Akka till Saltoluokta via Mikkastugan.

Transkript

1 SAREK 2001, ENSAMVANDRING PROLOG /8 FREDAG: - (RESAN DIT) /9 LÖRDAG: - (DAG 1) /9 SÖNDAG: - (DAG 2) /9 MÅNDAG : - (DAG 3) /9 TISDAG: - (DAG 4) /9 ONSDAG: - (DAG 5) /9 TORSDAG: - (DAG 6) /9 FREDAG: - (DAG 7) /9 LÖRDAG: - (DAG 8) /9 SÖNDAG: - (DAG 9) /9 MÅNDAG: - (DAG 10) /9 TISDAG: - (RESAN HEM) UTVÄRDERING Vägval Väder Packning/Vikt Mat Utrustning... 17

2 Sarek 2001, Ensamvandring. Prolog I år gjorde jag (Claes) något som jag funderat på att göra i många år. Jag gick ensam i SAREK. Varför får man nu för sig att gå ensam i Sarek? Ja jag vet inte riktigt. Jag har vid mina andra vandringar sett ensamvandrare och blivit lite nyfiken på hur det är. Jag är ganska social av mig och tycker om att träffa nya människor, vilket antagligen går lättare om man är ensam och rår sig själv. Jag tycker om utmaningar också, det är intressant att se vad man klarar av. Att jag fysiskt och tekniskt skulle greja vandringen tvivlade jag inte på, men hur det skulle gå psykiskt var jag mer osäker på. Det jag framför allt såg fram mot var att sitta ute på kvällen och njuta av när skymningen föll i Sareks storslagna värld. Planeringen startade i början av Juni. Jag valde att gå en rutt som går från Akkastugorna och ner via Ruotesvagge till Mikkastugan, över bron, vidare över Pielavalta, över bron i Kukkesvagge, vidare till Slugga och tanken var att följa Pietsaure antingen på sydöstra eller nordvästra sidan till samevistet och sedan ner till Satoluokta. (Se karta på första sidan). I dom sydliga delarna av rutten har jag varit en del förut, men norra delen från Akka och ner genom Ruotesvagge var ny för mig. Jag planerade att vara ute på fjället 1-11 september, c:a 1,5 vecka alltså, (hade mat med för 11 dar på fjället). Eftersom jag skulle vara ute i 11 dar så fanns det gott om tid för avstickare, liggedagar och liknande. Jag gick ut med en förfrågan på Utsidan om tips på bra utflykter i närheten av min led. Jag fick en hel del svar med bra tips. Efter lite funderande valde jag fyra av avstickarna som jag planerade in. En avstickare var att gå upp på Niak. Andra var en dagstur in i Koupervagge, gå upp på Tjågnåris och/eller Vuoinestjåkkå. Ett problem jag brottades med var sista etappen från bron i Kukkesvagge och ner till Saltoluokta. Eftersom jag gått där förut visste jag hur jobbigt det var att ta sig förbi renvaktarstugan och upp mellan Käppu och Vuoures, väster om Slugga. Via Utsidans bad jag om tips på andra leder ner mot Salto och fick en del svar. Den fysiska planeringen pågick under sommaren då jag gick till och från jobbet (20 min i vardera riktningen) med ryggsäck. Vecka 29 och 30 lastad med 20 kg (vatten och filtar). Vecka 31 var jag på ett stort scoutläger i Skåne och där gick jag massor, visserligen utan säcken men tillräckligt för att få skavsår under fötterna på dom ställen där jag brukar ha problem när jag går i fjällen. Efter lägret hände något som kunde satt stopp för min vandring. När vi höll på att packa upp efter lägret snubblade jag och slog vänster knä kraftigt i golvet med värk som följd. Problemen höll i sig ett par veckor och jag fick strunta i träningen och låta skadan läka. Inför vecka 34 kändes knät hyfsat igen och jag kunde börja träna igen först med 20 kg och i mitten av veckan 25 kg. Jag fortsatte fram till och med onsdan i veckan före vandringen. Sedan fick kroppen vila ett par dar innan det var dags för den riktiga vandringen. Tack till alla som hjälpt mig med tips och råd inför vandring och ett speciellt tack till Hannu Aarniolehto som lånat ut sitt enmanstält, Hilleberg Akto, till mig. 31/8 FREDAG: - (resan dit) Som tur var bestämde jag mig för att ta ledigt hela fredagen. Hela dan gick åt till allt småplock som var kvar. Trots att jag var ledig blev det ganska stressigt mot slutet. Jag fick halvspringa ner till pendeltåget. Pendeltåget avgick i tid och jag kunde börja slappna av. Resan gick bra och tåget kom i tid till Stockholm och det var bara att vandra upp till spår 4 där tåget stod och väntade. Det var 20 min kvar till avgång. Väl ombord träffade jag på Magnus Samuelsson, en kille jag mailat med lite före resan och som jag hade misstänkt skulle åka med det här tåget. Jag installerade mig i kupén. Jag delade den med två par som var på väg mot Kebnekaise men från varsitt håll. Ena paret skulle starta i Abisko och gå söderut och det andra paret skulle starta i Salto och gå norrut. Efter att konduktören varit hos oss gick jag till restaurangvagnen och åt en Pizzaslice och drack en öl. Tillbaka i kupén satt vi och småpratade om vandring ett bra tag. Just nu sitter jag i restaurangvagnen igen och dricker en kopp kaffe och skriver i dagboken innan det är dags att krypa i säng. Dom andra har redan lagt sig. Vi får se om det kommer någon mer som ska sova i vår kupé, än så länge är vi bara 5 st. God natt! 2

3 1/9 LÖRDAG: - (dag 1) Jag vaknade som vanligt vid omrangeringen på Bodens station och klev upp. Tydligen hade ingen tillkommit under natten för det var fortfarande en koj tom i kupén. Gick över till en sittvagn och satt där en stund. Bistrovagnen hade bytts ut vid rangeringen mot en av Tågkompaniets mysiga panoramavagnar. Där avnjöt jag frukosten. Solen bröt igenom ibland, men vart efter vi kom längre inåt landet så mulnade det på. Tågkompaniet är tydligen sponsrade av Fjällräven, all personal är friluftsklädda i Fjällrävens byxor och väst, Fräscht! Vi blev stående en stund norr om Murjek på grund av att linjen blev strömlös. Tåget kom in 40 minuter försenat till Gällivare så det blev inte tid för att gå något i stan utan det var bara att bege sig direkt till bussen. Dom höll på att bygga en ny bussterminal vid stationen så busshållplatsen var flyttad ett par hundra meter norrut efter spåret. Även bussen var lite försenad och starta de 10 minuter efter utsatt tid. Dessutom tog den en omväg förbi en Statoil-mack för att ge ett par killar tillfälle att köpa gas till stormköket! Snällt av bussföraren men klantigt av grabbarna att inte ha fixat det i förväg. Till sist kom vi iväg på den skumpiga vägen västerut. Vid Kebnats brygga (nära Saltoluokta) fick vi ta en bensträckare. Det började småregna när vi passerade Suorvadammen. Nu började fjällen kännas närmare, Akkamassivet reste sig stolt på andra sidan sjön. Bussen hade kört in förseningen och vi anlände till och med lite för tidigt till Ritsem. Det duggade lite när vi kom fram och jag ställde min ryggsäck i väntkuren för att den inte skulle bli onödigt våt. Jag snackade lite med Magnus (som jag nämnt tidigare). Han skulle inte åka med över till Akka idag utan skulle vänta in sina kompisar som skulle komma med en senare buss. Dom skulle tälta i närheten och åka över med förmiddagsbåten imorgon. Båtlänningen vid Ritsem är ett ganska fult ställe. En skräpig grusplan med containrar, bränsletankar och en brygga som går på räls så att man kan flytta den vartefter vattenståndet i vattenmagasinet (sjön) varierar. Båten, Storlule, är systerfartyg till m/s Langas som trafikerar sjön Langas vid Saltoluokta. Båda är byggda på Lidingö i Stockholm. Storlule har dock dubbla maskiner eftersom Akkajaure är en besvärligare och farligare sjö att trafikera. Efter en stund fick vi komma ombord och jag ställde ifrån mig packningen på fördäck och gick sedan ut på akterdäck och satt mig. Vi avgick i tid, 13.15, och jag vinkade adjö åt Magnus som satt vid bryggan och lagade mat. Under överfarten fick jag en bedårande vy in över Akkamassivet där solen bröt igenom molnen. Vinden var frisk sydostlig och det ger rätt stora, krabba, vågor på den långsmala sjön så det gungade rätt bra. Strax innan vi kom fram gick jag in och köpte ett vykort som jag tänkte skicka till jobbet, men något frimärke hade dom inte tyvärr. Däcksman som också hade hand om försäljningen trodde att dom eventuellt hade frimärken i kafét iland. När vi kom fram till bryggan vid Änonjalme sameviste höll jag, hemska tanke, på att glömma kvar Orvar (min vandringsstav) ombord och blev tvungen att rusa tillbaka och hämta honom precis innan båten skulle lägga ut. Som en sista lyx innan fjällmaten gick jag upp till det lilla mysiga kafét ovanför båtlänningen och drack kaffe och åt glödkaka och fick en trevlig pratstund men innehavarinnan Kristina. Något frimärke hade hon dock inte så jag fick vänta med att skicka kort tills jag kom ut ur Sarek. Efter fikat vandrade jag dom två kilometrarna till Akkastugorna. Utanför stugorna kokade jag fruktsoppa, min lunch, medan jag diskuterade väder med stugvärdinnan. Mätt och belåten satte jag fart ut på Padjelantaleden ner mot den första bron. Jag skulle följa leden en bit innan jag vek in i Sarek. Vägen ner mot bron var en bedrövlig lervälling. Bron går över den mäktiga älven Vuojatätno sam rinner från Kutjaure och ut i Akkajaure. Jag stannade en stund mitt på bron och beundrade det framrusande vattnet under mig. När jag kommit över bron hejade jag på ett ungt par som jag pratat med på bussen. Dom satt och fikade och skulle sedan gå tillbaka och övernatta vid Akkastugorna. Efter bron blev leden bättre och jag kunde knata på rätt bra. Stigen följde mer eller mindre älven och var efter den första branta stigningen inte särskilt kuperad. På andra sidan stigen reste sig Akkamassivet stolt men toppen var dold av moln. En av anledningarna till att jag åkt upp så här sent på året var att jag ville se Sarek i höstfärger. Men hösten hade knappast börjat än, bara lite gut inblandat i det gröna. När jag kom fram till rastplatsen vid bron över Jåkkjåkken (ja den heter faktiskt så) bestämde jag mig för att göra halt för dagen. Klockan var då halv sex och jag hade gått c:a 9 km. Platsen var mysig även om några mygg hade glömt sig kvar där trots den sena årstiden. Där fanns några rastbord precis intill jåkken och toaletter och ett soprum en bit bort. Jag slog upp tältet i en liten glänta en meter från borden. När jag satt och åt middag, Chili Con Carne, kom en same och 3

4 hans hund förbi och satt sig ner och pratade en stund. Han var på väg hem efter att ha reparerat en av ledens spångar (eller heter det spänger?), jag hade hört någon hamra längre fram på leden en stund tidigare. Efter middagen började det att regna lite och det fortsatte till och från resten av kvällen. Jag gjorde upp en liten eld och satt vid den och kokade kaffe. Kvällen var mycket mild, säkert över 15 graden, så jag hade det riktigt skönt. Vid halv tio hade det blivit ganska mörkt och det började regna mera ihållande så jag kröp in i tältet. Där skrev jag dagbok innan jag lade mig att sova. 2/9 SÖNDAG: - (dag 2) Jag vaknade kl. 7. Det hade regnat till och från hela natten så tältet var blött. Jag klev upp och började laga frukost. Då upptäckte jag att tamojen till mitt nyinköpta Mini-Trangia inte var att lita på. Den tappade taget om grytan så jag höll på att bli utan frukost, en del gröt hamnade på backen. Efter frukosten torkade jag av tältet med en trasa, ett sånt där fusksämskskinn, så att jag skulle slippa bära på allt för mycket vatten. Sedan packade jag ihop tältet och resten av packningen och kom iväg strax före 9. Den här delen av leden var bättre spångad och snabbare att gå. Jag hade inte gått långt innan jag stötte på min första lämmel. Den skrämde haft ihjäl mig när jag skrämde upp den och den skrek till framför fötterna på mig och tjattrande sprang och gömde sig. Den första, ja, men inte den sista. Det fanns lämmel överallt och det var lämmelspillning över hela stigen. Jag mötte några på vägen, först ett äldre par på väg ut från Padjelanta och sedan ett ungt par som var ute på fisketur och sist ett äldre par som var på väg tillbaka efter en tur in till Kisurisstugorna. Det småregnade till och från under hela förmiddan. Efter c:a 5 km. kom jag fram till bron före Kisurisstugorna där tre Nationalparker, Stora Sjöfallets, Padjelantas och Sareks nationalparker möts. Alldeles intill bron finns 3 informationstavlor uppställda, en för varje park. Där stannade jag en stund och pratade med ett tyskt par som var på väg ut från Padjelanta, de sista människor jag mötte den dan. Nu var det dags att lämna den märkta leden och gå in i SAREK. Jag följde jåkken mot sydost för att leta reda på bron in i Sarek. Jag gick och gick men hittade inte någon bro. Jag vände efter en och en halv kilometer och gick ner till jåkken och följde den tillbaka nedströms, bökande mig fram i täta videsnår, så att det inte skulle gå att missa bron. Tillslut var jag nästan tillbaka till utgångspunkten och tittade irriterat på kartan än en gång och försökte se vad det var för flodfåra som jag såg åt väster. Nu upptäckte jag mitt misstag. Bron jag letat efter låg på Padjelantaleden och jag skulle inte alls över den. Jåkken jag följt var den jag skulle följa, Sjnjoftjåkkå. Ja det var bara att börja gå igen. Stigen förde rakt mot Niak. Första delen var lättgången, en fin plattå. I kanten ner mot jåkken såg jag några Talltitor. Senare när jag närmade mig Kisuris, fjället jag gick parallellt med, blev det en hel del surdrag, vide och bäckraviner att passera. I en av ravinerna skrämde jag upp en 8 9 Dalripor som flaxade iväg och i en liten dunge fjällbjörk såg jag några Gråsiskor. Efter att jag kommit in i Sarek hade regnet i stort sett upphört, bara några droppar då och då. Däremot hade det blåst upp ganska ordentligt, en rejäl motvind som rev och slet i kläderna. Jag såg några renar då och då. Vid tvåtiden tog jag lunch, soppa och macka, som jag tillagade på en liten matlagningseld av material som jag plockat på mig under vägen. Sedan satt jag förnyad fart, uppiggad av maten. Vartefter dagen gick närmade jag mig Akkamassivet igen och började hålla utsikt efter Kisoriskåtan som ska ligga här. Till sist hittade jag den, en förfallen kåta som dock går att gå in i. Jag gick in och ställde av mig ryggsäcken och satte mig på en bänk, antagligen en bit av den gamla dörren, och vilade mig från vinden. Medan jag satt där kollade jag på kartan hur långt jag hade gått, 15 km hittills, inte illa för att vara andra dan. Klockan hade nu blivit 17 och det kändes i axlar och knän att det var dags att slå läger. Det såg lite blött ut runt kåtan så jag bestämde mig för att gå vidare en bit till. Efter c:a en kilometer till hittade jag en lämplig jåkk med torr mark intill och i någorlunda lä. Jag slog upp tältet och fixade middag, Tortelini med tomatsås. Det hade blivit bra mycket kallare under dan så maten lagades och åts i tältet. Efter maten strosade jag omkring lite och ledade upp min brutna kropp. Nära tältet hittade jag en torr sluttning i lä där det gick bra att sitta. Jag satt där en bra stund och njöt av naturen medan skymningen föll. Det började regna lite så jag gick jag in i tältet och skrev dagbok. Nu är det snart för mörkt att se att skriva så nu ska jag laga mig en kopp choklad och ta en kvällsfika innan jag lägger mig. 4

5 3/9 MÅNDAG : - (dag 3) Vaknade åter igen runt 7 och kröp ut ur tältet. Jag såg mig omkring och upptäckte att någon slagit upp ett tält på andra sidan Suottas-jåkkå, på sluttningen av Vartotjåkkå. Det var ett oranget kupoltält. Medan jag strosade omkring runt min lägerplats fick jag plötsligt syn på två rovfåglar som bråkade. Det var en Stenfalk som försökte jaga bort en Duvhök. Dom utförde en formidabel luftcirkus innan höken fick ge sig och steg uppåt och svävade iväg mot Akka. Det började småregna så jag gick in i tältet och fixade frukost. Efter frukosten gick jag ut igen och fick se att en man vaknat i det andra tältet också. Jag tittade på tältet en stund men det kom inte ut någon mer så det var nog en annan ensamvandrare. Jag började packa lite irriterad över att tältet hade hunnit bli blött igen (det hade nämligen blåst torrt över natten). Det blåste ännu hårdare idag än igår så jag tog på en extra skjorta innan jag axlade säcken och startade dagens vandring. Jag började med att gå upp till det stora flyttblocket som står mitt emellan de två delflödena av Niakjåkkåtj, strax söder om min tältplats, ett stort fyrkantigt block med c:a 5 m sidor. Fantastiskt egentligen hur isen har möblerat om i vår natur. Efter att ha beundrat/förundrats av blocket en stund fortsatte jag mot öppningen av Ruotesvagge. Jag följde den östra fåran som gör en bukt ut mot öster i en nedskärning i moränen och sedan viker av söderut mot Kisuris sydöstra utlöpare. Niak var täckt med moln som inte såg ut att vilja släppa. Jag fortsatte att följa jåkken. Stigen var ganska lätt att följa och terrängen lättgången bortsett från några våtdrag och några stråk med nedfallen sten från Kisuris. När Sierkavagge öppnade sig mot väster mötte jag ett ungt tyskt par som var på väg åt andra hållet. Dom hade tagit en tur upp i Ruotesvagge och sedan vänt tillbaka och var nu på väg till Akkastugorna. Jag fortsatte söderut med sikte på den lilla klippan, Ruotesvaratj, som ligger vid vattendelaren mitt i Ruotesvagge. Nu kom jag fram till det första vattendraget som inte gick att passera genom att hoppa på stenar. Det var en jåkk som kommer från Låutakjåkkåh som flyter samman med Niakjåkkå i ett litet delta mitt emellan Niak och den lilla toppen Jålle. Nu var det dags att pröva dom nyinköpta vadaröverdragen, Lundhags Cover Boots. Jag bedömde att vadet inte skulle gå över bootsen så jag struntade i regnbyxorna. Allt funkade bra, vattnet gick som mest upp på halva smalbenet. Av med bootsen och vandra vidare. Efter en kilometer kom jag fram till en renvaktarstuga och efter den passerade jag mellan den otroligt söta lilla sjön, Ruotesjauratj, och Ruotesvaratj. Vid sjön fotograferade jag ett jättemysigt litet minivattenfall som föll ner över mossbeklädda stenar. Jag var nu i vattendelaren och var tvungen att ta ett beslut. Avvakta och se om molnen skulle släppa så att jag kunde göra min planerade utflykt tillbaka på andra sidan jåkken och upp på Niak eller om jag skulle fortsätta. Det såg inte ut som om vädret skulle ändra sig den närmsta tiden så med ett styng av besvikelse vände jag Niak ryggen och vandrade vidare med en fantastisk vy söderut in över glaciären Årjep Ruotesjekna som ligger i dalen mellan Ruotestjåkkå och Påisatjåkkå. Plötsligt spärrades min väg av ett ilsket djur!!!. Det var en lämmel som inte alls tänkte släppa fram mig. Den sprang inte och gömde sig som alla andra lämlar jag skrämt upp, utan fräste när jag kom närmare. Nu kanske jag äntligen skulle kunna ta ett kort på en lämmel (gudarna ska veta att jag försökt, men misslyckats). Jag fick upp kameran och tog ett kort på c:a 3 meters håll. Jag provade att gå lite närmare och lämmeln stod kvar men nu visade den tänderna också. Jag tog ett par kort till, det närmaste på en meters håll. Jag blev tvungen att gå runt den, för den flyttade sig minsann inte en millimeter. Den vände sig bara om och fortsatte att fräsa. Då sträckte jag fram änden på Orvar, staven, och då anföll lämmeln och bet till. (jag får väl ge Orvar en stelkrampsspruta när vi kommer hem). Till sist tröttnade den och försvann ner i sitt hål. Jag fortsatt och kom strax fram till dagens största vad, Smailajåkkås delta. Detta vad hade jag ingen lust att göra på fastande mage så jag ställde ner packningen och började laga till min lunchsoppa. Landskapet var bedårande vilt och jag njöt i fulla drag. Medan jag åt min soppa kom två fjällvråkar svävande söderut följandes jåkken på jakt efter något att slå klorna i. Efter lunchen var det dags för vadet. Smailajåkken är mäktig där den i ett brett delta med ett flertal fåror kommer ner från glaciären Årjep Ruotesjekna och rundar Påisatjåkkås nordvästra utlöpare och åt sydväst ner i Ruotesvagge. Smaila betyder grumlig på samiska och grumlig var den av glaciärsediment. Här räckte det inte med bara bootsen, det insåg jag direkt, utan här måste regnbyxorna på också. Jag tog på bootsen och drog ner regnbyxorna över dom. Jag drog åt kardborrbanden i nederkanten på byxorna så gått det gick och tätade extra med ett par remmar mitt på smalbenen. Jag fick vandra runt en hel del bland revlarna för att hitta ett bra ställe att passera på. 5

6 Jag hade läst att det skulle kunna finnas kvicksand här i deltat och det stämmer nog. Jag kände mig fram med staven och hittade då och då kraftigt vattensjuka områden i sedimentet. Till sist hittade jag ett ställe som såg bra ut där huvudfåran bredde ut sig (inte så långt från där stigen kommer till deltat). Jag fick känna mig för noga med staven eftersom vattnet var så grumligt att man inte såg botten p.g.a. allt glaciärsedimentet. Halvvägs över nådde vattnet upp till halva smalbenet och trycket från vattnet var inte särskilt stort. Nu blev det djupare men botten var jämn och fin och av grus och sand. Som mest gick vattnet upp strax över knäna och då fick man passa sig och vara beredd så att vattnet inte ryckte undan benet när man lyfte foten. Efter som jag inte visste hur många ytterligare biflöden som fanns behöll jag bootsen på när jag kommit över huvudfåran och hade dom på tills jag passerat hela deltat. Väl över bestämde jag mig för att gå vidare till nästa stora vad fast jag var ganska trött, ett dumt beslut skulle det visa sig. Landskapet var vidunderligt här mitt i Ruotesvagge med Gavelbergets branta mur på ena sidan och Påisatjåkkås nästan lika branta vägg på andra sidan. Molnen hade höjt sig lite så nu såg man både Vargtoppen och Mikkatjåkkå längre ner i dalen. Den kraftiga motvinden började ta på krafterna, sög värmen ur kroppen, men envis som man är så knogade jag på. Jag valde en stig som klättrade upp lite högre än den största stigen och fick på det viset en fin utsikt ner över jåkkens breda lopp, det lutar inte så mycket här så jåkken breder ut sig rejält i sin fåra. Jag passerade platsen där jåkkarna från glaciärerna på Kavapakte och Vargtoppen rinner ut i Smailajåkken på andra sidan precis vid Påisatjåkkas östra utlöpare, ett mäktigt sceneri. Efter ytterligare en kilometer var jag framme vid Påisajåkåtj, jåkken jag tänkt slå läger vid. Klockan hade hunnit bli halv sex och jag började leta lägerplats. Jag hittade ganska omgående en relativt mjuk och torr plats att slå upp tältet på, alldeles intill stigen och med en moränrygg som ljuddämpare mot den stora jåkken och en liten bäck strax intill att hämta vatten i. Jag frös om fötter och händer så jag kröp genast in i tältet för att tina upp. Jag stoppade ner fötterna i sovsäcken för att dom skulle bli varma. Men strax började jag frysa om hela kroppen, antagligen resultatet av att ha tagit ut sig för mycket och av den kraftiga motvinden. Jag kröp ner helt i säcken men fortsatte att skaka. Efter en halvtimme kändes det lite bättre så jag försökte krypa ur säcken men började genast skaka igen (inser att jag borde stannat någon kilometer tidigare). För att få igång kroppen äter jag upp ölkorvarna som egentligen skulle vara ingredienser i middagsmaten. Sedan måste jag ha slumrat till. När jag vaknade var det nästan mörkt ute, klockan var över 21, men jag hade i alla fall slutat frysa. Det bär emot att behöva göra middag men av erfarenhet vet jag att det straffar sig att hoppa över måltider när man håller på med krävand aktiviteter, som t.ex. fjällvandring. Jag lagade alltså en sen middag i ficklampans sken, ost och vitlökspasta (ingen höjdare precis) och avslutade måltiden med en kopp varm choklad. Efter att ha diskat, även det i ficklampssken, kryper jag in i tältet igen. Innan jag somnar kollar jag på kartan hur långt jag har gått och kom fram till att jag vandrat 16,5 km under dan. 4/9 TISDAG: - (dag 4) Jag vaknade till vid 6 tiden men bestämde mig för att somna om. Jag tänkte ju ändå bara ta mig fram dom c:a 4 kilometrarna till Mikkastugan idag och kan lika gärna ta en sovmorgon. Vid 9 tiden stiger jag upp. Molnen hänger lågt i dalen, och Mikkatjåkkå som igår kväll visat sig i all sin prakt är nu täckt av moln ända ner till basen. Jag lagar frukost i lugn och ro och tittar sedan på omgivningarna från moränryggen som skiljer tältplatsen från jåkken. Jag hade hoppats att jag skulle kunna se jåkken bra därifrån och hitta ett bra vadställe men jåkken gömde sig väl nere bland stenblocken så det gick inte att bedöma något därifrån. Men utsikten var ändå bra så jag stod kvar en bra stund och såg mig om, molnen var så låga att jag nästan kunde ta i dom från kullen. Vid kvart i tolv har jag packat klart och ger mig iväg. Efter några minuters vandring får jag ta av mig ryggsäcken igen för att ta fram cover bootsen, dags för dagens vad. Vadet var enkelt, strax över mitten på smalbenet. Jag behöll bootsen på en bit eftersom det var svårt att se om det var någon mer strömfåra. Det var det nu inte och efter ett par hundra meters vandring på myrmarken stannade jag för att ta av bootsen. När jag tog av den ena upptäckte jag att det kommit in en del vatten i den, inte så att det var någon fara men i alla fall. Efter en noggrann undersökning hittade jag läckan. Antagligen har jag lyckats trampa på ett av knytsnörena när jag tog på mig bootsen och därmed slitit till i öglan där snöret satt fast och rivit upp en liten reva i galonen bakom öglan. Jag får försöka hitta på något sätt att täta skadan med, det väntar ju flera ordentliga vad framöver. 6

7 Nu var det enkel vandring på fin stig med bara enstaka sanka partier. Halvvägs till Mikkastugan fick jag syn på jag ett stort gäng vandrare som kommer mot mig. Jag hade en föraning om vilka det var och mycket riktigt, det var ett gäng jag viste att jag ev. skulle möta. I spetsen för gruppen gick Sareknestorn Claes Grundsten, fotograf, författare och stor Sarekkännare, och efter följde de 10 deltagarna i hans fotosafari. En i gruppen kom genast fram och hälsade, det var Björn Walter som med sin sambo var med på safarin. Anledningen till att jag visste vad det var för gäng var att jag sett på utsidan att han skulle till Sarek och mailat lite med honom innan vandringen. Vi stannade en stund och pratade om allt möjligt. Jag frågade om det hade gått åt många filmrullar. Dom skrattade och bekräftade att dom haft sånt här väder i över en vecka så mycket plåtat hade det inte blivit. Vatten frågan kom upp och Claes talade om att det är högt vattenstånd i dom nedre delarna av Sarek och mycket högt vattenstånd i Rapadalen. Och är det Claes Grundsten som säger så, så är det så, en källa att lita på. Efter en stund skiljdes vi åt och gick åt varsitt håll. Strax fick jag Mikkastugan inom synhåll och dalen med Mikkajåkkå börjar öppnade sig åt öster på andra sidan jåkken så att man fick sikt in över Mikkajekna och Sarektopparna, ja åtminstone basen av dom, topparna var väl dolda i molnen. Smailajåkken har vuxit sig ordentligt stor nu efter att ha spätts på med vattnet från alla glaciärerna efter vägen och dessutom har det börjat luta mer så det är ordentlig far på den. Väl framme vid Stugan slår jag läger på ängen precis nedanför stugan. Stugan är en bevakningsstuga som ägs av Naturvårdsverket, byggd i samma still som dom vanliga renvaktarstugorna. (Pass upp! I en äldre version av fjällkarta 28H är stugan placerad c:a 1 km för långt norrut, den rätta placeringen är precis bredvid Skarjabron) Strax bredvid stugan finns en byggnad med en nödtelefon och soprum, och så dasset förståss. Den bekvämlighetsinrättningen var det första ställe jag besökte efter att tältet var rest, skönt att få sitta. Det har duggregnat lite till och från under dan och nu tog det ny fart igen så jag stannade på muggen tills det var över. Smaila- träffen gjorde inte skäl för sitt namn (inte just då i alla fall) för jag var ensam där. Jag vandrade runt en stund och beundrade omgivningarna, gick ut på bron över jåkken och tittade ner i ravinen där den under ett kraftigt brus kastar sig ner. Jag gjorde upp en lite kokeld och lagade lite lunch. Efter lunchen fick jag syn på en tjej som strosade runt för sig själv på dom nedre ängarna. Jag gick och pratade med henne en stund. Hon var tjeckiska men bodde i Tyskland så jag fick knaggla mig fram på min dåliga tyska. Hon och hennes kille tältade lite längre ner mot dalen. Han var ute och vandrade på egen hand över dan, men hon hade fått problem med en fot och därför stannat kvar. Medan vi pratade käkade vi blåbär. Det fanns massor av blåbär, och det hade det funnits längs hela vägen så man var konstant blåfläckig om fingrarna den här vandringen. Efter att hon gått ner till sitt tält så satte jag mig utanför huset med nödtelefonen och läste i loggboken för att se om någon jag kände hade varit här. Så var nu inte fallet. Jag kokade lite fika och efter det låg jag i tältet och skrev dagbok. Plötsligt hörde jag röster utanför. Jag klev upp för att kolla läget. Nu började det likna en träff!! Bredvid mig höll tre killar, Mikael Lauth, Kent Persson och Erik Johansson, ett kompisgäng från Västerås och Norrköping, på att leta efter jämn mark för sitt tält och på ängen nedanför höll ett annat gäng på att resa sina tält. Jag hejade på grabbarna och gick sedan ner för att prata med gänget nedanför. Det var familjen Gyllensvärd från Stockholm som var ute och vandrade. Det var deras 60 års present till Mamman i familjen. Dom hade gått från Kvikkjokk och hade tänkt gå ut ur Sarek via Pastavagge och ta båten från Rimin ner till Kungsleden vid Sitojaurestugorna. Jag berättade att vi nästan missat båttransporten där, när vi gick den vägen för ett antal år sedan, och det var ändå ett par veckor tidigare. Så jag avrådde dom från att chansa på att någon var kvar där. Dom skulle fundera på alternativ sa dom. Jag stod kvar och pratade en stund medan dom käkade lite kvällsmat på stående fot. Sedan gick jag upp igen och pratade lite med grabbarna. Dom tänkte, liksom jag, ligga still här vid Mikka under morgondagen. Middagen, Pasta Carbonara, lagades och avnjöts, mycket gott. Efteråt åt jag gårdagens överblivna efterrätt, chokladpudding, mysigt med lite uppmuntringsmat. Diska fick jag göra i ficklampsljus för nu hade det blivit mörkt. Nöjd med dagen kröp jag ner i sovsäcken. 5/9 ONSDAG: - (dag 5) Vaknar vid 8 tiden och känner mig utvilad. Mikael kommer ut ur sitt tält samtidigt som jag tittar ut. Frukosten lagas och intas. Samtidigt snackar vi en del om vadning och jag berättade att mina cover boots läcker. Erik kom då med en tub Liquiseal (tror jag att det heter) och jag limmade ihop läckan och förstärkte med lite silvertape. Hoppas att det håller. 7

8 Familjen Gyllensvärd höll på att packa ihop sina tält och efter en stund kom dom uppåt mot stugan. Dom hade beslutat sig för att gå ut ur Sarek via Ruotesvagge och Ritsem istället för via Pastavagge. Strax försvinner dom norrut efter att ha gått ner till Skarjabron och kollat in ravinen. Erik hade beslutat sig för att gå upp på någon av topparna i närheten av Mikkajekna så han axlade sin ryggsäck och drog iväg över bron och försvann iväg mot nordost. Mikael, Kent och jag hade samma planer för dan, nämligen att gå en bit in i Kuopervagge. Vädret var molnigt men ljuset var ändå inte så tokigt för fotografering. Jag använde packpåsen till sovsäcken och en lång rem för att fixa en provisorisk dagryggsäck. I den packade jag ner lunchen och lite extrakläder och dessutom mitt akvarellblock och färger ifall det skulle falla sig så att något vackert sceneri skulle dyka upp. Vi valde en ganska hög stig i dalen och hade fin utsikt ner i dalen när vi gick. Vi tog oss fram i lugnt tempo och fotograferade en hel del. Efter en stund kom jag på att jag nästan var utan film och dessutom glömt att ta med någon i reserv. Kent var bättre utrustad och jag fick låna en av honom. Här uppe var dalen mycket lättgången. Dessutom var den mycket vacker, både nära med fin mossa och vackra våtmarksväxter och ner mot dalbotten där Kuoperjåkkå tumlade fram i sin fåra på väg ner genom flera forsar mot Rapadalens nordligaste ende. Efter ett par kilometer var det dags för Mikael och Kent att vända tillbaka och äta lunch. Själv hade jag tänkt mig att gå åtminstone in till Alkavagges mynning, c:a 4 km in i dalen, och lunch hade jag ju med mig. Jag fortsatte fram till jåkken som rinner ner från Skarjatjåkkå. Där slog jag mig ner i en liten ravin intill jåkken och lagade min lunchsoppa. Efter lunchen kom den konstnärliga ådran över mig och jag målade en akvarell över mynningen av Alkavagge. Sceneriet var vackert med molnen som fastnade på topparna och likson rann ner efter fjällsidorna i tunna slöjor. Jag dröjde mig kvar där en stund innan jag började återtåget. Jag följde jåkken, som jag var vid, ner till Kuoperjåkkå och vek av medströms mot Rapadalen och Skarja. Här nere var det svårare att ta sig fram, mycket sump och stenskrövvel. Målet nu var att komma fram till fallen/forsarna vid Skarja där jåkken faller ner och bildar början på Rapajåkken. Fallen var magnifika där vattnet kastade sig ner över dom brunaktiga klipporna. Här gick det åt en hel del film. Jag följde fallen ner mot myrarna nedanför. Här var det ännu svårare att ta sig fram på grund av alla videsnåren i den steniga terrängen. Efter ett sista våldsamt fall rann vattnet ut i det lilla deltaland som bildats i myrarna. Myren närmast fallen var hård och torr och gick alldeles utmärkt att gå på. Jag kunde hålla mycket god fart. Ett litet biflöde ringlade sig fram och åter över myren och det fick jag hoppa över ett flertal gånger. Längre fram började myrmarken mer och mer likna just en myr, och inte en äng, det vill säga sank, och jag fick klättra upp på stranden istället. Målet nu var att ta mig fram till det ställe där Smailajåkken kommer ut ur sin ravin och även den förenar sig med Rapajåkken. Terrängen var mycket bökig att sig fram i med massor av vide avbytt allt som oftast av stenras från den branta kanten. Jag fick ta mig fram bäst jag kunde och snart dröp jag av svett. Det hade dessutom blivit allt varmare under dagen vartefter molnen blivit tunnade och tunnare. Men deltalandet här vid Skarja var så vackert så det var helt klart värt besväret. Plötsligt hörde jag det välbekanta mullrandet från Smailajåkken där den kastade sig ner i sin djupa ravin, men man såg den inte förrän man var ända framme vid utflödet ett par hundra meter längre fram. Jag följde en grusrevel ut i deltat så att jag skulle få fri sikt in i ravinen för att ta ett kort. På väg in igen fick jag syn på en ny vacker vy, fjällen in mot Kuopervagge speglade sig vackert i deltalandets vatten, fler kort togs! Nu började den jobbiga klättringen upp mot Mikkastugan. Jag följde ravinen och plåtade många häftiga vyer. Halvvägs upp mötte jag Kent och Mikael som ätit sin lunch och nu var på väg ner efter ravinen, också flitigt fotograferande. Vi stod tillsammans en stund och snackade och beundrade landskapet innan dom fortsatte nedåt och jag uppåt. Väl uppe kollade jag på kartan hur långt jag gått och kom fram till 8,5 km, inte illa pinkat av en trähäst. Jag satte mig utanför tältet på en liten bänk (en planka på ett par stenar) och skrev dagbok. Efter en stund kom Erik tillbaka från sin tur. Han hade gått upp till Mikkaglaciären och över glaciärtungan. Sedan hade han bestigit Mikkatjåkkås sydliga utlöpare Jållok (1501 m). Han verkade ganska nöjd med sin dag, bara lite besviken att molnen hindrat honom att ta Mikkatjåkkås riktiga topp. Nu började det klarna upp ordentligt och Sarektjåkkås syd- och stortoppar gnistrade av nysnö eller frost. Jag fixade min middag, Tortelini med tomatsås, gott. På kvällen blev jag inbjuden till grabbarna på kaffe och egenimporterad singelmalt Whiskey. Själv hade jag tagit med mig min punschflaska och bjöd på. Vi snackade om allt möjligt, bland annat resor, film, whiskey och hade mycket trevligt. Dom hade 8

9 kommit ungefär samma väg som jag ner till Smailaträffen och skulle fortsätta ner över Snavvavagge och vidare ner i Rapadalen. Därifrån skulle dom ta sig norrifrån upp på Skierfe och sedan följa Kungsleden till Saltoluokta. Jag berättade om vad Grundsten sagt om vattenläget i Rapadalen. När jag sent om sider kom ut ur tältet hade det klarnat upp helt. Månen sken så klart och starkt att det blev skuggor av oss på marken och snön på Sarektopparna gnistrade ikapp med stjärnhimlen. Men det var bara klart just där vi var, i hjärtat av Sarek, i alla dalarna runt oss låg molnen och lurade. Dessutom hade det blivit ganska kallt, antagligen ner mot noll. Efter att ha njutit av den klara luften ett bra tag kröp jag in i tältet för att sova, mycket nöjd med denna underbara dag, bäst hittills! 6/9 TORSDAG: - (dag 6) Jag vaknade vid 8 tiden idag igen (börjar visst bli en vana). Solen strålade och det var alldeles klart. Dock låg forfarande fula moln och lurade runt omkring i alla dalarna och söder ut bakom Låddepakte och nere i Rapadalen. När jag klev ut ur tältet fick syn på en kille uppe utanför nödtelefonen. Det var Magnus som hade lämnat sitt gäng och ensam var på väg ut ur Sarek mot Salto. Vi snackade en stund medan han kastade i sig en kopp choklad. Han hade lite brotom eftersom han väntades till Salto före på kvällen dan efter. Eftersom jag gått den vägen tidigare gav jag honom några råd och tips om vägval och var det gick bra att vada mm. Strax gav han sig av i full fart och försvann i fjärran. Jag undrade verkligen om han skulle greja det. Själv har jag gått sträckan på tre dar men han hade ganska lätt packning och var betydligt mer vältränad än jag så det var nog genomförbart, men det är ju i alla fall drygt fyra och en halv mil av delvis ganska besvärlig terräng. Jag tog det ganska lugnt men Mikael, Kent och Erik satte full fart med frukost och packning. Även jag åt frukost. Sedan passerade det tysk/tjeckiska paret förbi. Jag hejade på dom. Dom var på väg ner mot Rapadalen för att ta sig vidare mot Kvikkjokk. Vid tiotiden skrev grabbarna in sig i Logg-/färdboken vid nödtelefonen sa hejdå till mig och gav sig sedan av. Återigen ensam vid Smailaträffen började även jag packa ihop. Man sprider ut sig ganska mycket när man ligger still ett tag så det tog en stund att få ordning på allt. Så skrev även jag in mig i boken och gav mig av över Skarjabron och mot Pielavalta vid 11 tiden. Dagen var ganska händelselös. Jag vandrade på i solskenet. Då och då såg jag grabbarna längre fram, på Pielavaltas kant mot Rapadalen. Snart kom jag fram till Matujåkkåtj, en liten jåkk som lätt passerades på stenar. Nu var frågan om jag skulle ta en topptur upp mot/på Tjågnåris, en av de avstickare från leden som jag planerat in, eller inte. Det hade börjat driva in tunga moln från Pielavalta som redan täckte den toppen så det blev inget av med det heller. Istället fortsatte jag fram mot Tjognorisjåkåtj, en jåkk som kan vara lite svårvadad. Förra gången jag gick den här vägen passerade jag Tjognorisjåkåtj på en snöbrygga som brukar ligga precis ovanför ett litet vattenfall en bit ovanför stigen. Den var borta i år men det visste jag redan efter rapporter på Utsidan så jag hade inte räknat med den. Det var svårt att avgöra hur djupt det var vid vadstället jag kom fram till så för säkerhets skull tog jag på mig både cover boots och regnbyxor. Jag valde ut ett ställe där det var brett och följaktligen mindre strömt. Botten var bra och vattnet gick som mest upp till strax under knäna. Det hade säkert gått att hitta något grundare ställe, men med den här utrustningen behöver man ju inte bry sig om att slösa tid på att leta. Väl över kunde jag konstatera att lagningen höll!!! inget vatten hade läckt in. Tack Erik! Appropå Erik så kollade jag med kikaren hur långt grabbarna hunnit nu. Det var inte alls svårt att hitta dom för dom hade just klättrat upp på Pielavaratj, en liten klippa som står precis på kanten ner mot Rapadalen, och kollade in utsikten. Det var för tidigt för lunch så jag vandrade vidare och mötte strax efter vadet två tyska grabbar på väg mot Alkavagge. Nu började Pielavalta öppna sig mer och mer och stannade jag för vila och lunch. Strax innan hade jag sett det sista av Mikael, Kent och Erik när dom var på stigen ovanför Spökstenen på väg upp i Snavvavagge. Jag hittade lite torrt ris och gjorde upp en liten kokeld och värmde vatten till soppa och kaffe. (jag försökte göra upp eld när helst jag hittade något att elda eftersom det visat sig att Mini-Trangiat var otroligt törstigt. Mina dagsransoner av bränsle räckte knappast till det nödvändiga ens, alltså inte till kaffe och sånt som muntrar upp tillvaron.) Medan jag satt och värmde vattnet började det regna lite smått. Så var det med det fina vädret, det var med det som med Raket-ost, det fanns inte mer. Medan jag åt kom två tyska grabbar (inte samma som förut) och hejade på mig. Dom ville höra om jag visste någon bra väg ner i Rapadalen, dom skulle ta sig ner till delat ovanför Aktse och via walkie-talkie beställa båthämtning av Länta. Jag rekommenderade dom 9

10 att gå över Snavvavagge för att slippa gå runt hela Låddepakte nu när det var så blött i dalen. Dessutom beskrev jag vägen som Mikael, Kent och Erik hade tänkt gå, upp norr om Skierfe, om det inte skulle funka med båthämtning. Nöjda med svaret traskade dom iväg söderut. När dom gått satt jag kvar en stund och tittade på en Småskrakshanne som simmade runt i en av de små dammarna intill min matplats. Jag dolde noga spåren av min lilla kokeld och fortsatte. Regnet som börjat medan jag åt fortsatte resten av dagen till och från. Nu kom jag in på Pielavalta med Pielastugan vid sjön ute på slätten mitt för Pastavagges mynning. Det simmade en del sjöfågel där, men min kikare immade igen så fort jag satt den till ögonen så jag lyckades inte se vad det var för något. Jag fortsatte inåt dalen och snart fick jag Pierkjaure, den största sjön på Pielavalta, i sikte. Jag bestämde mig för att slå läger ganska tidig någonstans mitt för sjön (detta var ju dag 6 av 11 och jag hade c:a 4 mil kvar till Salto, så jag hade ju inte särskilt brottom). Jag fortsatte längs sjöns strand och hittade en trevlig lägerplats strax norr om den lilla bergsklack som tvingar ner stigen ända ner till sjön. Det hade tältat folk där tidigare, om det skvallrade en liten eldstad och några övergivna konservburkar. Märkligt att det ska vara så svårt att ta med sig hem det man haft med sig ut, och dessutom att folk tror att det går att elda upp metallförpackningar. Jag grävde ner skräpet ordentligt under en sten som jag lyfte på. Jag slog upp tältet och lagade middag, Pasta med Gorgonzola sås. Efter middagen satt jag och funderade över livet, över varför jag valt att vandra ensam och över vad jag skulle göra med dom dagar jag hade kvar på fjället o.s.v. Efter att ha diskat fick jag för mig att jag skulle ta ett dopp nu när jag ändå hade en sjö alldeles intill. Jag skulle just till att klä av mig när regnet satte i igen med förnyad styrka, så jag struntade i badet och kröp in i tältet istället. Jag la mig tidigt efter en kopp choklad en macka och lite punsch. 7/9 FREDAG: - (dag 7) Kära dagbok! Klockan är 19 och jag ligger här i tältet med regnet smattrande mot tältduken och vinden slitande i densamma. Den här dagen har det blåst och regnat hela tiden. Jag vaknade efter en natt då jag sovit ganska dåligt, klockan var 7. Jag lagade min frukost och hoppades att det skulle sluta regna så pass att det gick att packa utan att ryggsäcken blev för våt. Detta inträffade nästan efter en stund. Jag packade allt och fick precis ihop tältet innan det började ösregna igen. Nu återstod problemet att få av sig Helly Hansen-tröjan som fortfarande var på. Den ville jag absolut inte ha våt. Jag fick vänta ett bra tag innan det lugnade sig tillräckligt. Nåja, äntligen kom jag iväg. Det första hindret på vägen var två stora områden med sten som fallit ner från Sarvatjåkkås brant. Stenarna var hala av regnet och dessutom ganska instabila och många vickade när man klev på dom så man fick vara extremt försiktig. Det tog ett bra tag att ta sig igenom stenskrövlet. Sedan var det bara att gå på i myrmarken vid sjön. Efter ett tag, när jag var vid sjöns nordända strax intill Pierikvatatj, upptäckte jag att jag hade ett annat gäng efter mig. Dom hade just passerat min lägerplats och var på väg över stenskrövlet ett par kilometer bakom mig. Dom tog det tydligen ganska lugnt för jag gick ifrån dom mer och mer under dagen. Trots regnet var sceneriet som vanlig ganska häftigt här med Äpars storslagna branter söder om plattån. Jag valde att korta av dagens vandring genom att ta en genväg genom ett av passen i Vuoinesvaratj istället för att gå runt nedanför den lilla bergkammen. Att gå upp på Vuoinestjåkkå som jag planerat blev det inget av med, toppbestigning i ösregn och låga moln är inte min melodi. Det var ganska jobbigt att gå över bergskammen men jag var så less på all sumpen i lågpartierna nere vid sjön, så det var det värt. Väl uppe i passet såg jag ner över den nedre delen av Kukkesvagge med dess rengärde. Jag har kommit från det här hållet en gång tidigare och tyckte även då att det var svårt att bedöma var bron jag skulle över ligger någonstans. Jag gick ner genom en liten ravin med en liten jåkk som plaskande sällskap. Jag hade för mig att bron låg lite norrut så jag drog mig ner i dalen lite på skrå åt det hållet. Senare visade det sig att jag tog av lite väl mycket åt norr för när jag till sist fick syn på bron så fick jag gå tillbaka lite mot syd för att komma dit. Tog mig tid att beundra utsikten från bron med den vilt brusande jåkken under. När jag kommit över till andra sidan, och lämnat Sarek för denna gången (gränsen går nämligen mitt i jåkken), var stigen tydlig och ledde mig genom deltat som hör till Alep Nientojåkåtj den jåkk som rinner ner från högplatån bredvid. Jag började känna mig ganska mör av all blåst och regn så jag siktade in 10

11 mig på att slå läger nedanför Nientoålke den bergsutlöpare som bildar hörnet på högplatån och där stigen viker av mot Slugga och Stora Sjöfallet. Det var rejält halt på stenarna här vilket jag upptäckte den hårda vägen när jag plötsligt fann mig liggande på rygg likt en sköldpadda sprattlade med armar och ben. Med en kraftansträngning lyckades jag ta mig på rätt köl utan att spänna av mig säcken och reste mig och fortsatte, betydligt försiktigare med var jag satte fötterna än förut. Som tur var hade jag inte gjort mig illa. När jag kom fram till Niento hittade jag en sjyst tältplats nästan genast. Jag slog kvickt upp tältet. Av med alla våta kläder utom byxorna som inte var våtare än att jag hoppades att dom skulle torka på kroppen. Sedan kröp jag ner i sovsäcken för att försöka tina upp lite. Klockan var bara 15 när jag kom fram, alldeles för tidigt för att äta middag så jag bestämde mig för att sova ett par timmar. Middagen bestod av Nudlar och vegetarisk färssås kryddad med Taccokrydda, den gick att äta. Jag passade på att diska vid ett av dom få och korta uppehållen i regnet. Sedan kollade jag på kartan hur långt jag gått under dagen, 10,5 km hade det blivit. Nu är klockan och jag ligger och skriver dagbok. Inget tyder på att regnet ska upphöra, regngrå ovädersmoln driver hela tiden upp från Sitojaure i den kraftiga sydliga vinden. Nu ska jag laga till lite choklad och sedan lägga mig och sova. Nu hade jag varit ute i en vecka och innan jag somnade så hann jag fundera en del och tänka tillbaka. Min slutsats denna kväll blev: Detta med att vandra ensam går ju till en hel del ut på att njuta av naturen på egen hand när vädret tillåter att man kan vara ute, men insidan av ett tält blir bra mycket trevligare om man har sällskap med någon. God natt! 8/9 LÖRDAG: - (dag 8) Vaknade ganska tidigt igen efter att ha sovit dåligt. Jag låg kvar och funderade på vilken väg jag skulle ta ner mot Salto. Skulle jag prova en ny väg eller skulle jag gå samma väg som förra gången, den vanliga upp mellan Käppu och Vuoures, väster om Slugga. Jag klev upp och ut ur tältet för att kolla vädret. Det var rejält dimmigt och sikten mycket begränsad. Av slugga och dom andra topparna såg jag ingenting. Jag bestämde mig för en mellanvariant, att hålla ganska långt åt öster förbi renvaktarstugan och vidare upp ungefär den vanliga vägen. Detta för att det alltid är lättare att orientera sig i områden man gått i förr när det är dimma, men att hålla mer åt öster för att kanske slippa en del av den jobbiga terrängen jag gått genom förra gången. Jag åt frukost och kom iväg vid 10 tiden. Jag gick ganska långt öster ut på stigen mot Sjöfallet innan jag vek av mot renvaktarstugan. Vid ett tillfälle klarnade det upp så pass att jag kunde ställa in kompassen i riktning mot passet jag skulle upp i. Sikten vart sämre och sämre tidvis såg man bara c:a hundra meter. Att hålla åt öster var en klar miss. Terrängen här var ännu värre än på vägen jag gick förra gången, dels för att det ju var mycket, mycket blötare i marken vilket gjorde sumpområdena rejält blaskiga och kängorna genomblöta, och dels så var videt mycket tätt och man fick nästan djungelkänsla ibland och önskade att man haft en machete. Det ständiga piskandet på benen av videsnåren gjorde att regnet (ja det regnade, öste ner, hade jag glömt bort att berätta det?) gick igenom regnbyxorna och in i byxorna som snart blev genomblöta dom också. Med vattnet kluckande i kängorna, blöt in på bara kroppen och med humöret på botten kämpade jag vidare. Den som skrev på utsidan att det gick bra att hitta stigar i detta området vet ta mig tusan inte vad han pratar om. Visst ibland kunde man hitta något som liknade en stig men dom övergav en när man som bäst behövde dom. Efter ett tag fick jag syn på renvaktarstugan, jag hade gått rakt på den. Jag tog en liten rast där. Stugan verkade inte användas längre för den hade börjat förfalla lite, dasset saknade till exempel dörr. Det senare uppskattade jag eftersom det gav mig möjlighet att nyttja detsamma. Jag hittade en stig från stugan som verkade gå i rätt riktning upp över några kullar bakom stugan. Den såg bra ut i början men inget kunde varit mera fel. Stigen ledde rakt in flera hemska stenskrövvel och över flera stycken tvärgående moränryggar. Terrängen tvingade mig mer och mer åt öster tvärt emot vad jag ville (nu vet jag hur frustrerade Frodo och dom andra Hoberna kände sig när dom tvingades från sin färdväg av terrängen i Gamla skogen i Sagan om Ringen). Jag misströstade mer än en gång när jag kom upp på en höjd bara för att se en ny dal och en ny höjd i min färdriktning. Till sist tvingade jag mig att trotsa terrängen och ta mig tillbaka ordentligt åt sydväst. 11

12 Det enda håll som det var lite klarare åt ibland var västerut ner över Sitoätno, kanske för att det är lite lägre där, och det var skönt att kunna se lite längre åt något håll i alla fall, det gjorde det lite lättare att orientera mig. Men utan kompassen hade jag snart gått vilse, varje gång jag tittade på kompassen fick jag justera min kurs. Plötsligt blev terrängen mer lättgången och ungefär samtidigt fick jag syn på tre andra vandrare framför mig lite högre upp i dalen. Jag kände igen dom som det gäng jag haft bakom mig dagen innan. Jag satte upp ett högre tempo för att försöka hinna ifatt dom. Det tog en stund, för dom hade ett bra försprång, men jag lyckades till sist. Dom hette Lars Axelsson, Anna Carlsson och Mikael Nilsson och kom från Uppsala. Jag frågade om jag fick slå följe med dom och det tyckte dom var OK. Under vandringen kom vi fram till att dom passerat förbi mig när jag låg i mitt tält nedanför Nientoålke på morgonen. Vi fortsatte upp mot passet och terrängen blev allt bättre ju högre upp vi kom och snart var vi uppe mellan sjöarna i passet. Vi fortsatte upp över den sista lilla åsen och över pasströskeln och därefter över ett par jåkkar. Jag brydde mig inte om bootsen, kängorna var ju redan breddfulla med vatten. Plötsligt fick vi syn på en relativt torr och slät yta intill en jåkk där det såg ut som om det skulle gå att tälta. Vi diskuterade en stund om vi skulle stanna där eller om vi skulle fortsätta lite till, klockan var ju bara 4. Tillslut bestämde vi oss för att stanna där vi var, det skulle ändå inte bli några större problem att hinna till Salto dan efter, och vem vet vädret kanske blir bättre imorgon. Beslutet att stanna föll mig mycket väl i smaken eftersom jag kände mig helt utmattad efter dagens vandring. Dagens 6 timmar vandring var de tuffaste hittills denna vandring. Jag slog kvickt upp tältet och hoppade ur dom genomvåta kläderna, inte ett plagg var torrt!! Jag började genast frysa och skaka (för andra gången denna vandringen) och kröp genast ner i sovsäcken. Regnet öste ner så ute var det inte så trevligt så jag passade på att sova ett par timmar för att få orken tillbaka. När jag vaknade ösregnade det fortfarande och Jåkken vi bodde bredvid hade så mycket vatten i sig att den letade sig nya vägar bredvid strömfåran. Jag lagade middag, Tortelini och tomatsås, och avslutade med varm choklad och macka. Sedan la jag mig att sova igen efter att ha konstaterat att jag tillryggalagt 12 km under dan. 9/9 SÖNDAG: - (dag 9) Sov återigen ganska dåligt, vaknade ett par gånger under natten och fick gå upp och kissa. Regnet hade lugnat sig lite på morgonen och man såg till och med lite blå himmel när jag klev upp vid 8 tiden och man kunde se en bra bit av Käppu. Jag ställde in kompassen nu när jag kunde se något så när var vi var ifall sikten skulle bli sämre igen. Jag var först upp. Jag kände på kläderna jag haft på mig igår och kunde konstatera att dom fortfarande var genomvåta. Dilemmat var nu att allt var blött utom mitt Helly Hansen underställ, så vad skulle jag ta på mig. Skulle jag klä mig i gårdagens våta kläder eller skulle jag ta understället. Det började röra sig i det andra tältet och de andra kom ut. Vi kom överens om att försöka komma iväg vid 10 tiden. Jag fixade frukost och sedan jag ätit och diskat gick jag igenom packningen för att se till att alla plastpåsar var täta så att det som fortfarande ev. var torrt skulle fortsätta vara det. Jag tänkte nämligen försäkra mig om att sovsäcken som hade börjat bli våt lite här och där inte blev ännu våtare genom att linda in den i hela regnskyddet och lämna själva säcken att bli våt. Jag valde det torra understället att gå i idag, under regnstället naturligtvis, och packade ner det sista och rev tältet. Så var vi redo för den sista etappen ner till Salto. Det hade börjat regna igen och sikten var inte mer än m. Kompasskursen jag lagt var mot den lilla klippan, Rumok, där man brukar lämna högplatån och ta sig ner mot sjön kom väl till pass. Kängorna var ju redan genomblöta så jag struntade i cover bootsen vid dom jåkkar som vi passerade även om dom egentligen hade behövts. Förra gången jag gick här på platån gick dom lätt att hoppa över på stenar men efter den här regniga perioden var jåkkarna stora och vida. I dimman såg vi inte så långt men vi fick för oss att vi höll för högt upp mot Kuotektjåkkå eftersom vi fick så mycket stenskrövvel att gå i så vi beslutade oss för att tappa lite höjd. Efter ett tag lättade dimman lite och vi kunde se sjön nedanför oss. Strax kom vi fram till Rumok. Vi hade haft fel förut när vi trodde att vi befann oss för högt och nu befann vi oss för lågt och dessutom på fel sida om Rumok. Efter lite diskussion beslutade vi oss för att försöka ta oss över bergsknallen 12

13 istället för runt vilket var lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Det som på kartan såg ut som en homogen bergsklack var egentligen ett antal stenåsar med morän emellan och naturligtvis på tvären i förhållande till vår färdväg. Efter mycket knog kom vi äntligen över och fram till jåkkravinen, på Rumoks sydöstra sida, som vi skulle använda för att ta oss ner från högplatån ner mot sjön, Pietsaure. Nu hade vi en fin utsikt ner mot samevistet. Det såg lite konstigt ut vid stranden, mycket vatten men så sveptes stranden in i dimma igen. Vi började klättra ner. Nedstigningen är inte helt enkel eftersom man måste ta sig över jåkken till andra sidan ravinen halvvägs ner. Tillsist var vi nere och där stannade vi för lunch, ett välkommet avbrott. Vattenfallet i vad vi trodde var Rasekjåkåtj ovanför platsen vi stannat vid var ruskigt vackert så jag blev bara tvungen att packa upp kameran och ta ett kort, dagens enda. Vid lunchen pratade vi lite om vad vi sysslade med i vanliga fall. Anna och Mikael är båda doktorander men på varsitt universitet, Mikael på Uppsala Universitet, institutionen för naturvetenskaplig biokemi och Anna på Sveriges Lantbruksuniversitet, institutionen för ekologi och miljövård. Lars jobbade med mjukvara och datorer (Var kommer jag inte riktigt ihåg). Vi gav oss av igen när vi ätit och passerade jåkken lätt. Efter några hundra meter kom vi fram till den riktiga jåkken, ja detta var jåkken inte den som vi stannat och käkat vid det insåg vi för den här var både djup och strid. Här fick coverbootsen åka på igen. Vattnet gick upp över knäna och man fick passa sig noga för att inte benen skulle slitas iväg av strömmen. Nu fanns det äntligen en tydlig stig att följa ner mot sjöns ände. Stranden var inte alls sig lik! Mynningen på jåkken som rinner ut i sjön vid samevistet brukar ju vara c:a 4-5 meter bred men nu var den åtminstone 30 meter bred med kraftig ström som krusade vattnet långt ut på sjön. Vi satte kurs mot jåkkens vindlingar några hundra meter bakom samevistet där det normalt är ett bra vad som inte brukar nå längre upp än smalbenen. När vi efter en fin promenad över ängarna kom fram till vadet visade det sig att det var betydligt djupare än så. Jag tog på mig vadargrejorna och gav mig ut i vattnet för att reka efter ett bra ställe att gå över. Jag startade där en normalt liten jåkk ansluter sig till huvudfåran. Även den var nu ordentligt djup. Efter en stund anslöt sig resten av gänget till mig och hjälpte till att leta. Det grundaste ställe jag hittade efter en hel del irrande fram och tillbaka gick över mitten på låren. Efter huvudfåran tog vi oss fram genom ett rejält område av vide och vattensjuk sump innan vi kom upp på fast mark igen. Vi beslutade oss för att följa jåkken fram till samevistet för att ta oss en titt på det och få lättare att hitta stigen mot Salto som går över Lulep Kierkaus södra sadel. Samevistet var tomt och övergivet för säsongen. Vi hittade stigen och började klättra upp. Efter ett tag tyckte jag att stigen drog iväg åt fel håll och jag började fundera på om vi inte av misstag kommit på stigen bort mot Kanjon (Ahutjkårså). En liten lättnad i dimman visade att jag hade rätt. Vi bytte kurs och hittade snart rätt stig som låg en bit högre upp. Jag sa åt dom andra att gå före för jag kände att ålder, vikt och den tunga packningen började ta ut sin rätt här i den ganska branta stigningen upp mot passet så att jag inte kunde hålla dom andras tempo. Så dom andra klättrade vidare medan jag tog det i ett tempo som passade mig bättre. Jag kom ikapp dom uppe i passet där dom tagit en liten paus. Dalen nedanför låg i dimma så man såg inte ner till Saltoluokta men precis när vi började nedstigningen så lättade det och Salto och båtbryggan syntes klart. Anna och Mikael hade tydligen bråttom ner och stack snabbt iväg nerför stigen medan Lars och jag stod kvar och beundrade utsikten och han passade på att ta några kort innan även vi satte av nerför. Bitvis fungerade stigen mer som jåkk än som stig och var förrädiskt hal vilket gjorde det ännu mer jobbigt för knäna än det vanligtvis brukar vara här (har gått upp och ner den här vägen ett antal gånger så jag vet!). På vägen ner blir vi påminda om att det är målarvecka på fjällstationen eftersom vi ser flera personer med målargrejor invid stigen. Nere i ravinen, Kanjon, där dom små jåkkarna normalt går att hoppa över fick vi vada, ruskigt mycket vatten. När vi kom ner på Kungsleden en kilometer ovanför Salto träffade vi ett par äldre herrar som jag stannade och pratade med en stund. Lars fortsatte ensam ner mot Salto. Till sist gick även jag den sista biten ner till Salto och kom ner vid halv sex tiden. Jag gick direkt fram till huvudbyggnaden och upp på verandan och krokade upp ryggsäcken på vågen som finns där. Den vägde 29 kg bara c:a 2 kg mindre än när jag startade!!!! Inte underligt att det gick trögt i motluten tidigare under dagen. Undrar hur mycket av det som utgörs av vatten i alla våta kläder? Jag öppnade dörren in till Fjällstationen och insöp den underbara "Salto"-atmosfären i receptionsrummet med sina trämöbler och mysiga öppna spis. Jag gick fram till receptionen och anmälde mig och fick en bädd i ett flerbäddsrum i gamla stationen. Rummet var mysigt och jag valde 13

14 en säng längst in i rummet. Jag packade upp allt ur säcken och fyllde sängen med dom prylar som inte var våta och stoppade tillbaka dom våta kläderna i säcken. Dom enda torra plagg som fanns kvar i packningen var ett par kalsongen ett par sockor och mina shorts. Dom och handuken och tvättgrejorna stoppade jag i en kasse och axlade ryggsäcken och gick en sväng förbi butiken och köpte en öl att ha i bastun. I servicehuset Nåiden var det ganska trångt i torkrummet, tydligen var det inte bara jag som råkat ut för regn. Jag lyckades få plats med ungefär en tredjedel av mina våta grejor i torkrummet. Jag hängde upp den av mina t-shirts som var minst våt framför torkaggregatet för att ha något att ta på efter bastun. Medan jag höll på att hänga kläder kom Anna, Mikael och Lars ut ur duschrummet, dom hade stressat på lite för att hinna äta middag i matsalen. Dom skulle tälta i bredvid färdledarstugan berättade dom. Nu var det dusch och bastu som gällde! Vi var några stycken där och vi satt och snackade om fjällvandring (kan ni tänka er) och om rovdjur, allt på engelska eftersom det var både svenskar, tyskar och en engelsman där. Utsikten var bedårande som vanligt, norrut mot Stora Sjöfallet. Ölen, en samisk öl, var god och försvann ner i strupen alldeles för fort. Det blev många vändor in i bastun och ut på förstubrons soffor för att svalka av sig. Till slut var det bara jag, engelsmannen och en av målarlärarna för målarveckan som var kvar utanför bastun. Engelsmannen var på stugvandring norrut efter Kungsleden från Kvickjåkk till Abisko. Läraren bjöd på mer öl och vi hade en mycket trevlig kväll, milt som det var i luften. Engelsmannen berättade överlycklig att han hade sett tre björnar i närheten av Aktse. Vi pratade också en hel del om hur det var att bo här uppe året om (Läraren var från Gällivare). Vi sydlänningar tror oftast att det är mörkt här uppe på vintern men det är det inte, hävdade han, eftersom snön gör att det känns ljust ändå. Vid nio stängde bastun men vi satt kvar en stund till innan jag klädde på mig. Tröjan hade nästan torkat, så också jackan. Jag fick använda coverbootsen som tofflor eftersom kängorna fortfarande var dyngsura. Jag gick ner till stugan och lagade middag, det blev Tortelini igen, gott. Sedan gick jag upp till stationen och satt och myste framför brasan en stund och skrev i gästboken innan jag gick ner till stugan och gjorde mig i ordning för natten. Det visade sig att jag fått enkelrum, inga fler skulle sova där. I rummet bredvid bodde några som var med på målarveckan. Trots att jag gillar friluftsliv måste jag erkänna att det var skönt att sova i en riktig säng efter 8 nätter på fjället. Föresten jag kollade hur långt vi gått under dagen också, innan jag gick till sängs, det hade blivit 13,5 km. 10/9 MÅNDAG: - (dag 10) Vaknade vid 8 tiden och gick upp. Det var mycket som skulle fixas: jag skulle ringa Gunnel och berätta att jag kommit fram, ringa Tågkompaniet och försöka boka om mina biljetter, hänga upp resten av kläder och utrustning på tork, mm, mm. Jag började med att gå upp till Nåiden servicehuset, eftersom toaletten var där, och uträttade vissa trängande behov. I Köket satt Lars, Anna och Mikael och åt frukost. Jag satt en stund och pratade med dom och vi bytte adresser. Sedan plockade jag lite med grejorna i torkrummet. En del grejor var torra och jag tog med dom tillbaka. Jag gick upp till huvudbyggnaden för att se om butiken hade öppnat så att jag kunde köpa något till frukost (jag var lite trött på gröten). Dom öppnade inte förrän 9 så jag strosade lite för att fördriva tiden. När butiken öppnade visade det sig att det var ganska urplockat, inget färskt bröd, inga flingor t.ex. Jag köpte ett telefonkort i receptionen och gick upp till telefonhytten på övervåningen och ringde till Gunnel. Allt var bra med dom där hemma och dom var glada att höra av mig dock lite förvånade att jag redan var tillbaka. Jag berättade om det dåliga vädret som hindrat mig att göra de utflykter som jag tänkt mig och att jag tänkte försöka boka om tåget så att jag kunde åka hem redan idag. Sedan ringde jag till Tågkompaniet. Dom var mycket tillmötesgående och det gick bra att boka av Onsdagens resa. Jag gjorde en biljettlös bokning av kvällståget från Gällivare men bussen gick inte att boka på det viset utan den skulle jag bli tvungen att betala kontant. Jag gick till restaurangen och kollade om jag fick köpa några skivor färskt bröd, och det gick bra. Sedan gick jag ner till mitt rum och plockade ihop prylar till frukosten och gick upp till servicehuset igen och lagade till frukost bestående av choklad och mackor. Jag fick lite Bre Gott av några av de andra i köket vilket gjorde att mackorna smakade utmärkt. Efteråt kokade jag kaffe. Resten av förmiddagen gjorde jag inget särskilt, jag gick runt och pratade lite, sa hej då till Lars, Anna och Mikael som skulle åka med den tidiga bussen, och fortsatte att fixa med grejorna i torkrummet. 14

15 Innan lunch ringde jag upp Gunnel igen och berättade att det hade fixat sig med resan och att jag skulle komma hem nästa eftermiddag. Först hade jag funderat över att äta våfflor till lunch eftersom fiskgrytan som stod på menyn inte såg så lockande ut. Men vid närmare eftertanke så valde jag att äta renskavsgrytan som fanns på a la carte menyn istället. Det smakade utmärkt. Efter lunch gick jag till receptionen och gjorde mig oskyldig för rummet. Nu var allt torrt i torkrummet och jag hämtade grejorna och bar ner dom till rummet och började packa ihop min packning igen. Under tiden snackade jag lite med två tjejer som skulle bo där efter mig. Dom var på väg upp till Pietsaure för att fiska, dom hade hyrt en av stugorna där. Efteråt bar jag upp packningen till verandan på huvudbyggnaden och vägde den igen, torr. Den vägde nu 24 kg, 5 kg mindre än när jag kom ner från fjället, 5 kg vatten!!! hade jag burit på sista dan. Under förmiddagen hade vädret bara varit ganska bra men på eftermiddagen blev vädret soligt och fint så jag satt och njöt utanför stationen. Jag pratade med några som just kommit ner samma väg som jag kom dan innan. Vädret däruppe var samma som igår med regn och dimma, ett exempel till på hur lokalt vädret är i fjällen. Några av dom som kom ner från fjället var dom två grabbar som frågat om vägen ner i Rapadalen när jag var på pielavalta. Allt hade gått bra för dom och dom hade fått båtskjuts ner till Akse. Vi som satt där tittade också en del på de fåglar som svävade ute över sjön var det rovisar eller var det Korpar. Dom var för långt borta och vi lyckades aldrig bestämma vilket som var fallet. Så närmade sig klockan halv fem och jag axlade packningen och gick ner till bryggan och den väntande båten. Vi var ett 20 tal som skulle med. Sjön var lugn och fin och snart var vi över. Strax kom bussen och vi kunde lasta ombord packningen. Sedan fick vi vänta en stund innan bussen gick. Resan var ganska händelselös och mycket skakig eftersom vägen är i ett sånt dåligt skick. När vi kom till Gällivare gick jag direkt till Sibylla och käkade hamburgare (ett måste efter en fjällvandring när man passerar Gällivare). Mätt och belåten gick jag förbi Pressbyrån och köpte en dricka att ha på resan och sedan vidare till stationen. Där ställde jag ryggsäcken utanför och gick in i vänthallen och satt mig. Jag pratade lite med ett äldre par jag pratat med tidigare på Salto. Nu var det dags för avgång och vi gick upp på perrongen. Så kom tåget och jag hittade rätt vagn och plats. Än så länge var vi bara tre i kupén, jag en kille från Kiruna och en Tysk kille. Vi stuvade undan packningen och satt oss att vänta på konduktören. När han kom fick han mitt bokningsnummer (jag hade ju ingen biljett) och allt stämde. Vi satt och snackade lite och kom fram till att den Tyska killen var den som Lars, Anna och Mikael hade mött nära den plats där jag tältat efter bron i Kukkesvagge. Han hade sedan fortsatt ut till Sjöfallet och vidare över fjället Kierkau ner till Salto. Vid omrangeringen i Boden blev vi lite försenade eftersom vår lokförare tydligen blivit sjuk och ersättaren inte kommit än. Efter 20 minuter kom han och tågdelarna kunde kopplas ihop och vi kunde komma iväg. När vi hade bäddat i ordning kojerna i liggkupén gick jag och satt mig i en av sittvagnarna (för tidigt att lägga sig, sover i alla fall dåligt på tåg) och skrev dagbok till fram på småtimmarna. Sedan var det dags även för mig att få ett par timmar sömn. 11/9 TISDAG: - (resan hem) Jag vaknade ganska tidigt, klädde på mig och smet ut ur liggkupén. Det kändes lite för tidigt för att äta frukost så jag satte mig i sittvagnen istället och fortsatte att skriva dagbok. När jag kom tillbaka hade de båda andra också gått upp och vi hjälptes åt att vika undan bäddarna så att det gick att sitta ordentligt. Vi snackade en stund innan jag gick och åt frukost i panoramavagnen. Jag satt länge med frukosten och njöt. Väl tillbaka i kupén försökte vi hjälpa vår Tyske vän med att bestämma sig för om han skulle åka in en sväng till Stockholm före flyget eller om han skulle sitta och vänta på Arlanda i 5 timmar. När vi närmade oss Stockholm började det regna ganska mycket och det fick honom att bestämma sig för att det nog inte var så tokigt på Arlanda i alla fall. Stockholm fick vänta till en annan gång. 15

16 Tåget kom in c:a en halvtimme försenat till Stockholm Central. Vi debarkerade tåget och jag gick in och satt mig i stora vänthallen för att insupa den speciella atmosfär som finns där när man är ute på riktig resa. (det känns på ett helt annat sätt än när man bara passerar in och ut från pendeltågen). Så småningom gick jag ner och tog pendeln hem till Södertälje. Väl avstigen vid Södertälje Central bestämde jag mig för att vara lat och ta bussen hem istället för att gå uppför alla backarna (vart man än ska ifrån Södertälje centrum är det uppförsbackar). Jag fick vänta en kvart på den innan den kom. Jag klev på genom bakdörrarna för att slippa tränga mig in. Jag ställde av mig ryggsäcken vid barnvagnsplatsen och gick fram till chauffören och visade upp biljetten. Klev av bussen på Bårstagärde, fältet nedanför där jag bor, och gick den sista backen hem. Ganska skönt att vara hemma faktiskt. Hemkomsten blev lite konstig för jag rycktes brutalt bort från den frid som man alltid känner när man varit ute i fjällen (oavsett väder och besvärligheter) utav det fruktansvärda dåd som terroristerna utfört i New York nästan samtidigt som jag kom hem. Det var inte direkt det välkomnande jag hoppats på när jag kom tillbaka till civilisationen. Jag undrar om det skulle bli en bättre värd om alla människor fick möjlighet att fjällvandra och uppleva sin litenhet inför naturen och få möjlighet att se hur vackert allt kan vara. Utvärdering Så var det då dags att se tillbaka på vandringen och fundera över vad som gick bra och mindre bra, vad som fungerade och inte. Här kommer lite tankar runt detta och lite recensioner på en del utrustning. Vägval Vägen jag valde var vacker och relativt lättgången. Ett annat år med mindre regn är den antagligen ännu bättre, mindre våt myrmark. Det enda riktigt motiga stället är vägen upp på högplatån vid Pietsaure som var ännu besvärligare än förra gången jag gick där. (Nästa gång tar jag en helt annan väg). Hade jag vetat hur bra det gick att vada med den utrustning jag hade så skulle jag antagligen ha ginat mellan Akka och Sjnjuftjutis och vadat Suottas-jåkkå istället för att gå fram till bron vid treparksgränsen innan Kisurisstugan. Väder Vädret blev inte alls som jag hade beställt! Huvudsyftet med att gå i början av September var att det brukar vara ganska klart och torrt vid den tiden. Dessutom brukar hösten ha börjat på allvar då med frostnätter som gör markvegetationen röd och vacker. Och avsaknaden av mygg inte att förglömma. Myggsituationen var det enda som stämde. I övrigt regnigt, för årstiden varmt och nästan inga höstfärger. (Synd att det inte går att reklamera väder!) Packning/Vikt Jag hade en ganska tung packning på ryggen drygt 30 kg från starten. Detta trots att jag skippat en hel del saker som jag hade tänkt ha med mig. Så här efteråt kan jag konstatera att jag faktiskt använde det mesta av det jag hade med mig. (ja, bortsett från sånt som man har med sig för att inte använda som sjukvårdsprylar, läkemedel, lagningsgrejor, mm) jo det fanns några saker, en bok som det aldrig blev av att läsa i, min lilla fältsåg, teleobjektivet (det var aldrig ljust nog) och eldstålet (tändaren fungerade för det mesta). Mat Matsedeln var lite för enformig. Mot slutet av vandringen var jag ganska trött på matutbudet. Dessutom hade jag tagit med för lite av sånt som muntrar upp. Lite kex och kakor hade inte skadat t.ex. Brödet, Fazers Smedhalvor funkade som vanligt bra. Brödet är segt så att det inte smulas sönder i ryggsäcken. Det håller sig också fräscht och gott minst i ett par veckor. Pålägget, ost på tub blir dock tråkigt i längden. Lite bre gott och någon slags påläggskorv hade smakat utmärkt som omväxling. Min ranson av vandringsenergigodis var precis lagom. 100g mjölkchoklad, ett litet paket russin, lite 16

17 jordnötter och ett halvt paket Dextrosol per dag. Det blev en hel del kaffe över på grund av att jag hade dåligt med bränsle och var tvungen att prioritera den riktiga maten. Utrustning Tält: Jag hade, som jag tidigare nämnt, lånat ett Hilleberg Akto, ett smidigt enmanstält. Lätt, 1,7 kg och enkelt att sätta upp. Tältet är konstruerat så att det är högst i mitten, Bra! bekvämt att sitta i. Dessutom går man in i sidan på tältet vilket är smidigt. Absiden rymmer utan problem ryggsäcken och har ändå gått om plats för att gå in och ut samt att laga mat. Om vädret varit bättre under vandringen hade det varit perfekt. Nu var ju inte vädret bra särskilt inte andra halvan av vandringen. Detta gjorde att man gärna skulle ha haft ett tält som var lite större så att man inte känt sig så instängd. Kök: Innan den här vandringen köpte jag ett Mini-Trangia. Köket är mycket lätt, 330g, och smidigt i formatet. Tyvärr är det mycket törstigt på bränsle vilket gör att vinsten i vikt inte blir lika stor som man kan tro eftersom man måste ha med sig mer sprit (Jag förväntade mig inte att det skulle gå åt så mycket bränsle så jag hade tagit med för lite). Dessutom blåste lågan lätt ut. Ta-mojen, handtaget, hade dåligt grepp om kastrullen och man fick passa sig så att man inte tappade maten på backen (Detta lärde jag mig den hårda vägen). Köket innehåller bara en gryta så det blir lite besvärligt att laga rätter som är lite mer komplicerade. Betyget blir därför lågt. Nästa gång (om det blir någon) som jag går ensam ska jag skaffa ett vanligt Trangia av minsta storleken istället. Cover Boots: Min snälla familj köpte ett par vadaröverdrag, Lundhags Cover Boots, till mig innan vandringen. Dessa var en fantastisk tillgång! Dom fungerade alldeles utmärkt. Vid dom flesta vad räckte dom till som dom var, dom räcker upp precis under knäna. Vid lite tuffare vad drog jag ner regnbyxorna över bootsen och spände remmar över smalbenen. På detta viset vadade jag i vatten nästan upp till grenen utan att bli våt. Bootsen var användbara på ett annat sätt också, dom var perfekta att lägga på marken i absiden och kliva på när man skulle ut och in i tältet för att slippa bli våt. Dom är dock lite ömtåliga och jag lyckades trampa på knytsnöret när jag skulle ta dom på mig och då revs en lite flik av galonen sönder. Man borde kanske vid tillverkningen flytta ner hällan som snöret sitter i ner på den svarta plasten som inte är lika ömtålig. Svetsen på översidan av foten gick också sönder, som tur var efter sista vadet. Jag har hört flera som har råkat ut för det så där kanske man också borde förbättra den. Helhetsintryck funktion: Toppen. Helhetsintryck konstruktion: Lite kvar att förbättra. Regnjacka/skalplagg: Förra året köpte jag en ny regn-/skaljacka. Det är en Millet, Veste PacLite (Gore-tex), Den är tunnare än vanliga Gore-tex plagg eftersom den inte har ett extra foder. Detta passar mig utmärkt eftersom den släpper ut fukt mycket lättare än andra Gore-tex plagg och jag svettas kopiöst när jag vandrar. Jackan har funkat bra på andra aktiviteter och funkade utmärkt även på fjällvandring. Ett annat plus är att den har en riktig huva inte en sån där sladdrig täckjackshuva. Kängor: Mina Lundhagskängor börjar bli lite gamla och jag var lite orolig för gummit i fotdelen som började bli lite sprucket. Första veckan gick det bra, bara lite småläckage när man trampade ner foten i något blöthål i någon myr, inte värre än att det inte märktes när man tog av sig kängorna på kvällen. Sedan, dom sista dagarna, blev det sämre. Ihållande regn och flera timmars klafsande i sumpmark gjorde kängorna till portabla fotbad. Och när väl kängorna blivit våta så förblir dom det. Jag fick inte några skavsår alls! Mycket trevligt att slippa det. Dels berodde det naturligtvis på att kängorna är väl ingångna (det tar ett bra tag att få ett par nya kängor att bli riktigt bra). Men dessutom hade jag ju redan klarat av en omgång skoskav tidigare på sommaren på scoutlägret vilket naturligtvis hade härdat fötterna. 17