GROT-uttag och Askåterföring -tillvägagångssätt, rekommendationer, effekter

Transkript

1 GROT-uttag och Askåterföring -tillvägagångssätt, rekommendationer, effekter 1

2 Bakgrund Försurande luftföroreningar, vilka främst härrör från förbränning av fossila bränslen har stora effekter på mark och vatten. När marken försuras sjunker dess ph värde. Försurning innebär också att mängden baskatjoner minskar på grund av en ökad utlakning av dessa. Vid låga ph-värden ökar dessutom rörligheten av många metaller i marken däribland aluminium (Al 3+ ), vilken bl a är toxiskt för växters rötter. Försurningen medför även att läckaget av surt och aluminiumhaltigt vatten till sjöar och vattendrag ökar, vilket kraftigt påverkar den biologiska mångfalden där. Som exempel kan nämnas att mört och öring inte kan föröka sig i surt och aluminiumhaltigt vatten. Även grundvattnet påverkas på sikt av försurningen, vilket ger en direkt effekt på oss människor. Skogsbruket har också stor inverkan på markens näringsbalans och ph. Näringsupptaget hos träden leder till att man får en ansamling av näring och basiska ämnen i trädet. På motsvarande sätt bortförs näring och ansamlas sura vätejoner i marken. Trädens näringsupptag är således i sig försurande. Om trädbiomassan får ligga kvar och förmultna på lokalen, vilket t ex sker i en naturskog så kompenseras marken för de näringsförluster som skett under trädtillväxten. Om biomassa däremot förs ut från lokalen, vilket sker vid t ex stamvedsuttag förs emellertid denna näring permanent bort från skogsmarken. På starkt försurade marker, samt på bördiga marker där biomassaskörden blir stor är det idag osäkert om vittringen kan kompensera för dessa näringsförluster. Jämfört med biobränslen medför användningen av fossila bränslen en nettoproduktion av växthusgasen koldioxid (CO 2 ). Detta motiverar en ökad användning av mer miljövänliga inhemska biobränslen, som t ex avverkningsrester i form av grenar och toppar (GROT). Under 90-talet har uttaget av GROT ökat i Sverige. Det ökade biomassauttaget, i form av GROT, leder dock till ett ökat näringsuttag från beståndet utöver det näringsuttag som enbart stamvedsuttaget medför. Detta ökar risken ytterligare för att skogsbruket skall bidra till att en näringsobalans i marken uppstår. För att undvika detta och samtidigt kunna bibehålla eller öka GROT-uttaget bör näringskompensation ske. Kompensationen av näringsuttaget bör i förta hand ske genom tillförsel av den vedaska som bildas vid förbränning av GROT. Genom att återföra askan återförs den näring och basverkan som ursprungligen fanns i GROTen till marken. Syftet är främst att minimera skogsbrukets effekt på näringsbalansen i marken och därmed på omgivande vattenekosystem. I områden som under lång tid utsatts för sura luftföroreningar är spridning av aska också ett bra sätt att förbättra markens framtida motståndskraft mot försurning. Genom askspridningen återförs den näring som förlorats från den försurade marken via läckage. Askåterföring bidrar även till att ett kretslopp av näring mellan skog och samhälle skapas. Detta kan bl a leda till minskade deponikostnader för samhället. Som framgår ovan så finns det många fördelar med en ökad användning av GROT och spridning av aska. Men som vid alla tillfällen då man utnyttjar naturresurser så finns det också risker. I detta häfte kommer vi att gå igenom hur GROT-utag och askåterföring går till, samt hur dessa åtgärder kan påverka miljön. Vi kommer även med utgångspunkt från Skogsstyrelsens rekommendationer kring åtgärderna diskutera hur dessa bör bedrivas för att undvika eventuella negativa effekter på miljön. 2

3 Uttag av GROT Är GROT ett biobränsle? Enligt Svensk standard definieras biobränsle som ett bränsle där biomassa är utgångsmaterialet. Bränslet kan ha genomgått en kemisk eller biologisk process eller omvandling och ha passerat annan användning. Till biobränslen räknas bl a : Trädbränslen har trä eller trädelar som inte utsatts för kemisk omvandling, som utgångsmaterial, t ex skogsbränsle, rivningsvirke eller embalage. Skogsbränsle är trä eller trädelar som tidigare inte nyttjats för något annat ändamål, t ex stamved, GROT, samt biprodukter från träbearbetande industri som bark, spån och kaprester. Energigrödor som salix och rörflen Returbränslen som omvandlats kemiskt eller biologiskt som t ex rivningsvirke, tallbecksolja mm Bränslet delas ofta även in efter den fraktion som eldas i pannan. För träbränsle sker indelningen ofta i pellets, briketter, sågspån, kutterspån, torrspån, cellulosaflis, bark, GROT, skogsflis, helved och tallbecksolja. Man delar dessutom även in bränslet i oförädlade och förädlade bränslen. Till de oförädlade bränslena räknas bl a GROT, skogsflis och biprodukter från såg- och trävaruindustrin som sågspån och bark. Hur mycket trädbränsle och GROT används i Sverige? Användningen av skogsbränsle har ökat kraftigt i Sverige de sista 20 åren. Det är dock svårt att skaffa sig en bild över det verkliga GROT-uttaget och hur mycket energi som utvinns från GROT skördad i Sverige. Orsakerna är flera. Antingen slås GROT i statistika sammanställningar ofta ihop med andra bränsleslag som spån, bark och förädlade träbränsle som pellets och briketter, eller så ingår det som en del av fraktionen skogsflis, där även flisat timmer ingår. Att utgå från avverkningsanmälningar där man även anmält GROT-uttag, kan också vara problematiskt. I vissa fall anmäler man GROTuttag, utan att GROT tas ut och vice versa. Dessutom är det svårt att skatta hur stor andel av GROT som finns tillgänglig på hygget som verkligen tas ut, alternativt lämnas kvar. Med utgångspunkt från denna problematisering gör vi följande försök att visa belysa hur stor del av energianvändningen som skogen bidrar till, dels hur stort GROT-uttaget är och dels hur det variera över landet. Den totala årliga energikonsumtionen i Sverige 2001 låg på ca 616 TWh, av vilket biobränslen och torv m.m. stod för 16 %, d v s över 95 TWh (Statistiska Centralbyrån 2003). Av detta användes 57 % inom industrin, 34 % inom fjärrvärmesektorn och 10 % för uppvärmning av småhus. Enligt samma källa var träbränsleanvändningen i fjärrvärmeverk motsvarande 18,6 TWh under 2001, medan produktion av trädbränslen för försäljning var under 2001: 3

4 8,4 TWh bränsleflis och kross 9 TWh spån och bark 5,1 TWh förädlat bränsle. Dessutom används årligen drygt 7 milj. m³ t ved för uppvärmning av småhus. Totalt innebär detta att användningen av trädbränslen motsvarar ca 50 TWh. Till detta kan läggas användningen av returlutar från massaindustrin, 34 TWh, vilket inte klassas som trädbränsle, men är en produkt från skogen och ingår som en del av biobränslena. Totalt beräknades GROT-uttaget ske från ca ha i hela Sverige 1999 vilket motsvarade 16 % av avverkad areal (D1-polytax, Skogsvårdsstyrelsen). Uttaget av GROT ökar ju längre söder ut man kommer i landet, från 800 ha i norra Norrland, 2500 ha i södra Norrland, 6700 ha i Svealand till ha i Götaland. Detta uttag beräknas motsvara 1.3 miljoner ton ts vilket i sin tur motsvarar ca 8.6 TWh. Energiinnehållet varierar dock med bränslets fukthalt och vanligen räknar man med ett energivärde på mellan 0.6 och 0.9 MWh/m 3 s (stjälpt mått). Från 1999 och framåt har det totala GROTuttaget i Sverige pendlat kring 15 % av avverkade ytor (D1-polytax). GROT-uttaget varierar inte bara över landet utan även inom regionerna. I Västra Götaland är t ex GROT-uttag vanligt förekommande i Svenljunga- och Skaraborgsområdet och mindre vanligt kring Uddevalla och norr över. Enligt en intervjuundersökning av Schelin (2003), kunde GROT-uttaget i Västra Götaland 2003 skattas till ca m 3 s, vilket motsvara ca 0.65 TWh. Enligt avverkningsanmälningarna för 2003 anmäldes GROT-uttag för 1989 objekt motsvarande 5832 ha (jmf 3509 ha år 2000). Hur stor areal av detta som verkligen skördats på GROT är dock inte känt. D1-polytax tyder dock på en ökning av GROT-uttaget i Västra Götaland de sista åren, från 46 % av total avverkad areal 2000, 50 % 2001 till 59 % år Enligt Schelins enkät tas huvudelen, mellan 75 och 95 % av GROT ut i samband med slutavverkning och mellan 5 och 15 % i samband med röjning/gallring. Mycket tyder således på att GROT-uttaget ökar inom vissa regioner. Enligt enkäten av Schelin är dock framtidstron mycket skiftande beroende på vem av aktörerna inom GROT-uttag som man frågar. Flertalet tror sig dock komma att öka eller har ökat sitt uttag. De motiverar det bl a med att prisbilden blivit bättre vilket gör att entreprenörerna vågar investera i ny utrusning, samt att man tror att taket för det optimala uttaget ännu inte är nått. Några anser att dagens verksamhet i samband med slutavverkningar är på en bra nivå, men att uttaget i samband med röjning kan öka. Slutligen anser en grupp att uttaget kommer att minska eftersom det är dålig lönsamhet i branschen samt att markskadorna som uppstår i samband med uttag kommer att medföra ett minskat intresse från markägarens synpunkt för GROT-uttag. GROT-uttag skall anmälas GROT-uttag skall enligt 14 skogsvårdslagen (SVL) anmälas till Skogsvårdsstyrelsen senast 6 veckor innan beräknat uttag vid slutavverkning. Detta gäller för ytor som är minst 0.5 ha. Ett vanligt sätt att anmäla GROT-uttag är därför att anmäla det i samband 4

5 med anmälan för slutavverkning (vanligen ett kryss på anmälningsblanketten för slutavverkning). Enligt 12 kap 6 i miljöbalken (MB) ska skogsägaren anmäla för samråd med Skogsvårdsstyrelsen om han planerar att genomföra något som väsentligt kan komma att ändra naturmiljön. Det står dock inte preciserat i lagen vilken typ av verksamhet som avses, men GROT-uttag kan betraktas som en sådan åtgärd och bör därför anmälas för samråd enligt denna lag. Om man dock har anmält GROT-uttag enligt 14 SVL anses man även ha gjort denna samrådsanmälan enligt 12 kap 6 MB. Samråd innebär en dialog mellan skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen, där skogsvårdsstyrelsen kan föreslå förändringar av åtgärden eller i sista hand besluta om begränsningar eller t o m förbud. GROT-uttag är dessutom speciellt så till vida att det i Skogsvårdslagen (SVL) 30 står följande: När träddelar utöver stamvirke tas ut ur skogen skall, när så erfordras, åtgärder vidtas före, i samband med eller efter uttaget så att skador inte uppkommer på skogsmarkens långsiktiga näringsbalans. (Föreskrifter till Skogsvårdslagen 30 SKSSF 1993:2) Det skulle kunna tolkas som en rekommendation till askåterföring. Vi återkommer till detta senare. Teknik vid GROT-uttag Vi slutavverkning skalar skördaren av grenarna från trädet, så att grenarna hamnar i mindre högar längs skördarens körväg. Den fortsatta hanteringen av GROT varierar mycket. Dessa mindre högar kan antingen lämnas kvar för att barra av på marken i beståndet och därefter flisas av en skotare som kör runt och flisar i beståndet, eller samlas ihop med en skotare till vältor invid en bilväg eller liknande (Fig 1). Vältorna täcks ofta med papper för att de skall hålla sig torrare under sin lagring i skogen fram till att de flisas. Flisningen sker då senare vid vältan och flisen transporteras därefter ut ur skogen. Även hel oflisad GROT kan köras till särskilda terminaler där det flisas, t ex värmeverk som sköter sin egen flisning. I dessa sammanhang förekommer ibland att GROTen buntas eller komprimeras för att öka lastkapaciteten. Det förekommer även att grön GROT direkt körs ihop i vältor vilket kan vara ett sätt att minska markens kvävebelastning. I vissa fall sker dock avbarrningen när GROTen ligger i vältorna, vilket inte är lämpligt ur näringsläckagesynpunkt. I de fall då man vill avlasta marken från kväve är det därför mer lämpligt att direkt flisa och köra ut, alternativt att direkt köra ut den hela gröna GROTen. Samma metoder som nämns ovan används även vid GROT-uttag vid gallring och röjning. Skillnaden är dock att hela träd eller träddelar flisas alternativt körs ut oflisat med specialfordon till en terminal där det sedan flisas. 5

6 Figur 1. GROT som lämnats kvar på hygget efter avverkning körs ihop till vältor. Den teknik som används vid GROT-uttag är huvudsakligen konventionell utrustning som är lite modifierad. För att transportera riset från högen där skördaren lämnat det används vanligen en skotare med ett modifierat lastutrymme och en speciell grip. För flisning används också en skotare med en speciell lastgrip och ett flisaggregat där skogsbränslet matas in, flisas och därefter blåses ut i en container. Effekter av GROT-uttag Ökat näringsuttag, försurning och tillväxtminskningar? Uttag av GROT medför att näringsuttaget från marken ökar jämfört om man endast tar ut stamved. Eftersom granen har en stor grenbiomassa jämfört med tallen, blir näringsuttaget vid GROT-uttag i granskog större än i tallskog. Näringsuttaget blir också relativt högre vid GROT-uttag i ungskog och vid röjningar jämfört med uttag vid slutavverkningar eftersom barr och grenbiomassan utgör en större andel av totala biomassan hos yngre träd än hos äldre. Jämfört med markens totala näringsförråd är det bara en bråkdel av näringen som försvinner, och på lång sikt kan marken vanligen kompensera för förlusterna genom bl a vittring av baskatjoner. På kort sikt visar dock studier att mängden utbytbara baskatjoner (näringsämnen som lätt kan bli tillgänglig för växterna) minskar vid GROT-uttag, d v s basmättnadsgraden sjunker. Orsaken är att man vid GROT-uttag för bort den näring som annars skulle frigjorts från barr och grenar om de lämnats kvar att förmultna. Dessutom lämnas de sura vätejoner som en gång frigjorts vid trädens näringsupptag kvar i marken. GROT-uttaget riskerar således även att öka försurning av marken. Således, den lägre andelen tillgängliga baskatjoner är starkt kopplad till försurning eftersom baskatjonerna ersätts av sura joner. Försurningen ökar risken för att aluminium och andra giftiga metaller blir lösliga. Höga halter av löst oorganiskt aluminium är bl a giftigt för växternas rötter. Dessutom riskeras att även att det vatten som rinner från marken ut i sjöar och vattendrag blir surt och aluminiumhaltigt, vilket kan skada fauna och flora där. 6

7 Effekt på produktionen Den lägre tillgången på lättillgänglig näring kan på kort sikt ge tillväxtnedsättningar. Detta gäller främst för gran efter uttag av GROT i samband med slutavverkning, men även för gran och tall efter uttag i samband med gallring och röjning. Näringsuttaget kan minskas betydligt genom att låta GROT barra av innan det förs ut, utan att stora kvantiteter biomassa förloras. Barren utgör ca 25 % av GROT, men beroende på näringsämne innehåller de ofta mer än 50 % av den näring som finns i GROTen. Genom att dessutom återföra askan från GROT, vilken huvudsakligen innehåller resterande näringsämnen, kan nämnda problem motverkas. På starkt kvävebegränsade marker kan det dessutom behövas tillskott av kväve för att motverka tillväxtförluster. Om markerna ligger inom områden med hög deposition av kväve kan emellertid bortförsel av barr vara ett bra sätt att avlasta marken från kväve. Förlusten av mineralnäring bör dock kompenseras för i dessa fall. GROT-uttag har även effekt på produktionen genom att förutsättningarna för föryngring påverkas. Genom att riset avlägsnas blir det lättare att markbereda och plantera. Självetableringen av plantor underlättas också. I de flesta fall blir överlevnaden hos nyetablerade plantor också högre efter GROT-uttag, speciellt för tall. I försök där barren dessutom lämnats kvar verkar den positiva effekten på plantöverlevnaden kvarstå samtidigt som eventuella kortsiktiga tillväxtminskningar undviks. Svaga marker med kärvt klimat kan utgöra ett undantag för regeln om bättre plantöverlevnad. Orsaken kan vara att GROT här utgör ett skydd och därmed minskar risken för frostskador. GROTen kan här även fungera som ett skydd mot uttorkning av markens ytskikt. Ett uttorkat ytskikt kan försämra förutsättningarna för självföryngring genom att frögroningen förhindras. På flera av dessa marktyper borde detta dock inte vara något problem eftersom GROT-uttag oftast inte är aktuellt p g a dålig ekonomisk bärighet. Sönderkörning av marken I princip allt skogbruk innebär körning på marken och därmed en ökad risk för skador på mark och rötter, stammar, samt av död ved. Vid uttag av GROT ökar denna risk eftersom man inte vill använda riset att köra på i samma omfattning som vid konventionellt stamvedsuttag. Körning på riset ökar risken för förorening av riset med sten och annat och därmed en risk att förstöra flisningsaggregat mm. Dessutom innebär uttaget att antalet körningar ökar. Riset skall skotas ihop och eventuellt flisas i samband med detta, alternativt skotas ihop och läggas i vältor, vilka senare flisas och transporteras ut. Eftersom efterfrågan på bränsle är hög under vinterhalvåret sker en stor del av flisningen också under denna period. Detta kan vara ett problem ut markbärighetssynpunkt. Hot mot lämnad naturhänsyn och biologisk mångfald GROT-uttag kan om det utförs felaktigt innebära ett hot mot tidigare lämnad naturhänsyn. Dels kan död ved i olika nedbrytningsstadier riskeras att köras sönder, dels finns risken att t ex torrakor och vindfällen körs ut tillsammans med GROT. Att helt rensa hygget från GROT är inte heller att bra eftersom det utgör viktiga miljöer för 7

8 många insekter, men även svampar, mossor och lavar. Av samma orsak bör inte heller GROT från exempelvis lövträd köras ut. Många rödlistade insektsarter lägger ägg i risvältor. Detta är i sig positivt, men om GROTen flisas innan insekterna flugit ut riskeras populationerna att minskas kraftigt. På samma sätt utgör vältorna häckningsplatser för flera fågelarter. Flisning av GROT under häckningsperioden bör därför också undvikas. Skadeinsekter Användaren av skogbränsle vill ofta att bränslet skall ha torkat innan det levereras, samt vill vanligen ha huvuddelen av sin leverans under vinterhalvåret. Bränslet mellanlagras därför huvudsakligen i skogen i mindre högar eller i vältor, eller på teminaler under den varma delen av året. Dessutom bör riset ha barrat av på hygget, något som också huvudsakligen sker under sommarhalvåret, innan det körs ut. Denna mellanlagring kan om den utförs på ett felaktigt sätt öka risken för angrepp av skadeinsekter på angränsande växande skog. För att undvika detta bör bestämmelserna i skogsvårdslagen kring hantering av färskt barrvirke följas. Skogsstyrelsens rekommendationer rörande GROT-uttag Som framgår ovan, finns det som med allt konventionellt skogsbruk risker med GROTuttag. Med utgångspunkt att detta har Skogsstyrelsen en rad rekommendationer kring GROT-uttag, vilka kommer att redogöras för nedan. Genom att följa dessa kan riskerna med GROT-uttag minimeras. Vid uttag av skogsbränsle bör kompensationsgödsling ske och merparten barr lämnas kvar någorlunda jämt spridda. Kompensationsgödsling är extra viktigt på starkt försurade marker eller då merparten av barren tas ut i samband med föryngringsavverkning. Ett uttag av GROT per omloppstid kan dock ske förutsatt att merparten barr lämnas kvar relativt jämt spridda. Barren kan tas ut en gång per omloppstid i samband med gallring eller röjning. Barren kan också tas ut från områden med hög kvävebelastning för att avlasta marken från kväve, förutsatt att kompensationsgödsling sker. Om GROT-uttag gjorts på dikad torvmark bör aska eller PK-gödselmedel spridas där. Torven har naturligt en låg andel växttillgängligt P och K. En stor del av dessa näringsämnen finns istället bundet i träd och andra växter och frigörs då dessa bryts ned. För man bort GROT från dessa lokaler riskerar man därför tillväxtförluster p g a näringsbrist. I samband med att en skogsägare, säljer avverkningsrester bör denne informeras om möjligheterna att få aska spridd på sin mark för att kompensera för näringsuttaget. Skogsbruksplanen bör användas för att hålla reda på var uttag av avverkningsrester skett och var aska spridits. Sett över en tioårsperiod är det lämpligt att aska sprids 8

9 över ungefär lika stor areal som skördas på avverkningsrester på en fastighet. Om några decennier bör dessa arealer stämma överens. Sumpskog och annan skog med höga naturvärden bör undantas från GROT-uttag. GROT-uttaget bör inte heller inte omfatta trädslag som förekommer i liten frekvens såväl inom beståndet som i landskapet som helhet. Se även till att kantzoner längs sjöar och vattendrag sparas från GROT-uttag. Naturhänsyn bör tas då GROT samlas ihop och hämtas ut. Träd och buskar som tidigare lämnats av hänsyn till natur- och kulturmiljön bör inte skadas eller köras ut. Torrakor, vindfällen, lågor och buskar som lämnats vid avverkningen får inte heller köras bort eller köras sönder. En femtedel av den totala mängden GROT bör lämnas kvar på hygget för att gynna den biologiska mångfalden. I detta sammanhang bör de grövsta topparna av varje trädslag sparas. Var aktsam då GROT som legat i en större hög eller välta körs ut. Om det finns ädellöv i en rishög eller välta som legat över sommaren bör det översta lagret lyftas av innan högen körs ut. Hotade insektsarter kan ha lagt ägg där. Försök även att planera så att vältorna inte körs ut under häckningsperioden. Vältorna tjänar som häckningsplats för flera fågelarter. Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen. Alla åtgärder som berör dem kräver tillstånd av Länsstyrelsen. Fasta fornlämningar och övriga kulturlämningar får inte skadas eller köras sönder vid GROT-uttag. Även allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder skall rensas från avverkningsrester och eventuellt lagas. För att minska risken för Barkborreangrepp skall du följa Skogsvårdslagens föreskrifter till 29 om högsta mängd kvarlämnat färskt barrvirke, i samband med att du hanterar GROT. Av denna anledning bör du även ha ett säkerhetsavstånd på minst 50 m mellan risvältan och ett växande bestånd av samma trädslag som i vältan. Askåterföring Hur mycket aska sprids i Sverige? Spridning av aska sker dels i skogsbolagens/entreprenörers regi och dels i Skogsvårdsstyrelsernas regi. Kulturerna för hur detta sker och hur det registreras är ännu mycket varierande mellan olika delar av landet och därför är det svårt att få en uppfattning om den areal som spridits med aska, alternativt med en blandning av aska och kalk. Syftet i det sistnämnda fallet är dels att med hjälp av askan motverka skogsbrukets försurande bidrag dels att med hjälp av kalken neutralisera surt nedfall som ackumulerats i marken. 9

10 Mycket tyder på att den totala arealen där aska sprids ökar framförallt i Södra Sverige. Från mitten av 90-talet och fram till 2003 spreds framförallt aska-kalkblandningar i Skogsvårdsstyrelsernas regi. I dagsläget sprids dock huvuddelen av askan av skogsbolag och entreprenörer, eftersom Skogsvårdsstyrelserna från och med 2003 saknar medel för operativ verksamhet. I Västra Götaland ingår dock Skogsvårdsstyrelsen i ett samarbete som finansieras av Länsstyrelsen Västra Götaland för spridning av aska/kalk inom regionen. Beträffande den spridning av aska, alternativt av kalk och aska som skett i Skogsvårdsstyrelsernas regi, så visar beräkningar att totalt: ca ha behandlats med kalk och aska ca 1000 ha med enbart aska Till detta kommer som nämnts de arealer som spridits av bolag/entreprenörer En slutsats som kan dras utifrån detta stycke är att ett fungerande system för registrering av de arealer som sprids måste utvecklas ytterligare. Dessa uppgifter ligger främst på skogsvårdsorganisationen och består bl a i att utveckla och sprida kunskap om samrådsförfarandet vid askspridning, samt utveckla GIS-registreringen. Dessutom måste systemet bli accepterat och allmänt vedertaget av de aktörer som sprider aska. Askspridning skall anmälas Spridning av aska är på samma sätt som GROT-uttag samrådspliktigt enligt miljöbalken (MB) 12 kap 6, vilken säger som följer: Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel. (Miljöbalken 12 kap 6 ) Detta innebär att man skall göra en samrådsanmälan till Skogsvårdsstyrelsen om man avser att sprida aska och bedömer att det väsentligt kan komma att påverka naturmiljön. Denna anmälan görs ofta av skogbolaget eller entreprenören som kommer att sprida askan på en skogsägares mark, men det är viktigt för markägaren att komma ihåg att det alltid är han/hon som själv har ansvaret för det som sker på hans/hennes fastighet. Eftersom det kan vara svårt för den enskilde att avgöra vilka effekter askspridning kan få är det en god regel att göra en samrådsanmälan till sin Skogsvårdsstyrelse i detta sammanhang. Samrådsanmälan görs på en speciell blankett som man kan få av sin lokala Skogsvårdsstyrelse och verksamheten får inte påbörjas förrän tidigast 6 veckor efter att anmälan inkommit till Skogsvårdsstyrelsen. Till anmälan skall bifogas kartor över områden där spridningen planeras, samt analysprotokoll för askan. 10

11 När Skogsvårdsstyrelsen får in anmälan görs en bedömning av den planerade spridningen. Under förutsättning att Skogsvårdsstyrelsen inte har något att invända mot spridningen kan ett positivt besked lämnas till verksamhetsutövaren. Spridningen är då en angelägenhet för markägaren/verksamhetsutövaren och Skogsvårdsstyrelsen. Det förs även en diskussion kring eventuella rekommendationer som bör följas vid åtgärden. Om Skogsvårdsstyrelsen däremot har något att invända ska även synpunkter från Länsstyrelsen inhämtas före beslut, enligt SFS 1998: De rutiner som finns mellan Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i dessa typer av ärenden håller för närvarande på att ses över. Det är också lämpligt att informera berörda kommuner. Det är dock viktigt att påpeka att beslutet är Skogsvårdsstyrelsens och att kontakterna med markägaren/verksamhetsutövaren sköts genom Skogsvårdsstyrelsen, så att inte problem med parallell information uppstår. Enligt Skogsvårdslagen (SVL) regleras askåterföring med följande formulering: När skogsgödsling, vitaliseringsgödsling, kompensationsgödsling eller spridning av bekämpningsmedel utförs, skall detta ske så att skador på miljön undviks eller begränsas. (Föreskrifter till Skogsvårdslagen 30 SKSSF 1993:2). Hur detta bör gå till finns bl a preciserat i allmänna råd och Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling Skogsstyrelsens meddelande En sammanfattning av dessa återges även längre fram i detta häfte. Hur beräknar man mängden aska som skall spridas? Näringskompensation bör ske efter uttag av grenar och toppar (GROT), men i starkt försurade områden i södra Sverige kan även kompensation behövas för stamvedsuttag. I Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling (Skogsstyrelsens meddelande 2001:2) finns två olika metoder för att beräkna en askgiva, dels schablonmetoden (Tabell 1) och dels näringsbalansmetoden (Tabell 2). Schablonmetoden används då uppgifter om tidigare GROT-uttag saknas eller om kompensation ska ske för stamvedsuttag under innevarande omloppstid. Spridningen av aska sker normalt vid ett tillfälle per omloppstid. Den högre givan är avsedd för bördiga marker/södra Sverige medan den lägre givan är avsedd för magra marker/norra Sverige. Tabell 1. Rekommenderade askdoser per omloppstid och bestånd enligt schablonmetoden Trädslag Ton aska TS/ha och omloppstid (svag mark - bördig mark) Gran 1-2 Tall 0,7-1,5 Björk/övrigt löv 1-2 Näringsbalansmetoden (Tabell 2) ger mera exakta mängder för kompensation och beräknas med hjälp av beräkningsprogrammet Snurran.xls som är framtaget av Staffan Jacobsson på Skogforsk. Programmet kan hämtas från Skogforsks hemsida (sök på snurran med sökfunktionen på hemsidan). 11

12 Tabell 2. Beräknade askdoser enligt näringsbalansmetoden Uttag Ståndortsindex- Markens bördighet. Kompenserande dos, ton aska TS/ha och omloppstid G18 G26 G34 T18 T26 B18 B26 All stamved under 1,5 2,0 2,5 0,8 1,2 1,4 2,1 omloppstiden Grot utan 0,7 0,8 0,9 0,2 0,3 0,4 0,5 Slutaver k-ning barr/löv Grot med 1,1 1,3 1,4 0,3 0,4 barr/löv Röjning/ Försenad 0,4 0,5 0,6 0,2 0,3 0,3 0,6 Gallring röjning Samtliga gallringar utan barr/löv 0,3 0,6 0,8 0,1 0,2 0,2 0,3 Samtliga gallringar med barr/löv 0,6 1,0 1,3 0,2 0,3 Riktlinjerna är framtagna för fastmark men kan användas även på torvmark. Givorna ska dock inte överstiga 3 ton aska TS per hektar och tioårsperiod. Hur sprids aska? Markspridning Spridning av aska sker oftast med markspridare (Fig. 2), i växande bestånd eftersom det kräver mindre stabila produkter än spridning på hyggen. Askan ställs då ut i containrar i skogen. Spridaren lastar askan från dessa containrar och utgår därefter från lastplatsen till beståndet där spridningen skall ske. Figur 2. Markspridning av aska med hjälp av en skotare med spridningsaggregat. 12

13 Det finns två huvudtyper av markspridare, dels större skotare och dels mindre spridare vanligen jordbrukstraktorer med ett spridaraggregat kopplat efter. De större, d v s modifierade skotare bär med sig spridaraggregatet och kan bära upp till 6 ton per lass. Själva skotaren har en bredd på ca 2.60 och ger en spridningsbredd på ca 25 meter (Fig 2). På grund av sin storlek och tyngd kräver de stickvägar för att köra i beståndet. Mindre spridare, kan däremot oftast röra sig relativt fritt i beståndet. De har vanligen en lastningskapacitet på 2-3 ton och en spridningsbredd på mellan 18 och 20 m. Själva ekipagets bredd är ca 1.80 m. Beroende på bl a körförhållanden, och närhet till den plats där askan lastas har Skogsvårdsstyrelsen skattat att mellan 40 och 80 ton per dag kan spridas av en skotare och mellan 20 och 40 ton per dag av en mindre spridare. Förutsatt att 3 ton aska sprids per hektar motsvarar detta mellan 13 och 27 ha, respektive 7 och 13 ha. Spridningsaggregatet består av en behållare som är försett med ett matarband i botten. Matarbandet för askan mot den bakre delen av behållaren, där det finns en lucka genom vilken askan matas ut. Askan styrs sedan ner på en eller två spridartallrikar vilka snurrar runt och på detta sätt kastar ut askan solfjäderformat bakåt. Askgivans storlek bestäms dels av bandhastighet och dels av lucköppning. På mer avancerade maskiner är bandhastigheten kopplad till fordonets hastighet. Diskussion pågår idag beträffande spridning av aska på hyggen. Detta skulle kunna pressa spridningskostnaden. Samtidigt kräver det en stabilare produkt, vilket i sig innebär en ökad produktkostnad i form av stabilare askprodukter. Möjligheten till hyggesspridning skulle dock förmodligen vara mer motiverande för markägarna och kanske öka intresset för markspridning. Askåterföring på ett hygge efter exempelvis GROT-uttag ger markägaren en direkt koppling till den näringsbortförsel som GROTuttag medför. Dessutom riskeras mindre ekonomiska förluster i form av skadade stammar vilket en spridning i en sistagallring skulle kunna åstadkomma. Helikopterspridning I svårframkomliga bestånd, t ex i täta bestånd där vägar saknas, där marken lutar kraftigt eller där det är storblockig, kan helikopterspridning vara ett alternativ till markspridning. Vid helikopterspridning kopplas en behållare med ett spridareaggregat i botten, under helikoptern. Helikoptern flyger med behållaren och sprider askan över det aktuella området. När behållaren är tom återvänder helikoptern till uppställningsplatsen och sänker ned behållaren på marken under så kort tid att en lastare precis fylla behållaren med aska på nytt (ca sekunder). Därefter lyfter helikoptern behållaren på nytt. Kostnaderna för helikopterspridning är ungefär dubbelt så stor som vid markspridning även om spridningskapaciteten är upp till 40 ton/timme. Konkurrenskraften för helikopterspridning ökar främst vid mycket stora objekt eller vid många små svårtillgängliga objekt inom ett begränsat område. Detta beror på att grund- eller uppställningskostnaden för helikoterspridning är hög medan driftskostnaden är något lägre. 13

14 Vid helikopterspridning är det en fördel om granulerad aska kan användas eftersom det ger en säkrare spridingsbild p g a den minskade vindavdriften. Med finkornigare produkter som t ex krossaska kan däremot vara svårigheter med att få en jämn spridningsbild. Effekter av askspridning Positiva effekter av askspridning Aska kan öka tillväxten något på bördiga lokaler. På magra lokaler kan det däremot finnas en risk för tillväxtminskningar på grund av att tillgängligheten av kväve minskar. Askspridning rekommenderas därför inte idag för att öka tillväxten utan för att: Läckaget av surt och aluminiumhaltigt vatten till sjöar och vattendrag minskar på lång sikt, vilket förbättrar miljön för fiskar och andra vattenlevande organismer. Den ökade bortförseln av näring och kalkverkan som GROT-uttag medför kompenseras. Det uthålliga uttaget av skogsbränsle kan öka och därigenom kan användningen av fossila bränslen minska. Kretsloppet av näringsämnen sluts och askan blir en resurs istället för ett avfall. Detta leder i sin tur till minskade deponikostnader för samhället. Öka motståndskraften mot ytterligare försurning hos marker som under lång tid utsatts för sura luftföroreningar. Negativa effekter av askspridning Askspridning medför ökade transporter och därmed en ökad risk för att körskador ska uppstå på träden (rötter och rothalsar) och marken. Körskador kan emellertid förebyggas genom att man avstår från att sprida då marken har dålig bärighet, t ex vid tjällossning eller i samband med hög nederbörd. Spridning av dåligt stabiliserade produkter kan ge upphov till skador på markvegetation. Det kan dessutom öka läckaget av näringsämnen och kväve från marken. För att undvika detta är det viktigt att den aska som sprids är väl stabiliserad och sprids så jämt som möjligt i beståndet. Om askans upplösningshastighet ligger nära det rekommenderade gränsvärdet bör man undvika att sprida där det växer vitmossa (Sphagnum-arter) eftersom sådana mossor är speciellt känsliga. Undantag från detta kan göras om det direkta syftet är att kompensera för tidigare eller kommande GROT-skörd på dikad skogsmark med låga naturvärden. Vid spridning av mycket stabila askprodukter som pelleterad eller granulerad aska, eller krossaska som blandats med kalk har diskuterats risken för blästringsskador på de trädstammar som befinner sig närmast spridningsaggregatet. Detta borde dock kunna motverkas genom att minska spridningsbredden, d v s att askan inte skjuts ut med för hög hastighet. Spridning på hyggen är också ett alternativ. 14

15 Askspridning innebär spridning av tungmetaller och organiska miljögifter och därmed en risk för ackumulation av dessa i skogsekosystemet. Detta är en sanning med modifikation. Om endast den aska som uppstår efter förbränning av skogsbränsle återförs till skogen tillförs endast de ämnen som ursprungligen fördes bort från skogen. Genom att bara sprida skogsbränsleaska, samt följa de rekommendationer beträffande askgivornas storlek till olika bestånd så motverkar man detta. Dessutom bör de askor som av någon anledning har för högt tungmetallinnehåll, eller för lågt näringsinnehåll inte spridas. Rekommendationerna för hur ofta spridning av aska i ett bestånd bör ske, bör också följas. Dessutom bör spridning dokumenteras, företrädesvis i skogsbruksplanen för fastigheten, men även av Skogsvårdsmyndigheten, för att ytterligare minska risken för ackumulation av föroreningar. Skogsstyrelsens rekommendationer rörande askåterföring På motsvarande sätt som för GROT-uttag kan askåterföring felaktigt utfört riskera en rad negativa miljöeffekter på skogsekosystemet. Genom att följa Skogsstyrelsens rekommendationer rörande askåterföring kan emellertid dessa negativa effekter motverkas. Nedan följer en sammanställning av Skogsstyrelsens rekommendationer kring askåterföring. Kompensationsgödsling bör i första hand ske genom tillförsel av askprodukter. Askan bör i första hand komma från förbränning av skogsbränslen och vara härdad. Askprodukterna som ska spridas får inte lösas upp för snabbt. Uppgifter om gränsvärden för upplösning kan du få hos din Skogsvårdsstyrelse. Askåterföringen får inte göra att tillförseln av tungmetaller och andra skadliga ämnen under en omloppstid påtagligt överstiger den bortförsel som sker av dessa ämnen genom skörd. Tungmetallinnehållet i askprodukten som skall spridas bör därför inte överskrida Skogsstyrelsens rekommenderade halter. Dessa finns dels i kompendiet om askor och dels i Skogsstyrelsens meddelande 2001:2 vilket delvis kommer att revideras under Asktillförseln skall balansera den bortförsel av näring och kalkverkan som sker via biomassauttagen (både GROT och stamved). Det innebär att asktillförseln under en omloppstid sällan bör vara större än totalt 3 ton torrsubstans. I många fall kan den vara betydligt lägre. Av denna orsak bör askans näringsinnehåll inte heller ligga under Skogsstyrelsens rekommenderade halter. Högst 3 ton torrsubstans aska får spridas per hektar och tioårsperiod. Om marken är bördig och GROT-uttag görs såväl vid föryngringsavverkning som i samband med röjning och/eller gallring kan behovet av aska vara större än 3 ton under en omloppstid (se SKS rekommendationer för beräkning av askgiva ovan). 15

16 Aska bör spridas så att utlakning av kväve och näring inte sker. Finns det vegetation som kan ta upp näringen så minskar risken för detta. Detta innebär även att man inte bör sprida under tjällossning eller vid höga vattenflöden. Aska bör spridas jämnt i beståndet så att skador på mark och vegetation begränsas. Askåterföring bör inte ske i eller invid nyckelbiotoper och andra områden med höga naturvärden som sumpskog, våtmarker och impediment. Det bör inte heller ske i direkt anslutning till sjöar och vattendrag. Fasta fornlämningar är som nämnts tidigare skyddade enligt kulturminneslagen och alla åtgärder som berör dessa kräver därför tillstånd av länsstyrelsen. Vad händer om skogsmarken inte behandlas? Om inte åtgärder för att stoppa markförsurningen sätts in kommer de skogspolitiska målen för dels skogsmarkens produktionsförmåga, dels för skogarnas biologiska mångfald på sikt inte kunna uppfyllas inom stora delar av Sverige. Med fortsatt deposition av sura luftföroreningar och ett ökat biomassauttag, påverkas markens näringsförråd (basmättnadsgrad) negativt, vilket kan medföra att markens produktionsförmåga på sikt avtar. Ett sjunkande ph medför att lösligheten av aluminium ökar, vilket är giftigt. Även lösligheten av andra tungmetaller ökar vid låga ph-värden. Det vatten som transporteras genom marken och rinner ut i sjöar och vattendrag påverkas också, med sänkt ph och förhöjda halter av aluminium som följd. Försurningen av mark och vatten har dessutom negativ effekt på förekomsten av många syrakänsliga örter, svampar, snäckor, musslor och fiskar mm. 16