Ingela Olsson Moris AB, 2012

Transkript

1 Ingela Olsson Moris AB, 2012

2 Barnuppfostran i olika kulturer Synen på barn utifrån kultur och religion Ingela Olsson Ingela Olsson Moris AB, Helsingborg, 2. rev. uppl.,

3 Innehåll Innehåll... 2 Förord... 3 Barnuppfostran... 4 Definition av vem som är ett barn... 5 Redskap för att förstärka barnuppfostran... 9 Synen på barn i den svenska kulturen... 9 Familjesammansättning Barnuppfostran i några olika kulturer Familjen Barnuppfostran i den arabiska kulturen Barnuppfostran i Somalia Barnuppfostran i Afghanistan Barnuppfostran bland romer Barnuppfostran bland kurder på landsbygden Barnuppfostran i den kosovo-albanska kulturen Barnuppfostran i den syrianska/assyriska kulturen på landsbygden Bestraffningar i olika kulturer Kulturkrockar när det gäller bestraffningar Att byta bestraffningsmetod Förolämpningar (verbala bestraffningar) i olika kulturer Ensamkommande barn och ungdomar Hedersrelaterat våld Magi, andar och sjukdomar Onda ögat Att blidka de onda andarna eller skydda sig från dem Utdrivning av onda andar Skogåsfallet år Shamaner Kloka gubbar och gummor Årliga ceremonier Traditioner och synsätt inom olika religioner Judendom: Kristendom: Islam Hinduism: Buddhism: Att arbeta genom tolk Referenslitteratur:

4 Förord Avsikten med denna omarbetade bok är att ge en bred information om varför vi uppfostrar barn på olika sätt i olika kulturer och jag har valt att titta mer på olikheterna än på likheterna. Boken skall läsas i sin helhet. Den är alltså inte avsedd att läsas som något slags uppslagsverk. Jag gör inga anspråk på att denna bok skall vara akademisk. Visserligen har jag en sådan bakgrund, med studier i bl.a. religionsvetenskap och antropologi, men den kunskap jag försöker förmedla här bygger främst på 30 års erfarenhet av arbete med invandrare och flyktingar. Arbetet har styrts av min nyfikenhet att förstå varför vi ibland beter oss olika och därför uppfostrar våra barn på olika sätt. Min förhoppning är att boken skall öka kunskapen om olika kulturer och därmed jämna vägen mellan oss. Kavalla i april 2012 Ingela Olsson 3

5 Barnuppfostran Att ge sig in på att försöka beskriva andra kulturer och deras sätt att se på barn är naturligtvis en mycket svår och näst intill omöjlig uppgift. Vi är ju inte bara vår kultur, vi är också vår utbildning, vår sociala klass, våra personliga erfarenheter. Jag kommer här dels att beskriva svensk barnuppfostran dels uppfostran som förekommer i andra kulturer. Ha dock hela tiden i åtanke att bilderna är mycket generella! Det finns undantag till varje ord som skrivs. Framför allt vill jag framhålla att den socialklass barnen kommer ur har stor betydelse. De flesta svenska barn kommer från medelklass och invandrarbarn ur medelklass eller överklass skiljer sig inte så mycket från våra svenska barn. Betydligt större skillnader i synen på barn ser vi hos grupper som levt under svår fattigdom, krig och förföljelse. Uppfostran är den period då vi ger vidare de redskap som barnet behöver för att så småningom kunna klara sig i den sociala gemenskap som ett samhälle innebär. Barnuppfostran är att lära barnet yttre ting som språk, matvanor eller traditioner, men också det som har med moral att göra. Vi lär barnet alla de moraliska regler som krävs för att klara de mellanmänskliga relationerna; hur man pratar, hur man uppför sig, vad som är rätt och fel, om man t.ex. skall visa eller dölja känslor. Varje grupp har sina värderingar och normer för hur man skall bete sig varför innehållet i barnuppfostran kan se mycket olika ut. Trots olikheter måste jag ändå påpeka att de mest grundläggande moraliska värderingarna är desamma världen över; det är förbjudet att döda varandra inom gruppen, det är förbjudet med incest och våldtäkt. Alla kulturer utgår ifrån att det egna sättet att vara och uppfostra är det normala. Vi svenskar tycker att vårt sätt att uppfostra eller bestraffa barn är normalt. På samma sätt anser förstås en arab, somalier eller rom att deras sätt att uppfostra eller bestraffa är det normala sättet. För mig finns bara en regel: svensk lag gäller i Sverige, allt annat är tillåtet! 4

6 Definition av vem som är ett barn En definition av ett barn är att det är en person som inte är könsmogen och som inte kan försörja sig själv. Historiskt sett och fortfarande i de flesta av världens kulturer är man alltså barn och därmed försörjd fram till års ålder. Därefter är man ansvarig för sin egen försörjning. I de flesta kulturer anses man dock inte mogen att gifta sig. På samma sätt var det tidigare i Sverige. Fram till konfirmationen var barnet ett barn, medan de efter konfirmation definierades som vuxna. Detta markerades mycket tydligt i klädseln; pojkar bar kortbyxor och flickan knäkort kjol. Efter konfirmationen fick flickor lång kjol och pojken långbyxor. Därmed kunde man veta när man såg en ung man eller kvinna huruvida denna var vuxen och kunde utföra ett helt dagsverke eller om det fortfarande var ett barn. I de västerländska kulturerna har uppfostran förlängts under 1900-talet; vi skapade tonåringen på 1950-talet, något nytt vi aldrig tidigare upplevt i historien. Tonåringen är per definition könsmogen, men försörjer inte sig själv, utan försörjs av sina föräldrar. De flesta ungdomar bor kvar hemma ända upp i 20-årsåldern och i många hem pågår uppfostran ända tills barnen flyttar hemifrån. Detta är i ett internationellt perspektiv mycket ovanligt. Barnuppfostran i de allra flesta kulturer pågår alltså enbart fram till könsmognad, sedan betraktas barnet som vuxen och ansvarig för sitt eget liv. I sammanhanget är det viktigt att förstå att de regler vi överför till våra barn är styrda av förutsättningarna vi har för att överleva. I alla kulturer är det viktigt att barnen överlever och i alla kulturer är föräldrar villiga att avstå från egen komfort och trivsel för att förbättra barnens framtid. Generellt sätt är det så att ju svårare en grupp har att överleva desto strängare regler behöver de överföra till sina barn. Låt oss ta den svenska barnuppfostran under 1800-talet som exempel: Under 1800-talet är Sverige ett av världens fattigaste länder. Befolkningsmängden är i mitten på århundradet ca 3,6 miljoner människor och 98 % av befolkningen lever på landsbygden. Merparten av dem har egen liten gård, oftast mycket liten. 5

7 Barnkullarna är stora; det är inte ovanligt att familjerna har 8-10 barn och spädbarnsdödligheten är 22 %. I mitten av århundradet infaller missväxtår och människorna svälter och har det svårt. Epidemier härjar också i vårt land och många barn dör i tuberkulos eller andra smittsamma sjukdomar. 1/3 av befolkningen ger sig iväg till Amerika för att skapa sig en bättre framtid. Vad är då det viktigaste att uppfostra barnen till, i en sådan fattigdom? Givetvis är det att lära barnen att arbeta. Från det barnet kan stå upp måste föräldern lära barnet hjälpa till. Så småningom lär sig barnet allt fler färdigheter, för att i puberteten ha kännedom om allt som behöver göras på en gård. Rollerna är mycket könsindelade; pojkar skall lära sig vissa plikter, flickorna något annat. I äktenskapet var mannen i familjen överhuvud och hade också ansvar för familjens försörjning och ekonomi. Kvinnorna som arbetade mycket hårt hade oftast bara ägg- och bärpengar. I övrigt styrdes det mesta av männen. Kvinnlig rösträtt infördes inte i Sverige förrän långt senare, nämligen För att förstå varför man uppfostrade barn till så hårt arbete måste man först inse att det på den tiden varken fanns arbetslöshetsunderstöd, socialförsäkringar eller något annan samhällelig trygghet. Den 14-åring som inte kunde arbeta måste försörjas av den övriga familjen, vilket kunde utgöra en mycket tung belastning för de övriga. I Sverige har vi många utryck som liknar varandra och som alla talar om vikten av att arbeta: - Arbete ger bröd, lättja ger nöd - Arbete och möda ger daglig spis och föda eller uttryck som - Alla skall dra sitt strå till stacken - Man skall inte ligga någon till last I en fattig kultur med ont om mat är det därför fult att vara lat. - Lata armar ger tomma tarmar - Jorden är alltid frusen för lata svin Istället beröms den som är flitig: - Flit ger bröd, lättja nöd 6

8 - Flit är framgångens moder - Flit och skit gör bonden rik Det är nödvändigt i en kultur där man har ont om mat och där klimatet är kallt att lära sig planera för sin överlevnad. Det gick inte att mitt i vintern komma på att maten var slut. Då skulle familjen svälta och i värsta fall dö. Under sommaren och hösten fick därför alla medlemmarna i familjen, efter bästa förmåga, bidra med sin arbetskraft genom att samla ihop så mycket föda som möjligt. Dels skulle skörden bärgas, men frukten skulle också samlas ihop och sparas för den långa vintern, alla bär och svampar skulle plockas för konservering eller torkning. I ett så fattigt samhälle, är det svårt att ge tillåtelse för att visa känslor. De är snarare ett hinder för det nödvändiga arbetet. - Känn inte efter så mycket! - Det går över tills du gifter dig! - Bit ihop! Barnen får alltså tidigt lära sig att känslor inte skall visas, de skall stoppas undan. Att prata för mycket är heller inte så populärt; det är arbete som räknas. - Tala är silver men tiga är guld - Tig och lid, om du vill leva i frid Låt oss nu ta ett steg framåt i historien, vi förflyttar oss till 30-talets Sverige. Sverige är fortfarande ett fattigt land, men många börjar ana en ljusning. Industrin har börjat expandera och företag som Bofors, AGA, SKF och LM Eriksson, ASEA och Electrolux har utvecklats snabbt. Söner och döttrar till torpare, småbönder och statare flyttar nu in till städerna för att börja arbeta i industrin. Den första generation som byter förutsättningar är alltså ungdomarna på 20/30- talet. Men första generationen som byter kultur behåller för det mesta sina värderingar, normer och regler, eftersom de lärt sig detta tidigt. 30-talsungdomarna har alltså kvar samma värderingar som sina föräldrar och för dessa vidare till sina barn. En sak förändras emellertid i detta steg mellan bonde- industrisamhälle och 7

9 stadskultur. Tiden blir viktig! I det gamla bondesamhället hade tid en mycket marginell betydelse. Det var årstidernas växlingar och dygnets rytm som styrde vardagslivet. Det var viktigt att vara uppe med tuppen. Det fanns flera anledningar till detta, men det viktigaste är att vara vaken under dagtid då det finns ljus, eftersom man ännu inte hade elektricitet. Under 1900-talet har tiden efterhand blivit än viktigare. Vi planerar, bokar tider och håller de tider vi bestämt. Det är fortfarande omoraliskt att ligga och dra sig för länge på morgonen. Förflyttar vi oss sedan fram till nästa generation, så når vi dem som föddes på 40- talet och var unga på 60-talet. På ytan kan det förefalla som om denna generation har förändrat många av de gamla värderingarna. Men tittar vi i den kulturella kärnan hittar vi en liten småbonde, som inte slänger mat, sparar för framtida bruk, planerar för sin överlevnad genom att samla på mat, är noga med att göra saker, inte pratar så mycket, söker enighet (konsensus) istället för konflikt och döljer sina känslor. Nästa generation är de som föds på 70-talet och är unga på 90-talet. Denna generation är den första som lämnat Fattigsverige och vi ser nu en stor förändring i den kulturella uppfattningen om hur en människa skall bete sig. Därmed har också synen på barnuppfostran förändrats. Denna nya kultur som växer fram kallar jag upplevelseorienterad; det viktigaste i livet är inte vad man gör, utan vad man upplever, medan jag kallar den gamla svenska kulturen prestationsorienterad, det viktigaste är vad du åstadkommer. Vi är alltså mitt uppe i en kulturkrock i vårt eget land, som inte gäller mellan svenskar och människor från andra kulturer utan mellan två generationer. De flesta av oss över 40 år, bär alltså fortfarande på värderingar, normer och regler som skapades i det gamla Fattigsverige. Vi vet precis hur en normal människa skall uppföra sig och tar för givet att just våra värderingar skall överföras till nästa generation genom barnuppfostran. 8

10 Redskap för att förstärka barnuppfostran När vi uppfostrar barn använder vi olika sätt att påverka dem i rätt riktning; vi pratar med dem, förklarar saker, men vi förstärker också barnets beteenden genom fyra redskap: beröm, kritik, gränssättning och bestraffning. Olika kulturer berömmer respektive kritiserar barnet för olika saker; det gäller att förstärka de regler, normer och värderingar föräldrarna och andra vuxna vill överföra till barn. I Sverige var det utförda arbetet länge det som berömdes (- Vad duktig du är som har städat ditt rum!) medan det ogjorda kritiseras. (- Varför har du inte gjort dina läxor, som du lovade?). Gränssättning ser också olika ut. I Sverige var tidigare gränssättningen mycket tydlig och samma saker markerades från både kyrka, skola och familj. Genom den kulturella förändring vi genomgått de senaste 50 åren har vi kommit att bli ganska luddiga i vår vuxenroll vad gäller gränssättning: barnen lär sig tidigt argumentera för att flytta en gräns. Andra grupper kan vara mycket mer strikta när det gäller gränssättning. Beträffande bestraffningar har jag skrivit ett särskilt kapitel du kan hitta längre fram i boken. Synen på barn i den svenska kulturen För att kunna förstå andra måste vi först förstå oss själva. Därför följer här en kort och generaliserad beskrivning av svensk barnuppfostran i början av 2000-talet. I Sverige har vi under senare delen av 1900-talet och framåt fått en alltmer individualistisk syn på barn. Barn är små personligheter och vi försöker som föräldrar/barnomsorgspersonal att se barnets individuella förmågor och förstärka dessa. Redan från början uppmuntras individualism; barnet får eget rum, där han eller hon så småningom kan sätta en personlig prägel. Vi knackar på dörren innan 9

11 vi går in i rummet, d.v.s. vi respekterar barnets rätt till integritet. Svensk barnuppfostran är inte särskilt tydlig när det gäller barnets kön. En flicka kan kläs som en pojke, i långbyxor och T-shirt och pojken kan gå omkring i sin systers ärvda röda träningsställ. Flickor kan leka med bilar och pojkar med dockor. I ett internationellt perspektiv är detta mycket ovanligt. Som du skall se i det kommande kapitlet är de flesta kulturer fortfarande mycket könsmedvetna när de uppfostrar sina barn. En stor del av barnen i Sverige, ca 80 %, uppfostras inom den offentliga barnomsorgen, som har en ovanligt entydig och likriktad uppfattning om hur man skall uppfostra barn och om hur ett bra barn beter sig. I den synen ingår t.ex. att barn inte skall bråka eller slåss. I offentlig barnomsorg ingår uppfattningen att barns aktiviteter går att planera. I förväg kan alltså barnomsorgspersonalen planera vad man gör vid olika klockslag. Det går att följa ett visst schema. Svensk barnuppfostran är också starkt aktivitetsinriktad. Att göra saker är viktigt. Vi frågar barnen: - Vad skall du göra idag? - Vad gjorde ni på dagis idag? Barnen får berätta vad de gjort i helgen eller på semestern. En fråga som lätt väcker ångest hos oss svenska föräldrar är: - Mamma, jag har ingenting att göra! Den frågan besvaras ofta med förslag om en aktivitet: - Ska du inte ta och lägga ett pussel? - Sätt på TV:n! Kanske finns det en tecknad film. Svenska barn får helst inte ha tråkigt. Vi vuxna föreslår olika aktiviteter, därför att det är bra att barn alltid har något att göra. En av de vanligaste uppmaningarna i svensk barnuppfostran är Skynda dig! Denna uppmaning speglar verklighetssynen att en bra människa måste hinna med att göra mycket under en dag. Enligt en studie talar svenska föräldrar väldigt lite med sina barn. Vi gör mycket, men talar lite. 10

12 I tidigare barnuppfostran var det viktigt att lära barnen att hålla avtal. Eftersom vi är en planerande kultur, måste avtal hållas. Risken är ju annars att hela planeringen bröt ihop. - Du lovade ju att gå hem direkt från fritids! - Man skall hålla vad man lovar! Numera har barnen mobiltelefoner och kan bli kontaktade via den och de kan själv nå personer när de behöver. Ett av de viktigaste avtal man kan ingå rör tid. En bra människa passar alltid tiden. Den kanske största skillnaden mellan den svenska synen på barn och många andra kulturers syn på barn gäller känslor. I Sverige är en bra människa kontrollerad. Visserligen kan man se en stor förändring under 1900-talet, fler känslor har blivit tillåtna, men bara de positiva känslorna. Att visa glädje och att skratta går an. Men om vi tittar på hur vi i vår barnuppfostran hanterar s.k. negativa känslor uppvisar vi ofta en mycket avvisande hållning. Ett argt barn skall lugna ner sig, det ledsna barnet skall tröstas, den rädda flickan skall lugnas genom förnuftiga förklaringar. En metod för att få barnet att glömma känslan är att avleda barnets uppmärksamhet från känslan mot en aktivitet. - Titta där borta! Är det inte en pippi-fågel? - Ska vi baka bullar, tycker du? - Kom ska pappa läsa en saga för dig! I början av 1990-talet gjorde Andersson (Kairosfuture) en omfattande studie av ungdomars värderingar. I studien ingår bl.a. frågor om synen på barn och dess fostran. Resultatet visar: värderingar man vill överföra till sina barn: 1. Ärlighet 2. Ansvarskänsla 3. Tolerans 4. Fantasi värderingar som lågprioriteras: 1. Lydnad 2. Artighet 3. Ordentlighet 11

13 Här behövs knappast några kommentarer! Synen på barnuppfostran är helt förändrad. Lydnad och disciplin lågprioriteras och istället vill man överföra ärlighet, tolerans och fantasi. Särskilt det sistnämnda har tidigare aldrig varit högprioriterade i svensk barnuppfostran. Familjesammansättning De flesta svenska barn i Sverige lever tillsammans med båda sina biologiska föräldrar (75 %). Skilsmässor är dock vanligt och 17 % av de svenska barnen bor hos sin biologiska mamma, ca 5 % med en förälder och en styvförälder och 2 % med sin biologiska pappa. Barnuppfostran i några olika kulturer Familjen Innan vi ger oss in i andra kulturers syn på barnuppfostran behöver vi fundera en stund över familjebegreppet. I Sverige och i västvärlden menar vi med familj oftast kärnfamilj. I de allra flesta andra kulturer som i t.ex. Afrika, Asien eller Mellanöstern ser familjen annorlunda ut. Oftast består den av minst tre generationer och vanligast är att familjen hålls ihop på den manliga sidan, d.v.s. sönerna stannar kvar hemma och deras ingifta fruar blir del av mannens familj. Att just sonen är den som blir kvar hemma beror på plikten för män i många kulturer att försörja föräldrarna när de bli gamla. En familj består alltså oftast av farmor och farfar, pappa och mamma, farbror och faster, kanske en ogift släkting och barnbarn. Detta innebär i sin tur att många barn växer upp med dels sina syskon, men också tillsammans med sina förstekusiner. Förstekusin är den som vi i Sverige kallar kusin, medan man i många andra kulturer med kusin menar syssling eller annan släkting. Barnuppfostran i den arabiska kulturen Den arabiska kulturen är inte någon enhetlig kultur, utan mycket mångfacetterad. Det enda som håller ihop den arabiska gruppen är det gemensamma språket. 12

14 Inte ens religionen är densamma; ca 80% av araberna är muslimer medan ca 20% är kristna. När jag här nedan beskriver arabisk barnuppfostran gäller denna beskrivning i första hand fattiga muslimska familjer från landsbygden, inte de högre sociala klasserna. Den arabiska kulturen är en mycket social kultur där en av de viktigaste ingredienserna i barnuppfostran är att lära barnet att umgås med övriga familjemedlemmar och släkt. Den utvidgade familjen är medlemmens självklara sociala umgänge, med vilken man umgås, äter och pratar. Ofta lever familjerna ganska trångt, men det finns alltid utrymme för nya släktingar eller grannar som kommer på besök. Att leva ensam är otänkbart! Du är en naturlig del din familj, en tårtbit av flera. Barnet tränas alltså att bli socialt; det ska lära sig prata och umgås med människor i olika åldrar. Den gemensamma kvällsmåltiden är därför mycket central. Då sitter familjen ner i flera timmar, äter och samtalar, ofta till sent på kvällen. Föräldrarna tar också med sina barn till fester och sammankomster. I Sverige är det många som reagerar på att barnen får vara uppe så sent, men då får man tänka på att de flesta sover under siestan, på dagen i sina hemländer. Det tar tid att ändra på sådana intränade mönster. Att visa sina känslor är en viktig del av kulturen. Det spelar ingen roll vilken sorts känslor det rör sig om; barnet kan öppet visa vrede, glädje eller sorg. De vuxna kommer att förstärka känslan genom att aktivt delta. Många svenskar jag träffar har uppfattningen att arabiska familjer bara uppskattar att få pojkar, och att man i den arabiska familjen därför blir besviken om man skulle få en flicka. Jag har vistats mycket bland araber både i Sverige och i Mellanöstern och jag har den bestämda uppfattningen att föräldrar gläds lika mycket åt en flicka som åt en pojke. Visserligen är det viktigt att få en son; han är garanten för försörjning när föräldrarna blir gamla, men de flesta familjer gläds över sina barn, oavsett kön. Synen på hur en pojke och en flicka skall uppfostras är emellertid väldigt tydlig; pojkar skall bli män och uppfylla de plikter som gäller för män och flickor skall bli kvinnor och på motsvarande sätt uppfylla sina förpliktelser. 13

15 När barnet är litet, låt säga upp till 3-4-års ålder, förekommer enligt vårt sätt att se det, väldigt lite fostran. Barnet, oavsett kön är med kvinnorna i familjen. De är älskade och omhuldade och vandrar ofta från famn till famn, men fostras sällan. Den egentliga fostran börjar först när barnet kommer i 4-5-års åldern. Kvinnorna har då ansvar för flickornas fostran, medan pojkarna successivt går över i den manliga världen och fostras av männen i gruppen. I fostran av pojkar ingår alltså att lära dem de regler och förpliktelser som gäller för män. En sådan förpliktelse är att försvara gruppen från yttre fiender. Det innebär att pojkarna tidigt skall lära sig ta för sig, d.v.s. lära sig slåss och försvara sig. Ett sätt att lära pojkarna att ta för sig, är att männen i familjen, på ett kärleksfullt sätt brottas med pojkarna, har boxningsmatcher, bryter arm o.s.v. Pojkarna får mycket beröm om de är bra på att ta för sig. När männen vill visa sin uppskattning mot små pojkar för något de gjort, nyper de pojken i kinden, luggar dem eller smäller dem ett lätt slag över huvudet, allt i bästa välmening. Jag var för många år sedan handledare på ett daghem i en skånsk kommun, som just hade börjat få arabiska flyktingbarn. Personalen var mycket bekymrad över pappornas beteenden i förhållande till sina söner. En förskollärare berättade, nästan gråtande, att en pappa som varje dag kom och hämtade sina tre söner slog dem vid sin ankomst. - Slår han dem? undrade jag - Då måste du genast anmäla honom! Det är din skyldighet! Vi enades om att jag skulle komma till förskolan och titta på denne mystiske man, som varje dag slog sina söner. Jag såg någonting helt annat än vad dessa förskollärare sett. Jag såg en glad och förnöjd man som kommer in i lokalen, som med blicken söker sina söner, går fram till var och en av dem och slår till dem över huvudet. Vad han gjorde har jag sett mängder av gånger; han bekräftade sina söner! Genom att slå till dem över huvudet, en efter en, talade han om: - Du är min son, du är min son och du är min son! Ingen av pojkarna reagerade på slaget över huvudet. Tvärtom såg de väldigt nöjda ut. Det var en självklarhet och en bekräftelse för dem att de var sin pappas son. 14

16 Denna kärleksyttring kan ändå ställa till med problem, särskilt i mötet med våra svenska pojkar. Under de senaste 50 åren har en i ett internationellt perspektiv mycket ovanlig syn på pojkar gjort sig gällande i västvärlden; pojkar får inte slåss! Tänk dig när dessa små arabiska pojkar kommer till skolan och gärna vill visa att de är riktiga pojkar, d.v.s. pojkar som kan ta för sig, de går fram till våra pojkar och börjar småboxas! Våra pojkar, helt ovana vid denna behandling ber dem sluta. - Är du inte en pojke? svarar den arabiske pojken - Kan du inte slåss? I värsta fall uppfattas de arabiska pojkarnas beteende som aggressivt och det anordnas skolvårdskonferenser eller möten med pojkens föräldrar. När lärarna påpekar att sonen slåss är det inte ovanligt att pappan blir nöjd och glad. - Han är ju en pojke! Det är alltså oerhört lätt att tolka en arabisk pojke som aggressiv för att han slåss, istället för att se att han fått en annan uppfostran än våra pojkar. Det finns givetvis aggressiva pojkar bland araber också, precis som det finns i alla grupper, jag menar bara att vi måste se skillnad på vad som är vad. Uppfattningen att pojkar skall tåla smärta kan också bli synligt i mötet med sjukvården. Pojkar kanske inte behöver bedövning när han skall behandlas för någon åkomma. Han skall tåla smärta! Det är också vanligt att man retar små pojkar, för att stärka deras psykiska försvar. Att arabiska pojkar retar våra svenska pojkar är uttryck för samma slags kulturkrock. En annan uppgift pojken skall lära sig är att sköta de yttre förhandlingarna. Det är en manlig plikt att vara den som för talan utåt, mot t.ex. skola, sjukvård eller sociala myndigheter och pojken måste tränas. Det är därför inte konstigt att en äldre bror sköter förhandlingen för en yngre syster eller bror, om pappan skulle vara upptagen. En tredje uppgift är att lära sig försörjning, d.v.s. att arbeta. De små pojkarna får tidigt följa med männen i familjen och hjälpa till med lättare sysslor. De får ofta springa ärenden åt sin mor, handla eller gå på posten. De vistas överlag mycket 15

17 mer ute än hemma. Pojkar skall bli utrikesministrar, flickor inrikesministrar, lyder ett arabiskt ordspråk. Det innebär att pojkar och flickor har lika värde, men olika uppgifter. Flickans uppgift är att lära sig att ta ansvar för alla de inre uppgifterna, motsvarande pojkens ansvar att ta hand om det yttre. En flicka lärs därför upp att sköta ett hem, bli den inre försvararen. Hon lär sig ta hand om sina småsyskon, laga mat, diska, tvätta och städa. Hon ingår som en naturlig del i kvinnornas värld och delar arbetsuppgifter med de vuxna. Hon lär sig också att bli den inre förhandlaren. Det som skall avgöras inom hemmet avgörs av kvinnor. Den som verkligen har makt i den arabiska familjen är den äldsta kvinnan, oftast farmor. Den uppgift som få västerländska kvinnor känner till är att den arabiska kvinnan också är ansvarig för familjeekonomin. Männen arbetar och försörjer familjen, medan kvinnorna tar hand om pengarna. Pojkars och flickors världar är ofta mycket separerade och detta blir särskilt tydligt när barnen kommer upp i tonåren. Flickor får inte umgås med jämnåriga pojkar och därmed har pojkarna heller ingen möjlighet att umgås med jämnåriga flickor. Äldre bröder kontrollerar gärna sina systrar, eftersom man inte vill att familjens rykte skall bli skamfilat. Flickan skall vara oskuld när hon gifter sig. Kvinnans hår: En viktig markör när flickan blir könsmogen är att hon skall dölja sitt hår. Hår har i hela världen visat om en kvinna är ärbar eller lössläppt. Håret är och har varit i väst, kvinnans viktigaste sexuella attribut. Detta synsätt har dominerat även judendom och kristendom, men är numera synligast bland muslimska kvinnor. I Sverige kunde flickorna ha löst hår fram till konfirmationen, därefter skulle det flätas eller sättas upp i en knut. Det var också då som kvinnorna hos oss började ha en schalett över håret. "Löst hängande hår hade ingen ärbar kvinna", sa professor Dick Harrison i TV 4:s serie Sveriges Historia. Det var ingen manschauvinistisk värdering utan ett sakligt konstaterande av en historiker som kan sin historia. Harrison kommenterade en

18 talsmålning föreställande Valdemar Atterdags brandskattning av Visby Centralt i målningen finns en vacker kvinna med långt, blont hår. Harrison finner att kvinnan med det löst hängande håret måste uppfattas som en prostituerad (även om det inte var konstnärens avsikt). Fina flickor bar håret uppsatt, oftast dolt under en hatt eller sjal. Ett fritt fladdrande kvinnohår kunde förleda män att begå syndfulla handlingar. Att kvinnans hår har en farlig erotisk laddning har mänskligheten vetat länge. Det är ingen slump att Eva oftast avbildas med långt fladdrande hår när hon förför Adam i Edens lustgård. I målningen Adams fall av Hugo van der Goes (ca 1470) har till och med ormen fått ett kvinnohuvud med långt hår. Eva och ormen tycks samtala, men Eva vänder sin kropp mot Adam. Kvinnors mystiska gemenskap kring kunskapen om hur man får makt över män har i den kristna historieskrivningen setts som djävulens verk. Skökan Maria Magdalena förminskades snabbt i kyrkohistorien (många anser att hon var Jesu fru). Kvinnan skulle ha den kyska Jungfru Maria som förebild. Madonnan avbildas sällan med löst hängande hår. (Ur Axess) Synen på kvinnans hår förändrades i västvärlden under 1900-talet, men det var först på 1960-talet som det fullt ut var tillåtet för kvinnor att släppa loss sitt hår. Kanske har det med p-pillrets segertåg över världen att göra. För första gången i människans historia kunde kvinnor ha sex utan att bli gravida. Barnuppfostran i Somalia Bakgrund ( hämtat ut Wikipedia): Av landets befolkning utgör somalierna omkring 85 %. Somalierna delar in sig i sex stora grupper av klaner, benämnda efter den man som anses vara anfader till de olika klanerna i respektive grupp. Dessa grupper är dir, som i huvudsak är bosatta i nordväst, ishaaq, som bebor norra Somalias centrala delar, hawiye, som är bosatta i landets centrala delar samt Shabeeleflodens dalgång. Daarood är den till ytan mest spridda gruppen av klaner. De återfinns i de nordöstra delarna av landet samt söder om Jubafloden. Den största dialektala skillnaden uppvisar de bägge närbesläktade grupperna digil och rahanweyn, vilka bebor området mellan de bägge floderna. Klanen och klangemenskapen är centrala för somaliernas politiska och sociala liv. Trots att Somalia ofta betraktats som etniskt, religiöst och språkligt homogent är det främst gentemot klanfränderna som en somalier är solidarisk. Genom att räkna härstamning på fädernet kan 17

19 varje somalier placera sig i det nätverk av skyldigheter och rättigheter som klanmedlemskapet innebär. Främst omfattar detta den kollektiva betalningen av blodspengar (diya). Vid sidan av de sex stora grupperna av klaner, vilka alla ytterst anser sig ha ett gemensamt ursprung, bebos Somalia också av flera bantuspråktalande grupper, däribland zigula och gosha (shambara), främst i staden Jubaflodens dalgång. Där livnär de sig på jordbruk. Dessa grupper uppges vara ättlingar till slavar från östra Afrika. Många av dem har emellertid på grund av förföljelser tvingats lämna sina hemtrakter, och 2004 överfördes åtskilliga till USA. Som försörjningskälla dominerar sedan gammalt nomadiserande boskapsskötsel av kameler, nötkreatur, getter och får. Boskapsskötarna uppskattas till 60 % av befolkningen. Omfattande odlingar av bl.a. hirs och majs är i huvudsak koncentrerade till floddalarna samt området mellan floderna. Till följd av långvarig politisk instabilitet och krig lever över en miljon människor som internflyktingar i landet, och ytterligare ett stort antal har lämnat Somalia. Medellivslängden beräknades 2011 till 50 år för män och 53 år för kvinnor. Vid endast omkring var tredje förlossning finns kvalificerad personal tillgänglig, med hög mödradödlighet som följd. Islam är den officiella religionen. Ett annat exempel på barn och dess fostran kan vi hämta från Somalia, ett land som de senaste 200 åren slitits sönder av europeisk kolonialism och inre stridigheter. Fransmän, britter och italienare delade upp området vid Afrikas horn mellan sig i slutet av 1800-talet. Det självständiga Somalia uppstod först 1960, men landet är fortfarande delat utbröt ett inbördeskrig mellan olika klaner. Fattigdomen blev mycket påtaglig för vanliga människor, eftersom alla pengar gick till vapen dog dagligen 100 barn av svält bara i huvudstaden Mogadishu. Samma år beslutade USA att genomföra en humanitär militär operation med soldater. Denna insats blev helt misslyckad. Situationen i landet är fortfarande mycket instabil och fattigdomen enorm. Hundratusentals människor har tvingats på flykt, främst till grannlandet Kenya. Somalia har ca 8 miljoner invånare varav en minoritet bor i städer. Merparten av dessa försörjer sig på handel och hantverk. Övriga 60 % lever på landsbygden och är i huvudsak jordbrukare eller boskapsskötande nomader. Det senare innebär att männen försörjer sig och sin familj genom kameluppfödning, men att skötseln av 18

20 kamelerna kräver att man förflyttar sig över stora landområden för att djuren skall få mat och vatten. Nötkreatur, getter och får, liksom grönsaks- och spannmålsodling sköts ofta av kvinnor och barn. Att majoriteten av befolkningen är nomader har starkt påverkat kulturen i Somalia. Det är vanligt att nomader utvecklar olika kulturella särdrag. De har varit sina egna herrar och har bara kunnat förlita sig på stöd från den egna gruppen/klanen. Släktrelationer är därför mycket viktiga i den somaliska kulturen. Alla somalier är medlemmar i en sammansluten släktgrupp och gruppen är kollektivt ansvarig för medlemmarna och deras handlingar. Dessa släktgrupper kan vara olika stora, alltifrån några hundra till tusentals medlemmar. Medlemmarna är alltid släkt på pappans sida och har en gemensam förfader: farfar, farfars far, farfars farfar osv. Små barn får tidigt lära sig sin släkttavla; ofta kan de räkna upp till åtta generationer bakåt i tiden. Det är vanligt med månggifte i Somalia och det är inte ovanligt att den kameldrivande fadern har familjer på olika platser. Pappan deltar av naturliga skäl mycket lite i barnuppfostran. Ett barn tillbringar därför sina första år tillsammans med sin mamma. Hon bär barnet på sin rygg och ammar ofta barnet upp till tvåårsåldern. Därefter kan en äldre syster eller kusin bära och passa barnet. Det är nästan alltid flickor som utses att ta hand om sina småsyskon eller kusiner. Man kan se 5-åringar som släpar iväg med en tvååring på ryggen. All barnuppfostran går ut på att lära barnet arbeta, för att alla skall överleva. Fattigdomen är utbredd och ett barn som inte lär sig arbeta har svårt att klara sig som vuxen. Flickorna brukar redan i 4-5 års ålder få ta del av det allmänna hushållsarbetet, medan pojkarna i denna ålder får lära sig valla får eller getter. En viktig skillnad mellan svensk och somalisk barnuppfostran är att i Sverige är föräldrarna ofta ensamma om att uppfostra barn, medan i Somalia ingår många vuxna i ett hushåll. Flera systrar kan leva i ett gemensamt hushåll och uppfostra sina egna och systrarnas barn tillsammans. Pappan deltar av naturliga skäl mycket lite i fostran av barnen. I sammanhanget är det intressant att notera att ordet för syskon, walaal, används även för s.k. förste kusiner. Om inte mammans systrar finns i hushållet finns alltid andra släktingar eller grannar som kan delta i barnets fostran. 19

21 En mamma kan alltså vara mamma dels till sina egna barn, men också till sin systers barn. Detta har ställt till problem med svenska myndigheter. Ordet för släkt är reer och det syftar på en man och hans ättlingar. En famij som heter Reer Ali, avser mannen Ali och alla hans barn och barnbarn. Hans hustru tillhör sin fars reer. En kvinna kan t.ex. heta Zarah Ahmed Muhammed och det anger att hon heter Zarah i förnamn, hennes far heter Ahmed och hennes farfar Muhammed, medan hennes dotter kan heta Mona Ali Mustafa. Dotterns egennamn är Mona, hennes far heter Ali och hennes farfar Mustafa. Könsstympning av flickor och pojkar, omskärelse, är mycket utbrett i Somalia. Omskärelse av pojkar är en relativt problemfri operation. En bit av förhuden på penis skärs bort med ett rakblad eller en kniv och såret får därefter läka med hjälp av örter och blad. För flickornas del är det frågan om ett oerhört svårt och ofta traumatiskt ingrepp. Med hjälp av mycket enkla instrument avlägsnas både klitoris och angränsande vävnad på de inre blygdläpparna. Därefter fästs kanterna av vulvan samman och enbart ett litet hål för urin och menstruationsblod lämnas öppet. Operationen sker i regel under mycket ohygieniska förhållanden. Man använder t.ex. taggar från buskar för att fästa samman vulvans kanter. Efter operationen får flickorna benen sammanbundna för att såret skall läka. Trots detta är det mycket vanligt att det spricker upp och att man därför gör om hela proceduren ännu en gång. Operationen är farlig och kan leda till en lång rad komplikationer som består livet ut. Menstruation, sexuellt umgänge, förlossningar är alla potentiella riskmoment och dessutom oerhört smärtsamma. I Somalia är det på landsbygden förenat med livsfara för mamman att få för stora barn, eftersom dessa då måste födas genom kejsarsnitt av mycket primitivt slag, vilket ofta leder till att kvinnan förblöder. Många kvinnor håller en speciellt mager diet under graviditeten, för att förhindra att barnet blir för stort. Kvinnlig könsstympning är förbjuden i Sverige. Lagen säger att könsstympning inte får göras även om personen går med på det. Den som gör en kvinnlig könsstympning kan dömas till fängelse. Man kan dömas i Sverige även om 20

22 könsstympningen gjordes i ett annat land. Det är också förbjudet att sy ihop en kvinnas vagina efter till exempel en förlossning. Alla som arbetar med barn och ungdomar i Sverige måste anmäla till socialtjänsten om de tror att en flicka har blivit könsstympad eller kommer att bli könsstympad. Rättsfall i Sverige (ur Wikipedia) Sedan lagen kom 1982 och fram till och med 2010 hade 46 anmälningar om misstänkta könsstympningar av flickor inkommit till polisen. Av dem lades 13 ner då de inte ansågs vara relevanta utifrån könsstympningslagen (exempelvis för att de gällde manlig omskärelse eller var anmälningar mot privata kliniker som utför intimkirurgi). I 20 av de misstänkta fallen gjordes genitala undersökningar, varav det i 11 fall inte fanns några synliga spår av ingrepp. Av de återstående 9 förundersökningarna lades 7 ned, då det inte kunde styrkas att flickan könsstympats på ett olagligt sätt. Svårigheter med att styrka brott kunde handla om att flickan sannolikt redan var könsstympad då hon kom till Sverige, eller att hon efter beslut av släktingar i familjens hemland och det inte var möjligt att knyta någon i Sverige boende person till händelsen. I Sverige har två fall gått till domstol, båda i Göteborg under I det ena fallet dömdes en somalisk man till fängelse i två år för könsstympning som ska ha ägt rum i Mogadishu under I det andra fallet dömdes en somalisk kvinna till tre års fängelse för könsstympning och grov fridskränkning. Utöver könsstympningen, som ska ha ägt rum i Somalia 2001, dömdes kvinnan för upprepad misshandel av sin dotter. Skilsmässa är vanligt i Somalia. Barn till ett frånskilt par brukar bo hon sin mamma tills det kommer i tonåren. I den åldern brukar sönerna flytta hem till pappans nya familj och flickan gifts bort. Skolan Det latinska alfabetet infördes först 1972 och sedan dess har många alfabetiseringskampanjer genomförts i Somalia. Samtidigt infördes en 8-årig obligatorisk skola för barn som är avgiftsfri, men sedan inbördeskriget startade 1988 har en kraftig tillbakagång skett, både i antalet läskunniga och antalet elever i skolan. Undantag gäller för provinsen Somaliland där det finns ett relativt fungerande skolsystem. 21

23 Den vanligaste skolformen i övriga Somalia är koranskolor. De flesta barn, oavsett kön, skickas till en sådan under minst ett år i 4-5 års åldern. Där lär de sig recitera koranen och oftast lär de sig också lite klassisk arabiska. Islam är den förhärskande religionen i Somalia, men många för-islamska traditioner lever kvar, traditioner som t.ex. omskärelse av flickor, vilket inte alls stöds av koranen. Barnuppfostran i Afghanistan Jag har mycket begränsad erfarenhet av flyktingar från Afghanistan och var därför tveksam om att skriva om denna grupp. All information här nedan har jag hämtat från Migrationsverket, Rädda Barnen, Action Aid och Nationalencyklopedin och min förhoppning är förstås att kunskap om ett land underlättar förståelsen av barnuppfostran. Befolkningen fördelar sig på omkring 10 större och mer än 30 mindre etniska grupper. Även om alla invånare i Afghanistan officiellt kallas för afghaner är detta egentligen benämningen på medlemmar av Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna, som omfattar närmare hälften av landets befolkning. Pashtunerna är huvudsakligen bosatta i de västra, södra och östra delarna av Afghanistan och är uppdelade i stamförbunden durrani (i väster) och ghilzay (i söder och öster) samt i en rad mindre stammar i öster (bl.a. afridi, mohmand, shinwari, waziri). Gemensamt för alla pashtuner är språket, pashto, och de kulturella normerna, pashtunwali, som definierar reglerna för ett korrekt uppträdande människor emellan. Den näst största gruppen, tadzjikerna, talar persiska (dari) och utgör ca 30 % av befolkningen (2004). De återfinns utspridda över Afghanistan, bl.a. omkring Herat och i nordöst. I pashtundominerade områden används ordet tadzjik också ofta som generell benämning på icke-pashtuner. I norra Afghanistan lever en rad mongoliska folk, som talar turkiska språk; de viktigaste är uzbeker (2,9 miljoner) och turkmener ( ); längst i nordöst finns en mindre grupp av kirgizer. I norr finns dessutom spridda grupper av s.k. araber (ca ), som emellertid talar persiska. I de centrala delarna av Afghanistan finns hazarer (ca ), ett mongoliskt folk som talar persiska och är shiiter (medan de flesta andra grupper är sunniter); hazarerna ringaktas av många andra grupper. I väster finns de persisktalande, halvnomadiska och till dels bofasta aimak (1,2 miljoner). I de sydligaste och västligaste trakterna lever balucher ( ) och den lilla, dravidisktalande brahuigruppen ( ). 22

24 I Hindukushbergen i öster finns nuristaner (f.d. kafirer, ) och pashai ( ), vilka är uppdelade i stammar och talar språk av indiskt ursprung. De demografiska uppgifterna är ungefärliga och avser Ett stort antal afghaner befinner sig till följd av de senaste årtiondenas inbördeskrig och politiska instabilitet i exil. De största flyktinggrupperna återfinns sedan några decennier i Pakistan (1,7 miljoner) och Iran (över , 2009). Dessutom finns numera afghanska flyktingar bosatta i de flesta västerländska länder, inklusive Sverige. Alla uppgifter rörande landets befolkning är mycket osäkra. Den senaste befolkningsräkningen var 1979, och efter det har landet befunnit sig i inbördeskrig. Landet är tätast befolkat i provinserna kring huvudstaden Kabul. Andra koncentrationer finns främst i Heratområdet i nordväst och i Kunduzdalen i norr. Den bofasta landsbygdsbefolkningen lever oftast i mindre byar i anslutning till floder och konstbevattnade områden. Urbaniseringen är blygsam. Förutom huvudstaden Kabul (3 miljoner invånare, 2012) är de tre största städerna Qandahar, Herat och Mazar-e Sharif. Barnuppfostran bland romer Ett annat exempel på en annorlunda syn på barn finner vi hos romerna. Den romska gruppen har genom århundraden av förföljelse utvecklats till det som jag kallar en motståndskultur. För att överleva och behålla sin värdighet som människa har man lärt sig att markera gränsen mot förtryckarna. Genom att renodla alla regler och normer och genom att följa gruppens gemensamma regler markeras en egen identitet. Stommen i romernas kultur kallas romanipen, den rituella koden, en kod för beteenden/regler/normer inom gruppen. Bara den som följer romanipen anses vara en värdig medlem. Den som är riktigt rättrogen får hög status. Romanipen formar också romernas sätt att se på sig själva och konsekvensen blir att den person som inte följer romanipen, inte heller är en riktig rom. Identiteten finns således inte i blodet utan i att följa reglerna. 23

25 Barnuppfostran bland romer innebär helt enkelt att lära ut alla de interna regler, som styr vardagen och förhållningssättet inom gruppen. Många av reglerna är strikta överlevnadsregler, som skapats under lång tid av förföljelse och fattigdom, såsom regler för tvätt och mat; regler som gjort att man undvikit smittor och sjukdomar under svåra tider. Allt som skall in i kroppen är rituellt rent och hygienen kring matlagning är därför mycket sträng. Matbordet är heligt och man är mycket noga med att bara placera rena saker på bordet. Ingenting av det som används vid matberedning får ha kontakt med golvet. Mat placeras ofta högt upp, t.ex. överst på ett skåp. Även om romerna levt under svåra hygieniska förhållanden har det alltid varit viktigt att diska minutiöst. Helst skall disken sköljas tre gånger i hett vatten. Den som inte har rent i sitt kök är en skam för gruppen. Det finns regler också för rituell renlighet. En man är renare än en kvinna, en förstfödd renare än en icke-förstfödd och överkroppen är renare än den nedre delen av kroppen. Det senare påverkar t.ex. hur man tvättar. Man blandar inte mans- och kvinnokläder, man blandar inte smutstvätt från köket med tvätt från toalett eller badrum. Detta kan förklara en del av de tvister som förekommer i våra tvättstugor. Respekten för de äldre kallas puripen. I dessa regler ingår att man alltid måste visa respekt för dem som är äldre än man själv. Det anses också olämpligt att yngre personer bor högre upp i ett hus än äldre. Yngre personer klär inte av sig för natten om det finns äldre personer i bostaden. En man går inte med bar överkropp inför äldre och kvinnor bör vara påklädda innan det blir ljust på morgonen. I familjen har förstfödd son och förstfödd dotter ofta en särställning. Denna typ av regler har förmodligen uppstått ur erfarenheten, att om maten fördelas lika mellan alla barn, finns risken att alla blir undernärda och i värsta fall dör. Åtminstone två av barnen måste garanteras överlevnad; förstfödd son och förstfödd dotter. De övriga barnen får givetvis mat om det finns, men garantin gäller de två förstfödda. De förstfödda känns i regel igen genom att de också har bättre kläder och äkta smycken. De förstfödda har ofta mycket makt över sina yngre syskon. 24

26 Eftersom överlevnaden har styrt gruppen har man inte alltid kunnat utse ett handikappat eller sjukligt barn som förstfödd, även om han/hon är äldst i syskonskaran. Flickorna uppfostras till att lära sig de kvinnliga plikterna enligt den interna lagen. Det betyder att flickor skall lära sig att uppfostra barn genom praktisk träning; de får ofta ta hand om yngre syskon. De måste lära sig städa och tvätta, enligt de mycket strikta reglerna. En viktig del i uppfostran för flickor är mathanteringen. Dels är det en kvinnlig plikt att se till att det finns mat på bordet, men det är också nödvändigt att tillreda den på rätt sätt. En flicka får alltså lära sig hur hon skall vara som vuxen, vilka plikter som förväntas av henne genom att hon imiterar de andra kvinnorna i gruppen. Gränserna mellan pojkars och flickors världar är mycket tydliga. Om en flicka går in på pojkarnas domäner markeras detta snabbt av föräldrar eller syskon. En flicka blir vuxen mycket tidigt. Bland romer räknas en flicka som fått menstruation som vuxen. En flicka går därför sällan i skolan längre än till årskurs sex. Sedan börjar förberedelserna för hennes inträde i vuxenvärlden. Hon skall dels finslipa sina kunskaper om de interna reglerna och dels förberedas för äktenskap och mödraskap, vilket brukar ske när hon är år. I Sverige kan vi se att en förändring har skett i synen på lämplig ålder när flickor skall gifta sig. Äktenskapet ingås senare. Förstfödd dotter gifter sig vanligtvis med förstfödd son i annan familj, medan ickeförstfödd gifter sig med icke-förstfödd i en annan familj, ibland med sin kusin. Statusskillnaden bibehålls i hela livet. Precis som i uppfostran av flickor lär sig pojkarna mycket tidigt att imitera sina äldre bröder, sin pappa och andra män i gruppen. Pojkarna lär sig att bli de yttre försvararna och att försörja sin familj, allt enligt de interna reglerna. Som jag redan nämnt har försörjningen inte alltid varit enkel, det har funnits motstånd från majoritetssamhället att ge romerna arbete. Många försörjer sig därför genom egen företagssamhet. En stor del av romerna i Sverige är helt bidragsberoende. 25

27 Bland romer anses barnomsorg inte alltid nödvändigt, faktum är att många upplever det som farligt. Genom den svenska barnomsorgen lär sig barnet att bli svenskt, medan föräldrarna vill att barnet blir en rom, alltså lär sig den egna gruppens regler. I Helsingborg hade vi en lång diskussion med den romska gruppen angående förskoleverksamhet i slutet på 1980-talet. Anledningen var att många av de romska barnen inte klarade skolstarten. Efter många förhandlingar enades vi om att starta en romsk förskola, med två romska barnskötare och en svensk föreståndare. Förskolan var öppen 4 timmar per dag. Försöket varade i två år och redan då märktes skillnaden när några av barnen började skolan. Efter dessa två år valde de flesta romska föräldrarna att ha sina barn i svensk förskola. När jag har talat med lärare i Helsingborg som tagit emot dessa barn i sina klasser, säger de flesta, att nu, efter 20 år, märks skillnaden. Barnen klarar sig bättre i skolan. En hel del av de romska tonåringarna, särskilt flickor, har valt att studera på gymnasiet. I ungdomsskolan följer de romska barnen den ordinarie undervisningen, men ges rätt till hemspråksundervisning. Många barn får inte alls det föräldrastöd de behöver för att klara skolarbetet, dels för att många föräldrar är analfabeter, men också för att skolan kan uppfattas som farlig. Barnuppfostran bland kurder på landsbygden Ett ytterligare exempel på barnuppfostran hämtar jag från den kurdiska kulturen på landsbygden, där de flesta har mycket låg utbildning. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det jag kommer att beskriva är lika främmande för en kurdisk akademiskt utbildad förälder, som för en svensk. Vi är inte bara vår kultur, vi är vår sociala klass och vår utbildning, som jag tidigare påpekat. Kurderna är och har varit en mycket förföljd grupp, oavsett om de bor i Iran, Irak, Syrien eller Turkiet. Vi i väst skiljer mycket tydligt på barn, tonåring och vuxen. Denna delning förekommer inte bland kurder på landsbygden. Arbetsbördan i de fattiga områdena 26

28 är mycket tung och barnen får tidigt en arbetsuppgift, som skall skötas. I kurdisk barnuppfostran skiljer man tydligt på uppfostran av pojkar och av flickor. Pojkarna skall uppfostras till försörjare och försvarare av gruppen, dels från yttre hot, men också som försvarare av de interna hedersbegreppen. På grund av det svåra förtrycket mot gruppen blir försvaret av gruppen från yttre hot en absolut förutsättning för att man skall överleva. Det är inte ovanligt att pojkarna redan i årsåldern får arbeta utanför familjen för att hjälpa till med familjens försörjning. Flickor tar tidigt del av kvinnornas arbete; de skall lära sig laga mat, tvätta, städa och väva. De hålls ofta hårt; de får tidigt lära sig att vara lydiga och arbetsamma. Att vara pratsam eller vacker är ingen bra merit, flickor skall hålla sig i bakgrunden. Från 9-10 års ålder får flickorna inte längre umgås med pojkar, inte ens sina egna bröder. De börjar då använda heltäckande kläder och döljer sitt hår med en sjal. De kurdiska flickorna uppfostras oftast till en underordnad roll; de kommer att giftas bort mycket tidigt och i sin nya familj (makens) tilldelas samma underordnade ställning. Flickornas sexualitet bevakas av övriga familjemedlemmar minutiöst. En flicka som förlorar sin oskuld kan inte bli bortgift. Hela hennes familj kommer också att förlora sin heder. Att förlora familjehedern kan vara förödande för övriga familjen. Det kan bli svårt för hennes systrar och bröder att hitta någon att gifta sig med; ingen vill ha med denna familj att göra. För att rädda familjen från skammen förekommer s.k. hedersmord. Bra litteratur om kurdisk barnuppfostran: Dilsa Demirbag-Sten: Stamtavlor 2005 och Fosterland 2010 Barnuppfostran i den kosovo-albanska kulturen Ytterligare ett exempel hämtar jag från den kosovo-albanska landsbygden. I Kosovo finns ca 1,7 miljoner albaner och så gott som alla är muslimer. Landet är ekonomiskt underutvecklat och har länge dominerats av en patriarkalt 27

29 orienterad kultur. Klasskillnaderna mellan befolkningen i städer och på landsbygd är enorm. Personer som tillhör de övre skikten i samhället lever på en ekonomiskt hög nivå och är ofta välutbildade, medan det samtidigt finns människor som lever under mycket enkla förhållande på landsbygden. De sistnämnda lever vanligtvis i storfamilj. Storfamiljen är släkt på den manliga sidan och har därför gemensamt efternamn. Bland flyktingar från Kosovo i Sverige finns representanter för båda sociala skikten, dvs. både högutbildade akademiker från städer och mycket lågutbildade personer från landsbygden. Min beskrivning av barnuppfostran gäller enbart den senare gruppen. Den kosovo-albanska synen på barn präglas på landsbygden av den patriarkala synen. Mannen är den dominerande personen i familjen och pojkarna uppfostras till att bli nya män och överhuvuden. Förhållandet mellan far och son kännetecknas av djup respekt. En syster skall visa lydnad mot sin bror, som i sin tur skyddar hennes heder. Flickorna gifts i regel bort mycket unga och helst med en avlägsen släkting. Flickor och kvinnor har i våra ögon en underordnad roll i familjen. Deras roll blir att knyta ihop två släkter eller släktgrenar genom äktenskap och därmed förstärka banden mellan dessa. De två släkterna kan då hjälpa varandra att överleva. Precis som jag beskrev i kapitlet om romer, styrs den kosovo-albanska kulturen på landsbygden av en intern lag, kallad Kanuni i Leke Dukagjina, som ibland även kallas Bergslagarna. Lagen reglerar allt som rör klanen, familjen, äktenskap, gästfrihet och tvister liksom bestraffningar för dem som inte lyder lagen. Den vanligaste bestraffningen är utstötning ur gruppen. För speciella brott gäller emellertid blodshämnd. Denna bestraffning riktas alltid mot män och pojkar över 15 år och för att klara sig måste dessa stänga in sig på någon okänd plats. Pojkarna får då lämna sin skolutbildning, medan kvinnor och flickor får ta över ansvaret för familjens överlevnad. Ofta blir det svårt för kvinnorna att tillsammans med barnen klara av jordbruket. 28

30 Denna typ av rättskipning är inte ovanligt för grupper som lever i områden där staten saknar makt att påverka medborgarnas beteenden och svara för deras trygghet. Rättskipningen blir alltså ett sätt att skapa stabilitet i en osäker och rättslös omgivning. Ungefär 90 % av alla barn går i skolan i Kosovo. Det är emellertid inte lika viktigt att flickor får gå i vanlig skola, istället får de då gå i koranskola. Analfabetismen är mycket utbredd i Kosovo; ca 25 % av kvinnorna och 9 % bland männen är analfabeter. Barnuppfostran i den syrianska/assyriska kulturen på landsbygden Under och 80-talet kom en ganska stor grupp flyktingar med syrianskt ursprung till Sverige, i första hand från sydöstra Turkiet och anhöriginvandringen har varit stor. De är i huvudsak armenisk talande och tillhör den syriansk-ortodoxa kyrkan. Benämningen syrian används istället för assyrier främst för att betona kyrkotillhörigheten. En mindre grupp tillhör den s.k. nestorianska kyrkan och ett fåtal andra kristna trosriktningar. Syrianerna levde i Turkiet i en korporativ social enhet som kallas sulale. Denna organisation är patrilinjär och består av ett visst antal hushåll. Sulale har i första hand en rituell funktion och har inte så mycket med ekonomi att göra. Det är de vuxna männen som leder sulale och tar beslut enligt en bestämd beslutsprocess. Inom sulale finns också en intern domstol och i den ingår prästen och utvalda lekmän. Frågor som behandlas är t.ex. brutna sociala överenskommelser, som skilsmässor, otrohet, äktenskapskonflikter. Flera sulale ingår i en större enhet som kallas sauto. Ahil är en släktskapsenhet på moderns sida och den hålls i första hand ihop genom äktenskap. Barnen växer upp i skilda världar beroende på kön. De små barnen växer upp tillsammans med kvinnorna i en sluten, muromgärdad värld. Flickorna tillbringar alltså en stor del av sin uppväxt i täta kvinnodominerade världar, medan pojkarna 29

31 successivt slussas över till männens värld. Gruppens heder upprätthålls av kvinnorna, d.v.s. flickorna skall förbli oskulder tills de gifter sig. Männen är de som bestämmer det mesta i livet, men kvinnorna har relativt stor makt inom hemmet. Bestraffningar i olika kulturer Alla föräldrar och lärare vet att man ibland, på ett eller annat sätt, bestraffar barn som är olydiga. Bestraffningar förekommer alltså i alla kulturer. I det här kapitlet tar jag upp olika metoder. Det finns givetvis bestraffningar som inte följer några metoder alls; galna vuxna som slår sina barn sönder och samman finns dessvärre i hela världen, inte minst i missbrukarfamiljer. Kattbestraffning Den vanligaste bestraffningsmetoden är en metod som fått namnet kattbestraffning, troligen för att den liknar kattmammans sätt att bestraffa sin unge. Kattbestraffning är en snabb och känslomässig bestraffning och går till så att den vuxne omedelbart reagerar när barnet uppträder på ett sätt som inte är acceptabelt. I denna bestraffning ingår att stirra barnet in i ögonen, skrika till, så att det hörs i öronen och därefter ta tag i barnet, skaka, dra i håret eller örat eller klatscha till barnet. Därefter måste bestraffaren (eller någon annan i närheten) visa barnet att det trots allt är älskat, genom att man lyfter upp och kramar det, d.v.s. man tröstar det. I kattbestraffning skiljer man mellan barnet och handlingen. Den vuxne älskar sitt barn, men bestraffar den oriktiga handlingen. Aga-bestraffning En helt annan bestraffning är aga. I Europa har denna bestraffning varit den vanligaste i hemmet och metoden lever fortfarande kvar i delar av Europa, USA, Canada och Australien. Aga i skolan förekommer även utanför västvärlden, vanligast i tidigare kolonier som t.ex. Indien, där man tagit över det engelska skolsystemet. 30

32 Aga-bestraffningen skiljer sig helt från katt-bestraffningen genom att man i familjen har en i förväg utnämnd bestraffare, oftast pappan. När barnet begår en dumhet bestraffas det inte direkt, utan den som ser eller hör barnets olydnad hotar med att bestraffaren snart skall ge barnet en omgång, Vänta du till pappa kommer hem! När bestraffaren sedan kommer är det hans plikt att utföra bestraffningen. Han behöver alltså inte vara arg. Aga-bestraffning sker oftast i tre steg. Det första är att förnedra barnet, oftast genom att dra ner byxorna, så att barnet får skämmas inför de som ser på. Andra steget är att ta fram familjens redskap för bestraffning, t.ex. riset eller mattbankaren. Man slår barnet på den nakna baken eller ryggen och helst skall det bli märken. Därefter skall barnet skrämmas till lydnad genom att man låser in det på en plats där det känner sig otrygg och rädd t.ex. garderoben. Ofta kombineras isoleringen med att barnet inte får någon mat. I Sverige förbjöds aga-bestraffningen i skolan 1958 och i hemmet Både kattoch aga-bestraffningen förbjöds 1979 (Föräldrabalken). Genom denna lag blev det klarlagt att även lättare handgripliga tillrättavisningar är otillåtna. I England har man sedan några år förbjudit aga-bestraffningen i skolan, men fortfarande protesterar både föräldrar och lärare mot denna lag. På privatskolor har man tack vare många protester från föräldrar fått behålla aga-bestraffningen, under förutsättning att föräldrarna godkänner det. Detta har fastslagits av Europadomstolen. Skuld-bestraffning Skuld-betraffningen är en psykologisk bestraffningsmetod. Den vanligaste varianten är att den vuxne som ser barnet begå en olydnad börjar gråta när och därefter anklagar barnet. - Nu blev mamma ledsen! - Det är ditt fel att jag är olycklig! Syftet är alltså att barnet skall känna skuld för att den vuxne blivit ledsen och förhoppningsvis ångra sig. 31

33 Hot-bestraffning Ytterligare en psykologisk bestraffning är hot-bestraffning, som används i förhållande till barn; ett hot om att någon skall ta eller hämta det. - Är du inte snäll kommer trollen och tar dig! - Passa dig, annars kommer polisen och hämtar dig! Denna bestraffning är mycket intressant eftersom den bygger på en (omedveten) kunskap hos den vuxne, nämligen barnets behov av skydd för att överleva. Om man hotar att någon skall ta barnet, innebär det samtidigt att jag drar bort mitt skydd för barnet. Underförstått kommer jag att låta dem, vem det nu är, ta barnet ifrån sin familj. Rådjursbestraffning: Denna metod är en av de nyaste att användas mot barn. Tidigare har den förekommit som bestraffning av vuxna, men först de trettio senaste åren används den mot barn, särskilt i Skandinavien. Metoden påminner om hot-bestraffning, men har en speciell vinkling: nämligen att hota överge barnet. När barnet begår en olydnad säger den vuxne: - Nu flyttar jag hemifrån! Jag flyttar hem till mormor igen! - Kommer du inte nu, så går jag! Hej då! En annan variant är att den vuxne istället utesluter barnet, ett annat sätt att överge. - Gå in på ditt rum! - Gå ut i korridoren! - Försvinn ur min åsyn! Den tredje varianten på samma tema är att överge genom att tiga i kombination med att tala om barnet med någon annan. - Jag fattar inte varför just jag skulle få en sådan elak pojke... - Kan du förstå hur din syster kan vara så dum! Kulturkrockar när det gäller bestraffningar Lille Ahmed som växer upp i t.ex. Egypten vet exakt när han har gått över en gräns 32

34 i sin hemmiljö. Någon vuxen, som ser olydnaden, kommer omedelbart att påminna honom genom att stirra honom in i ögonen, ryta till så att det hörs i öronen och sedan på något sätt fysiskt bestraffa honom, t.ex. genom att dra honom i håret, alltså bestraffa honom enligt katt-bestraffningsmetoden. Ahmeds familj måste fly och de hamnar i Stockholm, där Ahmed börjar skolan. Han är orolig i klassen och ibland gör han provocerande saker, som hans lärare upptäcker. Läraren, som är svensk, ser vad Ahmed håller på med och vill bestraffa honom: - Ut i korridoren, Ahmed! säger han med barsk ton. Ahmed går ut i korridoren, men han har mycket svårt att förstå att detta är en bestraffning. Snarare kan Ahmed uppfatta detta som ett privilegium. Genom åren har jag talat med 100-tals invandrarelever och föräldrar om svensk bestraffning av olydiga barn och ungdomar. Samtliga har varit överens: I Sverige finns ingen bestraffning. Alla gör vad de har lust med! Givetvis gäller svensk lag i Sverige. Det är förbjudet att slå barn! Jag menar alltså inte att vi skall återinföra någon fysisk bestraffning. Men på något sätt måste vi lösa problemet. Första steget innebär för mig att bli medveten om problemet. Vi måste som förskollärare, lärare eller socialsekreterare vara medvetna om att det finns olika sätt att bestraffa. Andra steget är att försöka hitta alternativa modeller, istället för att använda gamla invanda bestraffningar. Det är inte förbjudet enligt svensk lag att titta barn i ögonen och ryta till. En annan metod man kan använda är att ta hjälp av hemspråkstränaren/läraren, som är mer van att bestraffa enligt katt-metoden, givetvis utan slag. En tredje metod använde jag mig av när några tonårspojkar från Mellanöstern stal min äldste sons cykel. Jag fick tag i dem, mer av en slump, vände mig till deras hemspråkslärare och fick hennes hjälp med Koranläsning. I tre veckor fick pojkarna en halvtimme om dagen läsa Korantexten som handlar om tjuvar. Jag tror ingen av dessa tre numera unga män har stulit en cykel. 33

35 Att byta bestraffningsmetod Flyktingar får redan på förläggningen besked om att det är förbjudet att slå barn i Sverige och svensk lag gäller självklart för alla som bor i vårt land, oavsett ursprung. Men för många är det svårt att förstå hur de skall behandla sina barn när de gör felaktiga handlingar, eftersom de, precis som vi, bara kan en metod. Vår svenska råddjurs-bestraffning är okänd för de flesta och många nyanlända känner sig därför handlingsförlamade och vet ingen råd hur man skall göra. Man förstår heller inte varför förskolan/skolan inte bestraffar barnen när de begått en oriktig handling, eftersom man inte känner igen rådjursmetoden som en bestraffning. Förolämpningar (verbala bestraffningar) i olika kulturer De vanligaste förolämpningarna hos oss skandinaver är hämtade från bibeln. Vi använder uttryck om djävulen och helvetet. - Dra åt helvete din dumme djävul! - Dra dit pepparn växer, din djävla sate! I de flesta kulturer används inte djävulsuttryck, utan sexuella uttryck. - Stick, din djävla hora! - Försvinn, din bög! Den värsta förolämpningen är att förknippa sexualitet mellan son och mamma. Det räcker med att titta på en amerikansk film en kväll, den är full av uttryck som motherfucker eller liknande. Många av våra invandrarbarn använder därför just sexuella uttryck när de känner sig kränkta. Jag vill inte på något sätt försvara användandet av sexuella kränkningar, men jag kan föreställa mig att de inte menar mer än vi gör när vi använder ordet djävul när de använder ordet hora. Det behöver alltså inte betyda att de menar att tjejen i klassen verkligen är en hora, utan avsikten är att förolämpa. En annan betydligt allvarligare förolämpning eller hot är uttrycket: - Jag skall döda dig! - Jag skall skära halsen av dig! 34

36 Enligt svensk lag är dylika hot absolut förbjudna, och som jag redan påpekat gäller givetvis svensk lag i Sverige. Det är ett olaga hot att säga: Jag skall döda dig! Vi skall absolut inte acceptera att någon hotar att döda oss! Men jag vill ändå till er som läser detta säga: Acceptera det inte, men ta det inte så himla bokstavligt! Gå inte hem och lås in dig och tro att du verkligen skall bli dödad. Jag är helt övertygad om att den som vill döda mig inte talar om det i förväg. Det finns underliga uttryck i alla språk och alla kulturer. Ett av de kanske märkligaste i vår egen kultur är något som vi använder mot våra allra käraste, nämligen våra barn när vi verkligen vill tala om hur mycket vi tycker om dem: - Jag skall bita dig! - Jag skulle kunna äta upp dig! Vi menar förstås inte att vi bokstavligen skall bita barnet eller äta upp det! Ensamkommande barn och ungdomar Årligen kommer ett stort antal barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan legal vårdnadshavare till Sverige för att söka asyl, så kallade ensamkommande barn. Kommunerna ansvarar för mottagandet, boendet och omsorgen om ensamkommande barn och ungdomar. Ansvaret gäller både asylsökande och ensamkommande barn och ungdomar som har fått uppehållstillstånd. De kommuner som är engagerade i mottagandet kan få statlig ersättning. 35

37 Afghanistans regering har för första gången (2209) lämnat in en rapport om barns situation i landet till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Rädda Barnen välkomnar rapporten som ett steg i rätt riktning för Afghanistans barn. Men samtidigt finns det mycket kvar att göra. Decennier av krig, fattigdom och sociala och kulturella normer har skapat en svår situation för de afghanska barnen. Barn med funktionshinder diskrimineras, flickor gifts bort i ung ålder, barn utsätts för våld i både skola och hem och tillgången till skola och sjukvård är bristfällig. Vanligt att barn utsätts för våld För många afghanska barn är våld vardagsmat. I hemmen lider flickor störst risk att utsättas för våld. Den afghanska lagen tillåter män att aga familjemedlemmar utan risk för straff. Samtidigt utsätts särskilt pojkar för grymma och förnedrande behandlingar i skolan. Många lärare ser aga som grundläggande och nödvändigt för att upprätthålla disciplinen i skolan, och de har också lagen på sin sida. Utbildning för alla barn Alla afghanska barn har idag inte samma möjlighet att gå i skolan. Många flickor missar sin rätt till utbildning eftersom deras föräldrar inte vågar låta dem gå den ofta långa och farliga vägen till skolan. Skolorna är också väldigt sällan anpassade för barn med funktionshinder och för barn med utvecklingsstörningar finns idag inga möjligheter till utbildning. Dessutom är skolorna ofta nedslitna, lärarna för få och klasserna för stora. Tidiga äktenskap diskriminerar flickor I Afghanistan måste en pojke vara 18 år för att få gifta sig och en flicka 16 år. Flickor kan dock 36