NUMMER SEX vision och tradition

Transkript

1 NUMMER SEX 2005 vision och tradition

2 IKONER i n n e h å l l Ledare Lycka till! ANDERS BJÖRNSSON Ett långt provisorium Malmö stadsbibliotek i hotell och restaurang Tunneln BO GENTILI De moderna pionjärerna LARS-ERIK SANNER Är universitetsvärlden i världen i förfall? LEIF ALSHEIMER Frågor och frågare vid folkbiblioteket ANNA-LENA HÖGLUND Postgumman städslad SVANTE NORDIN Besök i en förlorad värld Tidsanda i Lysande landning av Stieg Trenter JEAN BOLINDER Tengroth, Birgit, Författare HANS-ERIK STRÖANDER Från träd till lövhögar SVEN CAHLING Biblioteca delle Donne i Bologna feminister går i kloster SARA GRIBERG SvD 27 november Avisering av fjärrlån OLLE WINGBORG Framtidsfilerna Bygga samlingar SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 13 februari. Manusstopp den 20 januari. 2 6/2005 Årgång 8 IKONER vision och tradition Oberoende publikation utgiven av Bibliotekstjänst Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Ansvarig utgivare: Sophie Persson Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund ISSN PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , pren@btj.se

3 Kattunge: När i mars vart träd sig knoppar får du köpa öronproppar Rakvatten: Om du på dofterna vill snåla kan du blanda den med Cola En flaska Tokajer: Denna liknar frun till kroppen fyllig, söt och kork i toppen Körsbärsträd: I detta kan du hänga det schabrak som du fick i konungens gemak Skolbok: Under under undervisning blir med den en daglig spisning Ost: Det här är ingen London-ost utan en från Bengtsons Ost Papegoja: Pladdrar på likt folk gör mest men i mer nyansrik väst CD: Denna visar, spelar, sjunger. Se de som ett julens under Penna: Så n kan ingen längre hitta när vid datorn vi ska sitta Näsduk: Med sådan kan du snuvan lindra eller ögat mindre tindra Värmefilt/-flaska: Detta är båd el och vatten när det värmer dig om natten Fotoram: Inom dess fyra kanter kan du le mot många tanter Egenhändig visa: Jag kan ingenting bevisa vad jag vill med denna visa Hund: Skäller som din chef ock gör men på King du hellre hör Golfbollar: Dessa gömmer gärna sig om du inte passar dig Bok (t.ex. Maken till make): Läser den gör varje fru nu kan också du! Internetabonnemang: Google ger dig svaret på allt du inte kan förstå Restaurangpresentkort: Ingenting kan bli för dyrt när du hela krogen hyrt Kalsonger: Dessa passar bra om baken, utan dem blir baken naken Schampo: Få du detta i ditt hår må du tro att lössen mår Klister/lim: Kan man laga med det här när man misshandlat det där En bibel: Kan du upp på denna tro har du trampat lyckans bro Kryddor: Salt och sött och ingefära, är cayennen som förfära Biobiljett: Läsk och popcornen är klara här är gudagott att vara Mobiltelefon: Denna får du för att kunna svara på allt som lika gärna kunnat vara Ungdoms gåva till ungdom: Tro det, tro det, tro det eller ej men jag gillar, gillar dej Skåne- och/eller Göteborgsbok: Man kan aldrig riktigt veda vad som Ada sa till Beda Vigselring: Du kan inte tro vad den har ställt till för mången en Röde Orm: Hos kung Sven var Sigtrygg stambo Orm var inte Åsas sambo En mansgris: Grymta kan du mer än alla men få gjort nå t får du kalla Språkriktighetsboken: Här är allt korrekt och riktigt ingenting tycks längre viktigt Biblioteksstege: Högt de höga tankar rör dig, när du högt från fallit nerför Äggklocka: Den får gärna låta ringa men tro inte jag ska springa Äggklocka: Du må gärna i den ringa jag ska jättegärna springa Valfritt: Detta tror du att du vet, att det är en månraket Danskurs: Härmed blir ditt liv en lisa det ska denna kurs bevisa Fotoalbum med kort i: Jag vill gärna att du känner mig och mina många vänner Playstation: Du behöver inte tänka bara trycka, ganska larvigt kan farfar tycka Damhatt: Denna vill jag gärna giva till en stor och riktig diva Bok: Om du ej den här vill ha brinner den dessutom bra Jaguar: Elegant från avgasrören till den katt som pryder fören Strumpor: Detta plagg det skall du bära som en sko fast mera nära Choklad: Fylld med tryffel eller nötter piggar upp när du är trötter Färgglada vantar: Lilla tummen slipper frysa när de här mot snön syns lysa Bastuba: Dånet utav Stilla natt dränker både fest och skratt Parfym: Några droppar på din barm bidrar till en ökad charm Whisky: Helgen blir en riktig pina ifall denna skulle sina Telefon: Jag är den som säkrast gör dej galen när du har nå't för dig Kanariefågel: Jag kan sjunga högt och rent både bittida och sent Choklad: Stora lass av denna vara gör att knappar börjar fara Slips: Denna bäst av alla klappar döljer skjortans alla knappar Pyjamas: Gillar du att sova naken slänger du nog denna saken GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR! Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON Ikoner 6/2005 3

4 Vid den i mitten av november värdiga och programintressanta invigningen av Anna Lindh-biblioteket på KTH-området höll Anders Björnsson ett uppskattat tal. Med generös vänlighet låter han här också alla andra Ikoner-läsare få ta del av det. Anders Björnsson Den argentinske diktaren Jorge Luis Borges blev mitt i livet blind. Han behövde hjälp med att läsa, och det här var före talböckernas och läsmaskinernas tid. Ynglingen Alberto Manguel, som har skrivit en underbar bok om läsandet, A History of Reading, gick ofta hem till Borges och högläste för honom. Det grundlade goda läsvanor, för Borges var en fordrande lyssnare, och det skapade en förbindelse med en tid då boken ännu inte var ett massmedium, då läskunnigheten var föga utbredd eller illa praktiserad och då själva läsakten, åtminstone under den mörka årstiden, efter arbetsdagens slut, behövde lysas upp av ett stearinljus eller en oljelampa som det i ett vanligt hem inte fanns så gott om. Högläsning är inte den sämsta formen för läsning. Men den tar tid. Historiker och sociologer som har intresserat sig för läsandets praktik har ansett att individuell tillägnelse av en text kräver att det är tyst. Tanken kräver tystnad. När jag var ung viskade man alltid på ett bibliotek. När jag sedan kom till radion, som ju är ett pratande medium, fick jag en annan syn på detta. Borges brukar kallas en författarnas författare. Hans noveller och berättelser kretsar ofta kring texten som texten om en text, om boken som vägen in i ett främmande universum, om bibliotekets världar. Förstås var han därför en beläst man och dessutom hög chef på Nationalbiblioteket i Buenos Aires under juntaåren. När jag träffade Alberto hans läshjälp berättade denne för mig att Borges inte tyckte om att ha böcker hemma. Han hade sällan mer än hundra stycken. Han kunde bli oerhört uppretad om någon gav honom en bok och omedelbart göra sig av med den. Många böcker läste han gång på gång eller fick någon att läsa. Så där gör också Alberto som jag kallar Alberto, eftersom han har blivit en vän genom åren. Han återvänder till Alice i underlandet, till Det susar i säven, till Djungelboken, men också till Chateaubriand, Cervantes, Goethes Valfrändskaper, Conan Doyles De fyras tecken favoriter som förhindrar att det uppstår ett existentiellt vacuum. Men Alberto är, till skillnad från sin mentor, en hängiven boksamlare. I stallet till sin prästgård utanför Paris förvarar han volymer. Det är klart att en sådan som Alberto skulle bli ganska upprörd när han fick höra att mitt hem hade brunnit och 4 Ikoner 6/2005

5 att mitt bibliotek hade gått upp i rök. Han skrev brev och beklagade och frågade vilka titlar jag hade bestämt mig för att först återställa. Jag skrev tillbaka till honom och sa att det första jag bestämde mig för var vilka titlar jag inte tänkte återställa. Det var då Alberto berättade historien om Borges om hans beroende av boken och hans ickebehov av böcker. Jag fick för mig att han avsåg det som smärtlindring. Även andra också för mig okända människor hörde av sig när de fick reda på vad som hade hänt. Lena Börjesson ringde och frågade om hon fick sända ett litet bokpaket med de böcker som hon helst skulle skaffa om hon hade blivit av med sina. Där fanns Vladimir Nabokovs memoarbok Speak, memory!, där finns en sen roman av Pär Lagerkvist, Mariamne, och en del annat. Harry Järv, framstående bokman, sa att jag fick komma och plocka allt jag ville ur hans hyllor. Jag var där en lördagseftermiddag och kom hem med två hyllmeter. Det var ett minimum jag kunde inte anständigtvis ha tagit mindre. En tid efter branden dog en god vän, Bo G Nilsson, under flera år chef för Nordiska museets bibliotek. Jag blev mycket tacksam när jag fick ta över en del av det han lämnade efter sig, för vi hade till stora delar samma intressen: där fanns skrifter om 1800-talets polska uppror, kampen för tryckfrihet i Sverige, det politiska språkets förändringar. Det här visar en sak, tycker jag. Inte bara det att människor har ett förhållande till böcker, som ibland kan ta överhanden över andra förhållanden och intressen det finns till exempel boksamlare som endast är intresserade av boken som sådan, boken som artefakt, och som tycker att det kan vara en brutal handling att sprätta upp en bok, att läsa och använda sig av den, för att inte tala om att göra anteckningar i den utan att människor också förhåller sig till böckernas förhållande till varandra, att de blir ett slags bibliotekarier, eller åtminstone biblioteksassistenter, i sin vilja att skapa ordning. Själv tycker jag till exempel mycket om att bilda mig en uppfattning om vilket hem jag har kommit till genom att låta blicken fara över bokryggarna och ta fram ett band för att se hur det är läst eller studerat, om det finns hundöron och ex libris. Är det märkligare än att man betraktar konsten som hänger på väggarna, att man vill veta vilket vin som serveras till maten och att man har synpunkter, som man lämpligen håller för sig själv, på om det är väl tempererat, att man intresserar sig för hur det går för barnen i skolan? Böcker sinsemellan, efter vilka principer de är uppställda och införskaffade, hur de är omhändertagna och hanterade, vilka livs- och kunskapsområden de representerar var för sig och tillsammans, ger tillträde till en intellektuell process utan att man behöver intellektualisera. Det här, kan jag säga till en besökare, är en mycket viktig del av mig. För den vill jag ha respekt men jag förväntar mig också motstånd. Jag inbillar mig att vi har en del att resonera om. Detta är en viktig aspekt på ett medborgarsamhälle. Jämlikhet mellan människor kan aldrig bygga på liknöjdhet eller likgiltighet. Jämlikhet är uppfordrande och ifrågasättande och kräver aktivitet, närvaro, respons. Jag vet ingenting som mera främjar ett sådant handlingssätt som mera främjar jämlikhet än böcker och läsande. Bibliotek är inte till för att några ska veta mer än andra. En bibliotekarie är inte en person som ska svara på frågor det är bra om hon kan utan en person som ska främja frågvisheten i samhället. Inte alla samhällen långt ifrån alla har varit frågvisa samhällen, och icke-frågvisa samhällen har ofta varit auktoritära, eftersom auktoriteten aldrig blivit ifrågasatt, av tillräckligt många människor. Joseph Roth, den österrikiske romanförfattaren och satirikern, skrev efter det att nazisterna hade haft bokbål på litteratur av judiska författare, att ett land, vars högsta företrädare berömmer sig av att inte ha läst en bok i hela sitt liv han syftade på den åldrige presi - denten och fältmarkskalken Paul von Hindenburg, förr eller senare måste börja bränna böcker. Den som dödar någon som ingen känner har stor chans att gå fri. En nation utan en bildad elit har anledning att vara skärrad. Ibland känner jag mig skärrad. Det är klart att den som har förlorat sitt bibliotek, tillfälligt hopkommet, genom brand, och som sedan bestämmer sig för att bygga upp ett nytt från grunden, påtar sig många av bibliotekariens genuina roller. Ska jag berätta hur jag har gått till väga? För det första har jag haft rätt små anslag. Det betyder att jag har varit rätt beroende av gåvor, utbyten, arv, leveran- Ikoner 6/2005 5

6 ser av verk som jag aldrig har efterfrågat och som jag heller inte behövt betala för. För det andra har jag utnyttjat antikvariaten. De har god kunskap om bokbestånd, och inte sällan specialistkompetens på skilda områden. Dubbletter eller annat som inte platsar i ett handbibliotek kan man göra sig av med där, mot att de åtar sig att leta fram titlar som är begärliga men svårgripbara på marknaden. Så utnyttjar jag exempelvis ett litet antikvariat på Sturegatan i Sundbyberg det heter Pica Pica, som Anders Björnsson är publicist och historiker, vetenskaplig medarbetare i Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Åren var han chefredaktör för Dagens Forskning och har i år bland annat gett ut Generationen utan uppdrag (Hjalmarson & Högberg). betyder skata och som har fördelen att ligga i den stad där jag växte upp och blev en läsande människa. Det ger en viss hemkänsla och det ger också identitet. Jag tycker om vetskapen om att det i arbetarstaden numera finns en riktigt duktig antikvariatsbokhandlare. För det tredje köper jag mera systematiskt än tidigare litteratur när jag är på resande fot, i andra länder. Det blir billigare så, men det ger också en helt annan överblick än att slå i kataloger eller gå på nätet. Överblick får man när man vänder sig till specialisten som behärskar fältet eller segmentet och som styr ens uppmärksamhet. Dessvärre har vi nästan inga specialboklådor i ett land som Sverige. För det fjärde tillhör jag några internationella bokklubbar som tillhandahåller ett brett backlistsortiment. Folio Society i London ger mig vackra och hållbara band, i folkupplagor. Just nu försöker jag skaffa mig en komplett uppsättning Joseph Conrad; förut samlade jag på Anthony Trollopes romaner. Via Wissenschaftliche Buchgesellschaft i Darmstadt kan jag prenumerera på sviter av väsentlig facklitteratur i enkelt utförande det var så jag kom över Reinhard Kosellecks med flera bastanta niobandsverk Geschichtliche Grundbegriffe, som är bra att ha om man vill veta hur begrepp som stat, socialism, feodalism, nation, marknad, rättssamhälle har definierats och diskuterats genom den kända historien. Men det är klart en sådan här amatörmässig ansträngning ger, i bästa fall, bara en sorts intellektuellt skyddsnät. Man plockar ihop några bitar vi kan kalla dem mosaiker för att se om det uppstår ett mönster. Bokryggarna bildar en bakgrund till det som i långa stycken är okänt men ändå tillgängligt och samtidigt föränderligt. Hur de korresponderar med varandra har betydelse. Roy Jenkins berättar i sin biografi över William Gladstone, fyra gånger brittisk premiärminister, hur denne ägnade timmar och dagar åt att sortera sina böcker det var upptäcktsresor i tid och rum när kommunikationerna, också för en ledande politiker, satte gränser för rörligheten och föreställningsförmågan. En annan framstående viktorian, Thomas Carlyle, som skrev ett så underbart och fortfarande läsvärt arbete om den franska revolutionen, grundade ett privat lånebibliotek, London Library 1840, med öppna hyllsystem som gav fritt spelrum för fantasin och för den politiska debatten. Men också i periferierna slog frisinnet och upplysningstänkandet rot. I örlogsstaden Karlskrona instiftades 1792 ett livaktigt läsesällskap vars bokbestånd och lånejournaler alltjämt är intakta och vårdas. Där får man en bild av läshunger och nyfikenhet hos en bildad allmänhet som inte på något sätt var nationellt inskränkt utan hade kontakt med viktiga idéströmmar på kontinenten och i det övriga Europa. Där kluddar och motkluddar man i marginalen på böckerna, och på så sätt ges vi en inblick i vad den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas har kallat en borgerlig offentlighet. Det förs en dialog. Bibliotekets centrala uppgift skulle, enligt min mening, vara att garantera den dialogen, meningsutbytet att ge nya perspektiv på det man redan vet eller har på känn att man vet eller vill veta mera om. Forskning är ett annat ord för detta. Vad är då ett bibliotek? Ett bibliotek, som jag ser det, är inte en samling föremål, ett lager av artefakter, ett bibliotek är en miljö, eller kanske snarare: ett umgänge, ett sätt att umgås. Vad jag gick miste om när jag förlorade mitt bibliotek var inte tillgång till si och så mycket ackumulerad kunskap, utan en möjlighet att kommunicera och samtala också med mig själv. Hur jag har resonerat, vilka misstag jag har begått, vilka personer, levande och döda, som har varit viktiga för mig. Det är därför människor tycker om att sortera och arrangera sina böcker, som Gladstone gjorde. Det har kanske en del med estetik att göra, men det har framförallt med politik att göra. Böcker är en maktfaktor. Ivar Lo-Johansson sa en gång på sin ålders höst att människan är inte där hennes skor är utan där hennes drömmar är. De drömmarna är mycket ofta nedtecknade i böcker. Där finns föralldel inte bara drömmarna utan 6 Ikoner 6/2005

7 FOTO: ANDERS ABRAHAMSSON Carlscrona läsesällskap. också de svikna förhoppningarna, de hopplösa projekten, tankegångarna som ledde till krig och folkmord, till övermod och fantasterier. Ett bibliotek är ett sätt att reda ut saker och ting. Bibliotekets värld är platsen där jag tar reda på vem jag själv är men också vad jag inte vill vara. Forskning är ett annat ord för detta. Biblioteket kan därför inte primärt vara ett instrument för att tillhandahålla utan framförallt för att synliggöra. Och det är också därför det öppna hyllsystemet är en så viktig demokratisk landvinning. Det är till för upptäckter, inte för upplevelser. Biblioteket vänder sig inte till konsumenten utan till kritikern, det ska inte svara mot en tillfällig efterfrågan utan mot ett tidlöst begär. Det är inte nödvändigt att det händer någonting i ett bibliotek, det ska hända någonting i de människor som uppsöker biblioteket. Biblioteken bör menar jag inte se sig som en del av den mediala upplevelsestyrda eventkulturen. De ska inte tävla med andra, de ska göra det andra inte gör. Man kan kalla det nischtänkande. Bibliotekens uppgift är med andra ord inte att förpacka information utan ett producera ett begär en hunger. Utan biblioteken blir kunskapssamhället en tom fras. Utan bibliotekarien blir vårt samhälle ett fattigmanshus, en cirkusföreställning. Kunskap är en process, ett oavlåtligt sökande efter tillförlitliga hållpunkter och ett förkastande av dem som inte håller. Forskning är ett annat ord för detta. Bibliotekens institutionella särart det är en fråga som angår inte minst oss som utnyttjar bibliotekens tjänster. Mycket kan idag ske från hemmet eller från arbetsrummet eller på resande fot: online-sökningar, bokbeställningar; hela verk går ju numera att ta fram från nätet. Långt ifrån all text som cirkulerar är tryckt. Mediernas antal mångfaldigas kontinuerligt. Naturligtvis finns det i det här växande intellektuella utbudet ett behov av service, av support. Men det finns också ett behov av stora sammanhang, och det behovet är långt större. Den som går in i bibliotekets värld lägger märke till saker som han Ikoner 6/2005 7

8 inte skulle ha lagt märke till annars. Det kan vara kombinationen av titlar, hur bokryggarna samspelar med varandra, det kan vara ett nyförvärv som skapar ett helt nytt mikrokosmos och som frilägger dittills dolda samband. Men det kan också vara den trygghet som institutionaliserad lärdom ger. Den som bygger upp ett bibliotek från grunden märker hur beroende han är av andras råd och klokskap. Han behöver hjälp med att skapa system, han har inte råd att lita till slump och tillfälligheter. Ett bibliotek är inte bara en samling av böcker och tidskrifter, av handskrifter och elektroniska instrument det är också en sammanfogning av tankar. Bakom varje enskilt förvärv ligger en tanke liksom naturligtvis bakom varje beslut om att avstå. Det är en form av kvalitetskontroll. Den som går till ett bibliotek har rätt att fordra att kvalitetskontrollen fungerar. Det är den som ger trygghet. Också det här är en aspekt på forskning, om vi med forskning menar en aktivitet som metodiskt flyttar fram gränserna för vårt vetande under kontrollerade former. Bibliotekarien har en väldigt viktig roll i den processen och en allt viktigare roll, allteftersom forskningsbaserad kunskapsproduktion får större och större plats i samhället och tar alltmer av samhällets resurser i anspråk. Därför blir det också orimligt att se bibliotekarien endast som en hjälpfunktion av typen upplysningstjänst eller bollplank. Biblioteken och deras medarbetare kan, menar jag, ge mycket mer. Det skulle vara fullständigt naturligt att i ett modernt samhällsvetenskapligt forskningsprojekt även dra till sig bibliotekarisk kompetens. Bibliotekarier på specialbibliotek eller institutionsbibliotek är ofta forskarutbildade. En del av tjänstgöringen borde han eller hon under vissa perioder kunna lägga på deltagande i och få tillgodoräkna sig som egen forskning. Ur bibliotekets och den anställdes synvinkel kan det ses som en kompetenshöjande fortbildningsinsats. För forskargruppen skulle det underlätta kartläggningen av ett aktuellt kunskapsläge och även själva avrapporteringen, där bibliotekarien som vet vad noggrannhet är och som har en uppövad känsla för boken som produkt, ja varför inte som klenod kan få en nyckelroll. Också här kan vi tala om trygghet forskningstrygghet. Och varför inte? Att bibliotekarien själv tog på sig eller erbjöds forskningsuppgifter skulle absolut inte vara någon nymodighet utan i vissa avseenden faktiskt en återgång till vad som gällde under de lärda verkens tid. Jag har svårt att föreställa mig att det just idag skulle kännas angeläget att dra en skarp gräns mellan praktiker och teoretiker inom några intellektuella verksamheter alls. Biblioteket är naturligtvis en av de främsta mötesplatserna i det moderna 8 Ikoner 6/2005

9 Universitetsstudenter bränner otillåten böcker skrivna av judar och andra, Berlin 10 maj Ur Stéphane Bruchfeld och Paul A.Levine: om detta må ni berätta : en bok om Förintelsen i Europa Levande historia utgiven av Regeringskansliet samhället. Det är också en plats som skapas och designas, den ska ha en bestämd funktionalitet, men funktionaliteten är inte frikopplad från estetiken. Ett bibliotek ska, tycker jag, ge en bild av det som är möjligt. På det sättet kan man inte heller frikoppla bildning från bilder bilden av ett landskap förstås men också bilder av interiörer. Ta begreppet upplysning det har rätt mycket med utsikter, fysiska och mentala, att göra. Utan utsikt till framgång, som kan vara en vacker karriär men också tillfredsställelsen av helt basala mänskliga behov, blir mycket litet gjort. Få offentliga miljöer skiljer sig från varandra som det ena biblioteket från det andra. Och så ska det vara. Bilden av vår samlade kunskap får inte vara en tydig. Vi vill varje dag kunna överraskas. Det är grunden för all pluralism. Den som bygger ett bibliotek och fyller det med innehåll håller pluralismen och frågvisheten i samhället vid liv. Lycka till med den uppgiften! Referenser: Anders Björnsson, Thomas Carlyle, London Library och Leslie Stephen, i Den korta marschen. Betraktelser över svensk och europeisk historia. Stockholm, Carlssons 1996 Roy Jenkins, Gladstone. A Biography. New York: Random House 1995 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna privat och offentligt i det moderna samhället. Malmö: Arkiv 1984 J Victor Johansson, Till försvar för boksamlaren. Stockholm: Wahlström & Widstrand 1958 Alberto Manguel, Into the Looking-Glass Wood. London: Bloomsbury 1999 Alberto Manguel, A Reading Diary. A Passionate Reader s Refl ections on a Year of Books. New York: Farrar, Straus and Giroux 2004 Joseph Roth, What I Saw. Reports from Berlin New York, London: W W Norton & Co 1996 Rune Slagstad, Nasjonalbiblioteket som samfunnsinstitusjon. Morgenbladet John Wells, Rude Words. A Discursive History of the London Library. London: Macmillan 1991 Hanna Östholm, Litteraturens uppodling. Läsesällskap och litteraturkritik som politisk strategi vid sekelskiftet Hedemora, Gidlunds förlag 2000 E-post: andersbjornsson@telia.com Ikoner 6/2005 9

10 10 Ikoner 6/2005 Hotell Tunneln. Teckning av Kristian Anderberg (1926).

11 Ett långt provisorium Malmö stadsbibliotek i hotell och restaurang Tunneln Bo Gentili Tisdagen den 12 december 1905 var en av otaliga gråmulna vinterdagar i Malmö. Termometern visade på två plusgrader och man får kanske tänka sig att en och annan tveksam snöflinga föll på den ivriga lilla skara som strax före klockan tolv stod och väntade på att hotell och restaurang Tunneln på Adelgatan skulle slå upp sina biblioteksportar. Hur många var de som väntade? Ja, de kan inte ha varit så många. Vid årsskiftet 1905/06 hade Malmö stadsbibliotek 94 registrerade låntagare, ska vi gissa att det var ett tiotal av dessa som hängde på låset när biblioteket för första gången öppnade för den läshungrande allmänheten. Ska vi dessutom gissa att det var bibliotekschefen själv Hans Emil Larsson som dagen till ära slog upp portarna? Eller om han uppdrog åt fröken Mathilda Karlström mörk och drottninglik, biblioteksassistent sedan ett halvår tillbaka, att handha det högtidliga öppnandet? Fröken Karlström hade för övrigt och för bibliotekets medel dessutom redan innan hon tillrädde sin tjänst i april 1905 företagit en två månader Ikoner 6/

12 lång resa, dels till Kristiania där hon studerade Deichmanska biblioteket och dels till Göteborg där hon studerade stadsbiblioteket. Hans Emil Larsson hade sommaren 1904 företagit en vida längre resa. Han hade förutom Kristiania och Göteborg också besökt bibliotek i Örebro, Stockholm, Berlin och Charlottenburg. Bo Gentili är bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek och författare Vad var det då som mötte våra förmodade tio besökare när de steg in i biblioteket en våning upp? Av sammanlagt sju rum stod endast två öppna för allmänheten: expedition och kapprum samt läsesal. Idén om öppna hyllor hade ännu inte vunnit erkännande. I expeditionen, tillika assistentens arbetsrum, fanns en disk vid vilken utlåningen skedde. Låntagaren letade upp vilken bok han eller hon önskade läsa i kortkatalogen en tryckt katalog kom ut 1906, fyllde i sin beställningssedel varefter fröken Karlström hämtade boken i själva biblioteket. Sedan kunde vår låntagare, förutsatt att han eller hon var minst femton år gammal barnbibliotek fanns ännu inte avgiftsfritt läsa boken i läsesalen eller låna hem den. I läsesalen, dit varje nykter samt renligt klädd person hade tillträde, stod åtta bord. Vid vart och ett är plats för tre personer vid varje sida, sålunda för sex personer, och har läsesalen följaktligen platser för 48 personer bibliotekschefen Hans Emil Larsson är mycket utförlig när han redogör för förhållandena. Utefter väggarna står uppslagsböcker och lexikon uppställda samt också ett antal svenska och utländska tidskrifter, äldre och löpande. Dock inga dagstidningar, dessa fanns vid invigningen ännu endast i den läslokal för arbetare på Kaptensgatan 4 som kommer att nämnas nedan. Läsesalen Stående t.v. bibliotekets förste chef Hans Emil Larsson. Vid fönstret hans assistent fröken Mathilda Karlström. För hemlån krävdes att låntagaren var bosatt i Malmö samt deponerade fem kronor alternativt hade en borgensman som betalade skatt i staden. Efter att ha registrerat sig fick vår låntagare två lånefickor med namn och nummer på, ett grått för skönlitteratur och ett rött för facklitteratur. Vid lån lämnades lånefickorna i expeditionen med de utlånade böckernas bokkort i. Två böcker fick vederbörande låna hem, en av vardera fack och skön. Den senare endast två veckor, den förra fyra. Ett omlån beviljades. Övertidsavgift erlades år 1905 med tre öre om dagen är ett märkesår inte bara i Malmös utan också i hela landets bibliotekshistoria fick Sverige sin första biblioteksförordning med stor symbolisk betydelse då folkbiblioteken nu erkändes som en samhällsangelägenhet. Trots att statsbidraget endast var 75 kronor med krav på motsvarande egeninsats inleddes härmed en storstilad utveckling. Malmö var en av de städer som redan första året ansökte om och fick sitt folkbiblioteksbidrag. Dock var det vid den här tidpunkten nog ännu ingen ens i stadsfullmäktige som anade konturen av Ljusets kalender 97 år senare. Men museet, dit biblioteket så småningom skulle flytta, stod sedan några år nybyggt och nyinvigt i Slottsparken. Året dessförinnan den 8 januari 1904 hade emellertid detta stadsfullmäktige beslutat att öppna ett offentligt bibliotek i Malmö och beviljat ett anslag om kr för böcker och inredning. Samtidigt uppdrogs åt Malmö föreläsningsförening att under namnet Malmö biblioteks- och föreläsningsförening ansvara för verksamheten. Efter mycket sökande fann föreningen till slut en om inte lämplig så åtminstone användbar lokal i en av Malmös äldsta fastigheter uppförd på 1500-talet, det ärevördiga hotell Tunneln på Adelgatan 4. Tillika krog. Hit, och på andra våningen, beslöt man förlägga det nya biblioteket i väntan på bättre lokaler. Ett provisorium som skulle vara i fyrtio år. Grunden för det nya bibliotekets bokbestånd utgjordes av Föreläsningsföreningens boksamling om band som nu rustades upp och utökades. I synnerhet köpte man skönlitteratur, en genre som nästan helt försummats av Föreläsnings föreningen. Samlingarna växte 12 Ikoner 6/2005

13 Sista låntagarna på Tunneln snabbt. Redan vid årsskiftet 1905/06 hade de i det närmaste dubblerats för att vid årsskiftet 1906/07 uppgå till band. När huvudbiblioteket flyttade fyrtio år senare uppgick beståndet till drygt band. Man får räkna det som världens åttonde underverk att de överhuvud taget fick plats hade Malmö föreläsningsförening öppnat en läslokal för arbetare med dagstidningar och tidskrifter. Läslokalen inte att förväxla med Malmö arbetarbibliotek - låg som nämnts på Kaptensgatan i södra Malmö, i en stadsdel där flertalet av stadens arbetare bodde. I läslokalen förekom också efter en billig taxa servering af icke-spirituösa läskedrycker samt smörgåsar. Som den var mycket uppskattad och talrikt besökt beslöt Föreläsningsföreningen att behålla läslokalen och hänvisa sina dagstidningsläsare hit. Först 1926 lades läslokalen ner och tidningarna införlivades med biblioteket i Tunneln. Malmö arbetarbibliotek som egentligen hette Malmö arbetares bibliotek och läslokal öppnade sina portar redan 1903 i dåvarande Folkets hus på hörnet mellan Skol- och Spångatorna i södra Malmö. Arbetarbiblioteket är sålunda två år äldre än stadsbiblioteket. Det har sitt ursprung i Malmö socialdemokratiska förenings bibliotek upprättat redan 1885, samma år som socialdemokratiska föreningen bildades, ett uttryck för den tidiga arbetarrörelsens didaktiska strävan. Målen var inte bara politiska utan också kulturella. I sitt tidigaste skede var arbetarbiblioteket öppet endast för medlemmar i socialdemokratiska föreningen - sedan också för alla fackföreningsmedlemmar, men från och med 1903 står det öppet för alla. Bibliotekets förste chef hette Frithiof Berlin legendarisk redan i sin livstid. Han vore värd en egen betraktelse. Under den stundom kanske barska ytan dolde sig en känslig själ, hängiven ideella mål skriver stadsbibliotekarien och Hans Emil Larssons efterträdare Folke Nosslin i sin karaktäristik. Frithiof Berlin förblev chef för arbetarbiblioteket till 1930, de sista tre åren med titeln filialföreståndare. Biblioteket införlivades 1927 med stadsbiblioteket och blev filial 2. Som sådan skulle det gälla ända till 1987 då det lades ner. Jag vet inte om det är rätt att tala om en antagonism mellan arbetarbiblioteket och stadsbiblioteket. Hur som helst hade vardera sin kategori av låntagare. För många arbetare var det otänkbart att be söka biblioteket på Adelgatan efter 1946 i Slottsparken, för många låntagare med borgerligt politiska värderingar var arbetarbiblioteket lika avlägset. Jag minns Sydsvenskans politiska tecknare Anders Sten som på sin ålders höst lyssnade på Ikoner 6/

14 talböcker vi befinner oss nu på talet och talboksavdelningen delar lokaler med filial 2 hur svårt han hade att acceptera att ens skicka sina beställningar till det gamla arbetarbiblioteket. Som faddrar till de svenska folkbiblioteken brukar man räkna nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, ibland också frikyrkorna. Arbetarrörelsen har vi redan nämnt, faktiskt var det representanter för nykterhetsrörelsen som 1901 gjorde den framställning till stadsfullmäktige som fyra år senare skulle leda till att Malmö fick sitt stadsbibliotek. Tanken bakom framställan var att biblioteket inte bara skulle höja den allmänna bildningen i staden utan också främja folknykterheten. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt och lite lustigt att biblioteket kom att dela bostad med en av stadens mest frekventerade krogar. Den som gick till vänster i porten kom till biblioteket, den som gick till höger till krogen. Man kan undra över vilket av de båda etablissemangen som lockade flest gäster från det andra? Biblioteksbesökarna hade på sin väg trapporna upp också att passera hotellportieren. Det fanns en hiss i huset, men denna var reserverad för hotellets gäster. På tredje våningen vägg i vägg med lokaler dit biblioteket så småningom växte låg resanderummen. Strax ovanför hotellköket för övrigt. Öppnade man fönstren i biblioteket trängde matoset in, vilket man därför ogärna gjorde. Sommardagarna kunde bli olidligt heta. På vintern hade man istället det motsatta problemet. Centralvärme infördes först Som nämnts växte bokbeståndet raskt och böckerna hotade efterhand att spränga Tunneln. När golvutrymmet inte räckte till fick hyllorna växa på höjden. Vi fick använda stegar berättar bibliotekarien Sigrid Ewe i sina minnen och fyller på med en extravagant historia om bibliotekets snyggaste ben. Den ska vi inte berätta, konstaterar istället att när inte heller höjden räckte till tvingades biblioteket hyra externa magasinslokaler, tre inalles. Riksdagstrycket förvarades i källaren till en rivningskåk på Djäknegatan. Råttätet kunde man här och var läsa i kanten på listorna över volymerna därifrån. Ett annat minne förtjänar att berättas med berätterskans, bibliotekarien Ingrid Ramqvists egna ord. Tidigt 40-tal. Det handlar här om länsstyrelsens källare, på baksidan av Residenset. Långt inne i detta magasinet fanns det ett underligt rum med järndörrar - som ett tornrum eller en liten kammare. Och Margit Johansson och vi alla hade allvarliga tankar på att, om vi blev invaderade av tyskarna som Danmark och Norge hade blivit, skulle vi ha någon slags stencilerings- eller hectograferingscentral där för lite underjordiska skrifter. Det var ingenting som vi skämtade om utan det var faktiskt helt allvarligt. Nämnda Margit Johansson fröken Johansson som vi sade tycks ha styrt och ställt med det mesta i biblioteket. Hon hade studentmössan på när hon kom och gick, minns Ingrid Ramqvist. Hängiven antinazist naturligtvis, det var vi förresten allesammans. Själv minns jag Margit Johansson från mitten av 70-talet, nu pensionerad och utan studentmössa, när hon tillsammans med likaledes då pensionerade stadsbibliotekarien Ingeborg Heintze arbetade med bibliografin Litteratur om Malmö (utg. 1977), alltjämt ovärderlig för alla med intresse för Malmös historia. Låt oss avsluta avdelningen fröken Johansson med ännu ett minne från krigsåren, närmare bestämt från Visst är väl bibliotekarier hängivna sin uppgift! Anna-Stina Johannesson då i sin ungdoms fagraste vår berättar: Så kom fredsdagen och all personal försvann. Margit Johansson och jag var ensamma kvar. Det fanns inte en enda låntagare men vi skulle ju ha öppet i alla fall och vi måste vara där. Men vi hade tagit med oss en radio som vi lyssnade på. Man hörde sorlet ute ifrån gatorna men fick inte själv gå ut och deltaga och 60-talen brukar med rätta beskrivas som en guldålder i Malmö stadsbiblioteks historia. Malmö växte, ekonomin var god och det nya biblioteket i Slottsparken gav, tillsammans med den nya stadsteatern, stadens politiker deras kulturella alibi. Dock får man inte glömma att grunden till utvecklingen redan var lagd och den lades på Tunneln. Av det förmodade tiotalet besökare som väntade utanför porten på Adelgatan i december 1905 hade det fyrtio år senare blivit registrerade låntagare. Antalet böcker ökade dramatiskt och biblioteket skulle snart växa ur sina ursprungliga lokaler. Redan 1914 övertog man en lägenhet om två rum på tredje våningen i samma hus ytterligare ett rum personalen fick då sitt lunchrum. Som nämnts tvingades man senare hyra magasinslokaler också utanför Tunneln. Öppna hyllor infördes Bibliotekets öppettider får, med tanke på den begränsade personalen, anses för generösa höll bibliotekschefen och hans assistent öppet enligt följande: vintertid vardagar och , dessutom söndagar Inskränkt öppet under sommaren, men på grund av efterfrågan utökat till två timmar varje tisdag till fredag. Efterhand som personalen blev fler ökade också öppethållandet för att 1946 i det nya biblioteket 14 Ikoner 6/2005

15 i Kungsparken uppgå till 52 timmar i veckan vintertid. När biblioteksassistenten fröken Mathilda Karlström hastigt och alltför tidigt dog 1914 hade personalen på huvudbiblioteket ökat till 6 personer. År 1946 var man sammanlagt 38, bibliotekschefen hade fått titeln stadsbibliotekarie och härskade nu, förutom över huvudbiblioteket också över inte mindre än sex filialer samt ett sjukhusbibliotek. Störst bland filialerna var nämnda nummer två, som samma år som huvudbiblioteket lämnade Tunneln flyttade in i stadens nya Folkets hus vid Nobeltorget. Barnbiblioteket har sin egen historia med ursprung i Baltiska utställningen 1914 förmodligen det största arrangemanget någonsin i Malmö. Efter att ha varit en del av utställningen flyttade barnoch ungdomsbiblioteket på privat initiativ och inledningsvis med privat finansiering in i en lägenhet på Södra Förstadsgatan, växte ur denna för att år 1927 flytta in i de lokaler på Södra Vallgatan där barnbiblioteket sedan låg i sin exklusivitet ända tills det förenades med det nya huvudbiblioteket Verksamheten beskrivs som livlig av Folke Nosslin, och dessutom som från början modern med böckerna på öppna hyllor och med en väl utarbetad katalogapparat. Man får hoppas att barnen uppskattade också den senare. Bibliotekets didaktiska syfte framgår av det faktum att bokbeståndet hade en påfallande stark betoning av facklitteraturen, som utgjordt inemot 50 % av lånen. Utlånings - avdelningen Det sena 1900-talets häftiga diskussioner om ett nytt huvudbibliotek i Malmö är allmänt kända. Mindre bekant är att diskussionerna var livliga om än inte lika livliga också under seklets förra hälft. Tunneln var från början tänkt som ett provisorium och tidigt kom diskussionerna igång om en egen byggnad. Nybyggnad eller ombyggnad, båda alternativen hade sina förespråkare. Biblioteksvännerna fr.o.m.1927 också biblioteksstyrelsen önskade nybyggnad medan den ekonomiska makten i Malmö, drätselkammaren, föreslog ombyggnad. Redan tidigt riktade ombyggnadsförespråkarna in sig på museibyggnaden i Slottsparken. Nybyggnadsförslagen var många. Det mest realistiska och det som avancerade längst placerade huvudbiblioteket på nuvarande Davidshallstorg, bara ett stenkast ifrån där biblioteket ligger idag. Tanken var att detta skulle stå färdigt år 1926 och att biblioteket samtidigt skulle kommunaliseras. Finansiering var till hälften klar genom Gottfried och Anna Beijers minnesfond kompletterad med Nils Rosqvists donationsfond. Dock försämrades Malmös finansiella läge, drätselkammaren drog tillbaka sin hälft ca kronor i dåtidens pengar varför endast kommunaliseringen inträffade. Stadsbiblioteket blev kvar i Tunneln men övertogs av staden. Malmö biblioteks- och föreläsningsförening återgick till att vara endast en föreläsningsförening, vilket den alltjämt är. Efterhand blev emellertid situationen ohållbar det hade den varit länge och diskussionerna om nytt huvudbibliotek i Malmö tog åter fart. Ny- eller ombyggnad? Svaret blev det senare och i november 1936 beslöt dåvarande stadsfullmäktige att arrangera en arkitekttävling Ikoner 6/

16 angående om- och tillbyggnad av förutvarande museibyggnaden för stadsbibliotekets behov. Resultatet av tävlingen förelåg redan 1937 men på grund av världskriget skulle byggnadsarbetet inte komma att påbörjas förrän Den 26 november 1946 invigdes Malmös nya huvudbibliotek i den nu ombyggda tidigare museibyggnaden i Slottsparken. Här överskrider vi emellertid gränsen för denna artikels ämne. Låt mig istället avsluta med att citera ur en äldre kollegas nerskrivna reflektioner. Det är i september år 1946, biblioteket har flyttat ut men bibliotekarien Egon Paulsson dröjer sig kvar: Det enda minnet jag har från den här tiden är när jag i ensamhet tog farväl av de gamla lokalerna. Då minns jag, att jag i väntan på flyttning av mitt material från min lilla expedition, tog en rond kring det gamla biblioteket, som låg helt tomt utom när jag kom till läsesalen. Där fick jag se några saker som med avsikt var kvarglömda, nämligen våra spottkoppar. Dessa var på den tiden i läsesalarna i varje fall i tidningsläsesalarna nödvändiga artiklar och de stod nu liksom ett monument över en tid som var slut. Källor Malmö stadsbiblioteks förste chef var Hans Emil Larsson. Hans berättelse står att läsa i Folkbiblioteksbladet 1907, häfte 1. Stadsbibliotekets andre chef Folke Nosslin, nu med titeln stadsbibliotekarie, skrev i samband med att biblioteket lämnade Tunneln 1946 Malmös bibliotekshistoria. Boken heter Malmö stadsbibliotek och är utgiven av Malmö Stadsbiblioteks Vänner. Här berättas om Tunneln-tiden, en saklig redogörelse för en spännande period. Nu lades grunden för den häpnadsväckande expansion som Malmö stadsbibliotek skulle komma att Spottkoppen i läsesalen. genomföra under femtio- och sextiotalen. Stadsbibliotekarien Bengt Holmström publicerade år 1989 uppsatsen Krogbråk och Triangeldrama. Huvudbiblioteksdiskus sioner i Malmö under nio årtionden (I Svenska biblioteksbyggnader från förvaring till mötesplats. Uppsatsen är också utgiven som särtryck av Malmö Stadsbiblioteks Vänner.) Trots att Malmö stadsbibliotek i Tunneln skulle bestå som ett drygt fyrtio år långt provisorium finns få eller kanske endast en roman med motiv härifrån, Elin Lindegrens Rut och söndagen från 1936 som berättar om en ung kvinnas besök i det nyöppnade bibliotekets dödstysta läsesal. Elin Lindegren var en pseudonym, författarinnan oförtjänt bortglömd hette i själva verket Edit Liljegren ( ). Författaren Hans Dhejne skrev en hyllningsdikt till biblioteket när detta flyttade från Tunneln till den ombyggda tidigare museibyggnaden i Slottsparken år ( Den iver varmed önskesedeln räcktes / till fröken Karlström, mörk och drottninglik,... ) Dikten stod att läsa i Sydsvenskan invigningsdagen den 27 oktober. Ögonvittnesskildringarna från Malmö stadsbiblioteks tid på Tunneln är av naturliga skäl få - inte många av kollegerna därifrån finns kvar. Men några har skrivit ner sina minnen, dessa otryckta dokument förvaras i bibliotekets arkiv. De berättar främst om åren strax innan biblioteket flyttade. Äldsta minnena har Ingrid Ramqvist som redan 1931 lånade ut sina första volymer i Tunneln. Det känns självklart att tillägna Ingrid med kolleger denna artikel. E-post: bo.gentili@compaqnet.se 16 Ikoner 6/2005

17 Ikoner 6/

18 D e m o d e r n a PIONJÄRERNA Lars-Erik Sanner Vad fi ck dig att välja biblioteksbanan? Jag är född 1926 och i mitten av nittonhundrafemtiotalet var jag som en gång Herkules - om man ska tro Stiernhielm - fuller av ångst och tvik huru jag mitt leverne börja skulle. Jag var en smula äldre än Herkules, och i besittning både av en licentiatexamen i musikforskning och av en familj med barn. Min licentiatexamen hade jag tillägnat mig genom trägna studier för Carl-Allan Moberg som blev Sveriges första professor i det han kallade musikforskning. Marknaden i största allmänhet ropade inte efter musikforskare. Radiotjänst som Sveriges Radio hette på den tiden erbjöd mig en anställning som jag av olika skäl var obenägen att anta. En av mina två bröder kände både Bo Lundgren, musikforskare och bibliotekarie, och Paul Sjögren, historiker och bibliotekarie, och jag bestämde mig för att konsultera den senare eftersom han tjänstgjorde på Carolina och alltså fanns nära till hands. Paul som jag senare blev kollega och god vän med konstaterade att jag hade den formella kompetensen för att söka en amanuensanställning licen tiatexamen och han var också nöjd med att jag i min kandidat examen hade ett betyg i engelska. Det kunde, framhöll Paul, komma till pass i bibliotekarieyrket när det blev anledning att kommunicera med utländska bibliotek. Inom mig tänkte jag att en så fin människa som Paul Sjögren skulle jag ändå aldrig kunna bli men tröstade mig med att det kanske inte krävdes för yrket. Men jag började undra när jag en tid därefter fick audiens hos Tönnes Kleberg, Carolinas överbibliotekarie. Här satt nästa, närapå osannolikt fina och välartikulerade representant för yrket. Inte finare dock än att han trots mina otadliga meriter och egenskaper inte hade någon amanuensplats att erbjuda. Men och det var inte oväsentligt han trodde att chefen för Tekniska högskolans bibliotek, Carl Björkbom, såg sig om efter en biblioteksamanuens. Jag tog tåget till Stockholm och denne förträffliga person och, hast du mir gesehen, han kunde tänka sig att åtminstone ta mig på prov. Tåget mellan Uppsala och Stockholm lärde jag känna till grunden und ett antal år som pendlare. Men för att inte gå sakerna i förväg måste jag tala om att jag såg bibliotekarie- 18 Ikoner 6/2005

19 yrket som något nödvändigt ont. För det första hade jag av det jag under mitt yrkesletande hade sett av vetenskapliga bibliotek bakom kulisserna, fått intrycket att biblioteksarbete var tråkigt och enahanda. För det andra fann jag det en smula absurt att det var till de tekniska vetenskapernas förfogande som jag skulle ställa min musikforskningserfarenhet. Men uppgjort var uppgjort. Den 1 augusti 1955 tog jag i den nästan tropiska värme som hade legat över Sverige hela den sommaren tåget till Stockholm och spårvagnen från Karlbergs station till Kungl.Tekniska Högskolans bibliotek. Jag gick enligt instruktionerna in genom personalingången på baksidan och möttes först av två stora sopbehållare. På en av dem satt ett ganska stort anslag av papp på vilket det var handtextat Förbjudet att lägga räkskal i dessa kärl. Här är det trevligt folk, tänkte jag, folk som äter räkor då och då. Det visade sig finnas många trevliga människor inom KTHB:s väggar och de flesta intog sin lunch ur medförda matlådor, men jag såg aldrig någon som åt räkor under de nästan fem år som jag kom att jobba där. Var/hur fi ck du din utbildning? Mina farhågor att biblioteksarbetet skulle vara ensidigt och tråkigt besannades till fullo och när tillfälle gavs smög jag mig upp på bibliotekets vind och läste Krig och fred med stor fascination. Tolstoyboken hade jag med mig hemifrån men på biblioteket fanns det faktiskt en hel del litteratur i magasinen bakom låneexpeditionen som också intresserade mig kontorsrationalisering, cybernetik som var nytt vid den här tiden etc. Och för att återvända till vinden där fanns ett lager av äldre nummer av Tidskrift för dokumentation, Tekniska Litteratursällskapets tidskrift med artiklar som ofta behandlade hur man skulle återvinna information och klassificera den. Sett med de glasögonen blev åtskilligt av biblioteksarbetet mycket intressantare och allt blev bättre och bättre dag för dag. Jag läste böcker om bibliotek och biblioteksarbete och lärde mig också mycket inte minst av Carl Björkbom som frikostigt delade med sig av sin långa bibliotekserfarenhet på kaffepauser och annars, och som lät mig hållas med mina försök att modernisera olika rutiner och blanketter. Bibliotekets storlek var perfekt inte större än att man ganska snart fick en god översikt över verksamheten och stort nog att kunna hålla god expertis inom olika verksamhetsområden. Jag ska inte trötta med att namnge en rad arbetskamrater som på ett vänligt sätt invigde mig i ett forskningsbiblioteks mysterier men jag kan inte låta bli att nämna Hans Baude som kom till biblioteket efter ett år på Riksdagsbiblioteket. Det var där och då som vårt mångåriga samarbete och utbyte av erfarenheter grundlades. Allt som allt gav tiden på KTHB den utbildning som amanuensåren förutsatte även om läskursen var mindre formaliserad och kanske mer tillmötesgående mot den enskilde discipelns val och läggning än vad som var brukligt på de stora universitetsbiblioteken. Mellan vilka år var du yrkesverksam? Några exempel på var du arbetat och i vilka befattningar? Efter mitt motvilliga inträde på bibliotekariebanan 1955 blev jag kvar på detta arbetsfält till 1992, alltså nästan i fyrtio år. Riktigt intressant blev biblioteksarbetet först när jag fick befattningar som chef och arbetsledare. Mitt första försök att pröva mina vingar var ett vikariat på Socialinstitutets bibliotek under den tid som den ordinarie bibliotekarien, Ebon Andersson, utövade sitt uppdrag som riksdagsledamot, alltså ungefär ett läsår. Att förestå Sopisbiblioteket var inte alltför betungande men jag fick en insyn i arbetet med att införskaffa böcker som skulle passa in i bibliotekets profil och inte minst var sådana som forskarna ville läsa. Inköpen skulle dessutom hålla sig inom den ekonomiska ramen. Det handgripliga arbetet med att katalogisera och göra böckerna färdiga för hyllan Ikoner 6/

20 sköttes, liksom låneverksamheten, galant av en mycket kompetent och erfaren biblioteksassistent. Själv kunde jag förkovra mig i ett udda segment av bibliotekets område genom att läsa alla banden av Winston Churchills Andra världskriget. Nästa självständiga uppgift blev att vara chef för biblioteket vid som det hette då Kungl. Lantbrukshögskolan. Det medförde inte bara ett reellt chefskap för en liten skara personer, utan också nära kontakt med högskolans rektor, professorer och på olika sätt hela högskolan och dessutom, till min stora glädje, med mina bibliotekschefskollegor inom jordbruksvetenskaperna i Sverige och i de andra nordiska länderna. Skandiaplanen hade startat 1956 och jag började min tjänst på Ultunabiblioteket Planen kom ursprungligen till för att kompensera för de stora luckor i litteraturbeståndet som samtliga nordiska bibliotek hade fått på grund av krigets avspärrningar. Det var inte bara bananer som fattades här uppe i Norden. Skandiaplanen fyllde sitt ursprungliga syfte rätt väl under sitt första decennium och som underlag för samarbete och erfarenhetsutbyte fungerade den längre och kanske bättre. Några möten i jordbruksvetenskapernas skandiagrupp gav mig en viss grund för att efter några år delta i mitt första möte med den Nordiska vetenskapliga biblioteksföreningen, NVBF. Det ägde rum våren 1963 i Vallekilde, en dansk by av den storlek som man sällan finner i Sverige. Jag reste dit och blev full av entusiasm över våren som hade kommit längre där än hemma i Uppsala och över att lära känna eller åtminstone känna igen diverse storheter i den nordiska forskningsbiblioteksvärlden. Jag citerar här ur en översikt av NVBF som jag skrev nästan trettio år senare i danska DF Revy: Stararna flöjtade utanför det lilla värdshuset nära folkhögskolan där många av oss mötesdeltagare bodde, och på estraden i skolan fjädrade sig den dåtida forskningsbiblioteksvärldens koryféer till stor uppbyggelse för mig och andra nykomlingar i kretsen. Min förståelse av danska var fortfarande klen. I en av diskussionerna tyckte jag mig ha en något så när tyngande synpunkt att framföra och anmälde mig till talarlistan. Dessvärre kom en vältalig eller åtminstone långtalig dansk deltagare före mig på podiet. Jag förstod praktiskt taget inget av vad han sa och jag blev mer och mer orolig för att han sa de saker som jag hade tänkt säga. Vid aftonmålet anförtrodde jag mina farhågor för ett par danska kollegor och frågade om jag hade sagt samma saker som den danska talaren. De svarade att det visste de inte för de hade inte förstått något av det jag sade, kunde jag inte ta det en gång till? Moralen är att vi svenskar har besvär med danskan, men att danskar också kan ha det besvärligt med svenskan. Men övning ger färdighet och efter ytterligare ett antal möten med mina nordiska kollegor erbjöd inte danskan nämnvärda problem. Jag kom att en gagera mig i Skandiaplanen på olika sätt och lärde mig ganska snart att det var NVBF som var huvudman för Skandiaplanen. Jag brottades med olika problem som följde i planens spår tills jag som ordförande i en NVBF-arbetsgrupp 1977 lade fram en rapport som förordade en nedläggning av planen som ett instrument för uppbyggnad av bibliotekens samlingar. I det avseendet hade den spelat ut sin roll. Det hade skapats andra och effektivare metoder för att komma åt vetenskaplig litteratur än att förmedla den som lån mellan de nordiska biblioteken. Vissa andra avslutande åtgärder föreslogs och Scandiaplanens definitiva slut kom i början av 1980-talet. I mitten av samma decennium blev jag själv ordförande i NVBF. Det var då fortfarande en relativt livskraftig sammanslutning men min efterträdare som ordförande i NVBF, Ulla Höjsgaard, lade ner ett stort arbete för att finna meningsfulla uppgifter för föreningen när den nu inte längre hade sådana tunga åtaganden som t.ex. Skandiaplanen. Detta var dessutom 20 Ikoner 6/2005