VAD ÄR BARNETS BÄSTA? OM FAMILJEHEMSPLACERADE BARNS UMGÄNGE MED SINA BIOLOGISKA FÖRÄLDRAR

Transkript

1 Hälsa och samhälle VAD ÄR BARNETS BÄSTA? OM FAMILJEHEMSPLACERADE BARNS UMGÄNGE MED SINA BIOLOGISKA FÖRÄLDRAR JENNIE ANDERSSON KLEIN WOUD Examensarbete i socialt arbete C-nivå 15 högskolepoäng Socionomprogrammet Maj 2008 Malmö högskola Hälsa och samhälle Malmö

2 VAD ÄR BARNETS BÄSTA? OM FAMILJEHEMSPLACERADE BARNS UMGÄNGE MED SINA BIOLOGISKA FÖRÄLDRAR JENNIE ANDERSSON KLEIN WOUD Andersson Klein Woud, J. Vad är barnets bästa? Om familjehemsplacerade barns umgänge med de biologiska föräldrarna. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete Andersson Klein Woud, J. The best interest of the child? Regarding parental relations for children in foster care. Studiens syfte är att få en fördjupad förståelse för hur umgänget mellan de biologiska föräldrarna och familjehemsplacerade barn kan ordnas med fokus på vad som är bäst för barnet. Genom kvalitativa intervjuer med personal inom socialtjänsten och en litteraturstudie utvecklas resonemang kring barnets rätt till sitt ursprung. Studiens resultat visar på vikten av kontakt med ursprunget bland annat för barnets identitetsutveckling och anknytning. Omfånget på och formen av denna kontakt bör avgöras genom en bedömning av barnets behov av att träffa föräldern, där samtliga inblandades perspektiv bör lyftas, och planeringen för placeringens längd bör vägas in. Det är vidare viktigt att föräldern har förmåga att fungera som förälder under umgänget. Barnets övriga nätverk spelar en viktig roll för barnet och umgänge bör ske även med för barnet viktiga personer i omgivningen. Att samarbetet kring barnet i umgängesfrågan är av stor betydelse för barnets välmående och utveckling påvisas i studien med hjälp av utvecklingsekologi. Samarbete inom socialtjänsten har betydelse till exempel för att dubbla budskap från socialtjänsten inte ska oroa barnet, dess föräldrar eller familjehem. Socialtjänsten bör vidare samarbeta med föräldern för att föräldern ska kunna utvecklas till en god umgängesförälder och med familjehemmet för handleda dem i att hur det kan vara att leva med ett barn som har upplevt svåra situationer. Slutligen har samarbetet mellan familjehem och de biologiska föräldrarna tagits upp som kanske det viktigaste samarbetet kring barnet, då barnet för att utvecklas väl behöver se att normerna i de olika föräldrasystemen kan stämma överens. Nyckelord: Anknytningsteori, barnets bästa, familjehem, familjevård, identitetsutveckling, nätverk, samarbete, umgänge, utvecklingsekologi 2

3 FÖRORD Jag vill inleda med att tacka mina informanter som har haft vänligheten att ställa upp på intervjuer trots den tunga arbetsbörda jag så väl vet att de har. Arbetet som socialsekreterare och familjehemssekreterare kan dessutom vara påfrestande rent psykiskt och jag vill därför uttrycka min beundran för mina informanters uppenbara glädje över och engagemang i sitt arbete. Ett stort tack även till min handledare, Peter Gregersen på Malmö Högskola, för snabba och insiktsfulla svar på mina frågor och för tips om hur man skriver en bra rapport. Min förhoppning är att denna vägledning avspeglas i studien. Staffanstorp Jennie Andersson Klein Woud 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD... 3 INLEDNING... 5 Syfte och frågeställningar... 5 BAKGRUND... 6 Juridiska aspekter... 6 Fakta om familjehemsplaceringar... 8 Förklaring av centrala begrepp... 8 TEORI... 9 Utvecklingspsykologi...10 Det psykodynamiska perspektivet...10 Det kognitiva perspektivet...12 Det utvecklingsekologiska perspektivet...12 Identitetsutveckling ur några olika perspektiv...13 Nätverksteori och nätverksarbete...14 TIDIGARE FORSKNING...15 Behov eller relation eller både och?...15 Om olika perspektiv...17 Om separation...19 METOD...21 Metodologiska överväganden...21 Val av informanter...22 Tillvägagångssätt...23 Bearbetning och analys...24 Validitet och reliabilitet / Tillförlitlighet...24 Forskningsetiska överväganden...26 PRESENTATION OCH ANALYS AV EMPIRI...27 Nutid...27 Framtid...31 Barnets bästa...33 Makt...34 System i samarbete...35 SLUTSATSER...38 AVSLUTANDE KOMMENTARER...40 REFERENSER...42 BILAGOR

5 INLEDNING I en färsk rapport från Länsstyrelserna (2008) får socialtjänstens arbete med familjehemsvård svidande kritik. Det handlar om ostrukturerade planeringar och försummade besök i familjehemmet. Det framkommer dock i rapporten att socialtjänsten i stort uppmärksammar barnets rätt till umgänge med föräldrarna men att det kan förekomma svårigheter att upprätthålla de planeringar för umgänget som skapas. Dessutom kan relationen mellan föräldrar och familjehemsföräldrar vara fylld av slitningar (a a) något föreliggande studie ämnar visa är problematiskt för barnets utveckling. Sammantaget aktualiserar denna rapport vikten av att uppmärksamma socialtjänstens arbete med familjehemsvård. Under min praktiktermin fick jag tillfälle att få inblick i detta arbete, enligt mig en förmån då jag fick handledare som anstränger sig för att familjehemsvården ska fungera. När ett barn placeras i familjehem bryts den ursprungliga familjen upp, för en kortare eller längre period, och en familjehemsplacering anses vara det bästa alternativet för barnet just där och då. I de fall där det finns en relation mellan barn och förälder som är till godo för barnet kan denna underhållas genom regelbundet umgänge även när barnet bor i familjehem. Jag förstod under min praktik att många människors viljor är inblandade i detta umgänge, först och främst barnets och den biologiska förälderns. Familjehemmet å sin sida förbinder sig i avtalet med socialtjänsten att medverka till att umgänget blir av men måste samtidigt ges en chans att leva ett vanligt familjeliv med den nya familjemedlemmen. Inom socialtjänsten finns familjehemssekreterare som har hand om familjehemmen och socialsekreterare som har vårdansvaret för barnen. Dessutom har de vuxna, i detta fall de biologiska föräldrarna, ofta egna socialsekreterare. Det varierar naturligtvis lite från kommun till kommun hur verksamheten är organiserad men ofta är det fler än en tjänsteman inblandad i ärendet. Dessa olika tjänstemän på en socialförvaltning kan tänkas ha olika perspektiv på vad som ska beaktas när det gäller umgänge för barn i familjehem. Familjehemssekreterarna som handleder familjehemmet kan bli influerade av familjehemmets perspektiv och mena att detta är barnets bästa. Förälderns socialsekreterare får ofta möta förälderns perspektiv och kan mena att barnets bästa istället är att träffa sin förälder ofta, något som kan bli svårt att ordna rent praktiskt för familjehemmet. Den socialsekreterare som har vårdansvaret för barnet får dessutom ofta höra flera olika utsagor från barnet om vad dennes önskningar är och ska utifrån alla dessa perspektiv, barnets, förälderns och familjehemmets, göra en sammantagen bedömning och ta beslut om vad som är barnets bästa. Denna understundom utmanande uppgift fångade mitt intresse varför jag nu har valt att ägna min uppsats åt det familjehemsplacerade barnets bästa i umgängesdiskussioner. Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie är att få en fördjupad förståelse för hur umgänget mellan de biologiska föräldrarna och familjehemsplacerade barn kan ordnas med fokus på vad som är bäst för barnet. Frågeställningarna i studien är a) Hur ska umgänget med de biologiska föräldrarna ordnas för barn i 5

6 familjehem så att det utgår från det specifika barnets bästa? b) Hur kan de inblandade parterna, med utgångspunkt i socialtjänstens personal, samarbeta för att få till stånd detta umgänge? BAKGRUND Socialtjänstens arbete grundar sig i stor utsträckning på de juridiska förutsättningar som finns för verksamheten. Socialtjänstlagen (2001:453) är dock en ramlag vilket innebär att det finns ett utrymme för tolkningar. Runt familjehemsvård finns dock olika riktlinjer och andra internationella dokument som Sverige menar sig ska följa. De olika lagar som styr familjehemsvård samt umgänge och internationella dokument som kan vara av intresse, samt några fakta om familjehemsplaceringar presenteras för att läsaren ska få en ökad förståelse för familjehemsvård innan studien övergår till att hantera frågan om umgänge. Vissa centrala begrepp förklaras, även detta för att vidga läsarens uppfattning om ämnet. Juridiska aspekter Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att barn får en trygg uppväxt genom socialtjänstlagen (2001:453), i fortsättningen förkortad SoL. Här framgår att socialnämnden bör ge ett barn vård i ett annat hem än det egna om barnet riskerar att utvecklas på ett ofördelaktigt sätt och om denna förflyttning är motiverad av vad som är bäst för barnet (5 kapitlet 1 SoL). Barnets bästa ska ligga till grund i alla frågor som rör barn (1 kapitlet 2 SoL), en tanke som ska genomsyra svensk lagstiftning sedan Sverige ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad Barnkonventionen, som antogs 1989 (Norström & Thunved 2006). Barnets bästa behandlas i barnkonventionens tredje artikel och det understryks att barnets bästa alltid ska beaktas när beslut som rör barnet fattas men konventionen kräver inte att barnets bästa ska styra varje beslut. Dock måste den som har valt att prioritera andra intressen i beslut, motivera varför och visa detta i utredningen (a a). Vad som menas med uttrycket barnets bästa definieras närmare i Deklarationen om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption, ett FN-dokument från Denna deklarations femte artikel presenterar vad som är särskilt viktigt att tänka på vid beslut om vad som är barnets bästa, nämligen barnets behov av kärlek, trygghet och varaktig omvårdnad (Mattsson 2006). I barnkonventionens nionde artikel fastställs vidare att ett barn inte ska separeras från sina föräldrar om inte en myndighet, vars beslut kan överklagas till domstol, enligt gällande lag har beslutat att det är nödvändigt utifrån barnets bästa att göra så. Dessutom stipuleras att om så sker ska alla inblandade få delta i utredningen och bidra med åsikter. De barn som inte bor med sina biologiska föräldrar har rätt att ha ett personligt förhållande till båda sina föräldrar om detta inte äventyrar vad som är bäst för barnet (SÖ 1990:20). Denna rätt fastsälls också i Resolution (77)33 on the Placement of Children, som Europarådet arbetade fram redan Artikel 1.3 i denna resolution tar fasta på barnets behov av kontakt med 6

7 ursprungsfamiljen även efter en placering. Vidare finns ytterligare en rekommendation från Europarådet (Recommendation No R(87)6 on Foster Families, från 1987) som ställer upp åtta principer som medlemsländernas familjevård rekommenderas följa. Den andra principen i rekommendationen är att barnet ska bevara relationen till sina biologiska föräldrar. Dessutom ska föräldrarna, om det inte är ofördelaktigt för barnet, få information om barnets situation (Mattsson 2006). Ett familjehem definieras i lagen som ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran eller vuxna för vård och omvårdnad och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt (3 kapitlet 2 Socialtjänstförordning 2001:937). Vården i familjehemmet ska vara av god kvalitet och formuleras på så sätt att barnets gemenskap med anhöriga och andra i barnets nätverk underlättas och att barnet får bibehålla kontakten med sin hemmiljö (6 kapitlet 1 SoL). I övervägandet om vilket familjehem som passar ska först och främst anhöriga till barnet utredas, om inte detta strider mot vad som är bäst för barnet (6 kapitlet 5 SoL). En placering i familjehem kan ske genom att föräldern/föräldrarna frivilligt samtycker till det eller att barnet omhändertas jämlikt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Oavsett placeringsgrund ska vården i familjehemmet grundas på tre viktiga principer, nämligen kontinuitet, flexibilitet och närhet. Principen om kontinuitet har som utgångspunkt att ett gynnsamt behandlingsarbete grundas i trygga relationer som byggs på förtroende människor emellan. Kontinuitet i kontakt med handläggare ses som en viktig del av en lyckad vård, klienten ska inte behöva byta handläggare om vårdformen skiftar eller av andra orsaker (Norström & Thunved 2006). Länsstyrelsernas (2008) tidigare nämnda rapport tar upp att barn som bor i familjehem ofta tvingas byta handläggare vilket bryter mot principen om kontinuitet. Det anses som en förutsättning för att kunna tillgodose barnets behov att socialarbetaren bygger en relation till barnet. Länsstyrelserna ser även fram emot att fler kommuner börjar arbeta enligt arbetsmetoden Barns Behov I Centrum, BBIC, något de menar kommer underlätta socialtjänstens samarbete med barnets familj och nätverk (a a). I denna metod betonas att i utredningar beskriva både brister och styrkor hos de ingående personerna, där styrkorna hos föräldrarna till placerade barn kan användas för att underlätta kontakten mellan barn och föräldrar (Socialstyrelsen 2006). Socialtjänsten ska dessutom vara flexibel och se att olika vårdformer passar olika klienter. Klienten ska inte behöva vänta på den vårdform han eller hon anses behöva på grund av att mindre intensiva åtgärder inte har prövats. Närhetsprincipen till slut medför att familjehemmet inte ska vara förlagt alltför långt bort från barnets hemmiljö men detta kan åsidosättas om det skulle vara så att vård med god kvalitet finns på lite längre håll (Norström & Thunved 2006). Själva umgänget regleras i föräldrabalkens (1949:381), i fortsättningen förkortad FB, sjätte kapitel och även här omnämns att barnets bästa ska vara vägledande. I utredningen om vad som är barnets bästa i dessa frågor ska särskild vikt läggas vid barnets behov av att ha en bra kontakt med båda sina föräldrar. Barnets egna åsikter om umgänge ska uppmärksammas, i vilken grad dock är beroende av barnets ålder och mognad (6 kapitlet 2 a FB). Enligt 6 kapitlet 15 FB ska ett barn som inte bor med sin förälder ha rätt till umgänge med denne. För de barn som är omhändertagna jämlikt LVU gäller att socialnämnden har ansvar för att deras behov av umgänge med sina biologiska föräldrar tillfredsställs i den 7

8 utsträckning det är möjligt. Vissa restriktioner kan dock vidtas om det anses att umgänge skulle inverka negativt på vården av barnet (14 LVU). Föräldrarna har alltså kvar den juridiska vårdnaden om sina barn även om de blir omhändertagna jämlikt LVU men deras rätt att bestämma över barnet inskränks för att barnet ska få den vård det, enligt socialnämnden och länsrätten, behöver (Socialstyrelsen 2008). Fakta om familjehemsplaceringar Enligt statistik från Socialstyrelsen (2007) var familjehemsplacering det absolut vanligaste av de så kallade heldygnsinsatserna för barn och unga, räknat den 1 november Drygt 8000 barn var då placerade i familjehem med stöd av SoL och runt 3000 barn med stöd av LVU. Det är vanligare att flickor placeras i familjehem än pojkar (som istället överväger något när det gäller barn som placeras i hem för vård och boende, så kallade HVB-hem) och detta gäller alla åldrar (a a). Förklaring av centrala begrepp I denna uppsats används den juridiska definitionen av begreppet barn, det vill säga att barn är varje människa under 18 år (se exempelvis 1 kapitlet 2 SoL). Detta val har gjorts då uppsatsen tar avstamp i socialtjänstens arbete med barn, vilket i hög utsträckning styrs av gällande lagstiftning. Samma definition på begreppet barn går att finna i första artikeln i FN:s konvention om barnets rättigheter (SÖ 1990:20). Jag har valt att använda uttrycket biologiska föräldrar, även om detta kan tolkas som om föräldrarna då endast är föräldrar rent biologiskt och därmed inte har så stort inverkan på barnets liv i övrigt. Detta val grundar sig helt enkelt på att det ska bli lättare för läsaren att skilja på barnets (biologiska) föräldrar och familjehemsföräldrar. Jag vill understryka att jag anser att familjehemsplacerade barns biologiska föräldrar är så mycket mer än bara föräldrar i biologiska avseenden, denna övertygelse ligger bland annat till grund för varför jag har valt att genomföra denna studie. Lagens definition av familjehem går att läsa under avsnittet Juridiska aspekter. I föreliggande studie uppmärksammas som sagt den kommunala socialtjänstens arbete med familjehemsplacerade barn, varför privata alternativs arbete med familjehemsvård har uteslutits (exempelvis arbetet med så kallad Multi Treatment Foster Care, MTFC). Umgänge har medvetet inte definierats på förhand då jag ville utröna vad mina informanter menade med begreppet när det gäller familjevård. På flera sätt skiljer umgänget vid familjevård från umgänge vid vanliga separationer då det handlar om två föräldrar som väljer att inte fortsätta leva tillsammans. Barnet bor då kvar hos den ena föräldern och har umgänge med den andre (om det är så familjen har valt att göra). Det handlar vid en sådan separation inte om att barnet riskerar att tappa kontakten med båda föräldrarna, även om det ibland sker att kontakten med umgängesföräldern inte upprätthålls. Barn som placeras i familjehem riskerar, om umgänget inte kommer till stånd, att tappa kontakten med båda föräldrarna och därmed en del av sin bakgrund. Därmed inte sagt att umgänge med en förälder skulle vara mer angeläget för vissa barn än för andra, min fulla övertygelse är att 8

9 alla barn har rätt till båda sina föräldrar (förutsatt att det är till barnets bästa naturligtvis) men familjehemsplacerade barn är en utsatt grupp i vårt samhälle. När det har gått så långt att socialtjänsten väljer att familjehemsplacera ett barn, har barnet ofta hunnit varit med om många svåra situationer. Dessa minnen bär barnen med sig till familjehemmet och de måste bearbetas och där menar flera forskare att umgänge med den biologiska föräldern är en stor bit av denna bearbetning (se nedan under Tidigare forskning). Jag har alltså valt att hålla begreppet umgänge relativt öppet, till att innefatta allt från fysiska möten i hemmiljö och i familjehemmet till kontakt per telefon eller brev. Detta kapitel har ägnats åt de juridiska ramarna för familjehemsvård och umgänge samt åt att få grepp om ungefär hur många barn som bor i familjehem. Vissa begrepp har förklarats för att läsaren ska få en uppfattning vad studien avser att behandla och som en ytterligare aspekt på studiens ämne redovisas i det följande teorier som senare ska visa sig användbara i förståelsen av studiens empiri. TEORI Som tidigare nämnts ska barnets bästa beaktas vid alla beslut som rör barnet (1 kapitlet 2 SoL). Barnets bästa definierades också lite närmare som barnets behov av kärlek, trygghet och varaktig omvårdnad i Deklarationen om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption (Mattsson 2006). Ett barns behov är individuellt samtidigt som psykologer har sett att barn i ungefär samma ålder och mognad har vissa gemensamma behov. För att bättre förstå barns behov i dess utveckling mot att bli vuxen har jag valt att se närmare på teorier om utvecklingspsykologi. Man kan utgå från tre aspekter av mänsklig utveckling, den fysiska, den kognitiva, perceptuella och den socioemotionella utvecklingen (Hwang & Nilsson 2003). I denna beskrivning av utvecklingspsykologin kommer tyngdpunkten främst att ligga på de två sistnämnda, den kognitiva där språkutveckling ingår och den socioemotionella där skapande av identitet och relationer till omgivningen ingår, även om den fysiska utvecklingen är väl så viktig när man vill se om ett barn har det bra. Inom utvecklingspsykologin samexisterar flera olika perspektiv på mänsklig utveckling. De skiljer sig åt beroende på hur man ser på individens utveckling, exempelvis som styrd av yttre stimuli som genererar olika beteenden (inlärningsperspektivet) eller styrd av inre drifter (psykodynamiska perspektivet). Jag har i denna studie valt att ta upp hur några olika perspektiv ser på identitetsutveckling då detta är en särskild utmaning för de barn som inte lever tillsammans med sina biologiska föräldrar (se nedan under Tidigare forskning). Det psykodynamiska perspektivet, främst Eriksons psykosociala teori, blir i det avseendet intressant för denna studie. Även anknytningsteori behandlas då denna teori speciellt behandlar vad som händer då barn separeras från sina föräldrar och hur denna separation kan påverka barnets framtida relationer. Genom att betona människans tänkande och rationalitet ses det kognitiva perspektivet ofta som en motrörelse mot det psykodynamiska men jag vill använda det kognitiva perspektivets insikter för att betona vikten av språket som verktyg i barnets 9

10 utveckling. Detta kommer senare i studien att visa sig särskilt betydelsefullt hos de yngre barnen i familjehem, speciellt om de bär på obearbetade trauman. För att uppfylla barnets behov av kärlek, trygghet och varaktig omvårdnad krävs att det finns människor runt barnet som barnet kan samspela med i sin utveckling. Det utvecklingsekologiska perspektivet visar hur barnet ingår i olika system som måste samspela om barnet ska utvecklas väl. Andersson (1995) menar dessutom att forskning om familjehemsplacerade barn visar på vikten av bra relationer till omgivningen, exempelvis barnets syskon, kamrater och viktiga vuxna, då dessa fungerar som skyddande faktorer i barnets utveckling. Av dessa anledningar har jag även valt att ta upp nätverksteori som visar på hur nätverket, i form av familj, släkt, vänner och andra, kan samarbeta kring barnets behov. Utvecklingspsykologi Inom utvecklingspsykologin vill man förklara varför människor utvecklas på ett visst sätt och beskriva vad som händer under en människas hela livsålder men i denna studie kommer dock fokus att ligga på utvecklingen fram till vuxen ålder, det vill säga 18-årsåldern. Det psykodynamiska perspektivet I det psykodynamiska perspektivet betonas att människans utveckling styrs av inre drifter. Enligt Freud (i Hwang & Nilsson 2003) är familjen den viktigaste arenan för ett barns socialisation, där barnet införlivar normer och handlingssätt som anses vara acceptabla av samhället. Inom det psykodynamiska perspektivet anses den psykologiska utvecklingen äga rum i olika stadier i vilka identifikation med föräldrar och andra viktiga personer anses betydelsefull för barnets jag-utveckling och för på vilket sätt barnet anpassar sig till omgivningen. Förhållningssätt och tillrättavisningar från dessa viktiga vuxna lokaliseras till barnets samvete, överjaget. Vilka upplevelser man har som barn menas inom detta synsätt bestämma hur man som vuxen kan hantera relationer till omgivningen (a a). Erik H. Erikson arbetade vidare med Freuds idéer och utvecklade sin egen psykosociala teori. Till skillnad från Freud menade Erikson att utvecklingen sker hela livet och inte enbart är koncentrerad till barndomen. Det finns, enligt denna teori, åtta utvecklingsfaser vars kriser individen kan komma igenom på ett bättre eller sämre sätt. Dessa faser kommer att beskrivas mycket kort för att öka förståelsen för avsnittet om identitetsutveckling nedan som till stor del grundar sig på Eriksons arbete (Hwang & Nilsson 2003). Fas 1: Den första 1,5 åren av barnet liv vars kris är tillit kontra misstro. Fas 2: Mellan 1,5 och 3 års ålder tampas barnet med krisen autonomi kontra tvivel. Fas 3: Denna fas pågår från tre till sex års ålder och här hanteras krisen initiativ kontra skuld. Fas 4: Krisen aktivitet kontra underlägsenhet uppstår någonstans från 6 till 12 års ålder. Fas 5: Från 12 till 20 år befinner sig individen i fasen där krisen handlar om identitet kontra identitetsförvirring. Denna fas kommer att diskuteras utförligare under Identitetsutveckling ur några olika perspektiv. 10

11 Fas 6: Under perioden mellan 20 och 40 års ålder behandlas krisen om närhet kontra isolering. Fas 7: I medelåldern utkämpas krisen generativitet kontra stagnation. Fas 8: I den sista fasen i livet genomgår individen krisen integritet kontra förtvivlan (Hwang & Nilsson 2003). I det psykodynamiska perspektivet ingår även objektrelationsteorin som utvecklades av bland annat Melanie Klein och Harry Guntrip (Hwang & Nilsson 2003). Med objekt avses här en inre bild av en människa eller en sak (inre representation) och med relationer menas förhållandet mellan dessa människor (eller saker) och den egna personen. Företrädare för denna teori menar att barnet ställer in sig på att ta del av sociala relationer. Redan tidigt i barnet utveckling måste barnet lära sig att skilja andra personer från sig självt och lära sig att bevara bilden av en annan person då denna inte är närvarande. På så vis blir barnet mer och mer självständigt eftersom den andra personen inte behöver befinna sig i barnets omedelbara närhet för att objektrelationen ska kvarstå. Winnicott, ytterligare en företrädare för denna skola framhöll vikten av att vuxna skyddar barnen mot alltför stark stimulering och mot obehagliga händelser eftersom barnet inte har ett utvecklat försvarssystem från början. Detta kallade Winnicott för holding, föräldrarna, eller andra viktiga vuxna, håller barnet (a a). Ytterligare ett begrepp som ska visa sig användbart för förståelsen av socialarbetares reaktioner är överidentifiering. Detta innebär att socialarbetare projicerar sina egna känslor inför barn på de barn och föräldrar de möter i arbetet. Denna projicering förhindrar att socialarbetaren möter familjen i familjens situation och kan medföra att behandlingsplaner sätts upp som inte är anpassade för barnets behov eller föräldrarnas förmåga (Killén 2003). Även anknytningsteorin härrör från det psykodynamiska perspektivet. Bowlby (1973, i Hwang & Nilsson 2003) menade att barn kan utveckla störningar om de inte har fått möjlighet att knyta an till en vuxen. Han grundade sin teori på att människan syftar till att överleva och att människobarns överlevnad, till skillnad från många djurs, har varit avhängig att barnet lyckas vara nära en skyddande vuxen. Ett nyfött barn har därför ett behov att försöka finna närhet och kontakt med andra människor och skickar ut signaler som den vuxne inte kan låta bli att reagera på (a a). Denna benägenhet att knyta nära band till betydelsefulla individer är ett grundläggande element i mänskligheten och kallas anknytningsbeteende. När barnet blir lite större kan det med hjälp av detta anknytningssystem våga utforska omgivningen, trygg i att veta att det kan vända tillbaka till anknytningspersonen, den trygga basen, vid oro eller trötthet (Bowlby 1994). Anknytningsbeteendet förändras då barnet samspelar med sin omgivning, den trygga anknytning som beskrivs ovan utvecklas om föräldrarna agerar förutsägbart (Killén 2000) och barnet utvecklar inre arbetsmodeller för hur omgivningen förväntas vara, på vilket sätt viktiga personer samt barnet själv förväntas uppträda och hur dessa delar hänger samman (Bowlby 1969). Barnet bekräftar dessa inre arbetsmodeller genom samspel med omgivningen och får genom ett känslomässigt bra bemötande en positiv inre modell av sig själv och av sin omgivning. Dessa modeller uppdateras hela tiden allt efter vad barnet upplever av omgivningen, nya erfarenheter fogas till de gamla eller ändrar den inre arbetsmodellen helt, allt för att barnet ska ha en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Om barnets anknytningsperson istället beter sig oförutsägbart, exempelvis på grund av drogberoende eller allvarlig psykisk sjukdom, får barnet 11

12 inte sina arbetsmodeller bekräftade och får svårt att handskas med sina känslor (Körner 2005). Barnet skapar en negativ arbetsmodell av föräldern men måste samtidigt bortse från denna negativa erfarenhet då barnet behov av skydd fortfarande är stort. Under en kortare period kan barnet härbärgera dessa känslor men skapar till slut både en negativ och en positiv inre arbetsmodeller av föräldrarna. Med dessa oförenliga modeller inom sig förhindras barnet att skapa adekvata bilder av verkligheten (Körner 2005). Den otrygga anknytningen kan delas in i flera undergrupper. Barn med en undvikande anknytning verkar inte ha något behov av att ha föräldern som trygg bas. Dessa barns anknytningspersoner uppfattar barnets signaler sämre och visar sällan positiva känslor för barnet och barnet lär sig att det inte är lönt att försöka finna tröst och skydd. De barn som utvecklar en ambivalent anknytning visar inget konsekvent beteende när det gäller att söka kontakt med föräldern, ömsom vill de ha kontakt, ömsom inte. Föräldern verkar uppföra sig lika inkonsekvent i sin kontakt med barnet vilket medför att barnet har svårigheter att förstå förälderns signaler och lär sig att det inte spelar någon roll vad det gör för att få kontakt med föräldern. Man har också upptäckt en grupp barn som uppvisar vad man kallar en desorganiserad anknytning. Detta innebär att anknytningspersonen på grund av exempelvis obearbetade trauman, misstolkar vad barnet vill och reagerar på barnet med aggression eller skräck, vilket naturligtvis skrämmer barnet, samtidigt som barnet på grund av anknytningsbeteendet vill söka skydd av föräldern. Denna anknytningsform menas vara en allvarlig riskfaktor för framtida beteendeproblem för barnet (Hwang & Nilsson 2003). Det kognitiva perspektivet Det kognitiva perspektivet fokuserar på hur individens tankeprocesser utvecklas och byggs upp, hur dessa processer inverkar på hur individen uppfattar sin omvärld och hur detta sammantaget inverkar på individens beteende. Piaget ses som en förgrundsfigur för det kognitiva perspektivet och delade in barns kognitiva utveckling i stadier där varje stadium vilar på det föregående som i en trappa (Hwang & Nilsson 2003). Vygotskij, en annan företrädare för detta perspektiv, höll med Piaget om att barnet är en aktiv varelse som konstruerar sin kunskap om omvärlden men betonade även att barnet deltar i en social och kulturell kontext. Han lade därmed grunden till den kulturhistoriska skolan och menade att barns utveckling är en följd av barnet sociala samspel med omgivningen. Barnet utvecklar psykologiska verktyg varav ett av de viktigaste är språket. Med hjälp av språket kan barnet vara med i socialt samspel både med andra individer och med sig själv, barnets inre resonemang utvecklar tänkandet. När barnet har ett språk kan barnet förflytta sin koncentration från den direkta samtiden till framtiden och även till viss del kunna styra hur denna framtid ska bli (a a). Det utvecklingsekologiska perspektivet Det utvecklingsekologiska perspektivet utvecklades av Urie Bronfenbrenner vars studier av barns utveckling i olika kulturer gjorde honom uppmärksam på omgivningens inverkan på individens beteende. Den utvecklingsekologiska modell som Bronfenbrenner utvecklade består av fyra system som definierar olika nivåer i samhället. Dessa system omgärdar varandra likt ryska dockor med början i mikrosystemet. Mikrosystemet är den miljö som närmast omger barnet, föräldrarna, övriga familjemedlemmar och relationerna dem emellan. Det är 12

13 viktigt för barnets välbefinnande att detta system är i balans och fungerar. Övriga mikrosystem, exempelvis förskola, skola och jämnåriga vänner, blir viktiga med barnets stigande ålder och hjälper barnet att överta roller och förmåga att agera i sociala situationer. Mesosystemet är ett system bestående av flera delsystem, det vill säga de mikrosystem barnet ingår i. Just att dessa mikrosystem samverkar, exempelvis att föräldrar engagerar sig i barnets skolgång, är viktigt för barnet utveckling då barnet på ett enklare vis kan få normerna i de olika mikrosystemen att överensstämma (Hwang & Nilsson 2003). Exosystemet, i nivån utanför mesosystemet, innehåller miljöer där barnet inte deltar personligen men som ändå inverkar på relationerna i mikrosystemen, exempelvis föräldrarnas situation på arbetet. I makrosystemet i sin tur, hanteras övergripande drag i samhället som till exempel familjepolitik och kulturella förhållanden. Om systemen på olika nivåer stämmer dåligt överens, exempelvis om familjen står för andra värderingar än vad samhället omkring barnet gör, slits barnet mellan dessa och får problem med att skapa sig en bild av sig själv och sin situation. Även tiden inverkar på individen, såväl som på omgivningen och är därför en faktor av vikt i den utvecklingsekologiska modellen. Tidsdimensionen kallas kronosystemet och kan vara intressant om barnet exempelvis får ett syskon vilket innebär en förändring i omgivningen för barnet (Hwang & Nilsson 2003). Bronfenbrenner grundade sin modell på flera olika perspektiv. Dels använde han sig av en fenomenologisk ansats som betonar individens egen upplevelse av sin situation. Det individen själv upplever som viktigt är också det som framförallt ligger till grund för individens psykologiska utveckling. En annan grundtanke i modellen är att individen konstant samspelar med sin omgivning, ett interaktionistiskt synsätt. Omgivningen och individen påverkar varandra och genom detta samspel så utvecklas individen. Miljön med de olika systemen (mikro, makro, meso, exo och kronosystemen ovan) utgår från ett systemperspektiv där individen och dennes omgivande miljö ses som ett system (Andersson 1986). Genom att använda Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell i arbetet med barn så inser man att samhällets olika organisationer kan påverka och därmed hjälpa barn i utsatta positioner (Andersson 2003). Identitetsutveckling ur några olika perspektiv Erik H. Erikson får sägas vara den som först uppmärksammade vikten av identiteten, vilket han bland annat beskrev som en känsla hos individen av att vara samma person oavsett tid och rum. Individens uppfattning av identitet, menade Erikson (i Kroger 2007), skapas av tre samverkande element, för det första individens biologiska förutsättningar såsom könstillhörighet, utseende samt fysiska förmågor och begränsningar. För det andra, den psykologiska delen av individen med exempelvis dennes känslor, intressen, behov och försvarsmekanismer. Det tredje elementet, den sociala och kulturella kontext individen befinner sig i, skapar möjligheter att ge uttryck för, samt erkänna sina biologiska och psykologiska förutsättningar. En positiv identitetsutveckling, enligt Erikson (i Kroger 2007), innebär att individen finner sociala roller i samhället som passar individens biologiska och psykologiska behov (a a). Det lilla barnet skapar bilder av sin identitet genom att överta roller av andra, viktiga närstående personer. Alla dessa bilder samlas under årens lopp och i tonåren arbetar individen igenom alla bilder och beslutar sig för vilka bilder av en själv som ska behållas och gallrar ut en del bilder som inte stämmer (Hwang & Nilsson 2003). 13

14 Enligt Erikson (i Hwang & Nilsson 2003) kämpar tonåringen, som tidigare beskrivits, med krisen identitet kontra identitetsförvirring. En positiv lösning av denna kris bygger på positiva lösningar av tidigare kriser, det vill säga att tonåringen har uppnått grundläggande tillit, självständighet, initiativförmåga och lust till aktivitet. På samma sätt ligger en god lösning av identitetskrisen till grund för fortsatta stadier ut i vuxenlivet, exempelvis intimitet kontra isolering. Detta innebär att identitetsförvirring i tonåren kan leda till problem i framtida relationer för individen och svårigheter att vara en bra förälder (a a). Blos (i Hwang & Nilsson 2003) ger ytterligare en psykoanalytisk bild av de utmaningar tonåringen står inför när denna vill forma en stabil identitet. Blos menar att tonåringen måste släppa taget om den internaliserade bild av föräldern som Mahler (i a a) menade att barnet skapar sig vid den första individuationen. Denna, en första frigörelse från föräldrarna, bygger på att barnet kan internalisera en bild av föräldern så att det finns inom barnet även när föräldern inte är fysiskt närvarande. I den andra individuationen måste alltså tonåringen, enligt Blos, göra sig kvitt med denna föräldrabild för att kunna utveckla en oberoende identitet. En annan utmaning består i att behandla och hantera de trauman som, enligt ett psykoanalytiskt synsätt, alltid uppstår i barndomen. Det som var svårt att hantera när man var liten, har nu tonåringen förmåga att ta itu med och detta är en förutsättning för en positiv identitetsutveckling. Nästa utmaning blir att lyckas förstå sin egen bakgrund utan att förneka den, eller delar av den. Om tonåringen antar en verklighetsbild som är förvriden inverkar även detta på identitetsutvecklingen (a a). De sista årtiondena har även andra perspektiv på identitetsutveckling uppkommit. I det sociokulturella perspektivet menar företrädarna att förändringar i en individs identitet beror på att kulturellt definierade roller förändras. Samhällets roll i individens liv fokuseras, det vill säga vilka möjligheter och begränsningar som individen ges genom att leva i en viss kontext. Identitet blir alltså resultatet av de kulturella möjligheter och begränsningar som är disponibla för individen i dennes omgivning. Narrativa psykologer förstår identitet genom att lyssna när människor berättar om sina liv och undersöker hur människors livsberättelser formar någon sorts kontinuitet. Identitet utvecklas helt enkelt i takt med individens livsberättelse (Kroger 2007). Eriksons och Blos teorier om hur identitet utvecklas kommer att användas i analys av studiens resultat för att förstå hur viktigt det är för barnet att ha verkliga bilder av föräldrarna. Även narrativa idéer om livsberättelser kommer att utnyttjas i analysen för att understryka vikten av att socialarbetare och nätverk hjälper barn att berätta sin historia. Nätverksteori och nätverksarbete Det sociala nätverket runt en individ består av de människor som ingår i individens sociala sammanhang och relationerna mellan dessa människor. Dessa människor behöver inte känna varandra inbördes utan den gemensamma utgångspunkten är att de är betydelsefulla för individen vars nätverk de tillhör. Ett nätverk kan också definieras som de personer som samarbetar för att hjälpa en individ som har stött på något sorts problem vilket har föranlett den individen att söka någon sorts hjälp. Detta nätverk kan till skillnad från det sociala nätverket 14

15 kallas problemsammanhangets nätverk (Forsberg & Wallmark 2002). Problemet för placerade barn, menar jag, gäller barnets behov av relationer till sitt ursprung. För barnets identitetsutveckling är det av stor vikt att barnet har olika bilder av detta ursprung och detta kan nätverket hjälpa till med. För de barn som av olika anledningar inte har någon kontakt med sina föräldrar erbjuder nätverket ändå en relation till ursprunget. Den professionelle som ser till klientens totala sociala kontext kan sägas tillämpa ett nätverksperspektiv (Forsberg & Wallmark 2002). Genom att undersöka vilka personer som skulle kunna bidra med något kring det uppkomna problemet kan individen och den professionelle koncentrera sig på förändring istället för problemets hopplösa sida. Nätverksarbete är helt enkelt det psykosociala behandlingsarbete som grundar sig på ett nätverksperspektiv. Särskilt intressant för denna uppsats är den form av nätverksarbete som kallas socialt nätverksarbete som anses försiggå i ett sammanhang av social kontroll, vilket myndighetsutövning på en socialförvaltning är ett exempel på. Klienten kan naturligtvis välja att frivilligt bjuda in sitt nätverk även i arbetet kring klienten på socialförvaltningen och man kan då tala om en sorts nätverksterapi (som grundar sig på fullkomlig frivillighet) men som begränsas av det ofrivilliga sammanhanget (a a). Prov på detta arbetssätt kommer senare att visas under Presentation och analys av empiri. Jag har i detta kapitel fokuserat teorier som kan vara värdefulla i arbetet med familjehemsplacerade barn. Anknytningsteorin kommer i studiens presentation av resultat att visa sig mycket brukbar för bedömningen av barnets behov av att träffa sin förälder och användbarheten av teorier kring identitetsutveckling har tidigare diskuterats. Mina inledande tankar om samarbete kring dessa barn förstås vidare i ljuset av den utvecklingsekologiska modellen och rent praktiskt grundat i nätverksarbete. I detta samarbete deltar många grupper av människor, vars perspektiv bland annat kommer att presenteras i det kommande kapitlet. TIDIGARE FORSKNING Denna studies empiri innefattar intervjuer med socialtjänstens personal vilket innebär att varken barn, deras föräldrar eller familjehemsföräldrar har intervjuats. Detta främst av etiska skäl (se vidare under Metod). Jag har därför valt att studera tidigare forskning som behandlar dessa personers perspektiv på umgänge. Jag börjar dock med att presentera vad som forskats om de olika inriktningar som finns när det gäller umgängets vara eller icke vara. Behov eller relation eller både och? Fram till 1970-talet ansågs att det bästa för barn som inte kunde fortsätta att bo med sina föräldrar, var att flytta dem till en bättre familj, helst långt från de biologiska föräldrarna. Barnen skulle inte behöva ha med sina föräldrar att göra då dessa hade gjort så att barnen farit illa. Många av dessa barn verkade anpassa sig någorlunda till den nya situationen men nutida forskning visar att de under den välanpassade ytan ändå kände sig vilsna (Kjellberg 2006). Denna syn, att det viktigaste för barnet är att få chans till nya, bestående relationer till familjehemmet, kallas det behovsorienterade synsättet. Det ställs ofta mot det 15

16 relationsorienterade synsättet där företrädarna menar att det viktigaste för barnets identitetsutveckling är att bibehålla en kontakt med sitt ursprung (Andersson 1995). I Sverige härskade som sagt det behovsorienterade perspektivet fram till ca 1970-talet. Tanken i detta synsätt är att barnet har behov av kontinuitet i känslor till en vuxen och av att ha ett stimulerande förhållande till denne. Samspelet mellan den vuxne och barnet bygger på vad företrädarna för denna skola, bland annat Anna Freud, kallar psykologiskt föräldraskap. Denna sorts föräldraskap kan besittas av någon vuxen som bryr sig om barnet, det kan vara den biologiska föräldern eller någon annan, som exempelvis en familjehemsförälder (Andersson 1995). Den relationsorienterade skolan introducerades i Sverige genom Barn i krisprojektet, vilket är en longitudinell studie av ett antal familjehemsplacerade barn i Malmö i början på 1980-talet. Ett flertal forskare studerade barnen, deras föräldrar, familjehemsföräldrarna och socialarbetare. Representanter för detta projekt menade att barnets identitetsutveckling är viktigare än barnets behov av stabilitet, den som förlorar kontakt med sitt ursprung, förlorar även en bit av sig själv. Denna syn är numera styrande i Sverige och influerar arbetet i den sociala barnavården. Andersson (1995) menar utifrån denna diskussion att det ibland är viktigt att barnet får nya psykologiska föräldrar om de biologiska föräldrarna inte klarar den rollen. Samtidigt måste barnets relation till sitt ursprung upprätthållas på något sätt. Om ömsesidiga, emotionella relationer finns mellan barnet och föräldern innan barnet placeras i familjehem, är det betydelsefullt att bevara dessa. I de fall där dessa relationer inte finns och istället familjehemsföräldrarna blir barnets psykologiska föräldrar behöver barnet ändå kontakt med sina biologiska föräldrar för att kunna utveckla en stabil identitet. Thoburn (1994, i Andersson 1995) menar att en balans mellan varaktighet och identitet är önskvärd. Varaktigheten består i att skapa trygga relationer för barnet, ett familjeliv och ett vardagsliv. Det är naturligtvis att föredra att barnet kan få detta i ursprungsfamiljen, i vissa fall med socialtjänstens stöd, men om detta inte är möjligt får varaktigheten istället bestå i en trygg familjehemsplacering. Barnets identitetsutveckling ska i dessa fall stimuleras genom att barnet kan ha kontakt med sina biologiska föräldrar, syskon och andra viktiga personer i det biologiska nätverket (a a). Det finns relativt lite kunskap om hur familjehemsplacerade barns kontakt med de biologiska föräldrarna inverkat på barnens välmåga och utveckling. Fanshel & Shinn (1978, i Höjer 2007) har gjort en uppmärksammad studie, som dock är lite äldre, och fann dels slutsatsen att kontakt mellan föräldrar och placerade barn var mycket viktig då barnet flyttade hem till föräldrarna igen. Även de barn som inte flyttade hem igen mådde bättre av kontakt med sina föräldrar. Å andra sidan visade studien också att de barn som haft liten eller ingen kontakt under placeringen klarade sig bättre än de barn som haft mycket kontakt med sina föräldrar. De förstnämnda barnen kunde bättre hantera separationer och hade mindre problem med att utveckla en stabil identitet (a a). För kortare placeringar visar en annan studie (Berridge & Cleaver 1987, i Höjer 2007) att en välfungerande kontakt minskade risken för sammanbrott, det vill säga att placeringen avbryts utan att det varit planerat. Denna studie visade även, om inte lika tydligt som vid kortare placeringar, att sammanbrottsrisken minskade även för långtidsplacerade barn om kontakten med föräldrarna fungerar (a a). 16

17 Körner, en svensk psykolog och psykoterapeut som arbetat mycket med relationen mellan förälder och barn ur ett anknytningsperspektiv, menar att barn har behov av skydd, tillsyn och en fungerande anknytning. Dessa behov får det placerade barnet uppfyllda genom familjehemmets försorg, eftersom deras biologiska föräldrar har brustit i något avseende. Umgänget får anpassas så att dessa behov inte äventyras, samtidigt som umgänget får utgå från de föräldraförmågor som finns. Umgänget mellan ett placerat barn och dennes föräldrar ska vara ett stöd i barnets utveckling där man måste se till varje barn vad som är bäst. Naturligtvis är det viktigt att detta kan ske utan att förälderns eller familjehemmets rättigheter försummas. Körner anser vidare att socialtjänsten behöver mångsidiga beslutsunderlag där avvägningar görs mellan barnets behov av sitt ursprung, föräldrarnas önskan att träffa sina barn och familjehemmets rätt att ha ett väl fungerande familjeliv. Körners idé är att dessa beslutsunderlag, det hon kallar umgängesbedömningar, ska ligga till grund för socialsekreterarens beslut om umgänge. Istället för att fokusera på själva omhändertagandet, och orsakerna till det, är syftet med umgängesbedömningen att se till de förutsättningar som finns för varje familj, vilka faktiska föräldraförmågor som finns, och göra en bra umgängesplan utifrån det (Körner 2005). Körner (2005) skiljer på att lära känna sina föräldrar och att känna till sina föräldrar. Vissa föräldrar (som till exempel befinner sig i ett aktivt missbruk) är, enligt Körner, inte lämpliga i sin föräldraroll och är därmed inte ett stöd i barnets utveckling men det är ändå viktigt för barnet att känna till vem mamma och pappa är. Detta grundar sig på den psykodynamiska tanken om att vi alltid bär med oss en bild, en psykologisk gestalt, av våra föräldrar oavsett om vi någonsin har träffat dem. Denna bild baseras för de flesta barn på verkliga bilder som kan redigeras allteftersom men de placerade barn som inte har kontakt med sina föräldrar skapar istället fantasibilder, som inte har någon förankring i verkligheten, och dessa kan komplicera barnens identitetsutveckling. Detta kan dock avhjälpas genom att barnet får träffa sina föräldrar och därigenom får en verklighetsanpassad bild, förutsatt att föräldern klarar av att ikläda sig föräldrarollen vid umgänget. I de fall där umgänget måste begränsas helt för att föräldern inte klarar att uppträda som en förälder, kan barnet istället få hjälp genom det Körner kallar symbolumgänge, att få umgås med föräldrarna i fantasin genom att någon berättar om föräldrarna, barnet får känna till sina föräldrar (a a). Om olika perspektiv Höjer (2007) har sammanställt sin egen och andras forskning i en bok om hur föräldrar upplever att ha sina barn placerade i familjehem. Författaren menar att föräldrar, vars barn placeras i familjehem får finna sig i att i fortsättningen dela föräldraskapet med familjehemsföräldrar och socialtjänsten. Föräldrarna kan bära på känslan av att vara underkända och misslyckade som omsorgsgivare vilket kan leda till minskad kontakt med barnet på grund av skuldkänslor. Alternativt kan föräldrarna känna att de måste försvara sig mot familjehemsföräldrar och socialtjänsten (a a). Likväl ska samarbetet kring barnet formas utifrån dessa förutsättningar, ett samarbete som på sätt och vis kan sägas vara lagstiftat då det ingår i familjehemmets uppgift att bidra till att barnet får behålla kontakt med sin förälder även efter placeringen. Det ställs alltså stora krav på alla som är inblandade i ett barns placering, föräldrar, familjehem, socialtjänst och inte minst på barnet självt. 17

18 Samarbetet med socialtjänsten kompliceras om handläggare byts ut, menar de biologiska föräldrar som ingår i Höjers (2007) bok och understryker hur viktigt det är med kontinuitet i kontakten med socialtjänsten. Den sociala kontroll socialtjänsten utövar, med utgångspunkt i att inga barn ska behöva fara illa i familjens hägn, innebär samtidigt en maktaspekt till fördel för socialtjänsten. Relationen mellan föräldern och socialarbetaren blir inte jämlik då socialarbetaren har den legala makten samtidigt som denna relation måste fungera för barnets skull. Föräldrar till placerade barn kommer mycket ofta från utsatta grupper i samhället och en del föräldrar har egna erfarenheter av barnhem och familjehem. Ensamstående mammor förekommer mycket oftare än sammanboende i gruppen föräldrar till placerade barn, särskilt de som är lågutbildade och som är i behov av ekonomiskt bistånd (Höjer 2007). De biologiska föräldrarna i en studie (Kapp & Propp 2002, i Höjer 2007) menade att de fann det svårt att prata med den handläggare som hade hand om deras barns ärende. De ansåg också att kommunikationen mellan tjänstemän på socialförvaltningen som hade ansvar för olika delar av ärendet var dålig och att omsättning på handläggare ställde till mycket problem (a a). Föräldrarna i en norsk studie (Havik & Moldestad 2002, i Höjer 2007) önskade att umgänget skulle ske hemma hos föräldrarna och inte i familjehemmet, för att kunna få ta ansvar för barnen under umgänget och för att föräldern inte vill känna sig observerad och bevakad av familjehemsföräldrarna. De föräldrar som var samarbetsvilliga och accepterade socialtjänstens beslut önskade bli belönade för detta i form av ett tätare umgänge och de blev besvikna när så inte skedde. Norska socialarbetare befanns i samma studie vara inaktiva när det gäller att bestämma umgänget, då de hellre ändrade umgänget först på uppmaning från antingen familjehemmet eller föräldrarna. Orsaken uppgavs delvis vara att man inte ville lägga grunden för en konflikt med de biologiska föräldrarna även i de fall där umgängesplaneringen framstod som besvärlig för det placerade barnet (a a). Familjehemsföräldrarna i den beskrivna norska studien önskade att umgänget skulle reduceras med motiveringen att det är viktigare med en bra kvalitet på det umgänge som blir. De efterlyste att de biologiska föräldrarna skulle kunna se barnens behov i större utsträckning. Inte helt överraskande ville de flesta biologiska föräldrar i studien istället öka omfattningen på umgänget. De familjehemsföräldrar och biologiska föräldrar som menade sig ha ett gott samarbete, karaktäriserades av att socialarbetarna och familjehemsföräldrarna ansträngt sig för att visa de biologiska föräldrarna att de är viktiga för barnen även om barnet nu var placerat (Havik & Moldestad 2002, i Höjer 2007). Alla ingående familjehemsföräldrar i en svensk studie (Höjer 2001, i Höjer 2007) visste om att de har till uppgift att understödja barnens kontakt med sina biologiska föräldrar. De som till en början hade engagerat sig mycket i de biologiska föräldrarnas liv hade efterhand gett upp detta engagemang då det tog för mycket tid, tid de hellre ville lägga på de placerade barnen. Familjehemföräldrar som inte upplevde kontakten med de biologiska föräldrarna positivt, hade det gemensamt att de biologiska föräldrarna inte var nöjda med barnens placering. Detta ledde även till att barnen hamnade i en svår position. Flertalet familjehemsföräldrar och biologiska föräldrar i studien menade dock sig kunna samarbeta på ett godtagbart sätt för båda parter. En del 18

19 familjehemsföräldrar, även de mycket rutinerade, visade sig vara osäkra på hur de skulle bete sig under umgänge i familjehemmet. De ville gärna stötta föräldern i kontakten med barnet men visste inte hur det kunde göra det på ett bra sätt. Även hur de skulle förhålla sig mot barnet när barnets förälder var närvarande, ansågs problematiskt (a a). I Anderssons (1998) studie om barns syn på föräldrakontakt kunde barnen, som var år, delas in i två grupper, de barn som hade sin familjetillhörighet endast i familjehemmet och de som kände tillhörighet till både familjehemmet och de biologiska föräldrarna (oftast bestående enbart av mamman). De flesta barn i den första gruppen (11 av totalt 22) tyckte det var roligt när mamma kom på besök men blev besvikna i olika utsträckning över att besöken inte alltid blev av. De som blev mer upprörda, nämner i studien att det handlade om deras födelsedag alternativt att de inte har fått någon tillfredsställande förklaring till varför mamman inte kom som planerat. Det verkar som om de barn som har kontakt med sin pappa, lättare kunde acceptera att denne avbokade umgänge än om mamman gjorde det. De barn som har sin familjetillhörighet i två familjer menade att de har möjlighet att påverka livet både i familjehemmet och i den biologiska familjen, de är dock mer osäkra till att kunna påverka socialens beslut. Något barn uttryckte till och med oro för att socialtjänsten ska besluta att han ska flytta utan att säga till i tid, då han gärna vill veta sånt några månader innan. Anderssons (a a) slutsats blir att barnen kan tycka mycket om sina föräldrar och vilja umgås med dem men samtidigt inte vilja bo tillsammans med dem, av olika anledningar. I en senare studie, Andersson och Frick (1999, i Andersson & Rasmusson 2006), bad forskarna barnen i en longitudinell studie vid 15-årsuppföljningen att ge goda råd till socialsekreterare. Råden blev nästan enhälliga och handlade bland annat om att socialsekreterarna måste underlätta för en god kontakt mellan föräldrar och barn och att barnen ville träffa sina föräldrar ofta, men i familjehemmet. Om separation Vissa biologiska föräldrar i Höjers (2007) studie menar att deras krisreaktioner inför familjehemsplaceringen av deras barn inte har uppmärksammats av socialtjänsten. Föräldrarna efterlyser fler möten med socialtjänst och familjehemmet och betonar socialtjänstens ansvar för att dessa möten kommer till stånd. Föräldrarna menar vidare att det behövs en klar överenskommelse om umgänge som de också vill känna att de kan vara med och påverka. Vissa biologiska föräldrar anser att umgänge i familjehemmet är bra då barnen får se att relationen mellan familjehemmet och föräldrarna fungerar. Vissa föräldrar kände sig dock osäkra på hur de skulle förhålla sig till att träffa barnet i familjehemmet och några kände sig överhuvudtaget inte välkomna vilket naturligtvis gjorde dessa besök besvärliga (a a). Många studier visar, enligt Höjer (2007), också på vikten av att socialtjänsten stöttar de biologiska föräldrarna för att förhindra sammanbrott och för att föräldrarna ska fortsätta engagera sig i sina barn. Föräldrarna betonar att stöd från socialtjänsten är viktigt, exempelvis i de fall där föräldrarna kände sig ovälkomna av familjehemmet (a a). Exempelvis Bäckström (2006) har erfarenhet av att föräldrarna känner sig osäkra då det ska träffa sina barn och vet inte hur de ska kunna bygga upp en relation till barnet i familjehemmet. Därför menar Bäckström (a a) att föräldrarna måste erbjudas stöd i relationen till barnet genom att få arbeta med att bygga upp sin föräldraförmåga. 19

20 Föräldrarna menar vidare att det är en förutsättning för att kunna behålla sin identitet som förälder, att det får vara mer inblandade när det fattas beslut som rör barnet. De inser att de, till exempel på grund av missbruk eller psykisk sjukdom, inte har kunnat ta tillräckligt ansvar för sina barn. Därför önskar de få stöd i att stärka sin föräldraförmåga, exempelvis genom föräldrautbildning och stödgrupper för föräldrar vars barn är placerade (Höjer 2007). Trulsson (1997, i Höjer 2007) har undersökt reaktioner hos föräldrar vid placering av deras barn och funnit att dessa reaktioner beror på om barnen omhändertas med stöd av LVU eller om barnet placeras efter samtycke av föräldern. Den förstnämnda situationen kan utlösa våldsamma krisreaktioner hos föräldern medan en frivillig placering mer kan komma som en lättnad. En del mammor har upplevt en stigmatisering från omgivningen och deras livssituation har försämrats efter att barnen har blivit placerade (a a). När det har gått så långt som till att man måste familjehemsplacera ett barn, menar Killén (2003) att alla inblandade bör lägga fokus på hur separationen mellan barn och föräldrar kan genomföras på bästa sätt. Processen att placera ett barn i familjehemmet består av två delar, först att hjälpa barnet och föräldern att separera, sedan att bistå barnet och familjehemsföräldrarna att knyta an till varandra. Detta arbete kräver att socialarbetaren måste kunna förstå och uppskatta de inblandades olika perspektiv, barnet, föräldrarnas och familjehemföräldrarnas, och samarbeta med dessa. Föräldrarna kan reagera med sorg, chock och även bli våldsamma. Hur svårt detta arbete än kan vara är Killéns erfarenhet att det är socialarbetarna som är involverade i utredningsarbetet som ska arbeta med föräldrarna för att hjälp dem hantera deras svåra känslor vid separationen (a a). Andersson (1996) har forskat om barnens upplevelser av familjehemsplaceringar och menar att barnets reaktioner vid separationen kan variera från ont i magen till starkt utagerande men i vilken form det än må vara har barnet behov av att utrycka sin sorg. Om inte föräldrar eller nätverk kan finnas hos barnet måste socialarbetaren kunna hjälpa barnet genom sorgen, vilket är mer hälsosamt för barnet än att undanhålla det från kontakt med föräldrarna (a a). Haight et. al (2002, i Höjer 2007) visar att de mödrar som upplevde separationen från barnet som ett svårt trauma kände misströstan och en bestående fientlig inställning till de sociala myndigheterna. Intressant att notera var att socialarbetarna i denna studie inte menade att dessa känslor hos mamman skulle inverka på kvaliteten på umgänget med barnen. Ett år senare visade Haight et. al (2003, i Höjer 2007) att vissa föräldrar och barn känner att umgänget river upp plågsamma minnen från den gång omhändertagandet skedde, vilket leder till att familjehemföräldrar menar att barnens beteendeproblem förvärras av föräldrakontakt. Samma studie visar att socialarbetare anser att barn som placeras för en längre tid, sämre kan anpassa sig till familjehemmet om kontakten med den biologiska föräldern är alltför tät (a a). Ännu en senare studie (Haight et. al 2005, i Höjer 2007) visar att mammornas känslor kan inverka på deras sätt att umgås med sina familjehemsplacerade barn, även om socialarbetarna i studien från 2002 inte menade så. Denna studie visade dessutom att dessa känslor hos mammorna kan försvåra deras samarbete med andra vuxna som är inblandade i umgänget. En stor del av barnen till dessa mammor blev också ledsna och oroliga när de skulle skiljas från mamman efter ett umgänge (a a). 20