Barnen i Bibeln. Inledning

Transkript

1 Barnen i Bibeln 1 Inledning Bibeln har en mycket positiv syn på barnen. För att det ska framgå, krävs det att vi gör en historisk orientering om förhållandena på Bibelns tid. Det var under antiken inte alls ovanligt bland greker och romare att man satte ut ovälkomna barn för att dö. Det gällde särskilt om barnen var handikappade och i högsta grad om de därtill hade handikappet att vara flickor. Ofta låg ekonomiska svårigheter i familjen bakom den här handlingen men en orsak var också den fria sexualsynen. Det har visat sig att i varje kultur, som förhärligar den fria kärleken, har ett sådant förakt för barnen alltid uppstått. Barn blir då en mindre önskad följd av vår självtillfredsställelse. Detta förakt för barn visade sig också i att man kunde förlusta sig med barn på speciella barnbordeller. Det var inte så mycket bättre ställt i de s k bildade kretsarna. I den etiska undervisningen, som filosoferna skrev, riktade man sig aldrig till barnen. Man ansåg att barn tog ju ingenting på fullt allvar. Bara med rätt teknik kunde något formas av detta råmaterial. Det framkommer ingen känsla för den begränsning föräldrarna har som uppfostrare och inte heller någon känsla för barnets utveckling. Det är helt enkelt svårt att i den antika kulturen finna tydliga tecken på djup kärlek till barn. Ett undantag är några gravstenar, där man hittat inskriptioner som uttrycker kärlek. Judarnas syn Låt oss gentemot det här ställa Bibelns syn på barnen. Redan i GT är barnen en Guds gåva och en välsignelse (Ps 127:3:! Se, barn är en Herrens gåva, (livsfrukt en lön. ) Ps 128: 3-4, Ps 113:9). När Psalmisten hör barnens pladder, ser han i det ett pris av Gud, Ps 8:2: Av barns och dibarns mun har du upprättat en makt. Tänk er detta: psalmisten påstår att barnens joller bär upp Guds tron i himmelen! Däremot fanns det mycket negativa drag i de judiska rabbinernas syn på barnen. En av dem anser att "sömn på morgonen, vin vid middagen, prat med barn och vanliga människor, förstör en människa" (d v s en rabbin!). Man kan hålla med rabbinen om en del av de här punkterna jag ska inte säga vilka! Men det förstör i varje fall inte en människa att prata med barn. Den här inställningen kan jämföras med det som berättas om aposteln Johannes. Johannes blev ju mycket gammal. Det berättas i en legend från fornkyrkan att han brukade leka med barn. Hans lärjungar tyckte inte att det passade för en Herrens apostel. Då sa Johannes: Bågen måste slappna av för att kunna spännas. Det är fascinerande att tänka på att han som skrev Johannesevangeliet lekte med barn för att han skulle kunna tänka alla dessa djupa tankar. Om jag ska kunna skriva mitt evangelium, så måste jag få leka med barn ibland, säger egentligen Johannes. Jesu syn Johannes hade lärt sig av Jesus. Jesus opponerade mot den låga värderingen av barn som fanns bland greker och bland vissa judar. Han för in en ny impuls av hög värdering kontra den grekiska antiken. Vid ett tillfälle avbryter han till och med sina teologiska diskussioner för att välsigna barnen, Matt 18:1-5. Det har inte hänt särskilt ofta att en pastor tagit upp något av de barn som springer omkring i kyrkan och välsignat barnet! Det hade varit naturligt för Jesus också att tysta ner dem och att visa bort dem. Men för Jesus är barnen lika viktiga som de vuxna. I den här texten, tar han till och med barnen som exempel för att ge oss kunskap om Guds rike. Jesus ser då inte en blivande vuxen i

2 2 barnet. Han ser istället ett förlorat barn i den vuxne. Jesus säger egentligen: "Guds rike tillhör dessa barn och dem som är som sådana barn". Men det han säger är ingen syndfrihetsförklaring av barnens natur. Istället vill han uppenbara Guds natur. Det är Guds vilja att ge Guds rike åt barnen och tvärtemot alla mänskliga beräkningar sker detta fullständigt gratis, oförtjänt. När barnen tar emot honom med en naturlig tillit har de också tagit emot Guds rike, riket tillhör barnen. Vi måste lära oss det chockerande i att Jesus ställer barnen i centrum. Paulus syn Paulus delar Jesu positiva attityd till barnen. Det kommer fram i Ef 6:1-4 där han tilltalar dem utifrån deras liv "i Herren": Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är er skyldighet. Visa aktning för din far och din mor, det är det första bud som följs av ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall få leva länge på jorden. Och ni föräldrar, reta inte upp era barn, utan ge dem näring i Herrens fostran och förmaning. I Ef 5:21 har Paulus sagt: Underordna er varandra i Herrens fruktan. På vårt svenska språk har begreppet "underordna sig" en tydlig negativ klang. Vi uppfattar det som kränkande för vårt självmedvetande att underkasta sig någon annans vilja. Tyvärr har många bibellärare förstärkt detta negativa intryck genom att knyta begreppet till en hierarkisk, patriarkalisk ordning. Men det grekiska ordet för att underordna sig har en tydlig dynamisk innebörd. Ordet hypotasso är ovanligt i den klassiska grekiska litteraturen men vanligt i papyrer, d v s i vardagslitteraturen. Där förekommer det aldrig med betydelsen underordna sig utan översättningen är istället stödja, uppehålla. Verbet är hos Paulus inte ställt i passivum (med tolkningen: en påtvingad, ovillkorlig underkastelse under någon annans mer eller mindre tyranniska vilja) utan i en speciell verbform, nämligen medium. Mediala former används för att ange en inriktning på subjektet men också ett starkt engagemang. Paulus talar till fria, ansvariga människor, som inte alls förväntas passivt lyda varje överordnad instans. Tvärtom bygger han på den kristnes förmåga till självständig prövning av moraliska frågor. Själva verbformen säger alltså: Tänk efter, så kommer du som kristen att inse att denna livsstil är den riktigaste. Var och en har rätt att konstatera sitt värde som skapad och återupprättad människa, men Kristus har lärt oss att dessa gåvor används bäst, när man tjänar andra människor. Att underordna sig betyder då "att stödja varandra eller teologiskt uttryckt att tjäna underifrån", alltså en frivillig attityd av samarbete och ansvar, där man gemensamt bär en börda. Det främsta karakteristiska draget på ett kristet liv är ett sådant underordnande. Den kristnes liv får inte gå ut på att hävda sig själv eller exploatera andra. Kristna är kallade att tjäna andra, gå den andra milen. Petrus skriver: Underordna er för Herrens skull varje skapelse (så enligt grekiskan i 1 Petr 2:13). Vi ska alltså underordna oss varje människa. Det är detta underordnande som är skillnaden gentemot det "meningslösa livet i världen" (1 Petr 1:18). Petrus skriver: "Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda utan var tjänare åt Gud" (2:16). Ni har en privilegierad ställning inför Gud. Ni är präster, ni är heliga. Men eftersom ni har denna ställning, behöver ni inte söka någon egen värdighet. Eftersom ni är Guds barn, kan ni vara människors tjänare. Eftersom ni är fria, kan ni leva i lydnad för Gud. Själviskheten behöver inte binda oss längre. Nu är vi fria att älska. Vår frihet är alltså tjänst åt Gud. (Paulus vill ju gärna kalla sig "Jesu Kristi slav" (Rom 1:1, Gal 1:10, Fil 1:1).)

3 3 Det handlar alltså inte om en blind underkastelse utan om en fri och medveten tjänst. Till det yttre kan det likna andra former av underkastelse. Men i verkligheten är detta något helt annat. Den kristne underordnar sig inte som ett uttryck för tvång eller resignation. Det sker inte heller p g a fruktan utan p g a evangeliet om Jesus. För Hans skull intar vi denna attityd av att fritt och aktivt ge sig själv åt andra. Underordnandet är en andlig frihet och en villig tjänst. Att underordna sig är därför inte detsamma som att självklart och ständigt lyda. Om en profet underordnar sig genom att låta en annan tala (1 Kor 14: 26-33), lyder han inte. Han erkänner den andre profeten som sin like och ger honom ett tillfälle för den gemensamma sakens bästa. Den ordning han då respekterar gör honom inte till någon annan människas lakej. Jesus själv har underordnat sig (1 Kor 15:28) och visat att man därmed inte alls förlorar sin frihet. Tvärtom, när en person ger plats åt någon annan eller ställer sig till någon annans förfogande, d v s underordnar sig, visar han större värdighet och frihet än den som bara orkar med att hävda sin egen sak. Det kan tyckas som om vi avsäger oss alla rättigheter - i verkligheten utövar vi vår enda rättighet, nämligen att likna Jesus. Barn i kristna familjer är i Herren. Det här argumentet att de har en relation till Jesus har den starkaste ställningen i Paulus sätt att tänka. Och kristna barn och föräldrar ska underordna sig varandra. Underordnandet är ömsesidigt. Barnen ska visa sitt underordnande å sin sida genom att lyda sina föräldrar "i Herren" (Ef 6:1). Barn är den enda grupp som på ett mer generellt sätt förväntas lyda. Men observera noga att Paulus inte bara säger: Lyd era föräldrar, punkt, slut. Han säger: Lyd era föräldrar i Herren! Paulus skriver alltså till barn som var stora nog att lyssna till den här undervisningen. Han räknar med att de har Kristi ande och lever i Hans sfär av förlåtelse och kraft. Då måste de följa den allmänna principen att lyda Gud mer än människor. De ska alltså sedan avgöra om lydnaden till föräldrarna stämmer med deras lydnad mot Herren. Men det är att observera att barnens underordnande i princip uttrycks som lydnad. Det gäller inte för kvinnorna i förhållande till männen. Där säger inte Paulus att kvinnan ska lyda mannen. Men barn ska i princip lyda sina föräldrar. Det beror på att barn inte har fullt ansvar för sina liv. De ska alltså hjälpas att växa in i ett sådant ansvar. Men till och med i detta ligger ett långtgående steg från Paulus sida. Han skriver faktiskt till barnen som grupp. Det finns ingen annan författare vid den här tiden som gör det! Bland hans samtida var barn ett råmaterial som skulle formas till ett vuxet liv. För Paulus är de i viss mening ansvariga för sitt liv i Herren men ändå inte under fullt eget ansvar. De ska tänka på om deras lydnad stämmer överens med lydnaden mot Jesus men de ska i princip vara beredda att lyda föräldrarna. Det mål för det kristna livet, som Paulus målar upp, är alltså fullt av paradoxer genom undervisningen om det ömsesidiga underordnandet. Barnen får försöka stå ut med föräldrarna och lyda dem. Men föräldrarna får inte en befallning att de ska tvinga barnen till lydnad. Paulus säger inte till föräldrarna: Se till att barnen lyder. Istället sägs det klart att det handlar om "Herrens fostran och förmaning". Denna grammatiska form för ordet Herrens kallar man ursprungets genitiv. Ursprunget till deras fostran ska vara Herren! Denna s k ursprungets genitiv ska tolkas som att föräldrarna faktiskt lägger ner sina anspråk på att själva fostra barnen. Deras fostran ska istället komma från Herren. Om jag ska dela ut en örfil måste jag vara säker på att det är Jesus som slår. Föräldrarna ska alltså underordna sig sina barn genom att låta Herren disciplinera och förmana. Som ett praktiskt exempel på denna stora ödmjukhet inför barnen säger Paulus: "Reta

4 4 inte upp era barn!" Eller i Kol 3:21 står det: Gör inte barnen modlösa. Detta är att underordna sig sina barn! Det kan vi tycka är normala normer i barnuppfostran men Paulus skriver detta i ett samhälle, där en far kunde sätta ut sitt barn för att dö utan att någon protesterade! Idealet blir alltså fullt av ömhet och förståelse. När Paulus beskriver en far i 1 Tess 2:11 skriver han: vi förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en far sina barn. Fostran beskrivs därför i Ef 6 med ett ord som betyder att ge näring (det är samma ord som i Ef 5:29 används om att Jesus ger näring till församlingen). Det handlar alltså om att vårda dem som plantor. Detta är Herrens fostran och förmaning. Ordet för fostran kan betyda tuktan, straff men det kan också ha den mer positiva betydelsen instruktion. Ordet disciplin är nog den bästa översättningen - Herrens disciplin och förmaning. Eftersom min tid har gått skulle jag kunna lämna åt sidan frågan om aga. Förr stod det ju Herrens tukt och förmaning. Det går inte att förneka att Bibeln beskriver ett familjeliv där aga äger rum. Men frågan är ändå hur vi idag ska se på aga. Jag har själv fått aga av min pappa. Då kan nog en del av er tycka att det blev för lite och andra tänker att det är just det som har skadat mig! Min pappa var radikal pacifist men han kunde använda aga. Poängen är att när jag växte upp fanns det fortfarande en skillnad mellan aga och våld. Men idag lever vi i ett samhälle där våldet har flyttat in i våra vardagsrum genom TV och tidningar. Det har blivit omöjligt för både föräldrar och barn att göra skillnad mellan aga och våld. (Det var som ett led i kampen mot våld mot barn som vi fick lagen mot barnaga.) Om vi som kristna föräldrar använder aga uppfattas det som att vi stöder våld som en uppfostringsmetod. Detta skulle vara helt felaktigt. Det är inte heller vad Paulus lär som det viktigaste i barnuppfostran. Att fostra är att ge näring, förmana och att ta hänsyn till sina barn enligt Paulus. Vi räknar därför med att kärleken har möjligheter att disciplinera utan att använda aga. Avslutning I det här bibelstudiet har jag velat peka på vad Bibeln säger om barnen. I vårt studium i morgon kommer vi att tala om vad synen på barnen betyder för vårt liv i familjen och i församlingen. Vi ägnar mest tid åt att fundera på hur barn ska kunna uppträda så vuxet som möjligt, d v s inte störa oss vuxna. Jesus ställer oss istället inför frågan: Hur ska ni vuxna kunna bli som barn? Det kan då passa att avsluta med att läsa en psalm av Per Harling: I en värld full av kosmiska under ser barnet det vi inte ser. Ett löv som en vindpust gjort sönder blir en ängel som dansar och ler. Ser du änglarna, pappa, som dansar? Hör vilken vacker musik! ropar barnet och spelar på harpan, med strängar av garn på en spik. Men vi ser inte lekarnas mönster, vi hör inte låtsasmusik. Vi har bommat till våra fönster mot glädjen som var så unik. Så dansa med änglarna, dansa mitt barn. Lek medan lekarna finns. Sjung till din harpa med strängar av garn så länge du sångerna minns. En dag skall du finna att alla är barn i en större men klarare lek, där alla får dansa bland änglar och garn, där ingen har tid med nå t svek." Per-Axel Sverker

5 5