg sig omkring. Vid samma bord som i går satt gubben, precis som om han aldrig gått därifrån. Då Amadeus inte kände mig särskilt sällskaplig ikväll hoppades han att han inte hade sett honom. 25

26 Gubben tog stopet från munnen och vinkade glatt mot hans håll. Hej på dej Amandus. Det finns nog en ledig stol åt dig här! Amadeus vinkade tillbaka och kände sig lite taskig inombords. Gubben hade det nog inte så roligt där han satt för sig själv. Och här satt Amadeus och försökte gömma sig. Han reste sig ur stolen, tog med sig sitt stop och gick bort och satte sig hos honom. Jasså Amandus, du kom hit ikväll med? Men det är tomt idag. Det är väl dans någonstans tror jag. Inte är det som när jag var ung. Du skulle ha varit med på danserna vi hadde på ön, gosse. Ja kommer ihåg när det var midsommar och jag var fjorton år. Det hadde kommit folk från alla öarna runt om och det var en himla trängsel vid dansbanan. Ja, den finns inte kvar längre, bara en hög med brädor. Men DÅ du, du kunde inte se en bättre dansbana nånstans mellan Härnösand och Nordmaling, sanna mina ord. Och vid halv tio var hälften av manfolket dyngraka och andra hälften slogs. Å jäntorna låg i buskarna och vänslades med pojkarna. Det var tider det. 26

27 Det är nästan likadant nu, intygade Amadeus, Hur var det med det där du berättade om igår? Med morden och Maschagrundet och det där? Masagrundet heter det, sa gubben. Inte Maschagrundet. Långt Aaaa. Masagrundet. * * * När Masen kom till ön fick han sitt namn för att han talade dalmål. Precis som Nisse Kalmar fick heta så för satt han talade kalmaritiska. Varför Masen kom till ön ville han aldrig riktigt berätta. Hemma med båt var han i alla fall inte, och inte med fiske heller, så det var inte därför. Det var någon gång på hösten 1913 som Masen lånade ekan av Nordlund och gav sig av med näten åt Kalven till. Grundet kallades Kalven på den tiden, för det stack upp i sjön utanför och på östra sidan av Älgön. Älgöns kalv alltså. Det kunde gå bra med sik där ibland, men det var svårmanövrerat så Masen borde inte ha gett sig iväg dit ensam. Hade han sagt något till de andra så hade de åtminstone avrått honom. Själva grundet låg Nordlunds eka utan vidare flott på, för det hade två meter vatten över sig, men 27

28 det var puckelryggigt som en dromedar. Masen var inte hemma med båtar och sjö, så när han kom roende med ryggen mot fören gick han rakt på den ena puckeln och blev hängande. Inte en båt fanns i sikte som kunde hjälpa honom loss. Det var inte ens hundra meter till Älgön, så dit hade han kunnat ta sig om han varit simkunnig. På natten bröt det ut en storm som alla fortfarande talar om som den värsta stormen i mannaminne fastän Storfiskarn själv är den enda nu levande som faktiskt kan ha något minne av den. Blåsten kom in över ön i ryggen, utifrån havet. Det stormade så att trädstammar på berget knäcktes och kom flygande över taken. Det var den natten som klockstapeln till kapellet hamnade i Storfiskarns mors potatisland och Kapellsberget blev kalhygge. Framemot morgonen rände Storfiskarns mor, som alltid var morgontidig, ylande runt fiskeläget. Hon ylade som en varg, sa folk, men det kan de ju knappast ha hört i stormen. Allt löst och till och med en del av det som hade varit fastsurrat flög omkring henne, och där kom hon springande och ylade och pekade ut över hamnskaten. Hade hon blivit så blindgalen att hon ville de skulle gå ut med båtarna 28

29 i ovädret? Men folk fick på sig kläderna i alla fall och kom sig ut. Där möttes de av en syn de sent skulle glömma. Inte behövde de gå ut med några båtar inte. Stormen hade drivit vattnet ut ur hamnskaten och in mot fastlandet. Hamnskaten låg torrlagd undantaget en liten göl i mitten. Inne vid kusten gick vattnet ända upp till lotsutkiken, fick de veta senare, och de som bodde nära stranden fick rädda lösöret upp på vinden. Men hamnskaten låg som sagt torrlagd med bara en göl mitt i. Och i den gölen kokade det av fisk. Det var så mycket fisk att ingen tidigare sett dess like, och det blänkte och sprattlade även på det torrlagda området. Barnungarna fick order att ta hand om all fisken på torra land. De vuxna skaffade fram hinkar, tunnor och till och med håvar och ordnade en langarkedja till Nordlunds sjöbod, och när det blev fullt där till Storfiskarns fars. Arbetet var hårt i stormen, men framåt förmiddagen mojnade den så de slapp kämpa så hårt emot den. Det fanns fortfarande fisk kvar på botten av gölen när de hörde dånet utifrån gattet. När de tittade utåt såg de en våg stor som en femvånings hyreslänga 29

30 komma brytande genom gattet in mot hamnskaten. En del av hinkarna blev kvar när de flydde hals över huvud in mot land, men de fick alla ungarna med sig så pass långt upp på land att de kunde klamra sig fast när vattnet drog sig utåt igen. Vågen hade vrålande vräkt sig in i viken, slängt sig som en vild panter - fast större - över Bygatan och nästan nått upp till kapellet innan den drog sig tillbaka. Konstigt nog hade alla boningshus och sjöbodar klarat sig, och inga människor hade dragits med ut igen. Det enda synliga beviset för att det faktiskt hade hänt var blåstången och sjögräset på Bygatan och avsaknaden av tre utedass. Mot eftermiddagen låg hamnskaten lika lugn som vanligt. Men lång tid efteråt gungade där in föremål som havet hade slitit med sig från fastlandet när det drog sig tillbaka. Det blev en efterskörd för öborna. Eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen var alla i farten med att ta hand om fisken. Bara de minsta barnen fick sova. Tunnorna räckte inte till för att salta in allt, men Nordlunds rökeri hade gudskelov klarat sig sånär som på skorstenen. Den hjälptes karlarna åt att mura upp igen. På gistvallen höll Storfiskarns mor och Nordlundskan en eld igång och 30

31 grillade sik så att alla kunde gå dit och äta när de blev hungriga. Stormen hade knäckt mycket på ön, men den hade skakat liv i öborna. Alla tunnor var fyllda med nysaltad fisk att sälja och i rökeriet bågnade sparrarna. Även i de hus där det fanns badkar saltades det fisk, fisk som skulle in i röken i nästa vända. Själva hade öborna mat för hela vintern om de bara kom in till land och kunde få nya tunnor innan överflödet började härskna. Men hur var det med båtarna? Hade vågen lämnat dem så pass oskadda att de gick att reparera? Storfiskarns far och Nordlund gick för att inspektera. Fiskebåten och ekan i Storfiskarns fars sjöbod hade klarat sig bra. I Nordlunds sjöbod hade fiskebåten fått ett par spant knäckta, men det var Nordlund karl till att själv reparera. Men ekan var borta. Nordlund var lite religiös, så det var sällan han svor. Men nu gjorde han det. Faen i helvetes jävlar! Jag lånade ut ekan till den där jävla Masen! Faen i helvete! Masen var ju inte så välkänd i fiskeläget, men förstämningen blev djup ändå. Den enorma fiskefångsten, var den då inte en Guds belöning? När Gud 31

32 belönar, straffar han då också? En hade alltså strukit med i stormen ändå. Arbetet gick inte under så högljudd munterhet längre. Det tog knappt en vecka för Nordlund att laga spanten. Sedan satte de ut i Nordlunds båt och i Storfiskarns fars fiskebåt, båda lastade med tunnor med saltad fisk och lådor med rökt. Storfiskarns mor rodde ekan med åtta tunnor saltfisk i. I höjd med Älgön fick de syn på en eka som låg och guppade norr om grundet. Det fanns ingen i den. Det är min eka! Ropade Nordlund över till Storfiskarns mor. Ånej du, jag såg den först!, ropade Storfiskarns mor tillbaka. Efter den stora vågen hade det ibland blivit lite träta om allt löst som kom flytande in i hamnskaten. Men det var Nordlunds eka och den var helt oskadd. De lyckades fånga in den och tog den med på släp. Så fick Nordlund syn på något som rörde sig på Älgön. En vit undertröja viftade från en gren. Älgön stupar brant ner i sjön, så det är lätt att komma intill, men svårt att komma upp. Det blev Storfiskarns mor som fick råda nu, för kvinnorna på ön var vana att ro till Älgön och plocka blåbär. 32

33 Hon visste hur man skulle komma iland. Masen blev överlycklig över att se dem. Någon större nöd hade det inte gått på honom. Färskvatten fanns på ön, och gott om blåbär och kråkbär och odon. Men alla tre rös av medlidande när han berättade att han hade hittat mycket svamp att äta. Att äta svamp var för människorna i havsbandet ett bevis för det yttersta armod. Som att äta sniglar ungefär. Nordlund bröt upp en låda rökt sik så den stackarn fick ett rejält mål riktig mat. Jag gick på grund, förklarade Masen medan han åt. Och då simmade du in till Älgön? Masen teg en stund, men kunde inte komma på en mer trovärdig historia än sanningen. Jag kan inte simma. Jag satt där i ekan och visste inte vad jag skulle ta mig till. Och sedan började det blåsa. Värre och värre. Till sist måste jag lägga mig ner i ekan för att inte blåsa bort. När det började ljusna vågade jag titta över relingen. Han tystnade igen och tittade ilsket på dem under lugg. Det är inte värt att jag berättar, för ni tror mig ändå inte. Men det var precis som i Bibeln. Moses. 33

34 Storfiskarns mor nickade. Jodå, vi tror dig. Hela grundet var torrlagt. Så jag kunde klättra över relingen och gå nästan torrskodd längs grundet in till Älgön. Båten var inget att göra åt, för den låg som på fasta land. På ön hittade jag en trappa av stenblock att gå upp på. Det är där vi tar oss upp när vi plockar blåbär, bekräftade Storfiskarns mor. Jag hade knappt kommit upp på toppen av ön förrän jag såg havet komma tillbaks. Det kom som en vägg. Och när det brakade över grundet så lyfte det loss ekan. Herren gör under, sa Storfiskarns mor med övertygelse. *** Storfiskarn hade tömt sitt andra glas medan han berättade. Så det är därför det heter Masagrundet, fastslog han. Inte Maschagrundet. 34

35 Så Masen blev en berömd person på ön sedan?, gissade Amadeus. Fick ett helt grund uppkallat efter sig! Berömd och berömd... han ville inte gå i ekan mer så den fick dom ta på släp och honom tog Nordlund i båten in till fastlandet. Sen sågs han aldrig till på ön mer. Vet inte vad som blev av honom. Storfiskarn satt tyst ett tag, som om han fortfarande funderade på vart Masen tagit vägen Men det var så jag fick mitt namn, förklarade han efter en stund. Storfiskarn kallar de mig. Jag är den ende nu levande som var med om den där storfångsten och som kan berätta om den. Han drack ur ölen. Det är sent nu pojk, sa han. Men kom igen i morron du, så ska jag berätta mer för dig om morden på ön. 35

36 Kapitel 4 Det första mordet, sa Storfiskarn som nu äntligen verkade komma in på morden, det hade aldrig hänt om vi inte hade fått en ny präst på ön. * * * Pastor Eriksson hade varit hos dem i mer än trettio år. Han hade gått i pension för två år sedan, men snäll som han var och mån om sina öbor hade han stannat kvar tills ön fått en ny präst. Skolan hade varit nedlagd i flera år och barnen var inackorderade på fastlandet under terminerna, men de vuxna fanns där de fanns och själarna kunde ju inte bara läggas i träda. Pastor Eriksson stannade alltså ett år, två år. Nu hade äntligen en sökande till tjänsten anmält sig. Då ingen konkurrens fanns blev det aldrig tal om någon provpredikan, så stiftet tillsatte tjänsten utan att öns eget kyrkoråd tillfrågades. Den som skulle ersätta Eriksson hette Mollberg. 36

37 En duktig, framåt adjunkt med höga betyg och bra rekommendationer från praktiken i Svedeby pastorat: glad och trevlig med ett positivt sätt, hade det stått i pappren. Efter den informationen var öns kyrkoråd översvallande. Eriksson hade tydligen hittat en värdig efterträdare. Det fanns i pappren från stiftet en viktig upplysning som pastor Eriksson förteg. Tids nog skulle byborna upptäcka det själva, men då tänkte han vara långt från ön och odla sin kål. Pastor Eriksson avtackades och ön satte igång med att förbereda den nya prästens ankomst. Det putsades och det fejades och det bonades, för alla ville visa sina hem från den bästa sidan. Bryggan hade lövats, alla barnen hade fått ta på sig de bästa gåbortskläderna och kvinnorna hade tagit på sig söndagsklänningarna. Karlarna bar sina bästa svarta kostymer, alla utom Holmlund, Nisse Kalmar och Palle, vilka alla tre hade storrutig skjorta och fristadsbyxor. Palle hade dessutom sin snusbruna läderväst och tillika keps. Palle var en respekterad man på ön trots sin ovilja att klä sig i annat än kepsen, västen, rutskjortan och blåbyxorna. Han var i det närmaste alltid klädd på 37

38 det viset, utom vid vissa tillfällen i kapellet, som den gången de begravt Gammelmormor. Skjortorna kunde skifta - ibland rödrutig, ibland blårutig, ibland grönrutig - men alltid kepsen och västen och nästan alltid blåbyxorna. Ibland hade han bytt ut dem mot ett par slitna gröna armébyxor, men det berodde nog mest på att även Fristadsbyxor emellanåt behöver tvättas. Palle var uppskattad av kvinnorna på ön. Han förestod affären, men trots ihärdiga försök att få honom att göra så avslöjade han aldrig vad han fått veta av och om sina kunder. Av karlarna respekterades han sin förmåga att förbli ogift, trots ihärdig uppvaktning. Först hade man trott att han var som de så fint lade fram det annorlunda, men alla visste att han var far till minstingen av Larssons ungar - alla utom Larsson själv. Ungen var Palle upp i dagen. Det ingav respekt hos manfolket som var ganska rädda för Ture Larssons huskors - tillika ordföranden i kyrkorådet - Asta Larsson. Inte heller Asta Larssons rykte för bibeltrogen fromhet verkade ha tagit skada av det tydliga beviset för köttets lustar. 38