HANDLINGSPROGRAM FÖR SLC

Transkript

1 HANDLINGSPROGRAM FÖR SLC Antaget av SLC-fullmäktige den 30 november 2009

2 Innehållsförteckning INGRESS 1 1. JORDBRUKET I SAMHÄLLET 2 2. JORD- OCH SKOGSBRUKET Husdjur Mjölksektorn Nötsektorn Svinsektorn Fårsektorn Äggsektorn Köttfjäderfäsektorn Växtodling Spannmål Potatis Sockerbeta Trädgårdsnäringen Skogsbruket Ekologisk produktion Beskattnings- och finansieringsfrågor Socialpolitik ÖVRIGA INTRESSEFRÅGOR Miljöpolitik Markanvändning och markägarens rättsskydd Konsumentarbete och marknadsföring Landsbygdsföretagande Pälsdjursnäringen Forskning, utbildning och rådgivning Energipolitik 25

3 INGRESS För en intressebevakare som SLC är det på sin plats att vi inom organisationen med jämna mellanrum satsar tid och resurser på att fundera ut och skriva ner de centrala mål som organisationen arbetar för. Detta trots att det många gånger känns som om det praktiska arbetet mer går ut på att idka, om inte direkt släckningsarbete, så åtminstone förebyggande sådant. Ett led i denna process var den strategi för SLC som förbundsfullmäktige godkände i december Efter detta var det naturligt att uppdatera vårt handlingsprogram, och resultatet av detta tankearbete har du nu i din hand. SLC:s tidigare handlingsprogram var från slutet av förra årtiondet så en hel del har skett och förändrats sedan dess. Kärnan i vår verksamhet är fortfarande densamma som nämns i början av förra programmet. SLC bevakar landsbygdens intressen. SLC:s viktigaste mål är att bevara en livskraftig landsbygd och en trygg inhemsk livsmedelsförsörjning. I detta handlingsprogram behandlas förutom jord- och skogsbruksfrågor även övriga intressefrågor som står basnäringen nära. Vad SLC arbetar för i dessa frågor kommer att styra vår intressebevakning under de närmaste åren. Utmaningar kommer det inte att råda brist på, och vid sidan av gamla bekanta problem får vi även räkna med nya. För näringens framtida lönsamhet är det av yttersta vikt att primärproduktionen får sin rättvisa andel av prisbildningen inom livsmedelskedjan i ett allt mer marknadsstyrt läge med kraftigt fluktuerande priser på både våra produktionsmedel och våra produkter. Skärpta miljö- och klimatkrav samt utmaningarna inför EU:s kommande budgetperiod är två andra frågor som kommer att finnas på agendan framöver. Ett lönsamt jordbruk och ett handlingskraftigt SLC är en garant för en genuin finlandssvensk landsbygd även i fortsättningen. SLC tackar alla de medlemmar, förtroendevalda och anställda som gjort grovjobbet och hjälpt till att utarbeta detta handlingsprogram. Holger Falck Ordförande, SLC

4 Svenska lantbruksproducenternas centralförbund r.f. (SLC) är centralorganisation för de finlandssvenska jordbrukarna. Till organisationen hör knappt medlemmar som är regionalt fördelade i fyra landskapsförbund och 71 lokalavdelningar. Skogssektorn representeras i SLC av Skogsägarförbundet Kusten och Åbolands skogsägarförbund. SLC:s uppgift är att bevaka lantbrukarnas ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga intressen. SLC ger ut tidningen Landsbygdens Folk en gång i veckan. Lantmän och Andelsfolk (LoA) ingår som månadsbilaga. Detta är SLC:s andra handlingsprogram. Det första uppgjordes år SLC:s strategiprogram fastställdes år SLC:s första miljöprogram tillkom år 1990 och har därefter reviderats två gånger, d.v.s. åren 1995 och JORDBRUKET I SAMHÄLLET Den finländska jordbruksproduktionen har framgångsrikt hanterat den stora politiska omvälvningen som berörde näringen då Finland blev EU-medlem. Näringen präglas i dag på det stora hela av en positiv inställning till framtiden, vilket återspeglas i produktionen samt i de möjligheter landsbygden har att producera och erbjuda tjänster som används fullt ut. Jord- och skogsbruket, samt landsbygdsföretagandet kommer även framöver att utgöra en grundpelare både ekonomiskt och sysselsättningsmässigt för många områden i Svenskfinland inklusive Åland. En fungerande inhemsk livsmedelsförsörjning är fortsättningsvis en nationellt prioriterad fråga. Idag är vi ändå i allt högre grad beroende av olika faktorer som påverkar jordbruket globalt. I följande omvärldsanalys försöker vi lyfta fram globala, europeiska och nationella frågor och trender som inte kan förbises. De innebär såväl hot men framförallt också nya möjligheter för det finländska jordbruket i framtiden. Globalt: Den globala utvecklingen innebär stora utmaningar för jordbruket Den finländska jordbruksproduktionen kommer allt mer att påverkas av de beslut som fattas utanför landets gränser. Vi går mot en allt öppnare internationell handel med jordbruksprodukter. I och med en ökad frikoppling av jordbruksstöden från produktionen får marknaden en allt viktigare roll i att bestämma vad som produceras. WTO-förhandlingarna strävar efter friare jordbrukshandel genom sänkta gränsskydd och minskade eller avvecklade exportbidrag. Samtidigt tas ökad hänsyn till utvecklingsländernas behov och ställning på marknaden. Detta medför ökad importkonkurrens på den europeiska och finländska livsmedelsmarknaden. Lantbrukarnas ställning i livsmedelskedjan försvagas av den starka globala trenden till koncentration inom livsmedelsindustrin och handeln. Handelns egna varumärken och lågprisbutiker ökar sina marknadsandelar samt sätter press på producentpriserna och livsmedelsindustrin. Svårigheterna med att nå en WTO-förhandlingslösning kan öka betydelsen av bilaterala och regionala handelsavtal i framtiden. Efterfrågan på livsmedel ökar globalt och man kan fråga sig om produktionen kommer att kunna möta den kraftiga ökningen i efterfrågan. Världens befolkning ökar med cirka 1,5 procent per år, eller 60 till 70 miljoner människor, och en allt större andel bor i städer. Den globala befolkningsökningen ökar konkurrensen om livsmedel och rent vatten. Efterfrågan påverkas även starkt av att befolkningen i folkrika länder som Kina och Indien lägger om sina matvanor. I takt med den ekonomiska tillväxten ökar efterfrågan på livsmedel och speciellt animalieprodukter. Begränsade mark- och vattenreserver och miljöproblem, inte minst konsekvenserna av klimatförändringen, gör det svårt att få ekvationen att gå ihop. Åtminstone på litet längre sikt kan man därför förvänta sig en positiv prisutveckling på världsmarknaden för jordbruksprodukter. Men samtidigt kommer ökad konkurrens om knappa produktionsresurser såsom mark, gödsel och energi troligen att medföra att produktionskostnaderna stiger. I framtiden kommer all åkermark att behövas för produktion av antingen livsmedel eller energi, för att uppnå de globala klimatmålen. Trots liberaliseringen av handeln är det bara en liten del av

5 jordbruksproduktionen som rör sig i den internationella handeln. Utbudet kan beroende på väderleksfaktorer variera stort från år till år. Efter de senaste årens jordbruksreformer har buffertlagren i EU och USA minskat betydligt. Förändringar i utbud och efterfrågan samt ökad spekulation med jordbruksråvaror medför därför att prisfluktuationerna blir större än tidigare. Odlingen av genmodifierade (GMO) grödor har ökat snabbt i bland annat Syd- och Nordamerika. Den kommersiella odlingen av GMO började i USA 1996 och har sedan dess vuxit snabbt förutom i Europa, där både konsumenter och lantbrukare ställt sig avvaktande till utvecklingen. Idag domineras odlingen av majs och soja i USA av GMO-sorter. Jordbruksproduktionen kommer i framtiden inte enbart att förknippas med matförsörjning, utan även med näringens positiva klimatpåverkan. Debatten om klimatet kommer att vara aktuell i alla beslut i och med att jordbruksproduktionen kan fungera som kolsänka samt producera klimatvänliga råmaterial. En konsekvens av den globala uppvärmningen antas bli att akuta kriser på grund av extrema väderhändelser så som stormar, torka och översvämningar blir vanligare. Tillgången till vatten och bevattning blir på många håll i världen, även inom Europa, avgörande för möjligheterna att upprätthålla och öka livsmedelsproduktionen. En ökad efterfrågan på förnyelsebar energi kommer att ge jord- och skogsbruket möjligheter till nya produktionsinriktningar. De politiska målsättningarna och besluten för ökad användning av bioenergi gör att mera åkermark behövs för att producera bioenergi och för att effektivare utnyttja den energipotential som finns inom jord- och skogsbruket. Skogssektorn har redan tidigare verkat på en öppen marknad och påverkas i mindre utsträckning än jordbruket av utvecklingen inom handelspolitiken. Hoten om förhöjda ryska virkestullar visar ändå att även skogssektorn är känslig för politiska beslut. Globaliseringen och klimatfrågan kommer antagligen att medföra att skogsbruket i ökande utsträckning påverkas av politiska processer och styrning. Miljöfrågor och utnyttjandet av bioenergi från skogen är viktiga globala frågor som under de närmaste åren kan ha stor betydelse för skogsbruket. Europa: Finländska särförhållanden bör framhållas på europeisk nivå Harmoniseringen av lagstiftningen inom EU går vidare, men däremot har fördjupandet av EUsamarbetet stannat upp. För finländskt vidkommande blir det inom de europeiska kretsarna allt viktigare att framhålla att jordbruk ska kunna bedrivas överallt inom Europa. Detta kräver särlösningar även i fortsättningen. Inom den Europeiska unionen sker kontinuerligt förändringar som strävar till att förenhetliga EU:s jordbrukspolitik och strama åt jordbruksbudgeten. Till detta kommer även verkningarna av de handelspolitiska åtaganden och löften EU gett om att fortsätta liberaliseringen av jordbruksmarknaden i de långt utdragna WTO-förhandlingarna. En utökad sambestämmanderätt för EU-parlamentet i jordbruksfrågor ställer också högre krav på en mångsidig och aktiv lobbyverksamhet i Bryssel. Frikopplingen av de produktionsbundna stöden fortsätter. En allt större del av lantbruksbudgeten används till stöd för landsbygdsutveckling. Flera medlemsländer driver på omfattande förändringar i jordbrukspolitiken. Kommissionen har redan inlett arbetet med att utstaka riktlinjerna för jordbrukspolitiken efter att den nuvarande budgetperioden utgår år EU:s utvidgning österut har även medfört en klar förskjutning inom jordbruket och jordbrukspolitiken. Flertalet av de nya medlemsländerna har gott om jordbruksmark och en stor potential att öka sin produktion. Det kommer dock att ta många år att bygga upp produktionen och kvaliteten för att på allvar kunna konkurrera på den europeiska marknaden. Genom den ökade rörligheten blir det lättare att rekrytera utländsk arbetskraft. Under de senaste åren har antalet gästarbetare på landsbygden ökat kraftigt och i många EU-länder är arbetare från de nya medlemsländerna dominerande inom lantbruk och trädgård. EU:s inflytande på miljöområdet växer och allt fler regler som det görs beslut om på EU-nivå får en klar inverkan på jordbrukets förutsättningar. Bland annat striktare regler för vattenskydd, växtnäring och

6 bekämpningsmedel har införts. Även inom djurskyddet skärps kraven och de kommer allt närmare finländsk nivå. Trots att de europeiska konsumenterna har ställt sig tveksamma, verkar genmodifierade grödor (GMO) småningom bli allt mer accepterat även inom EU. Godkännandet av allt fler GMO-grödor inom EU och därav följande ökade odlingsarealer, ställer stora krav på reglerna för hur de olika odlingssystemen (konventionell, ekologisk och GMO-odling) kan odlas sida vid sida. Beslutsfattandet gällande godkännande av genmodifierade växtsorter och olika GMO-produkter sker på EU-nivå. När man godkänt en genmodifierad gröda inom EU gäller beslutet i princip automatiskt i alla medlemsländer. Besluten gällande reglerna för hur man kan undvika sammanblandning av grödor som odlats på olika sätt fattas däremot på nationell nivå. I dessa regler betonas förebyggande åtgärder och inrättandet av specifika skyddszoner mellan olika odlingssystem. Ansvaret för att förhindra sammanblandning vilar huvudsakligen på odlarna och på att man följer myndigheternas anvisningar. I Finland finns ännu inte genmodifierade växter i praktisk odling, men exempelvis genmodifierad potatis förekommer i försöksverksamhet. I och med att Finland, Sverige och Österrike blev medlemmar i EU blev skogsfrågorna en allt mer synlig del av EU:s verksamhet. I motsats till situationen för jordbruket finns ingen gemensam skogspolitik inom EU. Det finns heller inte någon målsättning om att nå en sådan i och med att skogsfrågornas betydelse inom medlemsländerna kraftigt varierar. Inom EU:s förvaltning av skogsfrågor bör man däremot eftersträva en bättre koordinering än hittills. Då det gäller gemensamma linjedragningar bör dessa bygga på de strategier och åtgärdsprogram som man hittills gjort upp för skogssektorn inom EU. Finland: Målsättningen är en stark inhemsk jordbruks- och livsmedelsproduktion Då det gäller den nationella jordbrukspolitiken bör Finland eftersträva en sådan grund för stödpolitiken som bättre möjliggör riktade insatser för att upprätthålla en finländsk jordbruks- och livsmedelsproduktion som baserar sig på ett livskraftigt familjejordbruk. Jord- och skogsbruket står till tjänst med många slag av tjänster som behövs för en levande landsbygd. En stor utmaning ligger i att utveckla stödsystemet som helhet så att det behandlar olika delar av landet rättvist och möjliggör en mångsidig jordbrukproduktion i hela landet. Vi bör även verka för lindringar av jord- och skogsbruksbeskattningen och förbättringar i jordbrukarnas sociala förmåner. För att bevara ett livskraftigt jordbruk i skärgården är det motiverat att även i fortsättningen arbeta för en högre stödstatus för hela skärgården. Ålands särställning som självstyrande område med egen kompetens inom jordbrukspolitiken bör säkerställas också i fortsättningen. Då det gäller förändringar som sker inom förvaltning och administration av jord- och skogsbruksfrågor bör lösningarna garantera en tillräcklig servicenivå även på svenska. För att bibehålla ett levande jord- och skogsbruk är det också avgörande med en aktiv landsbygdspolitik som värnar om att infrastrukturen och kommunikationerna fungerar även på landsbygden. Ett fungerande vägnät och pålitliga dataförbindelser är grundförutsättningar för företagande och boende på landsbygden. Det finländska jordbruket kan inte på grund av sin struktur och rådande klimatförhållanden verka på någon större exportmarknad. I samma takt som importen av livsmedel ökar är det ändå klart att också exportmarknader måste utnyttjas effektivt och att jordbrukarnas och deras företags marknads- och exportkunnande måste bli alltmer professionellt. Inom jordbruksproduktionen bör vi i första hand satsa på att kunna svara på den inhemska efterfrågan på livsmedel. De inhemska livsmedlens andel av livsmedelskonsumtionen är ännu påfallande hög, men den är sjunkande. Trots att det finländska jordbruket har stöd bland konsumenterna och beslutsfattarna krävs ett aktivt konsumentarbete för att bibehålla konsumenternas förtroende och stöd för en inhemsk produktion. Att upprätthålla en hög självförsörjningsgrad är av stor betydelse för hela livsmedelskedjan och en stor utmaning för den nationella jordbrukspolitiken. Den finländska livsmedelsmarknaden präglas av en svag ökad efterfrågan på livsmedel, vilket bland annat innebär att satsningar på nya innovativa

7 produkter behövs. En mer balanserad inhemsk produktion som bättre motsvarar efterfrågan skulle även innebära att producentpriserna och lönsamheten kan utvecklas mera gynnsamt. De finländska producentpriserna kommer dock att allt mer att följa de fluktuationer som råder på de internationella råvarumarknaderna. För att kostnaderna ska hållas under kontroll bör jordbrukets strukturrationalisering fortsätta på ett behärskat sätt, samtidigt som jordbrukssektorn utvecklar olika former av samverkan för att pressa produktionskostnaderna och på olika sätt öka sin konkurrenskraft. Den finlänska jordbruksproduktionen belastas i viss mån av kostnadsposter som hänför sig till strängare krav och regelverk än i våra konkurrentländer. En del av de strängare krav vi har i vår lagstiftning försvårar eller förhindrar import och användning av billigare insatsmedel. Handeln med produktionsinsatsförnödenheter måste öppnas för europeisk och internationell konkurrens för att vi skall klara oss på en gemensam marknad för jordbruksprodukter. Det bör utredas vilka strängare krav och restriktioner som är motiverade t.ex. av miljöskäl eller för att säkerställa kvaliteten och renheten i våra produkter och vilka lättnader som kunde vidtas. Den kanske största förändringen i det finländska jordbrukets struktur kommer att ske de närmaste åren i och med att en stor grupp jordbrukare kommer att gå i pension. Behovet av att skapa lösningar för att locka med unga i produktionen och öka antalet generationsväxlingar inom jordbruket är därmed av stor betydelse. Handeln har fortsättningsvis stärkt greppet om livsmedelskedjan och har kontinuerligt ökat sin andel av priset på livsmedel sedan Finland anslöt sig till EU. För att motverka handelns alltför starka ställning i livsmedelskedjan måste Finlands konkurrenslagstiftning och tillämpningen av den skärpas. Kooperativt samarbete är fortfarande något att sträva efter inom livsmedelskedjan, och även inom handeln. Förhandlingarna mellan industrin och handeln måste dock trygga ett skäligt producentpris. Genom att skapa och utnyttja nya användningsmöjligheter för råvaror och balansera produktionen kan producenterna bättre påverka prisbildningen på råvaror än tidigare. Handeln med livsmedel blir dock allt mer internationell och den finländska produktionen måste utveckla sätt som kan ge ett mervärde jämfört med andra länders produktion. För den finländska jordbruksproduktionen är det viktigt att konsumenterna uppfattar den som etiskt hållbar, miljömedveten och tydligt positiv för klimatet. Vattenvården och förbättrandet av Östersjöns tillstånd har aldrig varit så uppmärksammad som nu. Övergödningen av Östersjön är ett allvarligt problem där alla samhällssektorer måste bära sitt ansvar. Vattenfrågorna har hög prioritet och miljömedvetenheten har ökat bland de finlandssvenska jordbrukarna, som till stor del bedriver sin jordbruksverksamhet nära vattendrag och kusten. Näringsämnena är värdefulla produktionsinsatser för jordbrukaren och därför är lösningar och verktyg som hjälper till att minska överskotten i näringsbalanserna, minska kväve- och fosforförluster och förbättra stallgödselhanteringen viktiga åtgärder, som rätt genomförda kan gynna både miljön och jordbrukaren. Samtidigt bör den finländska jordbruksproduktionen svara på de trender som finns inom matkonsumtionen, såsom hälsotrenden. Närmaten som poängterar den lokala aspekten inom livsmedelsproduktionen växer sig allt starkare och blir viktigare i framtiden. Tillsammans bidrar dessa värderingar till den positiva uppfattning som konsumenterna har om den finländska jordbruksproduktionen. Däremot innebär den allt större andelen av handelns egna varumärken, där ursprungsmärkningen ofta är otydlig, att konsumenten har svårare att få tillräcklig information om produktens ursprung. Inom den finländska husdjursproduktionen har djurens välmående traditionellt värderats mycket högt. Det finns ändå tecken på att djurrättsaktivismen nu håller på att spridas och också hotar husdjursgårdar utöver pälsdjursgårdar. Olaglig djurrättsaktivism och räder mot gårdarna måste i samarbete med myndigheterna förhindras på ett effektivt sätt. En av grundstenarna i det finländska samhället och ekonomin är den finländska skogen. Skogen har alltid utgjort en viktig naturresurs för Finland. De senaste åren har skogssektorn berörts av de förändringar som skett inom skogsindustrin och förändringar i virkestillgången framför allt den utländska. Tillväxten i de finländska skogarna är stor och ett hållbart utnyttjande av denna resurs ger

8 skogsägarna också ett betydande ekonomiskt utbyte av sitt skogsägande. Skogens naturvärden spelar i dagens skogsbruk en allt viktigare roll. Ägarstrukturen inom skogssektorn har även förändrats, vilket ställer utmaningar på de tjänster som erbjuds skogsägarna i allt från praktisk skogsskötsel till virkesaffärer. Även skogens och skogsprodukternas möjlighet att binda koldioxid och motverka växthuseffekten bidrar till en positiv inställning till skogsbruket. Skogsbruket kan också bidra till det omfattande vattenvårdsarbete som utförs i landet. Skogen är den viktigaste resursen i Finland för att uppfylla de målsättningar EU ställt då det gäller att öka Finlands bioenergiproduktion. Skogssektorn är också i behov av helt nya innovationer och satsningar för att sektorns positiva utveckling ska bestå. 2. JORD- OCH SKOGSBRUKET Jord- och skogsbruket och gårdsbruksenheten är kärnan i SLC:s intressebevakning. SLC har idag en stark ställning som en av landets två producentorganisationer med förhandlingsrätt gentemot staten när det gäller jordbruksstöd och lagstiftningsfrågor som berör jordbruket. Detta ger SLC goda möjligheter och ett ansvar att på ett effektivt sätt föra fram de finlandssvenska och också de åländska jordbrukarnas åsikter i jord- och skogspolitiska frågor på riksnivå. SLC skiljer sig från sin systerorganisation MTK främst genom det kustnära jordbruket och de särdrag som skärgårdsjordbruket och en betydande trädgårds- och växthusproduktion innebär. Även när det gäller ekologisk odling är SLC, speciellt Åland med sina cirka 20 procent av arealen i ekoodling, en föregångare, när ekoodlingen totalt sett står för 5-6 procent av den totala odlingsarealen i Finland. För övrigt finns nästan alla produktionsinriktningar och storlekar på gårdar representerade bland SLC:s medlemmar. Det finns ändå regionala särdrag, där Åland kännetecknas av frukt- och grönsaksodling och liksom Åboland av ett utpräglat skärgårdsjordbruk. Österbotten kännetecknas av en specialiserad husdjurs- och växthusproduktion medan Nyland är spannmålsdominerat. Anslutningsgraden till producentorganisationen bland jordbrukarna kan betecknas som mycket god. Ett faktum är ändå att medlemsantalet sjunker på grund av strukturutvecklingen inom jordbruket, som leder till allt färre men i regel större gårdar. De stora produktionsinriktningarna är som i Finland för övrigt växtodling, mjölk-, svin- och nötköttsproduktion. Målsättningen är att trygga den inhemska jordbruksproduktionens och familjejordbrukets lönsamhet och skapa gynnsamma framtidsförutsättningar som också kan få unga att tro på näringens framtid. Stödbyråkratin måste också minskas så att den för sin del inte förhindrar att näringen utvecklas och stöter bort nya jordbrukare. SLC bevakar även att de tjänster som jordbrukarna behöver finns att erbjuda på svenska i enlighet med Finlands grundlag. Allt detta kräver arbete på mycket bred front, vilket bevisas av omfattningen av olika typer av intressefrågor i detta handlingsprogram. Stödpolitiken, som består av de stödformer som EU:s gemensamma jordbrukspolitik kompletterat med en nationell stödpolitik, är fortsättningsvis helt central för att kunna bilda en stabil grund för en fortsatt jordbruksproduktion i vårt land. För övrigt kommer marknadsutvecklingen i allt högre grad att styra produktionen. Mycket tyder på att marknadspriset för jordbruksprodukter och riskhanteringen på marknaden, också när det gäller inköp av produktionsinsatser, blir allt viktigare för jordbrukets lönsamhet. Den allt större frikopplingen av stöden från produktionen innebär att produktionen inte längre styrs så kraftigt av stödpolitiken utan mera av marknadsutvecklingen. Detta ställer helt nya krav på jordbrukarna, livsmedelsföretagen och jordbrukarnas intressebevakning. Marknadsinformationen och kunskapen om hur man skall utnyttja den rätt för att bedriva en lönsam verksamhet blir allt viktigare. Konkurrenskraftiga priser på produktionsinsatser måste säkerställas genom att man undanröjer sådana hinder som begränsar en öppen konkurrens och försämrar de finländska jordbrukarnas position i jämförelse med konkurrenterna i andra länder.

9 Hela Finland är beroende av ett livskraftigt och lönsamt skogsbruk. Ett välskött och fungerande familjeskogsbruk är grunden för ett mångsidigt och uthålligt utnyttjande av skogsresurserna. För att trygga familjeskogsbrukets existens bör nuvarande och kommande generationer skogsägare ges möjligheter att bedriva ett lönsamt skogsbruk. Skogsbruket har en stor betydelse även som energiresurs för att uppnå de målsättningar som Finland förbundit sig vid inom EU. 2.1 Husdjur Jordbrukets produktionsstruktur har ändrat märkbart under tiden vi varit medlemmar i EU. Vid EUinträdet representerade husdjursgårdarna ungefär hälften av det totala gårdsantalet, medan de nu står för cirka en tredjedel. Strukturutvecklingen mot färre och större husdjursgårdar har gått stadigt framåt. Husdjursprodukternas andel av jordbrukets marknadsintäkter har trots det bibehållits på en hög nivå, då närmare 80 procent av marknadsintäkten kommer från husdjursproduktionen. Inga dramatiska minskningar i produktionsmängderna har skett under EU-tiden och efterfrågan på husdjursprodukter ser ut att utvecklas gynnsamt. Den ekonomiska tillväxten i Asien, Kina och Indien ökar och allt fler människor än tidigare konsumerar mera mjölk- och köttprodukter. Husdjursproduktionen i Finland håller en hög nivå och vi saknar ännu många allvarliga djursjukdomar i vårt land på grund av långsiktigt och målmedvetet förebyggande arbete. Djurens välmående har alltid prioriterats högt bland jordbrukarna och det stärks av regelbundet samarbete med veterinärer och myndigheter i djurskyddsfrågor. Tillsammans med växtodlingen kan husdjursproduktionen stå för ett hållbart och mångsidigt jordbruk, som förutom att det producerar inhemska livsmedel också verkar för ökad miljöhänsyn, naturens mångfald och för att bibehålla ett öppet kultur- och odlingslandskap. En utmaning är den ökade frikopplingen av jordbruksstöden från produktionen, som riskerar att minska intresset för husdjursproduktionen till förmån för växtodlingen om inte producentpriset lyckas reagera bättre på förändringarna i produktionskostnaderna. Producenternas ställning på marknaden måste stärkas för att motverka denna utveckling. Att hantera riskerna både vid köp av produktionsinsatser och försäljning av jordbruksprodukter på marknaden blir allt viktigare för producenterna och förädlingsföretagen. Allt större produktionsenheter och koncentrationen av husdjursproduktionen enbart till vissa områden innebär också utmaningar för jordbrukets miljöarbete, och det blir allt viktigare att utnyttja stallgödseln på bästa sätt både ekonomiskt och miljömässigt. Också när det gäller byggnadslösningar behövs kostnadseffektiva alternativ, till exempel genom koncepttänkande för att minska byggnadskostnaderna i investeringsskedet. Koncepttänkande innebär att man använder mera standardlösningar och att man bygger i modulform för att lätt kunna utvidga vid behov. Veterinär- och djurmedicinlagstiftningen bör moderniseras när gårdsstrukturen förändras och den förebyggande djurhälsovården på gårdarna utvecklas. Spårbarheten och den goda djurhållningen inom den inhemska husdjursproduktionen bör tydligt framhållas för livsmedelskonsumenten. Säkerhetsnivån mot aktivistangrepp på husdjursgårdarna och pälsdjursfarmarna höjs genom information företagarnas säkerhet bör tryggas genom lagar och förordningar behov av specialenheter som bekämpar olaglig verksamhet Mjölksektorn Ett centralt mål är att upprätthålla produktionen på åtminstone 2,4 miljarder liter mjölk i Finland för att möta det inhemska behovet av mjölk. Med tanke på att många gårdar samtidigt slutar med mjölkproduktion är investeringsbehovet cirka nya koplatser per år. Produktionen skall finnas i hela landet. Mjölkproduktionen i södra Finland måste också säkras så att produktionen finns kvar nära det största konsumtions- och förädlingsområdet. Med tanke på att sporra mjölkproduktionen bör det

10 produktionsbundna stödet bibehållas. Kvotsystemet har hittills fungerat väl och det har tillsammans med specialarrangemang säkrat att mjölkproduktionen kan fortsätta i Finland och andra ogynnsamma områden inom EU. Mjölksektorn ställs nu inför nya utmaningar när EU:s mjölkkvotsystem mycket sannolikt slopas efter Finland vidtar tillräckliga skyddsåtgärder för att lindra effekterna av att EU:s mjölkkvotsystem upphör. Mjölken i Finland håller hög kvalitet och att marknadspriset hålls på fortsatt hög nivå för att bibehålla motivationen på mjölkgårdarna. Strukturutvecklingen på mjölkgårdarna kräver fortsatta stöd för investeringar så att lönsamheten kan förbättras och att mjölkmängderna i regionerna kan hållas på en tillräckligt hög nivå. Infrastrukturen kring mjölkproduktionen i form av bland annat service, veterinärer, seminörer, mjölkinsamling och foderdistribution måste fungera på ett tillfredställande sätt. Det bör göras satsningar på utvecklandet av rådgivning och nätverk för mjölkgårdarna samt samarbetet mellan mjölk- och spannmålsgårdar. Mjölkrådgivningen bör utvecklas i Svenskfinland. Samarbetet i rådgivning och avel bör intensifieras, för att snabbare få fram nya hjälpmedel och avelsmaterial Nötsektorn Produktionen av nötkött i Finland har varit svagt minskande under de senaste tio åren och rör sig nu kring dryga 80 miljoner kilogram. Den inhemska konsumtionen överskrider produktionen med cirka 15 miljoner kilogram och ligger på cirka 95 miljoner kilogram (2008). Nötköttsproduktionen som baserar sig på ett effektivt utnyttjande av vallväxter bidrar för sin del till ett mångsidigt och miljömässigt hållbart jordbruk. Nötköttsproduktionen minskar i Finland trots att det finns en god efterfrågan på nötkött. Detta beror bland annat på att antalet mjölkkor, vilka utgör stommen i nötköttsproduktionen i vårt land, har minskat men också på att lönsamheten har försvagats. Strukturutvecklingen släpar också efter och medelförsäljningen av slaktnöt per gård är ännu för låg. För att kunna upprätthålla självförsörjningsgraden av nötkött på minst nuvarande nivå på cirka 80 procent behövs det också fortsättningsvis betydande produktionsvolymer från mjölkproduktionen, utvecklad utfodring för att höja slaktvikterna för nötdjur och en fortsatt gynnsam utveckling inom dikoproduktionen. Början av 2000-talet innebar ett uppsving för nötsektorn och framförallt de nationella besluten gällande nötsektorn var positiva. Efterhand har EU och de nationella stödbesluten urvattnats genom att de produktionskopplade stöden stegvis har slopats. Intresset för och trycket från andra världsdelar för nötköttsexport är stort. En ökad import av nötkött till Europa från övriga världsdelar och den priskonkurrens importen innebär är en utmaning för den inhemska produktionen. Konkurrensen inom förädlingsindustrin bör främjas, det vill säga lagstiftningen får inte innebära ett hinder för en småskalig förädling av nöt- och fårkött.

11 Öka produktionsvolymerna inom nötsektorn. Bibehålla de produktionskopplade stöden inom nötköttsektorn. EU:s hälsogranskning föreslår att tjurbidragen efter en övergångsperiod ska avskaffas. Finlands lösning för gårdsstödet och nötsektorn var att bibehålla det produktionskopplade tjurbidraget och upprätthålla dikoproduktionen med den så kallade tioprocentsregeln. Detta har lett till att dikobidraget minskat då antalet dikor ökat. Det är fortsättningsvis viktigt att bibehålla de djurbundna nationella stöden. Stärka producenternas förhandlingsposition gentemot livsmedelsindustrin och -handeln så att producenten erhåller ett skäligt och rättvist pris för sina produkter och kan ha en lönsam produktion. Marknadspriset blir alltmera avgörande för produktionsmotivationen i framtiden. Sporra utvecklingen och ökningen av dikoproduktionen. Biffköttets värde på marknaden måste stärkas. Det finns utrymme för produktionsökning inom dikosektorn. Vallodlingens konkurrenskraft gentemot övriga odlingsväxter bibehålls. Befrämja den nödvändiga strukturutvecklingen inom nötköttsproduktionen genom att stöda investeringar. Öka semineringen med biffras och könssorterad sperma i mjölkbesättningarna inom ramen för mjölk- och köttprogrammet Svinsektorn Den årliga produktionen av svinkött har under den senaste tiden varit miljoner kilogram och produktionen har ökat stadigt med cirka två procent per år under de senaste fem åren. Produktionen är i huvudsak koncentrerad till västra och sydvästra Finland. Konsumtionen har under de senaste åren legat på cirka 190 miljoner kilogram och även den har ökat årligen. Målet är att svinproduktionen år 2014 skall ligga på cirka 200 miljoner kilogram. Den såkallade svincykeln, det vill säga det faktum att priserna på svinkött har gått i en berg- och dalbana i Europa beroende på utbud och efterfrågan, har således inte nämnvärt påverkat produktionen av svinkött de senaste åren i vårt land. Produktionen har stabiliserats av jordbruksstöden som hittills varit bundna till produktionen. Producentpriserna har i Finland också haft en rätt stabil utveckling de senaste åren, tyvärr har nivån inte i genomsnitt nått upp till EU:s medelprisnivå under den senaste tioårsperioden. En annan svaghet inom den finländska svinproduktionen har varit att produktiviteten speciellt gällande smågrisar i genomsnitt varit mycket svag. Antalet svingårdar har under de senaste åren minskat snabbt och vid slutet av år 2007 var antalet cirka Samtidigt har gårdarnas storlek ökat. Gårdsstrukturen är dock mycket ojämn; det finns fortsättningsvis små svingårdar samtidigt som det har gjorts investeringar i mycket stora svinstall. Medelbesättningen inom smågrisproduktionen är 75 suggor och i slaktsvinsproduktionen cirka levererade slaktsvin per år. Exporten av svinkött har ökat de senaste åren dels beroende på produktionsökningen men i huvudsak beroende på den ökande importen av svinkött. Speciellt importen av värdedelar på svinkött har pressat priset på marknaden. Exportbehovet av svinkött beräknas minska i och med att man strävar efter att minska produktionen så att den bättre motsvarar den inhemska konsumtionen.

12 Förstärka producentpriserna. De höga krav som ställs på god djuromsorg och goda produktionsförhållanden för djuren i vårt land skall bättre synas i producentpriserna. Dessutom måste producentpriset bättre beakta våra nordliga produktionsförhållanden. Kopplingen mellan produktion och tillräcklig åkerareal på gården eller tillgång till tillräcklig åkerareal via olika avtal bör uppmuntras för att uppfylla miljökraven som ställs på husdjursproduktionen. Allt mer av det jordbruksstöd som riktas till husdjurssektorn kommer i framtiden att kopplas till åkern, vilket förbättrar möjligheterna till att bedriva familjejordbruk också i fortsättningen. Man bör maximalt utnyttja de möjligheter som Finland har till att utbetala nationella stöd i hela landet och är beredd att inleda nya stödförhandlingar om frikopplingen av stödet orsakar allvarliga störningar inom sektorn. Man stöder investeringar inom svinsektorn. Familjejordbrukets ställning tryggas genom att man beaktar gårdarnas foderproduktionsförmåga vid beviljande av stöd för nybyggnader. Investeringsstöd till grundrenoveringar bör beviljas kontinuerligt. Höja produktiviteten i värdekedjan och slå vakt om det goda hälsoläget som råder inom svinsektorn idag. Detta kräver satsningar även på forskning, rådgivning och avel. Intensifiera samarbetet inom svinköttsproduktionens värdekedja och de närstående företagen i förädlingen i Finland i syfte att höja producentens andel av slutproduktens pris Fårsektorn Fårproduktionen i Finland har enligt beräkningarna ökat under de senaste åren med cirka tio procent årligen. Konsumtionen av lamm och får har samtidigt ökat med procent årligen. Av totalkonsumtionen på lamm- och fårkött 2007 på 3,3 miljoner kilogram var endast 0,7 miljoner kilogram, eller 16 procent, inhemsk produktion. Antalet tackor är nu cirka stycken. Strukturutvecklingen inom produktionen har på gårdsnivå varit gynnsam; besättningarnas medelstorlek har vuxit betydligt, yrkesmässigheten har ökat och köttraser används tilltagande i renavelsproduktion samt i korsningsproduktion. Även lantrasuppfödningen har ökat. På slakterisidan har dessvärre utvecklingen stampat på stället. Regionalt har det tillkommit små slakterier som specialiserat sig på får och förbättrat slaktmöjligheterna. En stor del av produktionen hanteras fortsättningsvis av små privata slakterier. Producentpriset på lamm och får i Finland har trots marknadsläget hört till de lägsta inom EU. För att förbättra lönsamheten marknadsför därför många gårdar produktionen direkt från gården till konsumenten, restauranger och butiker. Slakterierna är dock också en viktig distributionskanal för köttet i många delar av landet. Konsumtionen av lamm och får förutspås att öka i Finland. Satsningar i förädlingen av produktionen skulle möjliggöra en snabbare tillväxt inom sektorn. Förbättra marknadsföringskanalerna för inhemskt lamm- och fårkött. Förutsättningarna för en mångsidig, specialiserad fårproduktion förstärks. Produktionen kan vara intensiv lammkötts-, avelsdjurs- och landskapsvårdsinriktad produktion eller bevarande

13 av ursprungsraser. Produktionen kan också stöda företagsamhet inom handarbete och gårdsturism. Bibehålla det produktionsbundna stödet till tackor och den nuvarande stödnivån trots det stigande djurantalet. Det är viktigt att man utreder möjligheterna att befrämja själva lammköttsproduktionen. Befrämja kvalitetsköttsproduktion bland annat genom införande av slaktstöd för lamm. Investeringar i lättbyggda uppfödningshus av växthustyp ska kunna stödas. Verksamhetsförutsättningarna för små slakterier bör förbättras. Slaktkontroll och övriga offentliga avgifter fås till skälig nivå Äggsektorn Intressebevakningen inom äggsektorn koordineras av en förening kallad Hönsäggsföreningen Kanamunayhdistys r.f. En stor utmaning för äggsektorn är att hålla produktionen på rätt nivå, så att äggpriset kan hållas på en rimlig och stabil nivå. Det behövs också ett intensifierat samarbete inom äggpackerisidan. Antalet packerier är alldeles för stort för Finland idag. De finländska producenterna följer samma regler som i övriga delar av EU gällande antalet höns per bur per kvadratmeter för att bibehålla konkurrenskraften och inte höja produktionskostnaderna ytterligare. Salmonellafriheten är en konkurrensfördel som kan förbättra exportmöjligheterna och ge ett mervärde för finländska ägg. Det sker en snabb strukturutveckling inom äggsektorn för tillfället. Hönsantalet per gård stiger stadigt och idag kommer cirka 50 procent av den totala äggmängden från cirka 100 gårdar av totalt 650 gårdar. Övergång från burhöns till nya inhysningsformer kan ske flexibelt redan innan år 2012 och samtidigt behålla produktionen på en balanserad nivå. Det finns en stor risk för både underskott och överskott beroende på hur investeringarna förverkligas. Osund konkurrens mellan packerier bör undvikas för att trygga näringens lönsamhet. Marknadsbefrämjande åtgärder vidtas för att bibehålla äggkonsumtionen på nuvarande nivå eller höja den. Utveckla en fortsatt märkning av äggen med tanke på god spårbarhet och för att garantera en etisk djurhållning Köttfjäderfäsektorn Målsättningen är att hålla produktionen inom köttfjäderfäsektorn på minst nuvarande nivå och att anpassa produktionen efter de behov som marknaden och konsumenterna efterfrågar för att säkerställa en inhemsk konkurrenskraftig kalkon- och broilerproduktion och för att kunna erbjuda

14 inhemskt kött åt konsumenten. I dagsläget ökar produktionen speciellt på broiler men i framtiden skall det också finnas beredskap att öka produktionen av kalkon. Produktutvecklingen, förädlingen och marknadsföringen bör ges tillräcklig uppmärksamhet i framtiden för att kunna svara på konsumenternas behov. Det bör finnas konkurrens inom fodersektorn och aktörerna skall sträva till att effektivera sin verksamhet så att foderkostnaden kan hållas på en skälig nivå. Oberoende forskningsresurser säkerställs inom näringen för utvecklingen av utfodring som beaktar inhemska råvaror och uppfödningsförhållanden. Köttfjäderfädjurhållningen i Finland skall följa EU-lagstiftningen och man bör inte införa strängare krav som snedvrider konkurrensen jämfört med andra länder. Djurhållningen i Finland bör fortsättningsvis hållas på hög nivå genom att slå vakt om etiken i djurhushållningen och vår sjukdomsfria samt salmonellafria produktion. 2.2 Växtodling Växtodlingsgårdarnas antal har inte minskat i samma takt som det totala antalet gårdsbruk i Finland. Då husdjursgårdar har upphört med djurproduktion har många av dessa ändå fortsatt med växtodling. Detta återspeglas även i åkeranvändningen. Vallarealen har minskat medan spannmålsarealen har ökat. Av spannmålen har odlingen av vete ökat mest. Utrymme skulle finnas att öka odlingen av oljeväxter och råg, medan det finns ett stort överskott av foderspannmål, vilket försvårar en gynnsam utveckling på spannmålsmarknaden. Däremot finns det möjligheter att öka produktionen av proteinfoder. Arealen i odling har ökat under EU-tiden. Även svagt avkastande skiften har tagits i bruk och dessutom har man röjt ny åkermark. I takt med att gårdsstorleken ökar kommer antalet gårdar som specialiserat sig på spannmål och specialgrödor att under de närmaste åren minska betydligt från nuvarande nivå. På de kvarvarande gårdarna understryks betydelsen av hur lönsamheten inom växtodlingen utvecklas. Detta gäller inom hela Svenskfinland, men speciellt i södra och sydvästra Finland. På dessa områden är åkrarnas skördepotential bättre än genomsnittet i landet och de naturliga förhållandena för odling av specialgrödor är gynnsamma. På många håll, i synnerhet i skärgården, försvåras strukturrationaliseringen och lönsamma produktionsmöjligheter av små basskiften och dålig arrondering. Nedskärningar i produktionen och hot mot förädlingen av sockerbetor och stärkelsepotatis i Finland inverkar även negativt på möjligheterna att satsa på odlingen av dessa specialgrödor. När det gäller produktionsstrategierna på gårdarna har en uppdelning skett dels i sådana som utvecklar och utvidgar produktionen antingen på hel- eller deltid och dels i sådana som bedriver odling på deltid utan större satsningar i till exempel grundförbättringar av åkermarken Spannmål Den omgivning som den finländska spannmålssektorn verkar i har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Utvecklingen av produktpriset inom spannmålssektorn har sedan EU-inträdet 1995 haft en nedåtgående trend, som under de senaste åren förbytts i kraftiga fluktuationer. Samtidigt har kostnaderna stigit i rask takt. De genomsnittliga hektarskördarna har sjunkit för såväl spannmål som oljeväxter sedan mitten av 1990-talet. För att förbättra den svaga lönsamheten krävs ökad produktivitet bland annat genom högre skördenivå och olika kostnadsbesparande åtgärder. Ett utökat samarbete mellan odlarna bör eftersträvas.

15 Den finländska marknaden påverkas starkt av den globala spannmålsmarknaden. Även förändringar i marknadssituationen i våra närområden, som många av aktörerna i vår spannmålssektor betraktar som sin hemmamarknad, samt användningen av spannmål som bioenergi och odlingen av GMOgrödor, skapar såväl nya möjligheter som utmaningar för sektorn. För att kunna förutse och reagera på förändringarna behövs ett nära samarbete inom hela spannmålskedjan. Även odlarnas marknadskunnande bör förbättras. Det har kommit nya kontraktsmodeller och nya sätt att prissätta spannmål, vilket ger nya möjligheter men också innebär fallgropar för odlarna. Därför bör såväl myndigheterna som jordbruksorganisationerna se till att odlarna får tillgång till lämpliga verktyg för att följa med och fatta beslut utgående från marknaden. Stöden kommer också i framtiden att ha en viktig roll för spannmålsgårdar fastän deras vikt i gårdarnas intäkter för tillfället har aningen minskat. Tryggad finansiering i form av fördelaktiga investeringsstöd behövs framöver också för spannmålsgårdar för att de skall kunna växa och utveckla sin produktion. Upprätthållandet av en tillräcklig animalieproduktion i hela landet är viktig för avsättningen för spannmål och övrig växtodling. Både forskning och rådgivning skall vara opartiskt. Egen forskning och förädling i Finland är viktigt på grund av våra säregna förhållanden. Det i framtiden finns tillräckligt med aktörer på spannmålsmarknaden och att det finns exportfärdighet tillgängligt vid behov. Förbättra marknadsbevakningen och förstärka jordbrukarnas förhandlingsposition. Odlarna skall bli starkare på marknaden genom förbättrade marknadskunskaper och odlarsamarbete, till exempel försäljnings- och inköpsringar. Förbättra spannmålsodlingens produktivitet och yrkesodlarnas motivation att producera. Konkurrensen inom handel med produktionsinsatser förbättras och att importrestriktioner för insatsvaror såsom gödsel och bekämpningsmedel bör minskas. Stödnivåerna skall bibehållas på en tillräckligt hög nivå så att de kompenserar våra sämre naturliga odlingsbetingelser. Stödnivåerna skall vara rättvisa både mellan olika regioner och produktionsinriktningar. Kopplingen mellan olika stödformer skall minskas. Produktion och konsumtion skall vara i möjligast bra balans. Åkermark som inte behövs för livsmedels- och foderproduktion skall kunna utnyttjas för bioenergiproduktion. Alla aktörer inom spannmålshandeln tydligt ger ut sina villkor gällande både prissättning, kvalitetskrav och det i vilken mån odlaren binder sig. En allmän finansiering upprätthålls för forskningen för att denna skall vara tillräckligt oberoende, och även för förädlingen av växter och sorter för våra förhållanden. Tillräckliga åtgärder krävs gällande GMO-odlingar för att minimera riskerna för sammanblandning av konventionella och ekologiska odlingar med GMO-grödor. Valet av odling bör i första hand ligga hos odlaren utgående från för- och nackdelar Potatis Matpotatisodlingen är idag starkt koncentrerad till västkusten från Kristinestad till Uleåborg. Den tidiga potatisen kommer från Åbolands skärgård samt fastlandet i Egentliga Finland. Även på Åland har

16 odlingen av mat- och industripotatis en stor betydelse. Huvuddelen av stärkelsepotatisen odlas kring de två kvarvarande stärkelsefabrikerna i Kumo och Lappo. Matpotatisen har hittills undgått all marknadsordning inom EU. Matpotatisen har en potential att vara konkurrenskraftig gentemot länderna i Östersjöområdet. Förädlingsindustrin kan dock inte konkurrera med bulkproducenterna i de stora potatisländerna såsom Holland och andra centraleuropeiska länder. Detta är ett dilemma för den praktiska odlaren när man inte kan utnyttja skördepotentialen fullt ut på grund av olika storlek på potatis i skörden. SLC bör verka för att trygga förädlingsindustrins konkurrenskraft. Den finländska matpotatisens kvalitet har under det senaste årtiondet förbättrats markant genom samarbete mellan odlarna och partiaffärerna samt genom den hårda konkurrensen på marknaderna. Idag har den finländska konsumenten en stark tilltro till den inhemska matpotatisens kvalitet. Fortsatta möjligheter till att utbetala specialstöd för den finländska potatisodlingen bibehålls. Det nationella potatisstödet upphör vid utgången av år För att kunna hävda sig i den europeiska konkurrensen behövs stödet också i fortsättningen. Odlarna erhåller ett rättvist pris i prisförhandlingarna med industrin. Lindra verkningarna av ändringarna i EU:s stödpolitik och trygga en fortsatt lönsam odling och förädling av stärkelsepotatis i Finland. Samordningen inom den finländska potatisforskningen blir bättre och tillräckliga forskningsmedel reserveras. Kvaliteten på certifierat utsäde skall förbättras. Stöd för byggnadsinvesteringar såsom lagerbyggnader inklusive ventilations- och kylanläggningar samt för grundrenoveringar av dessa bibehålls. Fortsätta de marknadsbefrämjande åtgärderna av inhemsk matpotatis tillsammans med industrin och handeln Sockerbeta Som en följd av EU:s sockerreform minskade Finlands sockerkvot och därmed odlingsarealen märkbart. Av Finlands tidigare två sockerfabriker kunde enbart fabriken i Säkylä fortsätta med sin verksamhet. Efter en lång tid av ovisshet om sockerproduktionen överhuvudtaget har någon framtid i Finland var detta ändå ett positivt budskap med tanke på hela vår livsmedelsproduktion att produktionen kunde fortsätta. Sockerbetan har alltid varit en viktig gröda på SLC:s verksamhetsområde men odlingens omfattning har nu minskat märkbart i den nya situationen. Fortfarande finns det cirka 90 gårdar i Svenskfinland och Åland där sockerbetan spelar en viktig del i gårdens ekonomi. Odlingsarealen är idag cirka hektar av en total odlingsareal på cirka hektar. Odlingens försämrade lönsamhet och längre transportsträckor till fabriken har drabbat speciellt många SLC-odlare. Nu är det viktigt att med olika åtgärder säkerställa sockerbetsodlingens och -fabrikens lönsamhet under kommande år så att produktionen också kan fortsätta på längre sikt. I takt med att utbud och efterfrågan på sockermarknaden kommer i en bättre balans och genom nya användningsmöjligheter, till exempel i form av ökad användning av biobränslen, finns det också på sikt utsikter för en positivare marknadsutveckling inom sockerproduktionen.

17 Sockerbetans konkurrenskraft med andra grödor bör förstärkas. Produktionsvillkoren måste utvecklas i kontinuerliga branschavtalsförhandlingar mellan producentorganisationerna och förädlingsindustrin. Speciell uppmärksamhet bör riktas på att hålla tranportkostnaderna för sockerbetor till fabriken på en rimlig nivå. Hela Svenskfinland, varav speciellt öriket Åland, drabbas av de långa och kostsamma transportsträckorna. Det är viktigt med transportstöd så att man kan garantera tillgången av betor till fabriken. Upprätthålla sockerproduktionen, som är en viktig del av en mångsidig inhemsk livsmedelsproduktion, för att garantera en tillräcklig självförsörjning av baslivsmedel. 2.3 Trädgårdsnäringen I Finland finns cirka gårdar med inriktning på olika former av frilandsproduktion och en areal om cirka hektar och nära företag med produktion i växthus med en areal om cirka 450 hektar. Trädgårdsnäringen har långa traditioner i de svenskspråkiga delarna av Finland och en stor del av produktionen finns här. Här produceras cirka 70 procent av landets tomater, 50 procent av växthusgurkorna och paprikorna men även sallat och blommor i olika former har sin givna plats i det svenskspråkiga området. Därutöver finns det på friland en betydande andel av landets grönsaker, som till exempel lök, morot och kål i olika former. Produktionen av äpple är också koncentrerad till kust- och skärgårdsbygden i söder. Trädgårdsnäringen utgör i dag en viktig del av kust- och skärgårdsområdenas näringsliv. Företagsamheten här baserar sig på en stark individuell initiativkraft, en långt driven specialisering och en anpassning till lokalsamhällets krav och möjligheter i en miljö där den största resursen är företagaren själv. Finländska trädgårdsprodukter produceras i en ren miljö. Industrisamhällets negativa miljökonsekvenser är i Finland mindre än i många andra länder. För att trädgårdsnäringen trots vårt klimathandikapp bättre skall kunna hävda sig i den hårdnande konkurrens som kommer utifrån, krävs fortsatta stöd till näringen. Trädgårdsnäringen i fråga om beskattning och prissättning av energi inte är i ett sämre läge än näringen i övriga EU-länder. Tillräcklig statlig finansiering bör garanteras för att sänka finansieringskostnaderna och underlätta nödvändiga strukturförändringar samt upprätthålla arbetseffektiva anläggningar. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt finansieringen av växthusnäringens övergång till biobränsle. Den för finländska förhållanden unika och tillämpade forskning som sker vid Martens Trädgårdsstiftelse i Närpes får statsanslag för ett nytt och modernt forskningsväxthus samt ett årligt statsanslag för att kunna genomföra forskningen.

18 De medel som årligen beviljas för marknadsfrämjande ändamål för trädgårdsprodukter och matpotatis bör bibehållas på minst nuvarande nivå. Marknadsorganisationer för frukt och grönsaker inom EU:s regelverk skall grundas för att bättre ta vara på de finansiella resurser EU:s regelverk ger möjlighet till. Användningen av frukt och grönt minskar bland barn och unga. Det behövs fortsatta insatser för att befrämja en ökad användning av inhemska grönsaker, frukt och bär. Tillräckliga nationella medel anslås i statsbudgeten för genomförande av EU:s skolfruktsprogram i Finland. Stöd för byggnadsinvesteringar såsom lagerbyggnader inklusive ventilations- och kylanläggningar samt för grundrenoveringar av dessa bibehålls. 2.4 Skogsbruket Målet för skogspolitiken är att ekonomiskogarnas virkesproduktions- och virkesanvändningsmöjligheter utnyttjas till fullo bärkraftigt. Genom att i större utsträckning än tidigare tillgodose industrins virkesbehov med inhemskt virke åstadkommer man positiva synergieffekter för skötseln av bland annat landsbygds-, sysselsättnings-, energi-, industri- och utrikeshandelspolitiken. För att skogen skall kunna fungera som motor för hela nationalekonomin, bör statsmakten för sin del skapa förtroende för och uppmuntra till långsiktiga investeringar i skogsbruket. Ekonomiska styrmedel, information och personlig rådgivning samt upprätthållandet av en grundinfrastruktur inom skogsbruket, så som organisationer, skogsbruksplanering och skogsbilvägar, är av största betydelse för privatskogsbruket. Åtgärder och målsättningar som är angelägna bland annat i fråga om skogsvård och skogsförbättring finns närmare beskrivna i de regionala målprogrammen för skogsbruket. Särskilt viktiga åtgärder är vård av ungskog, drivningskvaliteten i gallringsskogar och vattenskydd inom skogsbruket. SLC stöder även de åtgärder som föreslås i den nya handlingsplanen för METSO II. Värnandet om biodiversiteten i skogarna nu och i fortsättningen måste bygga på frivillighet samt en både ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt hållbar utveckling. SLC sköter intressebevakningen inom skogsbruket i samråd med MTK och skogsägarförbunden. SLC är en plattform för samverkan mellan skogsägarorganisationerna i svenskbygden. Vid en nedgång i mängden tillgängligt importvirke tryggas den finländska skogsindustrins nuvarande förädlingskapacitet genom ökad användning av inhemskt virke till ur skogsägarnas synvinkel konkurrensdugliga marknadspriser. Användningen av energivirke ökas markant och att ibruktagande av enhetliga mätningsmetoder och prissättning för energivirke eftersträvas. Höja arealerna för vård av ungskog i enlighet med målen i de regionala målprogrammen. Splittringen av skogsfastigheter stävjas och större enheter eftersträvas. Tidsgräns för hur länge ett skogsbruk kan bedrivas som dödsbo bör även fastslås. Leveransvirkets konkurrenskraft tryggas.

19 Det skogsbruk som bedrivs uppfyller de krav som skogscertifieringsstandarden ställer på vårt skogsbruk. De gamla skyddsprogrammen samt Natura 2000 förverkligas innan nya åtgärder för att skydda den biologiska mångfalden genomförs. Tillräckliga anslag beviljas finansieringslagen för arbetsmoment för hållbart skogsbruk. Beslutsfattande i skogsfrågor på europeisk nivå är motiverat endast när det ger ett tilläggsvärde jämfört med nationellt beslutsfattande. Skogsvårdsavgiften bibehålls. God svenskspråkig service bör tryggas hos olika statliga skogsmyndigheter. 2.5 Ekologisk produktion Efterfrågan på ekoprodukter ökar stadigt framförallt i Mellaneuropa. Speciellt god är efterfrågan på ekospannmål, vilket gör att marknadsutsikterna ser positiva ut. Det finns utrymme också för nya ekoodlare på marknaden. I Finland uppgår ekoarealen idag (2008) till cirka hektar och det finns gårdar som odlar ekologiskt. Den ekologiska odlingsarealen utgör 5-6 procent av den totala odlingsarealen i Finland. Inom de olika regionerna i Svenskfinland finns den största andelen ekoodlare på Åland, där ekoodlingen står för 20 procent. Efterfrågan på ekohusdjursprodukter i Finland släpar efter utvecklingen i övriga nordiska länder. Marknadsföringen av ekoprodukter och konsumentarbetet i Finland är en central utmaning för ekoproducenterna under de kommande åren. Handeln i Finland har tillsvidare varit försiktig med att utöka sitt utbud av ekologiska produkter. Samtidigt finns det ett stort intresse för ekoprodukter i bland annat storkök och arbetsplatsbespisningar. Fördelarna med den ekologiska produktionen ur det effektiva kretsloppstänkandets synpunkt måste lyftas fram. Rätt skött kan jordbruket utgöra ett led i att bekämpa växthuseffekten genom att fungera som kolsänka. Genom en mångsidig växtföljd och tillförandet av organiskt material, som höjer markens humushalt kan man också förbättra näringsbalansen och skördarna. Med stigande priser på produktionsinsatser är det också viktigt att odlingen är möjligast energieffektiv. Marknadsföringen av ekoprodukter både för den inhemska och exportmarknaden måste utvecklas och effektiveras. Det behövs fortsatt finansiering av till exempel Finfood/Luomuekoprojektet. Tillräckliga resurser bör garanteras för forskning och utveckling inom den ekologiska produktionen. Samarbetet mellan ekoproducenter måste intensifieras för att kunna möta en ökad efterfrågan av ekoprodukter. Fortsättningen av stödet till ekoproduktionen måste tryggas för att produktionen skall utvecklas gynnsamt.

20 Utveckla marknaden för ekologisk foderproduktion och förbättra tillgången till inhemskt proteinfoder. Den omfattande stödbyråkratin inom ekoproduktionen och vidareförädlingen måste minskas. För att garantera ekoodlingens trovärdighet behövs i alla fall en fungerande myndighetsövervakning även i fortsättningen. Kontraktsproduktionen utvecklas. SLC konstaterar att: Genmodifiering inte godkänns inom den ekologiska produktionen. 2.6 Beskattnings- och finansieringsfrågor Skattepolitiken Landsbygdsnäringarnas konkurrenskraft bör tryggas genom olika skattepolitiska åtgärder. Beskattningen av gårdsbruksföretaget bör utformas så att olika verksamheter kan stöda varandra. Även annan verksamhet än produktion och förädling som bedrivs på gården bör kunna beskattas som en del av gårdsbruket. Strukturutvecklingen inom jordbruket medför behov av stora investeringar. Beskattningen bör främja den egna finansieringen hos gårdsbruksföretag i utvecklingen mot större enheter. De stora och snabba prisförändringarna på produkterna och produktionsinsatserna kräver också utökade möjligheter till utjämning i beskattningen samt smidiga möjligheter till ändring av förskottsskatten. Skogsbruket och jordbruket med dess binäringar bildar en helhet trots att de är åtskilda i beskattningslagstiftningen. Skattepolitiken inklusive energibeskattningen utformas så att den sänker produktionskostnaderna. Reserveringsmöjligheterna utökas. Skattelagstiftning och -praxis är sådana att generationsskiftet inte försvåras och fördyras. För den aktiva företagare som övertar ett gårdsbruks- eller skogsbruksföretag bör arvs- och gåvoskatten avlyftas i sin helhet. Skattebördan för överlåtarna bör inte heller bli övermäktig. Värderingen av gårdarna vid arvs- och gåvobeskattningen skall vara gynnsam för den aktiva odlaren. Fastighetsskattens nuvarande omfattning under inga omständigheter utvidgas och att fastighetsskatten på produktionsbyggnader slopas. Möjligheten att dela upp inkomsterna i kapital- och förvärvsinkomster görs flexiblare. Möjlighet skall ges att kunna notera skulderna endast till halva beloppet vid uträknandet av nettoförmögenhet. Överlåtelseskatten vid försäljning av jord- och skogsbruksmark bör sänkas till 1,6 procent. Den inhemska förnybara energin inte energibeskattas. Skogsbeskattningen är rättvis och skälig och uppmuntrar till god skogsvård och till självverksamhet i skogen. Skogsägarnas möjligheter att göra skattefritt leveransarbete utökas.

21 Beskattningen av skog jämställs med den övriga gårdsbruksbeskattningen gällande tilläggsavdrag för resekostnader och lättnader vid liten omsättning i mervärdesbeskattningen. Beskattningen av räntor på andelskapital och annan vinstutdelning från andelslag görs likvärdig med beskattningen av dividender från bolag som inte är offentligt noterade. Beskattningsförfarandet överlag förenklas och förenhetligas. Detta gäller såväl förskottsuppbörden och deklarationen som rättelseförfarandet. Rättsskyddet i beskattningen tryggas. Finansieringsfrågor Investeringsstöden till jordbruksnäringen har under de senaste åren varit på en hög nivå, närmast som en följd av EU-kommissionens krav på ett förhöjt investeringsstöd till husdjurssektorn på 141-området. Det rikliga investeringsstödet har dock inte kommit alla sektorer till del, som exempel kan nämnas svinsektorn. De höga bidragsnivåerna har lett till att Gårdsbrukets utvecklingsfond, Makera, håller på att sina utan omfattande tilläggsfinansiering redan under de närmaste åren. Investeringsstöden vid sidan om produktionsstöden till jordbruket tryggar en sund och lönsam utveckling av näringen. Makeras möjligheter att bevilja bidrag säkerställs genom tillräckliga budgetöverföringar och att tillgången till räntestödslån tryggas genom tillräckliga anslag i de årliga statsbudgeterna. Investeringsstöden fördelas så rättvist som möjligt mellan olika produktionsområden och produktionsinriktningar utan att glömma binäringarna. Den urvalsprincip som finns i nuvarande finansieringslag borde ses över. Instrument som minskar jordbrukarens risker vid större investeringar tas i bruk och får en större betydelse än för tillfället. 2.7 Socialpolitik Jämfört med många andra europeiska länder har Finland ett socialskydd som garanterar medborgarna en grundtrygghet med hög standard. Även inom jordbruket har vi ett unikt socialskydd. Trots att socialskyddet också inom lantbruket står på en hög nivå, måste lantbruksbefolkningens socialskydd fortlöpande utvecklas och förbättras. Speciellt bör man satsa på den psykiska hälsan eftersom trycket inom sektorn skapar osäkerhet och utbrändhet bland jordbrukarna. Det ökade trycket beror framförallt på de ständigt återkommande förändringarna i EU:s jordbrukspolitik och den därmed utökade byråkratin på nationell nivå. Genom det lagstadgade socialskyddet strävar man till att trygga jordbrukarbefolkningens välmående. Rätten till semester och vikariehjälp ger till exempel jordbrukarna möjlighet att minska på bundenheten inom husdjursskötseln och erhålla vikariehjälp vid eventuella olycks- eller sjukdomsfall. Trots semesterrätten är en husdjursproducent dock bunden cirka 340 dagar om året med skötseln av husdjuren. För att få med unga jordbrukare i näringen är det viktigt med ett fungerande semester- och vikariesystem. Jordbruket hör till ett av de farligaste yrkena där det ofta förekommer olycksfall och yrkessjukdomar. För att förebygga sådana borde alla jordbrukare delta i den företagshälsovård som erbjuds. Jordbrukets olycksfallsförsäkring skall förbättras och utvecklas.

22 Systemet med avträdelsestöd ska få en fortsättning och göras flexiblare då den nuvarande programperioden löper ut för att bereda plats för unga jordbrukare. Åldersgränsen vid avträdelsestöd får inte höjas från nuvarande nivå. Lantbruksföretagarna ser till att de har tillräckligt hög arbetsinkomst inom LPA-skyddet. Staten garanterar finansieringen av LFöPL-pensionssystemet så att premiebördan inte ökar för de aktiva jordbrukarna. Arbetslöshetsskyddet utvecklas så att lantbruksföretagarna blir delaktiga av de lagstadgade rättigheterna. Detta gäller speciellt makar och barn till lantbruksföretagare eftersom allt färre gårdar sysselsätter fler än en person. Rätten till semester fortsättningsvis förlängs och utvecklas. Vikariehjälp skall garanteras lantbrukarna och den skall prioriteras vid olycksfall och sjukdom samt föräldra- och moderskapsledighet. Tillgången till avbytare bör förbättras så att lantbrukarnas semesterrätt kan förverkligas enligt uppgjord plan och att vikariehjälp står till förfogande då behov därav uppstår. Lantbrukarna skall även ges möjlighet att utnyttja avbytarservicens köptimmar. Satsningarna på lantbrukarnas friskvård och psykiska hälsa utökas samtidigt som systemet med stödpersoner utvecklas. Jordbrukarna tar vara på möjligheterna till företagshälsovård och rehabilitering. 3. ÖVRIGA INTRESSEFRÅGOR SLC har ett brett bevakningsfält. Organisationen bevakar hela landsbygdens intressen. Jord- och skogbruket, samt trädgårdsnäringen och även pälsdjurs- och fiskenäringen, har traditionellt utgjort basen i en livskraftig landsbygd. Landsbygdens näringsstruktur har emellertid blivit mångsidigare och olika former av företagsverksamhet är en allt viktigare inkomstkälla för många gårdar. Även antalet mikro- och småföretag har ökat, i synnerhet på landsbygden nära städer. Därmed ställs det allt större krav även på SLC:s intressebevakning inom landsbygdsföretagandet. Utnyttjandet av bioenergi och övriga förnyelsebara energiformer på landsbygden blir allt viktigare, likaså de övriga produkter och tjänster som landsbygdsföretagarna kan erbjuda det omgivande samhället. Idag har vi en hög konsumtion av produkter av inhemskt ursprung, men information till konsumenterna och marknadsföring av inhemska produkter är avgörande för att bibehålla och utöka konsumenternas intresse för finländsk mat. Markägarnas intressen i samhällsplaneringen och miljöfrågorna har ständigt varit högt prioriterade inom SLC. En allt större andel av skogsägarna bor idag i städerna och de utgör en helt ny grupp som bättre måste fås med i skogsintressebevakningen i fortsättningen. Finland hör till Europas mest landsbygdsdominerade länder och cirka 2,2 miljoner finländare, vilket motsvarar omkring 40 procent av befolkningen, bor på landsbygden. Målet för landsbygdspolitiken är att upprätthålla en levande landsbygd och skärgård samt möjliggöra en hållbar utveckling inom alla landsbygdsnäringar. Invånarantalet i Finland har stabiliserat sig, men befolkningsstrukturen på landsbygden är snedvriden, varför det är avgörande att vi lyckas locka unga till landsbygden. Att öka landsbygdens attraktionskraft med olika möjligheter till sysselsättning, fungerande service och lämpligt boende så att också ungdomar trivs är en stor utmaning för landsbygdspolitiken. Skillnaden mellan utvecklingen på landsbygden nära städer, där den är positiv, och glesbygden och kärnlandsbygden har fortsatt att öka i någon mån.

23 3.1 Miljöpolitik Finlands lantbruk bör ha som mål att vara ett av världens miljövänligaste lantbruk. Vårt glesbebyggda land, våra friska jordar och kalla vintrar ger goda förutsättningar för detta. För att trygga möjligheterna att satsa på miljön behövs ett ekonomiskt lönsamt jordbruk. Odling på naturens villkor leder till ett slutet näringsämnesförlopp och bör därför befrämjas. Eftersom Finlands natur och miljö är skiftande måste lokala särdrag och gårdsvisa skillnader beaktas då miljöbestämmelser utarbetas. Enskilda gårdar får dock inte underkastas orimliga krav då lantbrukaren på en gemensam marknad inte har möjligheter att ta ut merkostnaderna i form av höjda priser. Frivilliga miljöfrämjande åtgärder är att föredra och möjligheterna till olika frivilliga åtgärder bör göras så attraktiva som möjligt för att garantera en maximal anslutning. Genom satsningar på rådgivning och rådgivningsverksamhet inom miljösektorn kan de frivilliga miljöåtgärderna stödas och uppmuntras. De möjligheter som de av EU delfinansierade miljöstödsprogrammen ger bör utnyttjas till fullo. Tillräckligt med nationella medel måste även anslås, så att finansiering från EU kan utnyttjas maximalt. Belastningen av hav, sjöar och vattendrag är ett svårt problem som påverkas av många faktorer. En förbättring av vattenkvaliteten förutsätter lokala, nationella och internationella åtgärder av olika aktörer. Även lantbrukarna kan bidra till en förbättrad vattenkvalitet. Klimatförändringen medför nya utmaningar också för lantbrukssektorn. Högre temperaturer, längre växtperiod, ökad nederbörd och avtagande snötäcke kan påverka bland annat markstrukturen, näringsbalanserna och förekomsten av skadeinsekter. Hänsyn till miljön tas i all jord- och skogsbruksverksamhet. Befrämja en energisnål jordbruks- och livsmedelsproduktion med beaktande av en ekologiskt och ekonomiskt hållbar utveckling. Intensifiera satsningar gällande vattenvården och Östersjöns tillstånd. För jordbrukets del bör satsningarna ske i samråd mellan samhälle, forskning och jordbrukare och med beaktande av näringens reella existensmöjligheter. Även grundvattnens goda kvalitet bör tryggas. Den positiva trenden när det gäller den minskande belastningen från jordbruket bör fortsätta. Detta sker bäst inom ramen för det av EU delfinansierade miljöstödsprogrammet, där vi eftersträvar en hög anslutningsgrad. Vattenvårdens åtgärdsprogram utarbetas i samarbete med jordbrukarna och att tillräckliga medel anslås av staten för att genomföra programmen. Miljöåtaganden som höjer kostnaderna jämfört med övriga EU-länder ersätts av samhället. Ytterligare höja intresset för miljöfrågor bland medlemmarna för att utveckla metoderna för ekonomiskt hållbara miljöåtgärder på gårdsnivå. De förändrade klimatförhållandena beaktas såväl inom det lantbrukspolitiska beslutsfattandet som inom andra politikområden.

24 3.2 Markanvändning och markägarens rättsskydd Lantbruket har en mångfunktionell roll som sträcker sig från produktion av livsmedel och förnybara råvaror till vård av landsbygdens kulturmiljö och miljöskydd. En hållbar miljö- och markpolitik som beaktar både ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella aspekter gynnar hela landsbygdsbefolkningen. Markplanerings- och tillståndsfrågor samt hur naturskyddet hanteras är av central betydelse för en livskraftig landsbygd. I frågor som berör ersättning för intrång uppmarnar SLC markägarna att söka sakkunnig hjälp. Markägarna har möjligheter att utnyttja sina marker på ett ekonomiskt och hållbart sätt. Intrång i denna rätt kompenseras till fullo och ersättningarna utbetalas inom skälig tid. Vid inlösning erbjuds motsvarande markområde i närregionen som alternativ till en ersättning i enbart pengar. Byggnadsrätten på glesbygden tryggas under alla omständigheter. Det på alla nivåer i markplaneringen tas hänsyn till jord- och skogsbrukets samt trädgårdsnäringens behov av mark för produktion och byggande. Samhället värnar om att tillräckliga områden bibehålls för jordbruksproduktion i framtiden och markplaneringen är långsiktig för att nya generationer kan ta över och fortsätta med basnäringen. God åkermark och öppna landskap bevaras. Jord- och skogsbrukets betydelse för landskapsvården bör beaktas i all planering och landskapsvården måste ges tillräckliga resurser. Markägaren har insyn i de planer som uppgörs för dennes mark, och att myndigheterna i inledningsskedet skall informera direkt de markägare som berörs så att dessa har reella möjligheter att påverka utformningen av olika planer. Främja naturskyddet och den biologiska mångfalden genom frivilliga metoder. Nya skyddsprogram görs inte upp förrän de redan godkända har genomförts. Förtydliga gränserna för allemansrätten såsom en viktig del av vår kultur utan att den för den skull är en statisk rätt. Ett ökat tryck på vår natur till följd av till exempel ökad inflyttning eller ökad turism kan leda till ett behov att förtydliga gränserna för allemansrätten. Allemansrätten inte utnyttjas kommersiellt. Styrd friluftsverksamhet på basen av allemansrätten utan markägarens tillstånd kan inte tillåtas. Rätten till jakt och fiske är bunden till mark- och vattenägandet. Tillståndsprövningen för lantbruksrelaterad verksamhet är snabb och smidig. Det i snabb takt, tillsammans med MTK, görs upp rekommendationer för arrendeavtal för att stärka markägarnas rättigheter.

25 3.3 Konsumentarbete och marknadsföring Konsumenternas val av produkter är av avgörande betydelse för lantbrukets framtid i Finland. Det behövs en stark opinionsbildning till fördel för det inhemska jordbruket och dess produkter, vilket kräver ökade resurser för marknadsföring och informationsspridning. Kontakten mellan producenter, konsumenter och handeln bör ständigt intensifieras för att påminna om matens ursprung. Konsumenten bör hysa förtroende för lantbrukaren och dennes produkter samtidigt som utbudet ska tillfredsställa efterfrågan. För att underlätta konsumenternas val bör produktinformationen vara tillräcklig och ursprungsmärkningen vara tydlig, vilket är något som understöds av alla EUmedlemsländer. Den inhemska livsmedelskedjan från jord till bord ska kunna förknippas med kvalitativ och trygg, inhemsk mat. Spårbarhet och kvalitetstänkande inom kedjan bör framhållas mer synligare. Svanflaggan och andra inhemska märken bör förstärkas som symboler för den inhemska matkulturen. Gott från Finland-svanflaggan är en viktig form av marknadsföring av inhemska livsmedel som man gemensamt bör satsa på inom hela näringen. Hela produktionskedjan bör därför kunna kvalitetssäkras och dokumenteras med hjälp av system för kvalitetsprogram och certifiering. Förutsättningarna för att producera och marknadsföra trygga inhemska råvaror bör dessutom säkerställas. Närproducerad mat, där det egna områdets råvaror utnyttjas, har flera fördelar: färskhet, ursprunget är lätt att spåra och den ger kortare transportsträckor. De av producenter ägda och styrda företagen är en viktig del av hela producentrörelsen. Samtidigt bör landsbygdsföretagarna och lantbrukarna ges beredskap att verka på marknadens villkor i form av utbildning i marknadskunskap och rådgivning. Skapa ett intensifierat samarbete inom hela livsmedelskedjan i syfte att stärka marknadsföringen av inhemska produkter samt befrämja från jord till bord- tänkandet bland de finländska konsumenterna. Stärka bilden av de finländska lantbrukarna som en kunnig, miljömedveten och stolt yrkeskår som också är viktig för samhället. Höja marknads- och informationskunnandet bland jordbrukarkåren i syfte att stärka deras roll som opinionsbildare och budbärare för den egna näringen. Profileringen av inhemsk mat bör stärkas genom kontinuerliga konsumentkampanjer med regional förankring för alla åldersgrupper i såväl skolor, butiker, storkök som beslutsforum. Konsumenternas information om livsmedlens prisbildning och producentens andel kräver också satsningar. Märkningen av inhemska livsmedel bör ge garantier för kontrollerad kvalitet, etisk djurhållning, miljöhänsyn samt spårbarhet. Utarbeta samarbetskoncept mellan handelns kedjor och närbutiker samt producentnätverk, vilket i sin tur möjliggör en ökad andel av lokala produkter i butikernas utbud och ett högre producentpris för producenterna. Närmat-tänkandet förstärks genom att konsumenterna, kommunala beslutsfattarna och storkökens personal informeras om möjligheterna till användning av regionala råvaror och livsmedel i offentlig upphandling. Utveckla närmatskonceptet och lyfta fram kvalitetsaspekter. Tillsammans med närstående aktörer initiera ett nätverk av matambassadörer i Svenskfinland med syfte att befrämja den regionala matkulturen samt efterfrågan på lokala produkter och skapande av odlarnätverk.

26 I samarbete med livsmedelsföretagen kan man använda sig av professionella marknadsförare för att skapa ett brand av inhemska närproducerade livsmedel. Främja livsmedels-, företags- och skattelagstiftning som gynnar mindre företag och småskalig förädling. Utvecklandet av nya lönsamma produkter, även för export, bör understödas. En organisation eller en samarbetsform bildas som ska ge en balanserad information ut till konsumenterna, skolorna och media om den finländska husdjurs- och pälsdjursproduktionen samt övriga sektorer inom primärproduktionen. 3.4 Landsbygdsföretagande Företagandet på landsbygden har ökat vid sidan om det traditionella gårdsbruket, speciellt under den tid Finland varit medlem i EU. Helt ny företagsverksamhet har vuxit fram och de redan etablerade branscherna har utvecklat sin verksamhet genom landsbygdsturism, pälsdjursnäring, växthus, hästhushållning, natur- och upplevelseverksamhet och förädling av livsmedel. Maskinentreprenad är den mest allmänna formen av landsbygdsföretagande. Starka tillväxtsektorer utgörs av energiföretagande och vårdtjänster. Nya företag föds även genom förädling av jord- och skogsbruksprodukter. Marknaden för företagsinriktade underleverantörer och entreprenörer inom metall-, trä-, och miljöbranscherna väntas öka rejält under de närmaste åren. Den ökade efterfrågan på inhemsk bioenergi kommer också att ge underlag för ny företagsverksamhet på landsbygden i framtiden. De små- och medelstora industri- och serviceföretagen bildar i allt större grad branschspecifika nätverk och olika slag av underleverantörskontrakt mellan företagen. Landsbygdens strukturförändring avspeglas i ett ökat antal mångsidiga gårdar och landsbygdsföretag. Vi har redan cirka mångsidiga gårdar i Finland. De växande gårdarna i likhet med utlokalisering av kommunala tjänster kommer att behöva allt mer entreprenörtjänster av olika slag. SLC uppmuntrar sina medlemmar till mångsidigt företagande vars grund hittas i gårdens resurser och företagarens kunnande. Samarbete mellan de offentliga och övriga aktörerna inom landsbygdsföretagandet effektiveras samt för att rådgivning och olika stödåtgärder ska finnas tillgängliga vid samma betjäningsdisk på svenska. Åtgärder vidtas som ska minimera byråkratin mellan den offentliga administrationen och landsbygdsföretagandet. Små företag och småskalig livsmedelsförädling skall stödas och kunna utvecklas utan att riskera att kvävas av alltför rigorösa krav och byråkrati. Befrämja landsbygdsföretagandet via information och utvecklingsprojekt som aktiverar nya och redan etablerade landsbygdsföretagare. Det inom branscherna för landsbygdsföretagande utvecklas företagskoncept som underlättar inledandet av företagsverksamhet samt bildande av nätverk. Landsbygdföretagande utvecklas i samarbete med rådgivningen genom att erbjuda utbildning inom arbetsgivarfrågor, ekonomi, ledarskap och planering, samt för att samarbete utvecklas även med de finlandssvenska företagarföreningarna på alla nivåer.

27 I sin informationsspridning starkare lyfta upp landsbygdsföretagandet. Det vid organisering av välfärdstjänster och andra offentliga tjänster på landsbygden utnyttjas landsbygdsföretagens kunnande samt att det utvecklas regler som befrämjar produktion av närtjänster. Via marknadsförings- och logistiksamarbete, som överskrider regionala gränser, samt genom användning av datanät förbättra småföretagarnas konkurrenskraft. Finlands och EU:s forsknings- och produktutvecklingsfinansiering mer än tidigare riktas till företag på landsbygden. Sänka tröskeln att anställa utomstående och även utländsk arbetskraft för att lindra arbetskraftsbristen på landsbygden samt för att förbättra företagarens orkande. Utländsk arbetskraft borde beskattas på samma sätt som inhemsk arbetskraft. 3.5 Pälsdjursnäringen En kraftig strukturomvandling pågår inom pälsdjursuppfödningen i Finland. Antalet uppfödare minskar men produktionsmängderna förutspås hållas på samma nivå. Antalet pälsdjursuppfödare i Finland uppgår idag till cirka och enligt prognoser kommer antalet att sjunka till under uppfödare fram till år En dylik strukturomvandling samt Europeiska Rådets nya rekommendation för pälsdjursuppfödning som träder i kraft förutsätter betydande investeringar i nya farmer för att produktionsnivån ska hållas på samma nivå. Satsningarna på djurens välfärd är stora i Finland och stöd för djurens välfärd bör också finnas tillgängligt för pälsdjursuppfödningen. Företag som använder sig av päls i sina produkter blir allt månare om förhållandena där pälsen har producerats och detta är en konkurrensfördel för oss i Finland. Generationsväxlingar bör ha hög prioritet inom pälsdjursnäringen för att stöda unga att satsa på näringen. Unga som övertar en pälsfarm blir idag ofta tvungna att utföra betydande investeringar och det är viktigt att såväl generationsväxlingarna såväl som övertagarnas kommande investeringar stöds. Generationsväxlingar bör underlättas skattemässigt och övertagaren bör få finansiering för företagsköpet och bidrag. Pälsskinn säljs på auktion och priserna kan fluktuera kraftigt från en auktion till en annan. Skinnprisets nivå är helt avgörande för lönsamheten eftersom inga produktionsstöd erhålls. Kostnaderna för pälsdjursuppfödning stiger på samma sätt som för övrig husdjursproduktion. Produktionen kan i många fall effektiveras genom att ta i bruk system med individuell utfodring, byggande av minkhallar och genom att bilda större enheter. Möjligheterna att effektivera produktionen förutsätter investeringar som bör stödas. Pälsdjursuppfödningen bör komma i åtnjutande av eventuella framtida skattelättnader och dylika förmåner på samma sätt som lantbrukare. Finlands unika certifieringssystem för pälsfarmer som omfattar produktionens alla nivåer är en garanti för högklassig produktion samt för produktionskedjans genomskinlighet och spårbarhet. Utvecklingen av detta system bör fortsätta och detta bör kunna utnyttjas för att få ut ett högre produktpris. Forskningen inom näringen är av central betydelse för att effektivisera produktionen och stärka djurens välfärd. Vårt regelverk också i framtiden tillåter att det är möjligt att bedriva ekonomiskt lönsam pälsfarmning i Finland.

28 Pälsbranschen får investeringsstöd. Befrämja nyrekryteringen av farmare genom smidiga generationsväxlingar samt lindringar i beskattningen för generationsväxlingar. Starta upp avbytarservicen för pälsdjursuppfödare och utveckla den i syfte att underlätta nyrekryteringen inom näringen samt arbetet för de redan verkande pälsdjursuppfödarna. Framhålla att pälsbranschen är en stark landsbygdsnäring som stöder landsbygdens övriga primärnäringar men också behöver dess stöd. Pälsnäringen och jordbruksnäringen samarbetar i miljöfrågor. Även pälsnäringen bör omfattas av stödet till djurens välbefinnande. 3.6 Forskning, utbildningen och rådgivning Finländsk forskning med anknytning till lantbruket och livsmedelsbranschen är viktig med hänsyn till våra säregna förhållanden. Både forskningen och rådgivningen ska vara oberoende och en allmän finansiering behövs för att betrygga opartisk forskning och kunskapsförmedling inom jordbruket. Rådgivningen tillhandahåller mångsidiga tjänster och rådgivningsmaterial för lantbrukarna. Jordbruksnäringens framtid beror långt på näringens attraktionskraft i de ungas ögon. Lantbruksnäringen har ett ökat behov av kunnig arbetskraft och unga uppmuntras till studier inom branschen. Producentorganisationen följer med utvecklingen inom andra stadiet genom medverkan i examenskommissionen inom lantbruket samt genom samarbete med de fem regionala utbildningsinstanserna. Utbildningen på tredje stadiet befrämjas genom nära samarbete med den svenskspråkiga yrkeshögskolan och den svenskspråkiga agronomutbildningen vid Helsingfors universitet. Nära samarbete till rådgivningen, samt de centrala forsknings- och utbildningsinstanserna eftersträvas. Den svenska lantbruksutbildningen på andra och tredje stadiet bör utvecklas för att svara mot framtidens behov av både arbetstagare och företagare. Unga uppmuntras till studier inom lantbruksbranschen genom gemensamma marknadsföringsåtgärder av producentorganisationen, rådgivningen och utbildningsinstanserna i Svenskfinland. Samarbetet med jordbruksforskningen stärks i syfte att få jordbrukarnas röst och önskemål bättre hörda. Informationsgången på svenska förbättras. Mera uppmärksamhet läggs vid samarbetet mellan jordbrukare, forskare och rådgivare för att effektivt få ut forskningsresultaten i det praktiska jordbruket. Den inhemska försöksverksamheten bör tryggas. Tillsammans med rådgivningen stärka samarbetet med myndigheter och närstående samarbetsinstanser i syfte att förbättra den svenska informationsgången till lantbrukarna.

29 Tillsammans med rådgivningen utveckla fungerande utbildningskoncept i syfte att stärka lantbrukarnas kunnande inom ekonomi, företagsamhet, energi, miljöhänsyn och konsumentarbete. Utbilda och få kunniga förtroendevalda på olika poster i närstående organisationer och företag, samt i samhället överlag. 3.7 Energipolitik Energipolitiken både globalt, inom EU och även nationellt håller snabbt på att förändras mot en ökad användning av förnyelsebara energiformer. Beroendet av energiformer som inte är hållbara, till exempel olja och övriga fossila bränslen måste minskas och ersättas av förnyelsebara energiformer. Energisparandet måste också effektiveras. Alla de olika förnyelsebara energiformerna med bioenergi och biogas i spetsen kan stimulera ekonomin och ge nya välbehövliga utkomstmöjligheter både för jord- och skogsbruket och hela landsbygden. Även i produktion av exempelvis vind- och solenergi kan landsbygden spela en viktig roll. EU:s klimatpaket slår fast att andelen bioenergi måste ökas i Finland med 9 procentenheter till 38 procent till 2020 från utgångsnivån år 1990 då den var 29 procent. Inom hela EU måste koldioxidutsläppen minskas med 20 procent, andelen förnyelsebar energi öka med 20 procent och även energisparandet öka med 20 procent. För att uppnå detta krävs insatser från alla samhällssektorer. På gårdarna kan man uppnå en hel del inbesparingar genom att se över och effektivera energianvändningen. En arbetsgrupp inom jord- och skogsbruksministeriet har slagit fast att hektar av Finlands åkermark vid behov kan utnyttjas för bioenergiproduktion. En möjlighet som hittills utnyttjats i liten skala är utbyggnaden av biogasanläggningar på landsbygden. Biogasanläggningarna kan betjäna både jordbruket, använda organiskt avfall från industrin och handeln och det övriga samhället. Biobränsleanvändningen inom trafiken skall öka till 10 procent framtill Det inhemska jord- och skogbruket kan erbjuda råvaror för bioetanol, biodiesel och andra generationens biobränslen. Även jord- och skogsbrukssektorn själv måste spara och se över sin energianvändning för att minska på koldioxidutsläppen. Sektorerna som står utanför utsläppshandeln skall minska på koldioxidutsläppen med 16 procent. Jordbruket hör till de största sektorerna utanför utsläppshandeln. Investeringar i bioenergianläggningar och användningen av energivirke bör ökas betydligt och man bör ta i bruk enhetliga mätningsmetoder och marknadsmässig pissättning för energivirke. Det behövs inmatningstariffer och garantiprissystem också för träbaserat bränsle och övriga förnyelsebara energiformer. Man bör befrämja övergång till förnyelsebara energiformer genom investeringsstöd. Det behövs ett skäligt investeringsstöd för byggande av biogasreaktorer. Små anläggningar och gårdskraftverk som producerar så kallad närenergi bör stödas och gynnas. Fortsatta satsningar på utbildning av värmeentreprenörer behövs och information till skogsägare för att utnyttja den virkesråvara som finns tillgänglig i våra skogar.

30 Lantbruksföretagarna aktivt delta i det frivilliga programmet för lantgårdarna. Statliga anslag för energirådgivare måste införas. Jord- och skogsbruket måste effektivera sin energianvändning och sträva efter att spara energi. Vid byggande av nya kraftverk bör man beakta effekterna på jord- och skogsbruk genom att minimera olägenheterna med ledningsgator. Åkermark som i Finland inte behövs för livsmedels- eller foderproduktion bör användas till produktion av energigrödor. Torven bör klassificeras som en förnyelsebar energikälla. Om man trots satsningar på bioenergi inte kan uppfylla energibehovet i Finland bör en eventuell utbyggnad av kärnkraft i första hand ske på befintliga orter. Användningen av vattenkraft bör effektiveras.