De första Skälbyborna slog ned sina bopålar på

Transkript

1 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar jonas wikborg De första Skälbyborna slog ned sina bopålar på platsen i slutet av bronsåldern för ca år sedan. Alltsedan dess har Skälby haft en bofast befolkning som livnärt sig på boskapsskötsel och jordbruk. Det är först under de senaste årtiondena som den gamla byn har börjat omvandlas till ett villaområde. Att slå ned sina bopålar Från slutet av stenåldern och fram till vikingatiden bodde Skandinaviens jordbrukare i så kallade långhus. Husens bärande konstruktion bestod av ett antal rejäla trästolpar som grävdes ned i marken. Kanske har uttrycket att slå ned sina bopålar sitt ursprung i denna avlägsna forntid? En rekonstruktion av ett sådant långhus gick tidigare att beskåda på Vallby friluftsmuseum. Tyvärr angreps byggnaden av hussvamp och brändes ned 2005, femton år efter att det hade byggts. Olika typer av forntida huskonstruktioner Redan under bondestenåldern för drygt år sedan hade man börjat bygga långa, rektangulära hus i Skandinavien. Till en början bars taket upp av en rad kraftiga trästolpar som restes med några meters mellanrum i husets längdaxel. Hustypen kallas för tvåskeppig eftersom stolpraden delade in byggnaden i två längsgående halvor, så kallade skepp. Under början av bronsåldern, för omkring år sedan, övergick man istället till att resa dubbla rader av takbärande stolpar. Då blev det betydligt lättare att konstruera en ovanvåning i byggnaden. En annan fördel var att man inte behövde använda lika grovt timmer till stolparna när de stod två och två. I denna nya typ av huskonstruktion bildades ett avlångt utrymme, ett mittskepp, mellan de båda stolpraderna och ett sidoskepp på vardera sidan. Hustypen betecknas därför av arkeologer som treskeppig, en term lånad från arkitekter och som känns igen från kyrkobeskrivning-

2 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar 45 De långa järnåldershusens tak bars upp av kraftiga trästolpar. En rekonstruktion av ett sådant hus byggdes på Vallby friluftsmuseum i Västerås på 1990-talet. Efter att byggnaden drabbats av hussvamp blev man tvungen att bränna den. När taket brunnit upp och väggarna fallit omkull stod de takbärande stolparna kvar. Foto: Markus Andersson, SAU. ar. Denna hustyp fortlevde sedan under hela järnåldern. Man laborerade då med den bärande konstruktionen som till en början haft ett mycket brett mittskepp och relativt korta avstånd mellan de olika stolpparen. Under den yngre romerska järnåldern blev mittskeppet smalare men verkar ha avlastat takets vikt på ett annat sätt eftersom bockarna inte behövde stå lika nära varandra. En utbredd byggnadstradition Spåren efter likartade långhus återfinns i hela Sydskandinavien samt i de nordvästra delarna av det europeiska fastlandet. Längd, bredd och funktionsindelning är i det närmaste identisk. Husen, som var konstruerade för att fylla ett rent praktiskt behov, visar på en nära besläktad boskaps- och jordbrukskultur

3 46 Del III. Livet i en järnåldersby Schematiska grundplaner över olika typer av långhuskonstruktioner samt tvärsnitt genom de tänkta konstruktionerna ovan mark; (A) tvåskeppigt från slutet av stenåldern, (B) treskeppigt från äldre romersk järnålder med brett mittskepp och (C) treskeppigt från yngre romersk järnålder med smalt mittskepp. Illustration: Jonas Wikborg.

4 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar 47 Järnåldershusen i Skälby var byggda av trästolpar och lerklinad risflätning med stråtak. Liksom i alla andra traditionella byggnadstraditioner använde man sig av lokala material. Illustration: Göte Göransson. över ett mycket stort geografiskt område. Likheterna tyder också på ett välutvecklat kontaktnät där nyheter och innovationer spreds relativt snabbt. Detta bekräftas även av importerade romerska föremål som hittat sin väg genom norra Europa och hamnat ända uppe i Mälarområdet. Det är därför relevant att göra jämförelser med hela Skandinavien samt angränsande delar av Tyskland när vi tolkar de västmanländska husen, för likheterna måste bero på kontakter mellan de olika områdena. Vi antar också att hela det dåtida samhället påverkades av dessa kontakter. Samma hustyp men olika byggnadsmaterial I all traditionell byggnadskonst har man använt sig av lokala material. Detta avspeglar sig framför allt i de forntida husens väggar som kan ha varit av sten, torv eller lerklinat flätverk. Husen i Skälby var byggda av trä och risflätning, förgängliga material som gått förlorade. Det enda som återstod var de mörka fyllningarna i stolphålen under marken.

5 48 Del III. Livet i en järnåldersby På Öland och Gotland är järnåldershusen bättre bevarade. Där var väggarna uppförda av kalksten, som skiktar sig i tunna flak när man bryter den ur marken. Dessa flak lämpar sig mycket bra för kallmurade väggar, det vill säga väggar som uppförs utan murbruk. Stenhusgrunderna återfinns i stort antal på de båda öarna där de på många håll har förskonats från senare tiders uppodling. Eftersom de är synliga ovan mark har de varit kända länge. Flera av dem har undersökts, de första redan på 1880-talet. Ytterväggarna i de öländska och gotländska stenhusen är relativt välbevarade, och deras ursprungliga höjd kan uppskattas till omkring en meter. Undersökningarna har visat att det, liksom i Skälbyhusen, fanns två parallella rader av takbärande stolpar inne i husen. Husens inre var indelade i två eller flera rum. I den ena halvan fanns en bostadsdel med en eldstad på golvet. I vissa fall hade kantställda kalkstensflisor utgjort skiljeväggar mellan båsen i den andra halvan av huset, som har tolkats som stalleller fähusdel. Kalkstenen hade också använts som golvbeläggning. Tack vare de välbevarade stenväggarna kan man tydligt studera dörröppningarnas antal och placering. På några platser har det funnits särskilt goda förutsättningar för att rester efter hus av mer förgängligt material skall bevaras. På 1930-talet undersöktes översandade huslämningar i Nørre Fjand på Jylland där en del av trävirket och flätverksväggarna faktiskt hade bevarats. I ett av husen hittades till och med en förkolnad dörr som hade tillverkats av två sammanfogade breda plankor. En av de viktigaste boplatsundersökningarna för tolkningarna av järnålderns långhus är Feddersen Wierde, nära Cuxhaven vid den låglänta tyska Nordsjökusten. Här grävde man fram ett stort antal förvånansvärt välbevarade husgrunder på och 1960-talen. Halvmeterhöga flätverksväggar reste sig ur marken efter att man frilagt området. I byggnadernas fähusdelar fanns tydliga båsindelningar, även dessa av flätverksväggar. Järnåldershusen i Skälby När matjorden avlägsnats med hjälp av en grävmaskin framträdde stolphålen efter Skälbys forntida byggnader som mörka fläckar i den underliggande ljusa leran. Hittills har 40 förhistoriska hus kunnat identifieras på platsen. Stolphålen undersöktes genom att man grävde bort den ena halvan så att man fick ett tvärsnitt som visade det ursprungliga hålets djup och bredd. Den mörkare fyllningen i det gamla stolphålet beror på att mörkare jord från markytan rasat ned i hålet efter att stolparna ruttnat bort eller dragits upp. Ibland hittas rester efter själva stolparna i de undersökta stolphålen. De har ofta varit tillverkade av tall, ett rakvuxet trädslag som är relativt beständigt mot fukt och röta. De översta centimetrarna av alla gropar har förstörts av senare tiders plöjning i området. Det är således endast den nedre delen av stolphålen som finns bevarad och som mäter några decimeter på djupet.

6 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar m Skälby Hus 2006: m Feddersen Wierde Hus 12 Brostorp Hus I Jämförelser mellan spåren efter tre olika hus från äldre järnålder. Överst hus 14 från 2006 års undersökning i Skälby med stolphål samt en härd i ena änden. Därunder en mycket snarlik, betydligt bättre bevarad byggnad från Feddersen Wierde i nordvästra Tyskland. Förutom de takbärande stolparna fanns där även rester efter ytterväggar och båsväggar av flätverk. Båda hade en bostadsdel i ena änden samt en stalldel i den motsatta. Längst ned ett hus som undersöktes på 1920-talet i Brostorp, Glömminge socken på Öland. Innanför de kraftiga stenväggarna hittades likadana stolphålsrader som i de båda andra byggnaderna. Planer ur Onsten 2008, Haarnagel 1979 samt Stenberger 1933.

7 50 Del III. Livet i en järnåldersby Husens konstruktion Väggarna konstruerades av tunnare stolpar eller pinnar som inte var lika djupt nedgrävda eller nedslagna som de takbärande stolparna. Dessa väggstolpar stod tätt placerade i en lång rad. Smala grenar lades sedan så att de slingrade sig fram mellan stolparna. En blandning av lera, halm och kospillning kletades därefter fast på väggarna för att göra dem täta. Några brända fragment av denna så kallade lerklining tyder på att något eller några av husen brunnit ned. Ett lerkliningsfragment från Skälby var bestruket med kalk, och vi kan därför föreställa oss att en del av byggnaderna hade vita väggar. Frågan är om det var ytterväggarna, innerväggarna eller bådadera som var vitkalkade. Men varifrån kom kalken? I Västmanland finns det ingen kalksten. Kanske kom den från Gotland, varifrån det skedde en del import vid den här tiden. Fönsterglas fanns inte. Behövde man släppa in lite ljus eller kika ut ur huset fick man glänta lite på dörren. Möjligen hade man också små öppningar i väggarna, men i så fall måste de ha varit försedda med träluckor. Väggarna var dock inte speciellt höga och dessutom har takskägget gått ned en bit över dem. Detta innebär att eventuella öppningar måste ha varit mycket lågt placerade. Kanske hade man också någon form av tran- eller oljelampor som komplement till den öppna eldstaden. Vid Skälbyundersökningarna har man inte hittat några rester efter taken, men man antar att de var täckta av halm, vass eller grästorv. Detta var de vanliga taktäckningsmaterialen långt fram i historisk tid. Eftersom flera decimeter av markens övre delar har plöjts sönder återfanns heller inga rester efter golven, men förmodligen var stampade jordgolv det vanligaste. Husens storlek varierar. De minsta husen som undersökts var bara omkring sex meter långa och sex meter breda. I några av dessa byggnader på knappt 40 kvadratmeter fanns det härdar som kan tyda på att de varit bebodda, medan andra kan ha fungerat enbart som ekonomi- eller förrådsbyggnader. De flesta av husen var mellan 20 och 30 meter långa, men det absolut största var drygt 33 meter långt och åtta meter brett. Med sina ca 260 kvadratmeter var det betydligt större än de flesta av dagens villor och enfamiljshus. En viktig skillnad är dock att järnåldershus användes till mer än bara bostad. Utifrån de takbärande stolparnas placering kan man nämligen ofta urskilja olika rumsindelningar. Vanligtvis fanns det ett bostadsrum i ena gaveländan. I resten av byggnaden stallade man en del av djuren, förmodligen först och främst mjölkkorna. Dessutom kan det ha funnits ytterligare avgränsade utrymmen mellan bostads- och stalldel samt längst ut mot gavlarna, kanske för förvaring, tröskning och olika typer av hantverksaktiviteter. Husens uppvärmning I flera hus hittades en grop mitt på golvet som det eldats i. Den fyllde säkert flera funktioner, som källa till värme och ljus och till matlagning. En fördel med en härd i en grävd grop är att glöden håller värmen längre än i en härd som anlagts på flat mark. I den

8 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar 51 skånska allmogens byggnader under 1700-talet rakade man ut träkol från den uppmurade eldstaden och lade den i en sten- och lerfodrad grop på golvet för att värma upp rummet. I de fall man inte hittat några spår efter härdar inne i husen kan de ha legat direkt på den dåvarande markytan eller på en eldpall som konstruerats av stenar och lera. Sådana har påträffats vid undersökningar av järnåldershus som legat i oplöjd mark. I fem av husen har man hittat rester efter kokgropar, det vill säga gropar där man tillagat mat med hjälp av upphettade stenar. Idag tänker vi oss gärna ved som 30 centimeter långa kluvna vedklabbar av björk. Denna typ av ved hör samman med senare tiders kakelugnar och järnspisar. Men hur eldade man under den äldre järnåldern? Det träkol som hittats i Skälbys härdar visar att björk och tall var vanligast. I några av ugnarna hade man dessutom använt sig av ek och lönn. Analyserna visar att man eldat med både kvistar och stamved. Eftersom vi inte känner till några fynd av större sågar från perioden undrar man hur de bar sig åt för att kapa upp större träd till ved. Kan man ha eldat med träkol inne i husen? I så fall kolade man först hela trädstammar ute i skogen, knackade sönder träkolet med träklubbor och forslade hem det till boplatsen. Husdjuren bidrog också med lite värme. Den vinterstallade boskapen gav ifrån sig kroppsvärme och den torkade kospillningen som fungerar utmärkt som bränsle har använts på många håll i världen. Hur man nu än gjorde måste bränslehanteringen ha varit både tids- och utrymmeskrävande. Det behövdes mycket bränsle till matlagning och uppvärmning under vintern i ett klimat som inte skilde sig nämnvärt från dagens. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ingen rök utan eld. Man kan också vända på detta ingen eld utan rök. Någon skorsten av det slag som vi är vana vid hade man inte. Röken, eller åtminstone det mesta av den, sökte sig upp genom en öppning i innertaket och leddes sedan ut på övervåningen där vinden drog ut den genom ett rökhål på gavlarna. Dessa benämndes vindögon; ordet lever fortfarande kvar i engelskans window och i danskans och norskans vindue. Övervåningen skulle då kunna liknas vid en liggande skorsten. På några platser har man hittat rester efter lerklinade koniska konstruktioner som varit placerade ett stycke över elden. Troligen har dessa fungerat som rökhuvar och gnistskydd. De förhindrade gnistor från att antända halmtakets insida och minskade också den värmeförlust man annars får om man låter röken försvinna rakt upp genom ett hål i taket. Många har väl någon gång noterat hur liten effekt en öppen spis kan ha. Det blir lite strålningsvärme närmast lågorna, men den uppvärmda luften stiger rakt upp genom skorstenen. Med en rökhuv kunde denna effekt dämpas. Röken samlades först i rökhuven, som inte hade något hål i toppen, och vällde därefter ut igen och sökte sig upp längs dess kanter. Om man ville ha det någorlunda varmt inne i bostaden fick man nog stå ut med lite röklukt. Nutida experiment i rekonstruktioner av järnåldershus har visat att det inte gick att hålla våra dagars inomhustemperaturer under vintern.

9 52 Del III. Livet i en järnåldersby Hemma hos en järnåldersfamilj i Skälby För omkring år sedan byggdes det hus som vi i samband med undersökningarna har kommit att kallla hus 14. Det var en drygt 23 meter lång och 7 meter bred byggnad som undersöktes år Huset var alltså omkring 160 kvadratmeter stort. Bostadsdelen på kvadratmeter låg inrymd i husets östra gavelända, medan resten av byggnaden användes som fähus och förråd. I stolphålsfyllningarna påträffades sädeskorn samt frön från ogräs och ängsväxter. De sistnämnda dominerade i husets västra del som antas ha nyttjats som fähus. Bostaden Tyvärr har vi inga spår efter de gamla Skälbybornas möbler. Men eftersom husen ingick i en nordeuropeisk byggnadstradition kan vi anta att också inredning och möblering varit relativt likartade inom detta område. Därför får vi göra utblickar till de platser där Rekonstruktion av hus 14 från 2006 års undersökning i Skälby. I huset som uppfördes för omkring 2000 år sedan fanns en bostadsdel i ena änden och ett stall i den andra. Däremellan fanns ett förrådsutrymme. Illustration: Göte Göransson.

10 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar 53 föremålen varit bättre bevarade än i Skälby. Bostadsdelen användes som sovrum. Järnåldersmänniskorna sov i väggfasta sängar utmed långväggarna. Avstånden mellan de takbärande stolparna var cirka två meter, alltså lagom långt för en sovplats. Totalt fanns det plats för tre sådana sovplatser utmed vardera långväggen. Centralt i bostadsdelen fanns en härd mitt på golvet. Den utgjorde en källa till värme och ljus och användes även vid matlagning. Invid härden låg en malsten direkt på golvet. På den kunde man krossa och mala ingredienserna till gröten som ofta stod på menyn. Bostadsdelen fungerade också som matsal. Den romerske författaren Tacitus gav ut en bok om de nordeuropeiska germanfolken år 98 e Kr. Där berättar han att var och en åt från sin matbräda under måltiderna. Förmodligen satt man då på de väggfasta sängarna. I två välbevarade gravar från yngre romersk järnålder, nära Cuxhaven utmed tyska Nordsjökusten, har man hittat små låga bord som man tror kan vara de matbrädor som Tacitus beskrev. De är cm långa, 20 cm breda och försedda med korta ben. Den ena skivan har en upphöjd kant för att förhindra att

11 54 Del III. Livet i en järnåldersby Måltiderna intogs sittande i det väggfasta möblemanget. Var och en åt från ett mindre bord eller en större bricka som placerades över knäna. Illustration: Göte Göransson. matskålarna skulle glida av. I början av 1900-talet hittades ett liknande bord i en vikingatida grav utanför Sala. Stora mängder keramik efter olika typer av kärl har tagits tillvara vid Skälby. En del av de större har använts som serveringskärl, medan de mindre fungerat som skålar och muggar vid måltiderna. Säkerligen var också olika typer av träkärl vanligt förekommande. På golvytan mellan de väggfasta sängarna fanns inget utrymme för några större möblemang. Möjligen hade man några mindre pallar eller någon arbetsbänk. En upprättstående vävstol stod rest mot en av väggarna. Där, i skenet från den flammande härden, vävdes hushållets ylletextilier under de långa vinterkvällarna. Den yttersta gaveländen kan ha använts som ett slags skafferi där man förvarade en del av sitt matförråd. Övervåningen användes som förråd, framförallt för djurens vinterfoder. Här uppe kunde man förvara stora mängder löv och hö.

12 Boskapsskötare och bönder slår ned sina bopålar 55 Förstugan Till bostaden kom man genom en förstuga i husets centrala del. Denna förstuga var något mindre än bostadsdelen och kan ha använts till förvaring av mat, redskap mm. Långhuset var inte bara bostad, utan skulle rymma allt som behövdes på en gård. Man hade stort behov av utrymmen för mjölkprodukter, spannmål, djurfoder och bränsle. Säkerligen hade man många förvaringskärl i form av laggade träkärl, svepkärl av näver, flätade korgar och urholkade trätråg. Sådana har hittats på platser med bättre bevaringsförhållanden. På ena eller båda långsidorna av denna förstuga fanns en ytterdörr. Husets ovanvåning nåddes via en stege genom en lucka i innertaket. Denna lucka kan lämpligen ha varit placerad i förstugan. Fähuset På andra sidan låg fähuset, som också nåddes via en dörr från förstugan. Men djuren kunde också fösas in och ut genom en egen ingång som ledde direkt in i fähusdelen. Utifrån de takbärande stolparnas placering i fähusdelen i hus 14 antar vi att de större djuren, korna och hästarna, stått stallade i bås i de båda gaveländarna. Däremellan finns ett utrymme där avståndet mellan stolparna är betydligt längre, omkring fyra meter. Där kanske de mindre djuren, fåren, getterna och grisarna stod i en kätte på vardera långsidan. Så var stallet disponerat i ett nedbrunnet järnåldershus i Nørre Tranders på norra Jylland där de innebrända djurens skelett fanns kvar när huset undersöktes. I jämförelse med våra dagars stall och fähus måste den äldre järnålderns ha tett sig mycket mörka och tungjobbade med stora mängder gödsel. Med stampat jordgolv blev mittgången lätt rena lervällingen. På vissa platser har man kunnat konstatera stenlagda stallgolv som underlättade mockningen. Hur det har förhållit sig i Skälby vet vi inte eftersom den ursprungliga markytan sedan länge är sönderplöjd. Gödseln hade en negativ inverkan på byggnaderna då den frätte på trästolparnas nedre delar så att de ruttnade snabbare än i resten av huset. Vi vet inte mycket om var människorna uträttade sina naturbehov. Vid tjänlig väderlek kunde det ske i det fria, i annat fall måste stalldelen ha varit ett lämpligt utrymme för detta. Några speciella byggnader för ändamålet känner vi inte till från denna tid. När kvinnorna slog åkern, slog männen dank När kvinnorna slår åkern, slår männen dank: så lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Romaren Tacitus gjorde ett liknande uttalande redan för snart år sedan. Han påstår i sin beskrivning över germanerna att de fria männen var mycket krigiska och lätta att locka ut i strid. Andra sysslor var de inte lika engagerade i. De verkar ha varit i det närmaste helt arbetsbefriade på hemmaplan. När de inte drog ut på krigståg kunde de möjligen ge sig ut på jakt. Annars stannade de mest hemma på gården där de ägnade sig att äta och sova,

13 56 Del III. Livet i en järnåldersby Barnen fick hjälpa till med arbetet på gården, men det fanns även utrymme för lekar som skulle för bereda dem för vuxenlivet. Illustration: Göte Göransson. skriver Tacitus. Omsorgen om hus, hem och åkrar överläts åt kvinnor och gamla gubbar. Hur såg arbetsfördelningen ut på de dåtida gårdarna i Skälby? I senare tiders självhushållande samhällen i olika delar av världen är det i princip alltid kvinnor som tillagar måltider, maler mjöl och sköter mjölkhanteringen. Det är också nästan alltid de som arbetar med textilt hantverk. Det var en tidskrävande process att karda och spinna ullen som man sedan skulle väva med. Även insamling av vilda växter och bär samt tillverkning av keramikkärl är vanligen kvinnliga sysslor. Männens områden är jakt, fiske, röjning av skog, plöjning, boskapsskötsel, slakt, husbygge samt metall- och ben/ hornhantverk. Kanske fanns det en liknande arbetsfördelning i den äldre järnålderns Skälby. Samtidigt var det många arbetsuppgifter som män och kvinnor deltog i gemensamt, på åkern, i skogen och på gården. Alla arbetsföra bidrog till gårdens sysslor, de gamla såväl som små barn. Även om man hade leksaker fanns ingen barndom i vår moderna bemärkelse. På en självhushållande gård fanns det alltid sysslor och arbetsuppgifter också för de minsta. Från historisk tid vet vi att barn fick hjälpa till med exempelvis insamling av växter, bär och ved samt vallning av djur. Det stora behovet av arbetskraft på de större gårdarna i Skälby sköttes huvudsakligen av familjemedlemmarna. I traditionella jordbrukssamhällen lever flera generationer ofta under samma tak, och syskon kan bo kvar med sina respektive familjer i vuxen ålder. Det kan även ha förekommit att de mindre gårdarna utförde dagsverken åt de större, för samhället var knappast jämlikt. Romerska källor nämner att de också fanns trälar hos germanerna. De bodde på egna gårdar, men var tvungna att lämna en viss mängd spannmål, boskap eller tyg till sin husbonde. Enligt Tacitus beskrivning var de mer att likna vid en slags arrendatorer.

14 Skälby en järnåldersby i Västmanland redaktör: jonas wikborg med bidrag av susanna eklund och ola korpås illustrationer: göte göransson sau skrifter 21

15 Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) SAU Skrifter nr 21 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Åtta.45, Stockholm Bilder: respektive upphovsman. Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/ ISSN ISBN