Amatör eller professionist?

Transkript

1 NY AVHANDLING Amatör eller professionist? I minst ett århundrade präglades svensk och internationell tävlingsidrott av ett märkligt ideal: amatörismen. Ursprunget står att finna hos den klassiske engelske gentlemannen med rötter i och 1800-talets aristokratiska manlighets- och bildningsideal. En gentleman-amateur skulle utöva idrott i god anda och stil, följa spelets oskrivna lagar, segra eller förlora med samma högburna huvud. När amatöridealet introducerades i Sverige under slutet av 1880-talet benämndes det som engelska sjukan. Vad fanns kvar av detta aristokratiska amatörideal när medeldistanslöparen Gunder Hägg i början av 1940-talet slog sina världsrekord och sprang rakt in i den svenska idrottspublikens hjärtan? Hur såg idrottsledning och allmänhet på idrottsamatörismen? Skulle tävlingsidrott bedrivas som ett penningfritt fritidsnöje eller som ett skådespel av skönhet, dramatisk intensitet och ära med avlönade artister? Karin Wikberg I våras disputerade jag på avhandlingen Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott Avhandlingsprojektet, som bedrivits på deltid vid sidan av mitt arbete på Riksarkivet, har erhållit ekonomiskt stöd av Centrum för idrottsforskning (CIF). Projektet har tidigare presenterats i Svensk idrottsforskning nr 3, 1996 (s ) samt i CIF:s Forskningsrapporter (nr 19-25). Upplägg och frågeställningar har dock delvis modifierats. Jag har erbjudits att presentera mina resultat i denna tidning. Syftet med avhandlingen har varit att studera amatörfrågan inom svensk tävlingsidrott åren , främst Sveriges Riksidrottsförbunds (RF) agerande i frågan, eftersom RF genom sina bestämmelser bekände sig till amatöridrott i egenskap av ledande organisation. Som bakgrund ingår en studie rörande dels den anglosaxiska amatöridrottens tidiga utveckling, dels den svenska idrottsrörelsens inledningsfas ca Huvuduppgiften har varit att fastställa amatörfrågans position mellan amatörism och professionalism. Fyra huvudfrågor, som också fått styra kapitlens disposition, har utkristalliserats: 1. Vad innebar idrottens amatörism? Vilka motiv låg bakom och hur utvecklades regelverket? 2. Vilka betydelsefulla konflikter (rättsfall, praktiker) inträffade med amatörismen som grund och vilka konsekvenser fick de? 3. Hur ställde sig olika opinioner? Vilka argument framfördes för och emot? 4. På vilket sätt speglar amatörfrågan idrottsrörelsens autonomi, ideologi och positionering inom spänningsfältet mellan maktsträvan och ideal/moral? Här uppmärksammas begreppen parallellsystem och blandsystem. Det förra avser en renodling av amatöristisk och professionell tävlingsidrott sida vid sida i en eller i var sina organisationer. Det senare utgör en blandning av amatöristiska och professionella inslag inom en och samma organsiation. En svårighet att tillämpa dessa begrepp har legat i att man i debatten sällan klargjorde hur man konkret ville att tävlingsidrotten skulle organiseras. Men i grova drag bidrar motsatsparet till att karakterisera den svenska tävlingsidrotten i jämförelse med den utomnordiska. 38

2 Även på äldre dar sökte sig Gunder upp sina gamla träningsmarker i Vålådalen, Jämtland. Bitter på sin diskning? Foto Håkan Sjöström Idrottsamatörismens komplexitet har illustrerats med hjälp av fyra aspekter: 1. Den moraliska (etik/moral). 2. Den sociala (klass/yrke). 3. Den ekonomiska (inkomst/utgiftskompensation) 4. Den perifera (etnicitet/traditionalism). Genom dessa aspekter har amatörfrågans innehåll och förskjutningar i tyngdpunkt belysts. Undersökningen har utgått från tre teser: att amatörfrågan hade stor omfattning och betydelse, komplexitet och unicitet. Jag menar att alla tre övertygande bekräftats. Det främsta beviset utgör 1940-talets amatörräfst, en mycket omfattande och komplicerad uppgörelse utan motsvarighet på annat håll vare sig inom eller utanför idrottens värld. Men amatörfrågan sysselsatte kontinuerligt idrottsrörelsens ledning. De uppsatta reglerna satte strikta gränser för hela den RF-organiserade tävlingsidrottens utformning i praktiken. Huvudfrågorna har belysts på tre områden, som i stort sett gåtts igen konsekvent i undersökningen: reglementeringen (som svarar mot frågan vad idrottsamatörismen innehöll), praktiken (som belyser konsekvenserna) och opinionen (som belyser argumenteringen och utvecklingens orsaker). Dessa tre områden presenteras nedan i tur och ordning, därefter följer en redovisning utifrån vissa begrepp och nyckelord. Reglementeringen Fram till RF:s bildande 1903 kännetecknas amatörfrågan av bristande kontroll och riksorganisatorisk dualism. Den svenska tävlingsidrotten saknade enhetlig ledning och därmed enhetliga regler för att hantera amatöridealet. I slutet av 1880-talet gjordes ett försök på lokalplanet att reglera. Det fick inte någon större räckvidd. På 1890-talet försökte två rivaliserande riksorganisationer förgäves skapa enhetliga amatörregler. De hade delvis olika synsätt, särskilt beträffande militärens amatörstatus. Amatörfrågan kan mot denna bakgrund ses som en drivkraft när det gäller utvecklingen mot riksorganisatorisk enhet. Genom RF:s tillkomst 1903 skapades förutsättningar för sådan enhet. Amatörfrågan blev snabbt central, när det nya förbundet skulle förse tävlingsidrotten med enhetliga bestämmelser. Perioden fram till krigsutbrottet 1914 kännetecknas av ett kontinuerligt pågående arbete med separata amatörregler, som reviderades i flera omgångar. Redan nu märktes den motsättning som skulle bli bestående: centraliserade eller decentraliserade amatörregler. RF-ledningen eftersträvade centrala regler. Bland specialförbunden aktualiserades önskemål knutna till den egna grenens exklusiva förhållanden och RF tvingades i flera fall acceptera mindre undantag från de centrala amatörbestämmelserna. Under mellankrigstiden bröts det kontinuerliga revisionsarbetet. Bestämmelserna hade nått ett stabilare stadium. Översyner gjordes i början av 1920-talet och 1929/30. I centrum för periodens amatörproblematik stod nu frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Ett beslut fattades 1929 som innebar en öppning för sådan ersättning. Men samtidigt hade den internationella tävlingsidrottens organisationer fått fast struktur. Internationella fotbollförbundet (FIFA) hade bildats redan 1904, Internationella friidrottsförbundet (IAAF) Båda aktiverade sig i amatörfrågan under mellankrigstiden. Samma gällde Internationella Olympiska Kommittén 39

3 (IOK), som antog egna amatörregler 1925 (tidigare följde IOK de engelska). Detta minskade handlingsutrymmet för den nationella reglementeringen och dess tillämpning. Utmärkande för perioden är även att fotbollens amatörfråga både nationellt och internationellt tenderade att gå sin egen väg bort från den normala restriktiviteten. Den skilde sig här från IAAF:s, som redan i sitt namn markerade sin anslutning till ett ursprungligt engelskt amatörideal. Fotbollen röjde vägen och kan med facit i hand ses som professionalismens främsta banérförare talet präglades bland annat av ökad inriktning på straffdifferentiering och förmildrande omständigheter. Detta kan ses som en reaktion mot de drakoniska påföljder som påbjöds inom IAAF och IOK. Forskningsläget har tyvärr inte möjliggjort att den internationella lagstiftningen kunnat beaktas fullt ut. Reglementeringen i Sverige skedde under intryck av periodens stora praktik: amatörräfsten inom friidrottsförbundet (se nedan). Åter krävdes att ersättning för förlorad arbetsförtjänst skulle vara möjlig. Från formell och symbolisk synpunkt är det mest uppseendeväckande under perioden att amatörbegreppet avskaffades genom de allmänna tävlingsbestämmelser RF antog Men det har visats att dessa i stort sett innebar vad jag vill kalla kamouflerade amatörbestämmelser. En tendens till ökad decentralisering av reglementeringen till förmån för specialförbunden har konstaterats. Fortfarande behöll dock RF centralt ett visst grepp om amatörfrågan i form av gemensamma regler. Perioden kan betecknats som en transportsträcka fram mot det naturliga slutet. Visserligen förekom det att regelfrågor aktualiserades. Men initiativet tycks snarast ha kommit utifrån, inte från RF centralt. Detta gällde exempelvis den redan under 1800-talets slut diskuterade och reglerade prisfrågan (tävlingsprisers innehåll och eventuella avyttring mot likvida medel). Men någon nämnvärd förändring i regelverket kom inte till stånd. Varje form av egen vinning var och förblev i princip oönskad. Det stora som inträffade under perioden var att RF:s allmänna tävlingsbestämmelser avskaffades 1967 utan att ersättas av något motsvarande. Därmed hade den svenska idrottsrörelsens ledning avhänt sig varje befattning med reglementeringen av amatörfrågan. Denna blev nu en sak för specialförbunden i samklang med 40 deras internationella motsvarigheter och IOK. Praktiken I slutet av 1800-talet präglades tävlingsidrotten av trevande verksamhetsformer och stor variationsrikedom. Åtskilliga föreningar stod utanför de två rivaliserande riksorganisationer som tillkom på 1890-talet. De som anslutit sig var underkastade olika amatörregler och en oklar regeltillämpning. I det ena fallet fick militärer delta som fullvärdiga amatörer, i det andra inte. Penningpriser kunde delas ut till allmoge och samer och man kunde laborera med en särskild proffsklass. Inga fall av diskvalifikation är kända. Praktiken kan betecknas som vildvuxen. Perioden är situationen omvänd. En rad konkreta amatörärenden aktualiserades. De utgör en provkarta på amatörfrågans komplexitet. Jag har lyft fram den svårartade roddschismen (organisatorisk och social dualism), militärfrågan (positiv särbehandling av en yrkeskår), den gotländska pärken (lokala idrottstraditioner), friidrottens John Svanberg-fall (det första stora individuella amatörfallet), golfsporten (grenarnas krav på decentralisering genom särbestämmelser). Samtliga fick en lösning, de tre första slutgiltigt, de två senare däremot utgjorde bara början på tendenser som kom att förstärkas. Mellankrigstidens praktik dominerades av fotbollen, den gren som gick starkast framåt. Fotbollens utveckling utgör ett bra exempel på samspelet ekonomiskt välmående tävlingsidrott - ökad påfrestning på amatörreglerna. Under perioden skedde en stor social breddning till arbetarklassen men under fortsatt borgerlig ledning. Tidigare forskning har visat på en pragmatisk syn på amatörreglernas tillämpning. Mina resultat bekräftar utifrån annat källmaterial och annan infallsvinkel dessa resultat. Fotbollens särställning skall ses mot bakgrund av det internationella sammanhanget (FIFA:s öppna hållning). Det stora praktikfallet, Malmö FF-affären 1934, klargjorde problematiken. Den kan ses som symtom på skenamatöristiska tendenser inom svensk elitfotboll som helhet. Samtidigt tycks avståndet ha varit mycket långt till ett helprofessionellt tävlingssystem. Fotbollen är det tydligaste exemplet under central nivå på ett blandsystem talet kännetecknas i ännu högre grad av förhållandena inom en gren (specialförbund): friidrotten. En stor kontroll genomfördes som avslöjade regelvidrigt utbetalade penningsummor till idrottsmännen. Denna amatörräfsts omfattning framgår av det stora antalet involverade personer, såväl elitidrottare (44 anklagade som reducerades till 25 dömda) som ledare (drygt 200) och organisationer. Ett annat mått på omfattningen uttrycktes i två av löparnas, Arne Andersson och Gunder Hägg, stora ersättningar: de bevisade summorna slutar på på drygt respektive kronor. Med amatörräfsten kulminerade amatörfrågan i Sverige. De avkunnade domarna den 17 mars 1946 gav genljud vida omkring och hade chockverkan inom idrottsrörelsen. De hade föregåtts av en löparfest med mängder av världsrekord i andra världskrigets skugga utan motsvarighet vare sig förr eller senare. Jag har visat hur marknadskrafterna genomsyrade hela elitnivån inom denna efter fotboll ledande gren. Detta åstadkom en praxis med otillåtna ersättningar. Ett skäl till att friidrottens problem blev särskilt svårartade låg i det amatörfundamentalistiska internationella förbundet (IAAF). Fotbollens pragmatiska praktik kunde därför inte tillämpas inom friidrotten. För sista perioden fram till 1967 framstår Sverigeloppet på cykel i början av 1950-talet och medeldistanslöparen Dan Waerns diskvalifikation 1961/62 som de mest signifikanta fallen. Dessa ger emellertid inte mycket principiellt nytt, men understryker amatörfrågans stagnation. Man kan spekulera i att chockvågen efter 1940-talets turbulens ännu inte lagt sig. Men sannolikt försiggick under ytan en successiv uppluckring när det gäller ersättningar, exempelvis genom prispraxis. Opinionen I slutet av 1800-talet var amatörfrågan inget för den allmänna opinionen. Dagspressen hade nätt och jämnt börjat uppmärksamma tävlingsidrotten som helhet. Inga uppseendeväckande praktikfall har observerats. Internt bland idrottsledarna har däremot en intressant ideologisk polarisering konstaterats: å ena sidan det snövita amatöridealet, å den andra en grundläggande skepsis till detta ideal. Denna skepsis betecknades engelska sjukan och innehöll ett ifrågasättande av hela idén med ett amatörtänkande, som inte förekom på andra områden. Den senare inställningen är särskilt intressant, eftersom den därefter för lång tid framåt blev inkorrekt och tvingades gå under jorden. När idrottsrörelsen och värdering-

4 Fotbollen röjde vägen och får ses som professionalismens främsta banérförare. Här Söderkisen Nacka, för tillfället i Gnagartröja, och många andra lämnade Sverige för pengarna i italein under talet. Foto Svenskt reportage arna i amatörfrågan börjat stabiliseras decenniet före första världskriget kan man iaktta en fundamentalistisk anslutning till amatöridealet både inom den centrala idrottsledningen och i den externa opinionen. Det har påvisats hur linggymnastiska värderingar låg i botten på inställningen till den moderna tävlingsidrotten. Där fanns uppskattning av fysisk återhållsamhet vid kroppsövningar och av en inriktning på hela folket. Den lingbaserade kritiken innebar tvivel på tävlingsidrottens yttringar av ensidig specialisering, rekordsträvan och prestationsorientering m.m. Anmärkningsvärt är att det starka militära inslaget i tävlingsidrotten inte problematiserades i större skala, eftersom det bland militären förekom en yrkesanknytning väl så stark som exempelvis roddsportens problem med sjöfolkets yrkesutövning. Under mellankrigstiden fanns större förståelse för professionella inslag. Opinionen gick klart före regelverket. Arbetarpressen visade starkare politiskt-samhälleliga utgångspunkter i sin bedömning och stod helhjärtat på de aktivas sida. Ledarna fick huvudansvaret för missgreppen. Borgerlig press diskuterade amatöridealet mer pragmatiskt och var mindre benägen att fördela ansvaret mellan aktiva och ledare. Som helhet kan man utläsa en liberalisering i synen på ersättningar till de aktiva och man vill se detta som lösningen på amatörfrågan. Dock var det inte tal om att överge idealet och dess reglementering i grunden talets amatörräfst utgör en vattendelare för såväl den interna som den externa opinionen. Borgerlig press uppfattar nu professionalism som ett hot och det liberala synsättet är borta. Arbetarpressen går åt motsatt håll och förespråkar fullskalig professionalism. Amatörreglerna ses som hinder för klassutjämning och demokrati - en återspegling av den politiska dagordningen. Sådana tankegångar fanns även internt inom den idrottsliga ledningen. Av speciellt intresse är kommunistiska Ny Tid, som redan under mellankrigstiden sneglade österut och nu pläderade för en statsstyrd tävlingsidrott utan amatörproblem. Slutperioden kännetecknades av att luften gått ur amatörfrågan. Men de opinionsyttringar som registrerats pekar på en intressant förskjutning. Bland idrottsledare hade det börjat bli gångbart, kanske rentav idrottspolitiskt korrekt, att ifrågasätta amatöridealet och dess följder. Det utesluter inte att detta ideal levde starkt på lägre nivåer inom idrottsrörelsen. Men bland de tongivande idrottsledarna höjdes röster för grundläggande reformering. Därmed hade den interna inställningen närmat sig pressopinionen. Den i sin tur hade gått i samma riktning men nu med mindre skillnader inbördes. Det hade blivit klart att den tongivande interna och externa opinionen tappat förtroende för rådande amatöridrott. Jag har visat att viktiga argument var, dels de försämrade svenska tävlingsresultaten, dels de system med inbyggda professionella inslag som fanns såväl i öst som i väst. Man kan fråga sig varför i synnerhet arbetarpressen inte hårdare kritiserade en reglementering som hade så uppenbara nackdelar särskilt för tävlingsidrottare från arbetarklassen. Amatörbestämmelserna kan ses som en klasslagstiftning med rötter i talets engelska överklass. Varför inte rakt av en plädering för professionell idrott, ett parallellsystem av anglosaxisk typ? En möjlig förklaring har redan antytts ovan, nämligen idrottsdebattens snäva perspektiv och sporadiska karaktär. Men även andra förklaringar kan ha medverkat. Socialdemokratin hade anslutit sig till den RF-ledda idrottsrörelsen och det idrottsliga folkhem man kunde se i den. Här ingick amatöridealet som en integrerad del. Att i grunden angripa detta skulle vara att angripa hela den idrottsrörelse man stödde. Detta kan ha verkat återhållande. Kanske tvivlade man också från socialdemokratiskt håll på en professionell utveckling som en lösning lämplig för arbetarklassens manliga ungdom. Autonomi, ideologi, makt och moral/ ideal Amatörismen med dess bakomliggande värderingar tilläts prägla den svenska tävlingsidrotten fram till 1900-talets sista decennier. Den blev föremål för en avancerad reglementering. Ett internt rättssystem uppstod som ett led i den 41

5 interna idrottsjuridiken. Det resulterade i sin tur i dramatiska fall av brott och straff och försvårade eller omöjliggjorde en fullskalig prestationsutveckling. Det uppseendeväckande är att något motsvarande inte kan påträffas inom något annat kultur- och samhällsområde. Denna unicitet tolkar jag som en stark indikation på tävlingsidrottens autonomi, på att man önskade och lyckades följa egna vägar. Och eftersom tävlingsidrotten var ett centralt inslag i den RF-ledda idrottsrörelsen, bidrog amatörismen till att förstärka det autonoma draget i hela denna folkrörelse. Det autonoma draget understryks av de motiv som drev fram en förskjutning i opinionen under slutet av min period. Avgörande var inte utomidrottsliga skäl utan inomidrottsliga: försämrade svenska tävlingsresultat och otacksamma internationella konkurrensförhållanden. Min tes är att denna avveckling primärt skall förklaras med tävlingsidrottens egen inre dynamik. Det utesluter inte att denna dynamik sekundärt kan kopplas samman med yttre krafter som politikers, massmedias, näringslivets och i sista hand allmänhetens växande involvering i tävlingsidrotten. Vilken betydelse hade amatöridealet för idrottsrörelsens ideologi. Var detta ideal ett fast inslag, en tillgång som man förde fram i samband med ideologiska utläggningar? De indikationer som kommit fram pekar på att så inte var fallet. Tvärtom tycks amatörismen ideologiskt ha varit ett isolerat fenomen inom idrottsrörelsen. Bakomliggande värdering integrerades inte med ideologin som helhet. En indikation ligger på det personliga aktörsplanet. De två ledande opinionsbildarna, Viktor Balck och Torsten Tegnér, distanserade sig från amatörfrågan. Balck uppvisade redan i slutet av 1800-talet liberala tendenser. I sina många ideologiska tal förbigick han amatörfrågan. Den hade uppenbarligen ingen plats bland hans många argument för idrottens nytta för individ och samhälle. Tegnér var en uttalad motståndare till rådande amatörbestämmelser. En annan indikation ligger i 1948 års beslut att ersätta amatörbestämmelserna med allmänna tävlingsbestämmelser och att även i övrigt avskaffa amatörbegreppet i RFs gemensamma regelverk. Åtgärden kan inte uppfattas på annat sätt än att man ville dra bort uppmärksamheten från amatörismen som fenomen. Amatöridealet hade inte någon plats i idrottsrörelsens ideologi. Den negativa uppmärksamhet 42 som kom amatörfrågan till del (när fall av överträdelser aktualiserades) blev en belastning. Uppmärksamheten drabbade idrottsrörelsen som helhet. Visserligen kunde det framstå som tecken på handlingskraft och renlärighet att inskrida mot överträdelser. Men samtidigt svarade överträdelser av amatörbestämmelserna (vare sig det fanns bevisning eller bara misstankar) för regelbrott av representanter för en tävlingsidrott, som ville skapa goda samhällsmedborgare. Av allt att döma gav amatöridealet övervägande upphov till negativ publicitet. En nyansering kan vara på sin plats. Det är sannolikt att amatöridealismen ändå hade viss ideologisk kraft de första decennierna, inte bara var ett problem. Då kan den ha skapat identitet inåt, goodwill utåt. Det kan exempelvis ha gällt den tongivande gren som var mest impregnerad med amatöridealism, friidrotten. Men med 1940-talets avslöjande penningkarusell fick amatöridealet en avgörande knäck också inom denna gren. Det framstod snarast som ett lik i lasten. Hur skall man förstå RF-ledningens hantering av amatörfrågan? Vilket eller vilka var de överordnade målen? 1. Att behålla ledningen över en sammanhållen idrottsrörelse. 2. Att få till stånd och underhålla en fungerande nationell tävlingsidrott. 3. Att skapa förutsättningar för internationella tävlingsframgångar. 4. Att värna amatöridealet genom en hög moralisk standard. Tveklöst ville RF uppnå alla dessa mål. Till stor del lyckades det också. Det gäller i synnerhet de första decennierna. Samtidigt strider målen delvis mot varandra. Frågan är vad som då vägde tyngst. Det mesta talar för att den första målsättningen (ledningen över idrottsrörelsen) hade högst prioritet. Ett argument för den tolkningen är att RF genom hela 1900-talet lyckats bibehålla och successivt bygga ut sin maktställning. Att äventyra den utvecklingen, som dessutom stöddes av statsmakterna i korporativistisk anda, skulle strida helt mot RF:s allmänna strategi. Ett annat argument ligger i beredskapen till kompromisser när andra krafter satte hårt mot hårt. Flera exempel visar på en maktstrategi med flexibla lösningar som medel. Det hade varit fullt möjligt att i stället välja en doktrinärt idealistisk strategi. Det är inte osannolikt att utbrytningar då skett. Hot om sådana förekom från tunga särintressen som fotboll och gymnastik. Det andra målet (en fungerande nationell tävlingsidrott) ligger nära det första och inbjuder till pragmatiska lösningar. Sådana tillgreps också. Här faller den flexibla ansvarsfördelningen mellan RF centralt och grenförbunden kanske främst i tankarna. Den innebar en successiv decentralisering av inflytandet. RF avstod från möjligheten att tvinga in alla under ett gemensamt regelverk. Allvarliga störningar i tävlingsverksamheten på grund av amatörismen var sällsynta. Det tredje målet, att skapa förutsättningar för svenska tävlingsframgångar, infriades övertygande under 1900-talets första hälft. Man behöver bara nämna den sammanlagda segern vid Stockholms-OS 1912 och en rad andra OS-framgångar Men detta berodde troligen inte på hanteringen av amatörfrågan. En reservation är dock på sin plats, eftersom det inte är känt hur dessa framgångar skall förklaras. Hur som helst, i fortsättningen försämrades resultaten. Ökande internationell konkurrens spelade här in. Utländska idrottsmiljöer tillät mer än den svenska hård, systematisk träning. Det kan hävdas att RF genom en relativt restriktiv hantering av amatörfrågan misslyckades med att skapa optimala förutsättningar för den svenska tävlingsidrotten. Men den situationen delade man rimligen med både Norden i övrigt och andra länder mellan östblocket och USA. Det blandsystem RF organiserade på amatöristisk grund och med smärre professionella inslag, var i längden omöjligt att driva med framgång på den internationella tävlingsarenan. Aspekter och nyckelord De fyra aspekterna Frågan om idrottsamatörismens innehåll har delvis fångats genom reglementeringen. Men kompletterande svar tillhandahålls genom de fyra aspekter innehållet indelats i. Utvecklingen gick från ett brett innehåll till ett smalt. Under förkrigstid aktualiserade amatörfrågan samtliga aspekter (moralisk, social, ekonomisk och perifer). Då förekom pläderingar för ett idealistiskt gentlemannaideal, för särhållning utifrån klass/yrke, för stränga ekonomiska restriktioner samtidigt som professionella inslag existerade i tävlingsidrottens utkanter. Från och med mellankrigstiden reducerades amatör-

6 frågan till den ekonomiska aspekten. Den hade blivit en penningfråga. Det är också så den har uppfattats i efterhand. Min studie har visat att den till en början hade betydligt större räckvidd. Den sociala problematiken avfördes successivt från dagordningen. Problem med roddsportens yrkesroddare och militären med dess delvis idrottsbetonade tjänstgöring klarades av i början av 1900-talet. Perifera inslag som den gotländska pärken utmönstrades samtidigt. Den aspekt som sammanhänger med moral och ideal är mera svårgripbar. Det går naturligtvis inte att påstå att den någonsin upphörde fullständigt. Men en successiv uttunning ägde rum. Efter mellankrigstidens första år har inte mycket av uttryckliga bekännelser till amatöridealismen påträffats. När det gäller den ekonomiska aspekten är det påtagligt hur starka restriktionerna var. Detta kan inte nog påpekas. Visserligen accepterades tidigt ersättning för resor och uppehälle. Men därutöver underkändes i stort sett allt. Den långvariga striden om ersättning för förlorad arbetsförtjänst fick inte någon allmän lösning, trots flera försök. Mest stigmatiserad var tanken på ekonomisk vinning. I praktiken kunde begränsad ekonomisk vinst erhållas genom tävlingspriserna. Men officiellt såg man det inte så. Detta understryks av förbudet mot penningpriser och omsättning av priser till kontanter. Parallellsystem-blandsystem I de anglosaxiska länderna växte ett parallellsystem fram i syfte att skilja amatöristisk och professionell tävlingsidrott åt. Normalt innebar det separata förbund med separata tävlingssystem. Det gällde att strikt skilja på amatörer och professionella. Framför allt var det de populära lagbollspelen som blev föremål för en sådan tudelning. I organisationsnamnen intogs gärna amatörbegreppet. Min framställning visar att den svenska idrottsrörelsen avstod från ett parallellsystem. Ett tecken på detta är namnbruket. Inget svenskt amatöridrottsförbund bildades och endast några enstaka lokalföreningar skyltade med amatörbegreppet i sina namn. I stället tillämpade man vad jag kallat ett blandsystem. Detta innebar i princip att man inom en och samma organisatoriska ram (ett specialförbund eller hela idrottsrörelsen) bedrev en sammanhållen idrottsverksamhet. Blandningen innebar att amatöristiska och professionella inslag uppträdde tillsammans. Inom tävlingsidrotten i Sverige, i varje fall den RF-styrda, kännetecknades blandningen under den studerade perioden av en amatöristisk grund med begränsade professionella inslag. I princip kunde det ha varit tvärtom. Enstaka ansatser till ett tänkande i parallella termer förekom. Den mest spektakulära är 1909 års proffsutredning inom RF. Syftet var att ta ställning till en introduktion av professionell idrott inom RF:s ram. Initiativet rann ut i sanden. Proffsutredningen skall, menar jag, ses som en tillfällighet i desperationens tecken under intryck av professionella tendenser inom friidrotten. Mera löst framkastade tankar på en proffscirkus inom samma gren förekom i samband med 1940-talets amatörräfst men blev aldrig realiserade. Varför blev det blandsystem? Flera orsaker spelade in. Viktig är den organisatoriska enhetslösning av monopolkaraktär som den svenska tävlingsidrotten fick genom RF. Principen blev ett specialförbund för varje idrottsgren, samlat under RF:s paraply. Det skulle inte vara lätt att etablera konkurrerande externa alternativ. Vidare saknade svensk idrott de första decennierna en stark och publikvänlig idrottsgren, eftersom fotboll blev riktigt stor först i mellankrigstid. Genom en relativt långtgående kompromissvilja från RF-ledningens sida kunde dessutom övertramp, till och med systematiska sådana, förekomma kontinuerligt. Slutligen bör landets begränsade befolkningsunderlag ha spelat in. Restriktivitet-liberalisering Med hjälp av detta motsatspar fångas utvecklingen schematiskt i tre faser. Den första begränsas till slutet av 1800-talet och präglas av heterogenitet. Då kan man urskilja restriktiva drag i form av idealistiska värderingar och sträng reglementering. Samtidigt förekom liberala inslag i form av grundläggande tvivel på amatörismen som sådan och en delvis vildvuxen praktik med professionella inslag. Amatörfrågan återspeglade ett tillstånd då tävlingsidrotten ännu inte likriktats. Som en andra fas kan man se hela första hälften av 1900-talet. Genom RF:s tillkomst hade tävlingsidrotten lagts under en enhetlig nationell ledning, vilket var en nödvändig förutsättning för likformig hantering av amatörfrågan. Den restriktiva riktningen blev dominerande, en stor skillnad i förhållande till föregående fas. Decenniet före första världskriget kulminerade den stränga amatöruppfattningen, viljan att i offensiv anda skapa ett heltäckande regelverk med acceptans inom intern och extern opinion. Visserligen kan man därefter se flera tecken på liberalisering. Men sett i stort var det mesta sig likt. Kontinuiteten, de sega strukturerna, är det kännetecknande, inte förändringen i liberal riktning. Som en tredje fas framstår perioden Visserligen hände inte heller då mycket beträffande regelverket, inte heller i praktiken. Dock kan man ana konturerna av ett system med generösa tävlingspriser, kanske också traktamenten, som mer än tidigare öppnade möjligheter till egen vinning för alltfler. Men det som motiverar att se perioden som en egen fas ligger på opinionsplanet: en växande enighet bland både ledare och extern opinion att rådande förhållanden var oacceptabla. Signifikant är att man från mitten av 1900-talet (1948) formellt hade avskaffat amatörbegreppet. Den mentalitetsförändring som skett innebar att man både ville lämna och förtiga amatöridealet. Så skedde också vid riksidrottsmötet Men inom IOK och internationella idrottsfederationer utgjorde amatöridealet ännu några år kravet för att kunna deltaga i OS och internationella mästerskapstävlingar. Hur den svenska idrottsledningen hanterade detta faktum ingår inte i min studie. Slutligen en kontrafaktisk fråga: hur hade tävlingsidrotten utvecklats om amatöridealet fått stanna och självdö i England, om idrottsvärlden i övrigt inte smittats av vad man på idrottsledarhåll i 1890-talets Sverige avvärjande kallade engelska sjukan och begrepp som amatör eller professionist aldrig aktualiserats? Karin Wikberg, Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott , diss., Stockholms universitet 2005, 359 sidor [med engelsk sammanfattning]. ISBN (SISU idrottsböcker 2005). Boken finns att köpa via: 43