Svensk vapenexport till Indien och Pakistan av Rolf Lindahl oktober 2002 ISSN Utgiven av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Box 4134,

Transkript

1 Svensk vapenexport till Indien & Pakistan Rolf Lindahl 7

2 7

3 Svensk vapenexport till Indien och Pakistan av Rolf Lindahl oktober 2002 ISSN Utgiven av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Box 4134, Stockholm, Sweden Tel: , Fax: , E-post: 7

4 7

5 INNEHÅLL Del 1 Bakgrund...5 Inledning... 7 Politik Exportkontroll... 8 Lagar & Regler... 9 Följdleveranser Fakta Mänskliga rättigheter Konflikter Kärnvapen Fattigdom Vapenexport Hur mycket? Vad exporterar vi? Vilka är exportörerna? Exporten & Riktlinjerna? Svenska Freds Verkar för Argument Om föreningsarbetet Principutveckling Del 2 Artikelsamling...25 Del 3 Den politiska debatten...39 Frågor & Svar KU-betänkanden Bilaga Memorandum of Understanding...55 Litteraturtips

6 7

7 DEL 1 BAKGRUND 7

8 7

9 INLEDNING Svensk vapenexport till Indien och Pakistan är en ständigt aktuell och omdebatterad fråga. Denna skrift har som ambition att vara ett bidrag i denna debatt. Texten är uppdelad i tre övergripande delar. Den första är en kort introduktion om svensk vapenexport till Indien och Pakistan. Här får du efter en snabb genomläsning en överblick över situationen. I del två tar vi med några av de mest intressanta artiklarna de senaste åren. För ytterligare fördjupning har vi även lagt in en sista avdelning över hur debatten har förts i riksdagen. Del ett är en uppdaterad och delvis omarbetad version av en text som ursprungligen publicerades på Svenska Freds webbplats om vapenexport våren De första sidorna i del ett handlar om den svenska politiken vad gäller vapenhandel, så som exportkontrollen, riktlinjerna och följdleveransbegreppet. Därefter går vi in på fakta om Indien och Pakistan i relation till de svenska riktlinjerna, till exempel kränkningar av mänskliga rättigheter, konflikter, fattigdomen och kärnvapenfrågan. I de näst sista kapitlen tittar vi närmare på den svenska vapenexporten till de båda länderna. Hur mycket och vad vi har exporterat och vilka exportörerna är. Avslutningsvis berättar vi vad Svenska Freds gör inom området och hur du kan vara med och påverka den svenska vapenexporten till Indien och Pakistan. Del två innehåller ett antal debattartiklar från Svenska Freds från de senaste åren. I del tre har vi gjort en sammanställning över dokument från diskussionen i riksdagen. Sist men inte minst finner du även en bilaga med det regeringsavtal som tecknades mellan den svenska och indiska regeringen. 7

10 POLITIK EXPORTKONTROLL "Sverige tillhör de länder som har den mest restriktiva exportkontrollpolitiken i hela världen." Handelsminister Leif Pagrotsky, 26 november Svensk vapenexport kontrolleras av Inspektionen för strategiska produkter, ISP. 1 Tillstånd för att få exportera vapen måste ansökas av företagen och beviljas i förekommande fall alltså av ISP. ISP är en självständig myndighet som verkar i nära samråd med försvars- och utrikesdepartementet. Chefen för ISP, generaldirektör Lars Hjalmar Wide, är den som tar de faktiska besluten om tillstånd för krigsmaterielexport. ISP ska även söka samråd med Exportkontrollrådet 2 innan beslut fattas i viktigare ärenden. Exportkontrollrådet består av tio politiker som träffas omkring sju gånger per år på kallelse av generaldirektören för ISP. Samtliga utförselärenden redovisas för Exportkontrollrådet som dock inte har någon formell makt att stoppa ett beslut. Exportkontrollrådets möten är sekretessbelagda. Inom utrikesdepartementet är det den sk Enheten för strategisk exportkontroll (ESEK) som handlägger exportkontrollärenden. Det är exempelvis ESEK som lägger sista handen vid regeringens årliga skrivelse över krigsmaterielexporten. Politiskt ansvarig för den svenska vapenexportpolitiken är sedan regeringsombildningen 21 oktober 2002 biträdande finansminister Gunnar Lund. Varje år lämnar regeringen en skrivelse där förra årets vapenexport redovisas. 3 Detta är den främsta källan för allmänheten att i sin tur kontrollera våra myndigheter. Ett organ inom riksdagen som granskar regeringens och statsrådens arbete är konstitutionsutskottet. Sedan 1990 har konstitutionsutskottet varje år granskat den svenska vapenexporten Samtliga KU-betänkanden sedan 1990 finns på 8

11 POLITIK LAGAR & REGLER För att erhålla statlig kontroll över krigsmaterielen är lagen konstruerad som ett förbud att producera och exportera krigsmateriel. 5 Undantag kan dock beviljas av ISP om följande riktlinjer uppfylls: Vapenexport bör endast medges om den: bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. 6 stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt 7 stat som har inre väpnade oroligheter eller till stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Vidare är respekt för mänskliga rättigheter ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Tillstånd bör inte lämnas om landet bryter mot detta villkor. Människorättssituationen i ett land skall alltid vägas in, detta gäller även i de fall då det är fråga om utförsel av materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. Om dessa grundläggande kriterier anses uppfyllda går tillståndsärendet vidare. Vid bedömningen av vilka länder som kan komma i fråga som mottagare av svensk krigsmateriel utgår man ifrån fyra riktlinjer. Dessa riktlinjer relegerar emellertid endast nya leveranser. När en leverans väl är gjord gäller helt andra principer för den svenska vapenexporten. Tillstånd till vapenexport bör inte godkännas till: stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat 5 Lagar och riktlinjer om krigsmateriel: 6 Utrikesdeklarationen: 7 Detta kriterium gäller endast för s.k. krigsmateriel för strid. 9

12 POLITIK FÖLJDLEVERANSER Till skillnad från de relativt strikta reglerna för nya leveranser har Sverige en nästintill motsatt policy för s.k. följdleveranser. Vad är följdleveranser? Följleveranser avser kompletteringar till en tidigare genomförd export. Enligt Statens offentliga utredning om följdleveranser (SOU 1999:38) består begreppet följdleveranser av tio kategorier: 1. Reservdelsleveranser 2. Ammunition 3. Underhållsutrustning 4. Renoverings- och uppgraderingsssatser 5. Ersättnigsleveranser, hela system 6. Kompletteringsleveranser 7. Återkommande anskaffning 8. Besläktad materiel 9. Leveranser utgående från licensavtal 10. Tidigare civil materiel Så här säger reglerna om följdleveranser: Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd. Villkorliga och ovillkorliga hinder Det finns två slags kategorier av riktlinjer för krigsmaterielexport: villkorliga och ovillkorliga hinder. De generella riktlinjerna är de villkorliga hindren, dvs de är en fråga för tolkningar och bedömningar. Vid sidan av dessa finns dessutom de s.k. ovillkorliga hindren. Om sådana hinder föreligger skall inte tillstånd beviljas. Ovillkorliga hinder för export är om det skulle strida mot: internationell överenskommelse som Sverige har biträtt beslut av FN:s säkerhetsråd eller folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. Detta innebär: Om Sverige exporterat vapen till en stat som hamnar i väpnad konflikt med annan stat stat som invecklas i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt stat som får inre väpnade oroligheter eller till stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter utbryter så bör Sverige tillåta ytterligare export av tidigare tecknade vapenleveranser. Detta gäller så länge mottagarlandet anser sig behöva vapnen. Någon tidsgräns för följdleveranser finns inte. 10

13 FAKTA MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER MÄNSKLIGA Reglerna säger Tillstånd till vapenexport bör inte godkännas till stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. varit utomrättsliga. Minst 428 människor dömdes till döden och minst fyra avrättades. Tjänstemän blundade ofta avsiktligt, när enskilda eller religiösa grupper begick övergrepp. Väpnade oppositionsgrupper gjorde sig skyldiga till avsiktligt och egenmäktigt dödande av civila. Kränkningar av mänskliga rättigheter 8 Indien "Tusentals politiska fångar, däribland samvetsfångar, kvarhölls utan rättslig prövning. Liksom tidigare förekom tortyr och misshandel i stor omfattning och enligt uppgift dog hundratals människor i häkte. Fängelseförhållandena var sådana att de kan betecknas som grym, omänsklig och förnedrande behandling. Även 1998 "försvann" ett stort antal människor och det kom uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Minst 35 människor dömdes till döden, men inga avrättningar rapporterades. Väpnade grupper gjorde sig skyldiga till grova övergrepp som tortyr, tagande av gisslan och mord på civila." "I hela landet förekom liksom tidigare tortyr, bl.a. i form av våldtäkt, och misshandel." Pakistan "Tiotals politiska fångar, däribland samvetsfångar, kvarhölls, en del utan rättslig prövning. Även 1998 förekom tortyr i stor omfattning, vilket ledde till att minst 50 människor dog i häkte. Liksom tidigare verkställdes spöstraff. Det kom uppgifter om minst 120 avrättningar som kan ha Svenska ambassaden i New Delhi skrev i sin delårsrapport över svenskt biståndssamarbete med Indien oktober 2001 till mars 2002 så här om människorättssituationen i Indien: Apart from the autocracies in Gujarat, human rights abuses continue to be recorded all over the country. Arguable the worst situations are found in areas of armed conflict (including Jammu and Kashmir and the Northeast), where innocent civilians fall victims not only to the violence perpetrated by various political and militant groups, but also to the extraordinary measures taken by the police and security forces in response to such acts. Så här lät det ett och ett halvt år tidigare i urikesdeklarationen år 2000: I det nya århundradet är grunden för våra strävanden värnet om de mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och trygghet. 8 Ur Amnesty årsrapport 1999: www2.amnesty.se/annual99.nsf 11

14 FAKTA KONFLIKTER Reglerna säger Tillstånd till vapenexport bör inte godkännas till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller till stat som har inre väpnade oroligheter. 15 augusti 1947, när britterna tvingats iväg från Indien, utropades två stater: Det övervägande hinduiska Indien och Pakistan som domineras av muslimer. 4 större krig har utkämpats mellan Indien och Pakistan sedan Indiens delning: , 1965, 1971 och Utöver dessa rapporteras det i stort sett varje år om strider. Dessutom har båda länderna varit inblandade i flera interna och andra mellanstatliga konflikter De två staternas självständiga historia inleddes omgående med ett krig. Striderna pågick i huvudsak mellan november 1947 och fram till den 31 december 1948 då staterna kom överens om eldupphör De två staterna krigade på nytt om Kashmir. 5 augusti 1965 startade oroligheterna, 16 augusti ockuperade Indien flera områden på den pakistanska sidan av Kashmir. En Pakistans offensiv inleddes den 1 september. Striderna pågick till och med 23 september 1965 då ett eldupphör trädde i kraft, efter krav från FN:s säkerhetsråd. Den indiske försvarsministern uppgav i slutet av september 1965 att indier och uppskattningsvis pakistanier dödats i striderna mars 1971 gick Pakistan till offensiv mot östra delen av Pakistan, som var på väg att bilda den nya staten Bangladesh. I april 1971 blev det oroligt vid gränsen mellan Indien och Pakistan. 3 december 1971 grep Indien in på Bangladesh sida i kriget. Pakistanska trupperna gav upp den 16 december 1971 och i mars 1972 drog sig indierna tillbaka. Indien beräknar att indiska soldater dog. Den ungerska fredsforskaren Istvan Kende beräknar att 2,5 miljoner människor dog på grund av hela kriget I maj 1999 blossade Kargil-konflikten upp. Indien avlossade under bara ett par veckor över granater mot Pakistan. Omkring indier och pakistanier och kashmirirer dödades. Kring årsskiftet 2001/2002 ökade spänningen rejält mellan de båda länderna till följd av en terrorattack mot det indiska parlamentet som Pakistan beskylldes vara inblandad i. Omkring 1 miljon soldater ställdes fullt stridsberedda längs gränsen mellan de båda länderna. Konflikten mellan Indien och Pakistan tillhör sedan många år tillbaka en av de mycket få mellanstatliga konflikterna som existerar i världen idag. Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, beräknar att minst människor har dött i striderna i konflikten i Kashmir sedan den bröt ut

15 FAKTA KÄRNVAPEN Reglerna säger Vapenexport bör endast medges om den är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. Regeringen fäster största vikt vid arbetet för nedrustning, särskilt på kärnvapenområdet. Vi beklagar de bakslag som inträffat i spåren av Indiens och Pakistans provsprängningar. Ur Utrikesdeklarationen 2000 I maj 1998 provsprängde Indien kärnvapen. Strax därefter gjorde även Pakistan detsamma. Världen fördömde provsprängningarna, så även Sverige: Indien och Pakistan bör följa säkerhetsrådets beslut, upphöra med missiltest och snarast underteckna provstoppsavtalet. Ur Utrikesdeklarationen 2002 "Regeringen ser mycket allvarligt på den senaste månadens upptrappning av konflikten mellan Indien och Pakistan. Sverige har därför bilateralt, och genom EU, manat bägge parter till yttersta återhållsamhet och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undvika ytterligare konfrontation." Handelsminister Leif Pagrotsky, 1998 "Den svenska regeringen har agerat mycket aktivt i samtliga relevanta internationella forum och klart och entydigt fördömt de indiska och pakistanska provsprängningarna. Dessa provsprängningar har framför allt ökat risken för kapprustning och instabilitet i regionen och utgör allvarliga hot mot internationell fred och säkerhet." Jag beklagar djupt att de indiska myndigheterna idag genomfört ett nytt missiltest. Det riskerar att leda till ytterligare upprustning i regionen med åtföljande negativa säkerhetsmässiga konsekvenser. Jag uppmanar på nytt Indien och Pakistan att vidta samtliga steg i FN:s säkerhetsråds resolution 1172/98 om kärnvapennedrustning. I resolutionen uppmanas t.ex. Indien och Pakistan att upphöra med utveckling av vapenbärare för kärnvapen. Utrikesminister Anna Lindh, pressmeddelande, januari 2002 Dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén,

16 FAKTA FATTIGDOM Reglerna säger Vapenexport bör endast medges om den är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. I Utrikesdeklarationen 2000 sägs om social utveckling: "Det krävs ett globalt politiskt samarbete för att förhindra ett globalt klassamhälle. Utrikespolitik, bistånd och handel måste ha samma mål för 2000-talet: respekt för människovärdet, rättvisa och välfärd för alla." I regeringens arbete för global säkerhet står enligt utrikesdeklarationen fem mål i centrum, varav ett av dem är: "Ekonomisk och social rättvisa - därför att minskade klyftor undanröjer spänning inom och mellan stater." Indien och Pakistan tillhör några av världens allra fattigaste länder. Enligt FAO inom FN var 204 miljoner människor i Indien undernärda 1997 vilket motsvarar drygt 20 procent av befolkningen och som tillsammans utgör fler än antalet undernärda i hela Afrika söder om Sahara. I kontrast till detta står budgeten som Indiens regering lade fram i början av Den indiska regeringen meddelade att man anslår omkring 115 miljarder kronor till försvarsmakten, vilket innebär en höjning med 28 procent jämfört med den budgeten från föregående år. Detta är den största ökningen av militärbudgeten någonsin för ett enskilt år, sade den indiske finansministern när budgeten för 2000 presenterades. I budgeten för 2001 spädde man på höjningen med ytterligare 13 procent och i mars 2002 höjdes den med ytterligare 4,8 procent. Som en konsekvens av kärnvapenproven i Indien och Pakistan har Sverige sagt upp ramavtalet för bistånd till de båda länderna. Däremot fortsätter vapenexporten till de båda länderna. Leif Pagrotsky låter dessutom meddela att Sverige är öppna för att ge exportkrediter vid vapenaffärer med Indien, dvs Sverige sponsrar Indiens köp av svenska vapen. Mer om exportkrediter Exportkrediter innebär att den svenska staten garanterar betalning för export, exempelvis genom att ge köparen ett lån. Om köparen senare inte kan betala lånet så står alltså staten för dessa förluster och inte det aktuella företaget. Angående exportkrediter vid en eventuell affär med Indien skriver Leif Pagrotsky i ett svar på en fråga i riksdagen 23 februari 2000: "Beträffande exportkrediter till Indien kan konstateras att EKN (Exportkreditnämnden, red. anmärkn.) är öppet för garantigivning på detta land. Till bilden hör också att det i EKN:s beslut om exportkreditgaranti för den ursprungliga vapenaffären ingår en utfästelse om garanti avseende eventuella framtida licensavtal m.m. Denna utfästelse är fortfarande giltig." Vid den förra haubitsaffären 1986 gav den svenska staten exportkrediter motsvarande 80 procent av ordersumman, det vill säga 6 miljarder 730 miljoner kronor i lån till Indien. Till detta kom en sänkning av räntan på 1,5 procent på lånet vilket alltså innebar ett rent bidrag på 795 miljoner kronor för att Indien skulle köpa just de svenska haubitsarna. Ett bidrag som svenska skattebetalare fick betala. 14

17 VAPENEXPORT HUR MYCKET? Den svenska exporten av "vapen och ammunition" till Indien uppgick, enligt SCB, till 41,4 miljoner kr under 1960-talet. Därmed var Indien den största köparen av svenska vapen i Tredje världen. Den svenska krigsmaterielexporten till Indien under 1970-talet uppgick till 334,9 miljoner kr. Därmed var Indien den i särklass största köpare av svenska vapen i Tredje världen. Till Pakistan exporterade Sverige för 45,5 miljoner kronor under 70-talet. Under 1980-talet steg vapenexporten i höjden, huvudsakligen till följd av Bofors omfattande leverans till Indien. Till Indien exporterade Sverige för 7 miljarder 480 miljoner kronor och till Pakistan för drygt 655 miljoner kronor levererades de sista Boforshaubitsarna vilket motsvarade drygt en miljard kronor. Därefter har Indien haft ett vapenembargo mot Boforsprodukter för att man inte velat avslöja vilka som mottagit provisioner för att Bofors skulle ta hem ordern. Under 1990-talet uppgick exporten till Indien till 1 miljard 709 miljoner kronor och exporten till Pakistan var 427 miljoner kronor. År 2000 sköt exporten till Indien återigen i höjden från 5 miljoner 1999 till 120 miljoner kr som späddes på år 2001 med ytterligare 126 miljoner kronor. Sverige har levererat krigsmateriel till Indien och Pakistan nästan varje år sedan länderna blev självständiga. Mitt under kriget, i december 1948, exporterade FFV krigsmateriel till Pakistan. Export av krigsmateriel (MKR, löpande priser) År Indien Pakistan ,3 5, ,9 1, , , ,7 1, ,6 0, ,6 0, ,5 0, ,0 3, ,0 13,1 Summa 41,4 25,5 År Indien Pakistan 1970? 8, ,8 5, ,2 2, ,4 3, ,1 1, ,7 7, ,2 10, ,3 1, ,1 3, ,1 1,6 Summa 334,9 45,5 År Indien Pakistan ,1 1, ,8 1, ,2 2, ,9 48, ,0 6, ,5 4, ,2 239, ,4 185, ,2 75, ,7 90,6 Summa 7 480,0 655,8 År Indien Pakistan ,0 24, ,5 3, ,1 2, ,2 28, ,4 58, ,3 35, ,7 189, ,9 59, ,8 38, ,0 5,1 Summa 1 709,1 427,1 Källa: Regeringens skrivelser samt KMI statistik 15

18 VAPENEXPORT VAD EXPORTERAR VI? Sverige har som sagt exporterat en mängd krigsmaterielprodukter till både Indien och Pakistan under senare delen av 1900-talet. Den utan tvekan största exporten har dock Bofors stått för i och med den omfattande leveransen av fälthaubits 77B. Andra större affärer är Robot 70 till Pakistan och Carl Gustaf till Indien. Fälthaubitsar "FH 77 är fortfarande ett av världens mest revolutionerande dragna fältartillerisystem" skriver Bofors Defence om sin populära haubits. Kontraktet 1986 var på drygt 400 haubitsar med reservdelar och ammunition. Den första rapporten om att Boforshaubitsen använts i striderna mellan Indien och Pakistan kom En av de senare sommaren 1999 då Indien under en vecka sköt granater med sin Boforshaubits mot Pakistan. Som "kuriosa" kan nämnas att regeringen 1991, efter Bofors leveranser av haubitsar till Indien, godkänt export till Pakistan av ett slags system som kan hjälpa till att identifiera och slå ut de haubitsar Sverige sålt till Indien. Robot 70 En månad före Bofors fick kontraktet på haubitsarna till Indien godkände regeringen export av Robot 70 till Pakistan för 640 miljoner kronor. Robot 70 används för att skjuta ner flygplan etc. från marken. Carl Gustaf FFV, nuvarande Saab Bofors Dynamics, har exporterat stora mängder av granatgeväret Carl Gustaf samt dess ammunition till Indien. Vapnet har använts av alla stridande parter i konflikten på Sri Lanka samt i gerillastriderna i Kashmir. Carl Gustaf kan användas i i stort sett varje stridssituation, skriver Saab på sin hemsida. Aktuella leveranser Sommaren 1999 släppte Indien sitt vapenembargo mot Boforsprodukter som man haft under omkring 10 år på grund av att Bofors inte velat avslöja vem som mottog provisioner för att haubitsaffären skulle gå i lås. Sedan dess har Bofors Defence fått flera kontrakt på reservdelar till haubitsarna. Bofors Defence konkurrerar för närvarande om en ny omfattande affär med Indien som avser licenstillverkning (vapnen säljs i delar till Indien där de monteras ihop) för en ny uppgraderad version av haubitsen som kan skjuta dubbelt så långt. Affären avser upp till 400 haubitsar för tio miljarder kronor och beslut kan väntas någon gång under Vårt mål är att ha en avsevärd närvaro i Indien, sade Håkan Kangert från Bofors Defence vid en vapenmässa i New Delhi februari 2002 och deklarerade att företaget strävar efter samarbete med Indien när det gäller produktion av framtida kanoner och nya generationer artillerisystem. Sören Gildhan från Saab Bofors Dynamics bekräftade under samma vapenmässa att företaget är redo att erbjuda Indien, inte bara fullt stöd i för reservdelar till Carl Gustaf, utan även sitt nya förbättrade granatgevär och dess avancerade ammunition till Indien. Strax därefter, i mars 2002, fick företaget ett kontrakt med Indien om export av nya Carl Gustaf för omkring 300 miljoner kronor. 16

19 VAPENEXPORT VILKA ÄR EXPORTÖRERNA? VILKA ÄR Sverige har i relation till sin storlek en mycket stor krigsindustri. Enligt Försvarsindustriföreningen var drygt personer anställda med militär produktion Av de omkring 120 företag som har tillstånd att exporterade krigsmateriel gjorde 45 det under år Några av de största krigsmaterielexportörerna i Sverige är Saab (bl.a. JAS och granatgeväret Carl Gustaf), Hägglunds Vehicle (bl.a. stridsfordon), Kockums (u-båtar), Ericsson (bl.a. eldledningssystem), Volvo (bl.a. motorer till stridsflygplan) och Bofors Defence (bl.a. haubitsar). I slutet av 1999 köpte Saab upp den dåvarande största svenska krigsmaterielproducenten Celsius. Saab är därmed Sveriges ojämförligt största krigsmaterielproducent. Det gamla Bofors är idag i huvudsak uppdelat på två olika bolag. Saab Bofors Dynamics som ägs av Saab och Bofors Defence som ägs av det amerikanska United Defense. Vapenexporten till Indien och Pakistan handlar i allra högsta grad om Bofors Defence som står för exporten av haubitsar, samt Saab Bofors Dynamics som exporterat Robot 70 och Granatgeväret Carl Gustaf. Bofors Defence har även försökt sälja en annan version fälthaubits till Indien som monteras på en slags lastvagn som konstrueras av Volvo. Den svenska vapenexporten var år 2000 den högsta sedan 1993 (då en ny klassificering infördes). Mellan åren 1996 och 2000 ökade den svenska vapenexporten varje år och var år procent större än År 2001 sjönk krigsmaterielexporten, men eftersom utföreseltillstånden ökade med över 400 procent kan det antas endast vara en tillfällig svacka. Sverige har aldrig tidigare exporterat till så många länder som nu exporterades till 49 länder och 2000 till 52 länder och 2001 var antalet uppe i 55 länder. Detta kan jämföras med omkring länder som var antalet under större delen av 1980-talet. Försvarssektorn i Indien är särskilt attraktiv för Svenska företag sade Olof Milveden, svensk handelssekreterare vid Exportrådet under en vapenmässa i New Delhi, februari 2002 enligt ett referat av indiska CII. 17

20 VAPENEXPORT EXPORTEN & RIKTLINJERNA EXPORTEN & Som vi visat ovan strider svensk vapenexport till Indien och Pakistan mot alla de riktlinjer för vapenexport som vi har i Sverige. Än allvarligare är att krigsmaterielexporten dessutom strider mot själva principerna för svensk utrikespolitik. Vad beror då detta på? Tolkningar Problemet med riktlinjerna är att de lämnar utrymme för generösare tolkningar vad gäller s.k. "övrig krigsmateriel" samt för följdleveranser. Vid dessa fall "bör" export tillåtas. En stor del av exporten till Indien och Pakistan klassas som följdleveranser. Emellertid är det så att regeringen har gjort ett viktigt tillägg till riktlinjerna för krigsmaterielexport: köparen har "ingen given rätt" att få exempelvis en följdleverans. Det finns alltså alla möjligheter att stoppa sådan export. Den möjligheten valde regeringen inte att ta när man godkände följdleveranser av Carl Gustaf granatgevär till Indien. Affären klassas som en följdlevernas från en affär från mitten av 1970-talet. Ett annat problem är att ledamöterna i exportkontrollrådet väljer att tolka riktlinjerna mycket liberalt och godkänner export som borde stoppas. Enligt en ledamot i rådet har istället krigsmaterielinspektören vid ett flertal tillfällen frångått rådets rekommendationer då de varit alltför liberala. Regeringsavtal Men även om regeringen skulle ha stoppat de flesta leveranser så kan man inte stoppa följdleveranser för Boforshaubitsarna. I sin iver att få igenom ordern så skrevs nämligen ett regeringsavtal mellan Indien och Sverige; ett sk Memorandum of Understanding. Det var ett separat avtal som går betydligt längre än vanliga exportaffärer: I avtalet framgår det att de svenska bestämmelser som förhindrar vapenexport till krigförande land gäller inte haubitsaffären. Inte heller internationella lagar eller överenskommelser är tillämpbara. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan stoppa leveranser. Sverige förbinder sig enligt avtalet att fortsätta exportera av haubitsar så länge systemet är i bruk i Indien. Internationella riktlinjer Förutom de svenska riktlinjerna för vapenexport finns sedan 1998 även en s.k. "uppförandekod" för europeisk vapenexport. Den anses utgöra minimiriktlinjer och medlemsländerna förväntas följa den även om den inte är juridiskt bindande. I koden betonas liksom i de svenska riktlinjerna vikten vid att inte godkänna export vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna i mottagarlandet: Medlemsländerna kommer att "iaktta särskild försiktighet vid utfärdande av licenser till för länder där allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna har konstaterats av behöriga FN-organ, Europarådet eller EU". Sverige har efter kärnvapenprovsprängningarna 1998 verkat i EU för ett vapenembargo mot Indien och Pakistan. Men då Sverige inte fick gehör har man, till skillnad från exempelvis Nederländerna, inte stoppat exporten på egen hand. 18

21 SVENSKA FREDS VERKAR FÖR Vad gör vi? Svenska Freds försöker påverka politiker att minska den svenska vapenexporten genom namninsamlingar, brev och samtal. Vidare riktar vi oss mot allmänheten, genom att t.ex. dela ut flygblad och demonstrera. Ett annat viktigt arbete är att bilda opinion via massmedia genom att skriva debattartiklar och insändare. Svenska Freds vapenexportarbete: Svenska Freds verkar för att vapenhandeln snarast möjligt avvecklas. Genom opinionsbildning och analyser ska vi vara pådrivande för denna utveckling. Svenska Freds ska granska den svenska och den internationella vapenhandeln och särskilt belysa dess humanitära konsekvenser samt trender inom relaterad politik och industri. Svenska Freds ska belysa de ekonomiska förutsättningarna för vapenproduktion och export och därigenom påverka företag att inte investera i militär produktion. Svenska Freds kräver: 1. att inga nya krigsmaterielleveranser genomförs med Indien och Pakistan 2. att Sverige stoppar alla följdleveranser och annat eventuellt samarbete inom krigsmaterielområdet med Indien och Pakistan 3. att Sverige inte tecknar ytterligare regeringsavtal vid vapenaffärer, liknande det s.k. Memorandum of Understanding med Indien, som är mer långtgående än de svenska riktlinjerna för vapenexport 4. att Sverige verkar för ett gemensamt EUoch FN-embargo mot Indien och Pakistan och 5. att Sverige samarbetar fullständigt med den Indiska utredningen om Bofors mutaffärer och överlämnar alla efterfrågade dokument. 19

22 SVENSKA FREDS ARGUMENT Argument mot vapenexporten Säkerhetspolitiska mål Frågan om vapenexport kan inte särskiljas från frågan om militärt försvar. Svensk och internationell säkerhet gynnas inte av militära rustningar och vapenexport utan snarare av nedrustning, demokratiutveckling och värnandet av mänskliga rättigheter. Vapenexporten innebär därmed en osäkerhetspolitik. Konflikten mellan Indien och Pakistan är idag extra laddad och det säkerhetspolitiska läget gynnas knappast av destabiliserande vapenansamlingar. Brottslig felprioritering Indien och Pakistan är några av världens fattigaste länder. I en värld där omkring barn dör varje dag i onödan till följd av svält och sjukdomar relaterade till undernäring utgör de militära rustningarna historiens mest groteska och brottsliga felprioritering. Detta är extra uppenbart när det gäller Indien och Pakistan. Bidrar till upprustning Vapenexport ingår ofta i en större överenskommelse där säljaren hjälper köparen att bygga upp en egen krigsindustri och tillverka vapnen på licens. Exempelvis försöker nu Bofors Defence sälja nya haubitsar till Indien. Dessa kanoner kommer huvudsakligen att produceras i Indien. Indien och Pakistan är dessutom i en period av klassisk kapprustning, där varje nytt vapenköp av motparten ses som ett direkt hot mot det egna landet. Vapenexporten dödar Vapen är ju till för att användas eller att hota med. De svensktillverkade vapnen är inget undantag. Trots riktlinjerna så används vapnen i flera konflikter runtom i världen. Granatgeväret Carl Gustaf har exempelvis använts i stridigheter i Sri Lanka och Kashmir. Efter tio salvor med granatgeväret hade vi sprängt rejäla hål i bunkerns väggar. Kvar blev åtta döda gerillasoldater, berättade en indisk generalmajor för Aftonbladet Kärnvapenkrig Många bedömare ser konflikten mellan Indien och Pakistan som en av de farligaste i världen och risken för kärnvapenkrig är överhängande. De svenska haubitsarna kan användas för att skjuta granater laddade med kärnvapen. Det kan inte uteslutas att Indien har utvecklat denna möjlighet. Argument för export och deras bemötande Sverige ska honorera ingångna avtal (Leif Pagrotsky, riksdagen, 1999) Det finns mycket som Sverige bör honorera. Viktigare än gamla vapenavtal är att Sverige är ett land som står för fred och nedrustning i världen. Affären med Carl Gustaf härstammar från mitten av 1970-talet Varje ärende ska enligt riktlinjerna prövas för sig och någon allmänn skyldighet att ge nya tillstånd till ett land finns givetvis inte. (Prop. 1991/92:174) Vi säger nej till i princip allt nytt, alla nya system och alla nya leveranser. (Leif Pagrotsky, riksdagen, 1999) Följdleveransbegreppet är inte samma idag som för 30 år sedan. Begreppet har utvidgats över tid. Idag göms export av nya Carl Gustaf granatgevär till Indien under följdleveransklassen. Tyvärr är avtalet som en gång ingåtts väldigt långtgående (Utrikesminister Anna Lindh i juli 1999) Om haubitsen används i strid så bör detta redovisas av indierna enligt det regeringsavtal som finns mellan Indien och Sverige. Men Svenska Freds har avslöjat att Bofors inte givit någon som helst feed-back över hur haubitsarna presterat i krig. Indien har alltså själva valt att inte följa avtalet och det finns därmed inga formaliteter som binder Sverige vid det längre. Det är uppenbart att regeringen använder "det bindande avtalet" som en ursäkt för att kunna genomföra de krigsmaterielleveranser som ändå skulle ha genomförts. 20

23 SVENSKA FREDS OM FÖRENINGSARBETET Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen bildades 1883 och är därmed världens äldsta nuvarande verksamma fredsförening. Med omkring medlemmar är Svenska Freds även nordens största fredsförening. Svenska Freds arbetar med tre övergripande temaområden för det utåtriktade arbetet: Demokrati Nedrustning Fredlig konflikthantering Vapenexport har varit ett av våra huvudområden sedan början av 80-talet och är det alltjämt inom temaområdet Nedrustning. Vad har vi uppnått? Svenska Freds polisanmälning av Bofors för vapensmuggling i maj 1984 var upptakten till "Boforsaffären" och ledde att till vapensmugglingen, om inte stoppades, så kraftigt begränsades. Svenska Freds samlade i mitten av 80-talet flera politiska ungdomsförbund i en gemensam kampanj för restriktivare vapenexport. I mitten av 80-talet var Svenska Freds med och grundade ENAAT, European Network Against Arms Trade, ett europeiskt nätverk som samlar organisationer mot vapenexport. Under 90-talet inledde Svenska Freds en ny framgångsrik kampanj för att stoppa vapenexporten till Mellanöstern. Hösten 2000 var Svenska Freds en av initiativtagarna till bildandet av det svenska nätverket mot spridningen av lätta vapen, Swedish Action Network on Small Arms, SANSA. 21

24 22

25 PRINCIPUTVECKLING Sanningen för gårdagen var ganska primitiv: "Vi säljer inte vapen om de riktar sig mot liv..." Sanningen för dagen är då mer konstruktiv: "...om inte annat sägs i kontraktets direktiv..." Sanningen för morgondagen blir än mer kreativ: "...och efterfrågan ökar vid större offensiv..." Text av MATS NÖRKLIT 23

26 24

27 DEL 2 ARTIKELSAMLING 25

28 26

29 Stoppa vapenexporten till Indien NU! Debattartikel i Aftonbladet 17 maj 1998 Regeringen beslöt att riva upp biståndsavtalet med Indien och att sänka biståndets nivå, vilket kan drabba de fattiga i Indien. Men regeringen har inte stoppat de planerade leveranserna av krigsmateriel till dem som provspränger kärnvapen, den indiska krigsmakten. Det är en häpnadsväckande dubbelmoral och ett oacceptabelt hyckleri! Under förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Indien för 80 miljoner kr. Enligt uppgift till Svenska Freds har ett svenskt vapenföretag i år fått tillstånd att genomföra omfattande följdleveranser av krigsmateriel till Indien. Exporten har ännu inte ägt rum. Den kan stoppas. Men varken utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, biståndsminister Pierre Schori eller kabinettsekreterare Jan Eliasson har ställt sig bakom Svenska Freds krav om att avbryta all krigsmaterielexport till Indien. Denna export diskuterades under ett möte med det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet den 13 maj. Det var bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som krävde ett totalt stopp för leveranserna, enligt vad Eva Zetterberg (v) har sagt till TT. Anders Svärd, centerpartiets representant i rådet, har till Svenska Freds sagt att vi inte kan avbryta följdleveranserna så länge det inte blir ett internationellt embargo. Det gäller exempelvis Iran ( ), Burma (1984 och 1987) och Jugoslavien (1991). När de första striderna bröt ut i Jugoslavien i juni 1991 offentliggjorde utrikesdepartementet att det fanns tre beviljade utförseltillstånd där krigsmaterielen ännu inte hade levererats. - Vi ser ingen anledning att återkalla gällande exporttillstånd, sade en representant för krigsmaterielinspektionen. Men regeringen gav efter för opinionens tryck och beslöt några dagar senare att dra tillbaka de tre tillstånden. Regeringen måste agera lika konsekvent nu, när Indien trotsar en hel värld och provspränger kärnvapen. De redan beviljade utförseltillstånden måste omgående återkallas. Inga nya tillstånd får lämnas. Och dessutom måste biståndsminister Schori redan under mötet med EUs minister råd på måndag/idag kräva att EU inför ett totalt vapenembargo mot Indien. - Självfallet kommer den här oansvariga kärnvapenpokerpolitiken från den nya indiska regeringens sida att starkt påverka våra relationer i stort, sade Pierre Schori i riksdagen nyligen. Regeringen avbryter och ser över biståndsavtalet, men kommer den att fullfölja krigsmaterielexporten till den indiska krigsmakten som provspränger kärnvapen? Maria Ermanno Nominerad som ny ordförande i Svenska Freds Henrik Westander Vapenexportforskare i Svenska Freds Det är nonsens! Sverige har vid flera tillfällen och på eget initiativ stoppat export av reservdelar och andra följdleveranser till olika stater. Regeringen beredd att bryta vapengaranti med Indien DN Debatt Den svenska regeringen har skriftligen garanterat Indien att fullfölja alla leveranser av materiel till Bofors fälthaubitsar till Indien, så länge inte FNs säkerhetsråd fattar beslut om ett bindande vapenembargo. Men som en reaktion på Indien provsprängningar av kärnvapen föreslog Sverige att EU inför ett vapenembargo mot Indien. Och handelsminister Leif Pagrotsky slog i riksdagen fast att i så fall blir det stopp för alla följdleveranser av krigsmateriel. 27

30 Regeringen är alltså beredd att bryta sina skriftliga garantier till Indien, vilket måste betraktas som både sensationellt och mycket positivt. Det bör leda till att Chile, Sydafrika och Filippinerna, i de pågående JAS-förhandlingarna, inser att "bindande" leveransgarantier inte alltid är till för att hållas, utan för att möjliggöra miljardaffärer. I mars 1986 fick Bofors ett kontrakt med Indien avseende 410 fälthaubitsar med ammunition till ett värde av 8,4 miljarder kr. Det var den största svenska exportaffären någonsin, värd 24 gånger så mycket som det årliga svenska biståndet till Indien. Indien hade blivit utsatta för leveransstopp av krigsmateriel under de tidigare krigen mot Pakistan. Därför var frågan om bindande leveransgarantier av avgörande betydelse när den indiska regeringen skulle besluta vilken land som skulle få haubitskontraktet. "Det var en nödvändighet" med sådana garantier, sade exempelvis Indiens dåvarande premiärminister Rajiv Gandhi i en intervju i Veckans Affärer den 21 januari Det hade tidigare bara hänt två gånger att svenska regeringar utfärdat skriftliga leveransgarantier vid vapenaffärer, då avsågs export av luftvärnsrobotar och ubåtar till Australien. Sommaren 1984 översände den svenska regeringen ett förslag till s.k. Memorandum of Understanding till Indien. Det var ett regeringsavtal som bland annat skulle reglera leveransgarantierna. Men indierna var inte nöjda. Det indiska arméhögkvarteret föreslog i mars 1985 att ordern skulle gå till ett franskt företag. Ett av skälen var att "i händelse av stridigheter kunde den svenska regeringen med stöd av svensk lag stoppa fortsatt export, vilket inte var fallet med den franska regeringen", som en indisk utredning senare konstaterade. Ett år senare jämförde indierna på nytt de olika erbjudanden. Scenen hade förändrats. Nu gick Sverige längst i sina leveransgarantier, "i och med att det garanterades ett obrutet flöde av leveranser" så länge inte FNs säkerhetsråd införde ett vapenembargo. De skrupelfria fransmännen kunde alltså inte konkurrera med den svenska regeringen! Sveriges leveransgarantierna avsåg "the total program", dvs inte bara export av haubitsar, ammunition och reservdelar utan också service och underhåll, samt framtida licenstillverkning. "Det är riktigt att vi har förbundit oss att leverera dessa vapen, och det även om Indien skulle hamna i konflikt", sade statsminister Ingvar Carlsson i riksdagens konstitutionsutskott den 5 april Han forklarade: "Om man inte är beredd att fullfölja en sådan vapenexportaffär, har man överhuvudtaget inte en chans att få en order. När ett vapenimporterande land skall bedöma olika tänkbara leverantörer har man ett absolut krav att man kan lita på att ordern verkligen fullföljs och inte avbryts mitt i." Men skulle verkligen den svenska regeringen fullfölja leveranserna till Indien även om det exempelvis blev ett nytt stort krig med Pakistan? Indiens premiärminister, Rajiv Gandhi, tvekade inte: "De har gett oss sitt löfte och vi tror att de står fast vid sina löften", som han sade i Veckans Affärer. I slutet av 1993 utarbetade den svenska regeringen ett liknande avtal med leveransgarantier till Pakistan, avseende export av Kockums militära ubåtar. Regeringen var alltså beredd att förse både Indien och Pakistan med ett obrutet flöde av krigsmateriel, även om den allvarliga konflikten mellan staterna utvecklades till öppet krig. Kockums förlorade dock kontraktet till ett franskt företag. Sedan 1989 bojkottas Bofors av Indien, eftersom företaget vägrat att redovisa vilka personer som tagit emot de 326 miljoner kr som betalades ut till mellanhänder i haubitsaffären. Men leveransgarantierna kvarstår och Bofors genomför "serviceåtgärder" på haubitsarna. För ett år sedan, i mars 1997, levererade Bofors elektronikkomponenter till haubitsarna som varit i Karlskoga för reparation. Företaget har också fått tillstånd att leverera delar till haubitsarna till ett värde av drygt en miljon kr via bulvanföretaget Mipro. Och om konflikten med Pakistan förvärras ytterligare kan den indiska regeringen, med stöd av memorandumet, kräva att omgående få köpa stora mängder granater till haubitsarna av Bofors. Den svenska reaktionen blev mycket hård när Indien den 11 maj i år provsprängde kärnvapen. Regeringen beslöt att riva upp biståndsavtalet och skulle inom EU verka för ett vapenembargo mot Indien. "Om FN eller EU skulle fatta beslut om bindande sanktioner, kommer självfallet varje form av export av krigsmateriel att upphöra", sade handelsminister Leif Pagrotsky i riksdagen den 19 maj. Utrikesminister Lena Hjelm Wallén föreslog ett 28

31 vapenembargo under ministerrådsmötet i EU den 25 maj. "Nu funderar länderna på detta och kommer att träffa snart igen", förklarade Pagrotsky i riksdagen den 28 maj. Och han upprepade: "Om EU... beslutar om ett embargo...skulle självklart allting avbrytas tvärt." För tolv år sedan anade inte regeringen att Sverige skulle ansluta sig till EU och dess gemensamma utrikespolitik. Men indierna verkar ha varit mer förutseende. I det offentliggjorda indiska utkastet till memorandum, som med största sannolikhet var det som också undertecknades av de båda regeringarna, står det uttryckligen att "inga internationella överenskommelser" (bortsett från en resolution i FN säkerhetsråd) ska tillåta Sverige att stoppa leveranserna av haubitsmateriel. Det är positivt att den svenska regeringen nu är beredd att bryta de skriftliga leveransgarantierna till Indien och, vid ett EU-beslut, stoppa alla följdleveranser. Men regeringen borde också, på eget initiativ, stoppa alla följdleveranser av krigsmateriel till Indien och Pakistan. Dessutom bör regeringen ha lärt sig en läxa och inte utfärda några leveransgarantier till Chile, Sydafrika och Filippinerna som nu överväger att köpa stridsflygplanet JAS. Henrik Westander Vapenexportforskare Svenska Freds- och Skiljedomsförenigen Vapenembargo inget avtalsbrott Svar av handelsminister Leif Pagrotsky i Dagens Nyheter 27/ De uppgifter som Henrik Westander publicerar på DN Debatt 26/6 är felaktiga. Den svenska regeringen tar självklart inga initiativ som förutsätter avtalsbrott. Det avtal mellan Indien och Sverige som Ingvar Carlsson bekräftade existensen av för tio år sedan har inte den innebörd som Westander förespeglar. Regeringen har agerat kraftfullt i internationella fora för att få till stånd ökad restriktivitet i vapenleverenserna till Indien och Pakistan efter kärnvapen- provsprängningarna. Ett initiativ var att föreslå ett EU-embargo på vapen- området. Påståenden om att Sverige självt skulle sakna möjlighet att följa ett sådant beslut utan att bryta avtal saknar täckning. Respekt för internationella avtal är tvärtom en av grundbultarna i den svenska utrikespolitiken. I riksdagens frågestund den 28 maj sade jag att nya exportaffärer med Indien och Pakistan under nuvarande omständigheter är uteslutna, men att Sverige i avsaknad av FN- eller EU-embargo fortsätter att honorera ingångna avtal, det vill säga att vi trots en restriktiv bedömning i varje enskilt fall kan ge tillstånd för följdleveranser till dessa länder. Detta gäller fortfarande. Leif Pagrotsky Handelsminister Pagrotsky lämnar lögnaktig information Svar av Henrik Westander, Dagens Nyheter, 7/ Detta berättade jag på DN-Debatt den 26 juni: Sverige har föreslagit EU att införa ett vapenembargo mot Indien. Men om så sker, och Sverige följer beslutet, så tvingas regeringen bryta ett avtal med den indiska regeringen. Detta regeringsavtal, ett s.k. Memorandum of Understanding, garanterar nämligen Indien fortsatta leveranser av haubitsmateriel, så länge inte FNs säkerhetsråd fattar beslut om vapenembargo. Dagen därpå, också på DN-Debatt, dementerade handelsminister Leif Pagrotsky. Uppgifterna "är felaktiga", skriver Pagrotsky. "Den svenska regeringen tar självklart inga initiativ som förutsätter avtalsbrott" utan "respekt för internationella avtal är tvärtom en av 29

32 grundbultarna i den svenska utrikespolitiken." Dementin är kategorisk, men vem har rätt och vem har fel? Vad innehåller det svensk-indiska regeringsavtalet? Är det uteslutande ett sanktionsbeslut i FNs säkerhetsråd som kan stoppa Sveriges leveranser av haubitsmateriel, vilket jag påstår, eller är det, som Pagrotsky påstår, förenligt med avtalet att också ett EU-beslut kan stoppa leveranserna? Avtalet "har inte den innebörd som Westander förespeglar", påstår Pagrotsky. Men min slutsats stöds inte bara av det publicerade avtalsutkastet utan också av tre källor som granskat och analyserat regeringsavtalet i detalj. För det första: Ekoredaktionen offentliggjorde i november 1987 en avtalstext mellan Indien och Sverige. Där framgår att Sverige är bundet av ett eventuellt beslut i FNs säkerhetsråd. Men i övrigt bekräftar Sverige att "inget åtagande i något internationellt avtal... utgör eller kommer att tillåtas att utgöra, restriktioner på Sverige" avseende leveranser av haubitsmateriel (min kursivering). Ett framtida EUembargo skulle alltså inte, enligt avtalet, få stoppa de svenska leveranserna. Dokumentet upprättades efter att affären var i hamn, det var undertecknat av statssekreteraren i det indiska försvarsdepartementet och det fattade bara en svensk signatur. Nedanstående uttalanden vittnar om att detta dokument, åtminstone i de avgörande formuleringarna, blev den slutliga avtalstexten. För det andra: Den 21 mars 1986, bara några dagar innan vapenkontraktet undertecknades, konstaterade det indiska försvarsdepartementet att Sveriges leveransgarantier var de mest långgående och att endast ett beslut i FN säkerhetsråd skulle hindra leveranserna. Detta framgår av en indiska parlamentsutredning om Boforsaffären. För det tredje: Den 18 april 1988 skrev krigsmaterielinspektör Sven Hirdman ett brev till riksdagens konstitutionsutskott där han redogjorde för de viktigaste punkterna i regeringsöverenskommelsen mellan Sverige och Indien. Han skrev: "Regeringen konstaterar vidare, att det inte finns något internationellt avtal eller några folkrättsbestämmelser som skulle hindra Sverige att fullfölja överenskommelsen med Indien. Den enda restriktion som skulle hindra den svenska regeringen vore därför en specifik resolution i FNs säkerhetsråd." Men vad skulle hända om Sverige i framtiden skulle ansluta sig till ett nytt internationellt avtal, som anslutningen till EU och EU fördraget? Skulle det få tillåtas att stoppa de svenska leveranserna av haubitsmateriel till Indien? Nej, inte enligt den offentliggjorda avtalstexten (se ovan) och inte heller enligt krigsmaterielinspektörens brev till riksdagen: "Om frågan skulle uppkomma de närmaste åren om ett internationellt avtal som begränsar leveranser av konventionella vapen... kan Sverige således endast ansluta sig till ett sådant avtal om en reservation görs för de pågående leveranserna till Indien." För det fjärde: Dåvarande statssekreterare i UDs handelsavdelning, Carl Johan Åberg, var med och förhandlade fram regeringsavtalet. Han förklarade i konstitutionsutskottet den 24 mars 1988: "Av dessa tre ovillkorliga hinder - alltså internationella avtal, beslut av FNs säkerhetsråd och folkrättsliga regler - blir det i realiteten i Indienfallet endast ett sådant ovillkorligt hinder som... kommer att förhindra svensk export, och det är beslut av FNs säkerhetsråd. I övrigt är Sverige förpliktat att fortsätta att leverera." (KU 1987/88:40, sid 126). Ovanstående betyder att om den svenska regeringen håller sitt löfte och efterlever ett eventuellt EUembargo mot Indien, och därmed också stoppar leveranser av haubitsmateriel, så strider det mot regeringsavtalet med Indien. Bara en FN-resolution kan få stoppa leveranserna. "I övrigt är Sverige förpliktat att fortsätta att leverera", som Åberg sade i KU. Ovanstående bör också betyda att den ansvariga ministern, Leif Pagrotsky, framförde lögnaktig information på DN Debatt, trots att han har tillgång till all relevant dokumentation. Jag vrider och vänder på frågan men kan inte se något alternativ till denna slutsats. Pagrotskys svar på DN Debatt verkar inte ens bygga på en skriftlig analys, för enligt hans statssekreterare existerar det ingen allmän handling på temat. Och de ansvariga tjänstemännen inom regeringskansliet tiger. Hur jag än formulerar frågorna så får jag bara ett svar: "Ingen kommentar." De påstår att hela avtalsinnehållet är hemligt, och verkar samtidigt okunniga om att krigsmaterielinspektören i sitt offentliga brev till riksdagen i detalj redovisat dess avgörande delar. 30