FACKLITTERATUREN OCH DE FACKLITTERÄRA FÖRFATTARNA I OFFENTLIGHETEN 1

Transkript

1 Maaria Linko: FACKLITTERATUREN OCH DE FACKLITTERÄRA FÖRFATTARNA I OFFENTLIGHETEN 1 Författare av facklitteratur behöver publicitet för sina verk. Om verken inte syns på något sätt i offentligheten, förstår inte läsarna att vare sig köpa dem eller låna dem på biblioteket. Media bestämmer i stor utsträckning vilka frågor som lyfts fram för diskussion i samhället och detta gäller även facklitteratur. I min nyutkomna bok analyserar jag på vilket sätt författare av facklitteratur och deras sakkunskap syns i offentligheten. I den granskas publicitet som facklitteratur och författare av facklitteratur får i media. Syns de som kreativa individer, sorglösa kändisar eller endast som ansiktslösa ansvariga för sitt tema? För facklitteraturens del frågar jag mig om recensioner av faktaböcker fortfarande förekommer på kultursidorna även om kultursidorna påståtts befinna sig i en hotad ställning eftersom nyhetsjournalism uppskattas mer än kritik i dagstidningar. Jag undersökte också huruvida facklitteraturen bara koncentrerar sig på få ämnesområden och om det förhåller sig så vilka är dessa genrer av facklitteratur. Forskningsmaterial samlades från flera olika källor. Materialet bestod av tidningsmaterial och webbmaterial som riktade sig till en stor publik. För det första följdes fem 1 Skrivningen baserar sig på ett föredrag som presenterats vid Nordiska facklitterärä författerorganisationernas seminarium i Helsingfors Maaria Linko s bok Asiantuntija vai julkkis? Tietokirjallisuus ja tietokirjailijat mediassa kom ut i November 2010 (Suomen tietokirjailijat ry). 1

2 dagstidningar: Helsingin Sanomat, Turun Sanomat, Aamulehti, Kaleva och Keskisuomalainen både på grund av stor upplaga och geografisk representativitet. De tre förstnämnda följdes noggrannare i oktober och november 2009, de två andra i oktober Dessutom följdes kvällstidningar och tre tidskrifter. Granskningsmål på Internet som valdes ut var Kiiltomato Lysmasken, som upprätthålls av det facklitterära Läscentrum, Kritiikkiportti som Suomen kulttuurirahasto och Finlands Kritikerförbund bildat tillsammans, samt recensioner av Agricolas böcker inom historia. Hur verker framtiden av recensionerna av faktaböcker i mediekulturen där kultursidorna sägs vara hotade? För det första fler recensioner publiceras på nätet än tidigare. Det är inte möjligt att göra exakta jämförelser med situationen tidigare, men det förefaller som att antalet bokrecensioner i tidningar avtar medan andra typer av artiklar har ökat. Fördelarna med bokrecensioner och diskussioner om böckerna som publiceras på nätet är möjligheten att söka och en låg tröskel för att publicera. Baksidan med det senare är ibland onödigt osakliga kommentarer, som vem som helst kan framföra till exempel i tidningarnas nätdiskussioner. När man talar om nätet kan man knappast överdriva betydelsen av social media. Populariteten av social media såsom Facebook växer och allt fler samfund skapar sina Facebook sidor. Därmed ökar social medias betydelse som marknadsföringskanal och som verktyg för att dela inbördes jämförelser av och annan information om aktiva läsare och deras fritidsintressen i framtiden. Social media tycks också ändra form snabbt. Hur är det med tidningsrecensioner? Antalet recensioner och deras fördelning i olika ämnesområden följdes i tre dagstidningar. Under bokårets livligaste tid 2009 publicerade 2

3 Helsingin Sanomat totalt 73 recensioner av faktaböcker. I Aamulehti publicerades 65 och Turun Sanomat 56 recensioner. De som vant sig vid att söka bokrecensioner och presentationer enbart i tidningar hittar information om endast en bråkdel av alla utgivna böcker. Historia, konst och biografier var favoritämnena för recensionerna av faktaböcker i Helsingin Sanomat och Aamulehti. I Turun Sanomat recenserades mest böcker som behandlade mat och dryckeskultur men även konst och biografier hörde till de populäraste ämnena för recensionerna av faktaböcker. Fler böcker med anknytning till samhälle, ekonomi och natur recenserades i Helsingin Sanomat än i de två andra tidningarna. Och hur framställs själva författaren av facklitteratur? Den offentliga bilden av författaren av facklitteratur som personintervjuerna skapat är mycket positiv. Oavsett om det är fråga om en historiker författare eller bostadsaktivist författare av facklitteratur framställs han eller hon i sympatiska roller. Författaren av facklitteratur beskrivs karakteristiskt som en person som är intresserad av flera saker och som samtidigt överväger sina värden i livet. Han eller hon kan på basis av flera intervjuer karakteriseras som en klok människa och ofta har hans eller hennes funderingar också terapeutisk betydelse för läsarna. En terapeut författare av facklitteratur avslöjar ibland sprickor i sitt liv under intervjun och detta passar väl i offentlighetens intimitetskult. Damtidningarnas inställning till facklitteratur varierar: I vissa tidningar används facklitteratur som en källa för artikelidéer och givare av bakgrundsinformation men författaren förblir osynlig. Den traditionella damtidningen Kotiliesi lyfter dock tydligt fram 3

4 författarna av facklitteratur som kreativa personer genom att publicera omfattande personintervjuer om dessa. Incitamentet till intervjun är ofta ett nyligen utgivet verk av författaren. Man berättar också om författarens värden i livet, livsstil och privatliv, och tonen i artikeln i dessa intervjuer är alltid positiv, till och med beundrande. Med utgångspunkt från mitt tidningsmaterial gestaltade jag typiska inramningar för framträdandet hos en författare av facklitteratur. Jag kom fram till nio inramningar av författare av facklitteratur, ett slags idealtyp, där samtliga ofta framträder i offentligheten. Författaren av facklitteratur framträder nästan alltid i en dubbelroll i offentligheten. Han eller hon är förstås författare av facklitteratur men framträder på basis av innehållet och tonen i offentligheten samtidigt även som livsfilosof, tolk, sanningssägare, praktisk yrkesmänniska, politiker, sakkunnig, konstälskare, dokumenterare eller terapeut. En livsfilosof författare av facklitteratur kan vara en pensionerad professor, vars värden i livet presenteras som exemplariska. Han eller hon kan också vara en astronom som funderar över etik. Författaren av facklitteratur kan som författare av sin biografi vara tolk eller advokat för sitt objekt. Som sanningssägare får författaren av facklitteratur mycket publicitet men han eller hon utsätter sin person för kritik. Sanningssägarens ämne kan vara vilket som helst från finska män till klimatuppvärmning. En köksmästareförfattare av facklitteratur är en typisk professionell författare av facklitteratur. En politiker författare av facklitteratur ger karakteristiskt ut sina memoarer men han eller hon kan också skriva en motionsguide. En sakkunnig författare av facklitteratur kan lika väl vara ekonom som också naturvetare, om vars person man inte berättar något men 4

5 vars kunskap man förlitar sig på. En konstälskare författare av facklitteratur satsar sin passion och därigenom sin person i såväl sina böcker som i media. Det mest utmärkande för en dokumenterare författare av facklitteratur är en historiker. Den offentliga bilden av en historiker kan också inramas som sanningssägare när han eller hon avslöjar historiska händelser som är smärtsamma och har förtigits. En terapeut forskare kan vara en psykiater som skriver faktaböcker men också till exempel en biografförfattare, historiker eller samhällsvetare, som upplöser krigets mentala trauman. Offentligheten har över huvudtaget en allmän tendens att förutom på personer särskilt koncentrera sig på namn som vid respektive ögonblick finns på ytan. Media skapar dessutom själv uppståndelse. Författare av facklitteratur står inte utanför dessa tendenser även om större delen av facklitteraturen till sin natur är sådan att det inte riktigt går att på något sätt skapa uppståndelse kring den. Å andra sidan har biografier under den senaste tiden erbjudit saftiga ämnen för att skapa uppståndelse: år 2009 har Mauno Saaris verk Haavikko niminen mies samt John Simons verk Koneen ruhtinas, Pekka Herlinin elämä ansetts vara särskilt uppseendeväckande. Även den före detta statsministern Paavo Lipponens Muistelmat I hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Flertalet andra biografier fick synlig publicitet och gav upphov till löpsedlar. Även sakliga recensioner av och andra artiklar om dessa verk publicerades under hösten men sprickor i målpersonernas liv tilldrog sig störst offentlighet i biografierna med en ful helhetsbild som följd. Likadana fenomen uppträder också annanstans. Efter att Storbritanniens före detta statsminister Tony Blair givit ut sitt memoarverk A Journey i september 2010 gjorde den brittiska pressen stor affär av bland annat Blairs alkoholbruk 5

6 och bekännelser med anknytning till känslolivet. I tidningarna diskuterades det också om hur mycket beräkning av förläggaren som finns med i bekännelserna av denna art. Politikernas memoarer och verk om politisk historia får mycket uppmärksamhet i dagstidningar och i tidskriften Suomen Kuvalehti, kanske till och med för mycket. När det har blivit kutym att ge dessa ämnen mycket uppmärksamhet förlorar andra ämnen i denna strid spaltutrymme. Vilka kunde dessa andra ämnen vara? Olika konstämnen behandlas nog i tidningar, likaså natur, miljö, matkultur samt mental hälsa men ekonomi, teknologi, världsreligioner, uppfostran, geografi, samhälle och idrott är exempel på områden om vilka det utkommer klart färre artiklar med anknytning till facklitteratur, även om det kunde finnas ett stort intresse hos läsarna. Ett märkbart föremål för publicitet hösten 2009 var bland författarna av faktaböcker Risto Isomäki som skrivit om klimatförändringen, före detta statsministern och partiledare Paavo Lipponen som gav ut den första delen av sina memoarer, utrikesminister Alexander Stubb som utkom med två böcker under samma år, Anna Kortelainen som skrivit om konstnärer och kulturliv och författaren av facklitteratur för barn, Mauri Kunnas, samt Mauno Saari som skrivit om poeten Paavo Haavikkos liv. De är exempel på facklitteraturens superkändisar. Trots medias personifiering och uppståndelser är författaren av facklitteratur dock oftare en sakkunnig person än en kändis i media. Den offentliga bilden av facklitteratur är ju trots uppståndelser som byggts kring enstaka biografier mer faktabaserad än många andra ämnesområden. Författare av facklitteratur används som sakkunniga inom nästan vilket ämnesområde som helst från ekonomi till mental hälsa. Författare av facklitteratur skriver också själva överstreckare eller artiklar i 6

7 och insändare till dagstidningar. Dessutom är de kolumnister i såväl dagstidningar som tidskrifter och blir därigenom bättre kända hos läsarna. Aktuella nyhetshändelser inom bokvärlden utgjorde en betydande del av facklitteraturens offentlighet. Sådana ämnen var till exempel bokmässor, facklitteraturpriser, diskussion om elektroniska läsapparater och den uppståndelse som rådde kring förlagshusen och chefsbyten. Bokmässan föreföll lämpa sig särskilt väl för kvällstidningarnas värld, och även flera författare av facklitteratur inrymdes enligt dessa tidningar bland dem som man kunde spana in på mässan. De var i synnerhet politiker som skrivit en biografi eller handbok i idrottsträning. Erfarenheterna av media hos författare av facklitteratur var oftare positiva än negativa. Om de mest positiva erfarenheter av media berättade i allmänhet de författare av facklitteratur som någon gång hade verkat inom mediebranschen och förståeligt även de vars uppmärksamhet i media var stor. Vissa författare som fått mycket publicitet begrundade om de hade berättat för mycket om sin egen person i offentligheten positiv publicitet kunde när som helst svänga i den andra riktningen utan att de själva kunde påverka det. Besvikelser uppstod när media inte rapporterade om författarens bok och det var en verklig motgång om ett verk som tog upp ett lokalt ämne inte presenterades i lokaltidningen i fråga. Facklitteraturen fungerar dock i det avseendet som ett sammanhängande fält så tillvida att om det talas mycket om den i media så innebär detta 7

8 ett lyft för hela branschen. I detta avseende innebär seger för en i spelet om publicitet inte alltid nödvändigtvis en förlust för den andra. Till slut konstaterar jag att min centrala iakttagelse är att facklitteratur och författare av facklitteratur syns mycket. Likväl kan det kännas som om skönlitterära författare syns mer och kanske förefaller intressantare. I bakgrunden kan det fortfarande finnas en mytisk uppfattning om författaren som konstnär, vars liv är mer spännande än livet för oss vanliga människor. En författare av facklitteratur uppfattas som en sakligare yrkesmänniska. En lärare författare av facklitteratur får skilja sig och göra förändringar i sitt liv helt fullständigt ostörd men när en skönlitterär författare ändrar sitt civilstånd och livsstil upplevs det som spännande. I fråga om mängden av offentlighet och synlighet förlorar författarna av facklitteratur kanske något men i fråga om sinnesfrid och därigenom skrivro vinner de sannolikt. 8